Lokalturism på hög nivå

I perfekt badväder passade vi på att besöka den okända och upphaussade Dinosaurieutställningen i Norrköping. Priset var 9o kronor för vuxna och 70 för barn. Våra förväntningar ställdes å ena sidan mot marknadsföringens som påvisade att detta var årets självklara  upplevelse för barnfamiljer, å andra sidan folk som besökt utställningen och lämnat den tämligen avslagna. Vår ambition var att lösa tipspromenaden och läsa all text för att verkligen kunna insupa helheten, inte stressa igenom spektaklet. Utställningen kändes dessvärre ännu mindre än vad i alla jag hade föreställt mig. Belysningen var dämpad och levandegjorde skeletten på ett otäckt estetiskt sätt. Efter 15 minuter så hade vi gått första varvet, vilket kändes lite snopet.

Nästa steg var att förkovra sig i de tydliga men tillsynes oändliga textbroderingarna. Det var intressant läsning, men ändå kände mig jag som småbarnsförälder ekonomiskt halvt uppfuckad. För 32o riksdaler kändes detta som ett smärre rån, barnen blev rastlösa efter 20 minuter eftersom de inte kunde läsa textorgierna. Jag är medveten om att det kostar att frakta, förbereda, och marknadsföra utställningen, det måste helt enkelt bära sig, och det måste  få kosta, men för 320 kronor tyckte vi att det var på tok för lite valuta för pengarna. Text och ben i den ordningen sammanfattar den lite mediokra utställningen utifrån ett barnperspektiv och i viss mån ur ett vuxenperspektiv. Det saknades en kreativ och lekfull ådra som kunnat omvandla all text till något mer spännande och innovativt.  Nu gjorde de det ytterst lätt för sig, vilket jag tyckte var tråkigt.

Arbetets museum låg i närheten, så det kändes naturligt att beta av ett utav Norrköpings största besöksmål. Det var några år sedan vi gick igenom museet från plan 7 till plan 1. Utställningen ”Industriland – När Sverige blev modernt” invigdes 2007 för att avslutas 2012; det är för övrigt museets hittills största satsning. Jag kan inte göra annat att abdikera inför kreativitet och fantasi som utställarna använt sig av. Detta väcker mitt intresse på ett genuint sätt och är raka motsatsen till den apatiska dinosaurieutställningen.  Det 160 meter långa löpande bandet med tidstypiska föremål arrangerades i kronologisk  årtalsordning  (1930 – 1980). Vardagsföremål, uppfinningar och logotyper omgärdar hela utställningen på ett obscent innovativt sätt. Hela idén är genialisk, jag slukade informationen och tidsmarkörerna med hull och hår. Utställningen levandegör parallellt också folkhemmets uppkomst och utveckling via bland annat storbildsprojektorer; alla sinnen får jobba på högvarv. För mig är detta en stor upplevelse som tar mig över en timme att avverka dessutom är det gratis. Delutställningen: Åtvidaberg – den svenska modellen låg i anslutning, och var helt enkelt minst sagt lika intressant. Facits uppkomst och fall  som är i symbios med  staden avhandlades estetiskt adekvat och tänkvärt.

EWK-museet har jag läst massor om; tyvärr kan jag inte relatera något  till Mogatasonen Ewert Karlsson  (1918-2004), något som jag tror reducerade mitt lite bristande intresse. Det var ytterst välgjort, men den politiska illustrationskonsten föll mig inte riktigt i smaken. Bamseutställningen var likt dinoutställningen betydligt mindre än vad jag förställt mig. Det som ställdes ut var väldisponerat och kreativt levandegjort, men här kunde mycket mer fått inrymmas enligt mig. För barnen finns i så fall museets kreativa verkstad där aktiviteter för barn och vuxna i harmoni med  museipedagoger lärs ut.

Café Strykjärnet, receptionen, museibutik och utställningen ” A taste of Europe” på entréplan var en annan höjdpunkt. För min del var butiken det mest intressanta. De har fräschat upp hela entréplanen ordentligt och skapat ett minst sagt inbjudande start för oss besökare. Som sagt personalen tycks ha lagt sin själ i att hitta saker som oftast inte finns att tillgå i de  inavlade butikskedjorna  i centrumet. Detta är det perfekta stället att hitta annorlunda funktionella presenter till sig själv eller någon släkting eller vän.

