Pixel – Eskapism

En intelligent sci-fi rulle, definitivt, men också ett thrillerliknande drama. I kölvattnet utav utmärkta Intestellar rammar Arrival sina tittare med knappt några nedskjutningar av farkoster – befriande, minst sagt. Helt utan förvarning posterar sig 12 ovala farkoster tillsynes randomiserat runt om i världen. Är de fientlig eller vänligt sinande, vad vill de? Den intressant och brännheta frågeställning fick lingvisten Louise Banks i sitt knä och matematikern Ian Donnely. Regissören bakom mästerverket Incendies (2019, Denis Villeneuve ligger bakom detta subtila framtidsdrama, inspirerad av Stanley Kubrick 2001: A Space Odyssey. Hans filmiska fingertoppskänsla lotsar utmärkta skådisar från fällan att vandrande bli klichéer. En av de bättre filmerna jag sett på bio på ett tag, spännande, trovärdig och oerhört tänkvärd.

Doctor Strange är en Marvel snubbe som jag trots ett idoga serietidningsläsande nästintill knappt lagt märke till. Att casta Benedict Cumberbatch som den arrogante läkaren Dr. Stephen Strange var ett genidrag. Förutom att han är en klasskådespelare, passar karaktären i sig honom som handen i handsken. Den subtila humorn som följer Mr drygs fotspår är faktiskt rolig. Precis som Antman, Guardians of the galaxy och Deadpool skiljer sig Doctor Strange från Marvels stadardhjältar, vilket för mig känns ytterst välkommet, när Avengers och X-men målat i sig trötta hörn. De psykedeliska visuella effekterna var både snygga och annorlunda. En klockren film som jag var glad att jag och brorsan avnjöt på bioduken.

Bra skräckisar växer sannerligen verkligen inte på träd. Därför var det en angenäm överraskning att få tillträde till nervpirrande Lights out. Svenske David F. Sandbergs kortfilm Lights out från 2013 drog en en vinstlott utav Guds like. Den blev en inträdesbiljett till självaste Hollywood. Han fick förtroendet att göra en långfilm av sitt kortfilmsalster. Det lyckades han över förväntan med. Bra skådespeleri i kombination med sparsmakade anti-överdrivna effekter och många hoppa-ur-stolen ögonblick. Spöket ”Diana” är i sig också djävulskt obehaglig. En tvättäkta ”popcorn horror movie story”.

Jag och kompisen Jocke Andersson äntrade Filmstaden med agendan att se krigsfilmen Hacksaw Ridge signerad Mel Gibson. Filmen baseras på verkliga händelser. Trots att genren krigsfilm är långt från min favoritgenre, vann de 2 timmarna och 19 minuter över mig på rätt sida utav kvalitetslinjen. Det mesta var rätt i denna film som torde passa Hollywood lite väl perfekt.

Historiens medelpunkt är Desmod T. Doss (Andrew Garfied). En man som vill tjäna sitt land genom att hjälpa andra…utan att själv bära vapen. Det rimmar självklart illa under utbildningen om präglas av testosteron och att just förbereda sig inför att döda sina motståndare. Desmond lyckas med konststycket att få tjänstgöra i slaget om Okinawa, trots manlig härskarteknik i det oändliga. Vince Vaughn som vanligtvis figurerar i komedier gör sin roll som Sergeant Howell trovärdigt precis som alla andra i denna kanonrulle.

I mina ögon är de bästa krigsfilmerna när man får se del 1: personliga motiv, utbildningen, där individerna skiljs från agnarna och sammansvetsat, del 2: där verkligheten omfamnar de nyrekryterade. Långt efter filmen slocknat i biosalongen ruskades jag runt mentalt hur fruktansvärt det måste ha varit att försöka inta berget. Först ta sig uppför det, sedan inte veta var ”de osynliga” japanerna höll hus när man väl kom upp, för att i nästa ögonblick se kamrater invid bli skjutna i huvudet. Mel Gibson spar inte på realistiska otäcka ”bli träffade av vapen scener”. Det är dock dessa som åskådliggör krigets  brutala fasansfulla innebörd och gör Hacksaw Ridge till en av de 10 bästa krigsfilmer jag sett.

