Söka-jobb-ambivalens-processen

Har jag rätt kunskap? Vad är rätt kunskap? Gick jag verkligen rätt utbildning? Vilka jobb kan kunskaperna generera i? Är jag för gammal? Vem vill egentligen anställa mig? Hur länge är min examen ”färsk”? Finns det några jobb? Vill jag verkligen jobba där? Tänk om jag väljer fel jobb?  Blir jag tvungen att infoga mig i ett arbete tilldelat AMS innan jag själv kommit till skott med min egen lite sävliga jobbsökningsprocess? Vad händer då? Får jag pendla? Hur blir det då med barnens skoltider? Måste man ha ett jobb? Är  ett jobb lika med livskvalitet? Vad är livskvalitet? Frågorna är dessvärre lika många som kalorier i ett wienerbröd.

Från ett kaxigt examensövermod till en begynnande jobbskepticism. Från känslan att kunna få vilket jobb som helst eftersom jag har en färsk Universitetsexamen i bagaget, till den brutala verkligheten utanför den akademiska världen. De ultrabyråkratiska kolosserna som A-kassan, AMS och Försäkringskassan tog direkt ett mentalt strupgrepp om min examenseufori. Sakta men säkert ökade de sitt inflytande via oändliga uppmaningar om småfel eller avsaknad av uppgifter via oändliga skickningar av intyg: arbetsgivarintyg, studiebevis, anställningsbevis, tumavtryck, toalettlistor och dylikt. Jag upplever att jag sakta men säkert infogas  in i ett  icke-kreativt arbetssökande, där flexibilitet, projektarbeten och livskvalitet är bannlysta. Jag själv dyrkar regler, ordning, tydlighet, planering och strukturering; skulle kunna sträcka mig till att jag är kungarnas kung i organisering, men det får inte missbrukas, inte ta överhanden eller bli dysfunktionella.

Från juni 2011 tills nu har det nästan passerat 7 månader, från vilket-jobb-ska jag-välja, till kommer-jag-att-få-ett- arbete -överhuvudtaget?  Min drömjobbs-hybris har successivt dränerats, och efter januari 2012 tycks den mentala smekmånaden vara över för gott. Jag har sökt över 30 arbeten via riktade CV, samt skickat in ett antal intresseanmälningar till ställen som jag upplever verkar intressanta typ Upplevelse Norrköping. Via avslagsorgierna från alla dessa arbetsgivarna tycker jag mig kunna urskilja ett mönster, ett mindre positivt sådant dessvärre. De nedanstående svarsraderna är signifikativa för i stort sett alla avslagen.

Hej!
Nu är vi klara med vårt urval av jobbcoacher. Intresset har varit väldigt stort och det gör att vi har prioriterat kandidater med jobbcoacherfarenhet. Tyvärr innebär det att vi inte kommer gå vidare med din ansökan.
Lycka till i ditt fortsatta jobbsökeri!

Detta dysfunktionella mönster kan jag väva in mig i tills jag blir Fas 3:are  eller går i förtidspension. Om inte de kandidater med erfarenhet är så usla att arbetsgivarna får för sig att leta ännu längre ner bland jobbsökningshierarkin. Det innebär indirekt att jag exempelvis aldrig kommer att bli Arbetsförmedlare, om jag inte väljer att gifta mig med en sådan, och på så sätt nästla mig in i den byråkratiska organisationen. Ska man vara riktigt rationell så är denna process  rent slöseri med såväl  tid som energi att söka dessa jobb eftersom jag troligtvis inte lär nå slutintervjuerna. Syftet med detta är inte att få vare sig medömkan eller bekräftelse, utan att helt enkelt se sanningen i vitögat. Denna ögonöppnare behöver inte vara något negativt, utan snarare en väckarklocka att byta spår, bli mer okonventionell eller helt sonika starta eget – tyvärr vet jag ännu inte var eller hur.

Det tycks onekligen vara en oerhörd diskrepans mellan akademiska studier med en yrkesbas i grunden vs helt byta yrkesinriktning. Många av mina studiekamrater från Linköpings Universitet lider i stort sett av samma erfarenheter som jag själv. Jobbar man exempelvis i vården som undersköterska,  och inte har akademiska studier i bagaget, så kan det statusmässigt som ekonomiskt löna sig att studera på högskolenivå. Men om man som jag själv lämnat lagerarbetarsfären (logistikansvarig) i syfte att hitta ett jobb att brinna för är det betydligt mer komplicerat. Det som bland annat saknas är ett indoktrinerat yrkeskontaktnät, och sedermera den dörröppnarlegitimation till andra arbetsgivare i samma bransch, som man indirekt blir tilldelad genom att få in en fot i ett företag. En annan viktig faktor är att man står där utan adekvat branscherfarenheter. Utan denna är man lika het som en svensk i Åbo.  Själv undrar jag hur man ska kunna tillskansa sig dessa tillsynes nödvändiga erfarenheter? Jag vet faktiskt inte, då epitetet prao känns lite väl främmande för en man i min hedervärda ålder.

Sportlovsaktiviteter

Då jag är mellan två jobb så har barnen tidsrestriktioner på frita. Det innebär att vi har massor av kvalitetstid tillgodo denna vecka. Familjen Widholm avverkade 1½ timme i Galgebacken, påpassligt nog dagen innan snön i stort sett smälte bort. Det blev mycket bus i i backen i symbios med vem-som-kom-ner-först-tävlingar. Jag blev smärtsamt medveten om hur dålig skick mina framsida av lår är, var totalt dränerad på kraft i dem efter ett osannolikt mycket springande upp och nerför snöbetäckta backar. Jag och Marie åkte minst lika mycket som barnen, något som de tycktes uppskatta väldigt mycket. En av höjdpunkterna var onekligen den rykande heta varma chokladen som vi hade med oss.

Jag och barnen drog i veckan en göra-ärenden-tour där Fridas pass skulle förnyas, mina föräldrar skulle besökas, batterier samt fluortabletter skulle inhandlas och en välbehövlig fika på stan avverkas. Jag och barnen gick och såg den utmärkta katten i mästerstövlar på Filmstaden, därefter blev det en McDonalds. Marie fick då välbehövlig egentid efter mycket jobb. Marie och några tjejkompisar tog med sig barnen för att vistas i Busfabriken vilket frigjorde egentid för mig. Jag bloggade, såg en DVD, lyssnade på hög musik, städade och spelade Wordfeud. Jag, Jarmo och Steffe drog på hårdrockkonsert i slutet av veckan, ett välbehövligt distanserande från familjen och dessutom en riktig toppenkväll innehållandes: öl, pizza, bastu, skvaller och musik i världsklass. Sedan blev båda barnen sjuka; hög feber och spyorgier.

Vår ”lilla” Frida 7 år

Vår  yngsta prinsessa är på väg att bli en stor tjej, och hiskeligt snabbt går det dessutom. Det känns nästan som det var igår hon låg och skrek i barnvagnen. Frida höll sitt kalas hemma, och bjöd dit klasspolarna Ida, Ellen och Ängla samt grannkompisen Lina. Det blev 3 timmar av fiskdamm, lekar och uppträdanden.

Frida valde lite oväntat pannkakor, glass och fruktsallad som festmåltid. Vi gav henne en inramad gigantisk kattavla, snorkelutrustning och kläder.  Pysselprylar, pennor och block var  annars det genomgående presenttemat. Presentutdelningsprocessen var utspridd under hela veckan med gästinhopp från bland annat mormor/morfar, farmor/farfar, farbror/halvbror.

Träning  & Tävling

Lika som bär

Jag lyckade med konststycket att dels välja en dag i sann ”The day after tomorrow anda”,  och för första gången springa med Triathlongrabbarna i kanotklubben samt springa min längsta träningsrunda på flera år. Den första milen gick bara av farten, och min käft glappade som aldrig förr. Därefter avtog käkmuskelprocessen drastiskt, för att sedermera tystna helt.  Hade jag orkat sparka ”Odda i pungen” hade jag gjort så, då han i slutet av passet pillemariskt manade mig att kriga vidare typ 36 gånger. Jag omfamnades av en ocean av trötthetssymptomer de fyra sista men långa kilometerna. Min längsta sträcka so far har varit 10 km. Att ackumulera den sträckan med hela 8½ km är ett klassiskt vedertaget löparmisstag, och källan till de flesta långlöpningsskador. Den generella löpningsstrategin är att öka på den senaste sträckan med 10%,  vilket hade inneburit att jag egentligen skulle ha sprungit 11 km. I vilket fall som helst var det hänsynslöst mycket trevligare att springa med fyra stycken andra individer -  än på egen hand, även om de alla är totalt träningsskadade i syfte att klara av Kalmar Triathlon på bästa tänkbara tid.Vecka 2 bestod av 3 pass i 229 minuter. Vecka 3 tränade jag i 315 minuter utspridda på 3 pass.

Jag fick mersmak av  den mentala tortyren som det innebar att springa cirka 19 km med Triatlonmonstren från Bråvikens Kanotklubb. Denna söndagsmorgon fick jag med mig polaren – Magnus ”AIK” Ström. Han i sig är ett träningsfenomen, vilket innebär att mitt träningskynne är i minoritet bland löpningsatleterna som är med och springer. Vädergudarna var vänligt sinade mot oss om man jämför med förra veckans arktiska snöstorm; minus 1 grad, knappt ingen vind och upptrampad terräng – optimalt. AIK hämtade mig klockan 09.40, sedan for vi till Lindö, där vi väntade 10 minuter på Triathlonfolket. men de lyste med sin frånvaro. Istället var det en kvinna vid namn Ulrika som dök upp och sedermera hängde på i 4-5 km. Vi höjde därefter tempot, men minskade i gengäld löpsträckan. AIK och jag följde Promenaderna-Kunsgatan-Promenaden och så tillbaka på de tillsynes oändliga raksträckorna mot Lindö. Det blev till slut 13.5 km med sluttiden: 1 timme 10 minuter och 30 sekunder. Mina ben kändes osedvanligt pigga, medan mitt labila psyke ville att jag skulle sänka farten, onekligen en dysfunktionell kollision. Tempo 5.13 min/km, Hastighet 13.49 km/h och en medelpuls på 176. Denna vecka innehöll 2 pass a´la 146 minuter.Vecka 5 bestod av två fullmatade pass a´la 200 minuter, medan vecka 6 blev aningen intensivare med 3 pass som höll på i 350 minuter.

Nu är det så nära att man nästan kan ta på tiden, något som kan stressa den bästa tävlingsmänniska. I syfte att slå mitt halvmaraton rekord är jag så illa tvungen att löpa med en genomsnittsfart under 4.56 min/km. Det blir onekligen en tuff tävlingsnöt att knäcka, men det finns faktorer som kan skapa synergieffekter. Först och främst lär det vara betydligt varmare 1 april i ett vanligtvis halvvarmt Madrid. Värme innebär shortklädsel, något som innebär en reducering av onödiga extrahekton. Att överhuvudtaget vistas i ett annat land, och en stad man aldrig besökt förut är defintivt sporrande. Att det dessutom är en folkfest med 15 000 tusen löpare och massor av folk som hejar på är kanske den största faktorn av dem alla att slå mitt rekord som jag slog förra året i Bratislava semi-maraton.Vecka 7:  3 pass 296 min, Vecka 8  4 pass 295 min

2½ veckors uppehåll från långlöpningsträningen var inte bra. Allt gick från början fel då jag subliminalt stängde av alarmet. Det innebar att jag fick stressa som en skadeskjuten hasselsnok; frukosten kastade jag i mig 1 timme innan och kläderna rönte samma öde dessutom hittade jag inte mina träningskalsonger.  Jag hämtade AIK i Klockartorpet med mina, Marie och barnens kuddar fortfarande kvar i ansiktet. Jag, AIK och Odda sprang från Lindös kanotklubb längs med promenaderna på ett snorhalt väglag och en helvetisk motvind. Värst var den tillsynes oändliga lutningen från Tågstationen till Blomsterkiosken i Folkparken. Den dränerade mitt redan tilltygade mentala tillstånd. Efter 8 km så tackade jag för mig och valde att ta mig tillbaka via Stockholmsvägen medan de andra två träningsnarkomanerna fortsatte mot Fiskeby, Himmelstalund och Strömmen.  Mitt psyke slapp att flankeras av att känna mig som en bromskloss för de andra. Jag höll ensam ett hyfsat tempo, solen skred fram och värmde en sargad kropp och motvinden hade ersatts av en trevlig medvind. Min genomsnittsfart på den hala 16 km sträckan blev 5.22 min/km medan AIK och Odda sprang 2 mil med en 5.13 min/km fart.

Mitt squashäventyr i division 3 slutade oväntad med att jag gick upp till division 2. Sanningen är dock mindre smickrande, då jag snarare var i händerna på matematiska ekvationer eftersom jag fått WO mot de två bästa i gruppen: Fredrik Malm och Daniel Stridman. Det innebar att jag kom upp i hela 9 poäng med bara en riktig spelvinst i bagaget. Att vare sig Malm eller Stridman gick upp ändå berodde på att man får 1 minuspoäng om man lämnar WO.

Med rätt att klaga

Kapitalism is cannabalism?

Det här är en fantastisk, men samtidigt mycket skrämmande bok som Klein ynglat av sig.  Hon har iklätt sig en cynisk författarrollen, i syfte att försöka förklara den tid vi lever i, även om den råkar vara ytterst deprimerande. Detta bör bli bli en av decenniets viktigaste böcker på grund av den nakna sanningshalten. En sanning som politiker i maktens korridorer har en benägenhet att förtränga, även om de skulle får den kastad på sig.  Naomi Klein berättar att hon fick idén till boken när redaktören för Harpers Bazaar beslöt att skicka henne till Irak. Hon hade tänkt skriva en artikel om hur befolkningen ställde sig till ockupationsmaktens planer på att privatisera industrisektorn och sälja ut landets tillgångar till utländska företag mitt framför ögonen på dem. I boken formuleras kapitalismen som chockdoktrin. När exempelvis orkanen ödelagt New Orleans, när tsunamin svept bort alla samhällen längs kusten, när människor är traumatiserade av bomberna eller när börsen kraschat. Först i krisskeden och chocktillstånd har nyliberala idéer kunnat ta initiativet för att privatisera allmänningarna, förbjuda fackförbunden, avskaffa social service, släppa priserna fria och cementera äganderätten och centralbankens överhöghet. I Sverige används för övrigt arbetslösheten som främsta verktyg att applicera in nyliberala konstellationer in i samhället.

