Ljusår bättre än tidigare

Det är lätt att raljera över idiotiska tilltag som man förmodar skett utan att veta dess egentliga ursprung eller syfte: som exempelvis att fälla ett kluster av gamla vackra träd. Förhoppningsvis var dessa kronjuveler ändå på väg att dö. I vilket fall som helst lär inte jag sakna de ytor dessa nedfällda tingestar förmörkade, och där horder av alkoholister hade ett av sina nästen. Nu har istället Norrköping kommun öppnat upp den gröna lungan i city och dessutom planerat ett mångfald av  träd, vilka i framtiden lär bli minst lika stolta som sina företrädare var.

Det var fullsmockat med människor runt den nya parkanläggningen. Förutom ett adekvat delfinrace för förskolebarnen höll de projektansvariga några korta och koncista invigningstal. Invigningen per definition skedde exakt klockan 10.09. Efter den högtidliga processen planterades fisk i Strömparksbäcken med förhoppning att fisken ska återvända under kommande vårar.

Tyréns som varit med och omgestaltat Strömparken har medverkat från skiss till bygghandling tillsammans med fiskeexperter och konstruktörer. Syftet var att bygga parken för att anlägga en fiskväg för lax och öring, och samtidigt skapa nya attraktiva parkområden och en lekmiljö för barn. Något jag verkligen måste tillstå att de lyckats med: unikt, originellt och estetiskt tilltalande.

Ulrica Heidesjö, landskapsarkitekt på Tyréns, närvarade under invigningen. Hon berättade att parken ger möjlighet för alla besökare, stora som små, att lära sig mer om fisk. Botten på bäcken och damm består av grus och naturstenar i olika storlekar; allt för att efterlikna ett naturligt vattenområde för fisken. På kväll och nattetid ska ljussättningen på parken skapa trygghet men ändå vara återhållsam för att inte störa fisken. Tyréns passade också på att donera två stenssälar som  placerats bredvid lekplatsen.

Från att fört en tynande tillvaro i ett utmärkt stadsnära läge, där förut endast alkoholister och narkomaner trivdes, har området omvandlats till en öppen grön oas. Där många Norrköpingsbor förut knappt vågade passera har kommunen lyckats med konststycket att dyrka upp parken såväl mentalt som fysiskt. Jag hoppas innerligt att missbrukargängen är allergiska mot levande fiskar, och därför avstår från att förpesta något som förut var bortglömt, men nu fått en efterlängtad renässans. Det enda smolket i bägaren är den rostbruna bakgrunden bakom sittplatserna invid Spångenbron. Norrköpings kommun tycks ha fått för sig att materialet i sig är det allra bästa att binda ihop dåtid och nutid med, i och utanför stadens omgivningar. Nu är det ju så att smaken är som baken, och utifrån ett estetiskt perspektiv är jag säker på att det fanns några 100 miljoner andra förslag som lämpade sig bättre än dessa rosttingestar.

Parkkontentan

• En laxtrappan: ett helt nytt inslag i stadsmiljön
• Rakt igenom parken rinner numera en grund bäck
  
• Längs med bäcken återfinns nya och spännande lekplatser för barn
• Flera nya sittytor  har infogats och platser att stanna till
• Massor av nya träd har planerats.

Strömsparken i sig är onekligen en paradox utifrån Norrköpings politikernas pragmatism. Å ena sidan satsas resurser på att utveckla Strömsparken med Laxtrappan i spetsen, å andra sidan så motverkas detta genom ett fiktivt dysfunktionellt byggande ett stenkast därifrån.

Det mest absolut rationella är utan tvekan att verka för att Strömsparken ska bli så allround och trivsam som det bara är möjligt. Vi har bara Strömparken och Vasaparken centrumnära i Norrköping, och att reducera dessa parkområden är snudd på ett helgerån. I syfte att blidka majoriteten av Norrköpings kommuninvånare råder jag de styrande att göra en pudel genom poängtera vidden av ett väl fungerande folkstyre. Löftet skulle bestå av att riva närliggande parkeringsplats för att istället ersättas med grönytor, träd och en mera inbjudande och naturlig portal till denna stadslunga. Ett mera troligt alternativ är det som Rädda Strömparken och Folkpartiet utvecklat genom Norrköpingsbornas åsikter i frågan, bland annat via Facebook och Internet.

”Enligt arkitekten Guy Sjöwall mäter den föreslagna byggnaden 11×48 plus 7×14 meter. Cityfiske ska där få lokaler utifrån egna önskemål. En servering ska det också bli, samt konferenslokaler.

Till det spektakulära hör ett akvarium, synligt både utifrån och inifrån byggnaden. Det ska inrymma sådana fiskar, som finns i Strömmen. Fasaden ska vara i samma färg och material som det relativt nybyggda grannhuset.

