De 10 bästa pure AOR-albumen på 2000-talet – rangordnade

Rangordnat och klart

Jaha, hur går man till väga, ifall man får infallet att kora och rangordna de 10 bästa AOR-plattorna som kommit ut på 2000-talet?

Först och främst är det bara att abdikera för att alla dessa 10 plattor kommer att ha 10/10 eller 5 av 5 möjliga i betyg. Det innebär i stort sett att de kan epiteras som ”All killers, no fillers”. Självklart blir det en utmaning i sig. Plan B blir då att börja räkna eller rada upp överjävligt bra låtar och därefter komparera.

Vill man hitta ett gigantiskt I-lands problem så är valet att ha med fler album av en grupp eller endast ett bidrag. Jag valde det sistnämnda alternativet, eftersom jag hade samma upplägg när det kom till de bästa AOR-låtarna, det vill säga endast en låt per grupp/artist.

Helvete oxo, kill your darlings är nog den viktigaste byggstenen när det kommer till att skilja agnarna från vetet. Jag sållade ut platta för platta, tills endast 11 stycken återstod. Det innebar kortfattat att en av dem skulle bort. Beslutsångesten typ låste hjärnan på ett negativt sätt. Hur än jag vred och vände på situationen så velade jag ihjäl mig.

Det blev till att skapa en pure AOR lista istället. Det vill säga behövde inte bort någon eftersom det skedde automatiskt då jag särade på melodic hardrock/AOR och renodlad AOR.

De som hävdar att AOR-musiken är död är inte enbart tröga, utan främst  ruskigt okunniga. Genren lever och frodas… fast inte på listorna, inte i media, inte på radion, utan i sin egna lilla subkulturhörna.

Den är otroligt bred, med fans från alla kontinenter, förutom Antarktis, men ändå så smal. Klientelet som lyssnar på dessa har klara drag av Aspergers syndrom  förtäckta som nörderier. Jag borde veta… jag tillhör sällskapet!

Vi liksom vårdar och hyllar det förgångna, likt vitlöksogillande vampyrer till blod, vi låtsas vilja ha nyskaperier, men är istället konservatismens högborg. 2000-talet har definitivt fått fram plattor som lätt kan mäta sig med nostalgikvalitet från 80-talet.

 

1.  Skivan ska vara helgjuten; ”Most killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på kriteriet eftersom det vanligtvis existerar 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.

Många band tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagsvälviljan = (vänskapskorruption)?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än må vara.

3.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Steve Perry!

Dock ska inte ungdoms-odödlighet och attityd  avgöra; utan hen bakom micken måste också kunna sjunga. White Widdows, Fighter och Tens vokalister är tre grymt goda exempel på detta. 

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut -syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

 

1. Mecca – (USA/2002) Frontiers

Joe Vana drog ihop ett ytterst välrenommerat gäng, där Fergie Frederiksen delade vokalistuppdraget med just Joe. Totos basist David Hungate och  gitarristen Mike Aquino (Pride of Lions) ingick också i en debut som fullkomligt knockade sina lyssnare med kvalitet. Mr AOR, tillika Jim Peterik skrev det mesta på ett helt sagolikt album.

Att välja ut fyra stycken scizofrent braiga låtar var inte lätt. Men i mitt fall blev det ”Without you”, ”Silence of  the heart”, ”You’ll still shock me” och ”Wishing well” . Fergie Frederiksen sjöng som en halvgud och tillhörde toppskiktet när det kom vad som vokalistalstrats på vinyler, cd och streaming.

Jim Peterik producerade och skrev som sagt låtar till supergruppen Mecca (2001), där han som sagt arbetade med en av sina äldsta vänner, Joe Vana. Det var minst sagt AOR-juveler som visade upp en låtskrivare av absolut högsta rang.

Det var som sagt inte lätt att rangordna väldigt bra album, men efter många turer och en hel del om lyssningar fragmenterades det fram en platta – och det var detta diaboliska album.

 

2. Journey – Revelation (USA/2008) Frontiers

Av de fyra stora AOR-elefanterna: Survivor, Foreigner, Toto och Journey, blev det bara en kvar att välja, och djäklars vad de presterade. Ingen av de tre nämnda har släppt något bra på denna sida av 2000-talet, förutom just dessa 80-talsikoner.

Detta var det första albumet med Arnel Pineda som vokalist. Han är i  skrivande stund 57 år gammal, och självklart ”yngst” i gruppen.

Det var återigen ett pånyttfött band som denna gång ville ompaketera och återskapa aor-glansen från Escape och Frontiers mitt framför ögonen på en delvis ny publik. I mitt tycke så lyckades det de med råge på Revelation.

Två av låtarna var för övrigt bland de bästa Journey överhuvudtaget skrivit. ”Where did I lose your love” och ”What I needed” var monstruösa, med stark betoning på MONSTRUÖSA.

Sylvasst tunga” Never walk away” inledde Journeys 14:e platta. Den påkallade lyssnaren alla de element som symboliserades med Journey´s varumärke. Den tilltänkta ersättaren till Steve Perry, Jeremey Hunsicker, var en av dem som skrev låten.

Efterkommande balladen ”Like a sunshower” var en spröd och avskalad sak som gjorde sitt jobb, men inte mera. ”Change for the better” fortsatte segertåget med kvalitet som främsta vapen. Pinedas sång var som gjuten för dessa lite tyngre låttingestar.

I samma fotspår följde ”Wildest dream” som med sina dutt-duttiga keyboards och klockrena refräng steppade upp en kvalitetsnivå ytterligare. Femte låten, ”Faith in the heartland” (re-recorded från Generations) visade Journey på att en nyversion kan klå originalet, ifall rätt verktyg fanns att tillgå i verktygslådan. 

Efterkommande powerballaden ”After all these years” skilde sig markant från ”Like a sunshower” i sin uppbyggnad. Det var inte det viktigaste, utan här visade Journey på att de var gurus på att skapa mäktiga tidlösa ballader.

Nu kom den, låten som nästintill matchade ”Separate ways”. ”Where did I lose your love”. Oh my God vilket djävulskt anthem. Det riktiga otäcka var att nästa anthem låg precis bakom hörnet. ”What I needed” eller ”Where did I lose your love”? Det beror nog på vilket humör man var på. ”What I needed” var lugnare, men också mer varierad, pompigare och otroligt nog ännu mer dramatisk.

Det vittnade om att ord egentligen var helt överflödiga. AOR konfronterades med högre makter? Jo nog så var det nog. Efter Gud placerat dessa efter varandra så var det dags för tunga ”What it takes to win”. En riktigt tungskönriffande låt vars egentliga fel låg att den placerats efter två-inte-av-denna-värld-aor-låtar.

Albumet avslutades i mina ögon genom ”Turn down the world tonight”, i och med att 11 låten ”The Journey” mera får anses som en instrumental uttoning. Halvballaden andades, åt och sket Journeymelankoli, utan för den delen kännas utlånad utav tidigare konstruktioner.

Journey hade också den goda smaken att ”bara” addera 10 låtar med sång på, till skillnad från Trial by fire som drabbades av storhetsvansinne. Den sydafrikanske producenten Kevin Shirleys insats får definitivt inte förringas. Albumet doftade storslagenhet och det var Shirleys verk, en vital byggsten för genren i sig något han visat tidigare eftersom det var han som producerade underbara Trial by fire.

Kevin hade rattat grupper som The Black Crowes, Rush, Aerosmith, Dream Theater, Iron Maiden och Mr Big för att nämna ett fåtal. Det liksom låg i luften att Revelations skulle bli en succé, cirkeln var liksom sluten; dåtid och nutid hade förenats.

