Barndag i Söderköping med familjen

Ett exceptionellt välarrangerat evenemang med barnen i fokus från klockan 11.00 till 16.00 i symbios med ”Ramunderbergets dag”. Ett taskigt väder hade som vanligt kunnat stjälpa hela konceptet, men vädergudarna var på sitt allra bästa humör och gav oss besökare ett optimalt väder att tillbringa en halvdag i Söderköping, enda nackdelen var att försöka sålla bland den mängd av aktiviteter som erbjöds. Arrangörerna hade spritt ut aktiviteterna på 12 olika platser runt stadskärnan, och 3 av dem lite utanför. En uppsjö av prova-på-aktiviteter fanns för barnen, till exempel ponnyridning, bowling och fiske. Under hela dagen gick Tufftuff-tåget varje heltimma runt de olika aktiviteterna. Allt under dagen var i stort sett gratis, något som bör applåderas.

Vi anlände strax före 11.00, och kastade kvickt av oss jackorna då vädret strålade samman med vårt humör. Den stora parkeringen vid Vikingavallen var gratis, ett stort plus i kanten i syfte att inte irritera regionala turister i själva inledningsfasen. Den första timmen blev en orgie i gratis fiskdammar, barnen var så till sig att de nästan började stamma; det är skönt med kapitalistkommunism. Jag fick mitt lystmäte genom att beträda Kaffebönans trösklar. Ekologiska, hälsosamma och snygga produkter i mängder. Det var ett smärre mandomsprov att låta bli att köpa de snuskigt goda pralinerna som hånlog mot mig i butiken som: körsbär, Cointrue, apelsinlikör, hallonwhisky. Det blev istället ekologisk grillkrydda, mangotvål och Kung Markattas ekologiska kakao. Musiken på Rådhustorget var oväntat bra och de som framförde kvalitativ barnmusik var Fairytale med Superstars och Lisa Tilling i spetsen. Clowner, pyssel, ansiktsmålning, dansuppvisningar, tipspromenad var andra uppskattade aktiviteter som utspelade sig vid Storgatan och Rådhustorget.

En sak som jag instinktivt gillade var upplägget med att 12 restauranger hade gått samman så att alla barn under 12 år kunde äta special-barn-menyer för endast 30 kronor, och barnfika för endast 15 kronor på fem andra ställen. Det var en utmärkt strategi i syfte att hålla kvar människor från klockan 11.00 till 16.00; ett vansinnigt smart marknadsföringstrick. Vårt val föll på Österns Stjärna det vill säga kinesisk mat. Med facit i hand utifrån hur lite barnen åt så kändes priserna ännu mer berättigade, jag åt desto mera – tyvärr. Dessvärre ingick världens mest dysfunktionella råvara i min Wokade kyckling med ris, nämligen snorsliskiga champinjoner. Det tog mig 20 minuter att bara plocka bort allt som liknade dylika tingestar. Jag kommer aldrig att fatta storheten med svamp, aldrig. Det blev i vilket fall en kall god öl till eländet. Under tiden som vi åt passerade något som måste ha varit världens största ambulerande brandbilsparad. Jag trodde inte mina ögon när jag själv hade nöjt mig med 3 antika röda åk, men de tycktes vara oändliga, en upplevelse i sig och troligtvis helt ideellt också. Det visade sig senare vara 27 stycken och faktiskt vara Sveriges största veteran-brandbils-rally. De kom från Luleå till Malmö; de äldsta visade sig vara från 1926; de som anordnade spektaklet var Brandkårsmusset i Simonstorp och Brandhistoriska Sällskapet.

Övermätta lämnade vi Österns Stjärna bakom oss för att flanera vidare till Kanalhamnen. Det var ett myller med människor som mötte oss, Smultonstället var smockfullt och kön till detta glassmecka övermäktig för en familj med två otåliga barn. Det blev ändå glass på Smultronstället, men inte sittandes, utan vid sidan om, ett mer ekonomiskt alternativ. Jag tog mig glass över huvudet när jag köpte en gammaldags våffla bestående av två kulor, mjukglass, grädde och sylt. Vi blev kvar ett tag till vid detta vackra område med Ramunderberget som urläcker bakgrundsvy.

