Första gången

Jag och Marie hade den goda smaken att se Eurovisionfinalen i Globen år 2000. Sveriges bidrag var Roger Pontare med ”När vindarna viskar mitt namn”. De värdiga vinnarna kom dock från vårt Grannland Danmark. Olsen Brothers tog Europa som Sverige med storm med deras ”Fly on the wings of love”. Viss var det kul att ha varit på en final i Sverige i Globen, men det bestående minnena var egentligen taskiga platser  och dåligt ljud.

Jag bokade tidigt upp fyra biljetter till familjen när de släpptes. Att det blev genrepet var dels för att jag var nyfiken på det, dels för att kunna se finalen i favoritsoffan. Biljetterna kostade 55o kronor gånger fyra, en saftig summa, men klart värt pengarna om förväntningarna infriades.

De första deltävlingarna hade väl varit sisådär när det kom till helhetskvaliteten. Instinktivt kändes inte detta startfält helt klockrent heller.

För att rama in evenemanget i en rosa familjeskimmer besökte vi nyöppnade restaurangen Pinchos. Sedan starten 2012 har restaurangen varit Sveriges första och enda app-restaurang. Bordsbokning, menysurfing, betalning och beställning kommuniceras via en app i din egen mobiltelefon. Trots det vimlade det utav personal i såväl det öppna köket som på golvet.

Barnen fick varsin Tapasplanka speciellt anpassad för barn, tyvärr inte för våra kräsna matmonster. Quesadillas, Miniburgare, Kycklingspett, Sötpotatispommes passade inte alls. Jag och Marie testa på minipizza, minikebabrulle, sötpotatispommes och kycklingburrito. Det mesta smakade bra utan att vara sensationellt på något sätt. Sötpotatispommen blev dock en favorit till oss.

Deltävling 3

Vi handlade på oss godis på Hemköp innan vi bilade upp till Himmelstalundshallen. Rad 20 framför scenen visade sig vara optimala platser. Endast ett stenkast därifrån fick vi följa värdparets mellansnack. ”Ett få igång publiken team” inledde evenemanget med att kickstarta publiken via stereotypt kallprat och dj-mello-musik.

Därefter förklarade melodifestivalens ständige studioman Henrik von Zweigbergk hur kvällen skulle gestalta sig, var kamerorna fanns, var vi borde klappa händer och så vidare. Mr Melodifestivalen: Christer Björkman tog i 5 minuter över stafettpinnen för att lotsa publiken vidare via information.

Mellanakten bestod av någon mystisk dans där Gina medverkade. Jag har inte alls förstått det fantastiska med att värdarna måste dansa, sjunga och showa. Låt de som är bäst på att utföra dessa göra så, inte programledarna.

Startfältet

1. SaRaha ”Kizunguzungu”

En väl framförd brygd av afropop. Varken bu eller bä, min fru gillade vad hon såg och hörde.

2. Swingfly feat. Helena Gutarra ”You carved your name”

”Me and my drum” från 2011 var en personlig favorit hos mig. Jag blev ytterst förvånad när Åhlund (Teddybears)/Kleerup pennade ”You carved my name”  var minst lika bra. Helena Gutarras ”Leila K attityd” var kaxigt precis som dansarna i Junck. Den  tuggummihäftande rockrefrängen var som ett knytnävsslag i solar plexus utifrån en hit-låts perspektiv. Ett riktigt energiskt och bra framträdande från alla inblandade i symbios med en oerhört skönt electropop-driv.

3. Smilo ”Weight of the world”

För mig en ganska intetsägande mellohouselåt med ett horribelt tråkigt framträdande. Visst, musiken ligger i tiden, men låten var i alla fall en av deltävlingens sämsta i symbios med bedrövlig sånginsats.

4. After Dark ”Kom ut som en stjärna”

Jag är verkligen inget fan utav män som klär ut sig till kvinnor och till råga sjunger. Sången i sig är ju inte precis Adele, vilket inte gör saken bättre. Trots det var denna låt hyfsad och fyllde upp underhållningskvoten med glitter och glamour. Den bör dock inte gå vidare till vare sig final eller Andra chansen på bekostnad utav mer seriösa bidrag och bättre låtar

5. Lisa Ajax ”My heart wants me dead”

Modern r’n’b-pop  a´la Zara Larsson till Rihanna. Soundet låter stort och snyggt men också dränkt i : ”vi har hört detta 1000 miljarder gånger förut”.  Lisa  har onekligen talangtävlingsrutinen, men saknade karisman.

