Archive for oktober, 2020

Del 12: Red Siren – All is forgiven

Fotboll och a.o.r, är det en gångbar kombination? Utifrån min fäbless på fotbollsplanen på 90-talet så är svaret både jag och nej. Jag spelade division 7 fotboll i ett landsortslag, 3 slingriga mil från Norrköping. När jag inledde min karriär i det laget så var det en milstolpe ifall vi överhuvudtaget lyckades passera mittlinjen.

Att jag vann skytteligan på fyra mål ett år ger en hint att det i sig var en prestation i paritet med Sveriges VM-hockeyguld 1987. Kamratskapet och fotbollen i sig var viktiga faktorer.

Att alltid ha några att festa med var ett annat skäl som resulterade att jag blev kvar i klubben i nästan 13 år. Förlorade vi så festades det, spelades det oavgjort så festade vi, vann vi så festade vi ordentligt – på den tiden en win-win situation. Det ska tillägas att vi parallellt hade ett B-lag; ett under att ingen blev alkoholist.

En match som jag minns väldigt väl var mot ett lag som hette Österviking IF. Det charmiga med dem, förutom att de var bönder uti fingerspetsarna var att deras gräsplan var bland de mindre i Sverige, något de fick dispens för, vilket också innebar att varje utspark var en potentiell målchans. De hade en tvåmeterskille som förutom vara lång också var stark, snabb, teknisk och ojust.

Jag var anfallare, helt oteknisk, ingen koordination och kunde inte skjuta, men pudelrockfrisyr hade jag, det var det viktigaste. Vanligtvis som anfallare vill man ha bollen, typ jämt. Efter en halvlek hade jag för ovanlighetens skull matats med bollar. De gånger jag kom förbi han som var 2,60 meter hög var när han drack vätska, vässade grepen eller tvättade bort grisblodet från gummistövlarna.

Efter tre grovmissade frilägen ville jag helt enkelt inte ha med bollen att göra alls. En av gångerna hade jag fått mitt långa vackra förföriska hår i ögonen, viket resulterade i att jag inte såg något i själva skottögonblicket. Med ett skadeskjutet sargat självförtroende, så tycktes bolluslingen agera en som en magnet. Fri blev jag igen, och vad kunde vara värre än att återigen slippa att göra en målgest? Jo, i skottögonblicket snubblade jag på mina egna skosnöre, sedan på bollen, något som inte borde kunna hända, men ändå skedde – ett dysfunktionellt cirkusnummer. Efter detta så bytte jag ut mig själv. Ibland är fotbollen så grym.

Denna traumatiska upplevelse ledde till gigantiska hårband. Vad har detta smärtsamma fotbollsminne med musik att göra? Jo, efter att ha sprintat in i omklädningsrummet för att duscha extra kallt började jag oväntat nynna på Red Sirens – ”All is forgiven”. Varför vet jag ännu inte idag, men det mantriska mumlandet reducerade ångesttankarna på att sno en traktor utan släp, för att komma hem snabbat och gömma mig under täckena. Låten fungerade som KBT för själen, och jag återhämtade mig faktiskt mentalt efter 6–7 år. Som sagt fotboll och A.O.R, en svårslagen kombination.

I min digra skivsamling samexisterar Bon Jovi, Survivor, Journey, Foreigner och Toto med lite mera obskyra bortglömda alster som Bite the bullet, Jimmy Davis & Junction, Red Dawn, Stone Fury, Urgent, The Sherbs och Red Siren. De sistnämnda nådde verkligen inte ut till de stora massorna, och har i mitt tycke helt försvunnit från radarn hos dylika a.o.r. – gurus. Jag har alltid varit svag för  och hennes förföriska poppärlor. Att sångerskan Kristin Massey lät som en kopia av henne var definitivt en källa till att jag gillade vad jag hörde.

Kristin Massey var en av tre i syskonskaran Massey. Familjen hade sin hemvist i en av Chicagos förorter. Vems musikaliska gener som låg bakom syskonens musikaliska DNA var och är höjt i dunkel. Enligt Claire så var pappan ändå en stor inspirationskälla, då han ständigt propagerade för sina barn att följa sina drömmar. Syskonen hade ett gemensamt band som hette Sirenz. Ödet hade sin egen agenda, utifrån att syskonen skulle vara varandra förevigat trogna. Kristin flyttade till New York, medan Claire och Cathy blev kvar i Chicago.

De två bildade i sin tur en ny grupp som tog sitt namn efter en känd konsertfilm från 1964 som hette T.A.M.I. Show. De flankerades av gitarristen Tommy Gawenda (Pezband), Mark Jiaras på bas, Ken Harck bakom trummorna, och sist men inte minst, keyboardisten Peter Spero som 1991 ersattes av George McCrae.

Mike Chapman & Nicky Chinn

Nigel Harrison, från Blondie fick upp ögonen för bandets muskulösa poprock efter att ha hört deras demo (1985). Han i sin tur skickade den till den välrenommerade Australienska producenten och låtskrivaren Mike Chapman. Den mannen är ett kapitel i sig. Mike emigrerade till Storbritannien i mitten av 60-talet. Han acklimatiserade sig likt en slug kameleont i det nya hemlandet.

Det var först när han slog ihop sig med Nicky Chinn som global musikmagi uppstod. Chinns och Chapmans låtskrivningsstil ”Chinnichap” tillhör sedan länge världsmusikhistorien. Teamet framavlade hits likt ett mini-Motown på steroider. Enligt dem så kom de först på titeln, därefter musik och text, processen tog högst en dag.

Duon skapade hits till Sweet som ”The Ballroom blitz”, ”Block buster” och ”Funny funny”. Andra grupper de distribuerade hits till var: Smokie, Suzi Quatro, Mud, Blondie, Racey, Tina Turner och Tony Basil.

Chapman sålde Chinnchap Publishing 1982, en epok gick helt sonika i graven. Om det berodde på tjafs mellan kollegorna och visionen om Stock-Aitken-Watermans annalkande hitfabrik börjat ta fart vet jag inte. Dock fortsatte Mike att skapa hits med bland annat Agneta Fältskog - ”Wrap your arms around me”, Pat Benetar – ”Love is a battlefield”, Tina Turner - ”The Best”.

På 90-talet skrev han ”Always have always will och ”Whenever you´re near me” med Jonas Berggren till svenska Ace of base utmärkta platta platta Flowers (1998).

Mike producerade också Blondie, The Knack, Pat Benetar, Lita ford, Baby Animals Divinyls och Rod Steward för att nämna några. Vi får inte glömma att han och Nick även gjort trubadurernas mardrömslåt ”Living next door to Alice” till vokalgruppen New World (1972), mest känd genom Smokie. 140 top tio hits som sålt runt 350 miljoner exemplar är beyond mäktigt.

Mike Chapman var den som sydde ihop Tami Show med skivbolaget Chrysalis Records. Han plockade själv upp stafettpinnen genom att producera Tami Shows debutalbum (1987). Första singeln ”She´s only tventy” kravlade sig upp på Billboards hot 100 plats #88. För mig hade gruppen ett skönt poprocksound, men för få riktiga killer hits. ”All for you”, ”Just like in the movies”, ”Cupids soldier” och ”Stranger (Kristin Massey involverad)” var för mig de största guldkornen på debuten.

Uppföljaren Wanderlust landade på CD-diskarna 1991, men då under RCA´s vingar. Mike Chapman producerade även detta album. Singeln ”The truth” landade på #28 plats på the Billboard Hot 100 och hölls sig kvar på den listan i hela fyra månader. Det var deras största kommersiella listframgång eftersom efterkommande singeln ”Did he do it to you” indirekt failade.