 

3. Pride of Lions – 1:st (USA/2003) Frontiers

Ja det här var inte det lättaste. Jag har definitivt utmaningar när det kommer till att särskilja lejonens debutalbum kontra Pride of lions – The roaring of dreams (USA/2007) Frontiers och Pride of Lions – Immortal (USA/2012) Frontiers. Det torde egentligen vara nästintill omöjligt att skapa så mycket AOR-magi, utan att upprepa sig för mycket.

På detta album visar Jim Peterik upp sig från sin bästa sida, smäktande ballader samsa med AOR-krutrökare. I den senare kategorin utmärker sig obehagligt starka låtar som ”It’s criminal”, ”Unbreakable” och ”Music and me”. Innehållet på hela 12 låtar visade var AOR-skåpet skulle stå! En annan riktig härlig låt är också ”First time around the sun”, förresten hela albumet var och är härligt.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om min beundran för Jims låtskriverier, men väljer att portionera det till de två andra alstren som han har med på listan. AOR-gudar växer inte på träd helt enkelt. Har man varit ansvarig till att skriva låtar till Survivor som ”Eye of the tiger”, ”Burning heart”, ”Ever since the world began” och ”Backstreet loveaffair” så är man beyond ikonisk, beyond!

 

4. Khymera –  The Greatest wonder (England/2008) Frontiers

Khymera bildades under 2003, när den italienske musikern och producenten Daniele Liverani och Kansas-sångaren Steve Walsh bestämde sig för att slå sina påsar ihop, med italiensk medlare såklart.

Walsh utgick på nästkommande album och ersattes av Dennis Ward (Pink Crem 69/Magnum).

Visst är det konstigt hur vissa album etsar sig fast i frontalloben, medans andra knappt gör något väsen alls av sig. Det var inte förrän på Khymeras tredje fullängdare som helgjutenhets-giljotinen föll ner.

Det var främst bröderna James- och Tom Martin (Vega) som stod för hantverket (7 stycken). Här stod dem verkligen på en peak i musiklivet. Andra musikkonstruktörer var Jeff Scott Soto, Don Barnes och Martin Briley.

Stilen på The Greatest Wonder gentemot de två tidigare var påtaglig. Detta var mellantempo rakt igenom, något som teoretiskt skulle kunna bli präktigt tråkigt. Så var inte fallet, utan flödet av starka kompositioner som dels kontrasterade och dels kompletterade varandra blev istället resultatet.

Det var lätt att bli lurad av det lugna tempot i att detta egentligen var ett renodlat mästerverk. Bröderna måste ha varit sjusärdeles harmoniska och helt fria från distraktioner, men sprängfyllda av B12, för annars skapades inte så högkvalitativ melodisk rock. Brödernas musikkonstruktioner upplevde jag nästan skräddarsydda för Dennis Wards något nasala röst.

Albumet innehöll 12 halvlugna keyborddrivna melodiska rockanthems det vill säga tolv all killers no fillers. Plattan var ett överdådigt smörgåsbord av magiskt låtskriveri, motiverade musiker och ett klockrent ljudlandskap. Adderade man fluffiga refränger som kvalitetsstämplats i kombination med vackra melodier så var det bara att abdikera.

De låtar jag som dröp mest av förrädiska transfetter var: ”Beautiful life”, ”Borderline”, ”Since you went away”, ”No sacrifice”,” Love will find you”, ”The other side” och den otroligt vackra balladen ”Love had come and gone”. Fast alla låtar var så starka att det var ett äventyr att skilja agnarna från vetet. Daniele Liverani levererade slingor som Greg Giuffria skulle dreglat över.

Likt den AOR-missbrukare jag tyvärr får etikettera mig själv som, blev albumet en källa till ett livslångt medberoende. Vissa samlar på frimärken, andra på muggar medan jag hoardar in mig på refränger som är skapta av någon uppe i himlen. På The greatest wonder fick jag mitt lystmäte tillfredsställt!

