Obehagliga flygande insekter

Ett utav sommarens stora aber är i min mening getingar av alla dess slag. Jag blir rädd som ett spädbarn när någon geting letar sin in i våran lägenhet. Det blir min fru som fått ta itu med gaddflygfäet medan jag och barnen gömmer oss på annan förhoppningsvis säker plats. En annan absolut mardröm är när man sitter i buss, bil eller spårvagn och råkar få in en objuden gäst. Då blir det ett dysfunktionellt och kontraproduktivt fäktande utav Guds like. Jag har blivit biten en gång i mitt liv. Då var jag runt 7-8 år, men kommer fortfarande ihåg smärtan och obehaget som följde efter att den fastnat i håret.

Man skiljer på solitära och sociala getingar. De solitära lever inte i samhällen och har ingen arbetarkast, bara honor och hanar. Honorna bygger egna bon av lera eller så utnyttjar de redan befintliga håligheter i trä där de lägger sina ägg. Varje ägg förses med ett förråd av insektslarver som honan förlamat med sitt gift. De blir sedan föda åt den egna larven. Bland de sociala getingarna finns honor, hanar och arbetare. Arbetarna är sterila honor och har därmed gadd. De flesta arter lever i ganska stora ettåriga samhällen. De tre arterna snyltgetingar bygger inga egna bon, utan utnyttjar andra arters bon, därför behöver de inte ha någon egen arbetarkast (Wikipedia).

Getingarna finns på de flesta platser i vår vida värld och det existerar runt 4000 olika arter. 3 000 arter av dessa är solitära getingar; 36 stycken arter återfinns i Norden. I vår del av världen har vi begåvats med 12 arter av sociala getingar och 3 arter av pappersgetingar. Getingar är trots sin  ekivoka blotta närvaro på jorden nyttiga insekter, då de lever som rovdjur det vill säga reducerar mängden på många andra insekter som vi människor ser skadedjur i våra trädgårdar, särskilt under våren och försommaren. De gör också viktiga pollinerare av fruktträd och andra växter.

Från midsommar äter arbetargetingarna frukt och söta saker och lockas därför ofta in i våra hus av matlagningslukten. Getingar sticker oftast när de känner sig hotade. Hur man som människa ska kunna avgöra detta är höjt i dunkel. Sting av geting kan vara farligt för den som är getingallergiker. Det är ju komplicerat och veta om man är getingallergiker ifall man aldrig blivit stycken förut. I Sverige dör ungefär en människa per år av getingstick. Getingarnas svartgulrandiga bakkropp är ett exempel på aposematism det vill säga varningsfärger som signalerar att den har försvar.

Ett getingbo är någonting som (sociala) getingar bor i och finns i olika utseenden och placeringar. Boet byggs genom att getingen tuggar avgnagt trä med sin saliv så att ett pappersliknande materialet bildas. Fritt upphängda bon har sin öppning nedtill. I boet finns våningar av sexkantiga celler med öppningen neråt och som innehåller ägg, larver och puppor. Ett stort sådant kan  otrevligt nog rymma flera tusen getingar.

Vissa arter bygger sina bon av lera i stället. Boet är antingen underjordiskt eller kan byggas frihängande eller i olika typer av håligheter som fågelholkar, ihåliga trädstammar, inuti väggar eller vindsutrymmen. När bobygget och uppfödningen av larverna är över och drottningen är kläckt (i Sverige i slutet av augusti) behöver getingarna snabb energi och de ger sig ut på jakt efter socker.

Getingarna har två par vingar som i viloläge hålls hopvikta längs med kroppen. De hypnotiska fasettögonen är njurformiga. Vuxna getingar äter frukt och nektar, men matar sina larver med tuggade insekter. Dessa insekter fångas vanligen i flykten av getingarna, vilka är goda flygare med förhållandevis bra synförmåga. Getingar har en gadd kopplad till en giftkörtel som inte lossnar vid stick, som hos honungsbin, därför kan gadden  dessvärre användas gång på gång. Det är bara honorna som har gadd som kommer av den ombildade äggledaren (Wikipedia).

Världens största art av getingar

2013, under tre månader har dinosaurieinsekten den asiatiska jättebålgetingen invaderat tre städer i den nordvästra provinsen Shaanxi i Kina. Över 1 500 personer blev stuckna och 42 stycken dog. Attackerna skedde både på landsbygden och i närheten av städerna. Ifall getingarna känner sig hotade kan de mobilisera sig i en svärm och gå till angrepp mot ett större djur som en människa.

Med andra ord en mycket farligare djurart än hajar och andra större rovdjur som oftast beskrivs som livsfarliga av media. Giftet är dödligt då det löser upp vävnaden och skadar njurarna och levern, men blir man stucken kan man överleva vid snabb vård. De flesta dödsfall beror dock på allergiska reaktioner på giftet

För att stoppa den asiatiska bålgetingen skickade myndigheter ut tusentals poliser och brandmän för att förstöra deras kupor. Det är dock oerhört  svårt att skydda sig mot en attack eftersom deras kupor ofta är väl gömda. Myndigheterna inrättade också ett kristeam med specialutbildad sjukvårdspersonal som snabbt skulle kunna ta hand om skadade och ge dem rätt vård.

Asiatisk jättebålgeting Vespa mandarinia är världens största getingart. Drottningen har en vingbredd på mer än 76 mm och en kroppslängd som kan överstiga 50 mm. Hanar och arbetare är mindre, med kroppslängder mellan 35 och 39 mm.

Huvudet är brett och ljust orangegult med mellan- till mörkbruna antenner och mörkbruna till svarta ögon. Käkarna är stora och mörkt orangefärgade. Mellankroppen är mörkbrun med gråaktiga vingar^. Bakkroppen är mörkbrun med smala, gula band baktill på varje tergit (ovansidans segment) utom det sjätte ( =  bakersta hos honorna), som är helt och hållet gult. Gadden kan bli upptill 6 mm lång.

Den asiatiska jättebålgetingen förekommer i lägre berg och skogar, men undviker slättmark och alltför höga höjder. Arten är en långflygare, och rör sig ofta 1 till 2 km från boet, i undantagsfall upp till 8 km. Som mest kan drottningen producera en avkomma på 25 000 individer under en säsong; genomsnittet ligger på ungefär 10 000.

Mot hösten lägger drottningen ägg som producerar könsdjur, det vill säga nya drottningar från befruktade ägg och hanar från obefruktade. Dessa parar sig, och de unga drottningarna övervintrar, medan resten av kolonin dör

Fejkat, men ändå usel idé

Runt lunchtid  måndagen 17 september 2012 fick SOS ett alarm om att “Hasse”, en man i 35-årsåldern, låg medvetslös på sin gård utanför Ystad. En timme senare skulle han vara död.

Såg ut som en uppsvälld val

“Hasse”, som var känd inom Ystads krogkretsar, hade totalt 146 getingstick på kroppen varav 54 på könsorganet, inklusive pungen. Han var så uppsvälld så att en granne trodde att det var ett valkadaver som låg på gräsmattan.

– Vad sa? Ja precis..! Trodde först att det var en sorts val, så jag ringde “Hasse” för att fråga vad tusan han höll på med, men han svarade ju inte så jag blev lite orolig. Jag gick fram till kroppen och då kände jag igen hans tatuering på halsen, som föreställer en liten ängel som gungar. Jag har aldrig i mitt liv sett ett så uppsvällt bäckenben. Det dolde ju hela paketet på honom, ja det hängde liksom över, trots att pungen var förstorad. Just nu känns det tungt och overkligt. Vi pratade inte så ofta, men han var ju ändå min granne, berättar Bertil Ståhfrääs innan han haltar iväg och snyter sig i en gammal näsduk.

“Att försöka sig på att ha samlag med ett getingbo är en mycket dålig idé”

Efter obduktion av kroppen samt teknisk undersökning på olycksplatsen, så har polisen kommit fram till den chockerande slutsatsen att “Hasse” har försökt idka samlag med getingboet. Man hittade bland annat rester av sädesvätska på några av de avlidna getingarna. De hittade även ett par av “Hasses” könshår i ingången till boet samt fingeravtryck från båda händerna.

– Att försöka sig på att ha samlag med ett getingbo är en mycket dålig idé. “Hasse” måste ha haft någon form av sexmissbruk som har eskalerat och drivits till det yttersta. Vad det beror på kanske man får reda på senare efter samtal med släktingar och vänner. Jag vill inte ens tänka på smärtan han måste ha genomlidit både inom sig själv innan han gav sig på getingboet, och smärtan som uppkom av själva getingattacken, berättar Siv Underlivh, psykolog och expert på udda sexfantasier (ur Nyheterna Sverige). Konstigare saker har hänt, dock inte denna uppdiktade historia, men stor uppmärksamhet fick den världen över.

Continue Reading »

Tidlös svensk poprock

Ett av Sveriges mest underskattade poprockalbum någonsin. Herre jösses så sanslöst kvalitetsstinn deras debutalbum är, tillika deras enda skiva. Skivan kom ut 2002; hade detta alster varit från Amerika eller England så hade de varit  globala listfantomer. Nu var de från Sverige, något som trots vårt lands musikframgångar fortfarande är devalverande utifrån att britter och amerikaner ser sig som Guds högra hand när det kommer till att skapa äkta musik.

Deras orgie utav träffsäkra refränger och melodier är anmärkningsvärd; gruppen försdtod verkligen hur man smider genuina poplåtar. Många skulle nog epitera detta till slätstruket, intetsägande eller anti-originellt, jag titulerar musiken till genialisk. Att ranka de bästa låtarna på plattan är i stort sett hopplöst, men de fem främsta guldkornen är i alla fall: ”Let it out”, ”She, she, she”, ”Wish it away”, ”Shame” och ”Oh no”.

De begåvade accentfria sångarna Jon Allesson och Peter Andersson har röster som är som skapta för den svenska varianten utav britpop. Vad som hände med bandet har jag ingen aning om, men de kanske kom på att debutalbumet inte gick och toppa, utan lade istället av när de var som allra bäst.

Metal with a touch of class 

1. My Fortress
2. Steal Away The Light
3. The Sentinel
4. Breathless
5. Departure
6. The Heart’s Dominion
7. As I Call
8. Relentless
9. The Sphere
10. Remedy
11. Storyteller
12. Virgin Ground

2014 års bästa platta? I vilket fall som helst en ytterst varierad skiva med smarta arrangemang samt den raspiga fantastiska kraftfulla rösten från Ida Haukland.  Bandet är från Trondheim Norge och bildades 2004. De har 3 plattor i bagaget, ”Onwards” från 2006, ”The road less travelled” från 2010, men  det är deras senaste ”The heart of the matter” som är deras absoluta kronjuvel. Bandets känsla för melodier i symbios med tunga progressiva riff vilka är komplexa, men inte för komplexa det vill säga en oerhört skör balansgång som nästan bara brittiska Threshold tenderar klara av.

Med refränger som andra band skulle döda för, utan att på något sätt låta för upprepande vare sig från denna platta eller andra gruppers sound. Det är dock inte nyskapande, bara sådär magiskt det kan bli när man upptäcker en kommande klassiker där låtkvaliteten fullkomligt tar andan ur en.  Ida Haukland sällar sig till kvinnor som dels sjunger bra, dels kraftfullt. Hennes röst smeker aggressivt de varierade tonerna vare sig det är dubbeltramp eller melodiös hårdrock.

Att välja favoritlåtar är inte lätt, men om jag måste så utkristalliserar sig ”The Heart’s Dominion”, ”Remedy”, ”My fortress”,”The sentinel”, ”The Sphere”, ”Departure”och ”Breathless”, det vill säga fler än hälften av plattans 12 låtar. Deras största dilemma blir precis som Halestorm, att kunna försöka kunna reproducera och toppa detta mästerverk.

A.O.R-Pomp-Classic

Efter sanslöst braiga debutalbumet med Fortune bildades Harlan Cage (The Big City). Deras första självbetitlade platta från 1996 kan väl knappast påstås vara överproducerad, utan snarare brist på adekvat sådan. Bra låtar till trots är ”Pay the devil his due”, ”Kiss of fools”, ”Run devil run”, ”Three nights running” samt ”Destiny”.

Deras andra alster kom ut två år senare och titulerades ”Double medication tuesday”. Kvalitets- och produktionsnivåerna höjdes rejält och gav oss aor-törstande själar fluffiga låtar som ”Blow wind blow”, ”Halfway home”, ”Turn up the radio” och bästa låten ”My mama said”.

Året efter det vill säga 1999 stod Harlans cage kreativitetsvisare i zenit. Med aor-hits som”No sunday bride”, ”Chinatown”, ”Can´t tame the raven”, ”Last plane out”, ”Feel the wheel” och ”Late night escapade” var det en orgie utav mollackord som förförde i alla fall mig. Ett av Harlan Cage signum har varit att släppa en ny version av låtar från Fortunes debutplatta. Först ut var ”98 in the shade”, sedan ”Dearborn station” och på Forbidden colours fick de med den bästa av dem alla ”Thrill of it all”.

Som sagt plattan ”Forbidden colours” är helvetiskt bra och deras klart bästa. Låtsnickeriet osade återigen genialitet och visade på att the mighty Fortune långt ifrån var en engångsföreteelse. Låtarna är så effektfullt och lekfullt bombastiska att man knappt tror sina ögon; såväl Foreigner som Survivor kan slänga sig i väggen när det kommer till den faktorn. Visst, rösten är betydligt mindre omfångsrik, men passar i mitt tycke perfekt in i musiken, trots att han varken är någon Steve Perry, Loy Gramm, Fergie Frederiksen eller Jimi Jamison precis.

2002 var idétorkan ett faktum och kvalitetsnivån sänktes rejält med ”Temple of tears”. Det finns väl en gräns hur mycket de kan variera sitt anti-eklektiska sound. ”Deep inthe heart of the night” var Fortune låten som var med på albumet.  Det är inte alls så att detta är ett dåligt album, men ändå ljusår från de två tidigare. ”One new york morning” , ”Any port in the storm”  och ”Wodden cross” var och är plattans tre starkaste kort. 2014 kom en Best of ut; den innehöll Fortunelåten ”Stacy”.

Vad gör killarna nu? Jo de har gett ut musik under projektet 101 south vars debutalbum från 2000 var exceptionellt lyckad, vilket inte kunde sägas om uppföljaren ”Roll the dice” som gavs ut 2002. Ännu värre blev det 2010 när tredje plattan ”No u turn” kom ut; den var uppriktigt sagt usel såväl låt- som produktionsmässigt.

Fast killarna L. A. Greene (sång) and Roger Scott Craig (keyboards) måste dock hedras för att ha hittat sin egna stil i den tunna aor-djungeln. Har man skapat ett utav världens allra jämnaste och bästa aor-album så kan inget ta ifrån de det och massor av material med Harlan Cage samt debutalbumet med 101 south.

Ska man tjäna pengar på att skriva musik så bör man inte fastna i a.o.r-facket eftersom det troligtvis är större chans att få in mera cash genom att panta burkar och flaskor i Polen. Det har duon troligtvis upptäckt, vilket är den största anledningen till att inte så mycket mera händer när det kommer till ny musik, vilket självklart är en förlust för oss trogna anhängare och genren i sig.

Mångsysslarens mästerverk

1. Sunday (4:56)
2. Linger (4:07)
3. Mute (4:37)
4. Sinister (4:35)
5. High and Low (3:54)
6. Nothing Here is Real (3:06)
7. Love of a Woman (3:47)
8. Silver (4:19)
9. Killer (4:01)
10. We Vie (3:54)
11. In for the Kill (4:18)
12. Monster (4:19)
13. Universe (3:43)
14. Commotion (4:44)

En platta som jag alltid varit vansinnigt förtjust i är Stakka Bo – Jr från 2001. Detta melankoliska mästerverk är hans tredje och faktiskt senaste i eget namn. Denna platta har mycket gemensamt med Jay-Jay Johansons platta ”Antenna” från 2002 båda är übermelankoliska, men också ytterst varierade med starka melodier som signum. Stråkarna skär genom kroppen likt nyinköpta sylvassa rakblad. Sofistikerad elektropop eller lågmäld synthpop i symbios med Depeche mode vibbar; ett sound lika tidlöst som sterilt.

