Nice – Franska Rivierans kronjuvel

”Run Forest run” fick tillökning i löpningsfamiljen: rookien hette Magnus ”AIK” Ström tillika herrklubbspolare och gammal Vikboitfotbollskompis. Steffe Hammarström hade ont i ryggen och hade aviserat att hälsan går före 2.1 mils löpning. Samma ljumma ursäkt stod den pillemariska finnen Jarmo Kolehmainen för, när hans otränade kropp var huvudargumentet för att inte löpa detta lopp. Jag och AIK var trots mängder av skador och virusackumulerare start- och målfållan trogen.

Dag 1 – förväntningsfasen

Vårt flyg gick tidigt vilket innebar att gå upp djävulskt tidigt för att ta sig till Arlanda, parkera och checka in i tid. Jag hade bokat lyxlägenhet via Wimdu och flygbiljetter genom Lufthansa så allt det administrativa var var fixat sedan länge. Stefan hämtade upp oss mellan klockan 03.00-03.30, därefter var det ett påfrestande trevligt tjatter ända till Arlanda. Planet avgick klockan 07.40 så vi hade gott om tid att skåla in detta årliga evenemang med en traditionsenlig bägare öl i harmoni med frukost.

Reseprocessen avverkades till 100 procent friktionsfritt. Vi möttes av ett mycket behagligt väder med ett kvicksilver  som landade på 21 grader och en klarblå himmel. Efter att ha stigit ur taxin i Nice gamla stan mötte vi upp lägenhetsansvarige Mario som visade oss vägen till vårt näste i de historiska och trånga labyrinterna. Vi gjorde oss hemmastadda och packade upp vårt bagage. Nästa steg blev att fulla kylen, och  det skedde via närmaste SPAR där yoghurt, skinka, müsli, juice lades i korgen, men det var framförallt ölmängden som stack ut. Steffe och jag testade ett 8% öl som sett i backspegeln var såväl gott som starkt men dessvärre också redigt förrädiskt.

Nästa anhalt blev att acklimatisera sig med de välfyllda och inbjudande uteserveringarna; på menyn stod öl. Jag och Jarmo skämtbråkade senare i lägenheten något som resulterade i en osannolikt oväntad halvnelson där jag for som en vante över soffkanten från helvetet. Det måste ha varit cement i den stoppningen eftersom jag för ett tag trodde jag brutit ryggen. Vi avslutade kvällen med middag på innestället Waynes och  livemusik på Aka Thor. Torsdag var definitivt inte någon partydag, utan det var glesare än på de flesta årsmöten i de populära lokalerna. Tröttheten, förväntningarna och alkoholen fick oss att ressignera tillbaka till lägenheten runt klockan 23.00.

Dag 2 – Barrundeorgie

Jag sov gudomligt fast jag och AIK delade broderligt på ett täcke. Densamme räddade min dyrbara förmiddag med två panodil. Han och jag steg upp vid 8 snåret, då de andra sov som små grisar. Min ångest för att inte upptäcktsprungit under gårdagen tilltog, och jag dövade samvetet genom att irrationellt kasta på mig löparskorna med kameran i högsta hugg med syftet att insupa Nice uppvaknande. Tempot var lågt precis som mitt lokalsinne. Sprang vilse i ett gigantiskt industriområde efter att ha frågat en vänlig men inkompetent fransman om vägen till fotbollslaget Nice hemmaarena: Stade de ray.

Den fadäsen ledde mig indirekt till det helt fantastiska bergsområdet Cimez. Med vyer att döda för i symbios med fashionabla villor omgärdade av färguppviglade citrusträd där bland annat Arkeologiska- och Matisse museet hade sin hemvist. Jag hittade till slut den groteskt slitna och fula hemmaarena där Nice spelar på som för övrigt parkerar på sjätte plats i Ligue 1. Tog därefter huvudboulevarden hem för att mötas av en yrvaken Stefan. Rundan tog 2 timmar och 20 minuter, men var värd nästan varenda minut.

Runt 11 besökte vi turistbyrån för att samla på oss information hur man tar sig till närliggande bergsbyn Eze. Kontentan av detta blev helt sonika att bussen aldrig dök upp, trots ihärdigt väntande. Besvikna inledde vi resans mustigaste barrunda med att dela på en flaska vin. Vi tog oss sedan uppför de tillsynes oändliga trapporna med ett tjog kalla 8% öl från Steffes vidöppna ryggsäck. Även denna dag bjöd på sol och 20-22 grader. Målet var självklart bestiga dessa trappor för att nå toppen av den gamla slottsruinen på Castle hill. Verkligheten visade sig vara bättre än dikten med vyer som var obeskrivligt vackra. Vi tre som gemensamt besökt underbara Lissabon såg klara likheter med denna pärla. Efter 150 korttagningar i olika vinklar så vilade vi likt skandinavisk turistalkoholister på närmaste parkbänk, men en bra bit från flanerande barnfamiljer.

När ögonen inte längre pallade med mera hänförande vyer så drog vi oss ner mot Nice hamn där lyxyachterna låg radade invid varandra. Hade vi haft en halvmiljard så hade någon av dessa flytande hotell kunnat vara våra. Steffe luktade upp ett potentiellt ölhak med utsikt över hamnen, vattnet och berget. Vi det tillfället var vår alkoholpeak på topp, och livet var helt groteskt fantastiskt. Vi smidde ekonomiska planer som skulle förföra det globala kapitalet i syfte att komma upp i Bill Gates klass, att vi missade de 14 grundläggande stegen i den processen var ovidkommande.

Tiden pinnade på i rasande takt därefter inleddes en lägenhetssiesta med alkoholpåfyllning, dusch samt dunkande NRJ-låtar på stereo-tv:n. Vi flanerade smålulliga ut i de pittoreska grändlabyrinterna; vårt mål var den välrenommerade indiska restaurangen Le Dehli Behli. Den 75 -årige ägaren zappade mellan borden som en smidig panter iklädd endast en indisk variant av one piece dessutom hade den mannen ett fotografiskt minne. Maten var gudomlig precis som atmosfären, stämningen var på topp, men redan här märkte jag att Stefan påverkats mer av alkoholen än vi andra.

Vi fortsatte vidare till ett av de bästa livemusikställena i Nice: Aka Thor Pub. Till skillnad från gårdagens låga besöksantal var stället knökfullt. Vi nästlade oss fram till borden invid scenen där tre-manna-cover-bandet Bronsonv12 uppträdde i några timmar. Den 24 -årige Mathilde var en autentisk rockuppenbarelser fri från rockklyschor. Det var troligtvis en syrra som livnärts sig på sina bröders musikintresse. Hon hade karisma som få, och kan väl närmast jämföras med en ung Joan Jett eller ännu bättre: Pat Benetar. De framförde bland annat The Cranberries ”Zombie”, men blandade och spetsade musikcocktailen med pop, punk, hårdrock, en mycket uppskattad hybrid hos den vilda publiken, så även hos oss.