Trots MTV rotation och mycket liveframträdande gick de till historien som en ”One hit wonder”. 1993 upplöstes bandet på grund av meningsskiljeheter och brist på framgång. Jag själv föredrog uppföljaren Wanderlust. Hiten ”The truth” var en riktig hit helt enkelt, även om jag i ännu högre grad föredrog ”Do you love enough”, ”Cry blue” och ”Stay til september”. Soundet påminner mig förresten rätt mycket om Roxette – Pearls and passion, nu när jag tänker efter.

Nu tillbaka till New York. Robert Haas (1948) dyrkade synergieffekterna av kost och hälsa. 1984 släppte han aningslöst Eat to Win: The Sports Nutrition Bible. Den blev en braksuccé, efter att bland annat ha medverkat i Phil Donahue’s show parallellt fått med tennisstjärnan Martina Navratilova på tåget. Sportbibeln blev en hejdundrande framgång och låg hela 6 månader på bästsäljarlistan i USA.

Ett aber var att han titulerade sig Dr. Haas på bokomslaget…utan att någon adekvat utbildning i ämnet. Två år senare släppte densamme Eat to Succeed’ for the business world. Den fick inte lika stor genomslagskraft, utan sålde måttligt. Därefter började han jobba med Cher. Under den perioden fick han enligt kontraktet inte skriva några böcker om kost och hälsa.

Det var egentligen ingången till att han började skriva några låtar med sin vän Kristin Massey överhuvudtaget. Rockstenen var i rullning. i väntan på att boken skulle färdigställas.

Den kom förövrigt ut 1991 och fick namnet Cher Forever Fit: The Lifetime Plan for Health, Fitness, and Beauty, kort och koncist, precis vad man kunde vänta sig av The Dark Lady.

Siren bildades av Kristin Massey och Robert Haas (The Invaders & Sounds Unlimited) 1988. De tog namnet Siren eftersom de tre syskonen Massey tidigare spelat ihop i ett band som hetat Sirenz. Gruppen fick dock ändra sitt bandnamn till Red Siren, efter det uppkommit att ett tyskt heavy heavy metalband ägde rättigheterna till det namnet. Trots att Mercury/Polygram erbjöd gruppen $50,000 för att ändra sitt namn, avböjde dem.

Ironiskt nog gick det tyska bandet i graven kort därefter. Anledningen sägs vara osämja utifrån att vissa i bandet ville ta emot pengarna, medan andra inte kunde svälja den tyska stoltheten – musikalisk kognitiv dissonans månne? Det ryktades att de fick sälja sina specialdesignade läderoutfits för att få råd med ekologisk sauerkraut som besprutades ekologiskt, en affärsidé som inte heller blev långlivad. Det var därför det existerar två versioner av debutalbumet; ett med Red Siren, ett med Siren; inte på grund utav kålen utan att Red Siren inte tog sitt förnuft till fånga. Sirenutgåvan är en riktigt dyrgrip och minst sagt svår att få tag i.…jag innehar såklart Red Siren utgåvan.

Robert Haas var ett stort fan av Def Leppard så han valde Mercury/Polygram, framför Warner Bros, just på grund av att bli stallkamrater med britterna. Tyvärr dränerades marknadsföringsplanen mycket på grund av att skivbolaget fick re-printa albumet och kassetterna. Red Siren hamnade informellt i ”the black list” och var indirekt chanslösa att stå sida vid sida med exempelvis idolerna Def Leppard. Det kan väl likställas med att ena laget i en fotbollsmatch får tre spelare utvisade i första halvlek. Vissa grupper föds med timing, medan andra får vandra en försäljningsmässig golgata.

Gruppen som plockades ihop av Kristin och Robert fick följande utseende: Jon Brant på bas (Cheap Trick) och trummisen Gregg Potter. Resten sköttes utav Kristin och Robert. Mike Howlett fick äran att producera albumet. Precis som Mike Chapman kom han från the down under för att senare bli en producentkraft att räkna med i Storbritannien, under the new romantic vågen. Där befann sig grupper som OMD, A flock of seagulls, Blancmange, John Fox och Tears for fears.