Jr är en Golgata i euforisk storstadsdepp som troligtvis genererat i ett antal  självmordskandidater. Inledande ”Sunday” går i bräschen för vad som komma skall; efterkommande ”Linger” är minst lika storslagen. I ”Mute” ändras soundet skepnad till mer renodlad episk pop; en av plattans bästa låtar. Nästa låt till drabbning är halvjazziga ”Sinister”; ett stycke musik som kräver sin man, men därefter är man helt klart fast. Depeche mode influerade ”Higt and love” får också epitetet – topp 3.

Upptempolåten ”Killer” är  också ett riktigt guldkorn; precis som aningen udda ”Monster”. På plattan återfinns också ”We Vie” featuring; en singel som faktiskt släpptes redan fem år tidigare, troligtvis av det skälet att den var för bra för att utelämnas. Som sagt, variationen är minst sagt polariserad – på ett mycket positivt sätt. Stakka Bo pusslar ihop det eklektiska materialet till en helhet som jag har ytterst svårt att tro han i framtiden kommer att överträffa.

Johan Renck är född 1966 i Uppsala. Johan Renck har en civilekonomexamen från Handelshögskolan i Stockholm i sitt livsbagage. 1990-1991 började han kalla sig Stakka B när han tillsammans med Martin Eriksson; mer känd som E-Type bildade duon E-type + Stakka B.

Konstellationen utgav en handfull låtar, bland andra utmärkta ”Numania 1″ och ”Obey”, en singel som jag faktiskt har i min skivsamling. Stakka Bos dåvarande flickvän Camilla ”La Camilla” Henemark medverkar okrediterat  också på den. Han  producerade även hennes solodebut Everytime You Lie. När Renck sedan satsade på en solokarriär ändrade han Stakka B till Stakka Bo.

Mäktiga Nana Hedin sjöng refrängen till hans stora hit ”Here we go”, och med Oskar  Franzén  vid sin sida toppade han listorna över hela Europa. Nana Hedin syntes dock aldrig i deras videor, utan Alma Jansson och andra modeller mimade till hennes röst, något som jag tycker låter minst sagt diskriminerande. Hon är också tjejen som turnerande oändligt med E-Type och var rösten bakom dennes alla hits. 1996 kom hans andra platta ut: ”The great blondino” ut; titellåten är en riktigt poppärla, även ”Softroom”  och ”My bushido” är sköna, resten är inte lika bra, men dock väldigt experimentell skum.

Under 1990-talet gjorde sig Renck känd som en  musikvideoregissör av rang och åtnjöt allt som oftast Madonnas diktatoriska förtroende. Han har bland annat regisserat åt Madonna, Suede, The Knife, All Saints, Kylie Minouge, The Libertines, Beyonc Robbie Williams, New Order, Backyard babies, Robyn,  Kent, The Cardigans, The Streets.  för att nämna några. 1994 slog han ihop sig med barndomskompisen Jonas Åkerlund för att skapa medieföretaget Renck Åkerlund Film.

Renck har också gjort flera inhopp som regissör för amerikanska tv-serier, bland annat tre avsnitt av underbara Breaking Bad. Han har även regisserat avsnitt 4 från första säsongen av tv-zombieserien The Walking dead, avsnittet heter för övrigt Vatos.

I hans cineast-CV återfinns även avsnitt från tv-serier som Vikings, Bloodline, Bates Motel, Ettor och Nollor, The last panthers  dessutom har han regisserat den amerikanska långfilmen Downloading Nancy från 2008. Jag har en känsla av att detta inte är det sista vi hört från denna coola mångsysslare. Frågan är bara vad han väljer att göra; teaterproduktioner, fotografera, skapa musik, filmer, tv-serier, reklamfilmer av kända varumärken eller något helt annat. I vilket fall som helst kommer alltid plattan Jr från 2001 tillhöra mina musikfavoriter.

Continue Reading »