14.00 tog vi gratisbuss från Stinsen till Sofies gård, cirka 1½ km från Söderköping. Här kan man rida ponny, klappa, kaniner, getter, katter och hästar, ett utmärkt sätt att lära känna dessa djur aningen bättre, barnen tycker i vilket fall att det är lika roligt som alltid att få klappa de pälsbeklädda. Vi blev kvar där i 40 minuter, sedan traskade vi till parkeringen, innan dess handlade vi på Ica supermarket.  När vi kom hem fortsatte barnen att leka, medan Marie och jag intog soffläge, vi var helt utslagna och gravt övermätta. Fem timmar med sol, barn och en uppsjö av aktiviteter tär på krafterna. Jag var faktiskt seg resten av dagen. Men det var onekligen en toppendag för såväl barnen som för oss själva. Visst, ekonomiskt sett blev det en slant, men livskvalitet kostar helt enkelt.

Ruzzel hybris

Mitt maniska Rumble spelande inleddes för några månader sedan med endast två motståndare i mitt spelbagage: min fru och Sjödin. Det hela låg ett tag på is, men i och med Rolf Okons inträde med dem stora pojkarna skedde en osannolik vändning. Rolf är snuskigt kvick i käften, hatar att förlora och tror att han är bättre än mig i allt. Dessa faktorer samt att han jobbar kvar på Kontorab ligger till grund till vår dysfunktionella spelkommunikation. Det gäller att få ihop så många ord som möjligt under 2 minuter, man kör i 3 omgångar, vilket innebär att varje match består av 6 omgångar dvs 3 vardera som i slutänden mynnar ut i 12 minuter per match. I skrivande stund leder jag med osannolika 324 vinster mot Roffes 82. Det innebär i speltid ungefär 40 timmar på två veckor per person. Min bästa runda är 2667 poäng, bästa match 3534 poäng, högsta antal ord 73 stycken. Antal matcher 552 stycken varav 440 stycken varit vinster och 111 stycken förluster. Wordfeud är beroendeframkallande på sitt sävliga sätt, men Rumble är också beroendeframkallande på sitt stressiga sätt. Fördelen med detta spel är att en match tar 12 minuter om båda parterna är med på noterna. En annan positiv sak med spelet är att det finns statistik på alla ens rekord och mot dem man spelar mot.  För min del kompletterar Wordfeud och Rumble  varandra på ett osedvanligt bra sätt, tyvärr har min fru Marie en helt annan åsikt om detta, en helt annan åsikt.

Fotbolls-EM – äntligen

Ett stort mästerskap som EM är i mitt fall synonymt med ett antal tips; denna gång är det värre än någonsin. Med före detta jobbarkompisar på Kontorab har jag tre: 1 x 2 tips, vilket jag i samklang med min son David och min fru Marie. Det blev 1 tips med Jocke Anderssons polare, ett resultattips. Samma personer är med i Aftonbladets EM-managertips där jag också har med ett lag och i skrivande stund faktiskt leder. Sist men absolut inte minst har vi det ultimata EM-tipset iordningställt av superstruktören Joakim Stenman. Kostnaden är 230 riksdaler men värt varenda krona. Man ska välja 7 målskyttar och välja vilka lag som går vidare, var de hamnar är också poänggivande. Det är bara tillåtet med ett byte av utespelare/målvakt under turneringen, vilket innebär att det är viktigt att tänka strategiskt vilka lag som man tror går vidare i turneringen. En annan viktig faktor är valet av målvakt, då en hållen nolla genererar i två mycket värdefulla poäng, något som mitt val Manuel Neuer i Tysklands mål hörsammade.

För mig och många andra män är stora fotbollsmästerskap signifikativt med ett legitimerande öldrickande, utan att motparten lägger sig nämnvärt i; typ en 3-veckors-frizon. Dessa tre veckor så åtnjuter man en form av immunitet mot ”måste du ta en öl till”. Det är en positiv ingrediens dessvärre är det i många fall sorgligt nog källan till familjebråk och otäcka konflikter. Jag håller mig till 2 öl per kväll, med något enstaka bakslag.

