Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Work of art ’

2019 – året som gått

Bomb attack in Sweden 2019, as common as pedophiles in the Catholic church

2019 var nästa lika hätsk som klimatalarmisternas globalt unisona propaganda. Vänner av melodisk hårdrock i alla dess varianter kunde tillgodo sig kvalite från när som fjärran. Under andra halvåret fanns det nästan ingen gräns för hur mycket bra musik som släpptes.

Jag har från första listan 2011 deklarerat att det varit omöjligt att överträffa året som gått. 2018 var jag hundraprocentigt säker, fel fick jag, 2019 blev ett ännu jämnare år, med kvalitet som nästan gick överstyr.

Att 2020 kommer att bli ett sämre år vågar jag inte sia om längre, själen i dessa genrergener  förvånar mig inte längre. Rocken är död…på listorna ja, men inte utifrån det som getts ut i år och tidigare på 2010 – talet.

Det finns några adekvata ställen där jag får information, inspiration om genrerna i sig; mötesplatser för likasinnade, för kärleken till musiken: Sweden Rock MagazinePowerplay magazine, RocknyttRock Report, Melodic NetDen melodiösa bloggenMelodic RockHeavy Paradise, The Maloik Rock Blog.

Underverket Frontiers

Att Frontiers är oket som bär upp den melodiösa hårdrocken- och A.O.R-genren är ett understatement. Med muskler av titan lotsar de oss älskare av genrerna vidare i nya som gamla konstellationer. Hybriderna paketeras om till ny musik, i många fall är innehållet i paritet med fornstora dagar, om inte bättre.

Allt går i cykler, det var inte så långe sedan popmusiken var lika het som askkoppar var på 2010 – talet. När skutan återigen vänder, kommer förkämpen Frontiers stå starkare än någonsin. Det gäller även andra förkämpar som AOR Heaven, Rock Candy records, MelodicRock records och Escape music med flera. Tänkte ta upp dessa eldsjälar nästa år, för de är minst lika viktiga.

Dock var 2019 helhetsmässigt inte något av deras bättre år. Tyvärr, mer kvantitet framför kvalitet. Fast november släppet var sanslöst magiskt, med bland annat: Work of art, Pretty Maids och The Dark Element.

Det kan ju då tyckas aningen motstridigt och oanständigt att klanka ner på dem då eftersom hela 9 av 25 plattor som är med på listan är just från Frontiers. Fast de som är med är verkligen bolagets top of the class album.

2019 års studioalbum från Frontiers, blått är album som fick plats på min summering över de 25 bästa plattorna under 2019, kursiverad text svenska anknytningar:

Toby Hitchcock, Starbreaker, Jetboy, Inglorious, Westbound, Tora Tora, Last in Line, Find me, The Treatment, The End machine, Burning Rain, LA Guns, Michael Thompson band, Leverage, Jim Peterik & World stage, Hardline, Fortune, Alan Parson, Whitesnake, Restless spirits

First signal, The Brink, Crazy Lixx, Sweet oblivion, Chaos magic, Timmo Tolkki´s Avalon, Nel Morse, Billy Sherwood, Visionatica, Mind Key, Hollow haze, Soleil moon, Unruly child, Spread eagle, Roxy blue, Ardours, KXM, The Defiants, Sascha Paeth Masters Of Ceremony

Block buster, Crashdiet, Vanden plas, Eclipse, Michael Sweet, Waywards Sons, The Ferryman, Work of art, Pretty Maids, The Dark element, Edge of paradise, Quiet Riot, The Murder of my sweet, Edge of forever, House of shakira, A new tomorrow, Lovekillers

H.E.A.T festival Ludwigsburg

Rock City i Stocholm som skulle gå av stapeln 6 april med band som Treat, Eclipse, Art Nation och Gotthard blev till sand eftersom  antal sålda biljetter var för få. Treat fick jag i vilket fall  som helst se sju månader senare på 10-års jubilerande H.E.A.T-festival i Ludwiksburg; arrangör Aor heaven.

Hotellet låg tre minuter från tågstationen, Rockfabriken cirka 15 minuters promenad från sovplatsen. Ganska snart gick det upp för mig att lokalerna huserade mitt i ett stort industriområde. Inne i lokalerna var det sparsamt med besökare.

Tysk ordning rådde, det lokala hårdrockbandet Licence äntrade scenen prick klockan 15.00. Kvinnlig frontad sång, som var direkt usel. Låtarna, framförandet och typ allt var genant dåligt. Efter tre låtar gav jag upp.

Ingång till H.E.A.T-festival

Satte mig i ett av barrummen, där öl och lättare måltider fanns att förtära. Jag fick min mobil uppladdad av den trevliga personalen. På med läsglasögonen, upp med blocket och kulspetspennan. Parallellt följde jag Premier League, för att kolla in hur det gick för mina lag i Aftonbladets Managerspel, och Premier League Fantasyspel. Som sagt, inte vidare hårdrockigt, men jag satte mig ändå snällt längst in i ett av hörnen.

Nästa band till drabbning var Schweiziska Black diamond (A.O.R Heaven signade), som gick på scenen runt fyra. Gruppen har tre plattor i sitt musikbagage. De var unga, de var hungriga och de var djävulskt valpiga. Låtarna var sjusärdeles intetsägande, precis som alla avbockade rockposer i världen, vilka de lyckades avverka på 50 minuter, i sig en prestation, när jag tänker efter.

Att försöka få igång publiken med allsång är inget brottsligt, men efter…en låt, är det i mina ögon brist på exceptionell dålig timing, det har aldrig tidigare heller varit ett beprövat framgångsrecept.

Skakad av den dåliga kvaliteten slog jag mig ner i en fimpbränd barstol, utan ryggstöd, invid en härjad långhårig varelse. Trots stora drag av social ångest tänkte jag ändå bearbeta vad som nyss beskådats genom att kommunicera med denna två meters bjässe. Mannen utan hårfäste hade knappt någon vätska kvar i sitt whiskyglas. Min skolengelska överröstades först av ett gurglande, sedan av en rap från helvetet…någon hundradel senare bytte jag plats.

Jag och min kompis Stefan Hammarström har under årens lopp avverkat ett otal hårdrockkonserter och festivaler, men sällan egentligen umgåtts med stereotypen av hårdrockare. Vad det beror på vet jag inte om jag vill veta, men för mig är det någon form av förhistorisk gruppdräggighet som jag har svårt att ta till mig. Är det under min nivå, vad är min nivå, har jag någon sådan, är jag arrogant, kan man diskriminera hårdrockare?

Metal white trash folket fanns det gott om på Heat-festival, precis som på alla andra tillställningar. Jag antar att 52-årig nykter gubbe med snygg skinnskjorta, Jack &  Jones jeans/boots, utan hängbuk, utrustad med läsglasögon, block och penna också var under deras nivå.

När Newcastle kvitterade till 2-2 i 88:e minuten mot Manchester City så brast något hos mig. Jag tog min första öl, en sexprocentig Desperado med en citronskiva på, därefter började käken, mot min vilja, nynna högt på ”snön föll” av Peter Jöback.

Kvällens tredje band var några som jag dels hört, dels faktiskt gillade någorlunda. Blood red saints (A.O.R Heaven signade) släppte sitt debutalbum Speedway 2015. Tre år senare kom uppföljaren Love hate conspiracies, i år gav de ut Pulse. Av dessa tre, är senaste plattan den jag gillar allra bäst, allt ifrån produktionen till bättre låtar och modernare inslag.

Blood red saints

De här killarna hade scenvana så det räckte och blev över. Att de hade den goda smaken att göra en bra cover på Loverboy´s ”Woorking for the weekend” tydde bara på klass. Herrarna i Blood red saints avstod från ocoola poser i deras ålder, istället beväpnade de sig med brittisk bitsk humor.

De var avslappnade på scen och tycktes njuta av ögonblicket. Sångaren Pete Godfrey kunde sjunga… på riktig, en gitarrist som kunde spela feta riff, en härlig kontrast till föregående banden. Läsglasögonen av för en  riktigt bra spelning som parallellt fick mig inse att jag slutat att nynna på Peter Jöbacks julsånger.

Cash is king visade det sig,  eftersom Rockfabriken inte tog emot kortbetalningar. Närmaste plats att ta ut kontanter på var enligt beskrivningen höger, höger, tillika en halvstor supermarket. Slog två flugor i en smäll, passade på att dräpa en oerhört god döner kebab i haket bredvid.

Bandet som fick offras var tyska Dark Sky. Ett band som bildades 1982, men släppte sitt debutalbum så sent som 1998, därefter har de ynglat av sig fyra plattor. De plattor jag hört har definitivt inte varit någon ögonbrynshöjare, snarare tvärtom. Hann höra deras sista tre låtar på scen, vilket tyvärr  förstärkte det jag hört tidigare.

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra och ACT, i England har de Cats in space och The Struts. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017)  Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30.  De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple, Status Quo,

Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop, det vill säga melodiös rockmusik. Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Cheap trick, Slade, Sweet, The Who, James Bond, Styx och Supertramp hördes överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder.

Nya sångaren Mark Pascall hade en sagolik röst, i synergi med en scenvana som kändes så genant avslappnad att det gjorde ont i hjärtat. De som upplever att a.o.r blir tråkigt borde se Cats in space live.

De föreställde sig inte på scen utan lät musiken och deras starka personligheter vara  verktygen till att man som publik blev trollbunden. Till råga på allt  vräker de på med snygg stämsång, där tre vokalister involveras. Pomp rock av absolut ädlaste märke spelades dessvärre inte  av bandet: ”Mad Hatter’s Tea Party” och ”Narnia”, vilka var djupt saknade.

Det var först efter Crashdiets intåg på scen jag förstod hur viktigt det är med kontraster. Bandet har legat i dvala sedan sångaren Simon Cruz avlägsnat sig 2013. Sex år senare senare stod de återigen på scen, starkare än någonsin. Dels hade de en ny sångare, dels en ny platta i bagaget.

Rust är bandets femte fullängdare tillika deras jämnaste. Den första med utmärkte sångaren Gabriel Keys vid mickstativet. Nu var det upp till bevis, var han flipp eller flopp på scen? Det visade sig att han var ett tvättäkta fullblodsproffs med en oväntat röstkapacitet som kunde besitta bergskedjor.

Från deras ökända kultdebutalbum Rest i sleaze från 2005  spelades ”Riot In Everyone”,  ”Queen obscene”, ”Breaking The Chainz” och ”Miracle”. På tal om sleaze, för mig har de aldrig varit just ett renodlat sleazeband. Visst Motley Crue har varit en inspirator till första plattan, men till skillnad från sleazeband så har Crashdiet parallellt varit infekterat av melodisk hårdrock och i vissa fall ren a.or. 

AOR Heavens personal som krängde musik

De påminner mångt och mycket om ett annat svenskt band: H.E.A.T. Det finns flera beröringspunkter förutom att de blandar och kan vandra ogenerat mellan genrerna, utan att det känns för utstuderat eller spretigt. H.E.A.T och Crashdiet har turnerat tillsammans är även i skrivande stund på gemensam turné. Ett annat band som numera är melodiös hårdrock, Crazy Lixx, ligger väldigt nära Crashdiet musikaliskt sett.

Gabriel Keys ägde verkligen scenen, genom bra scenvana, fantastisk röst och en rå energi som bara kan matchas av just sångaren i H.E.A.T: Erik Grönvall. Jag upplever Erik som lite too much på scen, en arg ADHD-bålgeting på anabola, Gabriel var snäppet under, något som var lite härligt svenskt lagom, men passade såväl  bandet som mig bättre.

Härligt att de uppmärksammade”Falling Rain” från underskattade skivan The Unattractive Revolution. Fast då kunde de hellre valt ”In the Raw”, ”Die another day”, ”Like a sin” eller ”I don´t care”, från samma platta.  Från näst senaste plattan The savage playground och hittills sämsta plockades ”Cocaine cowboys”, men de borde hellre valt tre andra låtar från samma platta: ”Anarchy”, ”California” eller ”Circus”.

De spelade underbara ”Generation wild” från just plattan Generation wild, men jag hade hellre sett att de spelat två bättre låtar på Generation Wild: ”Down with the dust” och ”Bound to fail”.

Är man automatisk pedofil om man tar foton på andras barn?

För mig blev vitamininjektionen, sett i backspegeln, en av de bästa spelningarna på hela H.E.A.T-festival. Jag fick en pratstund med bandet lite senare på kvällen. Vi var nog överens om att timingen för att erövra världen och bli ett av 2000-talets arenaband, låg inom räckhåll.

Snart kommer det förhoppningsvis en motreaktion på pop och rapmusiken som dominerar listorna. När de unga vill ha något nytt, fräscht, mycket energi och bra låtar; då finns Crashdiet till hands.

Jag har sett Mötley Crue två gånger, senaste gången var en pinsam upplevelse. Ponera om Crashdiet skulle få öppna för just Mötley Crue, med bra ljud och ett längre set. Det skulle bli massakrering, en käftsmäll; kontrasterna mellan numera uselt och begåvat skulle vara vara förödande för de gamla veteranerna. Lite live omstrukturering i deras låtskatt skulle upphöja Mötley Crue posörerna till ren skär världsklass.

Världens bästa melodiska hårdrock?

Sveriges och ett av världens bästa melodiösa hårdrock band Treat stod näst på tur. De inledde dock inte som att de ägde scenen, snarare så att de kändes aningen obekväma, vilket var lite oväntat. Sångaren Robert Ernlund var som vanligt genuin och har en röst som passar en av universums största musikskatter i hårdrocksvärlden, med deras danska kollegor Pretty Maids.

Tyvärr har han inte riktigt den karisma som skulle behövts för att ta Treat till nästa nivån i hierarkin. Anders ”Gary” Wikström, är låtskrivare och gitarrist, som dessutom har ett utomjordiskt melodisinne samt en förmåga till klassiska gitarrsolon.

Treat växte sakta men säkert in i deras normalnivå. Temat för dagen var att bandet set skulle kretsa runt  plattan Organized crime från 1989.  Jag har snart sett bandet live tio gånger, och detta grepp var lite annorlunda. Bandet inledde dock med grymma favoritlåtar från de tre senaste mästerverken: ”Skies of Mongolia”, ”Ghost of Gracelnd”, ”Papertiger” ”Inferno (spelningens sämsta låt)”, ”Riptide”, ”We own the night” och ”Roar”.  

Det var verkligen härligt att se ett gäng tonåringar som stod bredvid mig. Klungan kunde varenda textrad, samtidigt som de hoppade upp och ner; en av dem kan omöjligt ha några vader kvar.

Treat blev sedermera varma i kläderna lagom till Organized crime låtsetet som de inledde med ”Ready for taking”, därefter följde ett pärlband av hits helt enkelt: ”Hunger”, ”Home is where your heart is”, ”Party all over”, ”Fatale smile”, ”Gimme one more night”, ”Get you on the run” och plattans bästa låt ”Conspiracy”.

Herregud, det var inte bara jag som blev knockad av den kvalitet i låtarna som spelades. Av åtta låtar från Organized crime spelade ändå inte braiga ”Mr Heartache”, vilket tyder på hur sanslöst albumet egentligen är. Ärligt, hade faktiskt glömt bort hur bra plattan var.

Förutom Pretty Maids finns det knappt inget band i världen som kan trollbinda publiken med så mycket konstanta überhits som Treat. De avslutade med ”World of promises” från nästa lika bra skivan Dreamhunter (1987). Den innehåller för övrigt klassiker som ”Soul survivor”, ”Outlaw”, ”Take me one your wings”, ”Dancing on the edge” och ”One way to glory”. 

Min personliga favoritplatta är annars The pleasure principle (1986). Där härbärgerar top notch musik som: ”Rev It Up”, ”Waiting Game”, ”Love Stroke”, ”Eyes on Fire”, ”Fallen Angel”, ”Caught in the Line of Fire”, ”Strike Without a Warning” och ”Ride Me High”. Från den plattan spelades inte ton, ett bevis för en låtskattkista utöver det vanliga.

Precis som på Nottingham fick Treat foga sig att inte bli kvällens headline, då var det H.E.A.T, Shooting star och Hardline,  nu var det istället Stan Bush. Det är inte så att jag inte förstår att Stan Bush är kult i kretsarna, men Treat förtjänade tronen i såväl Nottingham som i Ludwigsburg.

Ur ett kvalitetsperspektiv så är Stan Bush & Barrage album från 1987 utifrån mina glasögon Stan Bushs 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässigt. Han har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2019 framavlat 13 studioalbum, med väldigt långt mellan höjdpunkterna dessvärre.

2010 släpptes ytterligare en platta med Stan Bush and the Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk, producenten måste varit både döv och blind. Stan Bush har skrivit musik med storheter som bland annat like Jonathan Cain (JourneyJim Vallance (Bryan Adams, Aerosmith) och Paul Stanley från KISS.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Mest känd för låten ”The touch” till robotorgien Transformers: The Movie (1986). 2007 version av samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour.

The Touch remixed  2013 av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Visst är den låten bra, men definitivt inte så bra, och långt ifrån bästa låten på Stan Bush & The Barrage debut från 1987.

Stan Bush

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrar han med låtar som ”Never Surrender,” ”Streets of Siam,” and ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda  Bloodsport (1988)  med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpen Jean-Claude Van Damme.

Stan Bush upplevde jag som att han inte kände sig bekväm på scenen, på något sätt. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna han använde sig av. Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser. Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt.

Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham). Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och karaktäristiskt röst dessutom verkar han vara en sjyst kille helt enkelt, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Kvart i ett på natten hämtade jag ut jackan, 15 minuter senare var jag tillbaka på hotellet. Sviter från kvällen var: seghet av sex öl, brusande hörsel och krökt rygg efter allt stående.

Speldag 2

Vaknade med ett ryck, lite efter klockan 10.00. Det var ett hendomsprov att kravla sig upp ur sängen, ner till frukostbuffén. Trots fyra koppar espresso, kände jag mig sliten. DDR-vädret utanför lockade föga, till det tillkom det en pillemarisk blåst. Min nisch är att upptäcka, bocka av och hitta upplevelser, där andra inte ser möjligheterna.

Infallet att se Ludwigsburg Residential Palace, barockarkitektur från år 1704 kom på skam, efter att tankarna på en liten vila skulle göra en gott, fått ett gigantiskt fotfäste.

Jag hann duscha, smörja in mig med tigerbalsam, sippa på en het och stark kaffe som jag köpte i receptionen. Nu var jag på gång igen, med penna, block och nyfikenhet. Glest med folk, när första bandet för dagen, tjeckisk Black Tiger inledde spelschemat klockan 13.50. Förväntan byttes mot tristess, musiken var endimensionell, uppträdandet en orgie av  amatörism, låtarna flöt i varandra, utan att beröra undertecknad det minsta.

Lokalens största bar

Jag gjorde ett nytt försök att kommunicera med en kille med jeansväst med några hundra hårdrockmärken på. I det kraftfulla och välansade skägget syntes två ansamlingar av köttflagor, troligtvis rester från förra veckans dönerkebab. Sedan började mannen prata, jag kunde ha svurit på att det var tyska. Kommunikationslusten rann av mig snabbare än jag trodde det var möjligt.

Karlsruhebandet DeVicious med två plattor i bagaget var nästa akt till drabbning. Att inleda med allsång har vi konstaterat inte är någon vinnarstrategi. Sångaren Zoran Sandorov anammade en annan strategi som inte heller lär gå till historien som någon framgångsfaktor. Visst, Manowar, i all ära, men deras nisch är ju bar överkropp liksom.

Påtända tyskar

Zoran hade en kropp jag bara kunde drömma om att ha, trots det kändes det något pinsamt att se spektaklet. Doften av scenhybris var unken. Han hade en bra pipa, men också en gnällighetsaccent i kombination med att hårdrockskriken kändes felplacerade. “Never say never”, ”Everything” och ”Desire” var riktigt bra låtar, resten tyvärr på tok för intetsägande och klyschiga.

Efter välbehövlig kall luft, var det dags för svenska Age of reflection (AOR Heaven) att skrida till handlingarna. Deras första platta lämnade mig ganska kall, till kontrast till uppföljaren som kom i år: A new dawn.  Ärligt talat en topp 15 i år, allt har finjusterats till det bättre. Lars Nygren var för mig kvällens största utropstecken.

Jesus, var hittade man den mannen? Bland det bästa som jag sett på länge; vilken entertainer, vilken röst, vilken rockstar! Han behövde inte ta till påklistrade klyschiga scenovanor, utan uppträdde lugnt, naturligt; såg ruskigt bra och vältränad ut, ett fynd utöver det vanliga.

Svenska Age of reflection

Det var först i fjärde låten ”Here I am”, som följdes av nästan lika braiga: ”Go” som konserten tog fart ordentligt. Andra guldkorn var ”What f I break”, utomjordiska ”Writing on the wall” samt avslutande ”A new dawn”. Som sagt, Lars Nygren och låtmaterialet väckte till de sömndruckna tyskarna ur dvalan. Att sjunga bra är en sak, men att ha en bra scenvana och karisma är få förunnat.

Nästa band ut var också svenskt. Degreed har alltid tillhört mina husgudar. Såg dem för första gången på Väsby rock för sex år sedan. Då aningen, valpiga, nu fullblodsproffs. Bandet fick ungefär samma roll som Crashdiet dagen innan. Degreed tillförde otraditionell och välbehövlig energi till en genre som ibland är synonymt med klinisk, steril, överproducerat och tråkigt.

Degreed: aor för 2000-talet

Senaste plattan (2019) är spretig, precis som deras fyra tidigare alster, ett snyggare ord som låter betydligt  bättre är varierat. Precis som Crashdiet så har jag en känsla av att den yngre publiken skulle kunna se Degreed som en brygga mellan ”gubbrock” till något annat, något mindre ålderdomligt. Vet inte riktigt om inledningsfrasen ”Let´s start a war” var så genomtänkt med tyska ögon sett.

I vilket fall så satte de standarden med tyngd och speed. Nästa låt: ”Lost generation” var i samma anda. Det de hade gemensamt var att ingen av de två inledande låtarna tillhör deras bästa, en svag inledning.

Kvaliteten höjdes med underbara tunga ”Shakedown”. Den trenden fortsatte med deras fantastiska cover på Ted Gärdestad ”Blue virgin isles”. Trippeln med ”Sugar”, ”Scam och ”Save me” var rena hajbeten för publiken, som kanske kom på att det här inte är en vanlig spelning, utan något unikt. Kom att tänka på att sångaren Robin Ericsson påminner lite om en ung Claes Malmberg.

Degreed är helt klart ett lagbygge, Robin tar lagom plats, han äger periodvis scenen med sin genuina inlevelse i låtarna. En riktigt bra spelning där jag ändå velat höra deras bästa låt ”Just image” samt ”Sex”, ”Ruins” och ”Nature of the beast”. Degreed borde fått 15-20 minuter mer speltid. De avslutade oväntat med en cover av Ozzys ”Bark at the moon”. Det kanske är såhär framtidens melodic rock ska låta.

Vega: ett uppdaterat Bon Jovi

Nästa band har jag ett väldigt polariserat förhållningssätt till. Å ena sidan är deras låtar nästan bara potentiella hits som andra skulle döda för, å andra sidan något dysfunktionellt som jag inte riktigt kan sätta fingret på; abnormt jämntjockt månne. Vega har släppt fem plattor sedan år 2010. 2018 kom deras senaste och sämsta platta ut: Only human.

Gruppen är för mig en lite udda fågel i den melodiska hårdrockssfären, precis som Degreed. Ska man hitta influenser så är det nog Bon Jovi era Slippery when wet/New Jersey uppdaterad med ett modernare sound.

Världens bästa tvillinglåtskrivarpar: James och Tom Martin har minst sagt varit produktiva, förutom låtar till Vega, så har de har skrivit hits till bland annat: Sunstorm, Ted Poley, House of lords, Khymera. First signal, From the inside, Issa, Blood red saints, Find me och Tony Mills.

Nick Workman heter sångaren som tidigare frontat Kicks och Eden. I mitt tycke är det han som indirekt stjälper Vega till likformighet. Bristen på variation i rösten kan nästan jämföras med Gary Hughes i kollegorna i Ten. Trots bra låtar i det bandet, blir det i mina öron knappt lyssningsbart, just på grund av just avsaknad av adekvat rockröst. Nu är det inte riktigt så illa ställt för Nick Workman, men paralleller går onekligen att dras.

Med all sannolik tysk

Live visade dock Nick på ett mer flexibelt röstomfång som kom mera till sin rätt. Den ibland könlösa produktionen på deras album ersattes av ett betydligt mer organiskt sound som klädde bandet bättre.

De allsångsvänliga hymnerna fick med publiken på noterna, från första riff till det sista. Bombastiska refränger avlöste varandra i låtar som ”Stereo Messiah”, ”Every litle monster”, ”Worth dying for”, ”White flag”, Explode” samt deras bästa låt: ”Kiss of life” från debutalbumet.

Sångarna Nick och Lars från Age of reflection påminde lite om varande i stilen: avslappnade, bra scennärvaro och en hel del karisma. Lite över en timme var en välbalanserad dos av energisk rock där publiken verkligen vaknade till liv. I mitt tycke kvällens bästa spelning.

Försäljning och signering

Utanför entrén fanns det ett provisoriskt mattält där middagsdevalveringen fortsatte. Utbudet var betydligt större på en mack än i detta budgethelvete. En dyr, snålt tilltagen, smaklös ris och curry ersattes av ett hårt hamburgerbröd med en bratwurst med äcklig tysk senap. Tysken som kom på den briljanta idén att kombinera just dessa produkter borde ha avrättats.

Såklart att korven hoppade upp en meter i luften, när inte brödet synkade med platsen för korven. Att köttstycket råkade undvika all asfalt, för att istället landa i områdets enda grusgrop var lite signifikativt för denna timme. Självklart var allt Maverics fel. Tre öl och en stadig frukost i kombination med ris och curry gick inte till historien som någon mathögtid precis.

Halv nio på kvällen skulle ödet förhoppningsvis ta revansch då aor-kult snubben Robert Tepper äntrade scenen. För mig och många andra aor-nördar är han mannen bakom superklassikern: ”No easy way out” från filmen Rocky IV (1985). Från debutplattan No easy way out från 1986 är det titellåten och ”Angel of the city” som är snuskigt bra.

Resten av materialet är i mina ögon inget vidare alls. På uppföljaren Modern madness (1988) är titellåten, ”The unforgiven”, ”Down in the belly of life”, ”Fighting for you” och ”Sing for you” bra låtar, resten utfyllnad. Åtta år senare dök plattan No rest for the wounded heart upp på skivdiskarna. Där funkar titelspåret, samt ”Another place another night” och  ”Which way are we running”. På hans senaste platta från 2019 är det egentligen bara titellåten ”Better than the rest” som sticker ut. Elva låtar från fyra album är det definitionen av en aor-hjälte, kanske, kanske inte?

Sedan 1985 har det hunnit hänt en hel del. Robert Tepper är nu 69 år gammal. När han raglade in på scen var min första tanke ledgångsreumatism. Min andra, nu får han en stroke. Han såg skör ut, och jag bad till Gud att han inte fick för sig att stage dajva.

Först efter två låtar vände det. Antingen tog han en näve kokain, syrgas eller smorde in sig med tigerbalsam den röda sorten. Sannolik använde sig han av hela trippeln; från skadskjuten till skållad guldhamster på några minuter. Frågan var inte om, utan när Mr Tepper skulle gå ner i split eller spagat.

Robert Tepper; inlevelse från en aor-hjälte

Respekten från publiken lät inte vänta på sig. De bar honom genom de de 12 låtarna han spelade. Robert hade en genuin inlevelse på scen  som var beundransvärd. Han var så tacksam att han fått inbjudan till Tyskland som för övrigt var första besöket för honom någonsin.

Till sin hjälp hade han en söt, ung bakgrundssångerska som fick ena huvudrollen i duetten ”Fighting for you”. Absolut en höjdpunkt på spelningen med ”No easy way out, ”Angel of the city” och ”Better then the rest”. Enda smolket i bägaren var att han inte tog med underbara ”Down of the belly of life”.

Kvällens headlinern norska Stage Dolls såg jag inte fram emot eftersom jag bara kan kategorisera ”Wings of steel” som en tillräckligt bra låt i deras låt-ebb. Tydligen hade fans fått rösta fram vilket reprisband de helst ville se, i detta 10-års jubileum. För mig, ett väldigt oväntat och oangenämt val. Tråkigt nog var detta uppträdande det första som var försenad med mer än 40 minuter.

Norges svar på Bryan Adams ligger nära till hands med den stora skillnaden att de i stort sett saknade adekvata refränger i låtarna. Visst de var lite lagom helylle charmiga, tighta och avslappnade. Det var ösigt på ett lugnt sätt. Dock upplevde jag tillställningen som…tråkig. Låtarna slätstrukna, ovarierade och refränglösa. Bäst var som sagt deras bästa låt ”Wings of steel” och i viss mån ”Love cries”.

Vega eller Robert Tepper hade i högre grad varit bättre alternativ till att knyta ihop 10-års jubileet säcken. Var hemma lite innan midnatt. Så sanslöst befriande att få lägga sig i sängen. Två och en halv mil på tre dagar och 18 timmars stående krävde sin hen. Jag belönade mig själv med två snickers från hotellreceptionen.

Dynazty i Linköping

Jag och kompisarna Leif Johansson, Jarmo Kolehmainen och Jonas Gustavsson inledde lite manligt käckt med bastubad, öl och stämningsfull hårdrock cirka klockan 16.30. Efter en taxi till Resecentrum tog vi pendeln till Linköping. Ett dystopiskt klibbigt regn skuggade oss till utmärkta restaurangen Yogi. Deras indiska meny har hittills aldrig gjort mig besviken, denna kväll var inget undantag.

Hell Yeah Rock Club arrangerar konserter i Linköping. Det var de som hade det goda omdömet att in Pretty Maids på Palatset för några år sedan. För övrigt en helt sanslöst bra konsert. Vi hann ta en kall öl innan Skövdebandet Mile intog Palatsscenen runt klockan 21.30.

Mile med två plattor i bagaget hade helt fallit helt under min hårdrockradar. Jag lyssnade in mig ordentlig på plattan The World In Focus som kom ut 2018. Albumet visade sig vara en rejäl pärla; 8 av 10 låtar var helt suveräna. Så för mig var förbandet nästintill minst lika intressant som huvudakten.

Med ena foten i klassisk Heavy metal, den andra i modern rock typ Avenged sevenfold och Disturbed spetsad med en smal vänstervad av pop; betongtungt, catchigt och melodiöst. Ju längre bandet fortsatte att spela, ju mer fick jag känslan av att de var ett svenskt svar på Disturbed, fast ett melodiöst sådant.

Framavlar man tunga melodiska hits som ”Crying in your sleep”, ”Sky is red”, ”Burning” och ”We stand tall” och lyckas reproducera de på scen så är mycket vunnit. De flesta hade väl kommit för att se Dynazty, men jag tror att de som inte söp sig redlösa fick ett nytt favoritband. Visst, den ena gitarristen var lie väl energisk i sin scengestaltning. Jag fick mera en känsla av en hypad pappa framför granen inför julklappsutdelningen till sina två tindrande barn. Men när han taggar ner lite och bandet får ännu mer scenvana så ser framtiden oerhört ljus ut.

Dynazty har under deras tre (egentligen fyra) senaste plattor frångått den mer sleaziga hårdrocken för en mer modern melodisk hårdrock, något bandet som jag själv är nöjda med. Bandet har liksom funnit sin nisch, en som kan föra dem till de riktigt stora arenorna i framtiden.

Sångaren Nils Molin har alltid sjungit gudabenådat, men scennärvaron har inte riktigt hängt med.  I och med bandets egna framgångar och medlemskapet i Amaranthe har han vuxit ut till en sann scenpersonlighet. Att han ser ut som en cool rockstar är bara ett extra stort plus i kanten. De flesta låtarna setlisten är tagna från de två senaste plattorna som exempelvis ”Breathe with me”, ”Firesign”, ”The Grey”, ”The human paradox” och ”Starligt”.

Trots alla bra låtar så smög sig en form av mättnad fram, ungefär som när man får en portion chokladpudding med grädde, och bara vill ha mera, men ganska snart märker att man tröttnat lite på de förföriska smakerna. Rockiga allsångsvänliga ”Knock you down” bryter det mönstret på ett välbehövligt sätt.

Att uppträda med bar överkropp, eller få igång publiken i första låten med handklapp är i mitt sätt att se på saken två kardinalfel. Det tredje felet är trumsolon. Jag verkligen avskyr alla former av individuella prestationer om det inte råkar vara Yngwie Malmsteen som står på scen. Dynazty har så många mer bra låtar i sitt bagage, ett trumsolo kändes otvivelaktigt som ett dåligt alternativ.

Helhetsmässigt var det två bra band, som tur var, skiljde sig åt musikmässigt. I slutet av Dynaztykonserten så började jag nästan sakna Miles lmodern rock mangel. Palatset är en utmärkt livescen i Linköping; Hell Yeah Rock club ett knippe eldsjälar som verkligen lyckats med sin mission – mer bra hårdrock till Östergötland.

Pompikonerna Fortune och Axe

Första gången jag överhuvudtaget kom i kontakt med genren var via en kompis kompis och de två blandband han aor adlade mig med. Dessa gav mig inträdesbiljetten till grupper som Balance, LeRoux, Arcangel, Sheriff, Charlie, Spys, Toronto, Urgent, Joshua, Frankie and the knockouts, 707, Prism, City boys, Harlequin, Dakota med flera med flera.

Jag var helt enkelt fast, och har i skrivandets stund ännu inte kommit ur musikklorna. Ett av banden som infiltrerade mig allra mest var Axe. Sångarens Bobby Barth kraftfulla stämma i symbios med pompalster som:  ”Living on the edge”, ”Fantasy of love” och ”Carry on”, var nästan en andlig upplevelse.

Införskaffade mig plattan Living on the edge och senare deras bästa: Offering, från 1982. På det albumet fanns det hits som ”Burn the city down”, ”Rock´n roll part in the streets”, ”Steal anther fantasy”, ”Now or never” och ”Jennifer”, pure AOR-eufori.  För varje platta som gick sjönk låtkvaliteten dessvärre. År 2000 kom Axe sista platta ut: The Crown, viket var en skugga av deras forna dagar.

19 år senare har vi enligt bandets utsago plattan som knyter ihop aor-säcken: The final offering. Mina förväntningar var väl inte de högsta utifrån deras två senaste plattor. Dessa besannades dessvärre med råge, mer blues, mindre pomp-aor -  not worthy at all.

Ett annat band som moi dyrkar är Fortune. Dras självbetitlade album från 1985 är troligtvis det bästa pomp-aor som någonsin gjorts. De gick i graven efter att deras skivbolag gått bankrutt samt att bandet knappt fick någon respons alls. Ur askan kravlade Larry Greene and Roger Scott för att bilda bandet Harlan Cage. Stilen var glädjande nog i paritet med Fortunes sound. De ska ha all cred i världen för att lyckas med att skapa så mycket magisk musikvariation utifrån näst intill samma musikmall.

Till skillnad från Axe så höll alla album från dem rätt hög klass. De släppte: 1. Harlan Cage (1996), 2. Double Medication Tuesday (1998), 3. Forbidden Colors (1999), 4. Temple Of Tears (2002). Sämst i mitt tycke är faktiskt deras första självbetitlade album. Keyboardisten Roger Scott Craig släppte 3 plattor under 101 south där sången istället sköttes av Gregory Lynn Hall. Första plattan var ruskigt bra, därefter sinade kvaliteten betänkligt.

34 år efter Fortunes första och enda platta kom uppföljaren Fortune II. Efter många lyssningar blev jag till sist tvungen att abdikera, musiken var helt enkelt djävulskt bra. Visst, produktionen kunde varit krispigare, men variationen och hitkänslan i låtarna finns fortfarande tillgängliga.

”Whats´s in the water in Sweden?”

Här nedan följer ett urval av svenska grupper som släppt musik under 2019

Whats´s in the water in Sweden?” artikeln 2018 listade jag upp några argument som gör Sverige till världens största exportör av kvalitativ hårdrock och i synnerhet utav melodiös hård rock och a.o.r. Att det bor runt 10 miljoner människor gentemot cirka 326 miljoner i USA, 65 miljoner i Storbritannien är en svårlöst ekvation.

Varför framavlar Sverige fram nya grupper likt en bilfabrik, när genrens ursprungsland nästintill har abdikerat. I Sverige dyker det upp adekvata band som Art Nation, H.E.A.T, Night flight orchestra, Rouelette, Crazy Lixx, Eclipse, Impera, Heartwind Perfect plan, Gahering of Kings, Work of art, Dynazty, Ghost med flera med flera.

Pop och r & b finns det också en uppsjö av artister som slagit som exempelvis Robyn, Peter Jöback, Avicii, Lykke Li, Swedish house mafia, Zara Larsson,  Tove Lo, Icona Pop, Shirin och Seinabo Sey,

Vi får inte glömma siffran 10 miljoner. Vi får inte glömma att Sverige också är världsledande att skriva låtar till popikoner som Ariana Grande, Pink, Taylor Swift, The Chainsmokers, Ed Sheeran, Justin Timberlak och Kesha med mera med mer. Svenska låtskrivare är hårdvaluta i musikens  epicenter- Los Angeles. Det gör ju saken ännu mer komplex, och frågan kvarstår , hur är det egentligen möjligt?

Vandor, Bloodbound, Astral Doors, Three dead fingers, Corrosive Sweden, Children of the sun, Stormburner,

Gathering of Kings, In Flames, Tug of war (swe/USA), Mike machine, King Hobo, Steelwings, Northtale, Bellybuster,

In mourning, Rexoria,  Earth Messiah, Witchers, VA Rocks, Mats Karlsson, Bombus, Frontback, Silent call, Lights of skadi

Corroded, Starbreaker, Crazy Lixx, Six feet deeper, Dogface, Frame, Fretless, Opeth, Joseph Toll, Avatarium, Art Nation

Come taste the band (norw/swe), Velvet insane, Enforcer, Lykantropi, Royal republic, Dimhav, House of shakira

Lars Boquist & the 1712s, Backyard Babies, Grand Magus, Port Noir, Hammerfall, Thobbe Englund, Age of reflection

In Flames

Lugnet, Darkwater, Skraeckoedlan, Axenstar, Mammuthus, Freternia, Left hand solution, Crashdiet, Liv Sin, Eclipse

Soilwork, Steelwings, Tungsten, We are the catalyst, Forever, All things fallen, Pretty Wild, Helvetets port, Khadavra, Stew

Soen, Find me, Evil Conspiracy, Heavy Feather, Hedda Hatar, X -Romance, Thenighttimeproject, Starmen, Ram, Capricorn

Veonity, Candlemass, Supralunar, Crossfade, Prins svart, Majesty, Bullet, Skånska mord, Twilight force, The Drippers

Grand Royale, Evergrey, Monlord, Mikael Erlandsson, Erik Lazaroff & Hökarna, Kairos, Magnolia, JD Miller, Murderbird

Tucana, Pulgasari, The Riven, Lindblom, Per Wiberg, Sabaton, Misth, Satan takes a holiday, Narnia, Saint Daemon (Swe/Norw)

The Dark Element (finskt/svenskt), Work of art, The Riven, Robert Pehrsson´s humbucker, Janina Jade, Roadhouse diet,

The Flower kings, Metalite, State Cows, Prime Creation, Hot Breath, Rag- and – bone, Diamond dogs, Alfahanne

The Ferryman, Anbaric, Kadavar, Nocturnalia, Blacksmith legacy, Crystal eyes, Henning Hallqvist, Year of the goat,

Tidal wave, Deaf rat, Hasse Froberg and musical companion, Screamer

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och  Fighter  V sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2019 års bästa album

Oh my God, vilket getingbo av adekvata låtskrivare i världsklass. Vem av dem  skulle ha det där lilla extra i bakfickan: Magnus Karlsson, Erik Mårtensson, Daniel Flores, Erik Säll, Atkins/Hammett eller Alessandro Veccioo?

Jag är nationalist, och tycker om när svenska artister/grupper slår utomlands. Dock vill jag på alla sätt undvika att falla djupt i någon form av jävfälla, det vill säga höja svenska plattor till skyarna, trots att de inte är tillräckligt bra.

Trodde dock inte det kunde bli värre än 2018 med antal svenska grupper på listan, men så blev det iallafall, 12 av 25 plattor är från Sverige, samt några med rejäla svenskkopplingar som The Defiants, The dark element, Pretty Maids och Within Tempation.

Varför är inte  exempelvis inte Vaina med på listan, de är ju så hypade? För få bra låtar i min mening. Varför inte Fighter V, det har ju så bra låtar? Därför att rösten är på tok för enerverande, vilken smittar ner helheten, något som resulterade i att jag ratade plattan helt.

Sedan 2012 när jag haft igång denna lista så har det aldrig varit svårare att kora rangordningen från 1-7, helt sanslöst. Jag fick helt följa aha-upplevelse strategin. Det är ett försök att skilja jämna plattor från varandra och gå in i mig själv för att finna låtar som jag berörs av. Då jag inte är en textkille så är det musiken i sig som helt fäller avgörandet.

1. Cyhra – No halos in hell

Debutalbumet blev 2017 års bästa platta på denna eminenta lista. Jag skrev till bandet att den enda nackdelen med musiken var att den inte går att toppa. Nu står vi här, den andra plattan har släppts, och jag får abdikera.

Den kanske inte bättre, men inte heller sämre. 14 låtar brukar vara i mesta laget. Dock är materialet så bra att det faktiskt inte gör något; modern melodisk metal, med killerrefränger,  några som Max Martin & Shellback skulle kunna döda för.

Helt ärligt, det existerar inte en enda filler på plattan, men några sticker ut lite extra: ”Out of my life”, ”Battle from within”, ”I´m the one”,  ”Dream gone wrong”,  ”Hit me” och”I had your back”. Pianoballaden  ”Lost in time”, som förövrigt är en av de bästa lugnare låtarna i år, tycker jag är ännu bättre i dras full band version.

De två  allra största kronjuvelerna på plattan är dock  ”Kings and queens” och ”Bye bye forever” som är beyond utomjordiskt bra. Mellokänsla, var är vrålapan, kommersiellt; strunt i belackarna, de är nog främst avundsjuka att de själva inte kan skapa musikmagi.

2. The Ferryman – A new evil

Projektet består av av svenske Magnus Karlsson (Primal Fear) på gitarr, amerikanen Mike Terrana på trummor (Yngwie Malmsteen, Rage) och slutligen  den ”nye” Ronnie James Dio: Ronnie Romero.

Debutplattan från  gruppen som kom ut 2017 var lite över medel, det vill säga inte fantastisk. The man behind it all är Magnus Karlsson,  Sveriges bästa och jämnaste låtskrivare med Erik Mårtensson från Eclipse. Ligger man bakom två egna sanslösa soloalbum, Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Codex och Starbreaker så är det inte vårt att förstå att han han har något utöver det vanliga när det kommer till att skulptera fram hits, som dels är kvalite framför kvalite, dels förmågan att mejsla fram tidlösa klassiker, till råga på allt med ett eget sound, som bara bär hans egna signum.

A new evil  innehåller episk kvalitativstinn musik från Magnus Karlsson, som bara han kan leverera. Med ett melodisinne som är få förunnat styr han projektskutan till något som överstiger debutplattan med råge. Detta är melodidriven melodisk hårdrock i paritet med Masterplans tre första plattor. Ibland får jag  känningar av Magnus Karlssons gitarrspel till Yngwie Malmsteen shreddande, fast i lagom doser till skillnad från Mr Malmsteen själv. Även låtmaterialet för tankarna till Yngwie-terratorium och till plattor som Triology, Eclipse och Fire and ice.

För mig är överlag hela plattan klockren. Måste jag välja några låtar som höjer sig över de andra är det ”Bring me home”, ”A new evil”, ”The night people rise”, ”Heartbeat” och  ”No matter how hard we fall”. Kvalitet och känslan på dessa livsnerver får mig att tänka på varför jag började lyssna på hårdrock och melodiös hårdrock från allra första början – stunning.

3. A Joker´s rage – The rain dancer

Vilken djävulsk röra av genrer. Det borde inte funka, men i mina öron synkar det fullt ut. En bra låt, är en bra låt helt enkelt, något brittiska A Jokers rage tagit fasta på. Kan Cats in space, The Dirty Youth och Cyhra vara med på listan så kan detta upplagda smörgåsbord av snygga melodier och big hooks inkluderas.

Fyramannabandet från York i norra England skräms inte att mixa typ alla stilar som det bara går att uppbringa som Punk, Classic rock. 80’s Pop, Disco, Dance, Electronica, Modern rock och Metal. Ekon från Queen, Muse och James Bond ledmotiv är inspirationer som framförallt visar sig i ståpälslåten ”Secrets” tillika plattans höjdpunkt.

Precis om Queen och svenska Royal republic lyckas de hybridisera genrerna, utan det på något sätt känns påklistrat eller spretigt. Radiovänligt, absolut, i mina öron är det något positivt. Whitney Houston’s - ”I Wanna Dance With Somebody” samplas i början av låten ”This dance”, genialiskt.

Vi behöver betydligt mera musik där lekfullheten finns närvarande, utan någon dold agenda att parodiera på densamma. Bandet tycks helt enkelt älska sin musikhistoria och visar det genom att skapa hybrider som ”Shylock”, ”My heroes”, ”The one”, ”Meant to be”, ”Secrets”, ”Bounce”, ”Screamng with the lights out”, ”Bounce”, ”Hideway”, ”Ballet to the masses” och ”Stars align”.

4. Eclipse – Paradigm

Eclipse har en så hög lägsta nivå så det vore ett helgerån om inte någon av deras album intog någon av årets 5 första platser. Det hela började väl egentligen efter deras 3:e platta Are you ready to rock som, var helt okej, men inte mer.

I och med att Erik Mårtensson fick förtroendet med att skriva låtar till W.E.T 2009 och att projekt blev et fullträff så upplever jag att att han växte enormt som låtskrivare.

Med ett ökat självförtroende blev Bleed & scream från 2012 ett resultat av detta. Det albumet och kommande två var en uppvisning i den högre melodiska hårdrockens skolan. Paradigm sällar sig till kvaliteten på dessa album. På plattan har man lyckats skaka av sig Whitesnakeskuggan (1987), vilket i min mening var ett välbehövligt drag för en fortsatt karriär, utan att bli kopior på sig själva.

Jag tycker att Paradigm är deras jämnaste platta hittills. Variation och mer rak melodiös hårdrock passar bandet som handsken. Det är sex låtar som sticker ut extra mycket: ”Viva la victoria”, ”United”, ”Delirius”. ”38 or 44″, ”Masquerade” och  ”Blood wants blood”.

5. Within Temptation – Resist

Hela fem långa år har gått sedan Nederländernas förra plattan Hydra släpptes tillika deras sjunde. De är ytterligare en grupp som kan tillskansa sig en exceptionell hög lägstanivå. På denna platta finns det inte en enda dålig låt, vilket de inte heller fanns på förra eller förrförra plattan heller. Helt ärligt, har egentligen inte hört en enda dålig låt på deras senaste fem album, snacka om perfektionism.

A wall of sound är en beskrivning som passar bra in på ett band med ett djävulskt melodisinne i kombination med en fantastisk massiv ljudbild i symbios med malande gitarrväggar som synkas samman på ett unikt sätt. Hela plattan andas mer midtempo än de tidigare alstren, vilket är bra utifrån att variationen är så genant stor.

Within Temptation är inte heller rädda för att inkorporera rap, electronica, pop och andra genrer, vilket i mitt tycke, när det blir så bra som det blir, är en extra krydda, tillika en motformel mot att genrens likformighet. Denna gång får Papa Roach frontman Jacoby Shaddix, svenske Anders Friden från In Flames och belgiska Jasper Steverlinck chansen att skapa musikmagi.

Konkurrenter som Delain och Edenbridge kan glimra till, men kommer aldrig i närheten av Within Temptations variation och melodisnickerier. Sharon den Adela änglalika kraftfulla och sårbara popröst är dessutom oöverträffad. Stämman passar lika bra till lugnare som till tyngre låtar. Måste jag välja bästa låt så får det bli episka ”Endless war”, tätt följd av ”The reckoning” och ”In vain”.

6. The Defiants – Zokusho

Gruppen består av Paul Laine (Danger Danger) på sång, Bruno Ravel (Danger Danger) på bas och svenske strängbändaren Rob Marcello (Danger Danger, The Poodles) på gitarr. Paul Laine ersatte Danger Dangers originalvokalist Ted Poley mellan 1992 och 2003. Örebroättlingen Rob Marcello (Robert Wendelstam) ersatte Andy Timmons år 2003.

De är lätt att säga att allt var bättre förr. Exempelvis är Danger Dangers debutalbum något som fans rankar högt bland världens bästa album. Skärskådar man den plattan hittar jag bara ”Under the gun”, ”Don´t walk away” och ”Rock america” som exceptionella låtar, resten ok, varvat med halvtaskiga låtar. Ibland har människor lite väl lätt att upphöja något som var okej till något som är untouchable.

De ynglar av sig en utmärkt uppföljare till debutalbumet från 2016 som innehöll manna från himlen :”Love and bullets”, ”Waiting for a heartbreak”, ”When the lights go out” eller den plattans bästa spår: ”Underneath the stars”.

På Zokusho återfinns melodiös rock/hårdrock av högsta klass med feta minnesvärda refränger som osar 1980- och 1990-tal. Det klassiska Danger Danger soundet, fast med betydligt jämnare material. Stämsången är både snygg och välplacerad.

Überkvalitet som ”Love is the killer”, ”Hollywood in headlights”, ”Fallin for you” och ”Stay” tar andan ur en. Resten av låtarna är också djävulskt bra. Tyvärr kan de också ståta med listans mest onödiga låt, såväl musik- som textmässigt: ”Drink up”, fast 10 hits av 11 möjliga är ändå ren världsklass. The Defiants bär den amerikanska melodiösa hårdrocksfana högst med Frontierskollegorna Revolution Saints.

7.  The Dark Element – Songs the night sings 

Jani Liimatainen från Cain’s Offering och Sonata arctica, två band som definitivt inte kvalar in på någon av mina favoritband-lista, mycket på grund utav halvtaskig accentsång. Samma man har både producerat och skrivit det mesta av materialet. Melodibloddopning eller ren skär sisu, eller är det två ord för samma sak? Helt plötsligt skapas det låtmagi, något som saknats i de två överskattade finska banden.

Anette Olzon frontade Nightwish från 2007 till 2012 och sjöng på två Nightwish-album. The Dark Element inspireras och bygger sitt sound på just de två plattorna, dock med ett subtilt inbyggt hybris. Trots det, ett smart drag, det tycks inte bara vara jag som dras till den uppbyggnaden av toner.

Jämför man denna platta med ett annat Frontiers projekt: The murder of my sweet så är kontrasteringen total. Filmiskt, kvinnlig sång, bombastiskt och poppigt, där slutar likheterna. På Songs the night sings finns det bett i både låtarna och rösten, men framförallt kommer man ihåg låtarna, något man inte gör hos deras svenska kollegor.

Från power metal till aor, från pop till jazz, På plattan återfinns årets bästa (halv) ballad: ”To whatever end”. Vemodet i sången skulle kunna besitta berg. All killers no fillers kan epitera musiken. Trots det så hittar man allt som oftast egna personliga favoriter: här är mina: ”Songs the night sings”, ”Pills on my pillow”, ”Get out of my head”, och ”Not youre monster”. Som sagt det dramatiska, bombastiska och den sköna atmosfären tilltalar verkligen mig, en anmärkningsvärd superb uppföljare.

8.  Gathering of kings – First mission

Allt startade med en man: Ron Dahlgren. Grundare och chefredaktör för Rocknytt. Han hade en idé, en vision, en dröm om att skapa någonting nytt. En svensk version av Phenomena. Det engelska AOR/Hårdrocksprojekt skapat av Whitesnakes gitarrist Mel Galley och hans bror, albumproducenten Tom Galley som tillsammans med dåtidens giganter såsom Glenn Hughes, Brian May och John Wetton och ett antal andra av rockhistoriens största namn inom branschen släppte tre album mellan 84 och 93.

Den svenska versionen som döpts till Gathering of Kings består av följande personer: Björn Strid – Soilwork (Sång), Rick Altzi – Masterplan (Sång), Apollo Papathanasio – Spritual Beggers (Sång), Tobias Jansson – Saffire (Sång), Jens Westin – Corroded (Sång och Gitarr), Alexander Frisborg – Helldog (Sång), Victor Olsson – Saffire (Låtskrivare, Leadgitarr på samtliga spår, Keyboard och Kör), Stefan Helleblad – Within Temptation (Gitarr), Martin Sweet – Crashdiet (Gitarr), Erik Mårtensson – Eclipse – (Gitarr), Nalle Påhlsson – Treat (Bas på samtliga spår), Richard Larsson – The Night Flight Orchestra (Keyboards), Chris Laney – Pretty Maids (Keyboards), Erik Wiss – Cap Outrun (Keyboards), Jonas Källsbäck – The Night Flight Orchestra (Trummor), Efraim Larsson – Streamline (Trummor), Robban Bäck – Mustasch (Trummor), Henrik Sethson – Casanovas (Bakgrundssång), Thomas ”Plec” Johansson (Producent), Ron Dahlgren (Projektledare/Exekutiv Producent) och Nina Dahlgren (Exekutiv Producent) lånat från The Maloik Rock blogg.

Victor Olsson från Saffire, med hjälp av Alexander Frisborg från Hell Dog. Visst, Saffire har ynglat av sig några riktigt bra låtar, men ärligt talat, inte trodde jag att han utifrån tidigare historik inte var kapabel att skriva sådana här monumentala och varierade kronjuveler. Då vi lever i landet lagom utesluts sisu, och då återstår bara melodibloddopning. Han samsades nog på samma läger som The Dark elements låtskrivare och gitarrist: Jani Liimatainen?

Gok kan ståta med årets bästa cover. Deras tolkning av Carolas, bröderna Gibbs pennade ”Runaway” är gjord med ett stort hjärta. De kan också ta på sig ansvaret för att knåpat hop en av årets bästa ballader, den tårdrypande ”Passing rain”.

Precis som på ovanstående The Dark element präglas innehållet starkt av epitetet ”All killers, no fillers”. Det är ju bara att abdikera för något som inte borde vara möjligt att skapa. Med de superlativen borde rättmätigen albumet toppa listan, men det är just det där med aha upplevelsen, jag nynnar inte lika mycket på låtarna som jag borde.