Stadens turistbyrå blev nästa anhalt. Jag har inte varit inne i de nya lokalerna sedan flytten ifrån de gamla lokalerna i Holmentornet. Jag sommarjobbade för övrigt där i 5 månader för några år sedan. De nya lokalerna är egentligen inte så mycket större än då, men onekligen mer modernare och handikappvänliga än vid de gamla ytorna. Likt Industrilandskapet i sig kan jag bara  konstatera att lokalerna är lite väl sterila och tillrättalagda för min smak. Var är fantasin, var är det okonventionella, var kommer Norrköpings själ fram; inte i dessa lokaler i alla fall – tyvärr. Deras broschyrsortiment håller däremot  lika god kvalité som förut. Det är en fröjd att plocka på sig kartor och lokal intressant information som jag inte hade en aning existerade förut.

Träning & tävling

Förra veckans cykelträning ersattes lika oväntat mot fotbollskrigande. Det blev en vecka bestående av 5 pass a´la 237 minuter. Min livsstilskost får min vikt att pendla mellan 75-76 kg det vill säga min subjektiva idealvikt. Jag kan som sagt också kosta på mig att äta mycket glass och grillat. Att inte vräka i sig pasta, ris, potatis och smörgåsar som förut, har varit  en oväntat smärtfri process. Jag är inte heller lika ”skåpshungrig” som förut, vilket är osannolikt befriande. Vecka 27 bestod av 4 pass i 257 minuter. Vecka 28 bestod av osedvanligt många pass, då jag dels räknade in cykelträningen, dels grävning hos Stefan; 10 pass i 606 minuter var nytt rekord. Cykelträningen fyller många latenta funktioner som att komma igång efter att ha sovit min förmiddagssömn efter vakennätterna, kompletterar squash- och löpningsträningen, letar efter pant, letar efter bilnummer (är på nummer 295) och bara njuta av friheten av att cykla – för det är en behaglig känsla när man väl kommit igång.

Organiserad barfote-fylle-fotboll – Ron Jeremy Cup – 2011

Lino tjatade med mig in i sitt lag, och då menar jag tjata, böna och be, mer vill ni inte veta. Till sist så orkade jag inte stå emot ultrasnabba ordkrängnings-jabbar, och blev sedermera en del av den 10-mannatrupp som den italienska boaormen skapat. Kriterierna är få och enkla:

1. Man måste ha druckit adekvat alkoholmängd (annars bonusstraff för motståndarlaget)
   
2. Man spelar barfota
3. Planen som målen är av storlek mindre.
   
4. Domarna är rättvisa, men tillåter nästan i stort sett allt
5. Varje match håller på i 12 minuter

Jag våndades över att mitt  före detta främre korsband och trasiga menisklar som var demolerade sedan en fotbollsskada från1998 i Östgötacupen: Åby – Vikbo IK. En plågsamt tråkig 1½ -årig rehabilitering följde på World class, men möjliggjorde också att jag tvärtemot alla läkares rekommendationer och odds numera kan springa maraton och spela squash 3-4 gånger i veckan. Fotboll däremot är en annan femma, då tacklingar framifrån, bakifrån, från sidan, fastna med foten  i gräset och dylikt är lika med ett totalhavererar knä. Det innebär att jag verkligen får problem med knät, något jag inte har nu. Att räddhågad gå in i någon form av matchsituation i fotboll är troligtvis största anledningen till en självuppfylld profetia. Min tanken var att agera materialare och hoppa in vid behov. Det var innan Steffe Hammarström blev skadad och innan Linos polare försvann en efter en.

Min fru blev tvungen att jobba i Stockholm från lördag morgon till söndag kväll, vilket innebar att jag hade barnen. Det tackade mitt dåliga alkoholsinne för, medan jag själv egentligen hade räknat med att dricka fler än de 5 öl som jag avverkade. Linos dysfunktionella lagnisch var att alla spelare som skulle vara med i vårt lag måste vara över 40-år; erfarenhet framför ungdomlig entusiasm. Vi blev i alla fall 7 stycken gubbar som äntrade Klingsbergsparkens gröna gräs, något som innebar 2 avbytare, en som bytte med de två anfallare och en som bytte med försvararna. Första matchen var på pappret en förlust och genomsyrades av gubbspelare kontra ungdomslirare. De förde planenligt spelet, vi kontrade. Vår strategi var glasklar: aggressivitet från början till slut, vi skulle vara som bålgetingar på dem. Planen höll nästan hela matchen, de fick två lägen varav ett blev mål. Vi hade de två bästa lägena, men brände båda frilägena. Det vinner man inga matcher på, det blev 0-1. I  match två mot FC Kebab var det vi som var det spelförande och dominerande teamet; vi vann rättvist med 2-0.