6. Boris René ”Put your love on me”

Degerforsfotbollsspelande och självsäker avlossade Boris en stunds skön soulpop med hatten i högsta hugg.

7. Oscar Zia ”Human”

Otroligt oväntat bra. Hade väntat mig något mera i stil med förra låten ”Yes we can” och andra Saade kloner toner, men här var det en avskalad show som gällde. Musiken var  dock långtifrån stilistisk utan en härlig arena rock med en klockren Killer-refräng.

Värdparet

Gina Dirawi och Henrik Schyffert var sköna. Henrik var perfekt som sidekick, befriande att slippa det tillrättalagda melloskämten, utan mera en traditionell stand-up humor som jag skulle vilja se betydligt mera av i de andra deltävlingarna.

Som det varit nu har Edward Af Sillen skrivit dialogen och då spelar det ju ingen roll om det är Robert Gustavsson, David Batra, Johan Glans eller någon annan komiker som avlossar de oftast mello-anpasssade-humorn. Henrik Schyffert 5 minutare där han drev om sin egen IT-dyslektiska förmåga var genuint rolig. Inledningen med att mima till låten ”Underpressure” var oförutsägbart oförklarligt onödigt.

Helheten

Var det värt de 2200 kronorna som kalaset kostade. I och med att våra förväntningar infriades med råge var det helt enkelt så att kostnadens synkades adekvat med upplevelsen, något hela familjen var ense om.  Det avslappnade atmosfären genom att detta var ett genrep var behagligt. Att vara delaktig i ”bakom kulisserna” upplevde vi också som mycket givande.

Exempelvis var de Sci-fi långarmade kamerorna som spindlade sig fram lite över publikens huvud sanslöst häftiga. Ett restaurangbesök innan själva evenemanget förstärkte upplevelsen.

Familjens val till Finalen

2. Swingfly feat. Helena Gutarra ”You carved your name”

7. Oscar Zia ”Human”

De som gick till finalen var:

7. Oscar Zia ”Human”

5. Lisa Ajax ”My heart wants me dead”

Oerhört beklämmande att bovarna i dramat: kidsen, lägger sina 57 röster på hur coola vissa artister ser ut, inte hur taskigt de sjunger som exempelvis Smilo. Swingfly hade allt, men kom ändå inte till finalen eller Andra chansen. Tragiskt är ett starkt ord när världen ser ut som den gör, men tråkigt att en av två klockrena hits inte kom längre. Swingfly hade kämpat med både förkylning och kräksjuka under veckan vilket gjorde att han kraxade lite för mycket.

Familjens val till Andra chansen

5. Lisa Ajax ”My heart wants me dead”

6. Boris René ”Put your love on me”

De som gick till Andra chansen var:

1. SaRaha ”Kizunguzungu”

6. Boris René ”Put your love on me”

Att professionella glädjespridaren Boris gick vidare var härligt. Att SaRaha gjorde samma sak var mindre roligt.

Continue Reading »

Melodieufori

2015 går inte till historien som varken ett topp-år för melodisk hårdrock eller a.o.r. Det blev ärligt talat påfrestande svettigt att hitta 15 plattor som var tillräckligt bra för listan.  Jag blev så illa tvungen att blanda in lite modern rock på den för att kunna iordningställa sammanställningen. Listans senare hälft präglas av att de inte alls når upp till mitt fjärde kriterium. Det som faktiskt räddar upp året är de svenska akterna.

Grupper som Serpentine, Level 10, Ten, Chaos magic, Lifeline, Hungryheart är på tok för dåligt. I mittfåran hamnar de flesta grupper, projekt eller artister via halvbra/godkänt som exempelvis Kelly Keeling, Radio exile, Lande/Holter, Kamelot, Issa, Royal Hunt, Kiske/Sommerville, House of lords,  Newman, Blood red saint.

Hur är det möjligt att året som gått varit halvljummet när veteraner som Toto, Def Leppard, FM, Bonfire, Whitesnake, Kamelot, Europe etc etc släppt plattor som hyllats. Utgår man som lyssnare att allt de släpper är lika med kvalitet så är väl musikåret en sensation. Utgår man istället från att dessa grupper oftast bränt sitt krut för att reproducera sin fornstora klassiker med syfte att uppnå någon form av glans från fansen, är det lättare att sopa bort det förgångna. Det är få gamla dinosaurier som levererar musik som överraskar i alla fall mig.