Förutom balladen och covern så upphöjer jag ”Forever and a day”, ”Love will stay alive”, ”Lonely road”, ”Angels”, ”Long way from home” och power metal aktiga ”Battle cry”. Allt på plattan är top notch, de olika sångarna, produktionen, musikerna och variationen.

9. Pretty Maids – Under your madness

Varje albumsläpp med bandet är som en tidig julafton. Treat och Pretty Maids står för de nordiska flaggorna i hårdrocksvärlden. De dominerade dåtid, och även nutid, vilket är få band förunnat om man inledde sin karriär i början av 80-talet, typ i 40 år. Båda banden har mer gemensamt än vad de själva förstår.

Först och främst en hög lägsta nivå som är exceptionell: Pretty Maids 131 låtar i min Spotifylista, Treat, 57 stycken. Visst kan det bli klyschigt, men båda banden tar upp andra ämnen än bara kärlek, fest, alkohol, drakar och demoner. Såväl Treat som Pretty Maids har fler lager i sin musikskatt, vilket gör dem tidlösa, och bidrar till ett mervärde musikaliskt sett.

Under your madness ändrar fokus till mjukare lager än sina tre föregångare. Det är ju det som är en av essenserna just pendlandet mellan tufft och mjuk. Måste medge att jag är mer än barnsligt förtjust i deras hårdare låtar och saknar faktiskt lite tuffare takter. Antar att ”Litle drops of heaven” lagt plattans tongivning, på grund av att det är bandets klart mest streamade låt, med över 3 miljoner lyssningar.

De sex första presenterna är manna från himlen: ”Serpentine”, ”Firesoul fly”, ”Undress your madness”, ”Will you still kiss me (if I see you in heaven)”, ”Runaway world” och ”If you want peace (prepare For War)”. Den andra hälften av plattan tilltalar mig inte alls lika mycket. ”Black thunder” är inte bra, ”Slavedriver” är tjatig, ”Shadowlands” och ”Strength of a rose” hamnar lite i skymundan på grund av att jag hellre sett lite snabbare takter, istället för aor.

Pretty Maids frontman och sångare Ronnie Atkins har diagnosticerats med lungcancer. Han inledde i oktober behandling för denna horribla styggelse som drabbar så många bra människor. Bandet och sångaren själv gick ut med följande meddelande via sina sociala medier:

“We are sorry to announce these bad news

Our brother Ronnie has recently been diagnosed with lung cancer…

This means we will have to cancel all shows announced until the end of January 2020 and we’re all sorry for the inconvenience that might bring.
Right now all plans are on hold, so for the moment we can’t say much more due to the current situation but we will keep you updated.

ALL focus is now on Ronnie’s health and undergoing treatment.
We hope for your love and understanding.
/Ken, Rene, Chris and Allan

Ronnies open letter:

STATEMENT

It’s scary how your world can be turned upside down in a couple of weeks.

I went to my doctor for a routine check complaining about some back pains in mid-August.
I then went through numerous scans, bronchoscopy, biopsies etc. and spent a lot of time waiting for answers in uncertainty.
And so finally three weeks ago I found myself diagnosed with lung cancer.

Now this has by all means been a shock to me, my family and those close to me since it came totally unexpected without any typical symptoms and everything just happened and developed so fast lately.

I’m already in treatment and underwent surgery two weeks ago, then spend some 10 days in hospital with pneumonia as a consequence apparently linked to the surgery.

According to the medical staff my prospects are good considering it’s lung cancer. However, I will have to undertake further treatment the next couple of months to be on the safe side.

This means that I unfortunately will have to step back from most musical activities concerts etc. for an indefinite period of time.

I’m going into this with a positive mindset and with the continuing love and support from my family and friends I’m determined to battle this disease the best I can -God willing!

LOVE ❤️
Ronnie Atkins”

10. Fortune – II

Jag avgudar debutalbumet: världens bästa pompalbum alla kategorier, en topp tio av alla aor plattor som någonsin släppts. Nu har det  gått över 30 år; då dyker uppföljaren upp. Dessvärre är det få grupper som kommer undan med hedern i behåll i dylika situationer. Indirekt gör inte heller Fortune det, eftersom det skulle krävas en djärv skidlift att bestiga berget där debutalbumet parkerat sig för all evighet.

Plattan hade dock mått betydligt bättre med en krispigare produktion, den låter liksom lite sömnigt. Bandet ska verkligen ha cred för bedriften att kunna variera sig så mycket utifrån de lite snäva musikaliska inramningarna de målat in sig med. Fortune ska också ha en eloge för skapandet av dramatiskt melankolisk pomp-aor, där Foreigner  och Asia snarare framstår som Marcus & Martinus.

Efter ett antal genomlyssningar utkristalliseras många härliga melodiska slagdängor som ”Don´t say you love me”, ”Shelter of the night”, ”Freedom road”, ”A litle drop of poison”, ”What a fool I´ve been”, ”Overload”, ”Heart of stone”, ”The night” och ”New Orleans”. Oj då, det var nästan hela plattan. Får väl bara konstatera att Fortunes uppföljare varit den platta som växt mest i mina öron med The Dark element. Det bästa tecknet av dem alla är när väl när man gnolar på olika låtar på plattan, och upptäcker, just det, det är ju Fortune.

11. Myrath – Shehili

Det som inte är nordiskt, brittiskt eller nordamerikanskt upplever jag generellt inte kunna leverera helheter. Grupper från Grekland, Spanien, Ryssland, Turkiet och dylikt faller allt som oftast bort på grund av halvtaskig sånginsats eller accentorgier.

Tunisiska kvintetten Myrath inledde sin karriär som coverband. Shehlil är deras femte album tillika den hittills jämnaste hittills Progressiv metal med arabiska influenser, typ ett tunisiskt svar på Kamelot. Från början till slut är albumet en fröjd för örat. Inledande ”Born to survive” är bäst, därefter kommer ”You´ve lost yourself”, ”Dance”, ”Monster in my closet”, ”No holding back”, ”Mersal” och ”Shehli”

Myraths arabisk folkmusik är så himmelskt väldisponerad. Materialet känns inte tillrättalagt, utan bygger på kärleken till de båda världarna som respekteras med vördnad. I många låtar sjunger de partier på arabiska något jag vill höra ännu mera av i framtiden. Zaher Zorgatis röst är både säregen och kraftfull.

För mig är detta ett av årets största positiva överraskningar. Det är precis det här som jag saknat sedan Kamelots platta Karma från 2001. Musikpolleten har trillat ner på Shehli, det som inleddes på embryot Legacy från 2016.

12. Roulette – Now

Är detta årets Perfect Plan? Var kom de här grabbarna ifrån? Hur är det möjligt att servera oss lyssnare en sådan här högkvalitativ dos av klassisk aor? Bandet är ett underbart bevis på att rockband aldrig ska ge upp, eller byta stil bara för att musiktrender kommer och går. Bandet bildades redan 1985 och stod på tröskeln till ett genombrott när exempelvis självaste Tommy Nilsson körade på deras första singel: ”Only the strong”. CBS prioriterade ett annat band samtidigt som grungen dödade det mesta i branschen som andades melodisk rock.

Det skulle dröja ända till 2008 innan ett livstecken hördes från Roulette, i form av samlingsplattan Better late than never på AOR-FM. Den begränsade upplagan på 1000 exemplar sålde snabbt slut, vilket 2010 resulterade i ett återsläpp med två ytterligare spår som sålde slut på en månad. Bandet fick blodad tand och inledde processen med att börja skriva nya låtar.

Roulette fick skivkontraktsförlag från fyra bolag sedan de släppte självfinansierade singlarna ”Secret room” (2015) med Chris Rehn från Takida som producent, ”Right by your side” (2016) samt ”The only way” (2017). Till sist blev kvalitetsribban för stor  hos melodic rock fans, men viktigast, hos Black Lodge/Sound Pollution, vilka kontrakterade bandet.

2019 skrivs ett nytt oväntat kapitel i och med tio helt nyskrivna låtar som samsas på ett fullängdsalbum. Generellt sett brukar dylika tilltag drabbas av hybris genom att grupper från för förstorar deras egna storhet och vidden av deras egna låtar. Gemensamma nämnaren för det brukar nästan bara vara att gruppmedlemmarna blivit 30 år äldre, sämre musiker, förstörda röster, ölkaggar och dylikt. Roulette bevisar att det finns undantag.

I mina ögon är varje låt på plattan en potentiell hit, förutom lite klyschiga ”Turn it around” som i och för sig inte är dålig, men ändå sämst på plattan. Thomas Lundgren har en behaglig röst som navigerar ekona från Journey, Def Leppard och Danger Danger. Måste jag välja tre låtar som är best of the best får det bli: ”Another night”, ”Keep on dreaming” och ”We can make it”.

13. Find me – Angels in blue

Tredje plattan från svensk/amerikanska duon Find Me. Bandet består av producenten/trummisen och låtskrivaren svenske Daniel Flores (First Signal, The Murder Of My Sweet, Issa, Seventh Wonder) på meritlistan och amerikanen Robbie LeBlanc från Blanc Faces. I dylika Frontiersprojekt känns det ibland som det är tärningarna som får bestämma om betyget blir mellan ett till fem, lite beroende på dagsformen på de olika låtskrivarna som bidrar till att fylla upp ett album.

Senaste Sunstorm, Place Vendome, Toby Hitchcock och First signal hade inte riktigt tärningarna på sin sida, medans senaste Find me verkligen hade det. Visst, 2-4 bra låtar brukar det alltid finnas, men sällan fler än fem. Detta undantagsfall innehåller sex superba aorlåtar: ”No tears in paradise”, ”Chain of love”, ”True believer”, ”Can´t let go”, ”One last kiss” och ”Living a lie”.

Låtskrivarna Michael Palace (Swe), Ulrick Rönnqvist (Swe),  Torben Enevoldsen (Danm), Niclas Ohlsson (Swe), Philip Lindstrand (Swe), Morgan Jensen (Swe), Alessandro Del Vecchio (Italien), Stefano Lionetti (Italien) lyckades få in en fullträff helt enkelt.  Find me´s jämnaste och bästa platta hittills.

14. The Dirty Youth – Utopia

De Walesiska melodisnickarna har återigen knåpat ihop en trave hits på uppföljaren på det utmärkta albumet Gold dust från 2015. Jag blev helt knockad av de tre första låtarna. Det är så begåvat, snyggt och uppkäftigt så man blir mållös; energisk powerpoprock av absolut högsta klass.

Utopia”, ”Horizon, ”Lay your hand”, ”One dance” och ”The ballad of San Frandisco” är nog årets starkaste kvintett. The Dirty Youth blandar verkligen alla genrer…och får det att låta så oerhört bra. Gillar man Blondie, The Sounds, Icons for hire, Pink eller Halestorm så dyrkar man Utopia.

Nämnda fem låtar i kombination med ”Lights” och ”Won nil” skapar en av årets bästa plattor. Danni Monroe sjunger lika genrelöst precis som bandets rockpop anthems i sig. Förutom snygga arrangemang, stora refränger, har gruppen den goda smaken att kunna variera sin energi innovativt så att lyssningarna inte blir enformiga på något sätt.

15. Ray Alder – What the water wants

Ray Alders huvudband Fates Warning har jag av någon anledning aldrig lyssnat på. Prog super guppen Redemption som han frontade i några album är bara intetsägande. För mig är progmetal associerat med musikbriljans, musik för musiker, utan tillstymmelse till refränger, vilket i mina öron allt faller som ett korthus, undantaget som bekräftar regeln är brittiska Threshold.

Mina förväntningar på plattan pendlade mellan -1 till -3 på en tiogradig skal. Oväntat var bara förnamnet, när en värld av intelligenta melodier med ytterst starka refränger öppnade sig. Att så många spår osade aor med tyngd var minst lika oväntat som välkommet.

Efter många år i branschen släppte ikonen i slutet av året ett super album. Musiken inleds becksvart melodiskt med melankoliska”Lost” följd  av domedagiga ”Crown Of Thorns”. Blytunga ”Shine ”, hypnotiska ”A Beautiful Lie”, übermäktiga ”Wait” och  ”What the water wants”. Det ska tilläggas att dessa låtar är i absoluta världsklass. Sången från Ray är sensationellt passionerad, produktionen precis så där lagom tung och musikerna briljerar med sitt djup…på rätt sätt.

16. Work of art – Exhibits

Kungarna av soft a.o.r är tillbaka med den fjärde plattan. Mer pure aor än toto västkustrock, något som passar mig betydligt bättre. Deras nya alster påminner mig lite om EM-kvalet i fotboll Rumänien – Sverige; en väl genomförd match. Likt den, är genomförandet top of the class, förutom  då saknaden av  ännu flera killerhooks.

Då menar jag låtar som: ”Shout till you wake up”, ”The machine”, ”The rain”, ”Nature of the game”, ”The great fall”,  ”Emilie” och ”Lost without your love”. Det närmaste jag kommer dessa juveler är avslutande och en av årets bästa låtar alla kategorier ”Let med dream”  samt ”misguided love”, ”Come home”, ”What you want from me” och ”This isn´t love”.  

Exhibits är bandets näst bästa platta efter In progress från 2011. Inte en dålig låt, ändå har jag som lyssnare så osannolikt höga krav på bandet och kräver bara ha mer och mer, trots den oerhört höga nivån på allt från, sång, musiker, produktion och låtmaterial, skäms Mats, skäms.

17. Cats in space – Day trip to Narnia

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra, Royal Republic, Mando Diao och ACT, i England har de Struts, A Jokers rage och Cats in space. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017)  Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30.  De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple, Status Quo,

Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop  det vill säga melodiös rockmusik. Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Cheap trick, Slade, Sweet, The Who, James Bond, Styx och Supertramp hörs överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder. De har en lekfullhet i musiken som påminner mig lite om svenska Big Money som släppte två genialiska plattor på 90-talet

Nya sångaren Mark Pascall har en sagolik röst som är som gjord för denna eklektiska brygd. Många har jag förstått föredrar plattans andra hälft som är en typ rockopera om Johnny Rocket i sju låtakter. Själv är jag mer förtjust i första hälften där plattans bästa spår ingår: ”Narnia”. Efterföljande  ”She´s talk too much” är lika crazy som bra. ”Hologram man” tillhör också en av de bättre låtarna på skivan precis som ”Tragic alter ego”.

18. Age of reflection – A new dawn

Här har bandet som släppte sin debutplatta 2017. Den var rätt slätstruken, ett band i mängden, men på denna uppföljare kan jag bara skriva: ”oj då”. Age o reflection har höjt nivån på precis allting, från låtskriveriet, läcker stämsång till produktionen i sig. Att skapa hits är inte det enklaste som många tror. Utifrån alla plattor som jag hört verkar det vara ohyggligt svårt för majoriteten att melodisnickra något adekvat.

Tre av 2019 års 50 bästa renodlade aor-låtar lyckades de oväntat framavla: ”Here I stand”, ”Go” och  ”Write on a wall”,  därutöver samsas bra aor och melodisk rock som i ”A new dawn”, ”Until death do us a part” och ”Never alone again”. Cutting Crew covers ”I just dies in your arms” är egentligen bra som den är, men deras version av låten är inget att skämmas för.

British AOR, utspädd med American klassisk AOR, smaksatta med stora refränger, smäktande körer och dramatiska synthmattor. På debutplattan lät sångaren Lars Nygren aningen opersonlig och slätstruken. På uppföljaren så tar han tag i taktpinnen och höjer sig några snäpp. Då jag såg honom på HEAT festival i år så vet jag att det faktiskt låter ännu bättre live – ett fynd.

19. Crashdiet – Rust

Bandet har legat i dvala sedan sångaren Simon Cruz avlägsnat sig 2015. Sex år har gått sedan förra halvhyfsade albumet The savage playground släpptes. Det kan vara en del i framgångsfaktorn, att man helt enkelt vuxit sig hungriga. Med fyra tidigare topplattor i bagaget har bandet en tung låtskatt med sig in i 2020-talet.

Fem plattor på 14 år, med fyra olika sångare. I mitt tycke har alla varit riktigt bra på sitt sätt. Färskingen Gabriel Keyes visar att han slår de andra sångarna på fingrarna på skiva som live. Han har en smärta och svärta som känns genuin, inte påklistrad, inte klyschig, vilket i denna genre är svårt att värja sig emot, när själva genrekonstruktionen i sig är just überklyschig.

Även om bandet själva valt att använda sig av epitetet sleazerock så vill nog jag påstå att förutom första plattan är det ren melodisk hårdrock som serveras med strimlad aor i trerätters menyn, toppat med hookiga refränger. De lirar i samma skola som kollegorna i Crazy Lixx, H.E.A.T, Hardcore superstars; ett skandinaviskt Mötley Crue.

Aoriga ”In the maze” breddar snyggt ena flanken med poppiga ”Crazy”, som på något oväntat sätt arbetat sig uppåt i låthierarkin. Den visar upp sidor av gruppen som många lyssnare ibland glömmer bort, men som alltid funnits där, i låtar som ”It´s a miracle”, ”Out of line”, ”Falling rain”, ”Overnight”, ”Bound to fail”, ”California”, och ”Circus”, det vill säga inte ett uns sleazerock.

Plattans sämsta och sista låt är ”Filth & flowers”. Därutöver finns det en uppsjö av härligt Motley Crue doftande alster som ”Rust”, ”We are the legions”, ”Parasite”, ”Reptile” och ”Idiots”. Nu när Motley Crue förhoppningsvis avslutar sin karriär så finns det en svensk arvtagare som lätt skulle kunna fyllas deras skor och deras arenor med lätthet.

20. Toby Hitchcock – Reckoning

När Mr Jim Peterik (Survivor, Pride of lions) är upptagen med andra projekt så passar hans vapendragare på att släppa album nummer två. Debuten producerades, skrevs och framfördes av Mr Erik Mårtensson. Det var ett album som sett i bakspegeln är en av de mest lyckade Frontiersprojekt som gjorts.

På uppföljaren levererar en handfull låtskrivare bland annat Marcus Nygren (State of Salazar), Steve Newman (Newman) och Michael Palace (Palace)melodiös hårdrocks/AOR som personifierar 1980-tal, eller moderna dylika Frontierskonstellationer.  Att människan sjunger hiskeligt bra är en bonus som förhöjer typ alla låtarna på skivan.

