Archive for juli, 2025

Epitetet, Whats in the water, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig stup i kvarten, vem vet? I vilket fall som helst fortsätter Sverige framavla kvalitet i alla gitarrdistade genrer, med mycket få undantag.

Hela kittet finns liksom i Sverige, inte bara bra sångare, utan top notch musiker, producenter, många replokaler, adekvata studios och semlor.

Svenska sångare är också ett kapitel i sig. I syfte att förstå helheten med hur många adekvata sådana som existerar i vårt avlånga land, radar jag en harang av namn för att lättare ta till sig av denna vokalistmångfald som berikar musik med distade gitarrer.

Erik Grönwall, Anette Olzon, Tommy Karevik, Alexander Strandell, Rick Altzi, Johan Fahlberg, Jim Jidhed,  Nicke Andersson, Jakob Samuel, Anders Magnell, Joey Tempest, Tomas Wikström, Robert Ernlund, Jocke Berg, Kent Hilli.

Herman Salming, Mats Levén, Stefan Nyqvist, Elize Ryd, Nils Molin, Jonny Lindqvist, Chris Hedman, Matt Alfonetti, Rick Altzi, Alexander Friborg, Joakim Cans, Chris Laney, Kristian Fyhr, Thomas Lundgren, Erik Grönwall, Anders Magnell, Robin Eriksson.

Tobias Forge, Björn Strid, Andreas Dregen, Tobias Jansson,  Johan Norrby, Jan Hilli, Tåve Wanning, Nils Patrik Johansson, Marcus Karlsson, Christian Liljegren, Apollo Papathanasios, German Pasqual, Jeff Scott Soto (nästan svensk), Erik Mårtensson.

Kenny Leckremo, Göran Edman, Tobias Gustavsson, Tommy Nilsson, Hank Erix, Robin Eriksson, Lars Säfsund, Robin Jidhed, Tommy Johansson, Martin Holsner, Ludvig Turner, Björn Jansson, Mike Andersson, Terese Persson, August Rauer.

Perfect Plans lillebror? Jo så är det nog. Sundsvallsönerna inledde sin musikaliska karriär redan 1985. Bandet skulle släppa ett album, men ödet ville något annat. Det var inte förrän 2008 som deras kritikerhyllade debut Better late then never gavs ut på AOR-FM. Kollektionen bestod av singlar, demos och b-sidor från 80-talet och tidiga 90-tal, allt som allt hela 17 låtar. Den gavs ut i endast 10000 exemplar, vilka sålde slut omgående.

Efter mycket om och men släpptes till slut bandets riktiga debutalbum Now 2019. Kritikerkåren jublade, precis som alla fans av pure AOR. För egen del föll den ökända polletten ner för några veckor sedan. Jag gillade verkligen albumet när det kom ut, men på en nyligen genomförd långpromenad insåg jag efter att ha hört Now på ytterst hög volym, att den faktiskt tillhör de 10 bästa pure AOR-album av en svensk artist eller band. Med högoktaniga låtar som ”Never enough”, ”Keep on dreaming”, ”Soldiers of love”, ”We can make it” och ”Secret room” visade de var AOR-skåpet skulle stå  – mitt i rummet.

Några andra top notch svenska pure AOR plattor

Alien – Alien (1984)

Jim Jidhed – Full cirkle (2003)

Mikael Erlandsson  – The one (1994)

Art of Illusion – X marks the spot (2021)

Nestor – Kids in a ghost town (2021) 

Gathering of kings – Discovery (2020) 

W.E.T – Retranmission (2021) 

Work of art – in progress (2011)

Kent Hilli – Nothing left to lose (2023)

Kharma- Wonderland (2000)

Houston – IV (2021)

Perfect Plan – Time for a miracle (2020)

The Night flight orchestra – Aeromantic II (2021)

Dennander/Frederiksen – Baptism by fire (2007) 

6 år senare står uppföljaren Go att levereras till AOR-hungrande män i sina bästa år. Detta är ett album helt befriad ifrån fillers, alla låtar kan stå på egna ben. Produktionen är klockren, sångaren Thomas Lundgren glänser som vokalist och musikerna är kompetenta.

Plattan inleds med pampiga ”What are we looking for”. Den sätter verkligen AOR-ribban högt. Choruset är som klippt och skuret för att köra keyboard-dansen. Just refrängerna är verkligen albumets starka sida, trots det når de inte upp till debutens perfektionism, när det kommer till låtarna i sig, de är liksom ännu mer hitigare.

Som femte låt placerar Roulette en strokeinitierad tingest de döpt till; ”Brand new start”. Den kittlar verkligen mig till rysningar utifrån

Vi hoppar ner till singelspåret ”Fire in your eyes”. Det är inte svårt att lista ut att denna murbräcka till låt valdes till singel. Om Tomas Ledin hade spelat AOR så hade nog låtit såhär. Efterkommande ”She can´t hide” är nog min favorit ifall jag blev tvungen att välja ut någon av dessa guldkorn.

Plattans näst sista låt,  ”Take me as I am”, tillhör också pärlbandet av outhärdligt starka sånger.

Innehållet är som tagen ur den rosafluffiga AOR-handboken, typ varenda ton är uberkalkylerad. Det är en av sakerna som jag saknar lite granna det vill säga några låtar som överraskar utifrån ett AOR-perspektiv, typ som kollegorna i  underbara Art of illusion.

Albumet innehåller tio kassaskåpssäkrade kanonader, dock hade jag inte jag haft något emot ifall tempot varierats i lite högre grad. Varför inte någon halvballad eller snabbare låt? Man behöver ju inte låta som Slayer ifall tempot höjs.

Ett utmärkt verktyg att förändra sina alster är en keyboard. Att leka med denna soundförändrare är i mina ögon ett säkert kort. Vad vore Bon Jovis klockrena debut utan sina dominanta och dutt duttiga keyboards?

I mina öron hade jag hellre hört Go ockuperats av fler och mer slamrande keyboards. Nu är det mera som Rouelette springer 100 meter i ett 400 meters lopp, man löper liksom inte linan ut. Jag tror att det hade berikat innehållet på ett positivt sätt tillika mindre anonymt och mera kreativistiskt.

Ett  gigantiskt stort plus i kanten för att Roulette delar med sig en ”organisk ljudbild”, istället för Frontiers massproducerande löpande-band-sound.

Bandet beskriver sig genom att utropa sig till Sveriges AOR-elit. Efter denna platta är det svårt att inte hålla med dem. Att de är pure AOR uppskattar jag verkligen parallellt med världsklassepitetet – go all the way brothers.