Jag kunde nästan ta på stämningen såhär inför EM-inledningen. Det skulle bli så himla spännande och trevligt. Sådana arrangemang har det gemensamma att det sammansvetsar alla typer av ett land invånare., Sverige är definitivt  inget undantag. Sveriges chanser är dock små, de kan klara att gå vidare till kvartsfinal, men oddsen att slå ut Spanien är minimala, men som sagt Sverige är världsmästare att slå i underläge. Tyskland, Spanien, Holland och Frankrike är huvudfavoriter. Jag satsar på att Tyskland med deras disciplin, urkraft och goda sammanhållning står som EM-slutsegrare. Tyskland visade dessvärre inte var skåpet skulle stå spelmässigt, när ärligt talat Portugal var förtjänt av ett mål. Ryssland däremot spelade klapp-klapp-fotboll såsom jag trott att Holland och Spanien skulle spela. Matchen Ryssland-Tjeckien var för övrigt den mest välspelade och bästa hittills.

Tv 4 och SVT delar på arrangemanget på gott som på ont. Det negativa med TV4 är givetvis all reklam som förtar helheten, det känns som det är mer reklam än vettiga intervjuer och välbehövliga analyser. En av mina favorikomiker är David Batra; jag skrattar så fort jag ser eller hör människan. I SVT  hittar vi den trevliga Daniel Nanneskog, en kille som sköter sig sig utmärkt utan att bete sig som en megabesserwisser. Dessvärre associerar jag hans röst med David Batras, jag har svårt att ta hans slutsatser på fullaste allvar då jag istället förväntar mig att bli serverad ironi, sarkasmer eller nya gags.

Fotbollsmästerskapet har lämnat en syrlig eftersmak efter sig, genom att helt enkelt inte infinna sig där längre. Det blev helt enkelt en trivsam rutin att följa tipsen, spelarna och lagen inför, under och efter matcherna. I symbios med evenemanget drack jag alltid 2-3 väl avkylda öl, och spelade Rumble i halvtidsvilan. Tillställningen fick agera kvällspolare i hemmets lugna vrå, då Marie är totalt ointresserad av fotboll. Tipsen föll successivt bort en efter en, till sist var det bara Aftonbladets Managerspel som stod för en potentiell vinnarchans. Jag ledde nästan inför näst sista omgången, ett spel som jag kommit bäst fyra på, vilket i sig var tillfredsställande då alla de 6 deltagarna är ytterst fotbollskunniga. Hade bara de lata gräsbetarna gjort ett mål så hade jag vunnit allt, men så blev det inte, utan det blev polaren Jocke ”Spurs” Andersson som kammade hem 500 riksdaler och äran.

Den sista matchens första halvlek blev oväntat i dubbel bemärkelse en av turneringens bästa. En fartfylld tillställning som böljade fram och tillbaka dessutom med snygga mål. Tyvärr drabbades det bräckliga italienska psyket av den sydländska sjukan, när de blev tvungna att agera med 10 man mot Spaniens 11 bolltrollare. Jag hade velat sett att man föll med flaggan i topp, vilket skulle innebära att man satsade allt framåt med tanken att 3 eller 4–0 inte spelar någon roll. Nu blev det en istället en one-team-show, och ändå 4-0 till spanjorerna. Rätt lag vann i vilket fall som helst, nu när Tyska laget kollapsat. Aftonbladets och expressens fotbollsbilagor hade haussat upp Athletic Bilbaos stjärna Fernando Llorente till bristningsgränsen. Han fick knappt någon speltid alls, något som ytterligare förstärker Spaniens osannolika trupp. Tyvärr så blev jag och indirekt alla mina tips drabbade av denna dysfunktionella fotbollsspådom.

Sveriges insats vill man till stor del helst förtränga. Det hade varit så snuskigt kul om de gått vidare, vilket hade varit ett faktum om de inte förlorat mot Ukraina. Sverige föll definitivt inte med flaggan i topp i den matchen precis. Likt håglösa och paralyserade amatörer avverkade de matchen, vare sig utan finess och mod.  Att Hamrén stuvat om bland positionerna underlättade troligtvis inte processen att vinna denna nyckel till en hägrande kvartsfinal. Då hjälper det inte att spela bra mot England och Frankrike, även om det mildrar fallet. Vi får glädjas över att Mellberg var kung på mitten (i två matcher), Wilhelmsson en outnyttjad men effektiv och underhållande joker och att Zlatan stod för turneringens vackraste mål.

