Pixel -Eskapism

Terry Gilliam är en regissör som jag har mycket ambivalenta känslor till. Jag dyrkar filmer som Fisher king och 12 monkeys, men har väldigt svårt att ta till mig The adventures of Baron Munchausen, Brazil, Bröderna Grimm eller Time bandits. The imaginarium of doctor Parnassus måste jag dessvärre kategorisera in i den senare. Tim Burton är för mig mästaren i genren vuxensagor, medan Terry Gilliam känns alldeles för abstrakt (obegriplig). Precis som sina filmtitlar tycker jag att hans filmer dessutom är på tok för långa. Dr Parnassus basar över en resande teater som består av dottern Valentina, hans assistent Anton samt dvärgen Percy. Dr Parnassus  hävdar att han levat i 1000 år, och att han styr över ett imaginarium, där individers drömmar uppfylls. Han köpslog med djävulen själv att byta sin odödlighet mot ungdom i syfte att leva med sin livs kärlek. I köpet ingick dessvärre hans avkommas själ, som skulle tillhöra djävulen när denne fyllt 16 år. Vi kastas in i handlingen innan detta ska ske , och kampen för att försöka rädda sin dotter undan djävulen. Heath Ledger (1979-2008), Perth Australien: A knight´s tale, The Patriot, The sin eater, Brokeback mountain, The dark knight) gör en av sina sista rolltolkningar via  den jagade karaktären Tony som oväntat beslutar sig att hjälpa Dr Parnassus i kampen mot djävulen. Terry Gilliams filmer är otroligt ambitiösa, vackra och surrealistiska, men de har så svårt att beröra mig, jag vet inte varför. Jag vill gilla dem, men förmår mig helt enkelt inte att göra det.

The last exorcism är en mockymentary med skakande kamera som tittarperspektiv. Är egentligen inte alls förtjust i denna Von Trier kamerastrategi, men ibland kan konceptet fungera som i Paranormal exempelvis. Vi får i denna film följa en präst som försörjer sig genom att låtsas driva ut andar från lättrogna amerikanska invånare. Ett filmteam får tillåtelse att  göra en film om prästen Cotton Marcus och får också följa med honom på ett  fall i Louisiana.  Filmen i sig blir aldrig riktigt otäck och avsaknaden av chockerande scener som traditionellt förknippas med denna horrorgenre är ytterst negativt.  The last exorcism är ändå en standardfilm som inte gör bort, sig även om den följer genrens bruksanvisning från punkt till pricka. Slutet däremot känns som att producenten och regissören haft en dust och sedermera enats om ett slut som ingen av dem egentligen ville ha. En film som kunde ha blivit så mycket bättre, men som knappt får godkänt.

The dead outside är ett brittiskt zombiedrama med stark betoning på just drama. Detta är dessutom en lågbudgetfilm med okända skådisar i huvudrollerna. Handlingen kretsar runt två överlevare som gömmer sig i ett övergivet hus på landet. Världen utanför har drabbats av en neurologisk pandemi som muterat och påverkat de drabbade att bli våldsamma, irrationella och sugna på att döda sina medmänniskor. Ytterligare en kvinna sällar sig till sällskapet en bit in i filmen, något som inte alls uppskattas av den traumatiska April som blir svartsjuk och ännu mer hemlig än förut.  Det är en suggestiv och melankolisk film som inte lyckas förmedla en klaustrofobisk zombiekänsla. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att det var Ingmar Bergman själv som stod bakom kameralinsen. Det här var alldeles för segt för min smak.

Ben Affleck har regisserat The Town vilket egentligen är något positivt då han lyckade bra med debutfilmen: Gone baby gone. Det som däremot var riktigt oroväckande var att han också gestaltade filmen huvudkaraktär: Doug McCray. Han måste ha genomgått en ny form av 12-stegsprogram i  syfte att förbättras som skådis eftersom han gör sitt livs roll i The Town (vilket i och för sig inte säger så mycket). Doug McCray bor i området Charlestown i Boston, ett ställe ökänt för att  i åratal socialisera tungt beväpnade rånare. Teamet som utför rånen är tillika hans barndomsvänner; att lämna gänget är som att lämna sin identitet eller sin familj. Doug kärar ner sig i en kvinna som han egentligen skulle bevaka, i syfta att kontrollera att hon inte samarbetar med FBI. Hon var ett av offren i ett tidigare rån där Doug var inblandad. Filmen handlar om kärlek, heder, kompistryck och det klassiska: ”sista-stöten-innan- jag-lägger-av-syndromet”. Jag tycker detta är en av årets bästa filmer, även fast Ben Affleck spelar huvudrollen. Karaktärerna är intressanta, dialogen är trovärdig och manuset är superbt.

Monsters rör sig i samma science-fiction- genre-krets som den utmärkta District 9. Handlingen utspelar sig 6 år efter att en utomjordisk livsform fått en slumpartad frizon mellan Sydamerika och Mexico. Varelserna är till skillnad ifrån de i District 9 inte alls lika vänliga och sociala. Vi får följa den cynisk reportern Andrew Kaulder som  efter påtryckningar av sin chef får uppdraget att eskortera dennes dotter genom den infekterade zonen till en hägrande säkerhet i USA. Den infekterade zonen omringas av gigantiska murar i syfte att hålla varelserna på behörigt avstånd från mänskligheten. Monsters är minst lika mycket ett drama som kärleksfilm där utomjordingarna mera är utplacerade i handlingsperiferin. Det väsentliga är istället att de hela tiden finns där, så filmen i sig är också lika mycket en äventyrsfilm. Miljöerna, skådespelarna och även handlingen kändes trovärdiga, utan att övermaniska specialeffekter och onödiga blodutgjutelser tog överhanden ifrån den nästintill dokumentariska berättelsen.

The Experiment handlar om att 26 män som frivilligt deltar i ett psykologiskt experiment. Filmen är influerad av ett äkta experiment vid  Stanford Prison 1971, och är en remake utav den otroligt provokativa tyska filmen Das experiment. Några av de frivilliga får ta på sig rollen som fångvaktare medan resten automatiskt får iklä sig fångcellsrollen. De måste klara 14 dagar i syfte att få tillgång till den hägrande ersättningen på 140 000 kronor som utgår för besväret. Med uppgiften följer ett antal kriterier: våld får exempelvis inte förekomma mellan vakter och fångar, för då avbryts experimentet, och ingen av deltagarna får några pengar. Adrian Brody (1973 New York: The thin red line, Harrison´s flower,The Village, King kong, Splice) gestaltar den ärliga Travis, medan Forrest Whitaker (1961 Texas USA: The platoon, Ghost dog, Phenomene, The crying game) spelar den mindre trevlige Barry. Jag kan säga att det tyska originalet är bättre på alla plan, även om jag bitvis upplevde fragment i filmen som var helt okey. Hollywood har en förmåga att förtränga och förvränga fundamentala ingredienser hur karaktärer byggs upp. De blir oftast stereotypt framställda i syfte att dopa filmen med något som egentligen inte alls är nödvändigt. I denna amerikanska upplagan så blir det  helt sonika en irrationell soppa av något som kunde ha blivit så mycket bättre – synd. Forest Whitakers insats i filmen frambringar inte heller några filmutmärkelser, snarare tvärtom; se det tyska originalet istället.

En Schweizisk science -fictionsfilm kändes instinktivt inte som den optimala lördagsunderhållningen. Cargo hette filmen och utspelar sig på ett lastskepp som transporterar material till ett nybygge  på en annan planet för den kvarvarande  mänskliga befolkningen, då jorden blivit obeboelig. Mystik, konspiration och ovisshet genomsyrar denna hypnotiska lågbudgetfilm som i alla fall jag gillade väldigt mycket. Med små medel byggs stämningen upp på ett klaustrofobiskt sätt. Cargo är välgjord och skådisarna som jag aldrig sett förut gör inte bort sig, storyn i sig var också annorlunda, något som sällan är helt fel.

Solomon Kane bygger på en karaktär ur en bok från Robert E Howard. Har själv inte läst den så jag innehar inga referenser till historien. I vilket fall som helst kretsar handlingen runt en soldat som får reda på att hans själ kommer att tillhöra satan själv. Han avböjer det mindre smickrande förslaget att hänge sig till de mörka makterna. Istället så vill han förändras från  relativt ond till exceptionellt god, vilket första steget tas genom att bo på ett kloster i den engelska landsbygden (Prag). Hans mörka karisma påverkar munkarna negativt och han måste därför bege sig av. På väg mot ingenstans slår han följe med en kristen familj som senare stympas, han har innan dess lovat fadern att rädda deras dotter som blev bortförda av onda varelser. Det här är en tvättäkta svärd och trollkarlsfilm a´la en low-budget-light-sagan-om ringen. Den brittiska skådisen James Purefoy (1964 Taunton England: A Knights tale, Resident evil 2, Rome: tv-serie 22 avsnitt) gestaltar alldeles utmärkt mannen med den überstora hatten och slängkappan. Jag har sett alldeles för många urusla filmer i denna genre där balansen mellan parodi och ”realism” minst sagt är skör; Solomon Kane håller sig på rätt sida om denna tunna linje, även om Sagan om ringen- och Van Helsing vibbarna svävar över ett antal scener. Actionscenerna är riktigt bra precis som specialeffekterna, och den mörka medeltida stämningen känns varken alltför tillgjord eller patetisk.

Tags: blod, Cargo, cineast, cineasthörnan, eskapism, filmer, livskvalitet, Monsters, skräckfilmer, The dead outside, The Experiment, The imaginarium of doctor Parnassus, The last exorcism, The town, våld

This entry was posted on 13 februari, 2011 at 21:47 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.