I Vångaskogen med min frus pappa

Upp med tuppen för att någon timme senare vara  framme vid vackra Restad, 1000 meter ifrån avtagsvägen till Vånga. I ensamt majestät tornar en Astrid Lindgren miljö upp, med hagar, hedar och kor. Där bor sedan 1986  Maries föräldrar: Kalle och Gull-Britt Widholm. Vi hade förra veckan kommit överens om att detta datumet var då som jag skulle agera skogsröjare i deras exceptionellt stora hage. Jag hade självklart hoppats på 15 grader och sol. Istället för bar överkropp blev det långkalsonger, gummistövlar och 3 tröjor i symbios med snålblåst, regn och 1 plusgrad.

Det gamla hederliga kroppsarbetsprocessen inleddes klockan 09.00 med att frakta dygnblöta trädstammar och grenar istället för torra fjäderlätta sådana. Handskarna blev genomblötta redan vid första grankontakten, och jag tyckte jag redan såg ljuset via en  annalkande kallbrandkänning; det var frusna fingrar av den högre skolan. Efter 1½ timme så hade endera fingrarna domnat eller så var det så att det aningen varmare ute dessutom hade solsken avlöst ett dystopiskt regn. Tiden rann på i osedvanligt snabb takt, och 3 timmar senare var vi helt plötsligt klara. Den stora belöningen förutom kroppsarbetsträningen var Gull-Britts vardagslyxmiddag. Hon hade denna gång lagat till en gudomligt god gulaschliknsande soppa samt en delikat hallon-, blåbärssmulpaj med vaniljsås. För mig var detta himmelriket på jorden, och jag åt av glatta livet, inga dieter i livet kunde hålla mig ifrån matfrosseriet. När jag kom hem så blev jag liggandes ett par timmar på grund av kroppsarbetsovana och god mat.

Record store day

Den 21 april firas sedan 2008 skivbutikernas dag. Syftet är att sätta fokus på den unika bredd och det djup, i både kunskap och sortiment , som finns hos alla entusiastiska skivhandlare runt om i landet samt att fira kärleken till musiken. Initiativet är välbehövligt, men också aningen tragiskt att det skulle behöva gå såhär långt. Olagliga som lagliga musiknedladdningar och bekväma streamingtjänster som Spotify med flera tar allt större del av lyssnarkakan. Det är i och för sig inget konstigt, då det dels är billigare, enklare och framförallt extremt miljövänligt. Små genuina skivbutiker som Vaxkupan är osannolikt sällsynta, och jag tycker att vi Norrköpingsbor ska vara stolta över denna ”relik”. Vi ska definitivt däremot inte slå oss för bröstet genom att vi har en av landets intressantaste skivbutik, vi måste också handla där för att ha kvar denna kulturella fornlämning. Se hur det gick för alla de vackra biograferna i Norrköping, ingen av dem är kvar vilket i sig är oförklarligt då fula ruckel i stan kan bli k-märkta, men inte en enda biosalong av lyxigt snitt.

Att köpa LP/CD har för för mig varit ett lika vedertaget inslag på mina alla resor precis som att äta gott. Jag har de senaste 7-8 åren successivt reducerat denna shoppingföreteelse från att inte leta alls. Det beror främst på att det finns få skivbutiker att gå till, men också att jag beställer i stort sett alla mina CD-inköp på Ginza, och har egentligen inget behov av att leta efter nyheter, tråkigt men likväl sant. Som tur är vidmakthålls en viss försäljning via vinylförsäljning. Jag själv har inte köpt vinyl på minst 20 år, och förstår inte riktigt denna nykomna nostalgitripp. Några argument är: bättre, naturligare och varmare ljudbild, en annan att det är mer personligt och plats för mer  och estetisk information. Det kan nog jag hålla med om, men att hålla på att vända från sida a till b känns inte riktigt rätt, den tillbakagången vill jag inte deltaga i dessutom tar de osannolikt stor plats. Jag har hos Maries föräldrar 20 skivbackar fyllda med LP skivor.

Ofrivilligt träningsuppehåll – Voltarenkapslar och Rehab

De första squashpassen efter Madrid Halvmaraton blev tillika också mina två första matcher i squashstegens division 3. Jag förlorade inte oväntat mina båda inledande matcher mot Magnus Hjortberger och Eric Widström. I min tredje match var jag till skillnad från de två första matcherna stark som en påtänd sork, jag upplevde att jag kunde slå bollsaten genom glasväggarna. Jag vet faktiskt inte varför; kaffe konsumtion var visserligen skyhög men inte värre än vanligt. I vilket fall som helst blev detta min värsta fiende, då jag slog på allt som rörde på  sig -  på volley, vilket bland annat innebar att slagen visserligen var hårda, men i stort sett kunde hamna var som helst. Min motståndare Jesper Karlsson halvstukade foten något som fick honom att chansspela. Jag har aldrig varit med att bollen mot alla odds gick in 5-7 mm ovanför röret typ 95% av alla försök. Mentalt som verbalt förstummad så låg jag hux flux under med 2-1 i set. På något oförutsägbart sätt lyckade jag vända processen och vinna komfortabelt med 11-3 i 5:e och avgörande set. Dock en eloge till min osannolikt kämpande motståndare, men denna vinst var snuskigt välbehövlig för såväl mitt psykiska välbefinnande som att inte åka ur gruppen.

Jocke ”Spurs” Andersson ringde mig tidigt på lördagsmorgon när jag just bestämt mig för att skippa dagens löpning. Mina argument var lika usla som vädret ute, vilket i sig var ett huvudargument. Min ömmande vad, kaffe som inte fick mig pigg, och troligtvis en släng av cancer stod på jag-vill-inte-springa-listan. I vilket fall som helst så fungerade Jockes otåliga, men auktoritära röst som en löpningskatapult. Med jag-hänger-väl-med-då-syndromet i bagaget kastade jag på mig kläderna och en näve Voltaren gel. Kylan tycktes kunna penetrera märg som ben, och jag bad till gud att vi inte skulle få motvind. Mr Andersson bytte om, sedan sprang vi från Hagebygettot mot Vrinnevi och 5 km rundan. Vi höll ett 4.45 min/km tempo, något som dränerade mig på energi medan Jocke tycktes vara helt oberörd, det vältränade svinet. Efter 8 km i mitten av en brant backe la mina vader och mitt psyke av, och jag stannande tvärt för att några meter senare börja gå de 2½ km tillbaka till Ektorp.

Har börjat knapra Voltarenkapslar som den bästa elitknarkaren; det blev nästan 3 hela förpackningar under 3 veckor. Det positiva var att  vadsmärtan samt mitt haltande reducerades med 90%, nackdelen var väl just att det är en läkemedelsillusion som uppvisar sitt rätta ansikte så fort jag slutat med tabletterna. Sedan bör man definitivt inte läsa på innehållsförteckningen, för då har man snaskiga mentala problem framför sig. Vecka 16, 17 och 18 var veckor som indirekt fick fungera som återhämtning, rehabilitering och uppbyggnad av vad, hälsenor som framsida av lår. Måhända en paus som i de bästa världar för med sig en starkare squashspelare och långdistanslöpare. Tyvärr gynnade detta inte mig kortsiktigt, då hela Grabbhalveträningen frös inne precis som all form av squashspelande, men som sagt det kan vara guld värt ur ett längre förbättringsperspektiv.

Knäböj mot en vägg: Stå med ryggen mot en vägg och placera benen en bit framför, ska vara 90grader i knäleden. Gå ned i sittställning och håll denna position. Försök att hålla positionen så länge du orkar, och vila därefter lika länge innan du upprepar, max x 3.Jag följde dessa vedertagna instruktioner på inrådan från min kompis Stefan Hammarström. Det tog såklart något år innan jag väl satte igång. Ska jag väl inleda något så är det i mitt fall helt signifikativt med någon form av lista. Den ska dels fylla den adekvata funktionen att jag inte ska fuska med att utföra detta moment minst 3 ggr i veckan, dels ha som rekordlista, i syfte att ha någon form av träningsambition förutom att just bli starkare på framsidorna av låren. Hitintills har jag fullgjort mina egna uppsatta mål och gjort så över 3 veckor, förhoppningsvis en rutin som ska fortsätta länge. Från första försöket på 1:41 minuter till min bästa tid på  5:16 minuter några veckor senare. Den första omgångens rekord  är 2:27 minuter, vilket i mitt fall är en ruskig förbättring, då jag inte kom över 40 sekunder första gången jag använde tidtagning

Tags: familj, knäböj, Norrköping, Record store day, squash, squashstegen, Vånga, vardagshändelser

This entry was posted on 9 maj, 2012 at 17:21 and is filed under Vardagshändelser. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.