Archive for september, 2023

Rammstein eller Scorpions? Den gemensamma nämnaren är att de är tyskar. Dit räknas även Pink Cream 69. Gruppen har släppt hela 12 album mellan 1989 och 2017.

Deras jämnaste alster är Electrified (1998) tätt följd In10sity (2007) samt Sonic Dynamite (2000).

Mina kvalitetsmåttstockar heter Masterplan och Firewind. Jag har inga som helst problem med att implementera in detta album till de tyska och grekiska kolosserna.

Pink Cream 69 bildades 1987 i Karlsruhe av Andi Deris, Dennis Ward, Kosta Zafiriou och Alfred Koffler. Kosta är av grekisk härkomst och Dennis Ward är av amerikansk ursprung.

Andreas ”Andi” Deris greppade Helloweenbetet när de sökte med ljus och lykta över en ny sångare. Han slutade 1994. Britten David Readman tog över mickstativet.

Dennis Ward är numera fast medlem i Magnum och svingar drakoniskt sina piskor och styr det mesta i projektet Khymera. Hans skötebarn levererar varierad tyngre AOR eller melodiös hårdrock, beroende vilken vinkel man vill beskåda det hela från.

Förutom att agera pisksnärtsutdelare är tyskamerikanen multiinstrumentalist, en gudabenådad producent, och utifrån Khymera, en överdjävlig sångare. Den vokala biten har han skött sedan platta nummer två.

Tillbaka till Pink cream 69. Albumet Electrified var nästintill flawless, det vill säga raka motsatsen till en ren transportsträcka. Produktionen var krispigare än KFC.

David Readman sjöng lungorna av sig i låtar som var påträngande starka. Den inledande trippeln med ”Shame”, ”Stranger in time” och ”Break the silence”  var rakbladsvass.

I ”Over the fire” höjde grabbarna tempot rejält. På efterkommande ”Losing my faith” avlossade tyskarna ytterligare örongodis.

Som sagt detta var ett album som var bra rakt igenom.

Plattan efteråt, Sonic Dynamite hade två riktiga käftsmällar ”Seas of madness” & ”Speed of light”

Låtordning

Shame

Stranger in time

Break the silence

Electrified

Over the fire

Losing my faith

Higher kind of life

Burn your soul

Rocket ride

Best for you

Gone again

Det ena utesluter inte det andra. Jag uppskattar verkligen Ozzy i Black Sabbath, men föredrar definitivt både Dio såväl som Tony Martin.

För mig är The Headless cross  (1989) och Tyr (1990) två av bandets mest underskattade album.

Första gången jag hörde Headless cross var i paritet med en utomjordisk upplevelse eller en regional själavandring.

Att omslaget också var råcoolt förstärkte den känslan. Det keltiska korset är en av de mest välkända irländska symbolerna och förekommer ofta på kyrkogårdar, offentliga monument, konstverk och i modebranschen.

Även om dess ursprung är omtvistat är det fortfarande en kristendomssymbol med hedniska associationer. Det är också en populär symbol för irländsk stolthet. Definitivt en utmanare till både Leprechaun och fyrklövern.

Jag hade förmånen att  se Black Sabbath på Cirkus 1995 med just Tony Martin bakom mickstativet. Är det någon som legitimeras att få göra ”djävulstecknet” så är det han och Dio. Den sistnämnde har av naturliga skäl avpolletterat sig själv.

Titellåten var verkligen som en jabb i solar plexus.  Den skar igenom ben som märg och var såväl mörk och tung på samma gång. Hela albumet är för övrigt en uppvisning av kvalité i den högre metalskolan. Dock var jag lite extra svag för ”Kill in the spirit world”.

Albumet var lite evil, på ett vuxet sätt, vilket var en komplimang.

Året efter landade Tyr på skivdiskarna. Ett schizofrent grymt album, dock inte lika urstarkt som The Headless cross. Omslaget var däremot mer estetiskt tilltalande, trots avsaknaden utav det keltiska korset.

Inledande ”Anno Mundi” var detta albumets svar på ”The headless cross” – pure magiskt. Scrollade man ner till låt tre, ”Jerusalem” så fick man nästa strokeförnimmelse.

Tony Martin sjöng för övrigt lungorna ur sig på båda verken – a perfect match – Martin & Black Sabbath (ej förväxlas med Marcus & Martinus).

The Headless cross

The gates of hell

Headless cross

Devil & daughter

When death calls

Kill in the spirit world

Call of the wild

Black moon

Nightwing

Tyr

Anno mundi

The law maker

Jerusalem

The sabbath stones

The battle of Tyr (instrumental)

Odin´s court

Vallhalla

Feels good to me

Heaven in black