För mig är låten ”Promise me” diamanten i samlingen. Därutöver samsas ”No surrender”, ”This is our world” och ”Fighting for my life”, resten av materialet är också riktigt bra. Dyrkar man Survivor, Foreigner, Journey och Pride Of Lions är albumet ett givet köp.

21. Battle Beast – No more Hollywood endings

Spretigare än skillnaden mellan himmel och helvete brukar vara deras giv. De har blandat och gett, men mest betoning på blandat. Spretet är nedtonat, aor-vibbarna har fått en mer framskjuten plats. För en gångs skull skönjer jag en form av bandkänsla utifrån tidigare släp då jag upplevt dem för ”plastiga”, och hellre haft fokus på att efterapa kända band som Accept.  Till en början får jag Frontiers records vibbar, bra sådana, vilket är ett utmärkt betyg.

Det som främst skiljer detta album från de tidigare andra är att låtkvalitetsribban höjts avsevärt.  ”No more Hollywood endings”, ”Eden”, ”Unfairy tales”, ”The hero” och ”Piece of me” är rent ut sagt förföriska guldkorn. Noora Louhimo har en bra pipa som i mitt tycke  passar bättre till aor- än i metallåtarna. Mångt och mycket påminner den lite om Robin Becks sköna stämma. En klart oväntad överraskning.

22. Narnia – From darkness to light

Kristna texter, troligtvis ett rejält aber utifrån om man som band har målsättningen att tillhöra toppskiktet i hårdrockssfären. Men ärligt, kan man lyssna på låtar om ändlösa krig, drakar & demoner och trassliga relationer så funkar  halleluja, i lagom doser för mig.

Dagens upplaga består av Christian Liljegren bakom micken, keyboardisten Martin Härenstam, nye basisten Jonatan Samuelsson och de musikaliska virtuoserna CJ Grimmark (gitarr),  och Andreas ”Habo” Johansson (trummor) levererar.

Carl Johan Grimmark  är i mina ögon en av världens mest underskattade gitarrister. Med det egna solalbumet (2007), underbara gruppen Empire 21 (2014) samt Fullforce, Divinefire, Rob Rock, German Pascual och Audivision har han visat prov på en unikt personlig stil som är både melodisk och bombastisk, från att från början vara en Yngwie Malmsteen klon.

För mig inleddes intresset för gruppen genom fantastiska plattan Enter the gate från 2006, sedan har det bara rullat på. Neo-classical, pop och melodisk hårrock, kryddat med en tesked power metal, deras recept kan verkligen stämplas som kvalitetsmusik. Tyvärr innehåller denna platta inte lika starka trumfkort  som på de tre tidigare, men den är ändå riktigt bra rakt igenom, och jag har ytterst svårt att välja någon favorit, de är bra på olika sätt, utifrån vilket humör jag är på.

23. Crazy Lixx -Forever wild

Malmöbaserade Crazy Lixx sjätte fullängdare. Precis som på förra plattan, handlar det om ös, starka melodier, stämsång och mycket attityd. Att folk fortfarande  sätter epitetet sleaze på bandet är missvisande; detta är pure melodisk hårdrock.

I år kunde de vare sig matcha den plattans storhet eller Crashdiet comeback. Trots det är innehållet jämngott starkt. Till skillnad från exempelvis Crashdiet osar deras melodiska rock lite för mycket utav känslan ”vart har jag hört det där förut”.

Inledningsriffen på albumets bästa låt ”Breakout” för tankarna till Stone FurysBreak down the walls”. ”(She`s wearing) yesterday`s face”, ”Silent thunder”,  ”Never die (forever wild)”, ”Eagle” (känner igen refrängen, men vart ifrån) och ”Weekend lover” är i mitt tycke de starkaste låtarna. På de två senaste alstren har Crazy Lixx hittat sin stil efter mycket botaniserande bland hårdrockgenrerna, därmed inmutat sitt musikaliska territorium.

24. Degreed – Lost generation

Kliniskt, kraftfullt påträngande sterilt, men ändå kusligt snyggt genomfört – ett modernt rockalbum. Dock är Lost generation definitivt inte deras starkaste platta. Jag får hela tiden känslan att ett antal av låtarna inte riktigt är färdiga, utan kunde putsats på ännu mera melodimässigt.

Inget kan i vilket fall som helst gnugga bort deras musikalisk finesser, låtvariationer och unika sätt att skapa nytänkande  hybridiserade aor-låtar. En smärtsam vacker tolkning av Ted Gärdestad  “Himlen är oskyldigt blå”, som de döpt till “Blue virgin isles” höjer betyget. Energistinna ”You all know my name”, glittriga ”Summer of love” och spänningsfyllda ”Ruins”. Degreed lyckas till och med inkorporera inledningen till Eric SaadesHotter than fire”,  på hittiga  ”Sex”, det gillar jag starkt.

Sångaren Robin Ericsson visar som vanligt upp en stämma som andas, bredd, sårbarhet och urkraft. Bandet i sig andas kollektiv, vilket i detta fall är något positivt. Trots att albumet hamnar bland de lägre regionerna finns det i stort sett inte en riktigt dålig låt. Deras energi live som på skiva borde kunna vara en bro mellan kidsen idag och den melodiska rocksfären. Efter fem bra plattor har de en adekvat plattform att ösa från. Med lite tur och timing kan Degreed bli ett tvättäkta arenaband.

25. Art Nation – Transition

Albumnamnet kan nog inte bättre beskriva det första man slås av vid en jämförelse med förra plattan. Mina förväntningar var enorma då singlarna bådade gott. Att de gått mot ett mer modern metal och melodic rock a´la  Dynazty-och Amaranthe-sound bekom mig egentligen ingenting.

Den moderna tunga kostymen passade utmärkt…de första lyssningarna. Efter några spinn till utkristalliserades dessvärre ett material som saknade de där riktiga musiksjälen. Sett i backspegeln hade jag föredragit att Art Nation fortsatt spåret på den förra utmärkta plattan Liberation.

Poplåtarna i den  moderna melodiska metalskruden är ändå fullt godkända. Jag kommer inte på någon låt som är riktigt usel, snarare så att materialet överlag är ett habilt arbete. För mig funkar ”Firefly”,  ”Tick tock”, ”Infected”. ”The cure” och ”Not alone” bäst. John Lundvik har för övrigt varit med och skrivit låten ”The Cure”.

Årets hedersomnämnande

Blood red saints – Pulse

Uppdaterad modern melodiös hårdrock. Varför får jag vibbar av Max Martin? Vet inte, men det är i mina öron ett djävulskt gott tecken. Utifrån de två tidigare plattornas aor-mall föredrar jag alla gånger i veckan detta mer 2010-tals uppdaterade sound i kombination med oväntade samarrangemang.

Lucer – Ghost town

Danmarks svar på The Struts? Inte lika bra, inte lika varierat, men ändå över medel. Titellåten, ”Crazy”, ”Party like a rockstar” och ”The good life”. Musik att bli spralligt glad av, till och med ta några stela danssteg.

Darkwater -  Human

Cloudscape, Seventh wonder, Silent call svensk progressiv metalskapar musik med en fernissad ytan som låter sanslöst bra. Dock saknas det nästan alltid i mitt sätt att se det såväl djup som bra refränger. Kontentan är att jag knappt kan nynna eller komma ihåg en enda låt från de progressiva metalen. Antar att det inte är deras syfte, och just därför blir dessa grupper och dess musik mer en parentes, istället för världsherrar.

Darkwater har verkligen inte varit något undantag. Därför blev jag, trots på tok för långa låtar oerhört överraskad när deras tredje platta mer låter som melodiös hårdrock, syrade med några refränger,  en Pandoras box dörr på glänt. Hur stor del  uv den transformeringen den danske superproducenten Jakob Hansen har, låter jag vara osagt, men riktigt bra klev det. Ekon av Kamelot hörs, vilket inte är en nackdel i min bok Kunde varit årets album om man haft fler och vassare refränger. 50-tals citatet: ”synd på så rara ärtor” passar in perfekt.

Savage Messiah – Demons

Jag har märkt att jag är svag för musik där inte innehållet präglas av vad som förväntas av genren i sig. Britternas femte platta. här samsas kommersiell trash, med proggmetal, några stänk aor , power metal, modern rock och melodisk hårdrock.

Låtar som ”Bitter truth”, ”Virtue signal” och ”No illusions” är utmärkta exempel på det. I mitt sätt att se på det hela är det uppfriskande.

Deaf Rat – Ban the light

Catchy hard rock med mörka texter, härligt, istället för klyschiga partyplattityder. Musiken påminner lite om Hardcore superstars, Crazy Lixx och Crashdiet, fast lite seriösare.

De tre inledande singlarna är helt enkelt suveräna låtar ”Fallen Angels”,  ”Hail The End Of Days” och  ”Tying You Down”.  Utöver dem gillar jag ”Ban the light”, ”Make you suffer” och ”Say you love me”. En klockren vuxen debut med mycket kvalité´som bådar gott för framtiden.

We are the catalyst – Ephemeral

Späd ut Delain och Within Temptation med lite modern Rock, då har ni svenska We are the Catalyst. De har finslipat formen via 2014 debutalbum – Monuments, till 2016 års – Elevation.

Vrålapan som huserade periodvis på de två albumen är gudskelov borta ur bilden. Det, och att låtarna, produktionen och arrangemangen har levlats på alla nivåer.

Årets bottennapp

Saint Daemon – Ghost

Standard glättig powermetal uti fingerspetsarna, tyvärr. Ronny Milianowic grundade bandet 2006. Han var med på bandets två första plattor: In Shadows Lost From The Brave (2008) och Pandeamonium (2009).

Ronny är inte en del av bandet längre något som innebär en devalveringen från power metal med sensationella hit-metal-låtar såsom ”My Judas”,  ”My heart”, ”The only one sane” och ”Fear of the fragile mind”, till bara halvt intetsägande alster, utan finess och identisk. parallellt som de insprängda aor-vibbarna raderats ut helt.

Unruly Child – Big blue world

Gruppen är inne på sitt fjärde album med Marcie Free (f.d. Mark). Det är flera ljusår som skiljer dem nu gentemot albumet de inledde sin karriär med.  Obeskrivligt uselt, alltifrån låtsnickeriet till den tunna produktionen.

Det finns inte en uns ton som påminner om fornstora dagar, byt namn på gruppen… falsk marknadsföring, eller lägg ner skiten.

Några av årets bästa låtar

2018 bjöd på bisarrt mycket riktigt bra låtar att välja mellan, ett gigantiskt musiksmörgåsbord helt enkelt. 2019 bjöd på en likvärdig låtskatt med fantastiska melodier och big hooks. De som är blåfärgade är exceptionellt bra låtar tillika årets allra bästa, resten är bara djävulskt bra.

Starbreaker – How many goodbyes, In Flames – (This is our) house, Lucer – Ghost town,   Inglourious -  I don´t know you, Mikael Erlandsson – Eye of the hurricane, Trishula – I can´t see it in your eyes,  Restless spirit – Stop livin to live oneline, Def Rat – Fallen angel

Turilli  DNA, demon and angel, Dogface – single reason, Evol Walks – Give it to me, Wake up hate – Over the edge, Mind key – Hate at first sight, Skillet – Save me, Tungsten – The fairies dance, Robert Tepper – Better then the rest, Temple Balls – The end

 

Beast in black – From hell with love, Breathe Atlantis – Spirit, Blood red saints – Invincible, Dream Theater – Untethered angel, Battle Beast – The hero, Toby Hitchcock – Promise me, 7 miles to Pittsburgh – Olympus, Mick Devine - Strange voices

Rammstein – Deutschland, Lonerider – Angels without wings, Hammerfall – Dominion, Tony Mills – Beyond he law, Scott Stape – Purpose for rain, Age of reflection – Here I stand, 9electric – The light, Beth heart – Sugar shack, Edge of forever – Take your time

Herman Frank – Hail and row, Cats in space – Narnia, Lazy Bones – War of the roses, Devicious – Never let you go, Port Noir -  Old Fashioned, Chaos Magic – I´m your cancer, Michael Thompson band – Black sedan, Rob Moratti – You´re the one, I Prevail – Paranoid

Alchemy – Hero, Rene Shades – American dream, Through fire – Doubt, Narnia – You are that air that I breath, Alive at last – Dead generation, Within Temptation – Endless war, Divided multitude – Counterparts, The Ferryman – Bring me home, Fever333 – Animal

Oomph – Achtung ! Achtung!, Altitudes & Attitudes – Late, Papa Roach – The Ending, Darkwater – Alive part II, Backyard Babies – Ragged flag, Lucifer´s friend – Call the captain, Soto – Hypermania, Sabaton – The attack of the mad men, Misth – Fools of innocence

Teramaze – Control conquer collide, Rain or shine – The darkest part of me, Hollow Haze – You´re my end and my beginning, Michael Schenker fest – Behind the mile, Sum 41 – 45 (a matter of time), The Defiants – Hollywood in highlights, Coldrain – See you

John Diva & The rockets of love – Toxic, Wake the nation – Midnight lovers, Statement – Darkness in your eyes, Jim Peterik & World stage – Proof of heaven, Crazy Lixx – Break out, Soleil moon – Just so you know, Shallow side – Not aloneEclipse - Delirious

Viana – Do you remember, Nine Shrines – Nimrod, Lance King – Technology, Fortune -Shelter of the night, All things fallen – I wait for you, First signal – Born to be a rebel, Per Wiberg – Get your boots on, Bloody Hammers – Let sleeping corpses lie

Gahering of king - Forever and a dayWe are the catalyst - Alone against the world,  Myrath - Born to survive,  Sleeping with sirens - How it feels to be lost, Saint Asonia – Sirens, Dream Tröll – Steelwinged warrior, Lonely Robots – Icarus, Vanden plas – Devils poetry

Sweet oblivion – Hide away, New years day – Done with you, Tarja – Dead promises, Aelonia – Counting stars, Crashdiet – We are the legion, Forever still – Rewind, Stranded – Arrow, Meytal – Armalite, Dirty Youth – Horizon, Redline – Gods and monsters

Cold Kingdom – A new disaster, Royal bliss – Pain, Savage Messiah – The bitter truth, SinHeresY – Out of connection, Anthem – Black empire, Saint Asonia – Sirens, Murderbird - Into fire, Reality suite – Dead to me, Cold blood – 5 seconds to midnight, Ray Alder - Wait

Pretty Maids – If you want peace (prepare for war),  No resolve - This is warArt Nation - Firefly, Coldrain - See you, Avantasia - Alchemy, Kyles Tolone – Reign over me, Stargazer – Shadow chaser, A Joker´s rage – Secrets 

Lovekillers - Who can we run to, Dangerzone – Breakaway, Leprous – At the bottom, King of hearts – Don´t wait, Metalite – World on fire,  Otherwise – Ain´t done yet, Edenbridge – All our yesterday, Forever – Call my name

Work of art - Let me dream,  Robert Pehrsson´s humbucker - Castle turns to dust, Find me - Chain of love, SL Theory - You never happened, Secret chapter - One night aint enough, Liberty lies – United nothing,  Lindeman – Allesfresser

Motionless in white – Legacy, Written by wolves -  Help me trough the night,  Fighter V - Dangerous, A new tomorrow - A million stars, Henning Hallqvist – Walk the wire, Lindsay Schoolcraft – Saviour

Lite utanför ramen, men ändå top notch.

Årets Bästa Plattor, dock ej rangordnade

Lindeman – F & M

Debuten Skills in pills från 2015 var en grym besvikelse. På uppföljaren visade de däremot var det industriella metalskåpet ska stå någonstans.  Lindemann är en tysk/svensk industrimetal-duo, grundad januari 2015, vilken består av Till Lindemann och Peter Tägtgren.

Till Lindemann röst kommer mer till sin rätt på sitt moderpråk, än på den lite osäkrare engelskan. Fem av skivans tretton spår skrevs ursprungligen till en musikal om Hans och Greta, som sattes upp på en teater i Hamburg 2018.

Papa Roach – Why do you trust

Tionde albumet från Papa Roach. Hårdrock, pop, electronica och hip-hop samsas med modern rock; eklekticismen vidmakthåller det breda Papa Roach-soundet. Frontmannen Jacoby Shaddix vräker ur sig bombastiska anthems som om det vore det naturligaste i hela världen. Jag tillhör kategorin som dyrkar de senare årens plattor, istället för de tidigare nu-metal alstren.

Bandet upprepar sällan sig själva, men de stora refrängerna finns alltid med i symbios med en kraftfull produktion och uppkäftigt budskap. I modern rock facket är de minst lika innovativa och experimentella som nederländska Within Temptation. Fy fasen så otroligt bra:))))))))

Sleeping with sirens – How it feels to be lost

Kungarna av vrålaporna är tillbaka, fast just utan onödiga skrik, men med en härlig catchiness istället; mörka pop anthems med rocktyngd i. Detta är Sleeping with sirens sjätte platta  och mitt tycker deras allra bästa.

Albumet är fylld till bredden utav självsäkra atmosfäriska rockpop hits, metalcoren är nästan helt utraderad, i vilket fall som helst tämjd på rätt sätt. En klockren platta, definitivt en av årets bästa.

Otherwise – Defy

Las Vegas bandet Otherwise har släppt fyra plattor innan detta mästerverk. Modern rock möter hårdrock som i sin tur späs ut med electronica.

De rör sig i samma pool som Three days grace, Like a storm, Devour the Day, Adlitas way och  Art Of Dying.

Liberty lies – A thousand people

Vilken kollektion av bra eklektisk rockmusik, en riktig käftsmäll. Vissa band bara har det, andra har det inte. Liberty lies har det, de släppte en skön platta 2013, sex år senare landar en modern rock platta med ambitioner att bli ett tvättäkta arenaband.

De första sex  låtarna bildar en kedja av musik som känns så moget, så genomtänkt med så många lager i sig att man inte vart man ska ta vägen, det dryper av kvalite. Frontmannen Shaun Richards pipa sjuder av liv vare sig sig det är en ballad eller en rockrökare. Top notch, från melodisnickeriet, instrumentbehandlingen till produktionen i sig – ett klockrent album att förkovra sig i.

Written by wolves – Secrets

Ett ungt lovande band från Nya Zeeland som i slutet av året gav ut sitt debutalster. De hybridiserar rock, pop, modern rock och electronica på ett ytterst smakfullt sätt.

