Archive for mars, 2025

Frontiers framavlar sanslöst mycket bra musik genom att para ihop adekvata låtskrivare, med olika artister som bildar myriader av nya konstellationer och skapar synergier för ännu fler sådana. Ärligt, vad vore AOR och melodic rock utan dessa fantastiska AOR-fantaster? Troligtvis stendöd, alltså mer stendöd än den är idag, vilket i sanningens namn nästintill är omöjligt.

Frontiers har som sagt musklerna och helhetsartilleriet. Man kan väl se dem som en en italiensk artistfabrik likt Motown, brittiska Stock, Aiken, Waterman, eller varför inte vår svenska Cheiron studion som alla skapade poplåtar enligt löpandebandprincipen.

Men allt är inte guld som glimrar, och konstigt vore väl det. De projekt som fungerat bäst för mig har varit: W.E.T., Allen/Lande, Pride of Lions, Place Vendome, Revolution Saints, Nordic Union, Ginevra, The Ferryman, Khymera, Chez Kane, Spektra och Black Swan.

Epitetet supergrupp omnämns på nybildade konstellationer vars medlemmars härkomst kan spåras till ökända grupper. I genren AOR/Melodic rock /Hardrock så är nedanstående några exempel på supergrupper.

Bad English

Shadow King

Blue Murder

The Law

HSAS

Orion the hunter

GTR

Alias

Revolution Saints

Hardline

The Storm

Streets

Black Swan

Alcatrazz

Badlands

Union

Mother´s army

Ursprungliga akronymen för W.E.T. är: Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman,) Trans-Siberian Orchestra, Eyes).

Debuten skedde 2009, uppföljaren Rise kom ut 2013, deras tredje alster Earthrage rammade spotifydiskarna 2018, medans den plattan jag rankar allra högst, Retranmission kom ut 2021. Akilleshälarna på de första två albumen var att de var lite sämre producerade.

Förstlingsverket slog dock ner som en blixt från en klar himmel, lite som Perfect plans debut och Nestor. Allt liksom var precis som på fornstora dagar, fast iklädd en modern skrud, utan för den delen vara för modern, det vill säga jantelags-epitetet – lagom.

Den sistnämnda, Retranmission, är i mitt tycke en av 2000-talet bästa AOR/melodic hardrock album, om inte det bästa, det finns liksom inga flaws överhuvudtaget; så var det sagt. ”Så var det sagt II” Earthrage från 2018 var nästintill lika bra; ”all killers, no fillers”, det vill säga också ett av 2000-talets 10-bästa plattor i genren.

Ovanstående harangkanonad innebär att det album som släpps i slutet av mars, Apex, verkligen måste leverera, om den ska slå sin föregångare på fingrarna. Detta är förövrigt första plattan där Erik Mårtensson får utrymme att sjunga på låtarna, inte bara Jeff.

Inledande ”Believer” börjar i vilket fall som helst minst sagt lovande. Med en sådan titel navigerar mina tankar instinktivt till Giants smashhit ”I´m a believer”. Där slutar dock likheterna. Här blir vi istället inlindade i en lönnsirapaktig Talismanamulett. Denna muskulösa hit kombineras med en hejdundrande AOR-refräng, stämsången sitter också som en smäck.

Efterkommande ”This house is on fire” osar Eclipse lång väg. Det man kan enas om är att den är smittsamt allsångsvänlig, på ett positivt sätt, men utan att glänsa ihjäl sig.

Sedan följer ”What are we fighting for”. Pastischen är en skapelse som Erik Mårtensson kan komponera i djupsömnen. Frågan är om han sover med öppna ögon? Eftersom låten är nästintill omöjlig att få ur huvudet.

Semiballaden ”Love conquers all”, den fjärde låten, växer sig starkare för varje lyssning som avverkas, därefter spricker den ut som en urkärnad kivi – återigen superbt.

Sjukligt bra AOR-låtar existerar det kopiöst mycket av. Det finns dock en låt, som jag om jag verkligen får en pistol riktad mot pannan, sätta sig först i AOR-hierarkin. Det är the allmighty ”Separate ways” med Journey. Vart vill jag komma med detta?

Jo jag upplever att ”Where are the heroes now” luktar lite på den, utan för den delen på något sätt plagiera. Jag kan verkligen bara abdikera ödmjukt. Allt med denna låt är snuskigt överdjävligt gudomligt! En av årets låtar tillsammans med Perfect Plans ”We are heroes”.