Efter den matchen så startade ett ihållande helvetesregn inkluderat åska och blixtar. Allt blev dyblött, och då menar jag precis allt. Hanna och Frida hade dittills suttit på vår gemensamma picknickfilt och lekt med Linos dotter Emilia. De samlade också ihop pantflaskor på order av familjehövdingen. Nu fick de istället halvfrusna gömma sig under träden; de skötte sig osannolikt bra utan tillstymmelse av åka-hem-gnäll. De fick också se sin pappa glidtackla allt som gick att glidtackla på en fotbollsplan. Vädret förstörde som sagt var den gudomliga stämningen genom att kompisar, flickvänner, fruar och barn  till sist drog hem när det blev blev kylslaget och halt, istället för att heja fram sitt lag. Suget att dricka öl reducerades också påtagligt.

Vår avslutande match mot DFG var också turneringens sista match innan de två semifinalerna och sedermera avslutande finalen gick av stapeln. Vi var tvungna att vinna med 4-0 för att gå vidare till semifinal. De tre gruppvinnarna samt bästa tvåorna gick till semifinalerna. När de fick ett mycket tveksamt mål godkänt så gick ridån ner. Det blev till sist två noll på denna gyttjeplan där glidtacklingarna var den stora behållningen i denna lotteristämning. I skrivande stund vet jag inte vilka lag som spelade i finalen och vilket lag som vann Ron Jeremy cup, men det känns egentligen  mindre viktigt.

Jag själv vare ytterst tveksam till att medverka i detta spektakel, men ändrade mig ganska snabbt under turneringens gång. Det var riktigt, riktigt roligt;  Ron Jeremy cup var en turnering med glimten i ögat, utan bråk och med god stämning, precis som på den gamla goda tiden. 12 lag förefaller också vara det optimala lagantalet, i syfte att det inte ska ta för lång tid för alla spelare som familj. Arrangörerna sålde korv, hamburgare, öl, vin, läsk, vatten till självkostnadspris. Vädret i Sverige är ju som det är, och det spelar ingen roll vilket utomhusarrangemang som man anordnar; regn är alltid lika destruktivt.

‘Min egen insats då? Från att inte rört en fotboll sedan Ensjön brann så upplevde jag själv att min kämpainsats och springa-i-luckorna-tendenser som helt godkänd, varken mer eller mindre. Jag har spelat fotboll sedan 6-års åldern via IF Sylvia, Ektorps FF och Vikbo IK, men allra roligast tyckte jag att det ändå det var på skolrasterna i första till tredjeklass. Det var då det var kravlöst, men som roligast att spela, precis som när några gäng spelade med koner som mål på Himmelstalundsfältet – det var allvar, men ändå inte. Det är för mig essensen och passionen i fotboll.

Sveriges fotbollsdamer

Mycket starkt av Sverige att greppa bronspengen genom att bli 3:a i världen. Jag vill först påpeka att jag alltid försvarat damfotbollen mot främst manliga förståsigpåare. Fotbolls-VM i Tyskland blev platsen för ett medialt paradigmskifte, istället för att för att oförtjänt bli jämförda med herrarena och vara måltavlor för ständig kvalitetskritik så vände vinden.  Helt plötsligt var befogad kritik bannlyst. Jag fick mediavibbar från länder som Kina, Nordkorea eller Kuba. TV 4:as Pontus Kåmark blev turneringens ”bad guy”. Han modifierade dock kommentatorsstrategin efter kritikstormarna.

Att Sverige vann mot ett av världens bästa landslag är fantastiskt bra gjort. Passningsspelet främst  i 2:a halvlek var däremot  pinsamt att skåda, precis som i stort sett hela matchen mot Japan. Oförklarliga felpass i oändligheten avlöste varandra. 3 till10 meters pass, utan markeringsstress var en del av felpassorgierna. Det är skillnad mellan herrar och damer när det kommer till bland annat  styrka, men att slå ett enkelt pass till närmaste medspelare borde inte vara svårare för en kvinna än det är för en man att utföra. Om så sker bör befogad kritik  kunna  ges till berörda, utan att bli medialynchad. Det är helt enkelt dåliga pass, inte något typiskt kvinnligt eller?

