The man behind the Mask

Äntligen, då var det dags att återse mannen med slängkappan och tillika sista filmen i en helt oemotståndlig trilogi. Jag fastnade i mina ungdomsår inte bara för Spiderman, utan även allt som hade med Marvel och D.C comics att göra. I backspegeln känns det försvenskade ”Läderlappen” riktigt fånigt, men när man inte visste bättre på det glada 80-talet så var namnet helt legitimt. När filmer om ens hjälte filmatiseras är man extra känslig med vilka som gestaltar vilka; fel kvinna eller man på fel plats är helt förödande.

Christopher Nolan mannen bakom denna trilogi samt fantastiska filmer som Momento och Inception har lyckats allra bäst av alla i sin jakt att hitta matchande skådespelare till de viktigaste karaktärerna. Poliskommissarie Gordon som spelas av Gary Oldman, Butlern Alfred som gestaltas av Michael Caine samt Morgan Freeman som Fox är 100 procent klockrena. Av dem som gestaltat denna bevingade hämnare är Christian Bale den hittills bästa. Det samma gäller för Batmans medhjälpare Robin som i denna film spelas av Joseph Gordon-Levitt och Kattkvinnan vars åtsittande trikåer döljer Anne Hathway. Castingen har och är fortfarande sensationell, precis som djupet i hela trilogin; det som verkligen särskiljer Batman från resten av superhjältarna i filmens värld. Den ende som kan komma någorlunda nära är Sam Raimis Spiderman.

Det har förflutit hela 8 år sedan Bruce Waynes stora kärlek och skurken Harvey Dent alias Dubbelansiktet fick äntra dödsskuggans dal. Han har sedan länge avpolletterat allt som har med Batman att göra, då i stort sett all organiserad brottslighet upphört från Gothams citys gator. Bruce Wayne har  isolerat sig i sitt slott och är numera en bitter man fylld av ångest och skuld, med en livsgnista som en självmordsbombare. När terroristen Bane och hans anhang oväntat hotar Gothams Citys hela existens, träder både Bruce Wayne och Batman återigen fram i rampljusen.

Hyllningarna till trilogin från publik till film-förstår-sig-påare är unisont, nästan i klass med Sagan om Ringen. Efter att ha sett denna mastodontfilm så undrar jag om den stora fanskara är helt ärliga mot sig själva eller om de subtilt förtränger några viktiga faktorer. Ibland kan nördar som jag själv vara otroligt konservativa, inskränkta och dessutom naiva. Jag försöker dock vara så kritisk som det är möjligt, om det finns tillstymmelse av behov av något sådant, det gäller att se filmen med olika glasögon.

• I filmens inledning har inte bara Bruce Wayne tappat livslusten, han går dessutom med käpp och raglar. Hade han bott i Sverige hade han inte ens infogats in i Fas-3 projekt, så illa därhän är han. Från att Gotham City blir hotad till att han återigen tar på dig dräkten sker en häpnadsväckande omvandling. Han tar strid mot troligtvis världens starkaste människa med bravur dessutom. Jag tycker personligen filmmakarna kunde ha tonat ner den bilden av Bruce för att mildra den irrationella konstrasten som uppstår. Visst det är ju en superhjälte film, så varför bry sig? Jag bryr mig definitivt, då chansen till filmisk perfektionism reduceras och att små onödiga detaljer har en tendens att växa sig starkare ju fler år som passerar.

• Har man sett filmerna med en annan Marvelhjälte kallad Punisher så finns det dysfunktionella paralleller att dra mellan dem, och det är att det är lite för mycket förlorare-mentalitet hos de båda för filmens eget bästa. Kommissarien Gordon är,  trots att han är halvdöd, trots sin höga  ålder mer Batman än Batman själv, vilken hjälte och vilken fysik gubben har.

• Är lite kluven till att Gotham City utspelar sig i New York. Det positiva är att det blir väldigt autentisk, det negativa är att den bilden inte överensstämmer med min egna. I Tim Burtons version av Batman är det visuella fantastiskt gotiskt och häftigt; vilka istället drar åt andra hållet. Det ultimata hade varit en hybrid mellan New York och Tim Burtons coola stadssiluetter.

• Filmen är 2 timmar och 45 minuter, och såhär i backspegeln borde tiden kapats med minst 15 minuter, när filmen fick den utformningen som den fick.

• Batman och skurkens Banes förvrängda röster får troligtvis vilken amerikansk TV-shop försäljare att masturbera. Det blir efter ett tag lite väl påfrestande att höra deras mullrande stämmor, efter 2½ timmar nästan outhärdligt.

• Jag hade velat sett en högre grad av återkoppling till första filmen; där Bruce Wayne i symbios med den österländska träningen indirekt blev Batman. I denna 3:e film tycks han ha glömt bort en stor del av sin exceptionella mentala grundträning, och hänger sig nu istället åt traditionella armhävningar i kopiösa mängder. Det hade varit så mycket smartare att istället infoga en ”Rocky feeling”, där man fått försett honom med övningar som han utförde i det heliga templet. Det hade i sig bildat en naturligare brygga från nästintill handikappad Batman till övermänsklig sådan samtidigt som storyn skulle blivit både bättre och tightare.

• Dessa punkter är petitesser jämfört med den sista som i mina ögon är källan till min sparsmakade hängivenhet efter ridån gått ner. Batman själv får alldeles för lite utrymme, något som förtar helheten i filmen. När han sitter fängslad går filmen helt enkelt ner för mycket i varv. Poliser, SWAT-team och andra karaktärer tar över mittenparti av filmen likt mördarsniglar, och fråntar publiken tempo som välbehövliga fler scener med vår bevingade vän. Hade jag velat sett en polisfilm så hade jag hyrt en sådan, och det finns dessvärre ett överflöd av klyschiga sådana att välja mellan. Att Batman blir osynliggjord skapar inte den kontrast som filmskaparna så gärna vill förmedla, det dränerar istället filmen på filmkvalitet.

I vilket fall som helst är detta en mycket bra film, men får se sig rejält slagen av Avengers i sommar. Det är också en av världens bästa trilogier alla kategorier. Jag hoppas innerligt att det blir en fjärde Batman film med samma regissör, samma budget och samma casting. Det finns så mycket mer att berätta, och de som ska göra det är de nämnda. Det mest förödande för fansen och varumärket vore om de gjorde en ”Spiderman” det vill säga låta en annan regissör börja om igen. I Batmans fall har man ju redan gjort åtskilliga ”Spiderman”.

Continue Reading »

Nya efterrättsrecept i drivor

Som sann sockermissbrukare, dock en medveten sådan skapar min implementering av ett eget efterrättsrecept i veckan motstridig konflikter i mängder. Å ena sidan vill jag dra ner på sockret och vet hur beroendeframkallande det är, å andra sidan vill jag upptäcka nya delikata efterrätter, låt gå att det endast är en gång i veckan, men ändå. När man bakar dessa sockerbomber blir man dessvärre ännu mer medveten om hur mycket socker frestelsen egentligen innehåller. Det är en orgie i sötma som exempelvis farinsocker, florsocker, honung, socker, pärlsocker, muscovadosocker, mörk- och ljus sirap, mandelmassa, mörk choklad, blockchoklad, sylt och marmelader. Denna vår och sommar har vi dessutom varit extra produktiva, då vi redan ligger före veckoschemat.

MATBETYG

7. Fulländat/gudomligt

6. Nästan Perfekt

5. Enormt gott

4. Mycket gott

3. Gott

2. Inget speciellt

1. Misslyckat

De recept som når upp till en 4:a det vill säga ”mycket gott” sätter vi in i en speciell pärm, och de som kommer upp i 5 och över skrivs in i en exklusiv bilaga kallad favoriträtter. Ett riktigt bra system där man tillvaratar de mest lyckade recepten och förkastar de som var sisådär. Anledningen att merparten av recepten hamnar på 3 och uppåt beror till stor del på att de oftast ser och låter goda i teorin; det är inte ofta ett recept hamnar under betyget 3. Jag gjorde i veckan en körsbärskaka som var ultrakomplex, den hade körsbär i 3 lager dessutom i dl körsbärslikör. Var helt bergsäker på ett sagolikt  betyg, då jag dyrkar smaken av körsbär, tyvärr nådde inte receptet upp tills en 4:a, vilket innebar att vi aldrig mer gör om det.

En av de mest minnesvärda recepten och dessutom mest oväntade var blåbärsbiskvier. Jag är definitivt inget biskvi-fan , men med blåbärskrämen blev de förrädiskt goda. Såhär i backspegeln är det inte omöjligt att de uppgraderas till en 5½-6. Jag borde veta eftersom jag stod för 85 % av intaget, något som inte var vidare populärt av förklarliga skäl. Jag tänkte ju bara på deras vikt;  empati är en viktig egenskap i den mänskliga floran. Hallonbullarna med extra mycket hallon i var också osedvanligt goda. Även i detta fall finns det väldigt få nedfrysta  bullar kvar; indirekt en sockermissbrukares mardröm.

2012 efterrättsrecept

V.01 Betyg: 5/7. Jordnötskladdis med grädde: nutella, kakao, ägg, smör

V.02 Betyg:  2/7. Chokladpaj med apelsinsmak: kesella 200 g mörk choklad

V.03 Betyg: 3½/7. Semifreddo med cointreau, vaniljstång, vispgrädde, choklad

V.04 Betyg: 3/7. Brownies med pekannötter och vit choklad

V.05 Betyg: 3½/7. Kärlekskaka med chokladkräm: 200 g 70% mörk choklad

V.06 Betyg: 4/7. Lottas Semlor med mjölk, grädde och vaniljsås: 3 äggulor

V.07 Betyg: 2½/7. Saffranspannacotta utan bär, något som borde varit med

V.08 Betyg: 4/7. Mango Lassi med vaniljsocker. 1 pkt fryst mango

V.09 Betyg: 4/7 . Maränger: äggvitor, vaniljsocker, potatismjöl

V.10 Betyg: 4½/7. Rabarbercobbler med vaniljsås

V.11  Betyg: 5/7. Natashas chokladkakor: nötter, kex, kakao, vaniljsocker

V.12 Betyg: 3½/7. Chokladtårta med Bailys

V.13 Betyg: 4/7. Persikocheesecake med passionsfrukter, aprikosmarmelad

V.14  Betyg: 2/7. Lakritspannacotta; lakritspulver

V.15  Betyg: 2½/7. Lakritskladdkaka med citronkola: lakritspulver, ägg, ströbröd,

V.16  Betyg: 2½/7. Aprikos- och apelsinbollar med kakao: honung, valnötter

V.17 Betyg:  3/7. Jordgubbspaj med vaniljsås: potatismjöl, mandelmassa, ägg

V.18  Betyg: 5/7. Drömbakelser: kakao, mjölkchoklad, vispad grädde, kardemumma

V.19 Betyg: 4/7. Syrlig paj med citron och lime: vispgräddde

V.20 Betyg: 4/7. Snabb och krispig äppelkaka med syrlig yoghurtgrädde

V.21  Betyg: 5/7. Hallonbullar med mandelmassa: kardemumma, vaniljsocker

V.22 Betyg: 4/7 . Jordnötskaka: kakao, kokosflingor, ljus blockchoklad

V.23 Betyg: 5/7.  Bullar med krossad choklad och vanilj

V.24 Betyg: 4/7. Prinsessbakelser: vispgrädde, marsipan, jordgubbssylt

V.25 Betyg: 4/7. Chokladkaka med kolasås: sirap grädde

V.26 Betyg: 4/7. Randig chokladtårta: Mjölkchoklad, vit choklad, kaka

V.27 Betyg: 4/7. Cupcakes med jordgubbstopping: citronsaft, färskost

V.28 Betyg: 3/7. Cognacskaka: kakao, mörk blockchoklad, 2 ägg, kaffe

V.29 Betyg: 5/7. Biskvier med blåbärssmörkräm: mandelmassa, mörk choklad

V.30 Betyg: 3/7. Knäckig rabarberpaj: havregryn, sirap, vispgrädde

V.31 Betyg: 3/7. Jordgubbsfluff med hallontopping: äggvita, vispgrädde, socker

V.32 Betyg: 4/7. Grekiska jordgubbar: Grand Marnier, vispgrädde, turkisk yoghurt

V.33 Betyg: 3/7. Rabarberkaka med Crumble: hasselnötter, muscovadosocker

V.34 Betyg: 3/7.  Paj med lime och persika med vaniljsås.

V.35 Betyg: 3½/7.  Chokladbomb med körsbär: körsbärslikör, farinsocker

V.36 Betyg 3½/7.  Råk tantens krusbärspaj: potatismjöl

V.37 Betyg 2½/7. Valnötsstänger med päron- och jordgubbskompott och ingefära

V.38 Betyg 5/7. Kompott på jordgubbar & rabarber + marscarponeost/grädde

V.39 Betyg 4/7. Små kladdkaksbakelser med grädde och hallon

V.40 Betyg 2½/7.  Chokladdoppad lakritskola: lakritspulver, vispgrädde, smör

V.41 Betyg 3/7.  Plommon i madeira-kaka: mandelmassa, blockchoklad

V.42 Betyg 4/7.  Banankaka med krossad choklad: mjölkchoklad, gräddfil

V.43 Betyg 2/7.  Chokladäppelpaj: mandelmassa, mörk choklad

V.44 Betyg 3½/7.  Chokladkaka med kolasås och hallon: filmjölk, farin

V.45 Betyg 3½/7.   Friformpaj med svenska äpplen: citronsaft, apelsinlikör, florsocker

V.46 Betyg 4½/7.  Äppelpäppel: pepparkaksmix, smör

V.47 Betyg 4½/7.  Saffran kladdkaka: smör, socker, ägg

V.48 Betyg  3/7.  Äppelpajs-semifreddo: digestivekex, kanelstång, vaniljpilver

V.49 Betyg 4/7.  Syrlig citronpaj med färska hallon

V.50 Betyg  4/7.  Pepparkakspaj med 300 g nötter med amarettogrädde

V.51 Betyg  4/7.  Cissis snabba saffrankakor: sötmandel, mandelmassa

V.52 Betyg 4/7.  Glace au four: hallon, hallonsylt, vaniljglass, äggvitor

Nytt toppen café i stan

Squashmodifieringar och inför Bråviksloppet

Har i stort sett bara spelat squash mot Magnus Hjortberger och Lino Ferrari under denna period, men dessa pass har dock varit ytterst intensiva. Den informella uppgörelsen är att Lino står kvar, medan jag och Hjortberger turas om att möta ”The Bulgarian Stallion”. Det sporrar honom sjukligt mycket att inte släppa ett set mot oss, troligtvis en light-bokstavskombination, men den är dessvärre effektiv. Vi har under dessa omständigheter ändå tagit varsitt set, utifrån vårt squashkunnande.  Squashstegstiden är sommartidsförlängd och håller på ända fram till 30 augusti, jag har två matcher kvar att avverka, dels mot Börje Bjurström, dels en mot Mathias Magnusson. Har inlett processen att komma fram till T.et. Det som är en av grundstenarna i sporten, men som inte fått fäste i min ryggrad, då jag är självlärd, något som inte alls är något positivt i detta sammanhang. Jag har tagit min son David till hjälp i syfte att hamra in budskapet: ”fram till T:et efter varje slagen boll”. David springer på allt och är duktig, men är för ovan, vilket passar mina syften perfekt. Jag får tillbaka bollen och får tid att reflektera på att ta mig till mitten av banan samtidigt som jag försöker att implementera en betydligt  hårdare forehand än mina nuvarande fösningar.

Löpningen kom igång sa sakteligen med ett 6.5 km pass runt Ektorp och Vilbergens omgivningar. Nästa pass skedde i 35 -gradig värme längs med Seine och runt Paris breda boulevarder. Det blev ett mandomsprov, då jag icke oväntat lyckades irra bort mig. Det blev en kamp mot klockan att försöka hinna tillbaka till lägenheten innan matchen Tyskland- Italien inleddes. Passet varade över två timmar och 1.8 mil avverkades i relativt högt tempo utifrån ett trafik- och fotgängar-perspektiv-pass. Sträckan var i vilket fall ett mycket välbehövligt sådant att ha med i löpbagaget.