Tyvärr så blev Stefan Hammarström  hakets värstingvilden, och dansade loss likt ett nyvaket lik på speed. När han likt mig själv inträder i den komafasen, det vill säga inte har tillstymmelser av minne av vad som hänt dagen efter, blir han ”busbråkig” och aningen ”buselak”. Jarmo, jag och Magnus samt någon stackars snäll fransman blev offer för ett crescendo med små tjuvknep. Till sist blev en högröd Jarmo tjurig, och skulle flyga på Steffe. Jag hade fått såväl sambucca som öl på mig, och golvet var mer likt en skridskobana. Det hela slutade med att Jarmo som var helt oskyldig blev utkastad, och sedan fortsatte vi fyra att käbbla onödigheter utanför. Det blev en natt av otrevligt raljerande där alkoholen gjorde att vi alla drogs in i smeten. Runt halv fyra kom den stora försoningen, med essensen av manlig vänskap. Kramar avlöste förlåtorgier och sedan somnade vi alla likt snälla lamm.

Dag 3 – Dagen innan loppet

Jag och AIK gick upp vid åttatiden för att hämta våra startnummerlappar i ett närliggande löpningsforum. Vi hittade dock inte vår nyckel. Utan den så var vi strandsatta, då detta var ett franskt speciallås. Alla utom Steffe som låg utslagen i sin säng letade febrilt efter metallbiten, utan att hitta den. Det ironiska var att Jarmo ersatte mig som ”the guardian of the key” bara för att jag var så svår att nå via mobiltelefon, men som sagt såhär går det om man utelämnar strukturens och organisatörens mästare. Jarmo var uppriktigt jätteledsen, men till sist fick vi ringa upp vår värd Mario med beskedet att vi inte hittade vår enda nyckel. Han kom inom en timme och ringde runt till 2 av 3 grannar som bodde ovanför oss som var potentiella nyckelbärare. Jag och AIK lämnade den uppdämda stämningen för att hämta nummerlappar och T-shirts inför loppet.

Vi anlände till vår port samtidigt som den jovialiske låssmeden; ett dåligt tecken. Mario hade beslutat att byta låset, något som skulle kosta runt 2000 kr. Steffe låg i sin säng och tynade bort; runt 12.30 var låsprocessen över. När de gått kravlade sig liket upp, och vi var självklart påverkade av det turbulenta som dels skedde igår, dels det som skedde med den borttappade nyckeln.

Tyvärr så missade vi chansen genom detta ofrivilliga tidstapp att besöka vad som kan beskrivas som ett utav Rivierans vackraste platser, nämligen Villages Perchés byn Eze. Med sina 3000 invånare och vyer som lockat bland annat Disney och Nietzsche reser sig byn 429 meter över havet likt ett jättelikt örnnäste. Ja, det missade vi tyvärr; måhända var det aldrig meningen att vi skulle få se detta närliggande paradis.

I ett grådaskigt och aningen kylslaget Nice lämnade vi gamla stan för att shoppa loss i de nya delarna. Så mycket inköp blev det dock inte då de inavlade globala kedjorna även kan hittas i Norrköping dessutom var det dyrare än i Sverige. Det blev ett Internetcafé för mig medan de andra strosade runt kvarteren. Sedan testade vi på en genuin Vietnamesisk restaurang, där Jarmo blev gruvligt besviken på sin rätt medan Steffe var supernöjd, vi två andra var väl halvnöjda med stark betoning på halv. Kittet i gruppen var mer homogent än någonsin; att prata med varandra och respektera varandras olikheter är en styrka hos oss onekligen.

När vi kom tillbaka till lägenheten så började de som inte skulle springa morgondagens lopp att grogga och inta diverse ölsorter. Det skapade verkligen en polarisering mellan de två teamen; de hälsosamma vs alkoholisterna. Av en ren händelse städade Jarmo rummet, och upptäckte till sin fasa den bortsprungna nyckeln. Då vi redan bytt lås så var värdet av fyndet lika med noll. Det hade faktiskt varit bättre att något tagit den, än att vi själva var orsaken till nyckelfadäsen. Vi beslutade snabbt att ingen skulle få skulden, utan delade broderligt på kostnaden. Senare på kvällen hittade vi återigen en restaurangpärla. Denna gång var temat genuint italienskt käk. Det familjedrivna Piccola Italia var en dröm för gommarna. Pappan spelade gamla italienska hits på keyboard, frun och de vackra döttrarna tog upp beställningarna och serverade den delikata maten. Nu började Steffe komma i fasen ”obstinat och retfull”. Det i sig var väl inte jordens undergång, men då jag och AIK var kliniskt nyktra så var vi mera vaksamma på gänget med sju karga italienska män som likt hökar vakade över vårt beteende. Jag associerade genast dess karismatiska maktauktoriteter till tv-serien The Sopranos. Visste jag inte bättre så hade jag nog trott att de kommit för att äta en middag efter att ha dumpat några lik i vattnet täckta av cement efter att ha knivmördat dem.

Vi kom ut med livet i behåll till vår lägenhet där anti-hälso-teamet fortsatte grogga. De fortsatte ut för att se om de kunde hitta någon bra musikpub. Jag och Magnus förberedde oss istället minutiöst inför morgondagens komma skull. Grabbarna grus kom inte hem alltför sent, och då betedde de sig som två tysta möss, något som borgade för mycket gående och lite alkohol.

Dag 4 – Nice halvmaraton

Vi vaknade diktatoriskt av AIK:s förinställda alarm klockan 07.-00. Kaffe, vatten, müsli och fil blev vårt kostvapen mot de kommande 2.1 milen. Att ta på sig löpningsutrustningen är det närmaste jag kommer en religiös upplevelse Ångorna av den burk tigerbalsam som jag gnodde in mig med öppnade upp alla sinnen på full gavel. Trots våra fiktiva farhågor angående taskiga väderprognoserna så var förhållandena nästintill optimala när vi 45 minuter innan starten lämnade lägenheten. 16-17 grader, enbart lite blåst, samt sol och moln som turades om att visa sig.

När jag väl stod i min  löparfålla så var det så där lite pirrigt och löparhögtidligt som man bara vill att det ska vara. AIK och jag hade kommit ifrån varandra under uppvärmningen. Min kära bundsförvanter GPS pulsklockan Garmin 305 samt en nyladdad mp 3 Sansa med blandade musikhöjdpunkter som Shinedown, Survivor, Ace of base Tom Jones, Amanda Jensen, Halestorm, Rick Springfield, Sixx:AM var såklart med mig.

Trots att jag festat loss ordentligt och joggat över 2 timmar två dagar innan, svarade kroppen osedvanligt bra; kände mig pigg i benen helt enkelt. De första 9 km avverkades runt Nice relativt breda boulevarder, dock inte tillräckligt för att man skulle kunna springa utan att behöva dra ner på tempot. Ville man springa om andra löpare så var det trottoarstrategin som gällde. Efter en mil när vi nått strandpromenaden försvann det bekymret. Jag passade på att äta och dricka det som stod tillbuds efter varje 5 km, det vill säga banan, apelsin, sportdryck och vatten, och mycket bananbitar blev det.

Min fyra adekvata mål

1. Ta sig runt utan att bryta loppet på grund av skada och dylikt.

2. Inte under några omständigheter gå under själva loppet.

3. Komma under 1 timme och 50 minuter

4. Slå mitt personbästa på 1 timme 44 minuter och 3 sekunder från Bratislava halvmaraton 2011

Ända fram tills 14 km kändes allt väldigt behagligt, efter 15.5 km vände vi tillbaka mot mål längs med strandpromenaden. Mitt primära mål var att hålla ut steglängden och öka farten, då benen fortfarande kändes fräscha. Tyvärr hade lilldjävulen på axeln hunnit vakna till liv. Han manade mig de 4 sista km att börja gå, i alla fall dra ner på tempot. Denna mentala diskrepans var min allra värsta fiende, inte konditionen eller kroppen i sig.  Som alltid är det en härlig känsla att ta sig under målsnöret. 3017 stycken män och kvinnor tog sig runt detta välarrangerade lopp. Den bästa tiden stod SEFIR DINO med på tiden 1:00:30, en perverst bra tid, BEUCHOT GÉRARD kom in sist med tiden 3:12:53.

Magnus Ström kom in runt 1:44:30, en mycket bra tid utifrån att han varit såväl skadad som  sjuk den sista tiden. Själv landade jag på utmärkta 1:47:47, fast omräknat på 21.375 km eftersom resultaten lustigt nog baserades från startskottet till mållinjen, men vi längre bak nådde den inte förrän senare. Det visade sig också att AIK sprungit och lurpassat på mig under cirka 1.1 mil, för att när jag hämtade bananer rutscha förbi mig. Han var livrädd för att han skulle sporra mig ifall jag sett honom, något han hade damned rätt i. Steffe och Jarmo hejade för övrigt fram oss under slutskedet av loppet, ett välbehövligt inslag.

Efter duschen tog jag videokamera och kameran i handen för att fota runt lite granna och shoppa presenter till familjen. Det blev två minnesvärda timmar tillika ett tidigt farväl av en underbart trevlig stad. Senare på dagen letade vi upp en irländsk restaurang där mina gourmandförväntningar var obefintliga, men majoriteten bestämde helt enkelt. Till min förvåning visade sig haket The Snug  and cellar bar värna om sina mattraditioner. För första gången åt jag Yorkshire pudding med kål, ölsås, potatis och stekt rostbiff och en tvättäkta Guiness till. Jag ville ha radioaktivt well done kött precis som Magnus, men när maten väl dök upp var köttet alldeles för rött för min smak, det var bara tillbaka in i ugnen igen, men hela matanrättningen var både mastig och väldigt god.

Vårt mål för dagen var annars att se Liverpool vs Chelsea i Premier League. Vi valde en nästan folktom bar där vi drack öl och åt jordnötter till en match som till sist slutade 2-2 efter att kannibalen Suarez gjort mål i 6:e övertidsminuten. Därefter bar det iväg hem igen där vi dividerade lite om vi skulle gå ut eller inte. Jag själv kände mig mätt på såväl öl som andra alkoholaktiva drycker och passade helt sonika. De andra gjorde likadant efter ett noga övervägande. Kvällens begivenhet blev samkväm och pizza från ett hål i väggen, ett toppenställe visade det sig. Vi packade, tittade på musik och följde nyheterna samt tog vår sista glass på Rivierans största glassbar med 94 olika sorters smaker i sitt bagage: Fenocchio. 

Dag 5 – Farewell

Jag sov nog bäst av alla trots den ödmjuka men nattliga dragkampen om mest täcke med AIK. Densamme snarkade periodvis, men slutade när han vände på sig efter att ha rappat honom aggressivt på armen. Enligt Steffe gällde inte det devisen; Jarmo snarkade sig igenom natten likt en spädgris utan äpple. I vilket fall som helst gick de flesta av oss upp runt åtta. Fixade i ordning det sista och tog successivt adjö av en utmärkt lyxlägenhet. Vår hyresvärd Mario dök upp runt 10, och gav oss tillbaka depositionen exklusive 200 euro för byte av lås, Han beställde taxi, 10 minuter senare var vi på väg ifrån gamla stan. Kaffe med frukost samt shopping i ett utbud som var halvtaskigt var det vi ägnade oss åt på flygplatsen. Att matcha rätt presenter till rätt familjemedlem var definitivt inte det lättaste. Den 3 timmar långa flygresan segade sig fram, man ville bara hem. Detsamma gällde bilfärden från Arlanda till ”Peking”: Jarmo lämnade oss redan på flygplatsen, då han lovat sin dotter att följa henne och hennes kompis till Justin Bieber konserten.

”Borta bra, men hemma bäst”, en sliten klyscha men ack så sanningsenlig. Jag har i och med löpningen längs med strandpromenadernas urmoder Promenade des Anglais, dels gjort det, dels sprungit längs med Seine förra året i Paris. Nu har jag bara löpningen i Groznys radioaktiva kolgruvor kvar. Hur klarade sig vår rookie-resekompis Magnus Ström då? Han passade perfekt in i denna dysfunktionella löpningsresa, och klarade utan problem inträdesbiljetten till kommande löpresor. Som det ser ut för tillfället hägrar Prags halvmaraton i början av april 2014. Då har även Jarmo och Steffe proklamerat att de ska springa.

Ursäkter av guds like.

De flesta människor tycker det är viktigt att att våga se och lära sig något nytt. Att förverkliga sig själv eller sin familjs drömmar, vidga sina vyer och utmana sig själv med nya upplevelser och nya intryck tillhör livets små gåvor. Dessvärre assimileras allt för många in i ett adekvat vardagslunk, oföretagsamhet eller dåliga vanor, vilka sakta men säkert kväver och dränerar individer på genuin livskvalitet. Hänger du på till…..? ”Får se”, ”Tror inte det”, ”Har inte tid”, ”Skulle vilja, men familjen går före”, ”Har inte råd”, ”Ska jobba”, ”Tyvärr är slutkörd” etc etc. Skulle kunna skriva en bok om alla ursäkter som florerar i vårt vardagsliv. Ekonomi- och tidsperspektivet är de två vanligaste ursäkterna. Självklart är många ursäkter helt befogade, men det är när de sätts i ett subtilt vardagssystem som de blir dysfunktionella.