Bronsmatchkampen mot Frankrike var däremot en fröjd för fotbollsögat. Den täta, välspelade och spännande matchen innehöll ett  ihållande underhållande spel, kamp, högt tempo och snygga mål.  Det var befriande att se att Sverige faktiskt kunde slå både enkla som svåra pass, något som visar på att det är fullt möjligt. Båda lagen uppvisade för övrigt ett fint passningsspel och de försökte dessutom att inkorporera ett one-touch tillslag, vilket jag tycker är vågat och beundransvärt. De svenska herrarna tycks försöka ta patent på att först ta emot bollen och sedan passa den vidare, något som borde tillhöra fotbollens stenålder med den utveckling som skett sedan Gunnar Nordalhs och Nacka Skoglunds tid.

Jag tycker också att damfotbollen nästintill är fri från riktigt fula medvetna efterslängar, till skillnad ifrån herrarnas maniskt våldsbenägna fotbollssfär. Bland det värsta med herrfotbollen tycker jag är de destruktiva filmningar som numera tycks vara en del av själva spelet. Jag tycker i alla fall att det förstör helheten när spelarna indirekt lurar motståndare, domare och publik via ”regelrätt fusk”. Detta dysfunktionella fenomen förekommer ytterst sällan bland damfotbollen och det är så otroligt befriande att slippa ta del av den spelstrategin.

Jordgubbar på Ringstad gård

Molnigt och runt 21 grader, utan risk för regn var en väderleksrapport som intuitivt kändes som det perfekta jordgubbsplocknings vädret. Jag, Marie Hanna och Frida tog med oss en 10 liters hink samt 3 behållare och satt oss i Forden. 10 minuter senare stod vi med andra euforiska  jordgubbssjälvplockare  på en egen tilldelad rad med  smarriga gubbar precis vid våra fötter. Jag hade ätit en strategiskt tidig frukost, och var väl förberedd att fylla magen med röda söta antioxidantbärare. Hanna startade plockningsprocessen likt en dopad Bratz, men hon föll ihop som ett korthus efter bara 7-8 minuter. Frida kom däremot aldrig  riktigt igång, utan lade hela sin själ i själva provsmakningsprocessen. Att hon fick lite ont i magen var inte alls särskilt oväntat.

Jag själv åt nästan lika mycket som jag plockade i hinken. Det var Marie som stod för att hinken överhuvudtaget blev full. Det var inte lätt att lista ut vilka gubbar som var godast; de följde inget vedertaget mönster. De stora röda kund vara jättegoda precis som de kunde vara vattniga. De rödvita, de små, de närmast marken; alla skiljde sig åt, vilket öppnade upp för en orgie av just provsmakning. Jag måste erkänna att jag föråt mig på dessa sommardelikatesser precis som Frida gjorde. För tillfället passar de bättre i frysen än på glassen. Det blev sammantaget 4½ kg jordgubbar i hinken, en mängd som kändes precis lagom.

Heldag i Söderköping med Pippiteater och glass

Vädret visade sig från sin allra bästa sida: 25 grader varmt och sol som avlöstes med moln. Vi var i Söderköping runt  klockan 11.00. Söderköping är för mig sinnebilden för hur en sommarstad verkligen ska se ut. Jag tror att många inklusive mig själv blivit regionalt hemmablinda på grund av stadens närhet. Hade Söderköping legat på Västkusten hade man som turist blivit överväldigad. Vi inledde förmiddagen flanerande mellan de mysiga stadsgrändsgatorna. Det är en nästan andlig fröjd att strosa runt de pittoreska omgivningarna. Det finns inte bara 3-4 gator utan myriader av mysiga småvägar. Ramunderberget, kanalen och ån ramar in staden på ett hänförande sätt; jag älskar staden.

Till Bondens crêperie och lanthandel kommer gäster som vill prova något annorlunda i matväg. Deras specialitet är crêpes och galetter. I sommar arrangerar Bondens författarkvällar samt musikunderhållning och luriga quiz. Jag fastnade för kyckling med gröna bönor, mango & päron med jordnötsdressing och en iskall runöl. Marie frossade istället i  en svampstuvning och kyckling med ost och bacon. Barnen fick varsin crepês med smör och socker. Den utsökta maten avnjöts med utsikt över Götakanal och det mäktiga Ramunderberget; en vy en tysk skulle mörda för.

Teater Sythercopie bildades 1981 av ett gäng glada teateramatörer med syftet att sätta upp ett historiskt spel. Nu firar föreningen som består av cirka 150 medlemmar 30 år. Amatörföreningen tidigare familjeföreställningar har varit: ”Madicken på Junibacken”, ”Mästerdetektiven Blomqvist lever farligt”, ”Peter Pan” och ”Cirkusmysteriet”. Årets uppsättning är Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Föreställningen som kostade närmare 350 kronor för två vuxna och två barn började klockan 14.00 för att avslutas 90 minuter senare. Det var över 150 personer i publiken det vill säga helt utsålt. Den intima miljön  på Wallbergska gården var en perfekt oas för oss i publiken. De flesta aktörer var ungdomar och de spelade sina roller med ungdomlig entusiasm. Pippi Långstrump spelades av fyndet Alma Andersson Svahn. Hon är minst sagt en oupptäckt pärla; med pondus, glädje och äkthet förförde hon alla i publiken En annan karaktär som jag fastade för var Fru Prüzelius som gestaltades av den betydligt äldre Carola Fogelgren. Både hennes kroppsspråk som hennes repliker var  oerhört roliga och genomtänkta. Kontentan av dessa två akter kan beskrivas med ett ord: charm.

Efter en trivsam föreställning drog vi vidare till Smultronstället. Kön var inte oändlig, men inte långt därifrån. Det blev istället att köpa glass via ”luckan”. För egen del så avnjöts pepparlakrits, mintchoklad och persikohallon. Marie och barnen testade banan, polkagris och chokladboll. Jag tog som vanligt tillfället i akt att testa alla smaker och min smakdom utsåg banan och persikhallon som godast för dagen.. Det hade varit kö från vi kom till runt 16.00; stället är genialiskt i all sin enkelhet. Kunderna får massor av glass för pengarna om man jämför med den mikroskopiska mängd som serveras på de flesta  fina restauranger.

Allt ifrån ”restaurangbemötandet” när man tilldelas ett bord, till den lyxig laminerade menyboken är en orgie av en adekvat serviceprofessionalisering. Smultronstället fullkomligt dryper av små detaljer som gör att vi kunder känner oss sedda, bra bemötta och får oss uppleva att vi  unnar oss lite vardaglig lyx. Till detta kan kan schizofrent vackra vyer läggas till där man får tillfälle att  ägna sig åt världens äldsta gratisnöje: att spana in andra människor. Smultronställetkonceptet  är så perverst genomtänkt ; jag hade inte kunnat gjort det bättre själv – entreprenörskap på hög nivå helt enkelt.Solen, flanerandet och dagen i sig tog ut sin rätt; när vi väl kom hem runt 17.00 så var vi alla jättetrötta. Marie läste, barnen lekte och jag lade mig i soffan med två iskalla tysklandsimporter för att titta på den underbara dokumentären om det Kanadensiska hårdrockbandet Anvil sedan var det Sport och Nyheter.

Fyra vakennätter i rad

På mitt sommarjobbsschema utkristalliserades ett riktigt maratonvecka.  Onsdag, torsdag, fredag och lördag klockan  21.45  till 08.45  var jag tvungen att hålla mig vaken – det ingår så att säga i arbetsuppgifterna. Det är inte så lätt som det låter; när tröttheten sätter in hjälper inte ens albanska  ultrahårda porrfilmer. Alternativen är att sätta sig på träningscykeln, gå ut på balkongen ett antal vändor eller helt sonika städa. Att läsa fungerar ett tag, men när ögonlocken sänks  till en onaturlig nivå är det slutläst. Några kokainstarka baljor kaffe är andra strategier som ingår i hålla-sig-vaken-processen. När passet väl är över på morgonkvisten så är det möjligt att helt enkelt skippa att gå att lägga sig, i syfte att inte försöka vända på dygnet, men när det gäller fler än två dygn så är den strategin kontraproduktiv och troligtvis ohälsosam. I viket fall som helst så blir det 2-3 DVD:er som avverkas per natt. Dramafilmer är inte alls att rekommendera, utan det ska helst vara skräckisar eller action. De fyra nätterna klarades i alla fall ut, men det tar faktiskt några dagar att landa efter de nattliga onaturliga upplevelserna. Jag uppfattar mig själv likt någon slags nära-döden-upplevelse-fas där man nästan kan se sig själv från ovan utifrån ett dimmigt perspektiv. Det positiva med tillståndet är att jag  oftast blir überkreativ, något som egentligen borde vara precis tvärtom; jag har däremot ingen förklaring till detta fenomen.

Tags: allmänt, Arbetets museum, Dinosaurieutställningen i Norrköping, eskapism, EWK-museet, familj, familjebalans, ndustriland - När Sverige blev modernt, Norrköping, regional, Ringstad gård, Ron Jeremy Cup, Sveriges fotbollsdamer, Teater Sythercopie, träning, turism, vänner, vardagshändelser

This entry was posted on 4 juli, 2011 at 20:15 and is filed under Vardagshändelser. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.