Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Yhe human centipede 2 ’

Cineasthörnan

26 februari, 2012 by

Pixel-Eskapism

The Woman var onekligen en originell film. Handlingen kretsar runt en familj som utåt ses som en mönsterfamilj där fadern är en erkänd landsortsadvokat. Hans oberäkneliga lynne och dogmatiska världsuppfattning styr familjen helt och hållet. Saker och ting förbättras absolut inte då han fångar  in en mystisk, men helt förvildad kvinna i skogen. Han tar det som sin livsuppgift att försöka civilisera henne, vilket inkluderar hela familjen. Hon förvaras fastkedjad i en närliggande stuga. Ju längre tiden går desto bräckligare blir familjens gemensamma mentala tillstånd…tills. Filmen i sig är otroligt otäck, brutal och pervers. Det finns en långsökt svart humor i filmen som tilltalar mig. Faderns diktatoriska envåldshärskeri är provocerande otäck och får mig automatiskt att tänka på de smånotiser som jag titt som tätt finner i morgontidningarna. Kameravinklarna, musiken, skådespeleriet och miljöerna bildar en helhet som lär få ett antal tittare att må betydligt sämre efter filmen än innan. En mycket intelligent och sevärd film fast också  mycket skrämmande.

En av världens sjukaste filmer har oväntat fått en uppföljare. The human centipede var en bisarr film från en troligtvis störd regissör. I vilket fall som helst står samme sicko återigen bakom kameran. Det som är positivt med denna uppföljaren är att den inte originalklonats. Denna gång handlar det om Martin, en kille som utnyttjats sexuellt av sin far och som bor hos sin halvtokiga mamma. Martin har bara fascination för en sak, och det är kultrullen The human centiped, en film som han ser som en ren instruktionsfilm. Hans besatthet får honom att maniskt vilja reproducera det mänskliga experimentet. Martin samlar brutalt ihop 12 individer i syfte att sätta ihop dem: mun mot anus, anus mot mun. Martin är visserligen helt skogstokig, men motivationen är det onekligen inget fel på. Då han inte är en adekvat lekman blir denna sammansättningsprocess bra mycket mer amatörmässig en förlagan, något som definitivt inte gynnar de 12 som ingår i den mänskliga tusenfotingen. Säger jag att filmen är underhållande blir jag inspärrad, så jag nöjer mig med att mitt intresse för The human centipede hölls uppe under hela filmens gång. Den kala stämningen, det suggestiva molande bakgrundsljudet samt att filmen är svartvit fick mig instinktivt att tänka på David Lynch schizofrena film Erazerhead.

Jag och barnen såg Mästerkatten i 3D versionen med svenskt tal. Detta är en prequel/spin-off där vi får följa Mästerkatten  långt innan han träffade Shrek. Vi får se en vänskap mellan Mästerkatten och Humpy dumty förvandlas till hat och återigen till vänskap. Manusförfattarna har implementerat Jack och bönstjälken som en del av handlingen, vilket i detta fall fungerade utmärkt.  Det vore nästan kriminellt att inte förföras av den värme, humor och charm som genomsyrar hela filmen. På köpet får man gulliga och intressanta karaktärer spetsat med underfundig action. Det här är en underhållning som passar vuxna barn som barensliga vuxna.

Oj då, en toppenfilm korsade min jakt på eskapistisk underhållning. Det var ett tag sedan jag såg en riktigt bra film som exempelvis: ”There be dragons” och ”Najwals hemlighet”. The Debt är en spion-thriller-drama som handlar om ett team på 3 personer som får i uppdrag att kidnappa den fruktade och ökände ”Kirurgen från Birkenau”,  i syfte att ställa honom inför rätta för de vedervärdiga mänskliga experiment som han utförde under 2:a världskriget. Nu gick inte allt planenligt så en nödlögnspakt lanserades tvärt, en handling som fick konsekvenser för resten av deras liv. Vi får följa personer under två olika tidsperioder via flashbackssjok. något som oftast förstärker karaktärerna och storyn, detta är definitivt inget undantag.  Såväl den unga som den äldre kvinnliga Mossadagenten gestaltas superbt av Helen Mirren (1945, London: The Mosquito coast, Kocken, tjuven, hans fru & hennes älskare, Calender girls, The Queen) och Jessicka Chastain (1981, California, USA: Taking Shelter, The tree of life, Coriolanus, Niceville). Det är bara att abdikera för en film som innehåller många strängar på sin lyra som triangeldramat mellan de två männen i teamet och Mossadagenten dessutom avhandlas ämnen som svek, skuld, ondska och tvivel. The Debt är en riktigt, riktigt bra film som trollbinder sin publik via ett groteskt välskrivet manus, och magnifika skådespelarinsatser.

Jag har alltid varit svag för mytologi-action-genren; på senare år har ett stort antal filmer kommit fram som exempelvis Troy, 300 och Clash of the Titans. Jag tycker att Immortals lider av samma  transparenta syndrom som ovan nämnda, förutom filmen 300 som är ”gudomlig”. Gediget hantverk – ja, godkänt skådespeleri – ja, coola  effekter – ja, men som sagt intetsägande och exceptionellt själlöst. Regissören har verkligen inte satt sig in i den grekiska mytologin, då de vedertagna historierna och karaktärerna fått dansa helt efter hans egna pipa, något som inte gör saken bättre. Den stora budgeten har lockat till sig stjärnor som Stephen Dorff, Mickey Rourke, John Hurt och Freida Pinto, vilka inte får de utrymme de förtjänar i och med filmens klyschiga dialog. Det här är onekligen underhållning för stunden, och bör inte avnjutas med några högre krav än att uppleva en orgie av splattervåld, det vill säga filmens enda behållning.

Jag gillar robotar, Hugh Jackman och Steven Speilberg, men inte Real steel. Tyvärr upptas en stor del av Real steels  handling av hur Hugh Jackmans karaktär successivt acklimatiseras från kass pappa till en exemplarisk sådan. Resan dit blir en Disney-outhärdlig-tillrättalagd sörja. Handlingen kretsar runt en  kringresande boxningsmanager. Människorna har i denna framtid ersatts av robotar som gör upp i ringen istället. Parallellhandlingen består av att lotsa fram en riktig looserrobot mot de bästa och dyraste exemplaren. Utgången av det dilemmat har vi sett i typ alla andra fighting filmer. Denna Rocky/Over the top look-a-like blir aldrig spännande, rolig eller intressant. Steven Speilberg har de senaste 10 åren irrat in sig i en filmisk dimma som han inte tycks ta sig ur. Förut gjorde han barnfilmer för vuxna, numera barnfilmer för barn – översentimentala sådana dessutom.  Robotarna i sig står för filmens behållning; de är häftiga, snygga och trovärdiga utifrån att de är just robotar.

In time målar upp ett dystopiskt framtidsscenario.  Tid är pengar, vilket är något som verkligen beskriver essensen i denna mörka film. I framtiden då forskarna lyckats isolera genen som förhindrar åldrandet används denna banbrytande upptäckt i syfte att stävja överbefolkningen. De med mycket pengar är nästintill odödliga medan majoriteten får leva ett år i i taget. Den enda valutan som finns att tillgå är just tid, något som är det värdefullaste som existerar. Ta en stor dos  Bonnie and Clyde och en mindre dos Robin Hood, så har ni kärleksrelationsprocessen i ett nötskal. Justin Timberlake vill jag egentligen inte gilla, då sångartister som prövar på Hollywood sällan gör någon lycklig, undantaget är Mark Wahlberg. Men han gör definitivt inte bort sig i denna film, snarare tvärtom. In time är en film med ett existentiellt filosofiskt djup som väljer bort att kommunicera med sin publik genom bombastiska specialeffekter. In time är också  en sådan film som fungera mycket bättre i teorin än i praktiken eller i bokform.

A lonely place to die är en brittisk ”Sista färden film”som utspelar sig i de skotska högländerna. Ett gäng bergsklättrare råkar av en händelse upptäcka en kidnappad flicka mitt uti ödemarken. De tar sig med henne, men får på köpet med sig förövarna till själva kidnappningen samt det gäng som ska betala lösesumman. Jag är svag för katt-och-råtta-leks-filmer där vanliga människor blir tvungna att konfrontera brottslingar i syfte att själva överleva. De skotska högländerna i sig är en ytterst vacker inramning som förstärker berg-och-dalbane-jakterna. Nackdelen med filmen är att förövarna skjuter som amatörer, vilket känns filmiskt rätt, men inte trovärdigt. När de sedan anländer till staden drabbas filmen av en bombastisk hybris; från thriller till actionfilm, vilket i mina ögon inte alls var nödvändigt. 3/4 av filmen är i vilket fall som helst riktigt bra. En guldstjärna till den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Melissa George (1976, Perth, Australia: Alias tv-serie, 30 days of night, Derailed, Triangle) som är den som visar var skådespelarskåpet ska stå.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu