Cineasthörnan

Pixel – Eskapism

Karl Urban (1972; Wellington, New Zealand: Xena & Herkules, Sagan om ringen, Ghostship, Star trek, Priest) axlar Sylvester Stallones breda mantel i Dredd, från halvkomik till blodigt allvar. I en dystopisk anarkistisk framtid har polisväsendet fått befogenheter att agera domare, jury och bödel på samma gång. Gatorna i Mega city är laglösare än i helvetet och kaoset ändlöst. Ma-Ma och hennes våldsamma klan sköter knarkhandel, prostitution och mord i deras skyskrapa. I den måste Dredd ta sig upp med hjälp av rookien Cassandra tillika en mänsklig mutant. Handlingen är skörare än i de flesta filmer, men den spröda essensen utförs väldigt proffsigt. Man vet vad man får och man får det i mängder. Det skulle kunna blivit en intetsägande patetisk sörja som lämnar en totalt oberörd. Lyckligtvis blir jag positivt överraskad av det mycket råa våldet och den sparsmakade karga dialogen. Filmen The Raid: Redemption som kom ut för några år sedan har en nästintill likartad handling, men där dominerade fightingscenerna, här existerar knappt några.  Kvinnliga trovärdiga skurkar får man leta djupt efter i cineastgömman, men Lena Headey (1973, Hamilton, Bermuda: The Brothers Grimm, 300, Terminator – The Sahra Connor cronicle) som den hänsynslöse Ma-Ma är obeskrivbart bra. Dredd är så macho att flickvännen/sambon/frugan lägger sig efter 17 minuter, men det gör ingenting.

Julia letar efter den ”rätta” medan vännen Jason ligger med alla av det motsatta könet som befinner sig i hans närhet. Dessa två individer beslutar sig för att skaffa barn tillsammans, utan att blanda in vare sig romantik eller bo ihop. De vill helt enkelt fortsätta som de gjort förut men ändå ha tillgång till ett barn, det vill säga både äta kakan och ha den kvar. Ett udda upplägg i vardagen såväl filmiskt. Teoretiskt så fungerar detta utmärkt, men som huvudkaraktärerna successivt får erfara är verkligheten betydligt mer komplext. Trots det frispråkiga verbala språket som jag inte är överdrivet förtjust i så  är denna 1½ timme väl värd att följa. Efter dialog följer ännu mer dialog, men det blir intressantare ju längre tiden lider, vilket är Friends with kids allra största tillgång. Den här Woody Allen bebisen tar dock upp ett prekärt ämne nämligen polariseringen mellan individualiseringen och familjekollektivet; vart går gränserna för sin egentid. Det är mer drama än komedi, något jag inte tror var upphovsmännens intention.

Dredds avlägsna släkting heter The raid – redemption; den stora skillnaden dem emellan förutom budgetkontrasten ligger i att här används nävarna i symbios med några tusen knivar istället för skjutvapen. Skådisarna är mestadels från Indonesien och de flesta riktiga martial arts fighters. Handlingen är ultratunn och kan väl närmast beskrivas att ett SWAT-team vars mål är att sätta stopp för organiserad brottslighet i ett höghus. Från att jaga till att själva bli jagade villebråd i myriader av lägenheter är essensen i filmen. Korruption och bröder som kämpar på olika sidor av lagen är andra vedertagna ingredienser. De första 20 minuterna satt jag med fjärrkontrollfingret till hälften nedtryckt på stoppknappen. Det var de ytterst snygga och blodiga fightingscenerna som gjorde att fokuset från aktryckningsknappen släppte. Att våld kan vara så här vackert och underhållande hade jag gett upp hoppet om. Jag kan inte göra annat än att abdikera för just de non-stopp-snygga-actionscenerna, trots minimal budget var de koreografiskt högexplosiva