– En del påstår att motståndet mot det höga bostadshuset handlar om att försvara en p-plats. Så är det självfallet inte. Vad vi vill ha är en låg byggnad som utvecklar parken, inte ett hus som förstör den, säger oppositionsrådet Mathias Sundin (FP)” Publicerat i Folkbladet.

Aldrig blodsmak i munnen.

Förra året var mina förberedelser ljusår ifrån optimala, då jag brottades med ihållande vadproblem. Jag knaprade Voltarentabletter som en manisk knarkare, och sedermera invaggades i falsk säkerhet, när illusionen nästan kändes bra. Det enda jag gjorde i träningssyfte var att gå/jogga 5-6 km två gånger för att rehabilitera den dysfunktionella vad/hälsenan.

Detta år gick i kontrasternas tecken, då jag minst sagt tränat sporadiskt. Nice halvmaraton blev ett mål som gjorde att jag drabbades av en form av nöjdhetshybris att nått just dit. Måhända var den  subliminala strategin parallellt det som gjorde att jag höll mig skadefri?

Förra årets väder var  horribelt, ihärdiga spöregn turades om att kyla ner löparna som stämningen inför denna så kallade folkfest. Löpningstillställningen dränerades på sitt huvudsyfte. I och med att tävlingen 2010 flyttats från Folkparken till Stadium arena så har publikmassorna dessutom reducerats kraftigt. Som sagt vädergudarna var inte lika elaka detta år, men inte alls långt därifrån. Senkvällen bjöd på regn där gradantalet pendlade mellan 9-10 grader i takt med blåsten.

Min löparklädsel för dagen bestod av löpartights, långärmad tröja och jacka, plagg som successivt blev ännu blötare än vad jag hade förutspått. Mina kära trotjänare var med mig: Garmin pulsklocka och Sansa mp3. Jag startade längst fram och drogs hypnotiskt med i ett aningen för högt tempo, vilket ledde till att min fart dippade efter bara några kilometer. Bansträckningen var en orgie av vattenpölar; på vissa platser var det ren sjövarning, till sist orkade man inte hoppa över dessa,  utan klampade rakt i. Det gick ju liksom inte att bli blötare. Trots löpningsfadäsen i början av loppet så fördrevs bansträckan oväntat snabbt.

Jag höll antagonisten Jocke ”Spurs” Anderson bakom mig tills det var runt 100 meter från Stadium arenas inomhuslöparbanor. När den mannen väl fått vittring är han påfrestande blodsmaksbenägen, något jag dessvärre var alltför medveten om. Med krafter ifrån tidlösa hårdrocksmästerverket: Savatages ”Hall of the mountain king” lyckades jag ändå uppbringa någon form av spurt de sista 50 meterna, vilket resulterade i att vi fick exakt samma sluttid. I ärlighetens namn var han före mig trots teknisk chipsbevisning. Av 1213 löpare som tog sig i mål hamnade jag och Jocke på en hedrande 228:e plats. Sett i backspegeln var vi båda riktigt nöjda med våra prestationer. Nästa år så är målet att komma under 21 minuter, något som jag efter detta lopp inte alls ser som någon omöjlighet, då jag var trött, men långtifrån blodsmakstrött. Efter loppet samlades de som anmält sig till Timeout restaurang & bar, Stadium arena för den stora efterfesten. En helkväll med mat, löpsnack, skvaller,  dryck, trubadurer och tävlingar med priser från Intersport, men vi ville bara hem, så vi passade.

5-i-Topp: Grabbhalvan, fem kilometer:

Jag själv förstår att det skett ett löparuppsving, då 24 timmars samhället breder ut sig likt pesten själv. Det ligger liksom i tiden att träna, vara hälsosam och deltaga i dylika folkfester med agendan att förverkliga sig själv.

• Det är kostnadseffektivt, om man inte som jag vill ha de bästa plaggen och tillbehören.

• Det är tidseffektivt, bara att dra på sig skorna och ut och löpa i sitt närområde.

• Löpning är bra för fysiken, styrkan som att hålla nere vikten.

• Löpning är bra för att motverka stress, och rensar huvudet på negativism.

• Löpningen ökar kreativitet, man blir en problemlösare av rang perfekt om man pluggar.

• Löpning är idealistiskt att tävla mot sig själv som mot andra.

• Löpning är flexibelt, lika enkelt att springa på semestern som hemma.

• Löpning kan avnjutas med bra musik i hörlurarna.

39 bidrag tävlade i Malmö

Inför Eurovision med Strömstedt

En epok gick i graven i och med att ”panelen” ratades av SVT.  Fyra söndagar med start klockan 21.00 avverkades istället ”Inför Eurovision-programmen” med ett helt annat upplägg. Niklas Strömstedt och bisittaren Malin Roos bjöd in Rickard Engfors, Shirley Clamp, Martin Rolinski och avslutade det helamed Robin Stjernberg i sista programmet. Jag tillhörde den skaran som följde dessa program varje år, men de två senaste gångerna har programformatet trampat vatten. Denna mer avslappnade diskussionsprocess kändes därför helt rätt. Niklas Strömstedt styrde anti-diktatoriskt gästerna och bisittaren på ett föredömligt sätt. Det fanns faktiskt inget att anmärka på i det nya programkonceptet.

Semifinal 1

Två timmar musikunderhållning på bästa sändningstid, kan det bli bättre? Tydligen, första semifinalen präglades av halvtaskiga ballader. Petra Mede tog över stafettpinnen, och bröt parallellt förbannelsen med att ha två påfrestande programledare, vilka turades om att vara så patetiska som det bara var möjligt. Petra Mede hade dels erfarenhet från ett tidigare musikvärdskap, dels är hon scenvan och rolig komiker. Ingredienser som borgar för mindre trams helt enkelt. Duktige Edward Af Sillén låg bakom talen precis som de senaste 103 åren, vilket börjar kännas aningen upprepande. Samma adekvata melodifestival-missanpassade-humor om och om igen, att värden bytts ut spelar egentligen inte så stor roll när skämten är desamma. Dags att byta ut honom, trots att han skött sin uppgift med bravur, kan Manchester Uniteds Alex Ferguson avgå med hedern i behåll så kan även Edward det

Sverige måste vara världsmästare i Europa på att skapa visuella och synkade effekter till de tävlandes bidrag. I Malmö hade arrangörerna lagt ribban ännu högre, vilka oftast är  mer sevärda än de halvmediokra låtarna i sig, trots en mer ansträngd budget till förfogande.

Pausunderhållningen var sisådär i mina ögon. Reprisen på Loreens barnkörsversion av Euphoria var maffig och stämningsfylld, men också halvseg. Sarah Dawn Finer i rollen som EBU-kvinnan Lynda Woodruff hade onekligen något universalt över sig, och hade potentialen tilltala många tittare utomlands. Däremot var Anders Kleerups specialskrivna musik till Fredrik ”Bounce” Rydman:  Northern Lights; måhända ett koreografiskt mästerverk, men definitivt ”not my cup of tea”, ruskigt segt och ointressant. Här hade man kunnat lägga in ett musiknummer istället där svenska artister speladew upp medley på hits i Sverige exempelvis.

Mina topp-3:

1. Österrike: Natália Kelly – Shine.
2. Moldavien: Aliona Moon – Oh Mie –
3. Belgien: Roberto Bellarosa – Love Kills

Seminfinal 1 genomsyrades tyvärr av smäktande ballader, något som drog ner tempot som motivationen att fortsätta att titta. Favorittippade Danmark hade en bra sångerska och fin text, men låten i sig var knappast speciellt märkvärdig, men gick dock planenligt vidare till den hägrande finalen. När rösterna var räknade konstaterades det även att andrahandsfavoriterna Ukraina, Irland, Holland och Ryssland gått  vidare. Det gällde också coola Anouk som på 90-talet hade en megahit med halvtunga låten Nobody´s wife. Hennes bidrag för Holland var minst sagt det motsatta; Birds var en orgie av stämningsfylld melankoli, mångas favorit, men inte min. Kvällens bästa ballad stod  Moldaviens Aliona Moon för med  låten O Mie. Hennes långkjol med alla färgteman var definitivt ett visuellt smörgåsbord.

Semifinal 2

Petra Medes tydliga engelska var en fröjd för örat till skillnad från många andra programledare med accentbrytningar att mörda för. Det var också skönt slippa dysfunktionella röstningsförfaranden; här presenterades de 10 vinnarna med obarmhärtighet, utan att dra ut på processen i onödan.

Inledningen var nog det bästa för kvällen, med Norges bidrag samt Darin och Agnes under denna semifinal 2. En kreativ eklektisk dansgryta var underhållande till skillnad ifrån förra omgångens intetsägande dansnummer. Under epitetet ”Swedish pop voices” framförde Darin guldlåten Nobody Know och gjorde det kanonbra. Det är en helvetisk mäktig låt, som om den varit engelsk eller amerikansk legat etta på varenda topplista runt om hela världen. Förhoppningsvis får låten och Darin den uppmärksamhet som de är värda. Han framförde också sin senaste singel So yours, som dock inte höll samma klass.  Agnes framförde sina hits One Last time och Release me: två potentiell världshits, om de varit amerikanska eller brittiska det vill säga. Trots det ”svenska musikundret” så utövar de anglosaxiska musikautomaterna härskarteknik på de som försöker peta ner dem från pop-och rocktronerna.

Seminfinal 2 var bättre än seminfinal 1, vilket egentligen inte säger allt för mycket. Armenien hade lyckats förföra min husgud Tony Iommi från Black Sabbath. Låten, framträdandet och typ allt levde inte upp till de förväntningarna jag hade. Den gamle Tony måste har varit koma-medvetslös-full när han skrev denna mediokra låt. Norges bidrag var bland det bästa jag har hört i Eurovision contest sammanhang på flera år. Trots att jag är nationalist uti fingerspetsarna (inte rasist) så ska bästa låten koras, och då framförde Margareta Berger den klart bästa låten, ljusår ifrån vår egen Robin Stjerberg och resten av startfältet i de båda semifinalerna, en HIT helt enkelt. Albaniens Adrian Lulgjuraj och Bledar Sejko stod för någorlunda rockigare tongångar med låten Identitet, tyvärr föll den inte mig i smaken trots ett adekvat gitarrsolo.

Switzerlands (kan inte skriva landet på svenska) Takasa var ett 6-mannaband med en åldersspännvidd mellan 21-åriga Sarah Breiter till 95-åriga Emil Ramsauer det vill säga Eurovision Song Contest scenens äldsta människa. Tunga gitarrer till trots blev You and me aningen för påfrestande. Ett minst originellt udda bidrag och likheter med Malena Erman hade Rumäniens Cezar med låten It´s my life. Likt en kastrerad vampyrmullvad framförde den välrenommerade kontratenoren ett minst sagt udda musikstycke. Den grekiska gruppen  Koza Mostra med sångaren Agathon Iakovidis framförde Alkohol is free. Greklands svar på Hoffmaestro fick mig till skillnad från många andra bidrag på gott humör med sin medryckande musik.

Mina topp 3:

1. Norge: Margaret Berger -  I feed you my love
2. Finland : Krista Siegfrieds – Marry me
3. Azerbaijan: Faird Mamadow – Hold me

Alla nordiska bidrag gick vidare: Island, Norge, och Finland; Danmark via semifinal 1 och Sverige var direktkvalificerade via sin vinst 2012. De svenska låtskrivarna som låg bakom bidragen med Azerbaijan, och Georgien gick också vidare till finalen. Som sagt den andra semifinalen var bättre på alla punkter än den första.

The Grand Final

”Less is more” var budskapet till de som hade ett år på sig att färdigställa Eurovision Song Contest 2013 i Malmö. Christer Björkman och hans team skalade av den teknik-kapprustning-hybrisen som pågått under en längre tid. Han fokuserade på essensen, där målet var att skapa den bästa tävlingen någonsin, med en mindre budget. Fokuset lades istället på artisterna, gemenskapen och musiken; bort med exempelvis resebyråreklamen och missanpassade värd/värdinna-duo-skämt. Den helhet som utkristalliserades var världsklass utifrån ett tidigare Eurovision Song Contest perspektiv. Hela 26 bidrag gjorde upp om Europas musikkrona och endast ett kunde titulera sig europamästare i musik.

OS-invigning inledningen till tonerna av Björn & Benny och Aviciis  ”We write the story” var pampigt men träigt, även om bron i sig var cool. Jag hade förväntat mig en hit eller i alla fall något embryo till pop, inte detta. Sara Dawn Finer avslutade sin sketchepos: ” Lynda Woodruff”, likt hon börjat, halvroligt, men väldigt personligt och professionellt. Hon fick chansen att visa vad hon är allra bäst på att göra senare i programmet, nämligen att sjunga. Hon framförde en magisk version av ABBA:s ”The Winner takes it all”, hon sov nog bra, med ett såväl stärkt självförtroende som varumärke. Detsamma gäller väl inte Eric Saade, som var tv-rutans portal mot greenroom. Han gjorde visserligen inte bort sig, men tillförde heller ingenting.

”Swedish Smorgasboard” var ett musikalstycke med Petra Mede på sång om svenska stereotyper som avhandlades smidigt sarkastiskt. Sketcherna med Fredrik Reinfeldt och Felix Herngren var dräpande, och faktiskt riktigt roliga. Loreen fick chansen att återigen ta hela Europa med storm när hon framförde ett medley över underbara My heart is refusing me, Euphoria och nya singeln: We got the power, en låt som var den klart sämsta av de tre.

Min top 5 lista

1. Norge
2. Belgien
3. Finland
4. Moldavien
5. Danmark

Robin Stjerberg slutade i mitten av startfältet. Hans 14:e plats var absolut ingenting att skämmas för. Killen gjorde så gott han kunde, med den låten i bagaget. Hade inte den internationella juryn varit där petat så hade Yohio vunnit. Ett bidrag som borgat för en svensk 10-i-topp-placering på grund av att låten helt enkelt var bättre och dessutom originellare. Jag tyckte Norges bidrag var ljusår bättre än sina konkurrenter, men förhandstippade Emmelie de Forests höll undan för henne och resten av cirkusen. Hennes hypade vinnarbidrag Only teardrops var en dussinllåt som hade den minst sagt oförutsägbara eurovision-timing-guden på sin sida. Kvällens sändning gick en kvart över tiden, och huvudanledningen till detta var att de som meddelade ländernas poängutdelning inte höll sig till sina tidsramar – igen. Nepotismen det vill säga vänskapsröstningarna är fortfarande störande. De nordiska länderna röstar på varandra, men gör det med stil, och på grund att oftast kunna värdera vad som är bra och mindre bra musik. Gänget med exempelvis Azerbaijan, Moldavien, Vitryssland, Cypern och Malta är ju bara för härliga i sitt ogenerade sätt att hylla sina grannar, även om det stått en bytta med hästkött på scenen så hade de fått en 10 vs 12:a av sina altruistiska grannländer. Återigen grattis till Danmark och Emmelie de Forests.