För aor-dyrkare bör det nämnas att han också producerade Berlins – Love life från 1994 samt kanadensiska Gowans – Lost Brotherhood från 1990. Mike blev väl lite känd för att vara basist i det eklektiska freak/prog/space-rockarna Gong, samt att han bildade förstadiet till The Police: Strontium90 project. När vi ändå är inne på teknik så var detta det första CD-rockalbum inspelad i DDD, vilket innebar direct-to-disk recording, vilket i sig innebar att man inte använde sig av band, utan allt inspelningen, mixningen och mastreningen skedde på digitala filer (Synclavier^® Digital Music Tapeless System).

1989 kom till sist Siren/Red Sirens debutplatta ut. Det var ett ytterst välproducerat album som omgärdades av bitterljuva melodier och högoktaniga refränger, egentligen inte helt olikt Tami Show faktiskt. Nästan varenda låt var helt enkelt potentiella singlar. Att de olika låtarna var så otroligt varierade utan att att albumet spretade för mycket, var i sig en bedrift.

Första låten, aningen sakrala ”All is forgiven” var plattans mest muskulösa låt och stod i kontrast till de andra mer pop-orienterade alstren. Så köpte man albumet för den låten skull, var det nog många som blev aningen besvikna. Det gällde inte mig eftersom jag blev förförd av de himmelskt sirenska melodierna. Tommy Gawenda stod som låtskrivare med C. Johnson, Claire Massey, R. Wilson. Tommy Gawenda var ju som sagt också medlem i Tami Show. Det verkar som om systrarna hjälpte varandra på traven, men det var definitivt något de inte tycktes skylta med.

Om det berodde på avståndet mellan familjemedlemmarna och någon form av missämja har jag ännu inte fått svar från av Kristin Massey, efter att ha mailat henne om detta. Efterkommande ”One good lover” var så Belinda Carlise inspirerad som det bara kunde bli – somrig och oskuldsfullt. Den fanns också med i soundtracket till Hollywoodrullen My stepmom’ is and alien. Kim Basinger, Dan Aykroyd, Jon Lovitz och en ung Seth Green var några medverkande i förövrigt halvtaskig film (IMDB 5.4). Tyvärr blev det ingen riktig språngbräda för bandet.

Dessutom var det precis innan gruppen blev tvungna att byta namn…mellan två singlar. ”All is forgiven” släpptes som Siren, ”One good lover” som Red Siren. Efterkommande Don´t let go” drog ner tempot ordentligt. Det var en ren uppvisning i hur man skrev en adekvat powerballad. I ”Master of the land” plockades distboxen återigen fram. Den lilla tempoväxlingen innan den oemotståndliga refrängen var minst sagt effektfull. Femte låten in i plattan dök semiballaden ”Stand up” upp. Atmosfäriskt och enkel, men inte simpel, omgärdad av aura av mäktighet.

Efterföljande ”Good kid” kunde bara definieras som obeskrivligt skön. Även den infiltrerades utav Tami Show ingredienser som Claire Massey och Tommy Gavenda. Belinda Carlisle vibbar med en refräng som var klibbade fast sig i sensommarvärmen. ”How dare a woman” var nästa låt till drabbning, tillika plattans sjätte alster av tio möjliga.

Kristins röst var om möjligt ännu sensuellare och fylligare än tidigare, en faktor som bidrog till att denna semi-ballad höjdes sig klart över mängden. Jag är tyvärr ingen textkille, men även jag fick abdikera för denna fantastiska historia som tycktes vävas ut ur duons hjärtan.

Spår sju hette ”Rock-A-Bye”, den involverade även Mark Jiaras i låtskrivarprocessen med Kristin och Robert, densamme som spelade bas på Tami Shows två album. Det var inget som devalverade låten, snarare tvärtom. ”Love shut down” tillhörde midtempolåtarna, men som precis som de andra fyllda av en mystik och djup.

Sista låten på plattan var en tvättäkta ballad ”So far away”. Melankoli och hopp samsades i såväl texten som i musiken. Dock var det en låt som inte var skrivet av Kristin och Robert, utan av teamet: Zoro Babel, Fabrizio Ottaviucci, Gary Peacock och Markus Stockhausen.

