Premiär för Bråviksloppet i Lindö

Norrköpingslöpare har haft det anrika Höstmilen som tillflyktsort, om man vill tävla lokalt på hösten. Det fanns helt enkelt inga riktigt bra alternativ förut. Många löpare upplevde fundamentala löparingredienser som mindre positiva. För det första tycker jag det är osedvanligt trögt att ha start och mål 1 mil ifrån varandra, vilket försvårar det logistiska för loppets deltagare. För det andra så är loppet 10,6 km. något jag anser aningen vara en form av inkompetens eller ett hån mot oss som älskar jämna siffror typ 5 eller 10. För det tredje så är inramningen lika upphetsande som en firmafest i Fonus regi; avsaknaden av kommers, mat, stämning och adekvat musikvolym är uppenbar. För det fjärde är terrängstigningen efter cirka 5,5 km i stort sett likvärdigt med ett fullskaligt självmordsförsök. Tillsynes oändligt med snorhala bergsytor och korpulentknubnbiga rötter gör så att man blir tvungen att fästa blicken vart man springer, inte på omgivningen eller loppet i sig. För det femte så tycks arrangörerna missat att även löpare kan framavla barn. Minimänniskor som antingen själva vill delta eller ha sina föräldrar löpande i samma lopp, något programmet hitintills omöjliggjort. För det sjätte så är oftast slutet av oktober en kylslagen löpartid – lite för kall för min smak.

Föreningen Norrköping Triathlon hade med ovanstående kritik i åtanke försökt skapa ett lopp som verkligen passade alla, med en trivsam gemensam start och målgång som kittet i upplägget. En annan mycket positiv aspekt är att det bara är 7-8 km till Lindö, något som öppnar upp för en lagom cykeluppvärmning. Jungfruloppet fick vädergudarna på gott humör, vilka i sin tur sände arrangemanget ett optimalt löp- och åskådarväder. I de 150 kronor som loppet kostade ingick bland annat tidtagning med chip, vätskekontroll, medalj, musik, lotteri på startnummer och mässa vid start och målområdet. Min form hade den senaste veckan visat tecken på en nedgående trend, för att i förrgår kulminera med årets sämsta milstid i Vrinnivi: 58 horribelt långa minuter. Jag tycktes för övrigt också blivit drabbad av en skolbarns-bacill-take-away-cocktail, något som fick mig att känna mig både energilös och tung. Annars var förberedelserna perfekta; hade ätit och druckit rätt och sovit som en forntidsgris – som taget ur en tävlingsbruksanvisning. Efter nummerlappshämtningen joggade jag runt det idylliska och lyxiga Lindöområdet i  30 minuter, syftet var att dels att ta mig ur trötthetsträsket, dels undvika förrädiska skador.

Jag hade varken min GPS-pulsklocka Garmin eller min mp3 med mig, något jag ångrade redan vid startlinjen. Klockan 11.50 genljöd startskottet som i sin tur penetrerade den lite spända tävlingsatmosfären, loppet var äntligen igång. Den värsta, längsta och högsta backen var bland det första som mötte oss löpare. Efter den så kändes det riktigt bra – några kilometer. Därefter så kändes benen som utomjordiska hängbröst; det var inte förrän runt 6 km som en form av andra andning sattes igång. Paradoxalt så fick jag håll efter 7 km, en känsla som fick mig att tappa såväl tempo som mental kraft. Vid 9 km skyltningen hade jag bara lite håll kvar och jag ökade gasen.

Det visade sig dessvärre att hjärncellsreproduceringen inte hängde med, då jag som enda löpare sprang fel – 25 meter från mållinjen. Det innebar att jag missade att komma under 51 minuter. Väl över mållinjen kastade jag mig handlöst, men osmidigt på marken för att i några minuter kippa efter andan. Jag kravlade mig upp och begav mig sedan till resultatlistan där tiden 51.05 hånlog mot mig. Jag såg också att polaren Ubbe Svensson sprungit under 48 minuter, något som fick mig att må ännu sämre. Tur i oturen; jag vann i alla fall två par strumpor på mitt startnummer. 129  personer tog sig i mål. I mina ögon var det få barnsjukdomar trots några missade banskyltningsmissar där ett antal personer missade var de skulle springa. Nästa år står inte bara jag på startlinjen utan så väl Hanna som Frida. Jag har redan utarbetat en välja-själv-muta-om-ni-springer-loppet-och gör-pappa glad.

Knatteklass: Vinnare blev Vilda Andreasdotter från Linköping på tiden 6.06 min.
Dam 5km: Vinnare blev Jennie Oscarsson från GoIF Tjalve med tiden 22.50
Herr 5km: Vinnare blev Patrik Lindblom med tiden 22.15 min.
Dam 10km: Vinnare blev Rebecka Olsson från Uppsala med tiden 40.50 min.
Herr 10km: Vinnare blev Petter Eklöf från GoIF Tjalve med tiden 39.23 min.

Höstmilen 2011 – Pain vs Light-eufori

Uppladdningsveckan var det definitivt inget fel på, då jag sprungit 5 km i måndags samt utfört två intensiva squashpass onsdag och fredag. Onsdagen den 19 oktober kom icke-påpassligt nog genomförkylningen likt ett tungt brev på posten. Jag valde halvt dumdristigt  halvt förträngande att ändå ställa upp i tävlingen, då jag inte uppfattade någon påtaglig hosta, utan ”bara” var råtäppt i näsan. Mitt frustrerande motdrag gentemot den sent uppkomna diskrepansen blev att inhandla en funktionell nässprej med saltlösning på Apoteket. Jag hade dessutom lyckats med konststycket att indirekt dubbelboka en vakennatt som vikarie på Omsorgsgruppen med Höstmilen. Det var en oväntad, men inte helt olösbar konflikt som gick att nysta upp via ett kopiöst kaffeintag med kokainvarning. Från att varit vaken hela lördagsnatten och morgonen, till att två timmar senare bli upphämtad av Jocke ”Spurs” Andersson och hans pappa på Lidl parkeringen bar det till slut iväg till Sörsjön. Mina trogna löpningsföljeslagare var som vanligt med mig på färden: Garmin pulsklocka 305, mp3 sansa clip samt tigerbalsamet.

Höstmilen har välbehövligt uppdaterats som tävling, genom att numera  tillhöra ett av 17 lopp på nya Salomon Trail Touren. Kriteriet för denna rikstäckande tour är att de till stor del avgörs på mjuka, smala stigar varvat med löpning på elljusspår. Detta har lett till att årets upplaga har  cirka 200 fler anmälda till loppet, det vill säga cirka 1000 stycken. Banrekordet från 2007 innehas av Enhörnas egen Kristian Alger på den osannolika tiden 33.06 minuter (3.07 min/km). I år har Höstmilen lyckats lotsa fram ett riktigt affischnamn nämligen Oskar Svärd, mannen som vunnit Vasaloppet tre gånger. Han tycks även ta sig fram snabbt utan skidor eftersom han redan vunnit två lopp på Salomon Trail Tour

Vädergudarna var på ett snuskigt strålande humör, till skillnad från 2010 års upplaga, då det spöregnade hela dagen innan själva loppet. Euroriska och tävlingsstinna möttes vi upp av ett underbart höstestetiskt Sörsjön. Vi letade genast upp en toalett, där kön var i klass med Ullareds;  vilket gjorde att  vi precis hann fram till sluttiden för nummerlappsutlämningen. Nästa steg på agendan var att helt sonika värma upp, och eventuellt snacka med de man råkade känna. Det sagolika vädret samt att man slagit följe med en polare gjorde att loppet i sig blev raka motsatsen till förra årets löpningsmisär. De första 5 kilometrarna gick över förväntan, och  benen kändes förhållandevis lätta. Den psykologiska backen och mentala bromsklossen efter cirka 5.5 kilometer var återigen källan till min annalkande energidränering.

Mina hittills lätta ben förvandlades successivt till två gigantiska cementblock. Dessa ok fjättrade fast mig i de tillsynes oändliga backarna – gående. För mig är det en form av mental förlust att gå såhär mycket som jag gjorde i årets Höstmilupplaga, men det fanns helt enkelt inte en uns av vilja kvar till bättre tider. Det hägrande målet vid Lillsjön kändes periodvis outhärdligt långt bort. Det var inte förrän 2½ kilometer från målsnöret som jag kom in i någon form av andra andning. Olägligt nog fick jag håll ungefär vid samma tidpunkt, men lyckades i alla fall öka takten. Det hela låg troligtvis i linje med att detta var banans lättaste fas, med i stort sett bara nerförsbackar. Att komma i mål är alltid en befrielse, denna gång var inget undantag, även fast uret visade på halvmediokra 53.53 minuter. Ur ett positivt perspektiv så var det ändå bättre än förra årets mardrömstid. Min genomsnittshastighet utkristalliserades till 11.8 km/h, kilometertiden blev 5.05 min/km,  en maxpuls på 190 slag/minut, en medelpuls 180 slag/minut.

Vinnaren Andreas Åhwall in action

Höstmilen var på det glada 1980-talet ett lopp av rang med över 3 000 deltagare. Trenden har länge varit vikande, men de senaste två åren har arrangörerna i OK Kolmården lyckats vända hela tillställningen till något positivt, och i år sprang över 1 100 löpare i mål i de olika klasserna. När den 41:a upplagan av terrängloppet Höstmilen gått av stapeln stod Andreas Åhwall som slutsegrare med den utmärkta tiden 33.30 minuter, 3.10 min/km. 22-åringen från Trollhättan springer för Hässelby SK, men bor och studerar  i Linköping.  Andreas Åhwall satte direkt sin prägel på det 10,6 kilometer långa loppet. Han stack iväg som en turboladdad bålgeting, och var långt före de andra tävlande redan vid 500 meter. Han var  för övrigt 27 sekunder före Tjalves Anton Danielsson i mål.

Kvinnornas okrönte drottning blev för andra året i rad Cecilia Kleist, IK Akele  med utmärkta tiden 40.23 minuter. Förra årets vinnartid bräckte hon med över två minuter (42.35 min).  Det var jämnt mellan henne och tvåan Johanna Bohlin, Hässelby SK, med tiden 40.36 minuter.

Varför-fick-jag-inte-bättre-tid-listan

Efter ett lopp så tycker jag att det är intressant att analysera vad som varit bra och vad som varit mindre bra.  Vad kan man förbättra inför nästa lopp, och vad kan man dra ner på? Med facit i hand så är det som alltid ruskigt enkelt att vara efterklok. Det jag en gång för alla tänker implementera in framöver är ett träningsprogram, i syfte att bygga upp styrkan på framsidan av låren. Jag har länge varit medveten om att detta är några riktiga akilleshälar och dessutom resultathämmare. Höstmilens andra fas, den som innebär löpning i terräng med schizofrena stigningar är ett utmärkt exempel där den nakna sanningen överärligt visar upp sitt rätta ansikte. Det är vid dessa stigningar som jag allt som oftast väljer att gå istället för att springa, och där framsidorna av låren grispulserar i takt med tanken: ”det här var absolut sista gången jag var med i Höstmilen. Min förhoppning är att låren ska bli betydligt starkare till nästa års upplaga, vilket förhoppningsvis bildar synergieffekter till mitt parallella squashspelande. Nedan är några dysfunktionella anledningar till att det blev som det blev.

• Jag led av sömnbrist
• Jag var genomförkyld
• Min vilja styrdes av lilldjävulen på axeln
• Framsidan av låren var alltför svaga

Squashkillarnas resultat

Joakim Andersson 51.01 minuter, 4.49 min/km. Placering 170

Joakim Casimir 52.20 minuter, 4.56 min/km. Placering 205

Mats Widholm 53.53 minuter, 5.05 min/km. Placering 250

Jörgen Pettersson 56.50 minuter, 5.22 min/km. Placering 332

Mikael Garrido 57.37 minuter, 5.26 min/km. Placering 352

Mats-Höstmils-Historik (10.6 mil)

1995 46.27 (4.23 min/km)

2006 49.57 (4.37 min/km)

2009 51.17 (4.50 min/km, 124:e plats)

2010 56.30 (5.20 min/km, 248:e plats)

2011 53.53 ( 5.05 min/km, 250:e plats)

2012 Deltog ej

Topp-tio, Höstmilen 2011 (10,6 km), herrar:

1) Andreas Åhwall, Hässelby SK, 33.30

2) Anton Danielson, GoIF Tjalve, 33.57

3) Fredrik Johansson, IFK Växjö, 34.27

4) Anders Kleist, IK Akele, 34.30

5) Olle Kalered, IK Norrköpings Friidrott, 35.35

6) Oskar Danielson, IK Norrköpings Friidrott, 35.49

7) Hans Brolund, Enhörna IF, 36.11

8) Oskar Svärd, Team Salomon, 36.23

9) Jonas Andersson, IK Akele, 37.11

10) Oskar Lund, Team Mabs Sport IK Vista, 37.46

Tags: backar, Bråviksloppet, Föreningen Norrköping Triathlon, förkyld, håll, halt, Höstmilen, lerigt, löpning, Norrköpingd friidrott, pulsklocka Garmin 305, Salomon Trail Touren, träning

This entry was posted on 24 oktober, 2011 at 16:10 and is filed under Kost, Hälsa, Träning. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.