Vem ska man lita på? Kan man lita på någon? Finns det delar av sanningen på båda sidor? Kan man avgöra saken genom att läsa själv? Jag har i alla fall läst klart boken, och sväljer inte innehållet med hull och hår, utan tar till mig budskapet i syfte att forska vidare om det verkligen förhåller sig på detta horribla sätt. I vilket fall som helst är Chockdoktrinen oroväckande intresse- och tankeväckande för att vara så biblisk tjock. Hennes synvinkel tycks stödjas av ett antal mäktiga människor, något som borgar för en relativt hög trovärdighet. Efter några decennier av nobelpristagande Milton Friedmans ande svävande över oss, kan man konstatera att kriser inte enbart är  tillfälligheter, utan en naturlig konsekvens av den ”liberala” ekonomiska politiken, vilka snabbt tillvaratas av den omättliga marknadsekonomin. Enligt Friedman skulle staten inskränka sig till att hålla marknaden fri från otillbörliga kontroller och restriktioner som skatter, transfereringar och allmännyttiga institutioner, då skulle tillväxten skjuta fart och friheten spira. För högern och mig själv som röstade på Moderaterna är boken ytterst besvärande därför att den så rasande effektivt ger oss sanningen om kapitalismen: ett system utan mänsklig hänsyn. Görs kapitalismen till politiskt reformpaket blir resultatet därför en hänsynslös politik, där empatin och altruismen förpassas till periferin och välgörenhetsorganisationer.

Sverige har anammat privatiseringar, avregleringar och liberalism lika skoningslöst som oväntat, utan att använda sig av vare sig katastrofer eller krig. Socialismens tynande altruistiska värderingar har ersatts av en ultrakapitalism, där det i första hand inte är en fråga om att vårda och lära, utan att istället skapa den högsta avkastningen till sina aktieägare. Vård, skola, omsorg och kollektivtrafik: allt detta förknippar jag med ett samhällsansvar, men som numera outsourcats av klåfingriga politiker. Nu börjar det som tur  läcka ur dessa modeller med SJ i bräschen som en utmärkt anti-förebild. Det säger ju sig självt att detta är en statlig angelägenhet, vilka bolag vill ens med tång ta i de ”olönsamma” sträckorna? Vilka aktörer vill samarbeta för sätta kunden och långsiktigheten i fokus – när de konkurrerar med varandra. Friskolshybrisen är ett annat bra exempel där vi medborgare, och även vissa politiker börjar vakna upp efter ”billigast-är-bäst-syndromet”. Nu börjar det sunda politiska förnuftet i alla fall få fragmentariska infall att inte allt tycks stå rätt till, och att det ibland kostar mer än det smakar att låta marknadskrafterna härska.  Det är inte svårt att räkna ut att det inte går att effektivisera vår omgivning i vilken utsträckning som helst, utan att det får konsekvenser på helhetskvaliteten. Kortsiktighet och girighet är två parametrar som dessvärre tycks vara här för att stanna, i vilken grad vet vi ännu inte.

Varför nämns aldrig våra grannländer Norge och Danmark i samhällsdiskursen? De länderna har inte fullt ut  anammat  Sveriges dysfunktionella ekonomiska marknadsprocess, något de ska vara såväl stolta som glada för. Dessa grannländer ligger ändå ljusår före oss i kunskapsstatistiken; det kan väl ändå inte bli konkretare än så. Vad blir nästa steg, ska vi privatisera polisen? Avregleringar, privatiseringar och marknadskrafterna som anses sköta och lösa samhällets alla problem är inte den omnipotenta lösningen. Den urholkar istället kollektivismen, men spär på individualismen i samhället.

Irrationell shopping

Det är egentligen ganska intressant och tankeväckande att studera snåla eller exceptionellt prismedvetna människor som strör pengar runt om sig i syfte att blidka och vidmakthålla släktrelationer och julnormer. Några dagar innan själva jul kommer det gigantiska och oändliga reklamuppslag om att mellandagsrean startar den 25 eller 26 december med reapriser  mellan 50-70%. Det har till och med gått så långt att vissa butiker har mellandagsrean innan själva julafton. I vilket fall som helst  är det en av årets största  shoppingdagar där folk blir som galna och tycks återgå till ett ytterst primitivt grottbeteende. Därefter tar alla 2012 modeller över reorna, när allt gammalt  förhoppningsvis sålts. Det marknadsekonomiska ekorrhjulet är onekligen snillrikt konstruerat.

Civilkurage vs invaliditet

Läste nyligen en notis i NT där en 26-årig man brutalt blivit misshandlad av fyra personer vid en spårvagnsplats i Klockartorpet. 26-åringen bad gänget sluta krossa glasflaskor, vilket de indirekt gjorde, men istället gav de fyras gäng på ”vardagshjälten” som fann det betydligt intressantare att misshandla denne än att fortsätta  att krossa glasflaskor. De flesta i detta våldskreativa gäng var under 18 år, något som inte gör saken ett dugg bättre. Det är ruskigt tragiskt att det oprovocerade våldet fått större fotfäste i vårt avlånga land, snart kanske civilkurage är ett minne blott?

Civilkurage vs vittnesplikt

Läste också i NT om en kvinna som bevittnade en misshandel utanför krogen Cromwell House. Hon menar på att hon hellre hade hållit tyst om hon vetat att hon blivit tvungen att vittna. Hon känner flera av killarna, och vet vad är kapabla till, något som hon ser som ett hot mot sig själv och sin dotter. Skulle hon avstå från att vittna så utdelas ett vite på 2000, ett belopp som kan bli betydligt högre om hon avviker från nästa huvudförhandling. Det enda samhället i detta fall kan erbjuda är att ta ut den åtalade när hon vittnar, men som sagt dennes kompisar sitter fortfarande kvar , vilka troligtvis inte är ett dugg bättre än den åtalade.

Denna moment 22 situation är onekligen ingen drömsits, utan snarare än demokratisk rävsax. Jag själv anser att det är fundamentalt viktigt att vittna och vara delaktig i rättsprocessen, tyvärr är inte verkligheten svart eller vit. Skulle min familj bli indragen i något liknande så blir det onekligen betydligt knivigare att göra rätt för sig. Instinktivt så hoppas man som medborgare att samhället i sådana situationer har adekvata handlingsplaner att ta till mot skurkarna. Om fler personer känner samma motvilja att det inte är värt att riskera ens familj hälsa i syfte att främja rättvisan, så bildas nya dysfunktionella normer som dels är svåra att få bukt med, dels bara spär på gängkriminalitet. Då har ondskan indirekt vunnit såväl första som andra ronden mot samhällsrättvisan. Polisen och även domstolarna har fått mer pengar än på många år, och fler poliser än någonsin finns i omlopp -  ekvationen går inte ihop. Om inte dessa vanmaktsnormer ska få ordentligt fotfäste i värt demokratiska samhälle måste polisen, domstolarna, kommuner och staten med flera få ännu mer resurser som konkret enbart ska gå till att luckra upp denna annalkande laglöshet. Det måste finna fler redskap för vittnen, än att bara bli hänvisade till Brottsofferjouren, som sagt det handlar om prioriteringar, samverkan och en stor dos sunt förnuft.

Dysfunktionellt stenlandskap – Stenar till förbannelse i Norrköping

Äntligen, nu ska den fula tillbyggnaden bort från Hörsalsparken. Parken i sig får sig en ytterst välbehövlig renässans samtidigt som den ska fungera som genväg till Knäppingsborg, i syfte att skapa ett adekvat stråk mellan de olika shoppingparadisen. Systembolaget ska flytta från nuvarande parknärhet till Apoteket Hjortens lokaler, frågan är var den tillsynes ökande strömmen av alkoholister ska ta vägen? Alla Norrköpingsbor med självaktning har säkert någon form av idé vad som är bra med detta och vad som är mindre bra. Redan nu har det från handikappföreningar klagats på att det inte finns tillgång till hiss. Kommunen kontrar med det mindre fyndiga svaret:  på grund av estetiska-, kulturmiljö- och driftsmässiga samt tekniska skäl utgår hiss från planhandlingarna det vill säga ”det är för dyrt”. Självklart går det inte tillgodose alla önskemål i Kommunen, det vore orealistiskt. Går man däremot ut med att vara en handikapp-, cykel- och barnvänlig kommun  av rang är det provocerande att se den nonchalans som råder vid väldigt många nybyggnationer i Norrköping. Det är lätt att fylla dokument med olika vedertagna skriftschabloner, men när det väl kommer till kritan är det just ord som saknar autentisk substans. Som småbarnsförälder förstår jag överhuvudtaget inte varför de breda trapporna inte innehåller en trappfri del för barnvagnar. Det känns instinktivt som denna underlätting varken skulle fördyra eller förstöra ursprungsplanen. Det vore synd om någon form av rationalitet skulle förekomma i sådana byråkratiska sammanhang. Det är då mycket bättre att vara diktatorisk och stå fast vid sitt beslut  för att något år senare erkänna sina misstag, och då få göra om bristande byggnation samtidigt som skattepengarna rinner mellan fingrarna på kortsiktighetspolitiker som tycks gå stengudarnas ärenden.

Det är lite parodiskt att höra lyriska kommunpolitiker och tjänstemän berömma sin egna stad som en parkernas stad av rang. Jag skulle dessvärre vilja infoga Norrköping som Stenstädernas stad. I stort sett all nybyggnation är stöpta i samma material och form, något mer steril  kommun får man leta efter. Tekniska kontoret måste onekligen dyrka stenkoncepten som fyller vår stad till bredden. Visst finns det fog för en del av dem, men inte i denna osannolika utbredning.  Det gröna i parkerna har reducerats till förmån för stenstoderna och oceaner av stensand. Parkritningen i sig är ett minst sagt sorgligt kapitel, där idéerna  mångt om mycket påminner om parken nära invid Hugo. Hur många sitter där, och hur roligt ser det egentligen ut? Jag skulle så gärna vilja se fler parkritningsförslag från parkarkitekter som inte är i klorna på stenmaffian. Jag saknar i sort sett allt som kännetecknar en varierad minipark; kreativitet, fantasi, sunt förnuft  men framförallt lite mer nyskapande. Det är lätt att åka på epitetet gnällgubbe, varför bry sig? Först och främst är det våra skattepengar sedan är det vår gemensamma miljö som dessa troliga vänskapskorruptionshybrider mellan tjänstemän-politiker och Stenmaffian indirekt raserar.

Lönegarantin – schizofren byråkratisk übernaivitet

stenlandskapet i Norrköping,

Nyligen blev jag avstängd från A-kassan, då jag slarvigt nog missat att lämna uppgifter enligt den strikta handlingsplanen. Exakt samma slutdatum som stod angivet på denna handling blev jag avstängd. Det byråkratiska maskineriet fungerade optimalt, och det tog inte många dagar innan det damp ner ett brev från A-kassan. Sedan var jag tvungen att gå igenom en 7 dagars karensprocess med mera i syfte att återigen erhålla min A-kassa. Jag tycker egentligen att detta är riktigt bra, men det är en fördel att få  den informationen innan, vilket jag inte fick.

I och med ovanstående exempel vill jag belysa hur effektivt det är med samverkan mellan A-kassa, och Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan samt adekvata spärrar i registren. Uppdrag granskning visade på diskrepansen mellan gemene-man-restriktioner och företags-restriktioner. Jag blir verkligen illa berörd av släpphäntheten hos bland annat Länsstyrelsen som betalar ut den statliga garantilönen. Hur dessa i stort sett fungerar som bankomater för kriminella, och har så gjort det i över 20 år, dessutom utan att kunna förändra processen till det bättre är en gåta i byråkratiskt revirtänkande. Jag vill ju så gärna tro att människor i ledningen för Länsstyrelsen är kompetenta, men det tycks vara en omöjlighet att det kan förhålla sig på det sättet. Enligt Uppdrag granskning så var det samma debatt 1991, det vill säga för 20 år sedan, men ingenting tycks ha hänt sedan dess. Det är våra skattepengar, mina skattepengar som indirekt förskingras av inkompetenta och anti-samarbetsvilliga individer med makt och höga löner,  några som borde kvalitetssäkras, men helst få sparken för inkompetens. Oftast slutar dessa debatter med återvändsgränden, ”ingrepp i den personliga integriteten”. Det är är onekligen en term i betraktarens ögon. Innan 11 september 2001 så var övervakningskameror i vårt land i stort sett bannlysta, just på grund av den personliga integriteten, men efter planen flugit in i World Trade Center så var de argumenten som bortblåsta, vad hände med den personliga integriteten?

Patentlösningen heter som vanligt samverkan över gränserna mellan inblandade institutioner genom bland annat samkörning av register. Dessutom  måste det införas ett adekvat kontrollsystem i dessa register eftersom det inte räcker med att ha tillgång till ett superregister -  om ingen människa eller maskin kollar det, det spelar liksom ingen roll. Jag blir illa berörd när storebrorsmyndigheter inte lever som de lär, och dessutom tycks vara totalt irrationellt naiva (tröga, blåsta). När sådan här kritik kommer upp till ytan så bör det sitta människor i ledningen som  inte bara påstår att allt ska bli så mycket bättre efter några utredningar, precis som de sade för 20 år sedan. De bör istället rannsaka sig själva, och agera likt de är ämnade och betalda att göra. Visste jag inte bättre så hade jag anat en konspirationsteori mellan politiker och den organiserade brottsligheten. Nu har det gått några veckor och dagsfärska nyheter har förpassat de gamla till periferin, något som borgar för att ingenting kommer att hända, tills nästa Uppdrag granskning dyker upp om ett tiotal år – sorgligt och odemokratiskt.

Den fiktiva samarbetstrojkan, vilka i samråd upprättar spärrar i systemen

• Kronofogdemyndigheten
• Länsstyrelsen
• Konkursförvaltaren
• skattemyndigheten

Yngwie Malmsteen  – konservatistdogmatiker

En av mina riktigt stora musikaliska husgudar var Mr  Yngwie Malmsteen. Mannen med ett aggressivare gitarrspel än en speedad bålgeting. Jag och Stefan Hammarström har sett en av Sveriges få genuina rockdivor hela 6 gånger. Det har i stor sett tid alltid varit förenade med musikandakter med stort underhållningsvärde. I och med Yngwies framträdande hos den svärande bulldoggen Kalle Moreus så kände jag mig manad att rannsaka de senaste 6 plattorna, vilka jag likt Judas helt sonika förkastat förut. Hans medverkan i programmet var för övrigt helt klanderfritt, och ett av de bättre av de åtta avsnitten. Jag fick dessutom se en osannolikt nedbantad Yngwie; för några år sedan fick han knappt gitarren runt kroppen, vilket satte gitarr-hjälte-glorian lite på sned. Det var en märkbar ödmjuk och harmonisk Yngwie som efter så många år i USA inte visade tillstymmelse till amerikansk accent (Dolph-syndromet). Det är i sig värt en eloge till det annars så dysfunktionella översittarbeteende som personer som vill framhäva sig själva med allt som oftast anammar.

2000 – War to end all wars.

Yngwie Malmsteen, född 30 juni 1963 som Lars Johan Yngve Lannerbäck, är en svensk stilbildande gitarrist. Malmsteen är en av hårdrockens största gitarrvirtuoser och har under 80 och 90 talet inspirerat väldigt många kända gitarrister. Han nominerades 1984 till en Grammy för sin första soloskiva Rising Force. Skivan belönades som världens mest sålda instrumentala hårdrocksskiva, Yngwie fick pris som årets gitarrist och skivan vann även pris som ”årets instrumentala skiva”.  Yngwie tog inspiration av hårdrocken och den klassiska musikens virtuoser så som: Uli Jon Roth, Ritchie Blackmore, Jimi Hendrix, Nicolo Paganini, Antonio Vivaldi och Johann Sebastian Bach. Resultatet av det var en utvecklad snabb teknik inom Shredding och sweeping. Gitarrister som: Timo Tolkki, Paul Gilbert, Axel Rudi Pell och Michael Romeo är några gitarrister som inspirerats av Malmsteens känsla att kombinera hårdrock och klassisk musik.

2002 – Attack!!

I vilket fall som helst så har denna före detta husgud de senaste 12 åren drabbats av någon form av utomjordiskt övermod. Hans låtskriverisnickerier har havererat, och består numera av oändliga karbonkopior av sina egna låtar, och dessutom en nästintill avsaknad av adekvata hårdrockchorus. Killen har likt måndag hela veckan fastnat i en fyrdimensionell återvändsgränd som låtskrivare. Soloonanierna är visserligen lika intakta som förut, men som sagt utan riktigt bra låtar känns dessa ganska meningslösa och intetsägande. Han tycks ha indoktrinerat en manisk strävan att reproducera Rising force och Marching out plattorna såväl musikaliskt som ljudmässigt. När jag förut diskuterade Yngwie så blev man tvungen att  jämföra olika eror; som exempelvis de två första albumen med Jeff Scott Soto på sång, därefter Mark Boal eran, sedan Odysse eran  med Joe Lynn Turner, sedan Göran Edman eran, därefter den sämre eran med Michael Vescara, sedan blev det inga eror alls att tala om längre, utan enbart återupprepningar av tidigare eror. Yngwie själv säger att han är en perfektionist uti fingerspetsarna, men hans senaste musikaliska verk visar på raka motsatsen. Jag kan inte förstå att en sådan talang drabbats av ultrakonservatism, och tror att hans musik är bättre än den egentligen är. Vad är syftet att låtsas ta hjälp av andra för att förändra något, när man i slutändan ändå agerar likt envåldshärskare?

2005 – Unleash the fury

På de sex senaste urvattnade och fantasilösa alstren har sångarna visserligen avlöst varandra, men inte i lika stor utsträckning som förut. På War to end all wars sjöng den den gudabenådade sångare Mark Boals. Mannen som också sjöng på Yngwie klassikern Trilogy från 1986. Tyvärr dränktes denna nästintill operaliknande rösten av en produktion från helvetet. Doogie  White tog över micken från en ytterst kortvarig sejour från den norska vikingen Jorn Lande. Den skotske högländaren med den mäktiga pipan har bland annat spelat med Praying Mantis, Cornerstone och Rainbow. Han lyckades med konststycket att hänga kvar i mickstativet  från 2001 till 2007, det vill säga på tre hela album.

2008 – Perpetual flame

2008 tog före detta Judas Priest och Iced Earth sångaren Tim ”Ripper” Owen aningen oväntat över sången. Han var för övrigt inspirationskällan till filmen ”Rockstar” med Mark Walbergh i huvudrollen, som för övrigt handlade om hur Tim som tvättäkta hårdrockfan och coverbandsångare blev medlem i ett av världens största Heavy metal band -  Judas Priest. Jag gillade honom varken i  Judas eller Ices Earth, och jag gillar definitivt inte honom som sångare i Yngwies band.   Hans  röst passar helt enkelt inte in den neoclassic-genren. För mig är han Yngwies näst sämsta sångare, som bara passeras av Michael Vescera som gapade på de halvmediokra plattorna: The seventh sign från 1994 och Magnum opus från 1995. Annars är hans val av gudabenådade sångare en av hans starkare sidor. Jeff Scott Soto, Mark Boals, Joe Lynn Turner, Göran Edman, Mats Levén, Doogie White, Jorn Lande – vilket gäng av fullblodsproffs.

2010 -Relentless

Den näst senaste upplagan av Yngwie Malmsteen´s rising force består av:

• Sång – Tim ”Ripper” Owen, 4 år i bandet  (Judad Priest, Iced Earth)
  
• Keyboard – Nick Marino, 2 år i bandet (Solokarriär)
  
• Bas – Björn Englen,  4 år i bandet  (Quiet riot, Soul sign)
  
• Trummor – Patrik Johansson, osannolika 11 år i bandet  (Witout grief, Stormwind)

2012 – Spellbound

”Spellbound” är Malmsteens 19:e platta och innehåller 13 färska nya spår, tyvärr. När man trodde att djupet i träsket var nådd visar Yngwie vart ego-skåpet ska stå genom att hitta den sista pusselbiten på hybrisskalan: han sjunger själv. Vi får tacka gudarna att 90 procent av plattan är instrumentala, han sjunger dock på tre låtar,  vilket minimerar  risken för kvarvarande fans att slippa depressioner. Det enda han lyckas med är att matcha den exceptionellt hemskt producerade”War to end all wars”. Innerst inne tycker jag det är är tragiskt då han skapat så kopiöst bra musik under hans karriär. Yngwie är väl den som kickat flest bandmedlemmar i världen, men nu måste han ta sig i kragen genom att självmant lämna in sin avskedsansökan. Jag lovar att Yngwie skulle lyckas som tv-kock eller trädplanterare. Jag tror att alkohol och andra droger utifrån ett kvalitetsperspektiv var bra för den fingerfärdige gitarrhjälten. När han blev nykter så tog diktatoriskt kontrollbehovet över all makt samtidigt som sinnet för att skapa gudomliga låtar fastnade i flaskan eller kokainet. Jag vill definitivt inte uppmana Mr Malmsteen att börja droga igen, men överlåt sång och producerandet till människor som behärskar de sakerna, sådana som har talang, det har inte du Yngwie.

Jag försöker se framåt, och ser mig inte alls som någon nostalgiker, men i Ynwgies Malmstens fall gör jag ett regelrätt undantag, då det senaste decenniets musikaliska kreativitet totalt avstannat, och sinnet för melodier spårlöst gått upp i rök. När jag tar fram gudomliga plattor som Marching out (1985, Jeff Scott Soto), Trilogy (1986, Mark Boals), Odyssey (1988, Joe Lynn Turner), Eclipse  (1990, Göran Edman), Fire and ice (1992, Göran Edman), Facing the animals (1997, Mats Levén) gör jag det med vördnad, men med en märkbar tomhet i metalhjärtat.

Musik från en svunnen Yngwietid

Pixel-Eskapism

Ena mina absoluta 80-tals favoriter har sorgligt nog hittat vägen till  Hollywoods-remake-fabriker. Fright night är filmen i fråga, en av få skräckisar som lyckats balansera och kombinera horror med humor -  utan att fördärvas åt någotdera riktning. Nu har Colin Farrell (1976, Castleknock, Dublin, Ireland: Tigerland, Minority report, Phone booth, In Bruges, Alexander, Daredevil) iklätt sig rollen som den karismatiske grannvampyren Jerry Dandridge, och handlingen är förflyttad till Las Vegas villaförorter. En annan skillnad är att regissören tidigarelagt huvudhandlingen det vill säga förklarar handlingen ytterligare ett varv för att vi tröga cineaster verkligen ska förstå hur det förhåller sig. I vilket fall som helst är detta inte en total katastrof, utan en  standardremake, men som saknar originalets originalitet och glimten-i-ögat-humor.  Kemiavsaknaden mellan de tre huvudkaraktärerna är en annan faktor som pulvriserar ett högre betyg från mig. Det här blir bara en i raden av onödiga remakes som verkligen känns som en produkt – inte  som ett humor-skräck-mästerverk. En petitess i sammanhanget är att de lyckats få med Chris Sarandon på ett hörn i filmen; originalets Jerry Dandridge.

Julhelgseuforin förstärktes med 12 nya av HBO´s hittills kvalitetsmärkta vampyrepos True blood. Jag dyrkade verkligen de tre första säsongerna, och hade med all rätt väldigt höga krav och förväntningar på den nya säsongen. Tyvärr visade sig denna säsong mest gå på tomgång, och hade mer gemensamt med Buffy. Den smarta dialogen var som bortblåst och karaktärerna lika tomma som mitt bankkonto. Säsongens ”skurk” var  en halvgammal tant i min egen ålder som knappt skrämde Hanna och Frida. Jag kom på mig mer än en gång parallellt spela Wordfeud, vilket tyder på ett skapligt ointresse.  Jag ska ge de första 3-4 avsnitten av säsong 5 en chans, annars är denna serie körd i mitt hem.

Captain America är en Marvelgubbe jag aldrig kommit underfund med under mina frenetiska tonårs-läs-orgier. Det samma gäller för för superhjälte-kollektivet The Avengers.  För mig var det Spiderman, Fantastiska Fyran och Lagens väktare som gällde; The Avengers lyckades heller inte få fotfäste i gamla Svedala på den tiden. En åldrad Tommy Lee Jones (1946, San Saba, Texas, USA: JFK, The Fugitive, Men in black, No country for old men, The company men) spelar en halvvresig militäröverste.  Handlingen är förlagd till andra världskriget där Nazisten Johann Schmidt vill vara den tysk som tar herraväldet över världen via brottssyndikatet Hydra. Steve Roberts alias Captain America är den ende som kan stoppa ”Red Skulls” ondsinta planer, efter att genomgått ett experiment som förvandlat honom från tunnis till tuffis med en fysik att döda för. Precis som i True Blood så känns inte skurkkaraktären tillräckligt underbyggd eller farlig. Det blir helt enkelt ingen adekvat kontrast mellan det goda och det onda, vilket är absolut nödvändigt i denna typ av genre. Detta är tyvärr en standardfilm typ Green Lantern och Thor. Det riktigt coola med hela filmen är det holistiska slutet, något som sammanlänkar såväl Iron man, Thor, Captain America med kommande superhjältefilmen, The Avengers

Bröderna Coen inbjuder oss tittare till fortsatta halvschizofrena småstadsäventyr på den amerikanska landsbygden. Peter Stormare har sedan sin tid i Hollywood enbart fått gestalta skruvade karaktärer. Detta ändras förhoppningsvis genom denna film Small town murder songs, då han dels får en välförtjänt huvudroll, dels spelar en någorlunda normal karaktär. Stormare spelar en byhålesnut som blir indragen i sitt första mordfall parallellt handskas han med sitt heta temperament som bidragit till att han mist sitt livs kärlek. Samma kärlek vars nya man anses vara en av de misstänkta för det brutala mord som uppdagats. Som sagt det är en intrig som är gjord för konflikter, vilket det också blir, men med ytterst små subtila medel. Här finns inte tillstymmelse till specialeffekter, utan det är interaktionen mellan byns invånare som är i fokus. Handlingen, skådespeleriet och framförallt miljöerna får mig att svälja hela trovärdighetskonceptet fullt ut.  Herregud jag lovar att aldrig mer besöka Finspång, där verkligheten troligtvis hinner ifatt mig. Ytterligare en skön, lågmäld, tänkvärd men ändå liten skruvad rulle från Bröderna Coen.

Jag, brorsan och pappa besökte en fullsatt salong 3 på Filmstaden för att se Mission impossible – Ghost protocol. Jag har sett alla filmer i serien, där den första filmen är den sämsta i mina ögon. Denna gång kretsar handlingen runt en svensk galning som tycks tro att världen blir bättre om mänskligheten får börja om från början. Problemet är att han vill göra det genom att starta ett kärnvapenkrig. De som får skulden för detta är IMF, vilka tros bombat Kremlin; Ethan Hunt och hans team får agera utan hjälp ifrån huvudorganisationen. Tom Cruise är som klippt och skuren som agenten Ethan Hunt. Han är allt som James Bond är, men ändå inte, då det existerar en själ i karaktären precis som i filmen som helhet. Simon Pegg (Shaun of the dead, Hot Fuzz, Run fatboy run, Paul) står för filmens humoristiska inslag på ett ytterst välbalanserat sätt, det blir precis sådär lagom kul utan att humorn inkräktar för mycket på själva actioninslagen. Det som gör filmen så osannolikt underhållande är att alla i teamet får stort utrymme, vilket leder till att man faktiskt bryr sig om de dör eller överlever. Mikael Nyqvist gestaltar filmen bov, en roll som i vanliga fall får ett lite för stort utrymme i actiongenren. I denna film är skurkrollen och tillika Mikaels roll kraftigt nedtonad till förmån för uppsåtet i sig. Miljöerna är många, hänförande och autentiska, i städer som Dubai, Moskva och Budapest, men konstigt nog inte i USA. Den scen som jag och många andra gillar mest är när Ethan blir tvungen att ta sig in till datarummet via glasväggarna på världens högsta byggnad. Den långa spektakulära scenen är lysande och innehåller såväl dramatik som humor i mängder.  Jag kan inte göra annat än att abdikera för för denna berg-och-dalbana-action; 2 timmar och 13 minuter ren bioeufori.

