Två tvättäkta klassiker – A Life divided

Tunga synthar och distade gitarrer!  Det är två komponenter som sammankopplas med tysk musik. Tyskarnas fäbless för synthmattor är bara så tyskt.

En förklaring till bland annat Rammsteins popularitet är att gruppens musik även är influerad av synthmusiken och därför gör att både hårdrockare och synthare tilltalas av musiken.

Det brittiska syntbandet Depeche Mode har varit en inspirationskälla för många band i genren Neue Deutsche Härte (NDH, ny tysk hårdhet). Det är en musikstil som växte fram  i Tyskland från mitten av 1990-talet. Inspirationen härstammar bland annat från inustrial, heavy metal, elektronisk musik och krautrock.

Några riktigt grymma band utöver Rammstein är Oomph, Megahertz och Eisbrecher. Personligen väljer jag A life divided före dessa storheter. En stor anledning stavas feta refränger. Jo så är det, riktigt korpulenta sådana i A life diveded fall.

Gruppen bildades 2003 i München. Konstellationen har hunnit släppa sju studioalbum. I mina öron är det albumet Passenger från 2011 och Human från 2015 som visar var skåpen ska stå. Deras senaste alster  Down a spiral of a soul (2023) är både mörkare och tyngre än deras tidigare album,

På plattan Passenger ingår en superb cover av Alphavilles ”Sounds like a melody”. Andra klockrena låtar är ”Heart on fire”, ”Forever”, ”Anyone”, ”Words”. ”Hey you”, Other side” och ”Doesn`t count”. 

En grupp som jag instinktivt associerar A life divided med är från vårt östra grannland Finland, nämligen The Rasmus.  De delar samma härliga känsla för melodier som etsar sig fast i pannloben. The Rasmus är obetalbart underskattade. Finnarna har lyckats framyngla så djävulskt många starka låtar.

På tal om starka låtar. Fyra år senare än Passenger släpptes Human (2015).  På det albumet nästlade sig gruppens starkaste låt in: ”The most beautiful black”. Vilken sjusärdeles klockren hit! Det är ett smärre under att den gått under radarn hos de flesta musikintresserade, nästan lite brottsligt.

Måste jag välja ett av albumen så får det bli Human. På plattan samexisterar också vråltunga ”Burst” och melankoliska ”Inside me”. Därutöver återfinns rakbladsvassa ”Own mistake” samt gosedjuret ”Right where I belong”.

Två andra favoriter på albumet är ”Could you” och ”My apalogy”.  A life divided räds inte heller att inkorporera lite growl, dock en stark betoning på lite, ett val jag själv är väldigt nöjd över.

Som sagt dessa tyskar borde ha världen som spelplan, inte bara Tyskland.

Tags: A life divided

This entry was posted on 17 mars, 2024 at 11:22 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.