Bli frisk genom att bli sjuk?

För några veckor sedan inträffade det som alltid infaller lika olägligt – jag blev hastigt sjuk. Från att på morgonen känt någon form av illamående till att senare behöva lägga mig på sängen och vila, var inte steget långt att maniskt behöva spy på Fridas dagisområde, två gånger i följd dessutom. Alkoholistposen  skrämde troligtvis både dagisbarnen på gården som de chockade lärarna. Åsynen av spyorna och dess följeslagare odören fick mig instinktivt att spy igen. Hade jag varit mer konspiratorisk så hade mina tankar lett mig till en tidigare ufoombordtagning gjorda av experimenterande illasinnade aliens eftersom spyans form och dess  utomjordiska mörkgröna färg onekligen tydde på det. Min stolthet svaldes illa kvickt och hämtade kvickt barnen för att sedermera bemöda mig att ta mig hem.

Det är alltid lika obehagligt att spy, det spelar ingen roll om man är full eller nykter. Denna händelse skedde dock i nyktert tillstånd bland människor, något som jag aldrig varit med om förut dessutom helt okontrollerat. Efter att tackat nej för 15 gången i rad till barnen att inte kunna  deltaga i att bygga gigantiska klosstorn så la jag mig groggy på soffan med alla kläder på och tonvis med filtar. Frossan hade mig i sitt grepp och det är marginellt lättare att drabbas av frossa än spyorgier. Jag vet inte om det bara är jag som är så töntig att tycka så otroligt synd om mig själv i detta skakande tillstånd? I alla fall så mådde jag definitivt inte bra och febern landade på 39.1, vilket är ganska hög feber för att vara mig.

Efter att ha jagat barnen i syfte att avsluta ”läggdagsprocessen” så gick min sjukdomsbild in i nästa fas. Likt en rigor mortis drabbad stripteasedansös kastade jag av mig filtarna och i stort sett alla kläderna förutom Wolverhampton kalsongerna och lade mig återigen på soffan. I denna fas smög sig dessutom en groteskt subtil huvudvärk på mig och fortsatte så att gäcka mig hela natten. Denna tunna och molande helveteskänsla är något som jag i stort sett aldrig drabbas av förutom om jag festat alltför hårt, vilket var länge sedan nu.

Nyheterna, dokumentärprogram och troligtvis anslagstavlan passerade fragmentariskt mitt dimmiga sinne. Även i denna fas tyckte jag oerhört synd om mig själv och kom plötsligt på mig själv att reflektera över detta i ett genusperspektiv, vilket tydde på att akademiska studier i 40-års åldern inte är alltför hälsosamt. Den sociologiska sinnet undrande om män generellt sett tycker mer synd om sig själva när de blir sjuka än när kvinnor blir det? En bra fråga som jag än idag inte fått något svar på, troligtvis är vi män dessvärre både fjolligare och mer  handfallna då vi inte är i position att  obstinat bestämma över vardagstaktpinnen.

Tog därefter en Treo comp i syfte att trolla bort huvudvärk, illamående och ett begynnande samvetskval att inte kollektivt kunna hjälpa till med studiegruppuppgiften. Ett tag så inbillade jag mig själv att tabletterna hunnit att bli för gamla eftersom jag fortfarande mådde ruskigt dåligt dessutom tyckte jag sjukligt mycket synd om mig själv nu. De i Haiti hade rena semestern, jämfört med mig i mitt katastrofala tillstånd. Nu dök också tankarna upp på vad jag kommer att missa då jag antagligen lär vara sjuk minst tre dagar till. Hur i helvete skulle jag lösa det, vem skulle få skulden för att jag låg här och blev sjuk när hela världen väntade på just mig och mina patenterade lösningar på hur jordens befolkning kommer att överleva  i ett solidariskt och harmoniskt samhälle.

Min färd från den svettiga hörnsoffan till den splitternya Jensensängen visade sig innehålla  ett smörgåsbord av ursäkter av att försöka lämna denna nedslitna soffan. Till sist fattade jag mod och vinglade dimmigt nedför spiraltrappen till den nybäddade sängen. Mina satinlakan satt efter ett tag som tyska cykelbyxor runt min översvettiga kropp. Jag lyckades med konststycket att sova högst någon enstaka timme, men bonusen torde istället vara ett annalkande världsrekord i ställningsbytande, utan partner. Natten hade känts som två veckor på en rumänsk semesterkurort, trodde aldrig att jag skulle få återse solen igen, vilket jag indirekt inte fick denna molniga morgon.

Febern var inte lika påtaglig, utan visade på 38.5. Jag hamnade ganska snart på sofflocket igen med nyhetsmorgon som ända vän förutom ständigt bulimiska jamande katter, då Marie jobbade och barnen var på förvaringsinstitutionerna: förskolan, förskoleklass samt gymnasiet. Mina tankar etsade sig fast vid att det är sällan eller aldrig jag helt legitimt får eller vill ta tillfällen i akt att bara slappa av för slappandets skull, utan att ständigt behöva vara mentalt uppkopplad med olika projekt och vardagsrutiner. Från att känna ångest att missa två squashmatcher, inte kunna jobba extra och inte kunna plugga inför såväl tenta som seminarieuppgift så övergick dessa känslor att försöka acceptera situationen och släppa de inre kraven som lätt infinner sig i ett 24-timmars samhälle.

Två dagar sedan så mådde jag avsevärt bättre. Jag kände mig återuppbyggd och hade dessutom skapat mig ett strategiembryo till nästa gång jag insjuknar. I den bruksanvisningen står det istället  att se sjukdom som en möjlighet och ett utmärkt tillfälle för kropp och själ att återhämta sig helt legitimt utan egentliga krav. ”Bli friskare genom att bli sjuk” låter kanske lite flummigt, men det kan vara en universalmetod att överleva optimalt i detta senmoderna samhälle.

Tags: frossa, illamående, plötsligt, spya

This entry was posted on 24 mars, 2010 at 20:34 and is filed under Kost, Hälsa, Träning. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.