Mitt första pass sedan 1.8 mil bataljen i Paris det vill säga för cirka 3 veckor sedan. Regnet öste ner en jämn strid i ett relativt kvavt Norrköping; sträckan var Ektorp-Kungsgatan-Vidablick tur och retur. Jag fick direkt en aha upplevelse när benen kändes så där skönt pigga som de kan gör typ var 15:e gång. Höll ett riktigt högt tempo i 9 km, tills djävulen på axeln kommenderade mig att sluta springa. Jag kände mig nöjd med passet so far, så jag lydde den lille på axeln. I vilket fall som helst var detta min bästa runda sedan januari 2011, något som bådar bra inför Bråviksloppet som för övrigt går av stapeln den 8 september. Höll en hastighet på 12.1 km/timme och ett medeltempo på 4:57 minuter per kilometer, sluttiden blev 49:32 minuter. När jag kom hem så var jag både trött och kreativ samt kände att både kropp som själ blivit tillfredsställda. När jag spelat squash blir jag bara trött, men oftast när jag springer blir jag osannolikt kreativ och tycks ha lösningar på all världens och vardagens problem. Det tycks i mitt fall vara en stor skillnad mellan de båda sportaktiviteterna hur lyckorusen utsöndras, för mig är löpningen utifrån det perspektivet överlägset squashen.

Två tunga förluster mot Magnus Hjortberger och Johan Steen var upprinnelsen till min troliga och mindre ärorika degradering till division 4. Mattias Magnusson och Börje Bjuström inträde i grupp 3 hade sett till  att den blivit riktigt jämn och oviss. Min nyckelmatch var mot Magnus Hjortberger, en match där jag drabbades av någon form av trötthetshybris redan efter 1 set. Jag tog irrationellt helt slut; Hjortis varför övrigt  lika förvånad som jag själv. Det ledde till en läkartid den 8 juli på Kneippens vårdcentral, vars syfte är att kolla mina värden. Vad är det som dränerar mig på energi, då jag tränar 3-4 gånger per vecka? Jag dricker i undantagsfall, varken snusar och röker, äter bra mat och så vidare.

5 tuffa nätter i Paris med familjen

Efter ett minutiöst planerande där i stort varje skrymsle av Frankrikes huvudstad tagits med i beräkningarna var det så äntligen dags. Disney biljetterna, Metrokorten, kartor, guider med mera hade vi förbeställt via Paris turistbyrå där servicenivån var obeskrivligt hög. Rakapparaten, videokameran- och kamerabatterierna var laddade och extrabatterier hade lagts ner. Alla pass, försäkringspapper, Visakort, kontanter och dylikt var dubbelkollade. Tid är med storstadssemestrar lika med pengar, då logistiskt strul är källan till både irritation, och till att kunna gjort något betydligt trevligare än att stå i ändlösa köer, i syfte att beta av måsten som Eifeltorn, museer och katakomber. Jag, Marie och min son David hade gjort en liknande resa för 10 år sedan, så detta var Paris part II. Tanken var att täcka in det som vi inte hunnit med på förra resan samt låta barnen vara delaktiga i någon form av ”Best of Paris”.

Dag 1

Klockan bankade in sitt högljudda budskap runt klockan 07.30. Barnen var trötta som lik och jag själv var i samma fas, Marie däremot pigg som en lärka. Dagen innan hade vi packat klart och fixat pannkakor och äggmackor med vatten och O`boy. Resan till och ifrån flygplatsen fungerade helt friktionsfritt precis som bussresan till trafiknavet Port Mailot. Till vår hyrda lägenhet i stadsdel 20 tog vi oss via Metro linje 1. Rummen i sig kändes mindre än på bilderna, men vattenskadan mitt på golvet var dessvärre betydligt större än vi räknat med. Vi bodde på våning 14 vilket innebar en utsikt att döda för, om man gillar gotiska kyrkogårdar. Dagens begivenheter bestod att bekanta oss med vår närmiljö samt handla, då klockan redan hunnit bli lite över fyra. Metrostationen låg på bekvämt avstånd med endast två minuters gångväg från vår uppgång. För husfridens skull fick jag ge upp tanken på att äta på Kentucky Fried Chicken. Det blev istället en traditionell McDonald´s i syfte att blidka barnen att gå den annalkande milen.

Vi gick, och gick ännu mera, tills vi kom fram till en obscent härlig park kallad Parc des Buttes-Chaumont.  Den i sig var en orgie i kuperat landskap där två 32 meter höga klippor var juvelerna i kronan. Det var inte svårt att lista ut varför så många joggare passerade oss under vår vistelse i denna edens lustgård. Hängbroar, dammar, vattenfall, stora grönytor, djupa grottor, massor av estetiska bänkar, utomhuskonst med mera; jag associerade miljön instinktivt till Fantomenklippan. På vägen hem passerade vi pittoreska områden som bara kändes så genuint franskt, Frida däremot tyckte att allt såg ut som hemma. Invid vår uppgång hade lägligt nog en Supermarket placerats. Vi avslutade dagen med att fylla upp kyl och frys samt 12 öl som skulle räcka till mig under vistelsen. Det kan låta konstigt men vi tycker det är trevligt att handla utomlands, varför vet jag inte. Vi ägnade sedan kvällen åt att leka med barnen, och packa upp ur reseväskorna. Det är väl en form av meditation att göra sig hemmastadd helt enkelt.

Dag 2

Vi vaknade klockan åtta, Marie hade sovit dåligt på grund av en madrass som man i annat fall kunnat använda som vapen – stenhård. På agendan stod en ultrahektisk dag; det hade regnat på morgonen så vi stuvade om i schemat och flyttade fram Eifeltornstouren för att istället besöka området Montparnasse. Några Metrobyten senare steg vi av vid Katakomberna. Tyvärr var det en kö av Guds like, något jag inte räknat med. Inte nog att den var lång, den rörde sig knappt framåt, så vi tog beslutet att skippa Katakomberna helt och hållet, även om det bar mig emot. Vi fortsatte mot Montparnasse där Frankrikes näst högsta skyskrapa fanns att beskåda. Det var en ful, modern och intetsägande byggnad, men hissen var Europas snabbaste och utsikten hänförande. På vägen besökte vi den intilliggande och ökända kyrkogården där bland annat Frankrikes intellektuella elit vilade som exempelvis Emile Durkheim och Jean-Paul Sartre samt irländske poeten Samuel Becket.

