Copyright © 2024 LIVSKVALITETSGUIDEN. All Rights Reserved. Snowblind by Themes by bavotasan.com. Powered by WordPress.
Pixel-Eskapism
Resident evil: Afterlife; den fjärde filmen i den populära tv-spels filmatiseringen. Filmen fortsätter i samman utstakade actionanda fast med ännu mer fighter, ännu fler zombies och ännu mer avancerade vapen. Jag själv dyrkar Blade-triologin, och anser att dessa filmer spelar i samma filmgenre: actionskräck, med betoning på high-tek action. Icke-veganerna agerar kulisser i Resident evil, och visste jag inte bättre så kunde det misstänkas att USA:s vapenindustri sponsrade hela kalaset; det är vapen fetischism på hög nivå. Milla Jovovich (1975 Kiev Ukraina: Chaplin, The Fifth element, The million dollar hotel, Zoolander) spelar den konstruerade Alice i filmen, och på sedvanlig manér mejar hon ner alla zombies i sann Matrix anda. ”Handlingen” utspelas sig vid kusten där Alice lierat sig med några överlevare i en för tillfället skyddad skyskrapa; deras mål är att nå fristaden Arcadia ,vilket är ett stort hangarfartyg i närheten. Umbrella corporation är lika ondskefull som vanligt och har självklart ett stort finger även i denna film. Vi hittar här även Prison break bekantingen Wenthwort Miller i en bärande roll. Jag måste dessvärre tillstå att jag finner filmen underhållande för stunden. Ingredienserna: ultravåld, zombies, halvnakna kvinnor och domedagskuliss tilltalar mitt schizofrena ciniastsinne.
Machete är en film som får ultravåldet i Resident evil att framstå som Aristocats: här pratar vi våld i ordets bemärkelse. Bakom kameralinsen döljer sig den troligtvis groteskt videoskadade regissören Robert Rodriguez (1968 Texas USA: From dusk to dawn, Once upon a time in Mexico, Sin city, Spy kids, Planet terror). Han är mannen bakom i mitt tycke mästerverket From dusk to dawn. Till sin hjälp har han återigen hyrt in sin kusin Danny Trejo (1944 Los Angeles USA: Runaway train, Heat). De har samarbetat i stort sett i alla filmer som Robert regisserat. Danny Trejos utseende är som klippt och skuren för att gestalta bioskurkar, ofta väldigt otrevliga och sadistiska sådana. Hans förflutna har präglats av fängelsevistelser (San Quentin), knark och tung kriminalitet. Danny Trejo spelar den osannolika Machete Cortez som inleder en hämndaktion på den organisation som förrådde honom. Handlingen får plats på lillfingernageln, vilket troligtvis också är meningen. Blodet flyter i takt med kroppsstympningarna - under hela filmen; våldet är handlingen. Det roliga med Robert Rodriguez filmer är att det är så många kända skådisar som gästspelar. I Machete är de fler än någonsin: Jessica Alba, Don Johnsson, Robert De Niro, Steven Seagal, Lindsy Lohan, Jeff Fahey, Michelle Rodriguez, Tom Savini. Det är häftigt, coolt, ultravåldsamt, lite humoristiskt och dessvärre tjatigt. Det blir till slut som en god chokladpudding utan grädde eller som en porrfilm med handling.
Handlingen i nästa film får mig att undra hur det står till i skallen på regissören/manusförfattaren: geni vs totalt sinnessjuk? När de funderingarna väl lagt sig så blev jag indirekt tvungen att rannsaka mig själv, som ser på detta sjuka filmverk. Handlingen i The human centipede är minst lika simpel som i Machete. Den går ut på att en känd kirurg får för sig att förverkliga sina drömmars mål att skapa en mänsklig tusenfoting. Han utför denna aningen perversa vision i sin operationssal tillika hans lyxiga villa, mitt ute i ingenmansland.Två unga sexiga amerikanskor på besök i Tyskland åker vilse när de är på väg till en fest. Däcket går sönder och de måste gå till fots i regnet för att hitta en telefon. Så långt följer filmen skräckens ABS-bok. De finner vad de söker, de finner dessvärre också den galne forskaren. Han drogar dem med rohypnol och när de vaknar ligger de fastbundna vid operationssängar. Dr Heiter förklarar den makabra operationsprocessen, något som definitivt inte får dem på ett bättre humör. Planen är foga ihop de två tjejerna med en japan till en levande enhet. Munnarna sätts ihop med anushålen, vilket gör att första individen äter födan den andra äter den förstes avföring, precis som den tredje länken och hon är den i kedjan som skiter ut maten. Dieter Lasser gestaltar Dr Heiter på ett förhållande bisarrt, men trovärdigt sätt. Som sagt jag har aldrig gillat tyskar, och denna film ändrar definitivt inte min inställning. Filmen i sig har blivit groteskt sönderhypad, något som bidrar till att höja förväntningarna enormt för att landa i ett antiklimax. The human centipede får godkänt, men definitivt inte mera, behållningen var ändå ”Dr Heiter one man show”.
Splice är titeln – oetisk forskning är temat. Adrian Brody (1973 New York: The thin red line, Harrisons flower, The pianist, The Village, King kong, Predators) spelar den aningen tofflige forskaren Clive som är gift med sin forskarkollega Elsa; hon spelas av Sarah Polley (1979 Toronto Canada: Exitenz,Go, Dawn of the dead). Det unga forskarparet har fått ansvaret att utveckla en egen art genom att mixa DNA från en rad olika djur. De får ett nej från företaget då de anser att mänskliga DNA är nödvändiga. På egen hand går de parallellt vidare med sitt egna projekt. Embryot växer, och det växer snabbt. Varelsen döps till Dren (Nerd bakvänt) och den visar sig vara minst sagt flexibel såväl psykisk som fysiskt. Detta uppdaterade Frankenstein tema tilltalar i alla fall mig, även om den har sina manusbrister. Filmens stora behållning är just den androgyna varelsen Dren, dels ser den ”trovärdig ut” (icke-dataanimerad), dels spelar hon trovärdigt.
Adrian Brodyoch Alice Braga (1983 Sao Paolo Brasilien: City of god, I am a legend, Blindness, Crossing over, Repomen) gestaltar filmens två huvudkaraktärer. Predators är en sequel från Predator med Arnold Schwarsenegger i huvudrollen. 8 stycken soldater vaknar upp mitt i ett fritt fall och landar via fallskärm någonstans i en djungel. Soldaterna är handplockade från olika krigarkulturer och har till en början ytterst svårt att lita på varandra. Sakta men säker går det upp för dem att dem är de jagade och att jägarna inte är speciellt snälla. De blir också varse att de inte är på jorden och att jägarna inte är människor. De utomnjordiska krigarna har planeten som arena för deras jaktinstinkter. Till en början var jag ruskigt skeptisk till denna sequel, men filmen har faktiskt fler bottnar än jag från början anat. För det första är skådespeleriet riktigt bra för att vara en film i denna genre, sedan är det inte bara action och skjutande, utan också en orgie i jaktstrategier a´la Rambo. Som sagt Predators visade sig vara en positiv överraskning. Laurence Fishburne och Danny Trejo förstärker också filmens krigiska trovärdighet med deras blotta närvaro.
Det medeltida England är svårt härjat av Digerdöden (Black Death). Mitt i denna apokalyptiska värld full av skräck och vidskepelse får den unge munken Osmund i uppdrag att leda den skräckinjagande riddaren Ulric (Sean Bean) och hans mannar till en fjärran by. Deras uppdrag är att infånga en nekromant – en andebesvärjare som kan väcka de döda till liv igen. Osmund slits mellan kärlek till sin Gud och kärleken till en ung kvinna. Black death var en film som jag till en början inte alls var upplagd att se, men som successivt fångade mitt intresse. Sean Bean (1959 Sheffield England: Sagan om ringen triologin, Don´t say a word, Troja, The island) iklär sig återigen Sagan om ringen attributerna. Osmund spelas av Eddie Redmayne (1982 London England: The good shepard, Savage Grace, Powder blue, Elizabeth: the golden age). Black death ställer frågor vem är god vem är ond, utan att besvara dem. Det tycker jag är bra eftersom omständigheterna under digerdöden troligtvis satte empatin åt sidan. Det vilar en skön atmosfär över filmen, och som tittare leds man in i en värld av ovisshet och mysticism.
Jonah Hex är udda inslag i serietidningsexponeringen på bioduken. Vi förflyttas till en tid där indianer, nybyggare och prisjägare dominerar tidsbilden. Josh Brolin (1968 los Angeles USA: No country for old men, Wallstreet: money never sleep, Planet terror, Milk) spelar den hämdtörstande prisjägaren Jonah Hex. Han har numera själv ett pris på sitt huvud, men USA:s president ger honom ett erbjudande att mot sin frihet hjälpa till att fånga den hänsynslösa terroristen Quentin Turnbull spelad av John Malkovich (1953 Illinois USA: Killing fields, In the line of fire, Being John Malkovich, Con air, The man in the iron mask, Rounders) som för övrigt mördat Jonahs fru och son. Turnbull har ett mål och det är att förgöra världen med ett hyperfarligt domedagsvapen. Jonah får ofrivilligt hjälp av den onaturligt vackra Megan Fox (1986 Tennessse USA: Tranformers, Jennifers body) som i denna film spelar prostituerad. Jonah Hex kan prata med döda och har likt fantomen en häst och hund som sina bästa vänner. Ömsom vin ömsom vatten med betoning på vatten blir min dom av denna film som varken är dålig eller bra - en standardfilm helt enkelt.
Jag vet inte varför jag är svag för zombiefilmer; det är väl det klaustrofobiska känslan och hopplösheten som lockar. George A. Romero är synonymt med genren och är skaparen av av filmer som Night of the living dead, Dawn of the dead, Day of the dead, Land of the dead och Diary of the dead. Hans senaste film Survival of the dead skiljer sig lite ifrån de andra filmerna genom att en form av handling introducerats. På ön Plum regerar två familjeklaner, dessa har två olika uppfattningar hur zombiefrågan ska lösas. Den ena falangen vill ha dem inspärrade i tron att framtiden ska finna ett botmedel, den andra falangen vill helt sonika utrota dem. En grupp militärer luras till ön i tron att den är zombiefri. Ledaren spelas av Alan Van Sprang (1971 Calgary Canada: Narc, Saw 3, Land of the dead, Diary of the dead) blir tvungen att välja sida. Jag är definitivt inte överförtjust i familjerivalitetshandlingen. Det värsta med filmen är att den totalt misslyckas med att skrämma mig. Den bisarra humorn tar överhanden liksom klanernas herravälde; zombierna känns aldrig som ett riktigt hot, vilket i denna genre inte är förenat med något positivt. Karaktärerna är på tok för endimensionella och stereotypa, något som minskar deras trovärdighet i sin kamp att överleva på ön. Romero uppfann i stort sett denna genre och har via denna film visat att han inte längre kan hantera de element som gjorde de första 3 filmerna så otäcka och sevärda – tyvärr.
Bloggkommentarer