Jag gillar överlag hela albumet, ett skönt driv, bred variation och stora bombastiska refränger. Snacka om en ljus framtid för detta energiknippe till band.

Motionless in white – Disguise

Jag borde inte gilla det här, det är för tok för growlskrikigt. Trots det kan jag inte motstå deras tuggummibombastiska demongrowls som lindas in i silkeslena poprefränger – i världsklass. Pennsylvania’s Motionless In White släppte kultförklarade Creatures (2010), nu har deras femte album släppts. De bildades redan 2005 och är kända för sitt becksvarta och skräckinfluerade tema i såväl texterna som i utstyrseln.

Bandets Slipnot inspirerade musik utspätt med metalcore, modern rock, industritoner, gothslingor och Linkin park ekon, inkorporerat med sjung med poprefränger.  ”All killers, no fillers”, ungefär samma epitet som likaväl kunde skrivits om deras fyra tidigare plattor. Brutalt och samtidigt bräckligt, en av årets absolut mest helgjutna plattor.

Rammstein – Rammstein

Visst, även jag går loss på låtar som ”Du hast” och ”America”, de är gudomliga. AC/DC monotoni och too much, beskriver hur jag upplever deras generellt sett väldigt enformiga musikaliska formel.

Därför var det en överraskning att deras senaste platta tilltalar mig betydligt mera än det tidigare materialet. Betydligt större variation och fler stora hooks.

Breathe Atlantis – Soulmade

De unga lovande tyskarnas tredje platta. Breathe Atlantis fortsätter på den inslagna vägen med modern rock, lite punk, elektroniska kanter och stora härliga refränger. För ovanlighetens skull när det kommer till tyska band finns det inte tillstymmelse till tysk accent.

Albumet växer för varje lyssning, de sköna melodierna utkristalliseras sakta men säkert för att till sist bilda en platta med många höjdpunkter. Låten ”Spirit” är dock juvelen i kronan.

Cold Kingdom Into the black kingdom

Gillar man grupper som Tonight aliveHalestorm och Icons for hire så lär man gilla Minnesotas Cold KingdomElissa Pearson sjunger praktiskt taget för två; kraftfullt, aggressivt, sårbart och skört.

Produktionen är exceptionellt stark, nästan som en 12:e spelare  fotboll. Jag blir nog lite lurad av just den faktorn, eftersom det låter så fantastiskt bra.

Port Noir – The new routine

Tung progressive metal, hip-hop, pop, synth, proggpop och melodisk rock som malt ner till kommersialism, något jag verkligen uppskattar, det blir liksom mer greppbart då, och inte bara musik för musiker. Som sagt att genrebestämma Södertälje grabbarnas Port Noirs musik är lika frustrerande som hitta adekvat konsensus mellan Palestina och Israel, kanske svårare.

Trots det uppväger experimentlustan det stereotypa att ett album helst ska hålla ett ett fokus med givna musikaliska ramar. Otroligt befriande att höra band som vågar korsa genrer, men ändå inte förlora sin identitet.

Oomph – Ritual

Från debuten 1992 har bandet som influerade Rammstein hunnit släppa hela 13 plattor. Deras senaste Ritual är en riktigt pärla rakt igenom. Med energi som kan bestiga berg lotsar de lyssnarna genom industri metal, dancebeats, electronica och  gothstämningar.

På vissa plattor skiftar de språk från tyska till engelska, denna gång är det bara tyska som gäller. Oomph har sedan starten inte bytt någon medlem i bandet, vilket är ganska unikt efter 31 år i branschen.

 

Nordiskt

Finska lejon

Beast in black, Wake the nations, Hexvessel, Lazy Bonez, Battle beast, Merging Flare, Leverage, Barbe-Q-Barbies

2 Wolves, Erja Lyytinen, Hootenany freaks, Santa Cruz, Blackstar halo, Badname, Excalion, Black pale

Stargazery, Tarja, The 69 eyes,Sonata Arctica, Blockbuster, Crow´s flight, Michael Monroe, Temple Balls,The Dark element

Norsk  sisu

Come taste the band, Pain city, Maraton, Hardware 86, Dune sea, Aeventyr, Gone Rogue, Magic pie,

Divided Multitude, Rocky Kramer, Leprous, Meltdown, Secret chapter,

Dansk dynamit

Statement, Meridian, Lucer, Forever still, Meridian, Redwolves, Black oak country, Pectora, D-A-D,

Rene Shades, Volbeat, Black income, Anoxia, Pretty Maids, Stargazer, Ivy crown,

Urval av 2020 års släpp

Perfect Plan, One Desiree, H.E.A.T, The Night flight orchestra

Magnum, Revolution Saints, Impera, The Unity, Lion´s share

Allen/Olzon, Khymera, Harem Scarem, Grand Design

Gathering of kings, Kissin Dynamite, The Ragged saints,

Autum´s child, Shakra, Black Paisly, Dennis DeYoung,

Black Swan, Dynazty, Newman, Delain, Alien Dare

Nightwish, Nils Patrik Johansson, Gotthard, ACT

Royal Hunt, Sapphire Eyes, Collateral, Stan Bush

Brother Firetribe, Blood red saints, Vega, Treat, FM

 

Continue Reading »
No Comments

En epok gick i graven.

Torsdagen den 2 oktober 2014 hämtade jag upp mina musikaliska följeslagare hos min frus föräldrar i Vånga. Dessa 14 backar med vinyl hade vilat upp sig i en bod flankerad av ett gammalt skötbord och en kasserad grill. De hade sedan 1998 på sig att acklimatisera sig i den lantliga bondemiljön. Samma torsdag klockan 11.40 lämnade jag över mina ögonstenar i Vaxkupans förhoppningsvis trygga händer.

Vaxkupan fick 700 plattor att sälja på kommission, resterande hade jag kvar för att själv på adekvata skivmässor eller vinylauktioner, parallellt alster som jag trodde kunde inbringa hyfsat med pengar såsom Heavy Load , Gotham City, Pantera – Metal magic,  för att nämna några.

Runt 200 stycken sålda vinyl har resulterat i cirka 11 000 kronor. Det efter att Vaxkupan tagit sin 50 % andel utav av vinsten. Visst, jag hade kunnat sälja dem själv på auktioner och dels fått mer per skiva, dels hela vinsten själv. Det byggde på att jag hade fått lagt ner oerhört mycket tid, bensinpengar och dylikt, något jag inte alls kände för,  därav att jag outsourcade det krävande arbetet. Vaxkupan har hittills visat sig vara ytterst noggranna, ärlig och dessutom trevliga så jag är helnöjd.

Samlingen inleddes med diverse KISS skivor därefter flöt det liksom bara på. Min första riktiga hårdrockplatta var Judas Priest – British steel. Jag bevittnade hårdrockögonöppnaren Breaking the law videon på sommarmorgon i Trazan och Banarnes program. Det var en tv-era där man slapp brottas med en mångfald utav tv-kanaler, på gott som på ont. I vilket fall så blev det ett köp som stakade ut en genre som jag i skrivande stund är ett stort fan av – hårdrock, i all dessa former och undergenrer.

Jag upptäckte själv Y and T – Eartshaker,  Def Leppards – On through the nigh, Accept – Restless and wild, Yngwie J Malmsteen, Pretty Maids, Black Sabbath, Savatage under tidigt 80-tal . Dessa låg till grund att jag anammade de tre genrerna: heavy metal,  melodiös hårdrock och a.o.r, livskvalitet, varierat, men dock en djävulskt dyr hobby.

Mina källor blev främst brittiska Kerrang samt olika svenska fanzines runt om världen. Jag vet inte varför det blev att samla på mig svensk hårdrock i all dessa underkategorier av hårdrock, men så blev det, vilket skapat en enorm samling av svensk hårdrock. Treat, 220 volt, Talisman och Europe var favoriterna, idag är det Eclipse,Work of art, H.E.A.T, The Poodles, Miss Behaviour, W.E.T, Degreed som gäller.

Internet har tagit över som mina bästa källor för att hitta ny bra ny hårdrock såsom MelodicRock.com och RockReport.be. Jag prenumererar dock på greppbara papperstingestar Sweden Rock Magazine från starten samt brittiska Powerplay.

Numera är det inte vinyl som gäller, trots en mycket oväntad renässans. Jag har över 3000 CD-skivor i mina mörka Billyhyllor, och är en av Ginzas bästa privatkunder (tror jag). I och med Spotifys intåg i den digitala världen har jag det sista året funderat på om jag ska avsluta denna dyra hobby. Streamad musik innebär ju att jag inte äger det jag lägger till i mina spellistor, utan bara så länge jag prenumererar på tjänsten, eller att den finns kvar.

Mina CD äger jag, tyvärr är det alltför många skivor som har 3-6 riktigt bra låtar som jag via Spotify lätt kan adda till spellistan Metal with a touch of class eller The king of a.o.r. Till min frus stora förtret tar dessa dyrgripar också gemensam plats i vardagsrummet och barnens rum samt källaren. Spotify kräver inga frakter och är helt miljövänlig, vilket ligger i linje med min livsfilosofi. Som sagt det blir svårt att bara helt plötsligt lägga av att köpa CD, men långtifrån omöjligt.

Hur började det

The Ramones blev något av mina husgudar eftersom en av mina bästa klasskompisar hade dem som favoriter, vilket smittade av sig. Gruppen introducerade mig för vad komma skulle. Jag fick sedermera smak för andra vägen av brittisk punk med grupper som The Exploited, G.B.H, The Partisans, Blitz, Peter and the test tube babies, Violaters, Vice squad, Anti nowhere league.

Jag och klasskompisen Peter Punk drog titt som tätt till Stockholm för att botanisera i deras välfyllda skivbackar. Det blev allt som oftast en seriösty dyrköpt vistelse. Det häftigaste jag kunde göra i punkens tecken var att köpa de kronologiskt numrerade singlarna, något som låg i linje med mitt samlarbegär. Det började med No future records, och fortsatte med bland annat Secret records, Riot city records, Anagram records och Razor records.

Allt för ofta var omslagen coolare än själva musiken, vilket ledde till en orgie utav trash – och blackmetal skivor i min digra samling. Metallicas – Kill ´em all blev musikkatapulten; jag köpte allt som kom ut i den genren under en period i mitt liv. Slayer, Abbatoir, Exodus, Overkill, Testament, Bathory, Venom, Anthrax, Megadeath, Death Angel var några grupper som hamnade i mina skivbackar, vadderad av tjock vinylkonvolutplast.

A.O.R. står för adult oriented rock och kom som mycket annat från Amerika i slutet av 70-talet. För mig var det väl Axe – Offering som visade mig ljuset, sedan var jag fast. Ju mer jag köpte, desto mer inbiten blev jag, och kunskapens träd inom denna före detta gigantiska genre blev ett gift. Grupper och artister som Fortune, Aviator, Foreigner, FM, Rick Springfield, Tommy Shaw, Stan Bush and the Barrage, Giuffria, Survivor blev nya ledstjärnor att hålla reda på.

Power metal vågen missade jag av någon outgrundlig anledning, främst för att jag vid den tiden inte riktigt fastnat för Helloween. Det tog jag med råge tillbaka i slutet av 90-talet. Kamelot, Avantasia och Masterplan tillhör fortfarande mina absoluta favoritband.

Vinyl-skick-graderings-skalan

För att underlätta skicket på en vinyl i syfta att köpa eller sälja den finns en adekvat gradering. I mitt fall så är omslagen i Mint skick då jag vid varje vinylköp handlade till konvolutomslag, vilket sett i backspegeln var en investering för mig som såväl de som köper mina plattor. De flesta av mina skivor kan graderas som Near Mint då jag vårdat plasttingestarna som mina egna barn.

En riktig dyrgrip som jag har i min ägo är en numrerad Sex Pistols bootleg. Den är värderad till över 7000 kronor och förvaras i mitt egna Fort Knox. De som sålts tidigare har dessutom inte varit i mint kondition, något som mitt exemplar är i, vilket skulle kunna generera i ännu högre försäljningspris.

Mint (M): Absolut perfekt på alla sätt. Vinylen ska vara ospelad.

Near Mint (NM, M-): Nästintill perfekt, kan ha spelats några gånger, men hanterats varsamt.

Very Good Plus (VG+): Vanligtvis värd 50% vad en Near Mint skick är värd.

Very Good (VG): Vanligtvis värd 25% vad en Near Mint är värd.

Good (G), Good plus (G+): Vanligtvis värd 10-15 % vad en Near Mint är värd.

Poor (P), Fair (F): Vanligtvis värd 0-5 % vad en Near Mint är värd.

Continue Reading »
1 Comment

Inledning

Året som gått har ur ett a.o.r./melodiskt hårdrockperspektiv varit mycket givande. Kluster av nya grupper, äldre rävar och som  vanligt en uppsjö utav Frontierskonstellationer rosade marknaden. Signifikativt har varit att de flesta innehållit 3-5 riktigt bra låtar, varvade med intetsägande och standardiserade tongångar som exempelvis: Stan Bush, House of lords, In faith, From the fire, Sonic station, Three lions, Grand Design, Magnum, State of  Salazar, Delain, Perfect view, L.R.S.

Brittisk a.o.r genomgick 2014 en  form av renässans med intressanta nya band som skjutit i höjden med bland annat Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Night by night, United nations, Daylight robbery, Skyscraper. Lägg till gamla uvar som Steve Overland, Vega och Magnum så har de återigen blivit en nation att räkna med.

Melodiska hårdrocks kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur brr plattan än  är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. 1. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. 2. White Widdow är ett exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de många fans och kritiker uppskattar det de gör.

Australiensiska White Widdow är som sagt ettprydligtt exempel på en platta som uppfyller tre kriterier, men saknar den fjärde. I detta fall är det i mitt tycke sångaren Jules Millis som är den felande länken. Dels kan jag inte lyssna på plattan på grund av just detta, dels finns det inte en chans att den når upp till min topp-10000, ifall en sådan funnits just gå grund av den faktorn.

Jag menar inte alla sångare kan hålla Steve Perry klass, men detta är på tok för svajigt, ansträngt och medelmåttigt för att kunna bära denna bombastiska a.o.r orgie. Då hjälper inte ens det tunga artilleriet utav stämsång.

2014 års 16 bästa plattor

Kampen om den åtråvärda melodiska hårdrocktronen stod mellan svenskarna och britterna. Fish´n chips älskarna hamnade på 2:a och 3:a plats på listan. De hade också sex grupper på topplistan, skandinaverna 6½, något som avgjorde saken.

För mig var det oväntat att britterna skulle vinna bataljen. Att blanda en lista med a.o.r och melodiös hårdrock är inte det enklaste tycker jag, men skillnaden är ju inte precis superstor, eller är den det? Är diskrepansen mellan Empire 21, Dynazty, Alle/Lande, A.C.T oöverkomlig jämfört med Overland, 7 eller Work of art?

1. Empire 21 – Empire 21

Debutplattan från Empire 21 består bara av välrenommerade musiker som varit med i band som Narnia, Darkwater och Harmony. Gitarristen  Carl Johan Grimmark grundade Narnia med Christian Liljegren därefter han denna underskattade gitarrfantom medverkat på massor av plattor med grupper som Fullforce, Audiovision, Rob Rock, Divinefire, Flagship och Planet Alliance.

2007 släppte han sin soloskiva under namnet Grimmark. Det blev en personlig favorit hos mig. Killen har ett sinne för att skapa sjusärdeles sköna melodislingor i kombination med bra chorus på sitt egna lilla egna vis. Många låtar på debutalbumet är helt enkelt ett knippe guldkorn som I can´t, All is lost, Traveler, 100 nights, This is my story och No matter the winds of change är bevis på exceptionellt bra musik.

Sångaren Richard Hunteke starka och personliga röst omgärdas av ett modernt välproducerat sound som fullkomligt däckar mig. Detta är högkvalitativ tung, mogen melodiös hårdrock som verkligen sticker ut; frustrerande kompetent. Att inte skivan nämnts mera i hårdrock pressen är ett smärre under. Den troliga förklaringen till detta är nog de kristna texterna och att Grimmark själv medverkat på ”kristna hårdrockplattor”.

Jag själv är inte kristen, men så länge inte budskapet hamras ut med lovsånger till Gud är det verkligen inget problem för mig. Visst är det übertung hårdrock som serveras; borde denna musik ens få vara med på listan beroende hur man definierar sin melodiska hårdrock? I mitt tycke absolut eftersom de sätter melodierna och refrängerna i främsta rummet.

2. Overland – Epic

FM gått i stå passar Steve Overland på att släppa sin bästa platta so far. Den är ljusår bättre än hans tidigare solalbum: Breakaway 2008 och Diamond dealer 2009. Allt ifrån den optimala produktionen med Mike Slammer (City boy, Streets, Steelhouse lane, Seventh key) bakom rattarna till helt enkelt bättre låtmaterial. Den klockrena Radio radio ställer in a.o.r-radarn för nästkommande låtar som If looks could kill , Down comes the night, If your heart´s not in it, och Time for letting go.

Trots många år i branschen har inte sången från Steve Overland börjat halta, snarare tvärtom, den har mognat likt ett ukrainskt vin, och är som klippt och skuren för musiken på denna platta. Detta är det närmaste tidiga FM jag hört ifrån Steve, utan att falla under epitete karbonkopior. Jag har aldrig varit förtjust i FM´s rockigare och bluesigare inriktning. Det är väl avsaknaden av dessa element som jag fullt ut faller för denna platta

3. Seven – 7

Brittiska Seven är årets Laneslide. En jätteöverraskning sprängfylld med a.o.r precis som jag vill ha det serverats. Det är väl synd att säga att de sticker ut från mängden, men de levererar pråligt fluffig 80-tal på absolut rätt sätt, alla pusselbitarna faller liksom på plats. Hypersköna Shoot to kill visar var debutskåpet ska stå. Efterföljande Inside love är nästan lika bra, precis som Still. Lite längre ner hittar vi Stranger, och nästan bästa låten på plattan Thru the night. Sista låten som höjer sig över mängden är Don´t break my heart. Att de placeras framför mer helgjutna plattor som H.E.A.T och Within Temptation är på grund utav att detta verkligen essensen av pure a.o.r och att det är deras första platta.