 

5. Perfect Plan – Time for a miracle (Sweden/2020) Frontiers

Trots att jag dyrkar genren AOR krävs det mycket variation på ett album för att man inte ska somna innan alla låtar hunnit avverkats. Få grupper kommer undan med hedern i behåll. Det finns en subliminal mening att AOR gör sig bäst på ”blandband”.

Något eller några guldkorn på dylika plattor gör inget album, just därför var “blandband” nästintill skräddarsydda för denna typ av genre. 2018 landade Perfect Plans debutalbum på Spotifydisken.

Det var en oförskämt kvalitativ sak. Precis samma sak kan epiteras på efterföljande Time for a miracle det vill säga albumet som kravlade sig upp till en ytterst hedrande femte plats. De första sex låtarna kan mäta sig med Frederiksen/Denanders (Baptism by fire) obekvämt starka sjuling. det var verkligen en fröjd för örat. Sexlingen kan kompletteras med ”Don’t blame it on love again” samt näsduksskrynklaren ”Don´t leave me here alone” som snyggt lånat från Backstreet boys ”Show me the meaning of being lonely”.

Detta var också ett relativt ”tungt album”. Som sagt gränsen mellan melodic hardrock och AOR är ibland smärtsamt tungt, där W.E.T. och Treat fick stryka på foten fick Perfect Plan grönt ljus av mig.

Kent Hilli frambringade bland det starkaste jag hört någon svensk prestera sångmässigt, en härdsmälta i paritet med Jim Jidhed. Det visade sig vara genetiskt betingat. Kent är bror med Janne Hilli från Days of Jupiter.

Den ena en Steve Perry-light, den andre en kraftfullare version Tom Englund från Evergrey. Är det så att allt kommer i två i Örnsköldsvik, då tänker jag på hockeytvillingarna Sedin, eller är det klyschan ”whats in the water in Örnsköldsvik”?

Alla Perfect Plans plattor är bra, men detta är den som kommer närmast fullkomlighet.

 

6. Nestor – Kids in a ghost town (Sweden/2021) Nestor Records (senare Napalm records)

Vilket jäkla debutalbum helt enkelt! AOR-vurporna såg inte det minsta hopp, alla låtarna tillhörde ”all killers, no fillers”. Typ från ingenstans dök detta album upp och fick nästinntill alla AOR-törstande hängbukande män att sätta i halsen. Herregud så kliniskt snyggt konstruerade och varierade låtar albumet var.

Inledande halvtunga ”On the run” satte an tonen direkt. Att den följdes upp av en ännu bättre låt är minst sagt anmärkningsvärd: ”Kids in a ghost town”. Och såhär fortsatte det sedan, hit efter hit staplades ovanpå varandra.

 

7. Brother Firetribe – Heart full of fire (Finland/2008) Spine-Farm Oy

Finland anses ha mest hårdrockband i världen per capita. Dock, när det kommer till melodic rock och AOR slår de inte svenskarna på fingrarna. Visst, efter One Desire, The Magnificent och Reckless love är det lite tunnsått på högkvalitativa band från the land of backhoppning.

Ett band som lyckats med konststycket att nästla in sig bland vikingarna var och är Brother Firetribe, svenskarnas främsta utmanare alla kategorier.

Här stod de på peaken av sin förmåga. Man hör direkt att det är finnarna som framhyvlar alla dessa hit. En gigantisk förtjänst kan tillskriva sångaren Pekka Ansio Heino som på ett säreget sätt ger liv till 80-tals nostalgin.

Som sagt, albumet glänser då det kommer till att innehålla grymma låtar som exempelvis ”Who will you to now”, ”Runaways”, ”Heart full of fire” och ”Going out with a bang”.

 

8. Seventh Key – 1:st (USA/2001) Frontiers

Trots all annan likhet med Streets så var det ändå Seventh Key som kom närmast som helhet. Frontiers president Serafino Perugino kontaktade Billy Greer att tälja guld. Billy kontaktade då  sin gode vän Mike med syfte att inre sitta ensam i projektskutan.