Netflix storslagna epos om Marco Polos äventyr under Kublai Khans hov i 1300-talets Mongoliet. Gillar man historiska berättelser såsom Rome, Spartacus, Borgia och Vikings så blir man definitivt inte besviken på Marco Polo. Jag har sett alla avsnitt från de hittills inspelade säsongerna; jag vill se mer, ett gott betyg. Vackra miljöer, detaljrik kostymering, väl underbyggda intriger och adekvata skådespelarprestationer. Det känns också som upphovsmakarna försökt skilja kineser gentemot mongoler istället för att bunta ihop kulturerna. Jag gillar att Marco Polo karaktären mer fungerar som en observatör än en flashig superhjälte.

HBO´s nya slagskepp heter Westworld. Den baseras på Michael Crichton  (Jurasic Park) film Westworld från 1973. Handlingenkretsar runt en nöjespark där gästerna får leva ut livet i det gamla Amerika via revolvermän, salongsberusningar  och skökor. Parken befolkas av Androider som programmerats med historier anpassade för att tilltala besökarna, de är ”nästan” som människor. Det är tillåtet att ligga med de prostituerade eller skjuta folk man inte gillar; Androiderna har en inbyggd spärr att inte skada parkens inkomstkällor.

Jag gillar verkligen den filosofiska tanken med att visualisera hur människor beter sig mot sådant som till trots inte är mänskligt.  Ed Harris och  Anthony Hopkins äger verkligen alla sina scener i denna intelligenta sci-fi serie, kostar det så smakar det.  Artificiell  Intelligens är inget parkens börshajar vill ha mer av, utan snarare tvärtom. När detta embryo till självständighet får ett uns av fotfäste blir serien också ljusår bättre. Kontrasten mellan Amerikas födelse och framtid skär sig på ett positiv sätt. Trots alla coola detaljer och utmärkt skådespeleri var det inte med en renodlad eufori jag betade av måndagens nya avsnitt. Snarare var det aningen segt och faktiskt halvt ointressant. Som sagt brasan tog sig under andra halvan av första säsongen då helheten började ta form. Säsongsavslutningen vari Game of throne klass.

Impulsunderhållning

Avsaknaden ut av någon form av konsert under årets sista veckor pockade på. ”Ryska sagor” och ”Modern dans med Jennifer Wärn Björk” föll bort direkt. Evenemanget som drog till sig mest av min uppmärksamhet var The Simon Garfunkel Story.

Europas största och mest framgångsrika show med Simon and Garfunkels musik och ett fullt liveband. De har spelat musikaler på West End i London och The Simon and Garfunkel Story har spelat för fulla hus runt om i Europa. Varken jag och Marie är några fullblodsfans av duon, men i brist på annat så stack de ut mest och bäst.

De bästa platserna var dessvärre upptagna, dock fanns det två ströplatser kvar i mitten på rad 9. Illerkvickt bokade jag upp dessa guldplatser på Upplev Norrköping.

Undertecknad med fru traskade ner från Ektorp till Industrilandskapet med paraplyerna i högsta hugg. Egentligen skulle vi förgyllt tillfället med ett restaurang innan, men valde att baka pepparkakor med yngsta dottern istället, då hennes kompis blivit sjuk.

Vi anlände 30 minuter innan spelstart. Medelåldern var skyhög vilket fick oss att nästan känna oss som tonåringar. Lokalen inhyst få överförfriskade individer, det låg snarare en tjock Fonusdimma över klientelet. Våra platser var minst sagt optimala. Lagom nära, mitt i och med två pensionärsdvärgar framför oss var förutsättningarna skoningslösa inför vad som komma skulle.

Dean Elliot som Paul Simon och Jonny Smart som Art Garfunkel intog scenen prick klockan 19.30. De flankerades utav gitarristen/keyboardisten Adam Smith samt basisten Leon Camfield. Trummisen Mat Swales blev scenens mittpunkt. Dessa tre yngre herrar uppehöll sig upphöjt bakom evenemangets två huvudkaraktärer. Ovanför dem härbärgerade en storbildsskärm.

Allt från ljussättning, interiören till själva framförandet präglades av minimalism, symmetri och lågmäldhet. Kaskader av ljus, hårdrockspyroteknik eller stora gester hade fått en kontraproduktiv effekt. Konsertens avskalade framtoning matchade dels evenemanget, dels Simon & Garfunkel arvet.

Duon på scenen gick all in när de inledde med gudabenådade ”Sound of silence”. Lite senare inleddes processen med att berätta historien hur barndomskompisarna träffades, hur deras musikaliska bana började och om slitningarna som sedermera blev början till slutet. De konverserade dels fram gruppens historien, dels bakgrundsåtervinning inför nästa låtval.

Till sin hjälp hade de storbildsskärmen som ackompanjerade historieberättaren via rörliga som  stillbilder. Allt som oftast visades parallellt upp tidstypiska bilder med allt från dåtidens reklam, barnuppfostran, kändisar, viktiga händelser, rasmotsättningar och dylikt.

Eftersom vi tillhör de som hörts de klassiska låtarna, men långt ifrån hela deras musikskatt blev det för mig lite halvsegt när två akustiska alster följdes åt.  Grymt svängigt blev det dock när hela bandet blev involverat och tempot höjdes som exempelvis i ”Rickard Cory”, ”The big bright green pleasure machine”, ”I´m a rock”, ”Keep the customer satisfied och ”Hazy shade of winter”.

Kemin mellan de fiktiva Simon & Garfunkel andades glädje och avslappning samt att de ibland la in några sparsmakade skämt för att lätta upp stämningen, utan att det på något sätt tog överhanden.

Bandet i sig osade musikbriljans långt ut i fingerspetsarna. Varje musiker på scen hade sin speciella stil som anpassats speciellt för musiken och dåtidens scenanda. Det förträffliga ljudet var pricken över i:et.

Denna välrenommerade show visade sig motsvara förväntningarna med råge. Det som fascinerade mig mest denna regntunga kväll var den sparsmakad lågmälda helheten där ljus, ljud, musik, estetik och bildkonst flöt samman till en totalitet.

Überklassiker som ”Scarborough fair”, ”The 59th Street Bridge Song (Feelin’ Groovy)”, ”Homevward Bound”, ”Mrs Robinson”, Cecilia,   tolkades framfördes med perfektionism, vördnad och full scennärvaro. Extranumrena bestod av ”Bridge over trouble water”, ”The Boxer” och The Everly Brothers covern ”Bye bye love”.

Enda smolket i glädjebägaren var att de inte framförde en av duons bästa låtar ”El Condor pasa” framför någon av de melankoliskt segare akustiska låtarna. En petitess i sammanhanget, men ändå.

Musikerna samlandes i foajén efter spelningen. Jag hade hoppats på någon form av programblad med inkluderande setlist och adekvat presentation av bandet. De hade bara tillgång till deras cd som jag valde att inte köpa.

Tunga regndroppar hade ersatts av ett strilande sådana. Det tog oss cirka 15 minuter att promenera hem till Ektorp. Familjen avrundade lördagskvällen med att hyra den animerade ”Husdjurens hemliga liv” på Telias streamingtjänst

Kort historik Simon & Garfunkel

Simon & Garfunkel var en amerikansk folk-rock-duo om bildades i New York 1964. Duon bestod av sångarna Paul Simon och Art Garfunkel som båda är föda samma år: 1941. De växt upp tillsammans i stadsdelen Queens i New York.  1957  skrev de och spelade in singeln ”Hey, Schoolgirl” under namnet Tom & Jerry på skivbolaget BIG .

Simon kallade sig Jerry Landis, eftersom han vid den tiden dejtade en tjej som hette Sue Landis, och Garfunkel Tom Graph (från Graph Paper som han använde för att rita på).

Musikaliskt var deras stora förebilder duon The Everly Brothers. Singeln sålde 150.000 exemplar och nådde 49:e plats på Billboard-listan. Men de efterföljande singlarna floppade och båda återvände till sina studier. Garfunkel studerade matematik på Columbia University medan Simon valde engelsk litteratur som ämne

Efter en provspelning för producenten Tom Wilson 1964, densamme producerade också Bob Dylan. Duon fick kontrakt med skivbolaget Columbia. Albumet, Wednesday Morning, 3 AM spelades in, men sålde dåligt. Simon åkte till England och spelade på pubar och klubbar. Han spelade där dessutom in soloalbumet The Paul Simon song book 1965. Garfunkel fortsatte sina arkitektstudier.

När två lokala radiostationer i Florida och Boston började få önskningar från lyssnare om att få höra sången ”The Sound of Silence” från LP:n lät Tom Wilson spela in 12-strängad gitarr, bas och trummor på den akustiska versionen av sången och skivbolaget gav ut den som singel. När den nådde förstaplatsen i december 1965 återförenades Simon & Garfunkel för att snabbt spela in albumet Sound of silence som gavs ut i januari efterföljande år.

Duon spelade även in en ny version av ”I am a rock” som ursprungligen funnits med på Simons soloalbum och den blev en hit 1966. Senare samma år följde det mer genomproducerade albumet Parsey, Sage, Rosemary and Thyme som bland annat innehöll ”Homeward bound”, ”Scarborough Fair” och ”The 59th Street Bridge Song (Feelin’ Groovy)”. Paul Simon var den som skrev låtarna. Båda sjöng och de producerade skivorna tillsammans med producenten Roy Hale.

Soundtracket till filmen Mandomsprovet 1968 gjorde Simon & Garfunkel till superstjärnor, trots att soundtracket i huvudsak bestod av redan utgivna låtar. Den nyskrivna ”Mrs Robinson” (ursprungligen betitlad ”Mrs Roosevelt”) från filmen hamnade istället på duons fjärde skiva Bookends som kom ut i nära anslutning till filmen.

Under 1969 pågick inspelningen av duons nästkommande album Bridge over troubled water. Ett smakprov från albumet gavs ut redan i april 1969 när singeln ”The Boxer/Baby Driver” gavs ut. Inspelningen av albumet försenades, delvis beroende på att Garfunkel befann sig i Mexiko för att spela in filmen Moment 22. Olika åsikter om musikalisk inriktning ledde till motsättningar mellan de båda gruppmedlemmarna.

Albumet Bridge over troubled water, som gavs ut i februari 1970, blev ändå deras största försäljningssuccé. Förutom titelspåret gjorde singlarna ”Cecilia” och ”El Condor Pasa (If I Could)” bra ifrån sig på hitlistorna. Albumet placerade sig överst såväl på den amerikanska Billboard-listan som den engelska albumlistan, liksom i flera andra länder.

På englandslistan låg albumet etta i totalt 41 veckor (under en 18 månader lång period) och albumet var där det mest sålda såväl 1970 som 171. Efter en påföljande turné i USA och Europa splittrades dock duon och de båda inriktade sig på sina respektive solokarriärer. Under följande år återförenades Simon & Garfunkel flera gånger i olika sammanhang.

Den 19 september 1981 gav de en gratiskonsert i Central Park i New York inför cirka 400 000 människor, vilket året efter resulterade i det storsäljande dubbelalbumet: The concert in Central park.

De turnerade i Europa sommaren 1982 och besökte bland annat Stockholm 6 juni. 1983 turnerade duon i USA där flera nya låtar från ett kommande album framfördes. På grund av nya motsättningar skrinlades dock albumet och gavs istället ut som Paul Simons soloskiva Heart and bones hösten 1983.

17 januari 1990 invaldes Simon and Garfunkel i Rock and roll hall of fame. Vid detta till tillfälle framfördes ”El Condor Pasa (If I Could)”, ”Bridge Over Troubled Water” och ”Goodnight Sweetheart”.