Att vara världsledande utan att ha engelska som sitt modersmål är minst sagt unikt. Förutom kvalitetsaspekten på musiken från Sverige är variationen abnormt stor. Varje grupp har verkligen sin egna stil och är inte stöpta i samma musikbryggd: The Poodles, Jono, Degreed, Find me, Magnus Karlsson, Art Nation,The Murder of my sweet och C.O.P. Jag tycker att massmedia borde sätta strålkastarljuset på hur världsledande vi är i melodisk hårdrock och hur det överhuvudtaget är möjligt.

Melodifestivalen kan man tycka vad man vill om, men att såväl H.EA.T, The Poodles, Dynazty och i år Eclipse varumärkesmedverkat där har fått kidsan på genrens sida, utan att de egentligen fattat det; en utmärkt grogrund för framtiden helt enkelt.

5 melodiska kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.  En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än  är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett utmärkt  exempel på bra musik vs taskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2015 års bästa plattor

Kampen om den åtråvärda melodiska hårdrocksstronen stod som sagt mellan svenskarna och svenskarna. Det myllrar av melodisk hårdrock i bland annat i Tyskland och England, men när det gällde att komma över den subtila adekvata kvalitetströskeln var det de blågula som utrotade all konkurrens eftersom den saknades hos de flesta andra.

Inte mindre än åtta plattor var från Sverige, helt osannolikt egentligen utifrån vår folkmängd. Egentligen borde det vara en omöjlighet att skapa så mycket bra musik i ett så litet land.

Jag måste återigen prisa det italienska skivbolaget Frontiers som i år släppt osannolikt mycket bra album och som vanligt introducerat nya intressanta gruppkonstellationer. Hela sju plattor från min topp-10 lista är ifrån detta eminenta skivbolag. Jag tror inte genren varit så vital som den ändå är i en ointresserad musikvärld som den är nu. Tack Gud för att ni finns!

1. Eclipse – Armageddonize

Jag hade oerhört höga förväntningar på denna platta. Deras förra album var ett av det årets topp-10. Med en sådan i bagaget försvåras varje grupps försök att följa upp en väldigt bra platta. Efter några lyssningar så lossnade det rejält i bilstereon och mina höga förväntningar överträffades med råge. Det var inte svårt att räkna ut att musiken med lätthet skulle placera sig på en 5-i-topp-placering.

De första fem låtarna är som bombastiska knytnävsslag i solarplexus. Fjärde låten ”The Storm” är plattan allra starkaste lysande stjärna.Produktionen, variationen, rösten men framförallt de starka refrängerna bidrog till att skapa ett av årets starkaste album. Det som gör denna platta bättre än den förra är definitivt att denna landar mer emellan melodiös hårdrock och a.o.r än den förra men framförallt att refrängerna är betydligt starkare.

På förra plattan fanns det låtar som aldrig riktigt blommade ut på grund avsaknaden av ett riktigt bra chorus. Det finns bara en låt jag inte alls gillar och det är spår 7, ”Breakdown”. Erik Mårtensson är gud i sin genre helt enkelt, med ett melodisnickrande där han subtilt stjäl lagom från genren och stöper om det till sitt egna signum och för a.o.r-facklan in i 2010-talet.

2. Revolution Saints

På gitarr Doug Aldrich (ex Dio, ex Whitesnake), på bas och sång Jack Blades (Night Ranger) och slutligen på sång och trummor Deen Castronovo (Journey). Kan något överhuvudtaget gå fel? Självklart, det är mera en regel än ett undantag. Denna gång vinner erfarenhet, någon form av hunger, ihopknåpandet utav bra låtar samt en sjukt bra produktion.

En annan skön faktor är att plattan inte bara retroandas 80-tal utan också nutid i och med att musiken känns fräscht tidlös. Jack Blades röst skärsmeker genom de härligt tungamelodiska riffen, den är som skapt för plattan. Ordet supergrupp känns som ett epitet bara Revolution Saints och W.E.T får legitimitet att iklä sig.

Plattan är i mitt tycke en a.o.r-classic som samsas med The Storm, Signal och Bad English. ”How to mend a broken heart” är skriven av Erik Mårtensson och inspelad av Eclipse. Denna version är bättre än originalet på grund av bättre röst och ljudvägg. För mig är ”Here forever”plattans kronjuvel, tätt följd av ”Locked out of paradise”, ”Turn back time” och ”Back on my trail”. Denna tyngre variant av Journey är ett exempel på att a.o.r fortfarande lever och frodas, trots att det är ett Frontiersprojekt, vilket även W.E.T är. Tänk om inte Frontiers funnits? Hade genren överlevt?