Helt klart en av Erik Mårtenssons bästa konstruktioner med ”Mercury´s down” (Toby Hitchcock), ”The Storm” (Eclipse) och ”Shot” (W.E.T.).

”Breaking up” drar ner superlativen några snäpp, utan för den delen uppvisa några nämnvärda brister, om man vill ha sin musik serverad på ett melodifat, vilket i alla fall jag vill; Ready – Fire – Allsång!

”Nowhere to run” tillhör de mer ”rockiga” låtarna, vilken på något sätt inte gör den dålig, dock hamnar den långt ner på ”bäst-på-plattan-listan”. Bluesiga ”Pay dirt” hamnar ännu längre ner på samma lista, trots en riktigt ruggig refräng.

Halvlugnmjuka ”Pleasure – Pain” är en underbar låt som bryter det lite rockiga musikmönstret för en stund. Detta är också en låt som är en riktig AOR-groover.

”Stay alive” låter mer som Eclipse än Eclipse själva, vilket i sig definitivt inte är en nackdel. Soundet slickat fett, crunchiga gitarrer flankerar en asketisk melodi, och refrängen andas raka motsatsen till själlös – klockren.

Låten som knyter-i-hop-säcken har de döpt till ”Day by day”, den är bra, men ändå inget märkvärdig, typ Mårtensson standard. Men vi vet ju på top notch skalan var hans låtskriveriakrobatiker befinner sig.

Alla W.E.T. – albumen kan ståta med en schizofrent hög lägstanivå som är löjligt hög, med ytterst stark betoning på löjligt. Jag rankar som sagt Retranmission som deras bästa, tätt följd av Earthrage. Apex slår inte in någon kil mellan dem, utan hamnar ungefär kvalitetsmässigt bakom just nämnda alster.

Då kan man instinktivt ifrågasätta betyget 5 av 5! Betygsinflation eller vänskapskorruption? Ärligt, njet, musiken är bara så hejdundrande kvalitetsstämplad. Väl värd alla tokhyllningar i denna recension.

Erik Mårtensson har själv samt med andra låtskrivare skapat W.E.T. – magi på fem album. Räknar man dessutom in alla Eclipse plattor och Nordic Union så är detta helt sanslöst. Han och Anders Wikström från Treat är som är gudar  bland gudar i att plita ner obscent många melodiösa hårdrockshits. De båda förkroppsligar epitetet – musikgenier.

Som sagt, Apex är ett album som fortsätter att uppvigla melodier och  chorus i absoluta världsklass. Att man har tillgång till vokalistakrobaten Jeff Scott Soto är verkligen pricken över i:et. Det finns ju en anledning att självaste Journey lade händerna på denna eminenta sångare.

Han efterträdde Steve Augeri (Tall Staries & Tyketto) 2006. Jeffs sejour blev dock kortvarig, men vad gjorde det, bara att ha det i sitt CV är onaturligt stort. Jeffs röst är som en silkeslen smekande AOR- bris. Hans vokalistregister åldras lika fint som ett årgångsvins.

Jag måste också hylla W.E.T. för att inkorporera små subtila låtelement som dels förstärker låtarna, dels unikiserar musiken och faktiskt genren i sig, eftersom gruppen i viss mån utvecklar den.

Men letar man efter en omskakande originalitet så får man dock leta länge, det är faktiskt inte det jag är ute efter, då musiken i sig är så infernaliskt bra. Vill man ha sin cup of AOR-thee lite mer annorlunda, lyssna istället på The Night Flight Orchestra, Art of Illusion eller Reach.

Min uppfattning är att det kommit massor av klassiker från år 2000 till 2025. Detta till trots är många hårdrockare generellt sett typ musik-infantil-konservativa. Det vill säga, det spelar liksom ingen roll ifall Gud själv skapat den ultimata plattan… dessa individer håller ändå på att det var bättre förr. W.E.T. är en av AOR-guiderna som bevisar motsatsen.

PS, Herrejösses W.E.T, Perfect Plan, Nestor, H.E.A.T, Eclipse, The Night flight orchestra och Treat håller den vajande svenska fanan helvetiskt högt.

Line up

Jeff Scott Soto – Vocals
Erik Mårtensson – Vocals, Guitars, Keyboards
Robert Säll – Guitars, Keyboards
Magnus Henriksson – Guitars
Andreas Passmark – Bass
Jamie Borger – Drums

Band: W.E.T.
Titel: Apex
Genre: AOR/Melodic Hardrock
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 28/3 2025
Bästa spår: Where are the heroes now, Believer, Pleasure_ pain
Betyg: 5 av 5

Det italienska fullblodsskivbolaget Frontiers har hävt ur sig olika musikkollaborationer under årens lopp; ett av dem är svenska Ginevra

Bandet består av sångaren Kristian Fyhr (Seventh Crystal), gitarristen Magnus Karlsson (The Ferrymen, Allen/Lande, Primal Fear), basisten Jimmy Jay (H.E.A.T) och trummisen Magnus Ulfstedt (ex-Eclipse, Nordic Union).

Multinstrumalisten, låtskrivaren och producenten Magnus Karlsson är för mig en husgitarrgud av rang. Jag har följt hans musikaliska resa från Last tribe till nu Ginevra. Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, The Ferryman,  Allen/Olzon, Kiske/Sommerville, Starbreaker, Magnus Karlssons´s Freefall och Hearthealer är ett urval ur hans digra albumskattgömma.

Debutalbumet We belong to the stars rammade spotifydiskarna 2022. För mig blev det en tudelad historia. Å ena sidan fanns det ett knippe av hits, å andra sidan innehöll den också ett antal  halvfillers. Albumets absoluta  kronjuvel var inledningslåten: ”Sirens calling”.

3 år har som sagt passerat sedan, och Ginevra fortsätter på den inslagna musikaliska resan. Hade albumet bestått av 6 låtar så hade det stått världsklass ingraverat i pannan. I mina öron är det dessa konstruktioner som sticker ut ordentligt.

Tre av dem är singlarna ”Moonlight”, True North” och ”Let freedom ring”. Av dessa är ”True north” Ginevra starkaste lysande trumfkort. Här sammanfogas grizzlytunga gitarrer, med en bländande melodin och ett obeskrivligt starkt chorus. Varför är denna låt så jädrans bra? Vad gör den bättre än de andra låtarna? Tyvärr är jag inte musiker, så mitt svar är: jag vet egentligen inte; en stark magkänsla månne?

”Echos of the lonely” är för mig plattans groover. Från relativt intetsägande, till ett riktigt monster. Inte ett evil-dead-monster, utan mer som ett subtilt monster, ett som gömmer sig under sängen.

Nordic melodic hard rock när den är som allra bäst återfinns också på ”Beat the devil”. Choruset är majestätisk och för tankarna till såväl Majestica som Dream Evil. Låten tävlar lite med ”True North” i att vara bäst i klassen.

Ginevra avrundar sitt andra albumet med en riktigt monsterhit, ”Enemy of your destiny”. Jag blir instinktivt överförförd av det som når mina öron. Den ubersmittsamma refrängen prickar verkligen mitt i i:et; en popdänga i metalskrud så att säga.

Därutöver är det ett jämntjockt lager av korpulenta riff i kombination med adekvata melodier och förrädiska refränger. Duon Fyhr/Karlsson har lyckats med att skapa ett knivskarpt helgjutet album med många toppar.

Som sagt, uppföljaren slår debuten på fingrarna, det är helt enkelt fler starka låtar på detta monstruösa bra-låtande-ljud-alster. Allt är liksom extravagant, ungefär som ett överdådigt middagsbord på något luxuöst Vegas hotell.

Det bör tillägas att Kristian Fyhr går från klarhet till klarhet. Hans kraftfulla stämma görs sig lika bra i aor-anpassad musik som i power metal – ett vokalistäss helt enkelt.

Sverige börjar verkligen få ett landslag i bra sångarämnen; Kent Hilli, Alexander Strandell, Tommy Karevik, Anette Olzon, Tobias Gustavsson, Kenny Leckremo, Göran Edman, Jim Jidhed, Erik Grönwall, Elize Ryd, Jakob Samuel, Tommy Johansson och Nils Molin, för att nämna några.

Det finns säkerligen de som upplever mina recensioner som rena rama orgier av betygsinflation; Perfect Plan 5/5, W.E.T 4½/5 ,och nu Ginerva 4½/5. Dock är det väl så att jag dels väljer mina plattor med omsorg, dels att det helt enkelt existerar så superbt mycket Melodic Hardrock där ute. Som svensk blir man lite extra stolt när merparten av kvaliteten faktiskt är svensk.

Band: Ginerva
Titel: We belong to the stars
Genre: Melodic Hardrock
Skivbolag: Frontiers records
Releasedatum: 28/3 2025
Bästa spår: True north, Beat the devil, Enemy of your destiny
Betyg: 4½ av 5