H.E.A.T. – Welcome to the future

H.E.A.T:s självbetitlade debutalbum rammade cd-diskarna 2008. För mig var det inte en utomjordisk upplevelse, typ Perfect Plan eller Nestor. Jag dyrkade verkligen låten ”Straight from the heart”, därutöver gillade jag ett knippe låtar till.

2010 landade uppföljaren på skivdiskarna, Freedom rock. Trots hajpen, så gillade jag inte alls innehållet på albumet; i sin helhet, sterilt och tråkigt.

Det var inte förrän vokalistrockaden där Erik Grönwall tog över spakarna från Kenny Leckremo som polletten verkligen föll ner. Detta var mer min stil, därefter har de varit personliga husgudar.

H.E.A.T genomförde en omvänd vokalistrockad när Kenny återigen basade över mickstativet. Instinktivt var jag väldigt skeptiskt till det bytet. Som tur var, hade jag inget att oroa mig för, det var Erik Grönwall pop-sound, fast nu med Kenny som frontfigur.

Kom förresten på att Kenny har röstlikheter med Upplands Väsbys mest kända vokalist, Joakim Larsson. Inte så konstigt att jag stundtals får deja vu feelings av Europe. Kom förresten på II, att de uttalat sig om att återgå till sina melodiösa hårdrocks rötter, vilket tas emot med öppna armar av undertecknad.

Min upplevelse utav deras tre senaste album är kräkmedel. En rockbluesig röra utan bra melodier och få bra refränger, ingredienser som tidigare varit deras signum. Utifrån låtar som ”Walk the earth” så kan Europe onekligen fortfarande konstruera melodic hardrock i världsklass.

I och med Wecome to the future, deras 8:e album på 17 år har Kenny & Erik sjungit på 4 plattor vardera. Vill man ha sin melodiska hårdrocksmeny serverad med outsinlig energi, ett sjusärdeles driv i musiken samt en diabolisk variation, då har man funnit Pandoras box.

Anthems, Stadium rock, kalla det vad ni vill men Upplands Väsbysönerna kan verkligen snickra ihop potentiella hårdrockhits, utan att upprepa sig, vilket i sig är en otrolig styrka. Denna musikorgie innehåller 12 stekheta låtar. Live har de en gigantisk låtskattlista att häva ur.

Jag tänkte denna gång inte gå in på låt för låt eftersom jag anser att helheten på albumet är musikens starkaste kort. Låt för låt är exempelvis deras mästerverk H.E.A.T II bättre.

Om någon sätter epitetet spretigt så har det ju en lite negativ klang, medan variationsberikande får en motsatt effekt. Welcome to the future tillhör det sistnämnda. Allt låter H.E.A.T, trots byten av genrer och symbioser av dessa.

Att bandet till skillnad från från förra albumet, Force Majeure adderas mer keyboards till musiken är definitivt ett plus i kanten.

Har sneglat lite på andra tidskrifters betyg, och de är lite ljumma. Till en början håller jag med dem. Efter två lyssningar låg betyget på 3½, efter 15 lyssningar oväntat hade den rest sig till Rocknytts högsta hierarkiupplösare, en 5:a.

Som sagt alla låtar är verkligen bra, men såklart har man sina favoriter. Jag är i grunden en AOR-snubbe, och det visar sig också i vilka låtar som jag gillade bättre än andra.

Efter de tre singlarna så följer i mitt tycke plattans starkaste konstruktion: ”Call my name”. Har man väl infogat melodin och det underbara chorus så är det tinnitusvarning på denna AOR-pärla. Den går typ inte att få ur ur skallen. Detta är Welcome to the futures svaret på ”Haven must have an angel” från H.E.A.T. II – bloody amazing.

En AOR-platta som verkligen kan tituleras ”All killers no fillers” är Bon Jovis schizofrent starka självbetitlade debut från 1984. Jag får klara vibbar av deras ”Runaway” till sjätte låten ”The end”. Ungefär som Perfect plans blinkning till Journey´s ”Separate ways”: ”We are heroes”. ”The end” sprudlar av musikalisk livskvalitet som flankeras av energi och melodieufori.

Vi scrollar ner två låtar till det lite ”tyngre” alstret ”Children of the storm”. Även den präglas av en dutt duttig keyboard som omgärdas av en högoktanig refräng som växer för varje lyssning som avverkas.

Efterkommande ”Losing game” är en låt jag också måste nämna på grund att att sammansättningen från versen till choruset är helt oväntad. Först tyckte jag att de inte synkade, tills jag efter några fler lyssningar upplevde den som typ lite genialisk.

Sista låten jag tänkte nämna är den dramatiska ”Paradise lost”. Melodic hardrock magic är en harang av ord som jag upplever passar denna sköna dänga mitt i prick.

Som jag skrev tidigare så är inte Welcome to the future inte en omedelbar tingest, utan den sväller ut för varje femte lyssning. Men när väl hörnbitarna i musikpusslet lagts så finns det ingen som stoppar den.

Detta är en platta som jag kan spela från början till slutet, utan att tröttna på den, variationen och typ allt annat gör H.E.A.T´s åttonde album till ytterligare en vinnare i genren. Welcome to the future bildar en treenighet av helgjutenhet med Force Majeure och H.E.A.T. II.

Jag såg nyligen H.E.A.T live på Arbis i Norrköping. I rockvärlden pratas det om vilka band som ska ersätta de gamla dinosaurierna på de stora livescenerna. Undertecknad tycker inte att man behöver leta så länge till, H.E.A.T har allt det där som krävs för ett världsherravälde – Hairmetal 3.0.

Band: H.E.A.T.
Titel: Welcome to the future
Genre: Melodic hardrock
Skivbolag: Ear Music
Releasedatum: 25/4 2025
Bästa spår: Call my name, The end, Children of the storm, Paradise lost.
Betyg: 5 av5

Tags: H.E.A.T

This entry was posted on 20 april, 2025 at 13:22 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.