3. Jono – Silence

Första gången jag hörde Jono var via låten ”I was the one” från plattan ”Requim” (2013). Det var en låt som minst sagt fångade mitt intresse. Tankarna vandrade instinktivt till Queen, men också till ett mindre komplicerat A.C.T. Förutom att produktionen är 130 procent bättre än på förra skivan finns det också en helhet och en musikalisk röd tråd i denna svulstiga  musikaliska soppa.

Jono krånglar inte till det, de blir inte heller något Queenkopiator. Istället har de skapat en egen identitet influerad utav Queen. Deras svar på ”Bohemian Rhapsody” är låten Opus.  Själv föredrar jag ”Man of misery”,  ”Wasting time”, ”Can we make it”, ”Your bread”,  och ”In my life”.  Jag såg för övrigt bandet på Skogsröjet  2015 och blev förtrollad. Vokalistens Johan Norrby sjöng minst lika bra live som på skiva, vilket inte säger lite.

Efter 10 lyssningar var det ingen tvekan om att detta var ett utav årets bästa album. En pompös fet produktion och musiker i världsklass – Queen är Gudar, Jono halvgudar – vilket album. Enda smolket i bägaren är att plattan fått på tok för lite uppmärksamhet. I en rättvis värld hade albumet legat högt på typ alla listor runt om i världen.

4. A Life Diveded – Human

80-tals Depeche Mode blandat med finska The Rasmus, tillsätt tyngre gitarrer, bibehåll ett sanslöst melodisinne så hybridiseras detta till tyska A Life Divided.  Bandledaren Jürgen Plangger är också medlem i framgångsrika bandet Eisbrecher, ett band som många inte vet är större än självaste Rammstein. ”Human” är deras 5:e album tillika uppföljare till kvalitetsstinna albumet ”The Great Escape” som i mitt är ett ännu bättre album än detta.

Vad gör en sådan här platta på denna eminenta lista? Vill man vara riktigt kryptisk kan man månne kategorisera detta till en ny typ av a.o.r eller helt enkelt strunta i att etikettera ett melodisnickrande som kryllar av refränger att döda för, distade gitarrer, adekvat produktion och ett skönt driv. Sanslöst braiga ”The most beautiful black” är en klockren hit av stora mått.

Tunga anti-aoriga inledningslåten ”Burst” skulle kunna driva horder av fanatiska pudelrockare till att repa cd:n, men den är inte helt signifikativ för resten av skivan. Melodier som ”Inside me”, ”Own mistake”, Right where I belong”, ”Could you” och ”My apology” är pure örongodis som får vaxet att ploppa ut flera gånger om. A Life Divided har mångt och mycket gemensamt med sin landsmän Darkhaus, också ett band som går i bräschen med skapandet av nya  episkt tidlösa mollmelodier med epitetet: ”No fillers, just killers”.

5. The Poodles – Devils in details

Precis som Treat har The Poodles hittat en  egen kil mellan melodisk hårdrock och a.o.r -fluffet. Deras signum är kliniskt starka bombastiska melodier med stick samt chorus att döda för. De lyckas också variera sig utifrån att de från 2006 till 2015 släppt 6 kvalitetsstinna album. Deras sista alster kanske inte har de här topparna, men däremot en jämnhet.

Poodleismen har och är lika närvarande nu som när bandet startade. The Poodles framför högkvalitativ musik, där smådetaljer vårdas ömt, precis som helheten. De är den grupp på listan utifrån den hårda konkurrensen som kan ståta med mest variation på en platta, utan att det på något sätt upplevs för uträknat eller splittrat. Jag tycker att ”Devils in details” är betydligt bättre än föregående ”Tour de force” från 2013. Enda smolket i bägaren är ”What the hell baby”. Kul med crossovers, men den pastischen blev inte helt lyckad.

6. Shinedown – Threat to survival

Vad gör Shinedown på listan; varken a.o.r eller melodic rock. Jag upplever  Floridabandet som en hybrid av många genrer, men som verkligen tillvaratar en melodisk ådra som röd tråd i sin musik, därav inträdet på listan. Det var inte den lättaste uppgiften de hade framför sig, att toppa förra plattan Amaryllis från 2012. Till skillnad från Halestorm som hade liknande problematik, redde Shinedown ut det på ett exemplariskt sätt.