4. Heat – Tearing down the walls

Jag måste abdikera i men dogmatiska subjektiva devis att detta band är överhypat. Visst, de tillhör inte mina absoluta favoriter. I och med förra plattan Address the nation,  deras uppträdande på 2014  års Firefest och senaste plattan står det klart även för mig att de tillhör eliten av melodic rock i världen.

Deras signum på de två senaste alstren är variation och jämnhet; två faktorer som gör att skivan placerar sig framför Vega. Tunga Point of no return varvas med rockigare A shot at redemption, glammiga Inferno, kaxiga Enemy in me, popiga Mannequin show med aoriga Eye for an eye. Variationen är deras styrka kombinerat med starka chorus, trots det saknar jag ännu flera klockrena ”hits”  a´la Point of no return, Mannequin Show och Enemy in me.

5. Within temptation – Hydra

Det är bara såhär enkelt att skapa himmelsk bra musik. Likt Halestorm har holländska Within Temptation både lyckats återskapa sitt patenterade bombastisk låtsignum parallellt som de experimenterar med rap och dylikt utan att upprepa sig för mycket. I vanliga brukar sådana här  abrovinscher sluta med ett rejält magplask när många grupper tror att de har Beatles eller ABBA-ådrorna i sig. Detta stolta holländska flaggskepp har i och med detta album lyckats framavla fyra plattor på raken: The Silent force (2004), The heart of everything (2007), The Unforgiving (2011).

Det torde vara smått kriminellt att inte ta med deras senaste platta utifrån ett melodiskt hårdrock perspektiv. Visst, plattan är i mina öron inte lika bra som sin föregångare The unforgiven från 2011. Det räcker ändå lätt för att kvala in på denna eminenta lista då konkurrenterna sällan lyckats med konststycket: ”inte-en-dålig-låt”. Min favoritlåt på Hydra är den smittsamt refrängstarka Covered by roses. Andra guldörhängen är Let us burn, And we run  och Paradise. Tyngd, melodiorgier och variation samt den makalöst sköna rösten från Sharon Den Adel tilltalar alla kategorier av musikälskare just på grund av att helheten blir så bra, denna platta är inget undantag.

6. Vega – Stereo messiah

Tredje plattan med dessa energiska brittiska hitsnickrare. De fullkomligt översköljer lyssnaren med vitala låtar såsom Bon Jovi skulle ha låtit om de inte vandrat fel väg i den melodiska rockdjungeln. Nackdelen är att låtarna har en tendens att låta lite lika; det blir liksom aningen jämntjockt. Bröderna Tom och  James Martin ”The Martin brothers” är ändå som skapta för att konstruera brottarhits. Det har de bland annat visa via Vega, men också  genom låtar till Khymera, Issa,  House of lords och Sunstorm för att nämna några.

Den adrenalinstinne sångaren Nick Workman delar  mig i två läger. Ibland känns rösten helt rätt, ibland enbart jobbig. Den dynamiska titellåten Stereo messiah är en en av plattans allra bästa låtar. All or nothing kommer inte långt efter precis som Wherever we are, Gonna need  some love tonight, The neon heart och The Fall är annars de mest lysande stjärnorna

7. Allen/Lande – The great divide

Det känns lite konstigt att inte Magnus Karlsson är delaktig i detta projekt, eftersom han i mina ögon  indirekt var Allen Lande. I vilket fall som helst tog Timo Tolkki över stafettpinnen, något som instinktivt kändes ytterst negativt. Hans senaste låtskrivarprojekt har i min smak inte alls varit speciellt bra förutom första och sista plattan med Revolution Renaissance. Jag blev dock positivt överraskad av att många låtar var riktigt bra och produktionen för en gångs skull satt där den skulle.

Det är ju inte för intet som jag en period i mitt liv dyrkade Stratovarius trots Timo Kotipeltos ibland enerverande röst. Sådant slipper man dock på denna platta när Jorn Lande och Russell/Allen  håller i studiomickstativen, tyvärr allt för sällan tillsammans. Mina favoritlåtar på plattan är Down from the mountain, In the hands of time, Lady of winter, Dream about tomorrow och klockrena Hymn to the fallen samt Reaching for the stars (plattans mest bombastiska chorus).

8. Brother Firetribe – Diamond in the firepit.

Trots årets fulaste omslag så är det stort sett omöjligt att inte ha med denna grupp på listan eftersom de har en väldigt hög lägsta nivå, ungefär som The Poodles. De andas verkligen pure a.o.r och uppfyller nästan de fyra kriterierna som jag ställt upp.

Pekka Heino är en gudabenådad sångare, dock upplever jag ibland att rösten efter ett tag känns aningen monoton. Trots en bra platta är Diamond in the firepit deras sämsta. Mina favoritlåtar är inledande Love is not enough samt For better or worse, Trail of tears, Edge of forever och Tired of dreaming.

9. Work of art -Framework

Så snuskigt välspelat, tight och sjukt bra producerat. Kan det bli bättre? Absolut, det jag ärligt saknar är fler av de klockrena chorusen som: Shout till you wake up , How do you sleep at night, Time to let go och The machine. Resten blir holistiskt sett alltför intetsägande för att hamna på min  topp-5 helt enkel.

10. Threshold – For the journey

Proggmetalband tyr sig sällan till skaran som kan kombinera teknisk skicklighet med minnesvärda chorus. Threshold har den förmågan och har visat det på plattor som Dead reckoning (2007) och March of progress (2012). Jag upplever dem lite som 2000-talets svar på Asia.

De två första låtarna Watchtower on the moon och Unforgiven är schizofrent typiskt för dem och en optimal inledning på denna sköna platta. The Box, Turned to dust och The mystery show tillhör låtar som jag tycker är lite extra minnesvärd på ett för övrigt mycket jämnt album. Threshold har verkligen hittat sin egna stil, det finns inget annat band som låter likt dem

11. Miss behaviour -Double agent

Precis som Dynazty känns deras senaste som att de hittat sin stil. Detta är en varierad platta med många guldkorn. Den enda nackdelen jag finner på plattan är det  subtila drag av svengelska, men dock inte tillräckligt störande för att kunna njuta utav helheten. Edge of the world, Magic feeling, The cause of liberty och Dancing With danger är klockrena tyngre aor-hits. Double agent är en kommande a.o.r classic. Det känns extra kul att såhär bra melodiös hårdrock hittas i min hemstad Norrköping; the city of Marduk och Eldkvarn.

12. Angels or kings – Kings of nowhere

Ett FM -light, kan det vara något? Definitivt, britterna levererar ett jämt-tjockt-album där det finns fyra låtar som höjer sig över genomsnittet. För cirka 30 år sedan kallade sig bandet AOK, de försvinner, de återuppstår med ny sångare, nytt bandnamn för att släppa sitt debutalbum på Aor Heaven. Sångaren är dock ingen ny Steve Overland, vilket drar ner betyget en aning.

Vill man ha nyskapande a.o.r så bör man inte inköpa denna platta, man har liksom hört det förut. Jag är dock en sann melodifinnare och förträngde detta faktum. Jag sväljer istället de 80-tals klonerna och produktionen med hull och hår. Låtarna Any other girl, Ice turned to rain, Left me in love och  Another lost boy gillar jag  allra mest.

13. A.C.T – Circus pandemonium

Överkvalificerade musiker,egenproducerad platta som ligger på bandets egna label med ett unikt eklektiskt progg/pop/rock-sound. Denna konceptplatta handlar om en cirkus och är deras femte studioplatta. Om det funnits någon rättvisa i musikvärlden så borde de dels spela för utsålda arenor, dels tillhöra de mest streamad, tyvärr är verkligheten påträngande för skev för genialitet.

Härligt med grupper som A.C.T och Jono som tycks ignorera rådande mallar och ramar. ”The end”, ”Everything´s falling” och ”The funniest man alive” är obeskrivligt annorlunda och bra.

14. Dynazty – Renatus

Med deras fjärde platta känns det som att Dynazty äntligen hittat hem till sin stil. Precis som Empire 21 kan detta kännas aningen för tungt för listan, men då fokuset även här ligger på medvetet bra melodier och chorus finns den med. Utvecklingen har skett från sleaze, till mer tyngre a.o.r till tung melodisk hårdrock. Frontfiguren tillika sångaren Nils Molin håller hög internationell klass och har verkligen en pipa som passar denna typ av musik.

Produktionen är också explosivt rattad utav Peter Tätgren (Pain), det låter helt enkelt fantastiskt. Riffen sprutar fullkomligt ur bandet som ett artilleri av kulsprutor. Här har de inte kompromissat med halvmesyrer eller sega ballader, fullt ös från start till mål, på gott som ont. De låtar som jag anser vara bäst är Dawn of your creation, Run amok, A divine comedy och Incarnation.

15. Jaded Heart – Fight the system

Likt ett light-pretty Maids balansera svensk/tyska Jaded heart sin melodisk hårdrock mellan tungt och mindre tungt. Jag föredrar detta sound före den mera a.o.r.-inriktade tiden med Michael Boorman vid mickstativet. Med svenskarna Johan Fahlberg på sång och Peter Östros på gitarr har konstellationen via de tidigare plattorna Helluva Time, Sinister Mind, Perfect Insanity och Common Destiny visat att detta inte är något engångstillfälle.

De levererar nästan alltid ett habilt hantverk. Tunga Schziphrenic lägger ribban för resten av skivan. Not in a million years, Never free och  In the shadows är andra guldkorn. Dock kunde jag klarat mig ifrån låten Terror in me som är halvhorribel

16. Harem Scarem- Thirteen

De pålitliga kanadensiska trotjänarna 13:e platta. Den unisont hyllade debuten kom ut 1991. Det fullkomligt ekar av Pete Lesperances  personliga gitarriff. Harry Hess har en säregen röst som fortfarande känns lika vital som den alltid gjort.

Mina tre favoriter på plattan är Saints and sinners, The midnight hour samt avslutande Stardust. Förutom dessa toppar balanserar kvaliteten på båda sidor om godkäntskalan. Det som kvalificerar albumet att inta en hedrande 15:e plats är körerna, produktionen, variationen och rösten. 

Svenskt och nordisk

Året som gått har som vanligt inneburit massor av svensk melodisk hårdrock, men mindre än de föregående åren från de andra nordiska länderna. 

Dynazty, Empire 21,  Miss Behaviour, Alien, Nubian rose, H.E.A.T, A.C.T, Dalton, Sunstrike, Houston, 220 volt, Grand Design, Work of art, Sonic station,  Adrenaline Rush, Crazy Lixx, State of Salazar, Laney´s legion, Niva, Care of the night, Evergrey, Amaranthe.

Nordiskt: Brother Firetribe, Free spirit, Audrey Horne, Moonland,

Några av årets största besvikelser

Asia - Gravity

På deras 10:e platta hade jag hoppats på betydligt mer gitarrer än på föregående XXX från 2012 som egentligen kunde klassas som ett popalbum. Mer gitarrskrammel levererades utan att på något sätt komma upp i Pretty Maids nivåer, vilket inte heller var väntat. Dessvärre synkades inte låtkvaliteten med det förstärkta gitarrljudet. Jag fick leta länge innan jag hittar någon låt som behagade mig. Valet föll på behagliga Nyctophobia.

Alien – Eternity

Jag hade enormt stora förväntningar på denna platta. Utifrån deras lyckade framträdande på Firefest och att hela bandet återigen är samlat fanns förutsättningar att skapa magi. Det är inte på något sätt dåligt, utan bara intetsägande själlöst.

Hittar knappt en låt som skulle kunna platsa på deras debutalbum. Det låter vid första lyssningen väldigt bra, men melodierna flagnar rekordsnabbt. Ska jag hitta något som är är bra är det Unbroken och What goes up. Synd på så rara ärtor då sångaren Jim Jidhed fortfarande besitter en av Europas starkaste och bästa a.o.r-röster.

Unisonic – Light of dawn

På andra plattan har bandet försökt tillfredsställa utsvultna dubbeltramp-törstande Helloween-fans. Egentligen inget fel på det, tyvärr missade de att skapa tillräckligt bra låtar under processen. Det som var riktigt bra på första plattan är nästintill bortblåst. Med ett sådant här meriterande gäng utav musiker borde det vara omöjligt att skapa så få minnesvärda chorus som lyfter musiken, undantaget är låten Exceptional.

Gotthard – Bang

Andra plattan med nya sångare Nick Meader, mannen som efterträdde den tragiskt omkomne Steve Lee. Dessvärre har kvalitet efter sångrockaden störtdykt, ungefär som FM efter deras andra platta. Visserligen är plattan en klar uppryckning från förra albumet Firebirth (2012), men ändå långt ifrån Gotthardstandard.

Winger – Better days comin

Kunde inte sagt det bättre själv, men undrar om det kommer att komma bättre tider för Winger. Förra plattan Karma (2009) var  tung, melodiös och varierad, det vill säga en riktigt grym platta med myriader av slagfärdiga melodier, denna platta är dessa raka motsats. Queen of babylon, är helt okej, resten är på tok för dåligt.

Några av årets guldlåtar

Under året som gått har massor av melodisk rock försökt blidka fansen. Även om de flesta plattorna var långt ifrån några helgjutna klassiker så fanns det en och annan låt som kommer att bli personliga favoriter. Några av dem som jag gillade extra mycket var:

Angels or kings – Any other girls, Overland – Radio, radio, Laney´s legion – Lady luck, Seven – Thru the night, Brother firetribe – Love is not enough, Three lions – Trouble in red dress, Threshold – Unforgiven, Dynazty – Run amok, Amaranthe – Drop dead cynical, Within Tempation – Covered with roses, H.E.A.T – Point of no return, Grand Design – 10 outta 10, Magnum – Unwritten sacrifice, Vega – Stereo messiah, Allen/Lande – Reaching for the stars, A.C.T – The end

Inte melodiös hårdrock, men bra ändå

Sixx: A.M. -  Modern vintage

Triosphere – The heart of the matter

Accept – Blind rage

RIP Fergie Frederiksen

Dennis Hardy ”Fergie” Frederiksen (15 Maj 1951 – 18 Januari 2014). En av a.o.r-världens största röstikoner lämnade detta år jordelivet. Han hade de senaste åren brottats med cancer, vilket till sist fick honom på fall. Utifrån mitt intresse för denna numera smala genre var Fergie urtypen för hur en sångare skulle låta helt enkelt. Den optimala rösten kvalade lätt in på min topp-2  lista, i sällskap med den eminente Jimi Jamison.

Han förgyllde oss fans med grupper som Trillion, LeRoux, Toto och dylika solokonstellationer. För mig är det dock Toto – Isolation som frambringar mest minnen i kombination med Dennander/Frederiksen – Baptism by fire samt  hans näst sista platta Hapiness is the road. Låten Turning point” från 1982 med LeRoux fick/får mig att kippas efter andan, a.o.r.-perfektionism uti fingerspetsarna.

RIP Jimi Jamison

Jimmy Wayne ”Jimi” Jamison (23 Augusti 1951 –  1 September 2014). 1984 Jimi tog över micken i  Survivor efter Dave Bickler 1984 för att fem år senare hoppa av.  2000 gick han återigen med i bandet för att lämna dem  igen 2006 för att återinträda 2011-2014, vilket blev hans sista sejour med Survivor. Med klassiska Vital sign  från 1984 och braiga When seconds count strödde han eufori till mig och många andra molltörstande varelser runt om i världen.  Crossroads moment från 2008, en soloplatta från Jim, var också ett toppenalbum. Hans samarbete med (Frontiers) Bobby Kimball resulterade 2011 i ytterligare en fröjd för örat. Hans sista platta Never too late sjöd av klassiska tongångar i modern tappning.

Jimi Jamison blev blott 63 år gammal innan han kastade in handsken. Han hade en röst att döda för och förblir i mina öron en av de mest optimala sångarna tillsammans med Fergie Frederiksen som någonsin uppbringats på skiva. Båda föddes ironiskt nog samma år 1951, och dog samma år 2014.

Bra festivaler

Under året som passerat har det sista Firefest gått i graven, Frontiers visat var skåpet ska stå i  Milano. I USA finns Melodic Rock,  i Sverige finns bland annat det melodiska Meckat Väsby Rock.

Den sistnämnda blev mitt val och inträde till festivalsommaren. Ackompanjerad utav en betongdjungel av guds like blev det att följa många favoritband på två scener som placerats mitt emot varandra på en fotbollsplan. Den tillhörande fotbollsläktaren fungerade som skydd för dem lata och trötta.

På Skogsröjet och Sweden rock kan man effektivt vandra mellan campingen och festivalplatsen, vilket vi saknade på denna festival, även om det fanns en sådan. Visst är det skönt att sova på hotell, det går absolut inte att förneka, men en del utav magin försvann på Scandic. Jag, Stefan Hammarström och Johan Nordström betalade extra för ett V.I.P kort som vi tyckte var sisådär.

För mig var det Degreed som var bäst. Grand Design var också underhållande. Jag missade tyvärr både mina husgudar Pretty Maids och At Vance på grund  av att somnat på gräsmattan, precis invid vakterna, ingen bra timing alls. Europe gjorde en väldigt bra spelning, sprängfylld med spelglädje och låtvariation.

Ett  urval av 2015 års skivsläpp

Degreed

Eclipse

The Poodles

Care of the night

Issa

Rob Moratti

Revolution Saints

Mecca

Journey

Halestorm

Magnum

Kamelot

Anubis Gate

Nightwish

 

 

Continue Reading »
No Comments

En orgie av melodier

A.o.r står för adult orieted rock och var en musikgenre som jag fick upp ögonen för i mitten av 80-talet därefter har jag varit besatt av denna mollstämda melodieufori, ett val som Ginza troligtvis är oerhört nöjda med. För de icke omvände är grupper som exempelvis Journey, Survivor och Foreigner essensen av vad genren i sig står för.

Kieran Dargan och gänget är sanna entusiaster och har sett sitt skötebarn Firefest växa successivt, för att i år fira 10-års jubileum. Detta a.o.r -mecka har jag avundsjukt sneglat på  länge. och självklart varit himla sugen att se. När årets line up avtäcktes fanns ingen återvändo, då den på pappret var den bästa hitintills, nu eller aldrig så att säga.

Jag bönade och bad polare som skulle kunna tänkas hänga på till Nottingham, men vardagslunken, ekonomin, och svårighet att få ledigt komplicerade processen. Ville jag uppleva denna musikfest så fanns det bara en utväg, och det var att ta mig dit på egen hand.