Marie bakade, barnen tittade på Bolibompa – jag tittade på Hostel 3. De två första filmerna var båda riktigt bra och tillförde horror/tortyr genre en välbehövlig vitamininjektion. Tyvärr är regissören till de mycket obehagliga föregångarna inte längre delaktig i denna uppföljarprocess.  Borta är de genuina Slovakiska miljöerna och indirekt den otäcka vanmaktstämning som genomsyrade de första två alstren. Handlingen har moderniserat och outsourcats till Las Vegas. Istället för att 1 person betalar  och dödar ett hjälplöst offer, så går detta koncept ut på att spela om pengar hur offren kommer agera innan de dör inför en publik. Det blir inte otäckt, inte stämningsfyllt, det är mindre splatter och mindre trovärdigt skådespeleri – tyvärr. Nu har väl även denna filmserie infogats i Hollywoods mediokra skräck franchising fabrik typ Saw, Fredag den 13:e och Final Destination.

Warrior är 50% fighting,  50 % drama. Just dramafasen brukar vanligtvis vara lika populär  i denna genre som i porrfilmernas underbara värld. I Warrior är inte  så fallet, utan här hanteras de båda genrerna med fingertoppskänsla. Nick Nolte spelar en f.d alkoholist som är avskydd likt pesten av sina två söner, som i sin tur avskyr varandra på grund av vad som skett i det förflutna. Det som åter för dem samman är träningen inför en mixad martial arts turnering, där de båda bröderna oväntat deltar. Blandar man Rocky med Bloodsport, och samtidigt kastar in amerikansk sentimentalism med goda skådespelarprestationer så bildas Hollywoodhybriden Warrior. Jag faller återigen för detta klassiska dramaturgiska filmknep, något jag sett tusentals gånger förut. Sanningen är att det är så himla bra genomfört. De båda bröderna som spelas av Joel Edgerton (1974, Blacktown, Australia: King Arthur, Smokin aces, The Thing) och  Tom Hardy (1977, London: Band of brothers, Black hawk down, Star Trek Nemises, Inception, Tinker tailor soldier spy) skapar den nödvändiga schismkemin mellan fadern och dem själva, vilket skapar ett djup i filmen som lägger grogrunden för fightingscenerna. De underliggande familjekonflikterna belägrar filmen likt den bästa Londondimman. Vad vore denna genre utan David vs Goliat dramaturgin, troligtvis ingenting eftersom även denna film dryper av sådant. I de Warrior har manusförfattarna överträffat sig själva med att skapa magi av de båda brödernas och faderns undertryckta känslor. Dessa inre aggressioner håller brödernas fightinglåga vid liv, något motståndarna blir varse om. Jag kan inte göra annat än att kapitulera inför en optimal handling, bra skådespelarprestationer och trovärdiga fightingscener – en toppenfilm helt enkelt.

Another earth är onekligen en udda filmfågel. Dels handlar denna lågmälda sci-fi rulle om upptäckten av en  parallellplanet där varje människa har sin motsvarighet, dels handlar det om tonårstjejen Rhoda som av olyckshändelse krockar med en stillastående bil. Pappan som spelas av William Mapother (1965, Louiseville, Kentucky, USA: Swordfish, Minority report, The Grudge, The Zodiac och serierna Lost & Prison Break) överlever olyckan, men modern och sonen dör. Efter 4 avtjänande fängelsesår släpps Rhoda, som  inleder processen att be den överlevande pappan om förlåtelse. Detta är en vacker berättelse om när sorg möter skuld och dess konsekvenser. Another earth kommunicerar med  subtila medel, sparsmakat med effekter och troligtvis låg budget. Detta existentiella och intelligenta drama gräver lite djupare i det mänskliga psyket än de flesta andra stereotypa filmer i denna genre, vilken filmen i sig vinner på. En riktigt tankeväckande film.

Melodier att döda för?

Jag har alltid tyckt att det är givande med alla årsbästalistor som sköljer över oss musikintresserade i början av varje år. Visst, det kan ibland bli för mycket av det goda, men det positiva överväger det negativa. I den melodiska hårdrockssfären är man inte ett dugg bättre än sina kollegor, utan här dyker årets-bästa-plattor-listor upp som ett brev på posten. Det är intressant att jämföra sina egna givna melodiska pärlor med andras subjektiva val. Jag har hört de flesta plattorna på listorna, och kan på så sätt bilda mig en uppfattning om dess adekvata innehåll.

Det som slår mig är att många halvmediokra plattor ständigt dyker upp på listmenyerna. Inte så att jag har bättre musiksmak än någon annan, men det finns vissa universella kriterier hur en riktigt topp 5 platta bör låta. När man läser vissa listor så börjar konspirations-teori-hornen växa sig starka. Har dessa entusiaster en dold agenda? Är de till viss del köpta av skivbolagen? Eller har de bara en sjusärdeles taskig smak?

Även om vissa plattor haft blytunga förväntningar på sig, och i teorin sett exceptionellt bra ut, så behöver inte dessa nödvändigtvis inte komma med på en 10-i-topp-lista. Exempelvis så fick senaste Journey 100/100 av den välrenommerade MelodicRock. De var en av fyra (Mecca, Nightranger, Mr Big) som fick det ultimata betyget, men den hamnade ändå på få års-bästa-listor.

Utifrån det jag har hört 2011 så har det varit ett fantastiskt år för den melodiska hårdrocken – på pappret. Många nya förmågor har samsats med äldre uvar som gjort comebackplattor i mängder. Jag hade ruskigt svårt att hitta 10 helgjutna plattor, de första 5 tillhör den kategorin medan de resterande inte håller hela vägen. Trillium, Last Autumn dream, Mecca, Issa, Strangeways, Robin Beck, Miss Behavior, The Magnificent, Lionville, Journey, Magnum, Nightranger, Grand Illusion, Chris Ousey, Shadowman, Eden´s curse, Bad Habit, Alyson Avenue, Airrace, Million, Xorigin, Elevener, Reckless love, Serpentine, Ten, Danger Zone, Myland, King Kobra.

Listan kan göras betydligt längre; som sagt det låter på ytan bra, men man har hört det förut; men bättre. De flesta av dem uppvisar oftast ett gediget hantverk, men dessvärre är många låtar både intetsägande och standardiserade.

Ett band som jag anser vara osedvanligt överhypade är det australienska bandet White Widdow. Deras största influenser är pomp-a.o.r, typ White Sister och Giuffria. Musiken låter bra, men sångaren låter ”gnällig” och förstör  i stort allt som egentligen kunde ha blivit fenomenalt. Om detta står det inte ett ord i de hybriserande hyllningsrecensionerna, där alla tycks vara eniga om att detta unga band är något sänt från A.O.R-guden, och har som uppdrag att reproducera fornstora dagars glans till oss medelålders män (gubbar).

Melodiska kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra än plattan är.

3.  Sången måste vara tillräckligt bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. White Widdow är ett perfekt exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen identitet och inte vara rena karbonkopior av andras låtar, som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de, många fans och kritiker uppskattar det de gör.  Jag gör det definitivt inte; det blir bara för mycket och alltför patetiskt.

Jag måste i vilket fall som helst prisa det italienska skivbolaget Frontiers som i år släppt osannolikt mycket intressanta album och dessutom introducerat nya intressanta gruppkonstellationer. Hela sju plattor från min topp-10 lista är ifrån detta eminenta skivbolag.

Deras låtskrivarstall a´la Motown  och Stock Aiken Waterman har successivt utökats dels med yngre förmågor något som borgar för en fortsatt framtid för denna genre, dels en hel drös svenska låtskrivarhantverkare som Eclipse Eric Mårtenson, Work of arts Robert Säll, Daniel Flores samt deras egna husgud Tommy Denander såklart. Att Sverige är världsledande  i såväl melodisnickeri som genremissionism är helt uppenbart, då det fullkomligt vimlar av kreativa och duktiga svenskar/nordbor i denna italienska mjukis hårdrock kolonin.

1. Within Temptation – The Unforgiving.

Detta holländska band fortsätter att förföra sina lyssnare med läckra popmelodier, knivskarpa arrangemang och kraftfull kreativ perfektionism. Fyra års uppehåll i utgivningen av nytt material, idel turnerande och barnafödande resulterade uppenbarligen i ett delvis nytt Within Temptation, men absolut inte ett sämre band, snarare tvärtom. Detta är bandets första konceptalbum, baserat på en historia skriven av Steven O’ Connell.

De första lyssningarna slås jag av att det bara låter alltför bra. Det tog mig ytterligare några vändor för att jag skulle förstå att varje enskild låt i sig är fragmentariska högkvalitativa mästerverk. Det är i stort sett omöjligt att skriva upp favoritlåtar, då allt i stort sett är magiskt. Hur ska de kunna toppa denna musikaliska utgivning?

2. Fergie Frederiksen – Happiness is the road.

Mannen med en av genres absolut bästa röster är för mig sinnebilden hur den perfekta a.o.r rösten ska låta. Efter att fått diagnosen lever-cancer i juni 2010 började Fergie Fredrikson skriva och spela in ”Happiness Is The road” tillsammans med Jim Peterik (Survivor). Ett år senare så var cancern temporärt borta och skivan klar.

Fergie Frederiksen har bland annat  sjungit med Angel, Trillion Le Roux och Toto dessutom kan han ståta med ett av nutidens bästa a.o.r album: Frederiksen & Denadener – Baptism by fire  (2007). ”Happiness is the Road” är producerad av Dennis Ward (House of Lords, Pink Cream 69, Place Vendome), något som borgar för en ljudbild av yttersta klass, en minst sagt viktig byggsten i denna genre.

Det är definitivt inte bara ljudet och rösten som imponerar, utan här utkristalliseras en majestätisk pure a.o.r.  Låtar som ”Angel”, ”Elaine”, ”First to cry”, ”Writing on the wall” och ”The one”,  för mig tillbaka till mitten av 80-talet, utan att egentligen känna mig det minsta nostalgisk. Det är så här a.o.r ska låta , och Jim Peterik har återigen visat att han är mannen som är ämnad att skapa dessa pärlor, utan att vare sig karbonisera sig själv eller sina tidigare mästerverk. En av 2000-talets 10 bästa a.o.r plattor.

3. Shy – Shy.

Med ny sångare och några riktigt heltaskiga skivor i bagaget hade jag inte den minsta förväntan på denna brittiska a.o.r grupp, som hade sin storhetstid på det glada 80-talet med framförallt ”Excess all areas” som juvelen i kronan. Det blev inte bättre av att hjärnan bakom bandet gitarristen Steve Harris dog av en hjärntumör 2011.

Jag blev underbart överraskad av en 2010-tals ljudbild att mörda för, men som ändå står med båda fötterna förankrade i 80-talet – på ett positivt sätt. Som sagt, det får inte bli hur modernt som helst, då försvinner genrens identitet,  men det får inte heller bli för inavlat – en svår balansgång för många band att vandra, men som Shy verkligen lyckats med, precis som Treat gjorde förra året.

Låtar som ”Land of thousand lies”, ”So many tears”, ”Pray”, ”Save me” och den Separate-ways-doftande ”Live for me” får mig att kippa efter andan. Årets skönaste producerade platta och den största överraskningen tätt följd av svenska Degreed – Life, love, Loss.

4. The Poodles – Performocracy.

Precis som med listans etta Within temptation så borgar The Poodles för utomjordisk högkvalitativ musik, där smådetaljer är extremt viktiga, precis som helheten och en nästintill oändlig variation. Deras musikaliska variationssignum skulle kunna vara en redig fallgrop, men i deras fall så lyckas de med konststycket att foga ihop den eklektiska grytan till att låta som The Poodles.

Detta är deras 4:e platta, och enligt mig har alla varit riktigt bra. Tyvärr är Performocracy den hittills sämsta av de fyra alstren, vilket säger ganska mycket om deras lägstanivå, och den holistiska kvalitet på årets  flod av melodiös hårdrock. Mina favoritlåtar på plattan är: ”I want it all”, ”Cuts like a knife”,  ”Love is all” och ”Father to a son”. Det ska spännande att se hur deras femte platta kommer att låta. Kommer de att vidmakthålla sin höga kvalitet eller var ”Performocracy” början till slutet? För mig är The Poodles i vilket fall som helst 2000-talets svar på Treat.

5. Toby Hitchcock – Mercury´s down.

Sångaren Toby Hitchcock känd från bandet Pride Of Lions tar hjälp av bland andra svenske Erik Mårtensson från Eclipse och W.E.T på detta efterlängtade soloalbum. Toby har prisats och överröst av lovord från en enad a.o.r – kritikerkår om att vara guds sånggåva till de pensionerade kollegorna och en vitamininjektion till genren i sig.

Jag själv tycker han låter bra, men inte ett dugg mer, det är något som stör mig med sången, något jag inte riktigt  kan sätta fingret på. I vilket fall som helst är detta en riktig höjdarplatta som kröns med låtarna ”This is the moment” och ”Mercury´s down”.

6.  Work of art – In progress  (Sweden)

7.  Kimball & Jamison -  1:st (USA)

8.  Degreed   – Life, love, loss  (Sweden)

9. Rob Moratti – Victory  (Canada)

10. House of Lords – Big money  (USA)

11. Chris Ousey – Rhyme and reason (1:a platta).

Teamet Chris, Tommy Denander och Mike Slammer tycks vara ett vinnande koncept. Chris sjunger dessutom som en gud med en knippe ruskigt sköna låtar till sitt förfogande. Låten ”Give me shelter” är förföriskt stark och en av årets allra bästa låtar.

12. Edens Curse – Trinity (3:e plattan).

13. Sixx: AM – This is gonna hurt (2:a plattan).

Listans svarta svan är onekligen Mötley Crues basistens Nikki Sixx medverkan på denna lista. När det handlar om distade gitarrer och melodier att döda för så kvalar denna utmärkta platta in bakvägen så att säga.

Utanför Listan

Shakra

Magnum – The Visitation

Shadowman

Shinedown

Adelitas Way

kkkkk

Light-Analys

Riktiga uselt

Nordiskt

Svenskt: Miss Behaviour, Work of art, Bad Habitt, Grand Illusion, Alyson Avenue, Xorigin, Million, Last autumns dream, Evergrey, Coldspell, Dynazty, The Poodles, Alfonzetti, Grand Design, Enbound, Sven Larsson

Norskt: Pagans mind, Issa

Finskt: Stratovarius, Lovex, The Magnificent, Nightwish

Danskt: Fate, Royal Hunt

Magnum

Nightwish

Några av årets låtar

Outloud

Mecca

The Magnificent

Lionville

Grand Design

Shy

Journey

Enbound

Serpentine

Toby Hitchcock

Within Temptation

Shadowmn

House of Lords

Rick Moratti

Fate