Jag blir också irriterad av att alla ska försöka övertala Mellberg att vara kvar i Landslaget. Varför, det är irrationellt uti fingerspetsarna. Killen gör några av sina bästa insatser i Landslaget av den anledningen att han ska lägga av där. Det är väl fantastiskt att lägga av när man är på topp och dessutom med ett sådant avslut; bättre läge en detta får man inte. Det är lite typiskt svenskt att först försöka i sann Socialdemokratisk anda få en person att ändra ett beslut och sedermera skuldbelägga densamme för att han inte gör så. Jag tycker istället att Sverige ska lotsa in några unga hungriga killar med Majstorovic, och låta dem få chansen att axla manteln. Efter det så ska Majstorovic plockas bort och några andra kandidater infogas ytterligare. Det är viktigt att ha tillgång till minst tre mittbackar som alla måste få adekvat speltid, annars står Sverige med två killar som prenumererar på platserna som mittbackslås i 4-6 år. Vad händer om någon blir skadad, eller helt enkelt är ur form? Sverige har de senaste 25 års perioden inte haft tillstymmelse till en plan-B, det kanske är dags för en sådan nu.

Bråviksloppet och Squashstegen

Två matcher i squashstegens division 3 avverkades under dessa 3 veckor. Jag vann relativt komfortabelt mot Markus Lundberg med 3-1, men förlorade en välspelad match mot Johan Steen med 3-0. Den mannen kunde springa länge och mycket, vilket blev mitt fall, han kämpade som bålgetingstucken gladiator.  Jag mötte för första gången på 1½ månad den adrenalinstinne Lino Ferrari och blev totalt utspelad däremot vann jag och Magnus Hjortberger varsin match i en hemsk squashtillställning, där felträffar var en del av själva spelet. På grund av den känsliga vaden som nu faktiskt tyckts blivit bättre skippar jag Bråvikskloppets halvmara för att istället inrikta mig att slå förra årets halvmediokra 10 km tid, och dessutom inte försöka springa fel 25 meter ifrån själva målet. Det känns bra att vara rationell istället för att anamma förträngningsstrategin i syfte ”att iallafall springa halvmaran i Lindö”.

Mitt återinträde i löpspåret skedde i Vrinnevi , sträckan var 1 mil, för övrigt min första mil på 8 veckor. Upp med tuppen 06.45 för att klockan 10.00 möta upp Joakim Andersson vid minigolfbanan. Vädret var optimalt, precis som min klädsel, dessvärre tycktes det mest väsentliga vara under isen, Tempot sjönk på min befallning från ett högt till ett betydligt lägre, för att 1 km från mål avstanna helt. Mitt träningspsyke kollapsade och jag hade inte motivation att springa en ända meter extra. Den asketiske Jocke sprang dock likt en dopad finne hem medan jag ångestfullt lunkade hemåt. Som straff lyckades jag med konsttyckes att gå bort mig bland de oändliga stigarna. Utifrån ett kaloriperspektiv var det utmärkt då det blev 3 extra km, utifrån ett lokalsinneperspektiv var det mindre bra och utifrån ett träningsperspektiv var det  explicit bannlyst att börja gå. I vilket fall som helst blev detta startskottet inför Bråviksloppet som går av stapeln den 8 september. Jag är väldigt glad över att det är några månader kvar att hinna slipa formen.

Jag slutade 3:a i Squashstegens division 3 efter två förluster och två vinster. Den sista matchen i gruppen mot Magnus  Hjortberger var den match som jag var riktigt nöjd med, vi spelade förövrigt bra båda två. Långa backhanddueller varvades med färre kantslag än vanligt. Matchen mot Markus Lindberg vann jag med ett uselt spel, min räddning blev att han spelade ännu sämre. Jag hoppade också in i Företagsseriens finrum genom att ersätta Fredrik Malm. Lino Ferrari och jag spelade mot Smash, det vill säga Tomas Hadenius och Jörgen Pettersson. Lino pulvriserade dem båda, medan jag själv blev pulvriserad. Jag köpte för övrigt ett gudabenådat toppenrack från England. Racket kostar i Sverige runt 1400 kronor, här fick jag ge 450 kronor. Passade på att köpa squashbollar som på Squashcenter kostar horribla 49 kronor styck, på Sportsdirect blev styckpriset osannolika 14 kronor per boll. Servicen var dessutom helt klanderfri: snabb, tydlig, enkel, billig och bekväm.

Tags: Brandhistoriska sällskapet, Brandkårsmusset i Simonstorp, familjen, Ruzzel, Smultronstället, Söderköping, squash, squashcenter, squashstegen, vardagshändelser

This entry was posted on 28 maj, 2012 at 19:18 and is filed under Vardagshändelser. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.