Hösten 1993 gav de 21 konserter i New York, men samarbetet dem emellan var ansträngt och det skulle dröja tio år innan de stod på scenen tillsammans igen.

Vid den amerikanska Grammy-galan 2003 återförenades de för en Lifetime Achievement Award. Då sjöng de ”The Sound of Silence”. Under oktober/november samma år genomförde de en 40 konserter lång turné över hela USA som sågs av sammanlagt över en halv miljon människor.

Under juni/juli 2009 turnerade de på nytt i USA (21 konserter) och Europa (12 konserter). De besökte bland annat Globen i Stockholm 25 juli och 31 juli hölls en gratiskonsert utomhus bredvid Colosseum i Rom bevittnad av 600.000 åskådare.

Under samtliga konserter 2003/2004 medverkade The Everly Brothers som särskilda gäster. Sommaren 2004 lanserades dessutom i en radiointervju den första nya Simon & Garfunkel-låten på 29 år; ”Citizen of the Planet”. Låten gavs senare ut som ett extraspår på Old friens – Live on stage.

Den 20 september 2005 uppträdde Simon & Garfunkel på nytt tillsammans. Då gällde det en stödgala i Madison square garden för de som drabbats av orkanen Katrina. De framförde låtarna ”Bridge over Troubled Water” (tillsammans med Aaron Neville), ”Homeward Bound” och ”Mrs. Robinson”. Hela denna konsert med många andra artister gavs ut på dvd i augusti 2006.

När Bacon Theatre i New York öppnade på nytt 13 februari 2009 efter att ha varit stängd under en sju månader lång restaurering, var Paul Simon den förste som gav konsert där. Efter en 90 minuter lång föreställning sa Simon: ”Mina damer och herrar, min gamle vän Art Garfunkel.” Därefter sjöng Simon & Garfunkel ”The Sound of Silence”, ”The Boxer” och avslutade kvällen med ”Old Friends”.

13 juni 2009 återförenades duon för en turné i Nya Zeeland (2 konserter), Australien (9 konserter) och den avslutades i Japan 18 juli (6 konserter). Dessa konserter var huvudsak en upprepning av turnéerna från 2003 och 2004 gällande låtar och spelordning. The Everly Brothers medverkade dock inte denna igång, istället framförde Paul Simon och Art Garfunkel några låtar var från sina respektive solokarriärer.

Den 29 oktober firade Simon & Garfunkel Rock & Roll Hall Of Fame’s 25-årsjubileum tillsammans med Bruce Springsteen, Crosby, Stills & Nash, Stevie Wonder, Eric Clapton, Aretha Franklin, Metallica och U2.  Det var en tvåkvällars konsert på Madison Square Garden.

2010 uppträdde duon på New Orleans Jazz Festival, men den redan annonserade sommarturnén i Kanada och USA ställdes in efter att Garfunkel fått problem med stämbandet och ordinerades vila från all sång tills vidare. Han återfick inte riktigt sin forna röstglans efter detta. Detta förbättrade inte heller deras relation.

2011 – 41 år efter storsäljande albumet Bridge over troubled water gavs ut – gav skivbolaget Columbia Records ut en 40-årsjubileumsutgåva av albumet som innehöll den nyinspelade dokumentären The Harmony game - The Making of Bridge Over Troubled Water. I filmen intervjuas Paul Simon, Art Garfunkel, Roy Halee och flera av de musiker som medverkar på albumet.

Alltsedan återföreningen 2003 verkar vänskapen mellan Simon och Garfunkel numera stå på mera fast grund. Ibland rapporteras om att de har bevistat någon baseballmatch ihop eller ätit lunch tillsammans. Trots detta verkar det som att någon återföring ligger oändligt långt bak i deras musikaliska agenda (Wikipedia).

Världens bästa hårdrockband

Med 15 studioalbum i ryggen från 1984 till 2016 står det klart att klart att Pretty Maids är världens bästa hårdrockband genom tiderna, utifrån mina metalperspektivögon.

Jag hittar inga konkurrenter helt enkelt, om man utgår ifrån kriterierna att att de dels funnits så långe, dels är bättre på skiva än någonsin det vill säga inte lever på gamla meriter. Black Sabbath i all ära, Metallica, definitivt inte. Polletten trillade ner efter senaste underbara skivsläppet ”Kingmaker” november 2016.

Om de är världens bästa hårdrockband, varför tycker bara jag det och i viss mån min kompis Stefan Hammarström? Antingen beror det på att alla andra är osedvanligt tröga, men vi exceptionellt klarsynta eller att bandet i sig är så underskattat. Det troligaste svaret är: jag vet faktiskt inte.

Precis som Lennon/McCartney och Björn/Benny har barndomsvännerna Ken Hammer (gitarrist) & Ronnie Atkins (sång) begåvats med ett melodisinne utav Guds like. Teamet applicerar detta friktionsfritt via fler genrer såsom rock, aor, power metal, ballader och melodisk hårdrock.

Medlemmarna från 1981 till nu har kommit och gått men bandets motor har bestått. Kanske är det den gyllene nyckeln till den bibehållna musikaliska kvaliteten?

Stefan och jag dyrkade  Yngwie J Malmsteen lika mycket som Pretty Maids. Skillnaden är att den killen sedan han blivit nykterist inte gjort en bra platta sedan ”Facing the animal” från 1997. Vart vill jag komma med detta svammel. Jo, att jag kan vara kritisk mot mina husgudar det vill säga inte slicka i sig allt de släpper bara för att det ett specifikt band som jag gillar.

Många band reproducerar istället samma musikformel till all oändlighet medan andra band/artister sneglar alltför mycket på vad som är modernt idag för att då göra en musikalisk helomvändning a´la Bon Jovi eller Kalle Moreaus. Hybriden mellan dessa variabler har Pretty Maids hittills balanserat mycket bra, modernt, men ändå som förr, en konstart i sig.

Den numera 52-årige sångaren Ronnie Atkins har onekligen en minst sagt en säregen sångteknik vilken i sig utmärker Pretty Maids sound. Allt om oftast pendlar han mellan en silkesrosslig röst för att sedermera kombineras med en melodisk halvsånggrowl. Den kraftfulla utomjordiska pipan varieras utifrån låtarnas karaktär likt en vokal Dr Jekyll och Mr Hyde.

I Pretty Maids fall har man som band lyckats framavla 15 sjukt bra plattor. Självklart har inte alla låtar varit bra, men tillräckligt många per platta för att titulera över 100 låtar som djävulskt bra, något andra band bara kan drömma om.

En sak som särskiljer bandet från andra är pendlandet mellan mjuka låtar såsom ”Litle drops of heaven” och brutala sådana som ”Virtual brutality”. Även i de tyngre tongångarna är melodierna och refrängerna ytterst tongivande.

Bandet har fått någon form av renässans eller snarare upprättelse de senaste åren. Pretty Maids gick till italienska AOR/melodisk rock bolaget Frontiers 2006. Från standardverket Wake up he real world 2006, till Pandemonium 2010, Motherland 2013 och Louder than ever 2014, en platta med fyra nya låtar samt äldre låtar i en modernare skrud.

Deras senaste från november 2066 Kingmaker är en stilistisk bruksanvisning till hur man tillverkar högkvalitativ melodisk hårdrock: adekvata melodier, varierat tempo och en knivskarp ljudbild.

Det är bara att gratulera Frontiers för att lyckats med konststycket att ha Pretty Maids, Treat, Eclipse, Allen/Lande, Magnus Karlsson, Khymera, Journey, The Poodles, W.E.T, Work of art och Pride of lions i samma stall.

Pretty Maids live

Min trogne vapendragare och hårdrocklärling Stefan Hammarström gjorde ett försök att se bandet live för första gången på Ginos i Stockholm 1994. Tyvärr blev spelningen inställd, tyvärr fanns inte Internet på den tiden, vi åkte upp förgäves, men burgarna var osedvanligt goda.

Sweden Rock Festival 2001 blev årtalet då vi såg bandet för första gången. Skyhöga förväntningar, dålig ljud och för mycket hårdrock två dagar i rad innan var bromsklossar till eufori.

2010 var året då jag minutiöst planerat allt från logistik till övernattning i Jönköping för att se bandet uppträda på Zaragorn Rock Klubb. Ett  dysfunktionellt whiskyrace satte stopp för den upplevelsen. De få minnen jag hade inkluderade inte mina danska hjältar.

I Rejmyre på Skogsröjet 2013 avnjöt jag och Stefan bandet på en av de två scenerna i symbios med halvtaskigt ljud samt en revbensskadad sångare.

Den numera nedlagda Väsby Rock var anhalten för nästa liveförsök med bandet år 2014. Jönköpingsskuggorna återupprepades tyvärr. Att somna framför en hord av vakter tillhör inte kategorin smartast i stan precis. Den horribla upplevelsen förde med sig att jag indirekt inledde en process att sluta dricka alkohol i alla fall att hålla mig till öl.

Rockklubben Palatset  i Linköping

Gud, Moses eller Muhammed kastade i oktober 2016 ut ett oväntat rockben till mig. Jag nappade maniskt på biljetterna till konserten i Linköping den 3 december. Stefan, Jarmo Kolehmainen och Jonas Gustavsson kunde inte följa med.

Det blev jag och min son David som fick uppleva vinstlotten istället. Han är uppväxt med Pretty Maids vare sig han ville eller inte. David gillar dock bandet, men inte i lika hög utsträckning som jag själv, men vem gör det?

Vi bilade till syskonstaden Linköping till tonerna av det fenomenala tyska bandet A Life Divided. När vi kom fram blev det en stärkande halvtimmes promenad runt centrum i -8 graders kyla.

Det var en fröjd att värma sig på utmärkta Yogi restaurang och bar där jag bokat bord till klockan 20.00. Jag tog en kyckling mango balti medan David valde fläskfilé goa korma. Förrätten bestod av Murgh Pakora, det vill säga friterad kyckling med chili, indiska kryddor och koriander, vilka svaldes ner med varsin magisk Mango lassi. Huvudrätten ackompanjerades av  Paneer naan (färskost), Dahi Raita Yoghurtröra med gurka, tomat, lök och kryddor. Redan här var kvällen i hamn; osannolikt gott käk i härlig meny.

Klockan 21.20 stegade vi över Rockklubben Palatsets trösklar. Jag och David var utan tvekan de enda två personerna som var helnyktra i lokalen. Det var nästan sorgligt att se några individer i min egen ålder som knappt kunde stå upp. Det kunde ju egentligen ha varit jag själv för bara några år sedan.

Förutsättningsstjärnorna stod i rak linje. I och med att jag och Stefan varit aningen missnöjda med ljudet där vi sett dem tidigare fanns chansen till en fullträff i Linköping. Max 150 personer i en lokal som är en renodla rockklubb i symbios med adekvat ljud och en  ny superplatta i bagaget.

De två helnyktra söktes sig längs fram  till scenstängslet. Jag flankerades utav en gammal fotbollskompis: Jesper Calderon och hans polare Crille. På andra sidan stod en kille som också hette Mats och dessutom bott på Idrottsgtan 51 där vi nu bor, världen är minst sagt liten.

Klockan 22.00 äntrade Pretty Maids scenen. De satte ribban blyhögt med ”When God took a day of” och  ”Kingmaker”. Bandet fullkomligt sprudlade utav energi och scennärvaro, något som smittade av sig på den entusiastiska publiken. De drev med sig själva, publiken, danskar och svenskar.

Deras nya Keyboardist var för övrigt svensk. Han heter Chris Laney, en kille som bland annat släppt två egna plattor och spelat med band som Zan clan, Randy pipers animal, Shotgun dessutom är han producent och låtskrivare.

