Gamla gubbar företeelse?

Jag har alltid haft en riktigt bra syn. Det är först det senaste året som jag successivt märkt av att OCR-nummer på räkningarna blivit otydligare för varje halvår som gått. Av en ren händelse testade jag ett par överblivna läsglasögon som något glömt hos Massageakademin. Till min förvåning var de helt klockrena då jag läste NT.

Efter denna aha-upplevelse for jag vidare med ytterst ömmande muskler efter Jussis bryska massagebehandling till Clas Ohlsson. För 149 riksdaler blev det ett läsglasögon av styrkan +1.0. De andra jag testade blev suddiga, så uteslutningsmetoden gjorde att det  blev denna styrka på glasen.

Jag är snart 48 år och troligtvis en  tidsfråga innan jag infogade mig till skaran som började använda läsglasögon. Efter denna impulsiva habravinch öppnade sig en ny värld som exempelvis att läsa Norrköpings tidningar på morgonen eller kvällsläsningen, för att inte nämna OCR-nummer inläsningen. Nu har jag införskaffat mig fyra plasttingestar utspridda runt om i lägenheten samt en i min axelväska.

Rätt styrka på läsglasögonen

Läsglasögon är tillverkade för att ge skärpa på ett specifikt avstånd. Det finns flera situationer när vi som är ålderssynta behöver läsglasögon. Det vi skall läsa eller se finns ofta på olika avstånd vilket kräver olika styrka på läsglasögonen.

Läsavståndet är ca 40 cm när man läser böcker. Testa detta avstånd för att se vilken styrka som ger bäst skärpa.

Läsavståndet är ca 60 cm när man jobbar med datorer. Detta innebär att man måste gå ner i styrka jämfört med ovanstående. Det brukar vara lagom med 0,5 dioptrier.

Läsavståndet när man jobbar med precisionsarbeten är ofta mindre än 30 cm vilket innebär att man kan behöva gå upp i styrka med 1 dipotri eller mer.

Glasögonhistoria

Man tror att de första glasögonen tillverkades mellan 1268 och 1289. Innan dess använde ålderssynta munkar läsestenar som las på texten som förstoringsglas. Venetianer lärde sig att tillverka läsestenar i glas, och satte dem sedan i ramar som kunde hållas framför ögat istället för att läggas på texten.

Vem som uppfann glasögonen vet man inte, men den första som målade glasögon var Tommaso da Modena 1352. Han målade en serie fresker av bröder som läste. En använde förstoringsglas medan en annan hade glasögon som var fastklämda på näsan.

På 1500-talet introducerades konkava linser för närsynta. Påven Leo X var närsynt och bar dessa när han jagade. Han påstod att de fick honom att se till och med bättre än de andra jägarna.De första glasögonen hade kvartslinser, därför att man ännu inte kunde tillverka glasögonlinser i glas. Linserna satt monterade i ben, metall eller läder, ofta som två små förstoringsglas med ett uppochnervänt V emellan. Glasögonen balanserades på näsan, vilket naturligtvis var ett problem, eftersom ju näsor har olika form och storlek. Man försökte lösa problemet på olika sätt, bland annat med sidenband som kunde träs runt öronen, eller som i Kina där man hängde små tyngder i banden istället. 1730 satte en optiker (Edward Scarlett) för första gången på stela sidodelar som vilade på öronen. Detta spred sig snabbt och 1752 annonserade James Ayscott om glasögon med ”gångjärn på sidorna”.

På 1700-talet var lornjetten, glasögon med handtag på, en nyhet. Lornjetten användes ofta som smycke snarare än synhjälpmedel, men var också populär hos modemedvetna damer, som inte ville använda glasögon.Monokeln utvecklades på 1700-talet och blev på 1800-talet mycket populär i framför allt Tyskland och Ryssland. Monokeln bars först av män i överklassen. Efter första världskriget upphörde monokelns popularitet snabbt, antagligen på grund av att den associerades med tysk militär

På 1780-talet utvecklades bifokala glasögon av Benjamin Franklin. Han blev trött på att behöva byta mellan olika glasögon för att se på olika håll, så han satte in halva glaset av varje i ett par bågar. Problemet var naturligtvis skarven, men det var inte förrän i slutet på 1800-talet som man lärde sig att tillverka dubbelslipade glas.

På 1800-talet var det fortfarande kunden som valde styrka på glasögonen, och man kunde köpa glasögon från kringvandrande försäljare. Glasögon ansågs förhindra problem med ögonen, så många bar dem av den anledningen snarare än för att de hade problem med synen ((från http://www.medocular.se/Ogonfakta/Vetenskap/Historia/Glasogonhistoria/)

Pixel – Eskapism

Christophers Nolans Batman begins inledde en film-era där betydligt större fokus lades på karaktären bakom masken än som förut en relativ stereotyp varelse. Denna cineastiska strategi har borgat för mer homogena superhjältefilmer. I andra filmer såsom Thor och The Avengers har man lyckats med att infoga en viss form av välbehövlig humor. Men det är först med Guardians of the Galaxy som filmkreatörerna fullt ut lyckats skapa den perfekta hybriden utav genrerna humor, sci-fi och action. Den klockrena Hans Solo klonen Peter Quill gestaltas av Chris Pratt som bland annat medverkat i Moneyball och Zero dark thirty. Det gående trädet som bara kan säga ”I´m Groot” är bara för härlig. Rösten till  växtverket  görs för övrigt av bjässen Vin Diesel.

Essensen i polisfilmernas är olikheterna mellan två oftast manliga partners där jargongen och samspelet är underhållningen. Den pusselbiten har oerhört snyggt implementerats i denna film. Jargongen mellan filmens fem minst sagt olika ”personligheter” är som taget från någon stand-up show, varken för mycket eller för lite skämt. Oftast är det en karaktär som ska stå för det roliga, men i Guardians of the galaxy är det alla huvudkaraktärer som hjälps åt med roligheterna, vilket gör detta till till 2000-talets absolut skönaste film alla kategorier eller 2000-talets svar på Star Wars. Visst är detta en bagatell i jämförelse med exempelvis Gudfadern och Schindlers list, men i jämförelse med andra filmer i samma genre är detta ett mästerverk just på grund av att balansen mellan humor, action, och dialog är så klockren. Det finns bara ett problem; hur ska uppföljaren kunna toppa denna film?

Dess raka motsats är ”The Book thief” en lågmäld historia där vi förflyttas från framtid till dåtid, närmare bestämt till 2:a världskrigets fasor. Liesel lämnas i ung ålder till fosterföräldrar i en liten tysk by. Innan dess begraver mamman hennes bror som dör på vägen dit. Under begravningen snor Liesel åt sig en bok som en präst tappar. Det blir upprinnelse till hennes fascination att börja läsa böcker. Hennes nya föräldrar består utav den jovialiske och genuint trevlige Hans Huberman  (Geoffrey Rush, 1951, Toowoomba, Australien: Elizabeth, Shakespeare in love, Quills, Frida, Pirates of the Caribbean, The life and death of Peter Sellers, Munich, Candy, The King´s speech, The best offer)  och hans fru den barske Rosa. Grannpojken Rudy blir hennes bästa vän liksom en judisk  kille som fosterföräldrarna gömmer i källaren.

Som sagt det händer inte mycket i filmen. Det finns inte tillstymmelse till porr eller naket, inga specialeffekter och berättarrösten är döden själv. Trots detta är filmen källan till att jag grät som en nygriljerad spädgris. Det är inte bara Geoffrey Rush som agerar optimalt i denna film fylld av smärta, hjärta och värme; utan alla inblandade är klockrena i sina roller. Sophie Nelisse som spelar Liesel är helt fantastisk. Relationsrealismen  i denna vackra film går nästan att ta på samtidigt som porträttet av 1940 talets Tyskland kändes nästintill äkta. Jag skrattade subtilt för att i nästa sekund gråta. Tempot i filmen var perfekt balanserat. The Book Thief skulle kunna vara den perfekta filmen att visa till sina barn i utbildningssyfte hur det aldrig får bli i framtiden.

Den senaste i raden av filmatiseringar utav Apornas planet landade i Filmstaden nyligen. Jag hade sett första filmen som främst utspelade sig i ett hus och i ett laboratorium. I uppföljaren Dawn of the planet of the apes är det mer action som gäller då aporna som bildat en fristad i skogen sedermera blir tvungna att konfronteras med människorna. Visst är det bra och snyggt gjort, men filmen berör mig inte nämnvärt, tyvärr. Tvärtom så är detta drama ganska förutsägbart, tråkigt och fylld av klichéer. Jag gillade första filmen betydligt mera trots mera action i denna tunna uppföljare.  Att det blir en trea är helt uppenbart, men hur det ska lägga upp det efter detta slut kräver sin man. Historien borde ha slutat med denna film. Dessvärre är det pengarna som styr, inte rationalismen. En ultratunn handling med transparenta skådisar.

I kölvattnet av Twilight, The Hunger games, The giver och  Divergent spottar Hollywood ut sig liknande dystopiska filmer för att blidka målgruppen tonåringar. I The Maze runner kretsar handlingen om tonåringar som dels mist sitt minne, dels förts till en by omgärdad av en labyrint som organiskt rör sig. I syfte att förstå hur labyrinten har gruppen av 60 pojkar sett till att det finns några som snabbt som tusan undersöker labyrintens innersta väsen. Processen att en ny kille var 30:e dag dyker upp har pågått i två år. Nykomlingen Thomas blir den som hittar nya infallsvinklar gentemot de andra i gruppen. Det finns tydliga liknelser till den utmärkta Cube i kombination med Lord of flies och tv-serien Lost. Denna rulle är dock ljusår ifrån ovannämnda genialitet utan mera återanvändning av dess stöpta i tonårskostym. I labyrinten härjar de fruktade Grievers. Varelser som är snabba och skoningslösa och älskar ”runners”. Rebellen Thomas luckrar upp uppgivenheten i gruppen på ett sätt som delar upp gruppen i två läger. Tyvärr bryr jag mig inte det minsta om hur det går med karaktärerna i denna förutsägbara sörja eftersom de saknar den karisma som skulle få filmen att tända till. Detta skapar en grogrund för taskig dialog, då intresset redan avtagit. Filmen saknar själ, och jag hoppas inte tillräckligt med människor ser detta eftersom slutet är en cliffhanger till en eventuell uppföljare, ett koncept som dessvärre ligger i tiden.

Ibland kommer man bara över någon serie som bara är helt sensationell. För inte så länge sedan dök True Detective in på den radarn, dessförinnan The Borgias, Game of thrones, Dexter och  Rome. Visserligen  är inte Hell on Wheels lika optimal, men ända en sjusärdeles bra serie. Handlingen utspelar sig efter det amerikanska inbördeskriget slut när slaveriet, revolvermännen och indianerna såg sina sista stunder. Jag bevittnade de tre första säsongerna under en period utav två veckor. Huvudkaraktären Cullen Bohannon spelas utmärkt av Anson Mount. Den mannen är som klippt och skuren för rollen. Bohannon är sydstatare och ägde såväl slavar som eget plantage. Under inbördeskrigets mördas hans fru av ett gäng nordstatare. Efter denna tragiska händelse ger han sig ut på en oviss roadtrip vars huvudsyfte blir att döda alla inblandade. Under resans gång fastnar han som förman till dåtidens största projekt: att binda samman öst- med västkusten via järnvägsräls.

Han blir Mr Bohannon för människor som inte har så mycket val i livet. Blandningen mellan färgade, tyskar, kineser och irländare är total precis som hierarkin mellan dem. ”På fritiden”  tycks det bara finnas två intressen: alkohol i mängders mängder samt prostituerade. En av Bohannons antagonister är Tomas Durant, det vill säga mannen som lyckades med konststycket att jämka öst med väst och tillika en karaktär som funnits på riktigt. Den andra antagonisten är ”Swede”, en man helt utan samvete som tycks ha fler liv en än katt. Serien har allt när det kommer till intriger: våld, action, drama, korrumperade politiker, sex och humor allt perfekt avvägt i en mörk, smutsig och rå plats där varje meter räls var essensen för de inblandade. Förutom detta är allt snyggt gjort och karaktärerna både komplexa och trovärdiga i denna moderna westernserie.

Jag dyrkar vampyrer och har sett det mesta när det kommer till dessa fiktiva varelse. Dock har jag inte sett någon film som avhandlar om tiden innan Vlad Tepes blev vampyr. Den ingången gjorde i alla fall mig nyfiken. Dracula untold berättar den historien på ett helt okej sätt. I syfte att skydda sin familj samt hindra turkarna från att decimera befolkningsmängden i hans kungarike väljer han bli ett monster. Luke Evans (Bars the bowman) från The Hobbitt är klockren som mörkrets furste. Om man inte bryr sig om att inget stämmer med  historiska personer och att manusluckorna är oändliga så är Dracula untold en medel actionskräckis med bra visuella effekter det vill säga 90 minuters bra biounderhållning för stunden, inte ett uns mer.