Pixel – Eskapism

Först ut i ”flottgenren” var denna norska storsatsning,vilken var obehagligt nära Life of Pi. Där den filmen närmare kan beskrivas som en saga så skildrar Kon-Tiki verkliga händelser. Den unge Thor Heyerdahl hade utvecklat en teori om att Polynesien har blivit befolkat från Sydamerika, i motsats till de etablerade teorierna om migration från Asien. För att bevisa sin teori gjorde han något som någon aldrig tidigare hade provat, han bestämde sig för att testa sin tes i praktiken och påbörjade ett farligt äventyr över Stilla havet år 1947. Kon-Tiki är Norges dyraste film någonsin, vilket onekligen sätter ribban högt. Tyvärr skildras Kon-Tikis långa resa på öppet hav som en relativt odramatisk tillställning. 101 dagar på osäker kurs borde kunna vara en orgie av konflikter som drabbar de sex våghalsiga skäggiga männen på flotten, men icke sa Nicke. Viss är det ett gott hantverk som framavlas, men helheten är och förblir intetsägande. Istället för att sätta fokus på relationerna där tristessen troligtvis var deras bästa vän har upphovsmakarna lagt krutet på allt annat än just essensen. Trots nästan två timmar känns filmen för lång och livlös. Låt jänkarna sköta dessa episka berättelser istället, visserligen hade de lagt till jättehajar, dinosaurier och varulvar, men den hade blivit så mycket mer intressantare än detta.

Efter vampyrtrenden är nu zombierna på stark frammarsch i populärkulturen. I ett postapokalyptiskt USA på en övergiven flygplats ”bor” zombien R som brottas med tomhetskänslor. Hans liv  börjar när han träffas av kärlekens pilar. Ljuv musik uppstår mellan den tillbakadragna zombien R (Nicholas Hoult) och den livs levande Julia (Teresa Palmer), trots att han tyvärr ätit upp hennes pojkväns hjärna. Filmen skulle kunnat totalhavererat, men med bröllopskistor av charm och självreflekterande humor blir det essensen i en ytterst underhållande film. Att kombinera genrerna komedi med skräck är bland det svåraste man kan ge sig i kast med. Det brukar vanligtvis vara källor till fatala misslyckande, då balansen mellan ”inte för rolig, inte för otäck” är svår att bemästra. Upphovsmakarna har integrerat skräck och komedi med ett existentiellt perspektiv, något som fungerar förträffligt. Jag vet att målgruppen är tonåringar det vill säga Twilight wannabes och att ”Romeo och Julia tema” kastas på sina yngre tittare. Jag måste ändå tillstå att jag gillade denna film där budskapet är att genuin kärlek kan lösa alla världens problem. Jag och brorsan såg filmen på en mindre bioduk, men att vi såg den var vi glada över – annorlunda.

Tredje säsongen av zombieeposet The Walking dead som slagit mig med häpnad (16 avsnitt). Vem trodde för 15 år sedan att zombies skulle bli var mans egendom i tv-rutan, inte jag i alla fall? Eftersom zombies efter vampyrer ligger högt på min genretopplista så tar jag emot det ökade intresset med öppna armar. Den fransk/ungersk/amerikanska regissören Frank Darabont står återigen bakom rodret, något som borgar för högkvalitativ underhållning. Den mannen har Stehpen King att tacka för sina framgångar. då hans största succéer är baserade på densamme som Nyckeln till frihet,  Den gröna milen och The Mist.  Han ligger också bakom den gravt  underskattade The Majestic med en tyglad Jim Carrey i en av huvudrollerna. Handlingen tar vid exakt var förra säsongens cliffhanger placerades. Gänget tar sin tillflyktsort till ett närliggande fängelse där de gör sig ”hemmastadda”. Inte långt därifrån huserar Guvernören och hans mannar i den stad som han iordningställt och döpt till Woodbury. Den otäcka känslan av att mänskligheten är på väg att utraderas, precis som hoppet och myndigheter som inte existerar längre, skapar en dystopisk ångestkänsla som förutom att vara underhållande också får mig fundera. Anarki och laglöshet är ett minst lika stort problem som de vandrande liken. Den klaustrofobiska vanmaktskänslan som målas upp och hur den påverkar allt och alla levande är den allra största behållningen; zombierna, blodet och våldet är bara bonusar. Denna säsong håller faktiskt bättre kvalité än andra säsongen, trots att nyhetens behag är borta. Starka karaktärer som hela tiden utvecklas utifrån dess omgivning är nyckeln till tv-underhållning i världsklass.

I detta drama pärla med socialrealistiska humorundertoner dominerar Robert De Niro. I mina ögon har han på senare år blivit en parodi på sig själv i kombination med val av roller som egentligen är under hans värdighet. I detta drama så ger han sig ut på en roadtrip för att hälsa på sina fyra barn som sedan länge sedan är spridda för vinden. Det var hans fru som skötte kontakterna med barnen, men när hon dog så blev besöken och telefonsamtalen färre för varje halvår som gick. Han trotsar sin läkares rekommendationer och beslutar sig för att överraska sina barn. Det blir en smärtfylld konfrontation med sitt förflutna, där hans jobb var hans andra hem. Jag kan inte nog proklamera hur bra Everybody´s fine är. De Niro gör sin bästa roll på århundraden, men alla involverade i dramat är som gjorda för sina karaktärer exempelvis Drew Barrymoore som jag vanligtvis inte alls är förtjust i. Sam Rockwell och Kate Beckinsdale tillhör samma skara. Subtil humor varvas med känslofyllda möten i en emotionell berg-och-dalbana. Doserna av sentimentalitet, sorg, glädje och nyfikenhet portioneras ut med fingertoppskänsla, utan för den delen drabbas av amerikanska sliskiga rollklichéer. Hela historien är en bruksanvisning hur man skapar trovärdiga karaktärer med ett riktigt bra manus som grund. En av 2009 års allra bästa filmer trots sitt hasande tempo, eller just därför.

Bra skräckfilmer är i mitt tycke en bristvara. ”Har man sett en har man sett alla” är aningen starkt uttryck, men dock inte allt för långt ifrån sanningen.  Karbonkopiorna eller ”föja-mallen-konceptet” är två sorgliga följeslagare i denna genre. Mama är ett av få undantag de senare åren. Filmen handlar om två barn som växer upp ensamma och isolerade i skogen med ett övernaturlig väsen som ”förälder”.  Barnens farbror lyckas hitta dem efter åratal av sökande, och får sedermera agera stand-in föräldrar till dessa två minst sagt förvildade ungar. Förutom det någorlunda originella manuset är det skådespelarnas förtjänst att Mama är så sevärd. De spelar trovärdigt utifrån den situation som uppstått. Jag sitter inte och muttrar över ”varför gör det på detta viset”. Gudabenådade Jessica Chaistain (1977, Sacramento, Kalifornien: Jolene, Stolen, The Debt, Take Shelter, The tree of life, Niceville, Lawless, Zero dark thirty) går från klarhet till klarhet, här spelar hon farbroderns flickvän Annabel tillika kvinnan som får den otacksamma uppgiften att agera svärförälder till vildingarna. Farbrorn spelas av den duktige nordbon Nikolaj Coster-Waldau (1970, Rudköping, Danmark: Nattvakten, New Amsterdam tv-serie, Wimbledon, Kingdom of heaven, Huvudjägarna, Blackthorn, Games of throne tv-serie, Oblivion) och är en annan som också bara blir bättre för varje film han medverkar i. De två småsyskonen agerar också nästintill naturligt, om inte så hade varit fallet så kunde hela filmen spolierats. Som sagt det är så befriande att se en skräckfilm där handlingen och skådespeleriet har huvudrollerna, inte de adekvata horrorklichéerna. Mama är absolut en av de bästa skräckberättelserna jag sett på bra mycket mycket länge, dessutom såg jag och brorsan den på bio.

Jag och brorsan bänkade oss framför Norrköpings största bioduk, utan att egentligen riktigt veta handlingen i sci-fi/thrillern Oblivion. Där vi mera väntade oss en film i stil med Looper eller Inception, blev vi båda nöjdare och överraskade med att Tom Cruise valt att medverka i en riktigt sci-fi rulle, utan överambitiösa tidsjakter. Människorna hade vunnit slaget om Jorden över utomjordingarna, men förlorat halva månen, något som gjort Jorden nästintill obeboelig. I denna dystopiska framtid bor mänskligheten istället på en mellanstation för att successivt slussas till en ny planet, en ny Jorden så att säga. Tom Cruise spelar mekanikern Jack Harper som med sin fru är stationerade på jorden med syftet att reparera drönare vars uppgift är att bevaka naturtillgångar som senare ska forslas till den nya jorden. Jack Harper räddar under ett reparationsuppdrag en kvinna från en säker död. Från det ögonblicket rämnar hans verklighetsuppfattning om vad som är sant och vad som inte är det. Förutom att Tom Cruise har en ruskig karisma så har den killen en fingertoppskänsla utöver det vanliga när det gäller att välja filmer som blir bra, och det gäller i alla genrer; Oblivion är definitivt inget undantag. Tom Cruise är perfekt i rollen som Jack Harper precis som resten av castingen. Förutom att det visuella är helt sanslöst snyggt och spektakulärt gjort pulserar det också en existentiell underton i filmen, något jag gillar skarpt. Parallellt är detta ett drama som sedermera byggs upp till en actionfilm med en kärlekshistoria inbyggd i filmnätet. Det görs få sådana här sci-fi filmer numera, tragiskt nog, men utifrån hur underhållande,vacker, annorlunda och mäktig Oblivion var så kommer förhoppningsvis fler i dess kölvatten.

En källa av möjligheter öppnar sig

”Hemligheten med framgång är att göra vanliga saker ovanligt bra.” John D. Rockefeller Jr.

Utifrån de anställda är det självklart ett tråkigt besked. Dock så kommer det enligt ledningen att lyckas med omplaceringar och inget är på ingående heller. Med ett läge, en historia och arkitektur att döda för öppnar sig myriader av möjligheter till att ackumulera Norrköpings varumärke. Sett ur ett holistiskt perspektiv borde detta vara ett smörgåsbord för kreativa människor att skapa något originellt och i bästa fall något helt unikt.

”Fördelen med att vara klok är att man kan spela dum, motsatsen är mycket värre”

När nedläggningen blev ett faktum för några veckor sedan uttalade sig Socialdemokraternas hövding Lars Stjernqvist att Studentbostäder var det som i nuläget skulle prioriteras. Till viss del kan jag hålla med honom, men dock inte löpa teorilinan fullt ut.

Jag har övernattat på två före detta fängelser som byggt om till vandrarhem/hotell, dels Långholmen i Stockholm, dels Visby fängelse. Visby Fängelse byggdes i Visby hamn 1857 och togs i bruk två år senare. Platsen för fängelset är den gamla Wisborgs slottsruin och stilen är nygotisk. Med de sju skorstenarna som var tydligt synliga för inkommande skepp kallades fängelset i folkmun för “Sjumastaren.” De 28 cellerna är i stort sett bevarade och den sista fången släpptes ut 1998. Det var då kreativa människor passade på att göra om fängelset till vandrarhem och konferenslokaler.

Långholmen Stockholm

Här bor du i de ursprungliga i dag helt nyrenoverade fängelsecellerna på Kronohäktet. Långholmens museum ger dig en möjlighet att få veta mer om öns 250-åriga fängelsehistoria, från Spinnhusets dagar på 1700-talet tills det att fängelset stängdes 1975. Gå in i en fängelsecell och upplev hur fångarna bodde på den tid det begav sig. Ta del av dåtidens fängelsevillkor, hur fångarna behandlades och hur deras vardag såg ut.

Långholmens museum

Häktet på Dragsgatan är Sveriges äldsta kriminalvårdsbyggnad som fortfarande är i bruk, byggd 1790. Självklart ska den gamla byggnadens historia belysas, men också dess moderna historia som just häkte. Med ”ökända” fångar som Stig Bergling, Clark Olofsson, Ioan Ursut och och Mattias Flink i spetsen finns det oändligt med historier att berätta och levandegöra på ett spännande sätt i det museum likt Långholmen som bör infogas i lokalerna. Det vore väl perfekt om de studenter som bor och verkar här också får möjligheten att sköta boendet, frukost, middagar, museum, turisminformation och dylikt. I syfte att skapa ett levande område vore det bästa att blanda  företagskontor med studentbostäder, museum, hantverksateljéer och cafeteria för att skapa synergieffekter av denna cocktaileffekt som bildas.

Jag tycker inte man behöver riva murarna för att göra det möjligt att promenera runt Strömmen. Murarna är minst sagt en adekvat del av helheten och det är bara fantasin som sätter gränserna hur framkomligheten på originellast sätt kan lösas. Min tanke är att öppna upp dem via 8-10 stycken in- och utgångsvalv samt glasa in delar av muren. Därefter skulle man kunna fixa gångstråk på murarna med vyer som blir svårslagna i Norrköping. Kontrasterna och miljöerna skulle vara perfekta för fika eller luncher fär turister som Norrköpingsbor.

Förutom själva byggnaden, muren och dess innehåll framavlas också likt ett trollslag ett gångstråk, vilket förut varit stängd för allmänheten på grund av säkerhetsskäl. Nu när dessa i och med nedläggningen upphör,  kan strandpromenadstråket förlängas och sammanfoga naturligt med de tidigare delarna. Det innebär bland annat att man inte behöver ta sig via Dragsgatan och Folkparken för att fortsätta runt det bedårande promenadstråket runt Åbackarna.

När detta sker är det ytterst viktigt att den sluttning nedför det före detta häktet görs om till en kravlös mötesplats bestående av gräsmattor, bänkar, papperskorgar och någon snygg brygga. Stråket blir en av så kallade promenad-stråk-öar det vill säga en av många mötesplatser som skapas för att ha en levande promenad för alla åldrar och alla kategorier av människor, inte bara hundägare och joggare. Men som sagt då måste kommunen dels veta vad de vill, dels se utifrån ett holistiskt perspektiv. Det gör man enklast att studera en karta över Motala  ström, från Himmelstalund, Industrilandskapet till Strömsparken Strömsholmen och Inre hamnen.

Gubbaktiviteter

De som stod för detta arrangemang var Johnny, Jarmo, Henrik och (Klacken). I ett halvblåsigt Norrköping möttes vi 8 stycken medlemmar upp på Gamla busstationen vid klockan 15. 30, det var bara Klas Larsson som inte dök upp. De hemlighetsfulla arrangörerna ledde oss vidare i aktivitetsmysteriet. Till sist uppdagades det att Vildmarkskampen stod på agendan. Ambitionen bör alltid vara att hitta på något unikt för gruppen, det betyder inte att det måste vara världens mest komplicerade aktiviteter, utan kan helt sonika vara en välkomponerad 5-kamp. Nedanstående aktiviteter är de vi utfört under dessa år som vi varit verksamma som Herrklubb.

3-kampen x 3: Bowling-biljard-minigolf

Lerduveskytte x 2

Långgolf

Pistolskytte

Curling x 2 nya/gamla hallen

Dart

Paintball x 2

Beach volleyball

Aqua golf

Frisbee golf

Bågskytte

Biljard x 2

Bordtennis

Go-cart x 2 Raceland

Fotboll x 2

Fotbollslekar & Suck

Maskerad: Jesus & lärjungarna

Ålandskryssning

Vildmarkskampen

Tv-spelsturnering

Fäktning

Äventyr & höjdbana

Friidrott 6-kamp

Kanot

Tipspromenad

Bowling x 2

Fort Helgenäs: lag-samarbetstävlingar

Badminton

Laserdoom x 2

Fotbollsgolf

Styrkepass-knäböjning-marklyft-bänkpress

Boxning

Pokerturnering Texas hold-em

Klättring inomhus

Luftgevärsskytte

Vin och ost provning

Hästridning

Bastutävling

Rullstolsbasket

Sumobrottning

Crosscart racing 4-hjul

Friends for life club alias FFLC

Tävlingen innehöll stora doser av tragikomiska inslag som att jag själv är fegisen i gruppen som är livrädd att skada mig. Det inverkade såklart på mitt tävlingsresultat där jag slutade sist i såväl kvalificeringsheatet som b-finalen. Jarmo Kolehmainen som aldrig kört fyrhjulingar vann i överlägsen stil före Persson, Fredrik Adolfsson och Magnus Ström. Det var dock väldigt kul att testa på denna aktivitet.

Nästa gren bestod av sumobrottning. Jag mötte Johnny ”Balboa” Hammarström, ingen önskemotståndare direkt. Han vann med 2-1 över mig och lyckades också manövrera sig till finalen. Semifinalerna stod mellan Stefan Hammarström vs Urban Svensson samt Johnny Hammarström mot Henrik Persson. De båda bröderna tog sig vidare från semifinalerna för att mötas i den gastkramande finalen. Steffe visade var konditionsskåpet skulle stå och vann med 2-1 mot brorsan Johnny. Det är svårt att tro att dessa ronder kan generera i någon form av trötthet, men tro mig det gjorde det. Pulsen hoppade jämfota till maxnivån.

Bastusamkväm

Efter dessa två aktiviteter var det dags att inta Jarmos bastu som inhyses i Arteferros AB lokaler. Det blev öl, skvaller, ölkorv, chips, framtidsvisioner och lite mera skvaller och ännu mera öl – oslagbart trevligt. Detta är väl essensen i herrklubbsträffarna. Inte nakna män dock, utan genuin kamratskap och gemenskap med det gemensamma kriteriet att ha roligt och trevligt.

Middag och party

Vi hade bokat bord på Harrys klockan 20.30. Det var glest med folk i lokalen för att vara en lördag, men vi hade ändå ruskigt trevligt. Maten var god precis som de kalla ölen. Under våra 15 år som herrklubb har det ackumulerats mycket dråpliga historier. Ju längre tid som går desto roligare blir dessa att återberätta, ju mindre sanna blir de också. Runt 22.30 var det dags att gå vidare. Jag och Stefan hade fruar/flickvänner som låg i 39 grader feber hemma. Vi valde att dra hem istället för att gå vidare.

De andra drog till Franz Jäger som denna gång arrangerades i Flygeln. 150 kronor inträde där två dansgolv och  fullpackad lokal ingår; alla människor måste vara 25 år och uppåt. Ett perfekt upplägg tyckte de sex som besökte stället. De flesta var kvar på Franz Jäger tills de stängde klockan 02.00. Johnny Hammarström hade visst varit dansgolvens självklara konung genom att bjuda 100 procent på sig själv det vill säga vara Johnny.

Dagen Efter

Steffe och jag som drog när kvällen fortfarande var ung var piggare dagen efter än på länge. De  jag pratat med hade inte alls mått så dåligt på söndagsmorgonen; lite dävenhet går dock aldrig att komma ifrån. Träffen som helhet var ruskigt lyckad och inga tråkigheter inträffade heller.

Continue Reading »