Min förförståelse om vilken genre Flight tillhörde var ”flygplanfilmsgenren”. Det visade sig snart att det temat endast var en förklädnad när filmen egentligen tog upp alkoholism. Denzel Washington, en av mina personliga favoriter gestaltar den partyglade Whip Whitaker. Snortankad och kokainpåverkad tar han rutinartat upp sitt plan i luften. Till skillnad från andra flighter så fungerar inte stålfågeln optimalt utan kollapsar. Whip lyckas mirakulöst landa planet och blir Amerikas hjältegunstling, men som sagt det var innan utredningsresultatet uppdagades. Detta drama är überstarkt, och Denzel Washingtons rolltolkning av den gravt alkoholiserade Whip är omutbar; han briljerar i varje filmsekvens som avverkas. Det här är en ytterst kraftfull mörk film som tar pulsen av att vara slav under ett drogmissbruk framförallt om ens yrke är förenat med en viss glamour. Alla karaktärer i Flight är välspelade och dialogen nästintill autentisk. En av 2012 års bästa filmer alla kategorier.

Ang Lee är regissören som Taiwan outsourcat till USA. Han ligger bakom filmer som: Sense and sensibility, The icestorm. Crouching tiger, hidden tiger, Hulk och Brokeback mountain. Den konstärliga ådra som han allt som oftast implementerar in i sina filmiska alster kommer väl till pass i denna episka berättelse. Detta är en fiktiv osannolik historia om en pojke vars fartyg mellan Indien och USA förliser. Hans föräldrar och nästan alla djur på båten försvinner ner i djupet. Pi patel klarar sig, liksom en hyena, orangutang, zebra samt en bengalisk tiger. Alla tar ofrivilligt plats på en oskadd livräddningsbåt ifrån fartyget. Ett mardrömsscenario utifrån många aspekter: solen, det oändliga havet och dess invånare, matbrist och till råga på allt en hungrig tiger. Trots  att Life of Pi klockar in på 127 minuter så finner jag inga Wordfeudpauser; trots att handlingen till 95 procent framförs på en drivande flotte med  en pojke och en tiger. Ang Lee framavlar en sagolik historia som trollbinder tittarna från första till sista bildrutan. Den udda kemin mellan pojken och tigern Rickard Parker kan bara beskrivas som magisk. Parallellt är det visuella såpass makabert vackert att det nästan gör ont. En film som troligtvis berör alla kategorier av människor; ett riktigt mästerverk.

Quentin Tarantino är i sina bästa stunder genialisk, i andra nästan undermålig. För mig har hans cineastiska genialitet visat sig i Pulp fiction och From dusk to dawn. På senare år har hans filmiska-referenser-hybris nästan tagit överhanden, så mina förväntningar var inte på topp. Oväntat nog visade sig Django unchained tillhöra en av hans allra bästa filmer. Den före detta tandläkaren Dr. King Schultz köper fri slaven Django som assimilerar honom till sin högra hand. Denna omaka konstellation bildar ett fruktat team för alla som har ett pris på sitt huvud. Django har ett mål med sitt liv, och det är att hitta sin fru som senare visar sig vara slav hos den fruktade och hänsynslösa plantageägaren Calvin Candie tillika Leonardo Dicaprio. Oerhörd smart och underhållande dialog a´la Pulp fiction samsas med groteskt blodiga scener. Jamie Foxx (1967, Terell, Texas, USA: Any given sunday, Ali, Collateral, Ray, The Kingdom, The soloist, Law abiding citizen, Due date, Horrible bosses) som spelar Django gör det på ett häpnadsväckande sätt, och det gäller för övrigt alla i detta organiska krutpaket. Vi hittar bland annat välrenommerade skådisar som  Samuel L. Jacksson, Robert Downey JR, Catherine Keener, Kerry Washington och Christoph Waltz. Till skillnad från många andra av Tarantinos filmer finns här en riktigt bra och udda story som bär upp alla andra ingredienser. Django unchained är en uppdaterad tvättäkta westernfilm med en svart revolvermessias. Det är få filmer där originell och smart dialog intar huvudroll i ett nästintill konstant flöde, men man vill bara höra mer. De 2 timmarna och 45 minuterna bygger upp en av 2012 allra bästa filmer, och absolut en av Tarantinos topp-3.

Tags: cineast, eskapism, våld

This entry was posted on 12 april, 2013 at 00:00 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.