Nästa anhalt var enligt guideboken en byliknande oas omgärdad av kullerstensgator. Vi upplevde dessvärre inte riktigt området Butte aux Cailles nära Place d’Italie på samma sätt som författarna. Vi passade däremot på att vila och koppla av i en kvarterspark innan vi for vidare rakt in i turistgyttret runt Les Halles, Centre Pompidou och Notre Dame. Det blev lite souvenirshopping, glass, fika och en synnerligen delikat indisk middag i det restaurangtätna området Quartier Latin. Just i de här områdena händer det massor för såväl barn som vuxna. Det är uppträdanden, musik och konstnärer som slåss om Parisarnas som turisternas gunst. Även fast vi gick otroligt mycket, så rann tiden iväg förvånansvärt snabbt. Vi var hemma strax innan nio; utmattade var ett svagt ord; sex var det sista vi tänkte på,  istället blev vi ett med den osedvanligt hårda madrassen efter att nästan stukat fötterna på den dysfunktionella golvvattenskadan.

Dag 3

Denna dag vigdes helt och hållet åt Disney och dess två gigantiska parkområden. Parken öppnade klockan 10.00, vi var där 09.40.  Vi hade endagsbiljetter där båda parkerna ingick, en mastig uppgift, men ändå rationellt möjlig, det handlar ju bara om struktur och planering. Vi hade med oss egen mat i ryggsäcken, väl gömda från klåfingriga vakter som sökte igenom varje väska, innan man fick tillträda att äntra parken. Vädergudarna var verkligen på vår sida; 25-30 grader, molnigt med solperioder som tittade fram emellanåt. Vi stormade fram till den attraktion som vi ansåg vara bäst, och den som skulle vara källan till en kommande jättekö om man inte var på sin vakt. Tyvärr var berg och dalbana Indiana Jones ur funktion, så vi lommade istället vidare till den andra berg och dalbanan Big mountain thunder; den var godkänd men inte ett uns mer. Därefter Pirates of Carribian där man bara satt i en båt som flöt omkring, omringade av ett välgjort dockskådespel, men det var en sövande upplevelse. Precis samma syndrom som spökhuset Phantom Manor led av; vackert, genuint, men vi blev inte det minsta  skrämda; priserna var betydligt mer skrämmande. Alice i underlandet labyrinten var nästa anhalt som låg i Fantasyland. Barnen ville leka jaga, och jaga blev det, efter ett tag var de plötsligt spårlöst borta. Det visade sig att barnen efter långt tid av letande och väntande var vid liv  och säkra vid informationen. Marie hade varit så förutseende att hon gett barnen varsin lapp med vårt namn och telefonnummer på ifall något sådant här skulle inträffa.

Sista området blev Discoveryland där jag och Hanna avverkade den ruskiga Space Mountain: mission 2, Frida var som tur för kort. Jag blev åksjuk, Hanna ville åka fler gånger, men med den kön och mitt illamående var det helt uteslutet. Vi vandrade bort från de nästintill autentiska sagobyggnaderna på Main street U.S.A som inhyste Disneyprylar för chockerande priser. Vi valde istället att testa den andra intilliggande Walt Disney studios park, så vi lämnade helt sonika Disneyland park bakom oss. Detta område var mer fokuserat på de senaste filmerna och hur det går till att göra film. Vi åkte den obehagliga Rock´n roll coaster som var riktigt bra. Nästa attraktion blev The Twiligt zone tower, men innan  vi kunde avnjuta den så stod vi i en snuskigt seg kö i 1 ½ timme, bara för att åka hiss, men den var dock ytterst skrämmande. Barnen åkte två mindre karuseller sedan var det helt enkelt tid att avrunda vårt Disneybesök, klockan hade hunnit bli 18.30. Jag var måttligt imponerad av detta aningen överskattade spektakel, köerna var i vilket fall som helst källan till ett sämre humör hos hela familjen. Efter en himmelsk god pizza och pasta bolognese på en äkta italiensk trattoria, var det dags för semifinal 1, den mellan Portugal och Spanien. Dagens bravader kom retroaktivt smygande för att sedermera attackera hämningslöst. Att se på matchens förlängning var det inte tal om; det här var trötthet i sin renaste form.

Dag 4

Sista dagen i Paris inleddes med att hinna till klockan nio, då Eifeltornet slog upp sina portar. Vi strulade till det lite i metron vilket resulterade i 15 minuters ynka försening. När vi väl anlände var kön tillsynes oändlig. Det var lika bra att göra det bästa av situationen genom att en stod kvar i kön medan den andre fick guida barnen runt turistattraktionen. Tornet i sig är groteskt mäktigt, detta är min fjärde gång jag besöker det 317 meter långa landmärket, men blir fortfarande lika imponerad av den gigantiska byggnaden. Väl framme så började det regna, något som inte störde oss det minsta då vi befann oss under tak. Runt halv tolv hade vi betat av tornskrället, nästa anhalt blev att svänga av från kommersen genom att följa Seine, men åt fel håll så att säga.

Nästa destination var Parc André Citroen, en park som skänkts av fordonsmogulen 19992. Det  var intressant att insupa lite nya och annorlunda vyer, helt fritt från turister. Ett spännande ställe var en smal ö som gick mellan 3 broar, längst ut på den långsmala remsan fanns Paris enda kopia av Frihetsgudinnan, fast i mindre skala. Den sista kilometern gick mer i gettots tecken, och nattetid troligtvis ett populärt tillhåll för såväl knarkare som våldtäktsmän. Innan vi satte våra fötter i parken handlade vi bagels, baguetter och dryck till picknicken på kultförklarade butiken Made In Emilie´. Den moderna parken var helt magnifik, här var det meningen att vi skulle åka luftballong, men den var dessvärre under reparation. Barnen badade och duschade bland vattenstrilar, och vi solade, läste och åt. Det blev några avkopplande och trivsamma timmar på detta grönområde som innehöll så osannolikt många dimensioner. Vi tog sedan Metron tillbaka till Eifeltornet området där vi klev på en sightseeingbåt. Färden tog 1 timme, himmelen var klarblå vilket innebar att solens strålar blommade ut helt och hållet något som fick termometern att rusa upp runt 35-40 grader, nästan olidligt varmt. Touren var sisådär, och nu ville vi bara hem och packa, så vi drog oss så smått hemåt.

Min löpningsångest nådde sitt klimax då jag inte sprungit en meter av de två planerade morgonsträckorna. Kastade motvilligt på mig träningskläderna , pulsklockan och mp3. Jag följde boulevarderna nästan 6 km till Seine. Under den turistfria rutten passerades en etnisk smältdegel av individer och områden där punkare, invandrare och konstnärer slogs om uppmärksamheten. Att springa längs med Seine har länge varit ett mål, och nu var det målet uppfyllt med råge, det var en underbar sträcka, Jag arbetade mig sedan mig uppåt för att söka mig tillbaka till lägenheten. Mitt kassa lokalsinne spelade mig återigen ett spratt då eufori ersattes av ren skär frustration. Till sist hittade jag hem, men det tog 2 timmar och 10 minuter, och löprundan blev cirka 1.8 mil lång.

Marie hade packat klart, och vi drog direkt ur för att ta farväl av närområdet och besöka Paris största kyrkogård: Père-Lachaise. På de 43 hektaren som invigdes 1804 ligger storheter som Jim Morrison från The Doors, Edith Piaf, Oscar Wilde, Yves Montand, Pierre Bourdieu, Frederic Chopin och Maria Callas begravda. Vi hade dessvärre inte acklimatiserat oss i att franska kyrkogårdar inte lyder under samma liberala öppettider som de svenska. Den jättelika begravningsplatsen stängde 18.30, så vi ägnade oss istället att gå runt den, vilket i sig var en bedrift. Det var fortfarande väldigt varmt ute, cirka 30 grader fast klockan nästan var nio. Vi hann hem till slutet av första halvlek mellan Tyskland mot Italien, och gräsbitarna ledde oväntat med 2-0. Tittade färdigt på matchen i symbios med två djävulskt kalla öl. Innan vi lade oss dubbelcheckades packningen och resetider. Det var dessvärre olidligt kvavt, och utan luftkonditionering var det horribelt svårt att sova, det blev högst -2-3 timmars sömn.

Dag 5

Klockan 06.00 skar alarmet tystnaden i rummet. Vi hade packat och städat dagen innan, nu var det i stort sett att bara att ge sig av. I syfte att hinna med bussen till flygplatsen var vi tvungna att vara 3 timmar innan planets avgångstid vid bussplatsen Port Mailot. Där passade vi på att att äta frukost i ett väder som inte längre andades 30-40 grader, utan snarare 13-15 grader. På flygplatsen shoppades det  Sambucca, Grand Marnier, deospray och godis. Tidsschemat hölls återigen på alla punkter, vi var till och med framme 10 minuter tidigare än beräknat. Vädret i Sverige påminde mångt och mycket om det väder vi nyss lämnat bakom oss. Vi tog bilen hem och betalade lydigt parkeringsavgifterna på 495 kr för 5 dagar. Borta bra men hemma bäst, något som alltid stämmer så väl in efter en resa. Väl tillbaka i Ektorp ägnade vi oss åt  uppackning, avkoppling och att försöka sortera upp alla upplevelser som resan innehållit. Det var en toppensemester som vi haft om man definierar semester som upptäcktsfärd och aktivitetskatapult. Det kändes som vi blivit däckade av Europas intensivaste resa, även fast jag implementerat in adekvata vilopauser.  Det krävdes nästan en vecka att hinna återhämta sig helt efter resan, men man sätter väldigt stort värde på småsaker när man kommer hem, som exempelvis att ta det lugnt. Vi lyckades bocka av allt som planerat in, förutom Katakomberna och luftballongfärden.

Det var lite kul att följa barnens tunnelbaneprocess; från halvt vettskrämda till att slå sig ner på en egen stol lite längre bort från oss, måhända ett gryende världsvane-embryo. Minnesvärt är också alla osannolika parkeringsförfaranden om man jämför dessa med svenska mått mätt. De parkerar i stort sett var som helst, och med några millimeters mellanrum Vi såg många parkeringsvakter, och dessa lär inte vara sysslolösa en längre tid precis. Barnens främsta upplevelse var nog ingen av alla de saker vi såg eller gjorde inklusive Disney world, utan duvorna runt Notre Dame som satte sig helt orädda på Hanna och Fridas huvuden och armar; de pratade maniskt om detta äventyr.

Pixel – Eskapism

Australienska filmer brukar i mina ögon oftast vara aningen halvdana eller sällan lyckats tända till. The Tunnel är dessutom en skakiga-kamera-film, en genre som jag inte heller är överförtjust i, grundförutsättningarna kunde onekligen varit bättre. Handlingen i The Tunnel kretsar runt ett journalist-team som undersöker försvinnanden i underjordiska tågtunnel-labyrinter. De avråds av lokala politiker att fortsätta, men de ser bannorna som en gigantisk mörkläggning, och blir istället ännu mer nyfikna på vad som händer i tunnlarna. Efter ett tag så ångrar de sitt tilltag när det blir dem som blir jagade av storyn; något som obeskrivbart, något som ondskefullt. Vi har sett det otaliga gånger förut, men jag upplever ändå filmen som både välgjord och spännande utifrån att de  haft en låg budget till sitt förfogande.

Flipped är så ovanligt som en vanlig amerikansk ungdom- familjefilm där allt från känslor till karaktärerna i sig själva känns genuint. Filmen utspelar sig i början av 60-talets Amerika, där ungdomar i högre grad respekterade sina föräldrar, frun i huset var bunden till mannen och köket, och lärarna fick vara lärare till barn som ville lära sig något.  ”Kärlek vid första ögonkastet” drabbar den unga Julie då den nya grannen flyttar in mittemot deras hus. Bryce som sonen i familjen heter är långt ifrån lika intresserad, men det förstår inte Julia. De är egentligen ämnade för varandra, men han vet inte om det – ännu. Deras föräldrar är varandras motsatser; Julies är konstnärer, Bryces föräldrar akademiker och dessutom fördomsfulla. En riktigt bra sak med filmen är att vi dels får se händelserna ur Bryce perspektiv därefter Julies, vilket skapar en skön  dynamik och ökar förståelsen mellan Bryce,  Julie och publiken. Flipped avger så mycket oamerikansk värme som det bara är möjligt i en film. Ett annat tema i filmen är rädslan för att vara annorlunda, grupptryck och skolnormer samtidigt som vi får en inblick i så kallade klanderfria familjer, där allt egentligen inte alls är så perfekt under  den polerade ytan. Det kan låta konstigt men för att vara en familjefilm så blev jag helt betagen av denna vackra filmiska juvel; allt känns helt enkelt rätt ur ett berättarperspektiv, vilket i detta fall är två. Skådisarna är som gjorda för rollerna; vi återupptäcker dessutom gamla filmhjältar som Rebecca De Mornay och Aidan Quinn. En film för alla åldrar, man blir glad, ledsen, överraskad, tårögd, förvånad om vartannat – lysande.

The Pact är en film där seriemördargenren korsas med spökgenren. Resultaten blev inte alls så illa. Två systrar deltar motvilligt i sin mammas begravning och får på köpet bo i hennes lägenhet. Mamman var långt ifrån någon ängel utan sadistisk elak mot sina döttrar. Den ena systern försvinner spårlöst i lägenheten och den andra systern får brottas med såväl seriemördare, spöken, sin svåra bardom som sitt sargade psyke. The Pact påminner aningen om den Italienska skräckmästaren Dario Argentos tidiga alster, men där stannar likheterna. Visst har filmen sina poänger, men det stilistiska skådespeleriet är inte till filmens fördel. Det känns instinktivt att en annan regissör kunnat skapa en så mycket bättre thriller/skräckis en denna ibland alltför förvirrade film.  Kanske gapade producenterna efter för mycket när seriemördare och spöken integrerades in i samma film.

Jag är så nöjd med att inte ha läst de 5 böcker som hittills skrivits om intrigerna om Game of thrones. Nu kan jag njuta av en en topp 5 serie utan att behöva irritera mig på ofrånkomliga jämförelser mellan böckerna och serien. Sju riken slåss om herraväldet om Westeros. Varje karaktär tycks ha fler dolda agendor än vad jag har Sambuccaflaskor. Här går man bokstavligen över lik i syfte att härska över andra. Politiskt smutsspel och familjeheder är byggstenar till karaktärernas agerande i symbios med hat, girighet, passion som inramas av ändlösa krig. Första säsongen var så groteskt bra att man bara ville se vad som komma skulle. Andra säsongen är minst lika bra som den föregående; att man lärt känna karaktärerna ytterligare gör det hela ännu mer underhållande. Varje avsnitt har egentligen 7-10 parallellhandlingar, vilka mästerligt sammanfogas till en osannolikt sevärd serie. De 10 avsnitten avverkades på två dagar, hade jag varit singel hade samma process skett på en dag. Special effekterna är sparsmakade, men exceptionellt detaljrika. Dialogen är så intresseväckande och genomarbetad att man nästan häpnar. Det är ren skär perfektionism på alla fronter från casting, kostymerna, skådespeleri till de fiktiva miljöerna som känns så trovärdiga samtidigt som de är snygga. Handlingen är dels komplex, djup och intelligent med fler lager än en lök,  men ändå  så lätt att förstå. En annan balansgång som är svår att bemästra är doserna av nakenhet, sex, specialeffekter, action, drama och humor. Alla ingredienser framhävs nästintill med perfekt fingertoppskänsla. Den karga och subtila humorn är perfekt doserad, inte ett gram för mycket eller för lite.  En annan balansgång är den mellan det övernaturliga och medeltidsvardagen. Drakarna, zombies, häxorna och trollkarlarna finns där i bakgrunden, men tillåts aldrig ta överhanden och på så sätt förstöra helheten. Game of thrones är ett mästerverk, och bör ses av alla människor som gillar att bli underhållna.

äThis must be the place är en film som definitivt tillhör de filmer som är oerhört svåra att genrekategorisera. Detta roadtripdrama är onekligen en udda fågel, men inte alltför udda för att vara outhärdlig, men i vilket fall som helst en film som är originell. En av mina favoriter Sean Penn spelar Cheyenne en överårig  rockstjärna som bor med sin fru i sitt fina hus i symbios med mycket pengar. Han har sedan 20 års tid dragit sig tillbaka från rocklivet, och lever numera nästan ett folkskyggt liv. ”Cheyennes” yttre påminner om en transvestit, Rocky Horror show, Robert Smith (The Cure) och Edward Scissorhand något som får människor i hans omgivning automatiskt att reagera. Som sagt han har allt det materiella som många bara drömmer om, men inget riktigt liv. Han vet inte om det själv, men han är uttråkad och omotiverad. Av en händelse går hans far bort, samme far som han inte pratat med på 30 år. Han får ett motvilligt kall att fånga sin faders plågoande, sedan dennes tid i koncentrationstiden i Auschwitz, den före detta SS Officeren Aloise Muller. Det blir en uppgörelse med sig själv, sitt liv som sin omgivning, sakta men säkert vaknar Cheyenee ur sin vardagliga självförvållade tristess. De första 20 minuterna var jag otäckt nära att stänga av filmen, något jag är ytterst glad att jag inte gjorde. Efterhand växer sig filmen stark,  och den filosofiska tonen trollbinder mig för varje kvart som går. Det är en vacker film om hopp, fast de flesta karaktärer i filmen är trasiga människor, så finns det alltid en gnutta hopp. Sean Penn gör ett fantastiskt  jobb med sin minst sagt annorlunda rollkaraktär, dennes småironiska humor är befriande att följa. Jag kan inte hjälpa det, men jag gillade denna här mycket annorlunda filmpärla.

Chloe är en erotisk drama thriller som innehåller två gamla ringrävar och en på uppgående. Julianne Moore (1960: Fayetteville, North Carolina, USA: The hand that rocks the cradle, Benny & Jon, Short cuts, Jurassic park, Boogie Nights,  The Fugitive,  The big Lebowski, Magnolia, Hannibal, The Hours, Shelter, The kids are allright) spelar läkaren som misstänker att sin man spelad av Liam Neeson (1952, Ballymena, Nord Irland: Darkman, Rob Roy, Ganfs of New York, Star Wars, Schindlers list, Batman Begins, Taken, The unknown) är otrogen på en av sina professorsföreläsningar runt landet. För att få det hela bekräftat anlitar hon eskortflicka som får agera lockbete till sin man i syfte att han ska avslöja sitt rätta jag, vilken spelas av Amanda ”Mama mia” Seyfreid. Hon regisseras av sin bidragsgivare med sina erotiska möten med sin man, och rapporterar villigt tillbaka. Det hela utvecklar sig till en invecklad triangeldrama där minsta felsägning kan användas som ett verbalt vapen. Filmen visar upp ett gediget hantverk och utmärkta skådespelarinsatser det enda som saknas är någon form av oförutsägbarhet, en twist som ingen skulle kunnat klura ut hade inte skadad. Överlag är detta ändå en underhållande film med mycket naket för att vara Hollywoodsk, vilket inte är något nackdel för luttrade européer.

Chronicle är ett sci-fi drama där tre universitetsovänner upptäcker att de fått superkrafter efter en fantastisk upptäckt i en underjordisk grotta. Allt är inte frid och fröjd när det kommer till hur de tre vännerna ska utnyttja sina nya förmågor på bästa sätt. Filmen tillhör genren skakiga-kameran typ Cloverfield, The Blair Witch Project, Paranormal Activity serien, en nisch som jag inte är specifikt glad över. Handlingen däremot är aningen originell, då dessa ungdomar får sina superkrafter av en olyckshändelse och man får se dem öva upp sina förmågor, och glädjas med deras framgångar. Kemin mellan de tre vännerna upplever jag som genuint verklighetstrogna. Andrew  som är den introverte av dem tre visar på att gåvor från ovan inte alltid behöver vara av godo, om man inte är mottaglig eller i fas med de nya förmågorna. Dennes kamp mot sina inre demoner och sin omgivning är intressant att följa. Gillar man Carrie-syndromet så är denna destruktiva karaktär fem gånger värre. Filmen undviker klassiska genreklyschor såsom ”rädda oskyldiga” och ”sy upp en superhjältedräkt”. En klart sevärd och annorlunda film, som lyckats väldigt bra med en liten budget.

En film som däremot misslyckats med en gigantisk budget är John Carter. Denna episka filmär en eklektisk hybrid mellan Star Wars, Dune, Flash Gordon och Conan, fast 135 gånger sämre. Historien härstammar från författaren som gav oss Tarzan: Edgar Rice Burroughs’ A Princess of Mars, en novell skriven runt 1912. Filmen är över 2 timmar och 10 minuter, men känns betydligt längre. Jag dyrkar egentligen denna typ av filmer och anser att för få sådana görs, men allt är inte guld som glimmar även om det vid första anblicken tycks så. På ytan är detta fantastiskt; fantasy-vyerna är exceptionella, skådisarna klart godkända, storyn ultrakomplex och effekterna fenomenala, ändå fattas det något som jag oftast har svårt att sätta fingret på. Jag brukar benämna det som filmens själ, något som John Carter helt sonika saknar, oftast beror det på att karaktärerna är för dåligt underbyggda och regissörerna försöker trycka ihop en handling som egentligen kräver 6-7 timmar. Som sagt det är på tok för snyggt och spektakulärt, men jag orkar ändå inte bry mig även om budgeten var sanslöst hög, nästan 2 miljarder. Det fråntar inte filmen från att vara endimensionell och oinspirerad.

Continue Reading »