Så var den slut; tio varierade låtar där helheten och genuiniteten kändes anmärkningsvärd påtaglig. Det fanns så mycket olika lager av melankoli som subtilt späddes ut med eufori. Låtarrangemangen var som små musiköar av mästerverk. Måhända hade låtarna inte fått samma lyskraft bakom sig om de inte haft denna pärla till sångerska.

Kristin Masseys röst had it all. Den varma stämman andades inlevelse och var både var unik (tillsammans med Belinda Carliles) och svårkopierad. Tyvärr befann sig Red Siren för nära 90-tals strecket. 1989 hade andra genrer tagit makten om skivköparna gunster. Singlarna tog sig ändå upp på Billboard® AOR-charting songs: All Is Forgiven (#8) and One Good Lover (#29).

Det har inte precis skrivits spaltmeter om Red Sirens och deras fortsatta bravader sedan debuten. Enligt deras hemsida så har de släppt en platta med covers av bland annat Def Leppard, The Beatles, Ratt och Tom Petty under Red Siren´s – Recovered 2017. Tre år senare släppte de covers av Led Zeppelin låtar under namnet Led Siren. Jag har en intensiv magkänsla att de utan tvekan skulle kunna komma till Europa om ett intresse uppstod. Dock bör man då vara medveten att Robert Haas fyller 72 år, så röjet på scenen kanske brinner inne.

Vad hände sedan med gänget? Robert Haas fortsatte sitt skrivande i ämnet kost och hälsa via boken Eat Smart, Think Smart” (Harper Collins) från 1994. Han har också medverkat i massor av kända TV-shower som Oprah, CNN, Larry King, Charlie Rose, Good Morning America, Donahue och FOX i sin roll som hälsodietist.

Kristin Massey inledde en ny karriär som stand up comedy artist. Idén föddes på ett sjukhus där hon opererades för cancer. När hon vaknade upp efter operationen fick Kristin en vision, och precis som hon blivit uppfostrad, följde hon sina drömmar, och där hon idag, som komiker.

Claire Massey fortsatte spela in musik i olika konstellationer. 1998 släppte hon och Tommy Gavenda en fyra låtars EP: Suncat sampler. Kevin Shirley (Aerosmith, Journey, the Black Crowes) producerade låtarna. 2001 släpptes albumet med Suncat muse som visade upp en mer singer/songwriter sida. Plattan släpptes på hennes egna label: Mada recording company och låten ”Butterfly” blev en lite minihit. Claire är än idag ytterst vital när det kommer till att skapa egen musik som promota andra grupper. Cathy Massey och Mark Jiaras släppte ett album under namnet Kiss Me Luna 1999. De två hänger ihop ännu idag under namnet The Incantations.

Red Sirens debutalbum skiljde sig från traditionella a.o.r-plattor, många skulle nog inte ens titulera den som a.o.r, utan mer rockpop eller något annat epitet. I mina öron är detta lika mycket a.o.r som mycket annat. Genren i sig är ju uberbred; där samexisterar westcoast, hi-teach-aor, till det som gränsar till melodic rock och till bluesrock.

Gruppen lyckades ingjuta mig känslan att texterna på albumet var självupplevda, i vilket fall som helst fick jag upplevelsen att de verkligen sjöng om något som de brydde sig om, det vill säga inga nonsenstexter. Svärtan och smärtan som de förmedlade berörde mig på alla plan.

Vi kan ju alltid skylla på tyskarna, det var väl deras envishet som indirekt grävde grunden för att marknadsföringen av plattan uteblev. Samtidigt, hur skulle Red Siren kunnat toppat All is forgiven? Vi får väl istället tacka tyskarna att Red Siren slapp bära på prestationsångest. I vilket fall som helst All is forgiven kommer alltid ha ett gigantiskt fan och det är jag, för kvaliteten är odödlig.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm