Finland och deras sisu-DNA. Är det en superkraft eller ligger det hundar begravda? Längdskidåkningsfusk, backhoppning, drunkningskurragömma, rally, Formel 1, spjut, kniv-MMA eller bastubadnings-VM! Vilka gener skapar en fäbless för lite våldsammare idrotter? Svaret ligger hos finnarna själva.

Finland är i vilket fall som helst the land of thousand lakes tillika det land med flest hårdrockband per capita. Hade jag själv fått gissa så hade mitt val fallit på Sverige. När det kommer till melodisk hårdrock eller AOR så är det i alla fall svenskarna som sitter i förarsätet.

Finnarna har vaskat fram ett knippe djävulskt bra hårdrocksakter.  Stratovarius, Reckless love, Apocalyptica, Lordi, the 69 eyes, The Rasmus, Brother Firetribe, Jessica Wolff, Nightwish, Sonata Arctica, Leverage, The Magnificent, för att nämna några. Ett annat av dem är Thunderstone.

Gruppen bildades år 2000, två år senare damp deras självbetitlade debutalbum ut. Inget ont om de tre första plattorna, men det var på fjärde albumet Evolution 4.0 som alla polletter  letade sig ner i kvalitetsbrunnen allra djupaste skrymslen.

Gruppen tillhör inte någon av mina 1000 bästa band i den genren. Dock släppte de 2007 ett klockrent-över-medel-bra-platta som de döpte till Evolution 4.0.

Jag har lite oväntat lagt märke till att det är en platta som titt som tätt avlyssnas på Spotify. Den har gått från klarhet till klarhet och har nu av undertecknad titulerats som en modern klassiker tillika ett av 2000-talets 50 bästa album.

Thunderstone ställde år 2007 upp i Finlands uttagning till Eurovisionsschlagerfinalen med låten ”Forevermore” och hamnade på en hedrande andraplats. Självklart skulle den vunnit om man såg utifrån perspektivet kvalitetssäkrat. Den låten var en pärla. Dock finns det gått om sådana på Evolution 4.0.

Många förknippar dem med powermetal. I mina ögon ser jag hellre denna akts musikaliska inriktning som ett eklektiskt musikverk. Det är powermetal, men också hårdrock, melodic hardrock, proggmetal och heavy metal. Det finns diktatoriska DNA-korsbefruktade bevis utspridda på detta klockrena album.

Nu vet vi att underbara ”Forevermore” är en pärla.  Det är inte svårt att lista ut att det finns flera i antågande. Nästkommande ”Roots of anger” var en av de låtar som slog ”Forevermore” på fingrarna. Dysfunktionell aggression samsades med fingertopps smekningar.

Efterkommande ”10 000 ways” var som skräddarydd att ta kvalitetsstafettpinnen vidare. I fotbollstermer hade vi pratat om ett hattrick eller ribba in. Oh my God vilken diaboliskt stark låt, ett av årtiondets smittsammaste låtar.

Därutöver reser sig likt fågeln pheonix alster som ”Holding out to my pain”, ”Swirled”, ”Down with me”, ”Solid ground” och ”Great man down”, resten är bara bra.

Den utmärkta vokalisten Pasi Rantanen slutade efter Evolution 4.0 för att sedermera återkomma 2013. på 23 år har finnarna gett ut 6 album, varav det senaste 2016.

Helt ärligt, den killen har både röstresurser och musikkarisma. Hans röst är som en bestickande urkraft. Helt klart en av de bästa rösterna i Norden. Att hans accentuering inte fajlar är ett gigantiskt plus i kanten.

Det var för övrigt svenske Rick Altzi som greppade mickstativet. Sämre ersättare kunde man haft, att Dirt metal inte höll måttet var ju inte hans fel.

Masterplan och Firewind använder jag allt som oftast som kvalitetsmåttstock på hur genialiskt ett musikverk är.  För mig är detta dels i paritet med Masterplan, dels innehar den variationen och kvaliteten som gör att man orkar lyssna på hela albumet.

Jag har skrivit det tidigare, och skriver det igen;  ett av 2000-talets bästa album när det kommer till hårdrock.

 Forevermore

Roots of anger

10 000 ways

Holding out to my pain

Swirled

Down with me

Face in the mirror

Solid ground

The source

Great man down

Continue Reading »

Ett album som jag lagt märke till att jag spelar oväntat ofta är Humanity (Hour 1). För mig är det albumet som överskuggar deras ultraklassiska Blackoutalbum. Förresten, den överkuggar alla deras tidigare plattor, så stark är albumet.

Scorpions rörde sig indirekt lite i fel genre. Albumet genomsyrades av pure melodiös hårdrock/AOR, istället för hårdrock. Visserligen har de stundtals rört sig i samma grumliga vatten tidigare, men inte så djupt som de gjorde på detta album.

Den stora anledningen stavades låtskrivarna. Herrejösses vilken orgie av kompetenta låtkonstruktörer, inte undra på att albumet blev så slagkraftigt. Att de alla tycktes vara på gott humör gjorde inte saken sämre.

De svenska inslagen bestod av Mikael Nord Andersson & Andreas Carlsson. Andreas har  bland annat tillsammans med killarna i Nestor skrivit ”These days”. Därutöver har den mannen skrivit otaliga kända låtar, ensam eller tillsammans med andra låtskrivare.

En annan svenskbekanting som bidragit till detta klockrena album var Hooters egna Eric Bazilian. Den mannen ligger bakom hits som Cindy Lauper – ”Time after time”, Joan Osborne – ”One of us” och Ricky Martin/Meja – ”Private emotiens”.

Av albumets tolv låtar var Desmond Child delaktig i elva av dem. Han är verkligen i paritet med Max Martin när det kommer till att smida ihop hits. Desmond kavlar fram ett uppdukat smörgåsbord av smittsamma melodier och abnorma refränger som exempelvis: FM – ”Bad luck”, Aerosmith – ”Dude, (looks lika a lady)”, Cher – ”Save up all your tears”, Robin Beck – ”If you were a woman…”, The Rasmus – ”Livin´in a world without you”

Jimmy Barnes – ”Let’s make it last all Night”, Michael Bolton – ”How can we be lovers”, Joan Jett and the blackhearts - ”I hate myself for loving you”,  Kane Roberts – ”Does anybody really fall in love anymore” , Kiss – ”I was made for lovin you”, John Waite – ”These times are hard for lovers”, Bon Jovi – ”Livin´on a prayer”, Bonnie Tyler – ”Hide your heart”, Meat Loaf – ”The monster is loose”,

Marti Frederiksen var en annan adekvat låtskrivare som var med och bidrog till slutresultatet. Några av hans hits har varit Aerosmith – ”Jaded”, Daughtry – ”Crawling back to you”, samt låtar med Mötley Crue, Ozzy Osbourne, Def Leppard och  Meatloaf, för att nämna några.

Trots Klaus Meines fäbläss att bryta på tyska kanske avsaknaden skulle resultera i att göra Scorpions mindre Scorpions. Att höra honom sjunga fläckfritt vore kanske som ett neråttjack. Accenten fungerar som byggstenar in i Scorpions DNA-framgångar.

Humanity (hour 1) starkaste ögonblick var helheten. Det vill säga nästan hela plattan. Mjukhet vänslas med hårdhet och vice versa.

Anmärkningsvärt också är att de sista låtarna på albumet tillhörde de allra starkaste: ”Love is war”, ”The cross” och ”Humanity”

1. ”Hour 1” (Desmond Child/John 5/James Michael/Rudolf Schenker)
2. ”The Game of Life” (Mikael Nord Andersson/Desmond Child/Martin Hansen/Klaus Meine)
3. ”We Were Born to Fly” (Eric Bazilian/Marti Frederiksen/Matthias Jabs)
4. ”The Future Never Dies” (Eric Bazilian/Desmond Child/Jason Paige)
5. ”You’re Lovin’ Me to Death” (Eric Bazilian/Andreas Carlsson)/Desmond Child/Rudolf Schenker)
6. ”321” (Desmond Child/Marti Frederiksen/Jason Paige/Rudolf Schenker)
7. ”Love Will Keep Us Alive Again” (Eric Bazilian/Desmond Child/Marti Frederiksen/Klaus Meine)
8. ”We Will Rise Again” (Desmond Child/Matthias Jabs/James Michael/Jason Paige)
9. ”Your Last Song” (Eric Bazilian/Desmond Child/Rudolf Schenker)
10. ”Love Is War” (Desmond Child/Marti Frederiksen/Matthias Jabs/James Michael)
11. ”The Cross” (Desmond Child/Marti Frederiksen/Matthias Jabs/James Michael)
12. ”Humanity” (Eric Bazilian/Desmond Child/Marti Frederiksen/Klaus Meine)

Continue Reading »

Ibland dyker det upp album som bara är överdjävulskt bra att man nästan går sönder. Oftast har porslin-tingestarna en tendens att stå sig över tid, vilket verket från denna brittisk-amerikanska konstruktion sällar sig till.

The Lords of the new church debutalbum var deras klart mest lysande och bästa platta; samtidigt en av mina absoluta ögonstenar i skivsamlingen. Jag kan inte sätta fingret på vad som gjorde denna skiva så bra.

Albumet var både rebellisk och melodiskt på samma gång, en definitivt lyckad kombo.

Debuten landade på skivdiskarna så tidigt som 1982: Punklegendernas nästföljande två plattor saknade typ allt som denna platta innehöll: äkta energi, tidlösa rocklåtar och genrevariation.

Gruppen bestod av punkikoner från Sham 69, The Damned och The Barracudas, typ ett punkigt superband. Den karismatiska och okonventionella sångaren Stiv Bators lämnade Dead Boys för att bilda detta band 1981. Gruppen släppte bara tre studioalbum för att sedermera splittras 1989.

Stiv Bators scenframträdanden var ett  uppdukat smörgåsbord av råenergi och avancerade scenstunts.  Han hade en förkärlek för att strypa sig själv med mikrofonsladden och ansågs till och med vara kliniskt död under några minuter.

Under en annan konsert fullföljde han giget… sittandes i en rullstol. Stiv Bators levde verkligen som han lärde, och dog tragiskt i en bilolycka i Paris 1990.

Han blev påkörd av en bil på gatan när han var full. Hans flickvän tog honom till en läkare, men läkaren densamme sände hem honom. Stiv dog samma natt i sömnen.

Eftersom låtarna är så varierade i såväl tempo som uppbyggnad är det bestickande att plocka ut några favoriter. Under dödshot skulle jag i alla fall välja ”Russian Roulette”, ”Eat your heart out”, ”Litle boys play with dolls” och ”Open your heart”.

Debutalbumet genomsyrades av en genomärlig energi, en egen identitet och spelglädje som eklektiskt blandade pop, rock och punk. Jag blir alltid på gott humör av energinkatapulten tillika den kaxiga attityden, men också inspirerad av de tidlösa rockpärlorna som radades upp.

New church

Russian roulette

Question of temperature

Eat your heart out

Portobello

Open your eyes

Livin´on livin

Li´l boys play with dolls

Apocalypso

Holy war

Continue Reading »

Jajamensan, Y&T – Earthshaker från 1981 var ett av mina första hårdrockalbum, om man bortser från KISS-skivorna, Judas Priest – British steel och Def Leppard – Hign ´n dry.

Det förstnämnda var ett genuint mästerverk, även sett i ett nutidsperspektiv, dels för att jag aldrig tröttnar på innehållet, dels för den står pall för tidens tand, såväl produktionsmässigt som låtmässigt.

Gruppen bildades så tidigt som 1972. De norpade åt sig namnet Yesterday and Today. Det tog dem fyra år tills de släppte sitt självbetitlade debutalbum, uppföljaren Struck down kom ut två år senare.

I mina öron var ingendera något att hänga i julgranen. Earthshaker var bandets tredje album, men den första för A & M. Det var första plattan där Y& T användes.

Jag var ganska ensam på den tiden att förstå storheten med detta band, de tycktes inte vara tillräckligt coola, snabba eller karismatiska för allmänheten.

Tyvärr var senare skivor inga sanna mästerverk, även om efterkommande Black tiger bara hade två halvtaskiga låtar och plattan därpå Meanstreak innehåll 8 bra låtar av… 10 möjliga.

Det var för övrigt på Black tiger som deras omisskännliga logga först såg dagens ljus.

Ville man sin Y & T-soppa serverad på ett AOR-fat så var det bara att bläddra fram till plattan Down for the count och ”Face like an angel” och ”Anytime at all”.

Earthshaker faller lätt in under epitetet ”inte en dålig låt” och låter nästintill lika vital som på det ”glada” 80-talet. Det existerade en rå opolerad uppkäftighet på earthshaker, energi som inte fanns att hitta på efterkommande vinylsläpp.

Av de tyngre låtarna var det vulkaniska ”Hungry for rock” och förlamande ”Knock you out” som buktade ut mest och bäst. En låt som från början inte alls uppskattades av undertecknad var ”Dirty girl”, men som sedermera vuxit sig starkare för varje lyssning som avverkats.

Ett annat ess var trancendentatiska ”Let me go” som visade var Hair-metal-skåpet skulle stå.

”Rescue me” var en själfull halvballad som alstrade energi likt ett vattenbaserat vindkraftverk.

Jag, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen såg dessa hjältar på Sweden Rock festival två år i rad, varav deras första var ett av mina största liveögonblick någonsin, bättre än både The Hooters, Yngwie Malmsteen och Staffan Hellstrand.

Dave Menikettis solo på sista powerballaden ”I believe in you” var troligtvis en av världens största orgasmeuforier ever. Det är  smått omöjligt att inte bli tårögd berörd av gitarrspelet. Låten i sig var ett dramaturgiskt mästerverk av ädlaste märke, en av årtiondets bästa.

Leadgitarristen och sångaren Dave Menikettis var för mig den sannaste gitarrhjälten i hela musikvärlden, utan att vare sig behöva spöka ut sig, stapla verbala hårdrock-klyschor på varandra eller kasta öl till publiken; killen låter sparsmakade gester, passionen och gitarren tala istället.

• Leonard Haze – drums, backing and lead vocals (1974–1986, 2001–2006; died 2016)
• Phil Kennemore – bass, keyboards, backing and lead vocals (1974–1991, 1995–2011; died 2011)
• Joey Alves – rhythm guitar, backing vocals (1974–1989; died 2017)
• Dave Meniketti – lead guitar, lead vocals (1974–present)

San Francisco-gänget nådde dessvärre aldrig nått upp till de riktigt kommersiella höjderna, vilket de musikalisk sett var mer än förtjänta av. Det är först på senare år som de fått någon form renässans.

Jag är definitivt ingen blueskille, men i Y & T aningen blusbaserade hårdrock var ett enda gigantiskt undantag, Earthshakerplattan var och är obeskrivligt bra, att sätta ord på härdsmältan var nästintill omöjligt, 24 karat hårdrock parallellt otämjd och oborstad på ett melodiskt sätt.

Hungry For Rock

3:45

Dirty Girl

5:03

Shake It Loose

2:54

Squeeze

4:02

Rescue Me

4:42

Young And Tough

3:41

Hurricane

3:22

Let Me Go

3:09

Knock You Out

2:58

I Believe In You

7:13

Continue Reading »

AOR-content, from hell and back again!

Det var bättre förr! Både jag och nej. Visst skapades det urmagiska låtar på 80-talet, det vill säga urmodern för melodiös hårdrock och AOR. Dessvärre är det alltför många som snöat in sig på det förflutna, och subtilt vägrar befatta sig med nutiden.

Utan att vara raljant så har de fel fel fel! Konservatism är bra, i vissa lägen, men när det kommer till dessa genrer så är det bara att konstatera att det fullkomligt sprutat ut tonvis med fräsch ny musik. De som inte märkt det lider av baksidan av konservatismens baksidor, de allra mörkaste dessutom

Att rangordna denna numera relativt tynande genre utifrån ett nutida perspektiv är mindre komplicerat än de från det förflutna. Dock är det ändå en överdjävusk uppgift att göra så. Dels har jag inte hört alla artister, grupper och album, dels är det tycke och smak något som är föränderligt.

I syfte att grotta ner mig lite i min samling är det dock en kul idé. Att ha några kriterier att förhålla sig till är ett måste, annars kan det bli sju låtar av en grupp, eller väldigt stor diskrepans mellan exempelvis renodlade ballader och rockiga tongångar.

Att välja låtar kan ibland vara lättare att välja än själva albumen. På vissa plattor finns det ibland bara 1-4 bra låtar, standard och utfyllnad. Det är dessa guldkorn som jag tycker är så kul att hitta; den där låten som jag anser vara en riktig AOR-classic.

Rösten, produktionen och refrängen är huvudbeståndsdelarna som måste sammanfalla för att överhuvudtaget ta sig in på denna eminenta lista.

Dock är det skillnad mellan exempelvis grupper som Harlequin, 707, Tycon från tidig 80-tal och Revolution Saints, W.E.T och  The Night flight Orchestra utifrån ett produktions-tids-perspektiv, vilket i sig inte är speciellt konstigt.

Har människan inget bättre för sig än att ödsla tid på något så trivialt som att lista de 100 bästa aor-låtarna genom tiderna? Skaffa dig ett liv för helvete  gubbjävel!

Herregud det finns ju paddel, knyppling, gå ut med katten, umgås med dysfunktionella vänner och släktingar, fika ihjäl sig, korsordslösning, eller varför inte sitta med din mobil efter jobbet tills du går och lägger dig, vad är det för fel på dig egentligen?

Helt ärligt, någon diagnos eller obalans i signalsystemet är inte helt uteslutna. Men den främsta orsaken är kärlek till genrerna AOR och melodisk hårdrock.

Att jag sedan dyrkar eurodisco, storbandsjazz, pop, 60-tal och några 100 genrer till är inga ursäkter eftersom jag allt som oftast faller tillbaka i tryggheten till starka refränger, gudomliga melodier, vokalister i världsklass, knivskarpa produktioner och dutt i duttiga keyboardsolon.

Det som väcker min kreativitet är dels resan att återutforska det förflutna genom att knyta ihop säcken, dels botanisera i all magisk ny musik och även där göra ett bokslut.

Det är liksom tillfredställande med processen att sammanställa listorna före år 2000 och efter. Visst det tar sin beskärda del av den tid man har till sitt förfogande, men vad spelar det för roll när epitet som återhämtning, mindfulness och livskvalitet implementeras.

Egentligen är det minst viktiga vad någon annan tycker eftersom detta primärt bygger på  nyfikenhet och livskvalité under resans gång.

Självklart finns det någonstans en dos av förväntansbekräftelse.

Denna största belöningen ligger dock i att få se andra nördars topplistor.

Kort AOR-historik

Mitt intresse för aor inleddes subtilt via Kiss; Dynasty (1979) och  Unmasked (1980). I ett senare skede i livet var vi uppe hos en polares kompis. Denna vägledde mig via ett aor-blandband till en helt ny värld. Band som Harlequin, Balance, Prism, Axe, Arcangel, LeRoux, 707 och Sheriff   blev mina bandguider.

Successivt förändrades mina skivinköp ifrån Slayer, Acid, Overkill, The Exploitetd, G.B.H, The Partisans till Axe, Michael Bolton och Rick Springfield, därefter har det bara fortsatt. Def Leppards underbara High ´n dry måste väl också anses som en platta som fick mig in på rätt melodiska spår.

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga. Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor.

Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar. Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad.

Jag titulerade mig alltid som The AOR – King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The AOR- Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittandet och drickandet i sig.

Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

Journey, Foreigner, Survivor och Toto är band som den stora massan lättast kan identifiera sig med utifrån att beskriva vad AOR står för. Det är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat.

Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse.

Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles).

Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band. I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock.

Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren.

Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen.

Vissa hårdrocksband flirtade med AOR-stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade AOR-bandens alster.

En del av texten ”kort historik”  är modifierad från en utmärkt artikel som handlar just om AOR:ns historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm

Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion. Grungen dödade inte AOR-musiken, men skadesköt genren allvarligt.

Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai.

Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe - Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

De 100 bästa aor-låtarna

De låtar  som är kursiverade är svenska och nordiska bidrag till genren

Kriterier

• Inga ballader
• Bara 1 låt från samma artist eller grupp
• Inte rangordna låtarna på listan eftersom det är omöjligt.

 

Silver – Silver  (England/Germany/2001)

Edge of forever – Lonely  (Italy/2010)  Alessandro Del Vecchio

Sunstorm -  Forever now (USA/2009)

Khymera – Since you went away  (USA/2008) James & Tom Martin

Shadowman – Fire and ice  (England/2008) 

The Poodles – I rule the night  (Sweden/2009)

101 south – We took the wrong road  (USA/2000)

Work of art – The great fall  (Sweden/2011)

Mecca – Without you (USA/2003) Jim Peterik

Love under cover – Angels will cry  (Sweden/2012) Mikael Erlandsson

 

Place Vendome – Streets of fire  (Germany/2009) Dennis Ward

Eclipse – The Storm  (Sweden/2015) Erik Mårtensson

Michael Borman – Stand up (Germany/2006)

Toby  Hitchcock  – Mercury´s down  (USA/2011) Erik Mårtensson

Chris Ousey – Give me shelter  (England/2011) Chris Ousey & Tommy Dennander

Terry Brock  – Back to eden (England/2001)

Rob Moratti – Life on the line  (Canada/2011) Christian Wolff

Find me – Your lips  (Sweden/2013)

Hartman – The same again  (Germany/2005)

W.E.T  -  Shot ( Sweden/20013) Erik Mårtensson

 

Jono – I was the one  (Sweden/2013)

Places of power – Desires of our hearts  (England/2009)

Revolution Saints – Here forever  (USA/2015) Alessandro Del Vecciho

Pride of Lions – Ask me yesterday (USA/2014 Jim Peterik

Brother Firetribe – Heart full of fire  (Finland/2008)

Frederiksen/Dennander – Siver lining (Sweden/USA/2007) Tommy Dennander

Fergie Frederiksen – Angel  (USA/2011) Ronny Milianowicz/Dennis Ward

Spin Gallery – Standing tall (Sweden/2004)

Cats in space  – Mad hatters´s tea party (England/2017)

Harem Scarem – The death of me (Canada/2020)

 

Treat – Skies of mongolia  (Sweden/2010) Anders Wikström

Pretty Maids – Heavens litle devil (Danmark/2016)

Art of illusion – My loveless lullaby (Sweden/2021)

Autum´s child – straight between the eyes  (Sweden/2021) Mikael Erlandsson

Kent Hilli – Don´t say it´s forever (Sweden/2021) Michel Palace/Kent Hilli

Ozone – Self defence (England/2015) Chris Ousey/Steve Overland

Kissin Dynamite -  You´re not alone (Germany/2018)

A.C.T – Everything´s falling (Sweden/2014)

Jim Jidhed – Silence of your heart (Sweden/2003)  Tommy Dennander/Jim Jidhed

The Defiants – Underneath the stars (USA/2016)

 

Nestor – On the run (Sweden/2022)

Phil Vincent – It don´t matter anymore (USA/2021)

Art Nation – Don´t wait for salvation

Alias – How much longer is forever (USA/2009)

Overland – Down comes the night (England/2008)

Daughtry – Renegade (USA/2011)

Laneslide – You can make it (England/2013)

Age of reflection – Here I stand/Write it on the wall/Go

Talk of the town – A matter of the heart (Sweden/2000)

Alliance – True meaning of love (USA/2008)

 

Kee of Hearts – The Storm (Sweden & Germany/2017)

Avantasia – Lost in space (Germany/2008)

Jerome Mazza – Streets on fire (USA/2018) Tommy Dennander & Steve Overland

Journey – What I needed (USA/2008) Jonathan Cain & Neil Schon

Giant – Promise land (USA/2010) Dan Huff & Mark Spiro

Jorn – Starfire (Norway/2006) Jorn Lande

Boulevard – Life is a beautiful thing (Canada/2017)

Wig Wam – All you wanted (Norway/2010)

Magnum – Freedom day (England/2011)

Spektra – Runnin out of time (Brasilien/2021) Alessandro Del Vecciho

 

FM – Over you (England/2010) Steve Overland

Slamer – Jaded (England/2006) Mike Slamer & Terry Brock Frontiers records

First signal – She´s getting away (Canada/2016)  James & Tom Martin

Chez Kane -Too late for love (England/2021)

Crazy Lixx -  Children of the cross (Sweden/2010)

Danger Danger – Sick little twisted mind (USA/2001)

C.O.P -  Nightmare  (Sweden/2015)

Scorpions -  Love is war (Germany/2007)

Crowns of thorns – Lost Cathedral (USA/2009)

Radioactive – Crimes of passion (Sweden/2014)

 

Coastland ride – Eye of the storm (Sweden/2017)

Asia – Finger on the trigger (England/2010)

Foreigner  – Too late (USA/England/2009)

Perfect Plan – Better walk alone (Sweden/2020)

One Desire – Hurt (Finland/2017)

Robbie Valentine – Save myself (Netherlands/?)

Leverage – Follow that river (Finland/2006)

Rick Springfield – 3 warning shots (Australia/2007)

Jessica Wolff – War (Finland/2017)

Gathering of Kings – Highway to paradise (Sweden/2020)

 

Degreed – Just  imagine (Sweden/2010)

House of Lords – Come to my kingdom (USA/2011)

H.E.A.T – Straight from your heart (Sweden/2014)

A life divided – The mot beautiful black (Germany/2015)

Miss Behaviour – Double agent (Sweden/2014)

Grand Design – Air it out (Sweden/2009)

Seventh Key – Only the brave (USA/2001) Mike Slamer

Kimball & Jamison  – Worth fighting for (USA/2011) Robert Säll

Dennis DeYoung -  Damn that dream (USA/2020) Jim Peterik

Devil´s hand – We come alive (USA/2018) Mike Slamer

 

Heartwind – Don´t be that girl (Sweden/2018)

Jimi Jamison – Make me a believer (USA/2010) Jim Peterik

Kharma – In chains (Sweden/2000)

Houston – Hero (Sweden/2021)

The Magnificant -  Bullets (Finland/2011)

Johan Kihlbergs Impera – Why does she care (Sweden/2018)

Ignition – Fight fire with fire (Sweden/2003)

James Christian – Heaven is a place in hell (USA/2018)

Jeff Scott Soto – Give a litle more (USA/2012)

The Night Flight Orchestra – If tonight is our only chance (Sweden/2020)

 

Kaminheta bubblare

Kayak – Under a scar (Netherlands/2021)

Black country communion – Wanderlust (USA/2017)

Magnus Karlsson´s Free fall – Last tribe (Sweden/2014/Magnus Karlsson)

Allen/Lande – hunters night

Constancia – Stand your ground

Heartland – A foreign land (England/2021)

King Company – Wheels of no return (Finland/2016)

Last Autumn dream – Silent dream (Sweden/2008) 

Martina Edoff – When the world gone mad (Sweden/2015)

Cry of down – Tell me (Sweden/2016)

Crystal Ball – never a guarantee (Switzerland/2016)

Lion´s Share – Mystery – Sweden/2001)

Levara – Can´t get over (USA/2021)

Emmi – Crashing down  (Finland/2001)

Humanimal – Again 2B found (Sweden/2002)

East Temple Avenue – When I´m with you (Australia/2020)

Human Zoo – Taste like sugar (Germany/2006)

The Lovecrave – Vampires (Italy/2006)

LeBrock – All or nothing – (England/2021)

Groundbreaker – Standing on the edge of a broken heart (England/2021)

 

Light – låtvalsanalys

Nostalgigenre! Visst är det så att musiken lever en tynande tillvaro i media, men den lever vidare hos väldigt många av musikälskare världen om.

Min smak går mer i tyngre AOR, eller med stora inslag av melodisk hårdrock, istället för mjukare västkusttoner, därav utseendet på denna lista.

 

Låtskriverikoner

Erik Mårtensson, Magnus Karlsson och Phil Vincent i all arbetsbarkoman-ära men de får vika ner sig för multinstrumalisten Alessandro Del Vecchio. Först och främst via Spektra, Toby Hitchcock och Revolution Saints.

Visst, han har fingranar i alltför många syltburkar för sitt egna bästa, men wow vilka hits han skapat själv, eller i samarbete med andra låtskrivare.

The allmighty Mr AOR, Jim Peterik! Även på denna sida av 2000-talet rör sig mannen obehindrat mellan Pride of lions, Jimi Jamison, Dennis DeYoung. med flera.

Brittiske FM-frontmannen Steve Overland visar prov på att han är en minst lika bra sångare som låtskrivare via FM, Overland, Ozone med flera.

Mike Slamer bidrag till 2000-talet var Slamer, Seventh key och Devils hand.

 

Svenska låtskrivaress

Sveriges svar på en människa som har förmåga att skapa minnesvärda låtar är Treats Anders Wikström. Med en adekvat sångare a´la Steve Perry, Lou Gram  eller Fergie Frederiksen hade Treat eventuellt kunnat ta världen med storm.

Hans värdiga arvtagare är Erik Mårtensson från Eclipse. Han har skrivit tjogvis av magiska låtar till exempelvis W.E.T, Toby Hitchcock och Jimi Jamison.

Tommy Dennander var involverad i bland annat Jim Jidhed, Chris Ousey, Radioactive, Frederiksen/Dennander och Jerome Mazza för att nämna några.

 

Svensk & nordisk

Europa stal AOR-pinnen från USA, när de tappade den i mitten av 90-talet.

Finland är världens hårdrocksmecka när det gäller antal hårdrockband per capita. Men när One Deisire och Brother Firetribe inte släpptes ut på grönbete, så utkristalliserades istället Sveriges dominans när det kommer till AOR och melodiös hårdrock.

Svenskt och nordiskt är oerhört tongivande utifrån att vi dels inte engelsktalande, dels är en droppe i havet befolkningsmässigt. Att hitta 45 låtar från norden är minst sagt imponerande. Sverige fick med hela 37 låtar, Finland 5, Norge 2 och Danmark 1 låt.

Frontiers Records – envåldshärskarna

Jaha då var det dags igen! Frontiers records, Italiens svar på amerikanska Motown, brittiska Stock/Aiken/Waterman eller svenska Cherion gänget.

Precis lika osannolikt som den svenska dominansen ter sig Frontiers Records envåldshärskeri. Hälften av albumen på listan är signerade det romerska arvet. Eller är det egentligen så konstig att de lyckats med det konststycket?

Många förståsigpåare spyr på Frontiers och menar på att det mesta låter likadant, allt från plastig produktion till samma låtskrivare. Tror dock inte att någon på planeten använder dessa epitet på Motown med alla deras tidlösa hits.

Även där producerades dess massor av skräp, men också osannolikt mycket bra musik, och det är dem vi hör på film, radio, tv och sociala medier.

Det är precis likadant med Frontiers, mycket utfyllnad, men exceptionellt mycket är fantastisk klockren tillika det bästa som skapats på 2000-talet.

Just därför kan man titulera dem som fanbärare för en genre som troligtvis självdött om inte dessa eldsjälar kämpat för vad de älskar – AOR och melodisk hårdrock.

Hur än man vrider och vänder på detta så kommer man inte ifrån att för oss som dyrkar dessa musikstilar  att utan Frontiers skulle inte ens graven vara utmärkt på kyrkogården.

Skivbolaget bygger länkar till det förflutna parallellt  framtiden, det vill säga en där kidsen börjar uppmärksamma vad min generation redan förstått  – AOR är tidlös.

 

Med kniven på strupen

Ponera att de 10 starkaste låtarna från denna reduceras till en egen lista, så skulle den se ut såhär.

Spin Gallery – Standing tall (sweden/2004)

Shadowman – Fire and ice  (England/2008)

101 south – We took the wrong road  (USA/2000)

Hartman – The same again  (Germany/2005)

W.E.T  -  Shot ( Sweden/20013)

Revolution Saints – Here forever  (USA/2015)

Journey – What I needed (USA/2008)

First signal – She´s getting away (Canada/2016)

Treat – Skies of mongolia

Jorn – Starfire

 

 

Continue Reading »