Tituleringen Streets 3:e album grundades på att 3/4 av Streets medverkade. Steve Walsh figurerade som keyboardmaestro. Dock var detta ändå Mike Slamers husdjur! Det innebar så länge ingen klagade och medlemmarna  serverade kaffet  och dr Pepper så var allt frid och fröjd.

Mike skötte diktatorisk låtskriveriet, förutom på avslutande ”Broken home” där AOR-ikonen Mark Spiro stöttade musikaliskt. Mike Slamer producerade förövrigt albumet förtjänstfullt.

Herregud vilka moderna klassiker! ”The kid could play”, ”Only the brave”, ”Missy”, ”Surrender”, ”No man´s land”, ”Everytime it rain” och ”Forsaken”.

 

9. Jimi Jamison – Crossroads moment (USA/2008) Frontiers

Jaha, så var det dags igen – Mr AOR! Jo då, den mannen är ett renodlat AOR-geni. Denna gång slog han ihop sig med forne Survivor-band-kollegan Jimi Jamison (1951-2014). Resultatet blev återigen bländande, dessutom bestod plattan av hela 15 låtar, vilket inte gjorde saken sämre.

Något som gjorde att ”all killers, no fillers” föll. Trots det så positionerar sig albumet genom att ta plats på listans topp 10.

”My main goal with this record was to keep it focused to what the fans want the most – that means strong beats, inspiring lyrics and soaring melodies. I feel Jimi really hit his stride vocally as well”, sa Jim Peterik. om att återskapa framförallt Vital signs.

Det var och är inte ofta som jag lyckas sitta fastnaglad genom en hel AOR-platta, men skedde i detta fall med några få undantag – brilliant.

Att Jimi dog endast 63 år gammal var inte bara en förlust i AOR-kretsar, utan för en hel rockvärld. Hans röst skar genom märg och ben, fast den var silkeslen.

 

10. The Night flight orchestra – Aeromantic II/2021) Nuclear Blast Records

Kan man bli riktigt glad av AOR? Så euforisk att man börjar dansa? Tydligen, denna platta lyckas omfamna det sinnestillståndet med råge. Såhär ska en slipsten dras! Att njutbart lyssna igenom ett album…utan att snabbspola är ett supergott betyg.

13 låtar brukar vara källan till att musiken känns som att det är 2-3 låtar för många, så är inte fallet här, snarare så att jag vill ha mera av samma vara.

Det tyder dels på en exceptionell melodifingertoppskänsla i allt från genrestölder, coola arrangemang och förmågan att skriva hits, dels allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren, något så smittsam att det tycks upphäva rutinens förrädiska fällor på en löjligt högsta lägsta nivå

Bandets flirtande hej vilt med 70–80-talet, vilket gör att de fungerar som en tidsmaskin, via sina glimten-i-ögat texter. Det är så bisarrt befriande att slippa de vanliga textklyschorna som tycks dominera såväl dåtid som nutid.

Brusten eller spirande kärlek behöver inte genomsyra ett helt album. Det finns ju så otroligt många andra ämnen att skriva om, något som tur är TNFO tagit fasta på. Dessutom är deras texter embryon till skapandet av charmiga videos, lite som det faktiskt var på det ”glada” 80-talet.

 

Too heavy to be in this list

Vart går den där satans linjen för vad som kan tituleras pure AOR kontra Melodic hardrock? Sanningen är att i väldigt många fall är det en kombination. Beroende vem som skulle komma på den brighta idén att rangordna de 10 bästa pure AOR så hade många av dem skiljt sig ordentligt åt.

W.E.T. eller Treat hade nog ett stort antal AOR-freaks valt att ha med på listan, men hur ser egentligen  balansen ut mellan AOR och Melodic rock? I mitt fall, utifrån ett pure AOR perspektiv, föll så väl mina husgudar såväl som W.E.T. bort från lista, hade man tagit med dem, hur många fler alternativ hade då dykt upp?

W.E.T. – Retranmission (Sweden/2021) Frontiers

Det finns ett ”Frontiersprojekt” som lyser klarare än de andra, som dessutom blir bättre för varje album som avverkas. W.E.T. bildas utifrån dessa välrenommerade herrar:  av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman).

Att ha Jeff Scott Soto på sång är få band förunnat, han sjunger som en krigsgud. Där Toby Hitchcock ibland låter lite ”ansträngd” uppvisar vokalistakrobatikören Jeff inga sådana tendenser överhuvudtaget Där Pride of Lions ibland smeker fram gudabenådade ballader är W.E.T. stenhårda utifrån ett AOR- mått mätt, ibland mer melodic rock än just AOR.

Treat är mordiskt bra på att skapa sinnessjukt bra kvalitet på sina låtar, dessutom är deras material oerhört varierade. The Pleasure principle som kom ut 1986 tillhör mina favoritalbum på the other side of 2000 – talet. På denna sida gjorde de comeback med Coup the grace (gissa vilket skivbolag), en dunderplatta som följdes i mitt tycke den jämnare Tunguska, därefter släpptes Ghost of Graceland och sist men inte minst högoktaniga Endgame.

2018 fullbordade de comebacktrippeln med Tunguska. Även den var motsatsen till ett sänke. På den existerade två ut över de vanliga låtar, några som andra band skulle  kapa sina vänsterarmar för, ville det sig riktigt illa kunde penisen inkluderas. Inledande “Progenitors” var en sådan, precis som “Best of enimies“.

Det var inte bara låtar, utan typ nya ”Holy diver”, ”Run to the hills”, ”Highway to hell”, ”Princess of the night” eller ”Fast as a shark”. I mina öron borde även aoriga “Rose of Jerico“, “Man overboard” och “Riptide” nästan infogas till de två ovannämnda.

Därutöver samexisterade ”Creeps”, ”Heartmath city”, ”All bets are off” , ”Build the love” och ”Undefeated”. Den obligatoriska balladen ”Tomorrow never comes” fyllde sin funktion genom att hamna klart över medel.

 

Listnoteringar

På den här sidan av 2000-talet var det européerna som tog ett strupgrepp om den amerikanska nonchalansen. Skandinaverna var de som hittade de allra bästa greppen, med svenskarna vid rodret.

Skärskådar man denna eminenta lista så utkristalliseras det en individ, och det är Jim Peterik alias Mr AOR. Först via Pride of lions, sedan Mecca, samt Jimi Jamisons Crossroads moment. Ord är ärligt talat helt onödiga, med stark betoning på onödiga – what a guy!

Jim Peterik är ändå mannen med de grönaste AOR-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Mannen är utomjordisk i skapandet av sina bombastiska pomp-arrangemang. Framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig riktigt sina.

Det vore ett helgerån, ett understatement att inte titulera honom som musikgeni. Att trava hit efter hit på varandra, med väldigt få fillers, men med ett spektrum av variation i låtarna, är få förunnat. Den människan måste ha ett melodisinne som går på ett konstant högvarv och lurpassar på att skriva det bästa han skrivit.

James Michael Peterik fyllder 75  år den 11 november 2022. Herregud, så gammal kan väl inte den mannen vara? Jo, så är fallet. Utifrån en kreativitetsperspektiv är han fortfarande i sin linda.

Jag har en Spotifylista som jag döpt till  Mr AOR. Den innehåller 161 riktigt bra AOR-låtar, från Survivor och Pride of Lions, till Jimi Jamison och Mecca. 161  låtar! Sug  på den! Bröderna  Gibb, Max Martin , Lennon & McCartney  och Björn & Benny får snällt kliva åt sidan, åtminstone för ett tag.

Frederiksen/Denander – Baptism by fire (Frontiers, 2007), såklart att det var två svensk som skuggade täten, dock föll albumet på mållinjen på grund av att hela plattan inte höll hela vägen, samt att ska man sålla så måste man sålla. Dock är albumets inledande sju låtar den bästa sjuling som skapats i landet.

Kent Hillis andra album Nothing left to lose (Frontiers, 2023) hamnar i paritet med den plattan. Det fullkomligt vimlade av starka AOR-hits, kanske detta album borde sig tagit sig hela vägen till pure-AOR-listan, det får tiden visa, men i nuläget så är det en djävulsk skör gräns.

Jag är barnsligt förtjust i Survivor och Journey så lite (mycket) av den entusiasmen smittar definitivt av sig på denna lista. Någon annan hade kanske valt sin AOR-lista utifrån en mer västkustig, melodic rock eller hi-tech AOR  stil och dylikt.

Två av mina all time high favoriter när det kommer till vokalistakrobati är Jimi Jamison (Survivor) och Fergie Frederiksen (LeRoux/Toto). Det är för mig glädjande att de båda återfinns på denna eminenta lista – Rest in piece, both of you.

Frontiers records

Jag har fått berättigad kritik för att namedroppa band, låtar och album titlar. Detta har jag tagit till mig. Tyvärr upptäckte jag att det för mig är nästintill en omöjlighet. Antingen har jag grav OCD eller tics i kubik, så dessvärre får ni som läsare scrolla ner, ifall ni vill undvika obehaglig namedroppande.

Samma visa år in och år ut, likt ett Schweiziskt kvalitetsurverk. Bra melodiskt hårdrock, utan att Frontiers records har fyra fingrar i AOR-syltburkarna, är numera helt otänkbart.

Hur skulle vi inbitna AOR-fans uthärdat 2000-talet ifall inte Frontiers Records existerat? Precis, av10 album på denna lista var  hela 7 stycken från the land of pasta. På andra sidan var det horder av artister och grupper som slogs om uppmärksamheten

De utvecklar nya musikkonstellationer genom att hybridisera adekvata låtskrivare med nya som gamla artister. Synergieffekterna utav dessa brygder är osannolika, utifrån denna relativt smala genre, dels hålls den vid liv, dels fortsätter den att utvecklas – tack igen.

Men det är ändå Frontiers som har musklerna och artilleriet. Man kan väl se dem som en en italiensk artistfabrik likt Motown, brittiska  Stock, Aiken, Waterman, eller varför inte vår svenska Cheiron studion som alla skapade poplåtar enligt löpande-band-principen.

Ja herregud vad ska man säga om det italienska skivbolaget Frontiers records? Utan dem hade nog den melodiska hårdrocken varit utrotad.4

 

”What´s in the fucking water in Sweden”

Epitetet, Whats in the water, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig stup i kvarten, vem vet? I vilket fall som helst fortsätter Sverige framavla kvalitet i alla gitarrdistade genrer, med få undantag.

Tre av 10 plattor på listan är svenska AOR-album, varav en hord av grupper och artister skuggar dem tio. Både Kent Hilli, Frederiksen/Denander, W.E.T., Treat är ju svenska. Därutöver vimlar det av fantastiska band och artister såsom Mikael Erlandsson, Jim Jidhed Work of art, Art of Illusion och Houston ed flera med flera.

Hela kittet finns i Sverige, inte bara bra sångare, utan top notch musiker, producenter, adekvata studios och dylikt. Det borde egentligen vara helt omöjligt att skapa så mycket bra AOR och melodisk hårdrock när vi bara är ungefär 10 miljoner människor.

Ännu påtagligare  blir det självklart om andra genrer som pop adderas. Max Martin, Björn & Benny, Ola Håkansson och Avicii  among others; Det är nästan svårt att ta in ärligt talat.

 

Tags: AOR

This entry was posted on 24 augusti, 2025 at 12:37 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.