Smolket i bägaren var lokalens mest överförfriskade person som härbärgerat precis bakom mig. Han var som ett skruvstäd med sylvassa klor. Detta var nog det närmaste jag kommit en man förut, på ett negativt sätt. Att den två meter långe saten slog världsrekord att göra djävulstecken mot bandet med Nordeuropas svettigaste armar gjorde inte saken bättre. Till och med sångaren Ron Atkins blev aningen skraj när monstret höll på att dra ner honom i publikhavet.

Förutom Mr aggressiv hade jag verkligen den absolut  bästa platsen i lokalen. Ljudet var sjukt mycket bättre än vid de andra gångerna jag sett bandet. Att jag stod 53 cm från sångaren och resten av bandet var ren eufori. Många hårdrockband har en förkärlek för trum-, bas- eller gitarrsolon. Jag upplever det som bland det mest påfrestande man kan råka ut för på konserter. Pretty Maids hade den goda smaken att utesluta denna helt intetsägande hårdrockaktivitet.

Pretty Maids var verkligen på  ett avslappnat spelhumör. De bjöd på sig själva, utan att applicera någon form av tysk hårdrock humor. De avverkade hela fem låtar från nya plattan; ”When God took a day of”, ”Kingmaker”, ”Heavens  litle devil”, ”Face the world” och ”Bull´s eye”. De backade upp dessa med gamlingar som ”Yellow rain”, ”Rodeo”, ”Red hot and heavy”, ”Savage heart”,  ”Back to back” och Thin Lizzy covern, ”Please don´t leave me”.

Den halvspäde trummisen Allan Tschicaja lät dubbelkaggarna tala. Han var verkligen ett energiknippe bakom trumskinnen. Taktbytena kändes som ett tjog piskrapp i mellangärdet gånger två. Extranumren bestod utav himmelska ”Futur world”, ”Litle drops of heaven”, ”Love games” och ”A merry jingle”.

Grabbarna höll nästan på i två timmar. En välbehövlig reducering av allsångsprocessen hade inneburit två låtar till, minst. De flesta hårdrockare tycks dyrka att yla så falskt som möjligt medan jag själv hellre vill höra musiken tala.

Vi var båda sjukt nöjda med kvällen som helhet. Just blandningen mellan mjukt, tungt samt snabbt gjorde aldrig konserten enformig, utan oerhört varierad istället. Det finns inget band i världen som behärskar båda världarna såsom Pretty Maids. Bandet skulle med lätthet bara kunna spela sina mera aor-låtar och ändå få till en superkonsert.

Ett bands som förfogar över en sådan sanslös låtskatt kan självklart inte tillfredsställa alla fans fullt ut, då var och en har personliga favoriter. De avverkade 19 låtar men jag saknade bland annat: ”Virtual Brutality”, ”Snakes in Eden”, ”Deranges”, ”Destination paradise”, ”Tortured spirit”, ”Psyhco time bomb planet earth”, ”Nightmare in the neighbourhood”, ”Sin-decade”,  ”Who´s gonna change”,” Cold killer”  

”When the angels cry”, ”Only in america”, ”They´re all alike”, ”Time awaits for no one”, ”Waitin forthe time”, ”Dead or alive”, ”Don´t settle for less”, ”Partners in crime”, ”Credit card lover”,  ”Spooked”, ”With these eyes”,  ”Battle of pride”, ”Who what where when why”, ”Wake up to the real world”,  ”I see ghosts”, ”You´re mind is where the money is”, vilket i sig är helt onaturligt utifrån ett låtkvalitetsperspektiv.

Efter att ha köpt några bubbelvatten bilade vi tillbaka till Peking. Runt klockan 01.00 var vi åter hemma. Det var en himmelsk känsla att gå upp till barnen utan tillstymmelse till bakfylla. Likt ett starkt tics styrdes jag till att lyssna på husgudarna i några timmar innan det var dags att fixa chili con carne till barnen. Kvällen avslutades med att familjen såg Hobbit 3.