Vill egentligen inte iklä mig rollen som ekonomibesserwisser, men genom att konkret uppvisa verkligheten så går det att applicera ett motivationsperspektiv på den ansträngda budgeten, vilket visar på att man klarar betydligt mer än man tror. Då går det helt enkelt inte att ha kakan och äta den, utan vad man vill göra blir det primära att lägga fokuset på. Är det en resa, ny soffa eller tv inköp som saken gäller, blir det svårt att parallellt köpa läsk, öl, snabbmat, luncher, prenumerationer, lösgodisorgier, caféfika, chipsberg, läsk- och juicebanker, om inte ens budget är väl tilltagen. Dessa små poster bildar en jättelik utgiftsbank som lufttorkar familjens ekonomi på sådant de verkligen vill göra eller köpa. Röker ena parten och den andra snusar så är man dels en groteskt dålig förebild för sina barn, några som definitivt inte gör som föräldrarna säger, utan som reproducerar sina föräldrars beteende , dels ger upphov till ett gigantiskt svart ekonomiskt svårt hål.  Se till att sluta röka eller snusa och skippa socker-fett-myskvällar framför tv:n helt enkelt.

Familjebalans.

Att vilja 0ch utföra är en sak, men är man inte singel måste man helt enkelt visa hänsyn och kompromissa. Det bästa är att rannsaka sig själv på vad som är roligast;  därefter lägga ekonomifokuset just på de valda delarna. Det kan i viss fall vara kontraproduktivt att dra iväg med barnen till Franska Rivieran i två veckor, när de hellre vill åka till Varamobadet och ta med sig några kompisar. Konsekvenserna blir konflikter, ångest och dyra pengar för något som aldrig borde ha inträffat, om man hade pratat med varandra innan. Om man så gärna vill åka till en storstadsmetropol kanske det är bättre att åka med några kompisar eller sin fru/sambo istället.

Barnen älskar badhus, att spela uno och leka jaga, men livet består inte bara av att göra det roliga, utan också visa upp den andra sidan. Ibland så anser jag att de ”måste” följa med i syfte att att vidga deras vyer eller för att det inte finns andra alternativ. Det kan vara att handla, ta promenader, följa med till squashen och dylikt. Oftast är dessa bättre tillfällen att komma närmare sina barn än att göra något ”roligt”. I mitt tycke är långa promenader med delmål  i sig en universalmetod att lära känna sina barn än att exempelvis spela spel. Att det innebär vardagsmotion för en hel vecka är bara en ren bonus i detta fall. Intressanta aktiviteter behöver nödvändigtvis inte kosta skjortan. I Norrköping finns det riktigt bra ställen att gå till som exempelvis: Stadsmuseet, Arbetets museet, Badhuset. På sommaren kan man exempelvis besöka närliggande småsjöar, ha picknick eller spela minigolf, frisbeegolf; det är egentligen bara fantasin som sätter gränserna.

Min fru och jag har sedan 1998 implementerat in 28:e middagarna det vill säga då vi unnar oss ett restaurangbesök i månaden utan barn. Det innebär att vi en gång i månaden går ut och betar av nya restauranger främst i Östergötland, men även utlandet om vi råkar befinna oss där. Det är i sig en utmärkt strategi att tillvarata eller frigöra tid med varandra, utan ungar.

Brorsan och jag delar ett gigantiskt gemensamt intresse och det är filmer i alla dess genrer. Bio-års-konsumtionen brukar pendla mellan 10-14 biofilmer per år. Så när något riktigt bra dyker upp på bio hänger vi på låset. Dessa livskvalitetsbefrämjare frigör också tid för att umgås med honom.

Egentid är så snuskigt viktigt och troligtvis kittet hur man känner sig som person och hur ens familj mår. För mycket egentid kan tyda på ren egoism, men en välbalanserad sådan är absolut nödvändigt för allas bästa. Tyvärr upplever jag att en stor andel outsourcar sin egentid i syfte att inte göra något alls. ”Det tar vi när barnen vuxit upp!! eller ”Det har jag inte tid med” är några vardagsmantran som oftast reproduceras hos ens grannar eller bekanta. Det kan vara något så simpelt som att verkligen ta sig tid att lyssna på ny som äldre musik. Den aktiviteten fyller många viktiga funktioner förutom just egentidsperspektivet. Dessvärre har många som haft sort musikintresse minskat eller helt sonika skippat den livskvalitetsaspekten. Ibland upplever jag den processen som någon form av livresignation, eller att de blivit gubbiga/gummiga 25 år tidigare än vad som borde vara fallet.

Ens fru eller sambos egentid måste också respekteras och läggas in i vardagspusslet. Min fru tränar på Friskis & Svettis, umgås med sina kompisar via sina tjejträffar och pysslar mycket i hemmet. Vi är ju likt många andra par olika som individer, och spelreglerna måste utifrån detta beaktas. Gillar ens fru/sambo att pyssla eller fixa med blommor, låt henne göra det, så gör jag de saker som jag gillar bättre.

Kompisar och vänner får oftast stryka på foten när man infogats i familjelivet och arbetslivets klor. Det finns helt enkelt inte mycket tidsutrymme kvar att deala med när man ska handla, tvätta, städa, hämta och lämna barn till skola, kompisar eller fritidsaktiviteter. Då är det viktigt att prioritera de vänner man trivs allra bäst med, och hitta luckor i den uppgjorda livskvalitetsschemat. Det vill säga vänner som inger positiv energi, och inte är bottenlösa källor till konflikter. Som sagt umgås med de bekanta man trivs allra bäst med under hela  året, vare sig det är fika, middagar eller något annat. Det behöver vare sig ta så lång tid eller göras alltför  komplicerat.

Att leva i nuet är oerhört viktigt, men att planerainfoga aktiviteter som man uppskattar mycket är också livsnödvändigt. Att längta till nästa Thailandsemestern, utan att njuta på vägen dit, är att reducera sin livskvalitet, där kortsiktiga som långsiktiga mål går hand i hand. Det är minst lika viktigt att transportsträckorna dit blir vardaglig livskvalitet i sig. Att unna sig tid på att läsa böcker, morgontidningar och prenumerationer, att ta sig tid att titta på morgon-tv. Utnyttja sådant som ligger i kommunen eller regionen, sådant som är gratis eller inte kostar mycket. Augustifestivalen, Kulturnatten, Grabbhalvan/tjejruset, Lokusloppisen, marknader, bada, frisbeegolf, beachvollyboll, biljard, minigolf medför inga ekonomiska katastrofer, men är ändå trevliga aktiviteter.

Livskvalitets-öar 2013.

Januari

Heldag på badhuset

28:e middag

Februari

Swedish catella open i Linköping

28:e middag

Mars

Hantverksmarknaden på Brunnsalongen

Peking-Buffe-middag-tradition med brorsan och pappa

Stefan & Mats promota våra två långfilmsmanus på Cnema via Östegötlands förenade filmare

Heldag på badhuset

28:e middag

April

Lisa Tillings Fairytale i Värmekyrkan

Musicquiz på Harrys med Ola Andersson & Jocke Andersson

Påsk familjefikapromenad

Installation av LG 55 tum Led -tv samt vårt första hemmabiosystem från LG

3D bio: Crodarna med Hanna och Frida

Nice halvmaraton

Smultronstället i Söderköping premiär; glasseufori.

28:e middag

Maj

Hanna & Fridas dansavslutning på Stadium arena

Högtidlig middag när Marie tilldelas S:t Olofsmedaljen på Louise De Geer efter hela 25 år i Kommunens tjänst.

Herrklubbsträff

Grabbhalvan på Stadium arena

Norrköping – Elfsborg på Idrottsparken med familjen

28:e middag

Juni

Sweden rock 4 dagar i Sölvesborg

Lokusloppis på Gamla Rådstugugatan

Juli

Skogsröjet  i Rejmyre för att se Pretty Maids

28:e middag

Juli & August Sommarjobb

Augusti

Hyra stuga 1 vecka på Österlen med familjen

Augustfestivalen

28:e middag

September

Bråviksloppet

Lidingöloppet

Kulturnatten

28:e middag

Oktober

Firefest: musikfestival för melodisk hårdrock i Nottingham. Ett mecka om man har snöat in sig på den typen av genre. Jag åker ensam och blir borta 4 nätter.

Höstmilen

28:e middag

November

28:e middag

Herrklubbsträff

December

Jul och nyårsfirande

28:e middag

Pixel – Eskapism

Karl Urban (1972; Wellington, New Zealand: Xena & Herkules, Sagan om ringen, Ghostship, Star trek, Priest) axlar Sylvester Stallones breda mantel i Dredd, från halvkomik till blodigt allvar. I en dystopisk anarkistisk framtid har polisväsendet fått befogenheter att agera domare, jury och bödel på samma gång. Gatorna i Mega city är laglösare än i helvetet och kaoset ändlöst. Ma-Ma och hennes våldsamma klan sköter knarkhandel, prostitution och mord i deras skyskrapa. I den måste Dredd ta sig upp med hjälp av rookien Cassandra tillika en mänsklig mutant. Handlingen är skörare än i de flesta filmer, men den spröda essensen utförs väldigt proffsigt. Man vet vad man får och man får det i mängder. Det skulle kunna blivit en intetsägande patetisk sörja som lämnar en totalt oberörd. Lyckligtvis blir jag positivt överraskad av det mycket råa våldet och den sparsmakade karga dialogen. Filmen The Raid: Redemption som kom ut för några år sedan har en nästintill likartad handling, men där dominerade fightingscenerna, här existerar knappt några.  Kvinnliga trovärdiga skurkar får man leta djupt efter i cineastgömman, men Lena Headey (1973, Hamilton, Bermuda: The Brothers Grimm, 300, Terminator – The Sahra Connor cronicle) som den hänsynslöse Ma-Ma är obeskrivbart bra. Dredd är så macho att flickvännen/sambon/frugan lägger sig efter 17 minuter, men det gör ingenting.

Julia letar efter den ”rätta” medan vännen Jason ligger med alla av det motsatta könet som befinner sig i hans närhet. Dessa två individer beslutar sig för att skaffa barn tillsammans, utan att blanda in vare sig romantik eller bo ihop. De vill helt enkelt fortsätta som de gjort förut men ändå ha tillgång till ett barn, det vill säga både äta kakan och ha den kvar. Ett udda upplägg i vardagen såväl filmiskt. Teoretiskt så fungerar detta utmärkt, men som huvudkaraktärerna successivt får erfara är verkligheten betydligt mer komplext. Trots det frispråkiga verbala språket som jag inte är överdrivet förtjust i så  är denna 1½ timme väl värd att följa. Efter dialog följer ännu mer dialog, men det blir intressantare ju längre tiden lider, vilket är Friends with kids allra största tillgång. Den här Woody Allen bebisen tar dock upp ett prekärt ämne nämligen polariseringen mellan individualiseringen och familjekollektivet; vart går gränserna för sin egentid. Det är mer drama än komedi, något jag inte tror var upphovsmännens intention.

Dredds avlägsna släkting heter The raid – redemption; den stora skillnaden dem emellan förutom budgetkontrasten ligger i att här används nävarna i symbios med några tusen knivar istället för skjutvapen. Skådisarna är mestadels från Indonesien och de flesta riktiga martial arts fighters. Handlingen är ultratunn och kan väl närmast beskrivas att ett SWAT-team vars mål är att sätta stopp för organiserad brottslighet i ett höghus. Från att jaga till att själva bli jagade villebråd i myriader av lägenheter är essensen i filmen. Korruption och bröder som kämpar på olika sidor av lagen är andra vedertagna ingredienser. De första 20 minuterna satt jag med fjärrkontrollfingret till hälften nedtryckt på stoppknappen. Det var de ytterst snygga och blodiga fightingscenerna som gjorde att fokuset från aktryckningsknappen släppte. Att våld kan vara så här vackert och underhållande hade jag gett upp hoppet om. Jag kan inte göra annat än att abdikera för just de non-stopp-snygga-actionscenerna, trots minimal budget var de koreografiskt högexplosiva

Min förförståelse om vilken genre Flight tillhörde var ”flygplanfilmsgenren”. Det visade sig snart att det temat endast var en förklädnad när filmen egentligen tog upp alkoholism. Denzel Washington, en av mina personliga favoriter gestaltar den partyglade Whip Whitaker. Snortankad och kokainpåverkad tar han rutinartat upp sitt plan i luften. Till skillnad från andra flighter så fungerar inte stålfågeln optimalt utan kollapsar. Whip lyckas mirakulöst landa planet och blir Amerikas hjältegunstling, men som sagt det var innan utredningsresultatet uppdagades. Detta drama är überstarkt, och Denzel Washingtons rolltolkning av den gravt alkoholiserade Whip är omutbar; han briljerar i varje filmsekvens som avverkas. Det här är en ytterst kraftfull mörk film som tar pulsen av att vara slav under ett drogmissbruk framförallt om ens yrke är förenat med en viss glamour. Alla karaktärer i Flight är välspelade och dialogen nästintill autentisk. En av 2012 års bästa filmer alla kategorier.

Ang Lee är regissören som Taiwan outsourcat till USA. Han ligger bakom filmer som: Sense and sensibility, The icestorm. Crouching tiger, hidden tiger, Hulk och Brokeback mountain. Den konstärliga ådra som han allt som oftast implementerar in i sina filmiska alster kommer väl till pass i denna episka berättelse. Detta är en fiktiv osannolik historia om en pojke vars fartyg mellan Indien och USA förliser. Hans föräldrar och nästan alla djur på båten försvinner ner i djupet. Pi patel klarar sig, liksom en hyena, orangutang, zebra samt en bengalisk tiger. Alla tar ofrivilligt plats på en oskadd livräddningsbåt ifrån fartyget. Ett mardrömsscenario utifrån många aspekter: solen, det oändliga havet och dess invånare, matbrist och till råga på allt en hungrig tiger. Trots  att Life of Pi klockar in på 127 minuter så finner jag inga Wordfeudpauser; trots att handlingen till 95 procent framförs på en drivande flotte med  en pojke och en tiger. Ang Lee framavlar en sagolik historia som trollbinder tittarna från första till sista bildrutan. Den udda kemin mellan pojken och tigern Rickard Parker kan bara beskrivas som magisk. Parallellt är det visuella såpass makabert vackert att det nästan gör ont. En film som troligtvis berör alla kategorier av människor; ett riktigt mästerverk.

Quentin Tarantino är i sina bästa stunder genialisk, i andra nästan undermålig. För mig har hans cineastiska genialitet visat sig i Pulp fiction och From dusk to dawn. På senare år har hans filmiska-referenser-hybris nästan tagit överhanden, så mina förväntningar var inte på topp. Oväntat nog visade sig Django unchained tillhöra en av hans allra bästa filmer. Den före detta tandläkaren Dr. King Schultz köper fri slaven Django som assimilerar honom till sin högra hand. Denna omaka konstellation bildar ett fruktat team för alla som har ett pris på sitt huvud. Django har ett mål med sitt liv, och det är att hitta sin fru som senare visar sig vara slav hos den fruktade och hänsynslösa plantageägaren Calvin Candie tillika Leonardo Dicaprio. Oerhörd smart och underhållande dialog a´la Pulp fiction samsas med groteskt blodiga scener. Jamie Foxx (1967, Terell, Texas, USA: Any given sunday, Ali, Collateral, Ray, The Kingdom, The soloist, Law abiding citizen, Due date, Horrible bosses) som spelar Django gör det på ett häpnadsväckande sätt, och det gäller för övrigt alla i detta organiska krutpaket. Vi hittar bland annat välrenommerade skådisar som  Samuel L. Jacksson, Robert Downey JR, Catherine Keener, Kerry Washington och Christoph Waltz. Till skillnad från många andra av Tarantinos filmer finns här en riktigt bra och udda story som bär upp alla andra ingredienser. Django unchained är en uppdaterad tvättäkta westernfilm med en svart revolvermessias. Det är få filmer där originell och smart dialog intar huvudroll i ett nästintill konstant flöde, men man vill bara höra mer. De 2 timmarna och 45 minuterna bygger upp en av 2012 allra bästa filmer, och absolut en av Tarantinos topp-3.

Tjejen har blivit mobiltelefonmyndig?

Det nyliberala samhället tillika kapitalismens i sin renaste form har motvilligt assimilerat mig att gå med på att köpa Hanna en egen mobiltelefon. Hon börjar i 4:an efter sommaren och är då inte berättigad att gå på frita samtidig som jag diktatoriskt tagit bort det fasta teleabonnemanget i syfte att finslipa budgeten. I och med dessa åtgärder målade jag in mig i ett riktigt klibbigt hörn. Min enda konkreta sanktionerade motåtgärd som jag fick igenom, var att inte köpa någon av Iphone eller Samsungs flaggskepp. Det blev istället den smidiga och ”lagom” dyra mobilen Samsung Ace, vilken vi köpte kontant för 1400 kronor med syftet att slippa ackumulerade avbetalningsplaner. 79 kronor kostade abonnemanget en summa som inte är allt för påfrestande. Problemet med mobilvalet var att kapacitet/processorn eller vad det nu är, inte kan ta emot alla spel som typ Minecraft; ett dagligt eko från en som vill spela med sin bästa kompis, men helt sonika inte kan det. Jag har lovat henne en ”lyxigare andratelefon” om några år, men det viktigaste är just att kunna ringa, maila, sms:a och ta kort helt enkelt – tycker vi.

Pappa-dotter-lång-promenad

Hanna följde med sin bästa kompis Lina på Öppet hus på Vittraskolan. Det öppnade dörren för en Frida & pappa förmiddag. Vi tog en promenad i snöbelagda miljöer där syftet var att prata, men också att titta in till Arbetes museet och Stadsmuseet. Fridas fokus låg definitivt på fikapausen. Hon valde med stor omsorg ett av de dyraste ställen i stan nämligen Jolle choklad & dessert som samtidigt är en av de mest autentiska ställen i Norrköping när det kommer till originalitet, kunskap och egentillverkning. Jag tog en magisk hallonchokladmousse med dubbel espresso medan Frida frossade på en 72% chokladkladdkaka som var lika god som mäktig. Pappsen fick ta över ätprocessen, något som jag hade hoppats på; som kompensation blev det delikatesspraliner och chokladkakor. Det blev en jättetrevlig utflykt där man inser vikten att ibland bara ägna sig åt ett av sina barn.

Påsklovet

Essensen i vårt påskfirande är den traditionsbundna påskmiddagen hos Marie föräldrar i Vångaland. Förutom att det är trevligt där och att maten är sådär svärfäräldrargod passar jag dessutom på att tvätta bilen såväl utvändigt som invändigt. Vårsolen sken i takt med med det höga radioskvalet, något som nästan skapade en religiös här-och-nu-känsla. Att jag för första gången på länge kunde se bilen som den bör se ut exklusive salt, snö, lera, sandberg var minst lika tillfredsställande som själva solen och musiken.

Marie försörjde familjen genom att jobba extremt mycket, så det låg på min lott att aktivera barnen. Den första begivenheten som de önskade sig allra mest var att besöka Linköpings Badhus. Det blev 4 intensiva timmar inklusive fika i symbios med ett redigt motionspass där vattenrutschkanor regerade. Det relativa nya vattenhjulet var något som uppskattades av alla i badhallen. Smolket i bägaren var att man endast  fick parkera i högst två timmar i taget, då de inte har någon egen parkeringsplats, något som innebar att någon måste byta om, lägga i pengar i automaten och byta tillbaka till badkläder. En process som varken jag eller Medley själva var speciellt överförtjusta i.

Några dagar senare tog jag och barnen en promenad till Filmstaden för att se Crodarna i 3D. Förfesten bestod av att besöka våröppnade glasspalatset Halvars. Visst, det var aningen kylslaget för årstiden, men stod man i solen så kändes det verkligen som att våren var här. En av årets nyheter blev avpolletterad på direkten då den bestod av den egendomliga konstellationen citron och pepparrot. Nyhet nummer två hette ”godis” och bjöd på en färgsprakande gräddglass med godissmak och tuttifruttikulor som tilltalade båda barnen före som efter provsmakningen.

Klockan 13.00 när solen sken som bäst ute uteblev publikrekordet på den stora biografen. Jag Frida och Hanna satte oss bekvämt i biosalongen med  cirka 70 andra förväntansfulla. Filmen fick av oss ett enhälligt klart godkänd betyg. Innan vi begav oss hemåt dräpte vi några burgare på McDonalds, ett alltid lika populärt inslag. Efter denna halvdag var vi alla lite sega, men utbyte upplevde vi alla en riktigt trevlig dag.

På samma lott låg subliminalt också att jag skulle stå för lördagsmiddagen. Jag testade att göra tre nya recept där kittet var teriyakimarinerad kyckling. De tre tillbehören var: tomatparmesansallad, chililime-guacamolesallad och basilikaröra. Dessa såg rysligt aptitliga ut på middagsbordet. Tyvärr var det bara basilikaröran som klarade kriteriet djävulskt gott, de andra förkastades till intetsägande-listan-periferin. Efterrätten bestod av en skotsk dessert: Cranachan. Whisky, grädde, hallon, havregryn och honung var några adekvata ingredienser. Skottar är väl inte kända som några gourmander, kanske en förklaring till att detta inte frestade på smaklökarna.

Kattuslingarna

Dexter och Tussen växer så det knakar, något som definitivt påverkar ekonomin. Att de äter oss ur huset är ett starkt uttryck, men då jag fått noja att bara servera såväl mjuk- som hårdmat till dem utan socker innebär det produkter i klass med saffran. Men det är svårt att gå tillbaka till stormarknadskattmaten när det kommer till sina kära ögonstenar. Att man lackar till på kattmatsproducenter vars syfte med att tillsätta socker är dels att se till att de äter mer än de borde, dels att sockret framavlar diabetes. Marie har förstärkt balkongräcket med nät i syfte att omöjliggöra för främst Tussen att hoppa upp på räcket och sedermera försvinna ur våra liv. Hitintills har den strategin fungerat, men vill dem så kan de klättra upp på nätet och sedan ut i friheten, hoppas de inte får den tanken bara.

Buffétradition med flera dimensioner

Brorsan, jag och pappa har den senaste 10 års perioden inlett någon form av mattradition i slutet av mars. Det är ett utmärkt sätt att umgås. Min pappa dyrkar friterad mat troligtvis en gigantisk anledning till varför hans vikt inte minskas nämnvärt. I vilket fall som helst sammanfaller slutet av mars med hans födelsedag vilket bildar en matbrygga till hans konservativa friteringsbegär. Buffén är den äldsta i Norrköping och det är inte svårt att förstå varför den funnits i hela 17 år. Två  timmar med friteringsos, currysåser och en några kalla öl skred snabbt fram.

Hantverksmarknad på himpa

Ett 40-tal lokala konsthantverkare visade upp sina kreativa alster i den mysiga Brunnssalongen från 1700-talet. Maries kusin Mikael Gustavsson var en av utställarna på denna årliga hantverkstradition. Medelåldern brukar ligga runt 71 år, och detta år var inget undantag, tror till och med den var ännu högre i år. Det finns massor av fina saker som i och med att de just är hantverk är snordyrt. Vi har alltid försökt stödköpa dylika konstkreationer ifrån Micke. I  år låg hans konstärliga fokus på keramikbilar och såklart blev det en estetisk rostfärgad sådan som hamnade i vår shoppingvagn för 550 kr.  Jag tror bestämt att vi ligger i framkant när det kommer till ”bästa kunder” på hans dolda lista.

Mats & Marie egentid

28:e traditionen det vill säga ut och äta på ny restaurang 1 gång i månaden vidmakthölls. Det blev Saliga Munken, Tegelvalvet samt  Viet Deli som stod för utspisningsprocessen.  Av någon outgrundlig anledning har vi ännu inte gemensamt besökt Saliga Munken. Vi tog tillfället i akt och lotsade även med oss barnen trots att vi helst inte ska göra så. Köttfärslimpa, gräddsås och kokt potatis var husmanskost som gick hem hos alla i familjen. Den var väldigt god samtidigt som man också blev mätt, en ypperlig kombination. Att servicen, stämningen och lokalen är optimal gör saken inte sämre. Tegelvalvets plankstek var väl tilltagen och dessutom djävulskt god. Rikligt med bearnaisesås och vinsås var hörnstenarna i den goda anrättningen, något som det vanligtvis brukar snålas med.

Nice halvmaraton och squashstegen

Semestertävlingen på franska Rivieran i Nice närmar sig med stormsteg, endast 11 dagar kvar nu. De säger att planeringen är halva resan, och i viss mån kan jag hålla med dessa förespråkare eftersom jag bläddrat perverst många gånger i de resehandböcker jag köpt.  Jocke och jag fortsätter vårt lunkande runt Norrköpings nejder där snittet ligger runt 15 km en gång i veckan.

Tyvärr skadade han sin häl parallellt Thailandresa och efterföljande Sälen resa. Jag ägnade mig mera åt squash än behövlig löpning. Till sist var ursäkterna uttömda, självrespekten tillintetgjord; återvändsgränden hamrade brutalt på dörren. Dålig vädertiming eller guds vrede?. Ingen aning, men som man bäddar får man lika och Franska Rivieran målbilderna kändes mer än avlägsna. När såväl kroppen som knoppen strejkar får man förlita sig på ens samvete, vilket jag gjorde i detta fall. Det blev efter förutsättningarna med nysnö, blåst och -4 en väldigt skön resa till att återställa ens samvete; löpningsbalansen var iordningställd igen.

Ömsom vin ömsom vatten på squashfronten. Jag lyckades ta mig upp i division 3 på grund av en av mina medtävlares walk over. Mina första match i 3:an var mot Jan Ola Philgren där han återigen drog längsta strået med 3-2 vinst. Den andra matchen var mot ärkerivalen Magnus Hjortberger där statistiken för i år talade i min favör det vill säga 4-2 i matcher. Mitt sköra tävlingspsyke visade sig stå pall till 4:e set, i avgörande game tog den reslige hem matchen, spelet i sig var annars riktigt glädjande. Samma process skedde mot ultravänsterhänte Putte Käll med 3-1 och mot lurige Börje Bjurström med samma siffror. 6 poäng av 12 möjliga håller inte och nu hägrar division 4 – igen.

Desto roligare är det att finnen Jarmo Kolehmainen kommit igång igen. Motivation tycks ha infunnit sig efter att skådat världsklassquashen i Linköping för några månader sedan. Detta är hans andra comeback i squasharenan på två år. Vi har i skrivande stund avverkat 10 svettiga pass sedan premiären. Gamesiffrorna är främst en morot eller verktyg för Jarmo att roffa åt sig något set. Sedan går det ju inte sticka under stolen att jag över min döda kropp inte heller vill tappa något game. Likt ett elakt bi stretar han emot och har några setbollar, tyvärr står inte turen honom bi, utan han får allt som oftast bita i det sura äpplet. På sätt och vis känns det helt rätt, då min före detta squashmentor allt som oftast plockade mig på oändligt med läskburkar varje gång han vann, och det var otaliga gånger, men som sagt det var över 25 år sedan.

En annan före detta Vikboit nämligen Leszek har kommit in i mitt squashliv. Han ringde oväntat och frågade om jag ville sparra mot honom i syfta att han ska bli en bättre squashspelare. Den processen är nu inne på 9:e mötet. Polacken är i squashbegynnelsen vilket innebär 1.3 miljoner saker att tänka på. Hans mentalitet att Rom byggdes på en dag är för honom dock en gigantisk bromskloss. Hans otålighet är en kompromisslös akilleshäl som måste behandlas innan några framsteg sker.

Med viss oro stegade jag över tröskeln till Medicinskt centrums ansvarige läkare B. Jansson. Det var han som skulle förklara alla dessa värden som ingick i hälsokollen för 2000 riksdaler. Det hela tog 40 minuter och jag fick papper på alla mina värden och medelvärden. Resultaten var bättre än väntat, som helhet hade jag en hälsa som en 25-30-årig man. Detta glädjande besked kändes välbehövligt, då de senaste 4 månaderna präglats av ruskig trötthet när jag tar i för mycket i squashmatcher. Han menade på att virus kan sitta i jättelång tid, men kommer automatiskt att avta för att helt försvinna när våren gör sitt intåg i Norrköping.

Körer till förbannelse

Detta var en överraskning tillägnad min fru Marie, då hon dels gillar sjunga i körer, dels lyssna på sådana. Själv tycker jag den mesta i musikväg är bra, och de flesta upplevelser är intressanta på olika sätt. Dock är inte körer riktigt min nisch, men med rätt arrangemang kan det bli riktigt maffigt. Efter en heldag hos Marie föräldrar så outsourcade vi barnen till snälla grannar. 15 minuter innan utsatt starttid slog vi oss ner på plastkarga onumrerade platser, Värmekyrkan var nästintill fullsatt, det vill säga 300 personer.

”The Fairytale – En fjäril med förhinder” är musikberättelse om en ambivalent inre resa med viljan och rädslan som närmaste följeslagare. Hur gör man för att sluta stirra sig blind på sin egen spegelbild, och hur retuscherar man känslan av otillräcklighet? The Fairytale är egentligen ingen musikal, utan en symfoni som binds samman av en berättelse. Peter och Ulrika Malmberg har skrivit ”The Fairytale” och den har framförts ett par gånger på små scener och en gång i De Geerhallen. Det är musik som fungerar lika bra i stora scensammanhang som mindre. Denna uppsättning är körversionen, där runt 80 talet körsugna östgötar ingick, diktatoriskt ledd utav körgurun Lisa Tilling. Det ska tilläggas att detta till skillnad från ovanstående storslagna bilder är en budgetvariant av densamma. I stället för ett påhittat manus samverkar nu Ulrika Malmbergs bearbetade prosatexter med sångerna i föreställningen, vilka vilade på en självbiografisk grund, om en flickas långa väg från barndomen till drömmarnas mål.

Paret Malmberg har sedan 1997 producerat shower runt vår globala värld bland annat på Gran Canaria. Ulrika har även setts på teaterscener medan den klassiskt gitarrskolade Peter medverkat i bland annat Beatlescoverbandet  Liverpool. De två makarna är dessutom grundare till Superstars show och showskola som numera drivs som kursverksamhet. En av initiativtagarna till denna modifierade uppsättning var inspiratören och projektledare Lasse Fredriksson och den omnipotenta körgudinnan Lisa Tilling.

Jag visste inte alls vad jag förväntade mig, en känsla som brukar vara nyckeln till en trevlig kväll; för högt ställda förväntningar kan däremot få en helt motsatt effekt. Påskuppsättningen i Värmekyrkan var en engångsföreteelse, något som skapade ett unikt skimmer runt föreställningen. Ett utav syftena med påskuppsättningen var att väcka tankar genom att synliggöra några klassiska tidlösa problem. Utseendefixering, samhällskrav, utanförskap och problemet att inte passa in i gällande gruppnormerna ristades ampert in i lyssnarnas hjärta och hjärna. Till sin hjälp hade de tagit in berättaren Kelly Tainton som skötte sitt uppdrag med bravur. Inlevelsen, den tydliga rösten och samspelet med bakgrundsgitarren som tillhandahölls av Peter Malmberg var professionellt, men parallellt också väldigt originellt.

”I den avskalade Värmekyrkan, en scen på bredden som gör att även de i publiken som sitter på sista bänkraden kommer nära. Rullgardiner för de smalhöga fönstren skulpterar höjden. En jättekör i tredubbla led. Ett bildspel. En skolbänk. En spegel. Musiken spänner över pop, musikal och folkmusik, merparten skrivet av Ulrika och Peter Malmberg men också med några inlån som (www.kultursidan.nu)”. Ulrika Malmberg har en mäktig  stämma precis som 21-åriga Evelina Eliasson, som gör den stora rollen som den unga flickan.

Jag tyckte att helheten överlag var bra, men blev dock  inte lika berörd som jag intalat mig innan föreställningen. Till en början var mixerkillen inte fas med ljudkällorna, då det skorrade betänkligt på vår flank, samtidigt som ljuset var aningen osynkroniserat. Båda dessa ingredienser blev för övrigt bättre ju längre föreställningen led.

En annan kritik var att jag upplevde att den stora kören inte fick tillräckligt med utrymme. Många låtar avverkades endast med solistsång och gitarr. Här borde musikkonstnärerna bättre kunnat tillvarata kören som fanns tillgänglig på scenen under hela föreställningen. Sparsmakade körfragment hade kunnat höja relativt intetsägande låtar till betydligt högre höjder. För mig var i vilket fall som helst Kelly Taintons adekvata berättarröst kvällens allra största behållning. Den berättartekniskt skicklige Kelly förhöjde stämningen med sin grumliga stämma.