Det är ett  enda långt crescendo av variation och melodisnickerier av absolut högsta kaliber. Många förståsigpåare menar på att de blivit på tok för kommersiella. Absolut att de blivit det, och jag älskar det. ”Threat to survival” är deras jämnaste och mest varierade platta hittills, med refränger som gjutits ännu starka runt melodierna än på föregående plattor. Det här är verkligen arenarock för 2010-talet.

7. The Murder of my sweet – Beth out of hell

Tredje alstret från cineastmjukrockarna från Sverige. Det märks att det eklektiska musikgeniet Daniel Flores lagt tid och krut på detaljerna på detta album. Välgjord är ett positivt ledord, aningen enformigt ett annat. Ryggraden i bandet förutom Daniel är utmärkta sångerskan Angelica Rylin.

Soundet och låtarna är mörkare, mer dramatiska och mer symfoniska än på de tidigare plattorna. Innehållet är också  mindre trallvänliga, fast med bättre refränger och  mera a.o.r i sig. ”The Awakening”, ”World in ashes”,  ”Requiem for a ghost”, ”Bitter love”, ”The humble servant”, ”Still” och ”Euthanasia” är otroligt sköna låtar. Förutom att skriva låtar, texter, producerat, spelar människan många av instrumenten.

Det tar onekligen några lyssningar innan låtarna och de oändliga små ljuddetaljerna sätter sig i ryggraden, men det är helt klart värt den tiden. Det här är inte Nightwish, Delain, Within temptation eller Xandria; The Murder of my sweet har hittat sin egna stil i denna urbaniserade djungel.

8. Magnus Karlsson´s Freefall – Kingdom of rock

Förra skivan var en av 2013 års  allra bästa. Det var en orgie i sjukt starka låtar. Denna uppföljare vandrar samma utstakade väg, men innehar  långt ifrån de klockrena hitsen som präglade debutalbumet. På detta album gästar en prominent radda hårdrocksångare, bland dem Joe Lynn Turner (Rainbow, Yngwie Malmsteen), David Readman (Pink cream 69), Tony Martin (Black Sabbath), Jorn Lande (Masterplan), Tony Harnell (TNT) och Jakob Samuel (The Poodles).

Magnus Karlssons patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt egna universum. Att låta olika sångare sköta mickstativen brukar sällan vara en framgångsfaktor. Magnus Karlsson har dock en förmåga att anpassa låtarna till de olika struparna utan att plattan på något sätt känns splittrad. Mindre metal, mera a.o.r  präglar Kingdom of rock. Mina favoritlåtar är titellåten ”Kingdom of rock”, ”Out of the dark”, ”Another life” och  ”Never look away”.

9. The Dirty Youth – Gold dust

Rebell-Pop/rock a´la Halestorm och Icons for hire, vad gör de på listan? Vad definierar melodisk hårdrock? En fråga som får olika svar beroende vem du frågar. Visst är detta en udda fågel i sammanhanget, men melodiskt och välproducerat är det. En plastpunkig attityd typ Pink, Tonight alive och Paramore genomsyrar plattan, vilket verkligen inte är någon nackdel.

De härligt klockrena refrängerna från Walesarna avlöser varandra med ett genomgående driv som jag upplever som ytterst befriande. ”Bury me next to Elvis” är en av plattans allra bästa spår med ”I´m not listening to you” och ”Bedroom karate”. Sångerskan Danni Monroe har en såväl stark som skön röst. Vad kan man säga mer, en bra platta är alltid en bra sådan.

10. Degreed – Dead but not forgotten

Degreeds tredje skiva är definitivt en übergroover. De första lyssningarna lät det mesta ungefär  likadant och upplevdes relativt intetsägande. Ju fler vändor plattan fick på sig desto mer växte den något svårtillgängliga musiken. Likt Vega och Harem scarem är de en aningen udda fågel i a.o.r-träsket. De sticker ut ordentligt med sin eklekticism och moderna sound samtidigt som a.o.r.själen finns i låtarna vare sig de är modern rock, pop, hårdrock eller melodisk hårdrock.

Av de 14 låtarna är  ”The scam”, ”Madness”, ”Forgive you”, ”Kill your darlings” och  ”Final ride” bättre en genomsnittet. Degreed låter verkligen som Degreed, inget annat, vilket är ett stort plus i en genre där reproduktion snarare är en regel än ett undantag. Sångaren Robin ”Idol” Ericsson är ett riktigt fynd. Han fyller ut pojkbandslåtar likväl som tuffare melodisk hårdrock.  Hela bandet är egentligen en uppvisning av intrumentkompetens. Detta unga band  tillhör definitivt eliten utav svensk melodisk hårdrock anförda av H.E.AT, Work of art , The Poodles och Eclipse. I en rättvisare radiovärld hade Degreed haft företräde att bli spelade på exempelvis Bandit framför annat halvskräp.

11. Halestorm – Into the wild life.

Att toppa 200-talets bästa album fanns inte på världskartan. Utifrån detta konstaterande har ens förväntningar sjunkit med 40 procent. Efter fem lyssningar började det som till en början var en grov besvikelse ta form, vinna terräng och besegra tvivlen, dock ljusår från förra plattan. Albumet är otroligt varierat och fylld med melodier att dö en gnutta till, men det kräver som sagt lite mer tålamod.

Jag faller för dem tyngre låtarna på plattan som: ”Scream”, ”I´m on fire” och ”Mayhem”. Låtar som jag inte gillar och definitivt kunde varit utan är ”Jump the gun”,  och ”I like it heavy”. Halestorm har en musikspännvidd och en låtsnickeriproccess som är få förunnat i branschen. Det ska bli ytterst spännande att se om bandet kan reproducera fler superlåtar i kombination med att också utvecklas.

12. Khymera – The grand design

Fjärde skivan från detta kvalitetsstinna Frontiersprojekt. De förra 3 skivorna har varit juveler i a.o.or kronorna. The Grand design var på väg att hamna i samma ädelstensskåp, men det som drar ner helhetsbetyget är låtarna 8 till 12 som inte är dåliga, men inte alls hakar på de första sju killerlåtarna.

Att kalla projektet för Khymera borde ju kunna diskuteras utifrån att alla lämnat projektet. Mannen som typ gör allt är eminenta musikmaestron Dennis Ward. Han sjunger, gör låtarna, spelar de flesta instrument. Resultaten är ändå oerhört kompetent. Låtar som gör en a.o.r-själ glad är ”She´s got the love”, ”Say what you want”, ”I believe” och ”A night to remeber”.

13. C.O.P – State of rock

En av årets största överraskningar för mig var denna svenska grupp. Med ett pure a.o.r-sound, vassa gitarrer, sköna låtar som sticker ut, men såklart inte för mycket. Grand Illusion vokalisten Peter Sundell med brorsan Christian  levererar pomp-rock  med kanonlåtar som ”Nightmare”,  ”On the run”, ”Darkness”, ”I want the world to know” och ”In my dreams”.

Den svenska tidsmaskinen för mig tillbaka till en svunnen och saknad tid. Produktionen, musikerkompetensen, bra falsettsång och sköna låtar; vad mer kan man begära förutom att plattan kunde ha innehållit ett mejämnare låtmaterial

14. Art Nation – Revolution

Hypade och hyllade av typ alla. Så bra var det väl egentligen inte, eller? De rider ordentligt på H.E.A.T-vågen och reproducerar indirekt deras sound. Ärligt talat så ville jag inte gilla denna platta överhuvudtaget. Till en början gjorde jag inte det heller.

Den föred röre detta sångaren i Diamond Dawn tyckte jag inte alls om, men i Art nation låter han betydligt bättre. Jag blev dock tvungen att abdikera med syfta att ta med albumet på listan.  Det är utifrån min a.o.r-smak på tok för mycket rockiga tongångar och för få  fluffiga guldkorn som ”Don´t wait for salvation”. Andra bra låtar är ”Start a fire”, ”3000 beats” och ”Here I am”. Överhypat, men ändå klart godkänt.

15.  Find me – Dark angel

Förra plattan ”Wings of love” var en riktig höjdare med några a.o.r classics i sitt sköte. Dessa saknas tyvärr på denna uppföljare, det blir liksom bara halvbra. Framgångsfaktorer är soundet, jämnheten och i viss mån sångaren ? ??? Jag upplever dock alltför ofta ”har jag inte hört det förr syndromet” på alltför många låtar. Helheten och den pure-aoraktiga soundet går ändå inte att motstå, plattan måste in på listan, trots avsaknaden av killerhits, lite som Kiske 2015? Bästa låtarna är ”Another day”, ”Midnight memories”, och ”I´m free”.

16. Cats in space- Too many Gods

Cats In Space debutalbum osar pompös 7-tals rock, på ett bra sätt. Gillar man Kansas, Queen, 10cc, Electric Light Orchestra, City Boy, Styx, New England  och Supertramp så dyrkar man det här. Låten ”Stop” är en talande låt.

17. Ozone – Self defence

Slamer, Ousey och Overland, en line up som torde få majoriteten utav a.o.r.-folket att dregla över.  De båda sångarna har en bluesig underton i sina starka röster där svärta, ångest och brustna hjärtan har sitt härbärge.

Mannen bakom dessa är multigeniet Mike Slamer som florerat i grupper som City Boys, Streets, Steelhouse Lane, Slamer och Seventh key. Teoretiskt sett borde dessa förutsättningar vara en contender of the year. Dessvärre lever inte förväntningarna upp till den färdiga produkten.  Riktigt bra låtar är titellåten ”Self defence” samt  ”Practice what you preach”.

Årets besvikelser

FM – Heroes and villains

Så var vi där igen. Jag har full förståelse att de gillar två olika stilar. Själv har jag ytterst svårt för de bluesiga rockalstren som inte säger mig någonting alls, vedervärdigt.

Europe – War

Europe fortsätter sin resa mot nya musikaliska utflykter. Jag gratulerar verkligen dessa herrar för att hittat sin nisch och att de vågar lämna ”the comfortable zone”.  De är duktiga musiker, fortfarande hungriga på scenen och bra låtskrivare. Tyvärr skapar de rockblues pastischer som för mig förblir helt intetsägande precis som på förra plattan. Visst, det finns 2-3 låtar som visar prov på hur bra detta kunde ha blivit.

Mitt nya Europe är Eclipse, vilka jag aldrig hoppas hittar någon form av bluesinspiration i framtiden.  Dagens Europe verkar göra allt de kan för att tvätta bort sin hitmaskins-stämpel. Nu ska de bli respektabla musiker och tagna på allvar av både kritiker och publik. Sammanfattningsvis en sann besvikelse. Denna väg känns helt fel att gå. De borde istället vara stolta över sin historik och göra en melodiös poppig AOR-platta – med bluesinslag.

Toto – XIV

Totoism på hög nivå dock inte för mina öron. Jag hittar 2-3 ljusglimtar som tilltalar mig därutöver är det en en adekvat avsaknad av bra chorus. Den visar upp ett musikaliskt lekfullt Toto – tyvärr.

Peterik & Scherer

Exceptionellt höga krav på mannen  som är ju en gud i a.o.r-världen.  Jim Peterik är dock inte mer än en människa och i samarbetet med nya sångaren  Marc Scherer når inte materialet upp till hans sinnessjuka kvalitetströskel.

Def Leppard – De Leppard

Reproduktionsmaskinellt och scizofrent utstuderat. Jag föredrar hellre de svenska kopiorna Grand Design. Grand design plagierar på ett förtjänstfullt sätt och kan på senaste platta rada upp hits. Sådana existerar knappt på Def Leppards luftslott. Ta lite här, ta lite där filosofin känns ljusår från genuinitet. Det bästa vore om Grand Design skrev låtarna och Def Leppard framförde dem.

Svenskt och nordiskt

Svenskt: Europe,    Eclipse,   Last autumns dream,   Care of the night,    Impera,   Crazy Lixx,   The Poodles,    Magnus Karlsson,   Skintrade,   Reach,   Radioactive,   Hardcore superstars,   Jono,    Grand Design,   Naked, The murder of my sweet ,   S.A.Y,   Osukaro,   Vindictiv,    Art nation,    C.O.P,    Martina Edoff,   Nalle Påhlsson´s Royal mess,   Saffire,    Ghost,    The Summit,

Finskt: Cains offering,    Myon,    Lotta Lene,     Michael Monroe,    Nightwish,

Norskt: Issa,    Jorn Lande/Trond Holter,    Åge Sten Nilsen’s Ammunition

Danskt: Royal Hunt,    Powerplay

Superbra musik

De senaste 4-5 åren har genren modern rock börja få ett grepp om min musiksjäl och plånbok. Det började lite smått med Fountains of wayne,    Madina lake,    Fall out Boys,    Anberlin,    The all american reject, Disturbed,    Billy Talent,  Shinedown,    3 Doors down

Musikilärningsprocessn fortsatte med grupper som: Halestorm,    Icons for hire,    Nothingt more, Starset,    Escape the fate,    Rise again,    Like a storm,    Pop evil,     Saliva,    The Veer union,    Adelitas way,    Breaking Benjamin,    Skillet,    Cavo,    Days of jupiter,    Red,     The Inthersphere,    VersaEmerge,   

The Material, Poets of the fall,    Lord of the lost,    My Darkest days,    Six A:M,    Stone Sour,    Forever At Last,     The Cab,    A life divided,    Story of the Year,    The letter black,    Tonight alive,     Bridge of grace,    Jimmy eat world,    Yellowcard,    Sick puppies, Art of dying för att nämna några.

Skillnaden mellan genrerna ligger nog i hur man vill ha sin melodiska rock lista. det kan ju var befriande att inte blanda ihop stilarna trots att skillnaderna ibland är hårfina eller helt enkelt ligger i betraktarens ögon.

Om jag blandat dessa så hade det dessvärre inte funnits kvar så många contender of the year utifrån renodlad melodic rock eller a.o.r. Dock blev jag så illa tvungen att ta med The Dirty youths album som omöjligtvis inte kan stoppas undan, precis som Shinedown, A Life Divided och Halestorm.

Bästa modern rock och annat

Papa Roach

New years day – Mavovalence

Papa Roach – F.E.A.R.

Three days grace – Human

Trivium – Silence in the snow

Shinedown – Threat to survival

Bullet for my Valentine – Venom

A life divided – Human

The Dirty youth – Gold dust

Fall out boys – American beauty/american psycho

Ellie Goulding Delerium

Ed Sheeran – X

Breaking Benjamin – Dark before dawn

Några av årets låtar

Revolution Saints – Here forever

Praying Mantis – Believeable

The Dirty Youth – I´m not listening to you

Art Nation – Don´t wait for salvation

Cats in space – Stop

Ozone – Self defence

The Poodles -  Stop

Murder of my sweet – The awakening

Jono – Can we make it

Eclipse – The Storm

C.O.P – Nightmare

Martina Edoff – Word has gone mad

Khymera – She´s got the love

Bullet for my Valentine – Hell or high water

Find me – Another day

House of lords – Go to hell

Naked – Aim for the heart

Three days grace – I am machine

Papa Roach – Skeletons

Halestorm – I´am the fire

Shakra – Hello

Lande/Holter – Walking on water

Issa – Long time coming

Grand Design – 10 outta 10

Kamelot – Insomnia

Khymera – She´s got the love

Shinedown -  Asking for it

Magnus Karlssons Free Fall – When the sky fall

Festivalsommaren

Den lilla och genuina Skogsröjetfestivalen som gick av stapeln slutet av juli blev min enda festival detta år. Jag hade lovat mig själv att aldrig övernatta i tält något mera. Man ska dock aldrig säga aldrig, då mygg och gyttja återigen blev mina vänner. Det fanns mycket att glädja sig åt utifrån ett melodiskt rock perspektiv. Festivalens överraskning var Jono. De levererade kvalitetsstinn  rock influerad utav Queen på ett sanslöst underhållande sätt.

FM var en fröjd för örat när de levererade hits som ”That girl” och ”Love be the leader”.  Trots att Europe dragits ner i ett bluesträsk är de fortfarande ett ytterst vitalt och professionellt band på scen.Precis som FM var det för första gången jag såg Magnum live. De gjorde mig inte besvikna. Några av deras nyare låtar såsom ”Unwritten sacrifice och ”Black skies” samsades behagligt med ”Vigilante”  och ”Sacred hour”.

Svenska H.E.AT med sångaren Erik Grönvall i spetsen har jag sett ytterligare två gånger förut. Denna kväll var inte sämre än någon av dessa. Variationen på låtarna i den genren är sjukt stort; de rockiga som exempelvis ”Enemy of me” som de mer aor:iga: ”Point of no returm” och ”Living on the run” vårdas ömt på scenen. Erik Grönwall är ett kapitel i sig. Han är en riktigt vitamininjektion på scen. Det blir ibland ”too much” och man undrar lite om han inte tagit någon annan form av injektion.

Kommande släpp 2016

Edens Curse, Avantasia, Nordic Union, Mecca. 

Jaded Heart, Rage of Angels, Treat, Serenity Magnum.

Last in line, Shakra, Rick Springfield, Chris Ousey, Dynazty.

TREAT

Continue Reading »