När den tröskeln var passerad var det dags att snabbt som attan boka 3-dagars biljetter, för att senare pussla ihop den bångstyriga reserutten till Nottingham. De åtråvärda biljetterna kostade ca 1900 kr,  flyget 1500 (+1200kr extra) kr, hotellet 2500 kr,  tåget 1000 kr. Plötsligt var det dags att packa handbagaget, för övrigt första gången någonsin jag rest utan inlämnad resväska.

Att resa ensam har såväl fördelar som nackdelar. Det negativa är väl att inte ha någon att dela upplevelsen med, det positiva är att jag gör precis vad jag vill, kompromisser finns inte. Vill jag lägga mig klockan 22.30 så gör jag det, utan att känna att jag måste festa för att polaren vill det, trots att man är spytrött.

Fredag Dag 1

Upp runt klockan 06.30 för att 45 minuter senare bila i ett ytterst gråmulet väder till Skavsta. Enda smolken i bägaren var den sköra reseprocessen, föll en bit föll alla, eftersom reseschemat var så tight upplagt med syftet att hinna till festivalen i tid. Jag tog två lugnande Heineken på planet, och laddade med arbetsrelaterad litteratur om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Ett kritiskt läge uppstod vid passkontrollen till tröskeln in till England. Min kö, en av 20 tycktes stå still, medan de andra rörde sig betydligt kvickare. När psyket passerat rationalism kastade jag mig ovigt över repet till den andra kön efter fått deras välsignelse. Det valet gjorde att jag faktiskt hann med Stansted express och sedermera tunnelbanan från Liverpool street till S:t pancras.

När jag väl satt på tåget från London till Nottingham kunde jag slappna av för första gången. Den sista halvtimmen språkade jag med aor-legenden Rick Delin tillika bandmedlem i Houston och med en låtskatt av rang i sitt musik-CV. Resan till Robin Hoods hemtrakter tog ungefär 2½ timmar. Likt ett dopat näbbdjur tog jag första bästa taxi från tågstationen till Rock city för  5 pund, en resa på 5 minuter.

FRIDAY OCTOBER 18TH

Doors 15:00

THE MAGNIFICENT 15:20 – 16:00
EDENS CURSE 16:20 – 17:00
WORK OF ART 17:20 – 18:00
W.E.T 18:20 – 19:05
DARE 19:25 – 20:20
HAREM SCAREM 20:45 – 22:00

SATURDAY OCTOBER 19TH

Doors 12:30

NATION 12:50 – 13:30
VON GROOVE 13:50 – 14:30
HEAVENS EDGE 14:50 – 15:40
TREAT 16:00 – 17:00
H.E.A.T 17:20 – 18:25
SHOOTING STAR 18:45 – 19:55
HARDLINE 20:25 – 22:00

SUNDAY OCTOBER 20TH

Doors: 12:30

ECLIPSE 12:50 – 13:30
BRIGHTON ROCK 13:50 – 14:30
PROPHET 14:50 – 15:40
ALIEN 16:00 – 17:00
BATON ROUGE 17:20 – 18:25
JSRG 18:45 – 19:55
LEGENDS 20:25 – 22:00

Jag äntrade aor:ens heliga katedral klockan 15.35 och fick i stort sett se hela finsk/norska The Magnificents uppträdande. Detta ”frontiersprojekt” har endast en platta i bagaget, men snabbt blivit populära i dessa kretsar.

Personligen anser jag inte det vara helt befogat, då plattan är halvbra. De låtar som är riktigt bra är ”Bullets”, ”Cheated by love”, ”Loves on the line” och  ”Holding out to your love” vilka avverkades med autentisk glädje; för övrigt  projektets första spelning någonsin.

Spelschemat var minst sagt tight upplagt om man som jag själv ville se alla banden. Det var 20 minuters paus mellan framträdandena, vilket endast frigjorde tid att stå i kö vid baren för i mitt fall dräpa en dubbel Sambucca och en iskall burk Tuborg. Nästa band till drabbning var multinationella och halvkristna Edens curse. De har fyra plattor i bagaget och på sista plattan har serbiske sångaren Nikola Mijic tagit över mickstativet.

Deras Dokken inspirerade melodiska hårdrock gör sig bra på scen och nye sångaren låter bra live, till och med bättre än originalsångaren. Till skillnad från The Magnificent klämkäcka framträdande var det full fart på Edens curse. De spelade Fly away som enligt mig är deras bästa låt. En rolig petitess i sammanhanget är satan-tecknet-hybrisen som sångaren använde sig av. En scenstrategi som kan tyckas gå stick i stäv med deras diffusa kristna texter.

Efter två bra framträdande blev det återigen 20 minuters paus och jag smet iväg för återuppleva smakerna av en dubbel Sambucca och en burk Tuborg. Blev snabbt medveten av den mångfald av svenskar i baren och framför scenen; det tycktes prata svenska i varje kvadratmeter. Blev också medveten om att jag endast ätit frukost klockan sex på morgonen.

I baren fanns bara drycker, men inga former av tilltugg, inte ens nötter konstigt nog. Klockan 17.20 stegade svenska hi-tech-aor killarna Work of art upp på scenen. Detta var deras andra spelning på anrika Firefest. Sångaren Lars Säfsund utstrålade genuin sprudlande glädje på scen, något som smittade av sig till oss i publiken. Han ägde scenen helt enkelt, en horribelt cool scenpersonlighet med glimten i ögat.

En kontrast till Edens curse sångaren som visserligen var duktig, men som parallellt omgav sig med miljarder hårdrockklyschor. De inledde urstarkt med The great fall och The price you pay till ett snuskigt bra ljud. När de avverkat underbara Robert Säll pennade Nature of the game så var det bara att abdikera, detta var absolut bästa spelningen hittills.

Kastade mig ut i ett ljummet Nottingham för att hinna vräka i mig en dubbel ostburgare och en kycklingburgare under pausen innan nästa svenska band skulle äntra scenen. W.E.T (Work of art, Eclipse, Talisman) med gudabenådade sångaren Jeff Scott Soto har släppt två renodlade kvalitetsmäktade plattor. Utifrån ett aor-perspektiv är en en bandpresentation överflödig eftersom W.E.T är den moderna erans nya kungar. Robert Säll fick kasta sig från Work of art spelningen till denna WET konsert, men tycktes inte beröras av den omställningen.

Erik Mårtensson från Eclipse är bandets brainchild densamme som skrivit merparten av deras låtmaterial. Den überkarismatiske Jeff Scott Soto vet hur en slipsten ska dras precis som resten av bandet. Jag blev extremt underhållen av herrar som andas aor via euforibefriare som: The best line, Brothers in arms och  One love, låtar som på det glada 80-talet hade härjat på varenda topplista i hela världen.

Jag hann med nöd och näppe köpa två burköl innan brittiska kultbandet Dare dök upp på scen. I mina ögon har de endast gjort en riktigt bra platta: Out of the silence (1988), därefter sjönk låtkvaliteten anmärkningsvärt på de nästkommande sju plattorna, samtidigt som aor rötterna blev på tok för tunna. Frontmannen Darren Wharton är mannen bakom Dare och den som skapat hybriden mellan melodiös rock och de keltiska tongångarna.

Jag blev nästan överrumplad av den energi och tyngd bandet uppvisade. De spelade endast tre låtar från deras bästa platta: ”Abandon”, ”The Raindance” och ”Into the Fire”. Personligen hade jag också velat hört ”Under the sun” och ”Heartbreaker” från första plattanMed den yngre coole gitarristen i bandet tillika ett scen-charm-troll av guds like blev detta en oväntad höjdarspelning.

Kvällens avslutades med den snuskigt underskattade kanadensiska headlinern Harem Scarem. De skulle spela aor klassikern Mood swing från 1993 i sin helhet. Deras musik har mångt och mycket varit en hybrid mellan aor och  en dos grunge, fast på ett positivt sätt. Harem scarem har släppt 12 studioplattor där post-core-inslagen blivit flera för varje platta som gått sedan Mood swing.

Gitarristen Pete Lesperance och sångaren Harry Hess och i viss mån Darren Smith är essensen i bandet, och de som skapar stundtals magiska låtar. Harry Hess på scen är anti-aor-sångare, något jag upplevde som befriande. Likt en hardcore/punk farbror provocerade han samhället, sig själv, bandet och publiken med ett pillemariskt leende.

Kanadensarna inledde med fantastiska Saviors never die och fortsatte sedan med Sentimental boulevard, Stranger than love, Empty promises, Jealousy, Honestly och övernaturligt underbara No justice. Pete Lesperance på gitarr fick jag gåshud av, påminde lite om Dave Meneketti i Y and T i sitt hypnotiserande gitarrfrieri. Trodde inte det gick att toppa W.ET:s spelning, men detta var nog snäppet bättre, mindre polerat, mera urkraft, och även här melodier att döda för.

Obehagligt belåten över den bästa musikdagen i mitt liv utifrån att det var sex band i rad som spelade, parallellt med att resprocessen fungerat helt friktionsfritt.

Korsryggen och fötterna var däremot ömma samtidigt som jag märkte av alkoholmängden. Jag lullade hem efter tiotiden för att avsluta med tv, mobiltelefon och en ytterst välbehövlig sömn. Rummet upplevde jag som mindre klaustrofobisk än på bilden.

Lördag: dag 2

Upp klockan 08.30 utan att känna mig speciellt bakfull. Jag spatserade efter en välkomnande dusch förväntansfull till frukostbuffén. Den visade sig vara bättre än vad jag någonsin trott, framförallt när jag befann mig i England. Färska bär samsades med nystekta ägg, diverse ostsorter och flingor samt nybryggt kaffe, en höjdpunkt på dagen faktiskt.

Nästa anhalt var att ta sig till stadens två stora fotbollsarenor som låg en bra bit bort. Med kameran i högsta hugg i symbios med ett regnfritt väder begav jag mig först till Notts Countys arena. Syftet med detta är att jag samlar på keramikmuggar.

Mitt egna kriterium för att överhuvudtaget få köpa en mugg är att jag sett eller åkt förbi lagets arena. Laget ”The Magpies” (skatorna) är den äldsta proffsklubben i världen (1862) som fortfarande deltar på en professionell nivå. Nottys county spelar i Footboll league one det vill säga division 3.

Meadow lane heter arenan och den byggdes om 1993 i syfte att inhysa framtida framgångar. Tyvärr har dessa inte infriats, utan arenan snittar 6000 personer, men rymmer 20 000 människor. För visat intresse fick jag en privat guidning av personalen runt Meadow lane; en stolthet som det gick att ta på.

300 yards därifrån vandrade jag till betydligt större City ground med plats för 30 5000 personer tillika Nottingham Forrest tillhåll, de två arenorna är för övrigt de två närmaste arenorna i England.

Shoppen var gigantisk för att vara ett division två lag, men Notts countys  genuina värme fanns inte där. Nottingham huserar för närvarande på tredje plats i The Championship.

Efter 2½ timmar av gående blev det dags att ta sig till Rock city för att njuta av första bandet som var svenskt: Nation. De inledde lördagens maratonspelningar prick klockan 12.50. Precis som förra årets Royal Hunt var detta den bokning som låg längst ifrån fluffbanden på Firefest. Nation spelar pure neo classic hardrock det vill säga Yngwie Malmsteen musik.

Grupper som idag iklär sig den genren är tyska At vance och belgiska  Iron Mask. Har en platta av två möjliga av Nation hemma i cd-hyllan, vilka båda sålt bra i Japan. Enligt några personer som jag träffade på mitt hotell som var släkt med några i bandet, så var detta deras första spelning på 20 år. Jag är osäker på om det i sig är något bra eftersom bandet var tagna av deras egna ringrostighet.

Utifrån de förutsättningar så klarade de sig bra. Sångaren Isaac Isaacson var okarismatisk, men vägdes upp av en hyfsad pipa. Duktiga musiker, men dessvärre med ett alltför intetsägande material i bagaget. Signifikativt var att deras bästa låt var en cover på ABBA`s Waterloo.

Skippade sedan Von Groove, en grupp jag aldrig gillat och troligtvis aldrig kommer att gilla. Det efterlängtade substitutet bestod av en hägrande indisk restaurang. 100 meter från Rock City låg passande nog den välrenommerade Mogal -e-Azam  tillika Nottinghams äldsta indiska matställe, vilken funnits i släkten i nästan 40 år.

Jag tog det starkaste huset hade att erbjuda, ett snäpp över Vindaloostyrka. Till det ett ostnaan bröd och två lokala öl. Maten var stark, dock inte värre än vindaloo. Hittills hade detta varit dagens absoluta höjdpunkt med frukosten.

Såg sedan Heavens edge ett band jag heller inte varit överförtjust i; lite för mycket sleaze, lite för mycket Sunstrip boulevard för min smak.

De klarade sig dock bättre än väntat, men den kraxiga sångaren Mark Evans levererade låtar som hamnade under epitetet: ”inte en bra låt”. Avsaknaden av kvalitet blev övertydlig; en totalt intetsägande spelning av ett uselt band.

Nästa band var Heavens edge raka motsats i alla avseenden; ett band som utan problem kan titulera sig epitetet: ”inte en dålig låt”. Treat har varit och är en av mina största husgudar. Jag har alltid föredragit dem framför ”konkurrenterna” Europe. Detta är deras avskedsturné efter 30 år i branschen.

Vart jag hamnar efter att sett dem på Sweden Rock och Skogsröjet i år vill jag inte veta; inte groupie i alla fall, men stalker måhända? I vilket fall som helst var detta en inomhusspelning till skillnad ifrån de två andra, med en publik som dyrkar deras variant av aor/melodiös hårdrock.

Det märktes på bandet som utifrån vad jag sett gjorde sin bästa spelning. I den melodiska hårdrocksfåran är Treat essensen av det jag verkligen gillar. Minnesvärda och varierade melodier med allt som oftast chorus att döda för dessutom lägger de in snygga stick i varje låt, något som varje band borde göra eftersom låtarna blir ännu mera fulländade.

Att detta gravt underskattade band inte blivit större kan bero på rena tillfälligheter eller dålig timing. Personligen tror jag att sångaren Robert Ernlund varken röstmässigt eller scenmässigt är någon Joey Tempest, däri ligger nog den historiska nyckeln. Dock har han ett hjärta som få, samt en röst och accent som faktiskt blivit bättre med åren.

Treat är ett av få band som lyckats med bedriften att implementera in dåtida klassiker med hela fyra nya sådana, vilka är tagna från ett av 2000 talets allra bästa album: Coup the grace. Låtarna är When the war is over, Roar, Papertiger och Skies from mongolia. Förutom dessa exceptionella låtar spelades Strike without a warning,  Sole survivor, Conspiracy,  Caught in the line of fire, World of promises, Get you on the run, samt ett litet onödigt medley.

Det bästa vore självklart om Treat fått headlina denna kväll och fått spela dessa klassiker i sin helhet. Det var ett osannolikt ös på scenen som hos publiken, trots det så saknade jag I burn for you, Ride me high, men framförallt Outlaw och Fallen angel, vilket bara förstärker devisen att de förfogar över en av rockvärldens bästa låtskatter. En mycket värdig avslutning av ett fantastiskt band.

Nästa band  skulle väl kunna ses som Treats naturliga arvtagare parallellt med Eclipse. Dessa unga herrar har släppt tre fullt godkända plattor om inte lite väl hypade utifrån att de är unga och genrens framtidshopp, deras bästa är deras senaste Living on the run från 2012. I vilket fall som helst har jag sett dem en gång förut med originalsångaren Kenny Leckremo.

Denna gång har Erik Grönwall tagit över mickstativet; i och med det så har det valet påverkat hela livframträdandet från ganska laidback till superenergiskt. Det positiva var att han fick med sig Firefestpubliken bäst av alla banden under dessa 3 dagar, det negativa var att det blev ”too much”.  Likt en skållad bergsiller på kokain krängde han spastiskt på huvudet och iklädde sig Axl Rose och  Michael Monroe poser i mängder. Trots deras tre ojämna plattor har de lyckats framavla låtar som gott och väl rymmer en timmes speltid.

Bandet är också betydligt tightare än när jag såg dem sist. Deras bästa låtar är Straight to your heart, Heartbreaker, Living on the run och  1000 miles som alla spelades under denna bejublade 1 timmes konsert. Helheten blev ändå en mycket positiv överraskning av ett band som är lika rockiga som aoriga, något som gör dem  ytterst oförutsägbara.

Näst sista bandet för kvällen var amerikanska Shooting star. Ett band som funnits sedan slutet av 70-talet och med  8 studioalbum bakom sig. Deras line uppsättningar torde vara en av de längre i rockhistorien, men denna uppsättning var helskön utifrån att knappt kunna en låt från deras låtkatalog. En av rockvärldens biffigaste sångare stegade in på scenen: Todd Pettygrove.

Instinktivt blev jag skeptisk, men killen hade karisma, humor och en riktigt bra röst. Den enda låt jag kände till av deras låtar de framförde var Summer sun från Silent scream albumet från 1985. Därutöver var allt annat material nytt för mig, vilket torde vara en källa till att ta till sig låtarna. Coole keyboardisten Dennis Laffoon och  gitarrhjälten Van McLain var otroligt vitala gubbar med inlevelse som få.

Dessa ingredienser samt en genuin energi i kombination med personlig stil helt befriad från H.E.A.T:s påklistrade hårdrocksposer var vinnarkort. Ruskigt sköna låtar som Let it out, If you got love, Are you on my side och Get excited sken tyvärr med sin frånvaro. I vilket fall som helst en av denna upplaga av Firesfest mest angenäma överraskningar.

Sista bandet för kvällen var Hardline som fick hela 1½ timme till sitt förfogande. Deras klassiker Doube eclipse från 1992 är en kultklassiker i genren som dessvärre bara innehåller två riktigt bra låtar: Hot Cherie och Everything; tillika en av genrens mest överskattade plattor. Själv tillhör den inte min topp 1000 lista på grund av för rockiga och sleaziga låtar.

Dock har de en fenomenalt bra sångare att tillgå, nämligen Johnny Gioeli. Med den pipan borde kvällen vara räddad, men icke sa nicke, när låtvalet faller på det äldre materialet. Själv föredrar jag plattan från 2012 Danger Zone, där de dels fått hjälp med låtskrivandet, dels blivit inknuffade på aor-territoriet av deras skivbolag Frontiers. Förutom att ha en pipa av guds like är Johnny Gioeli överallt på scen, dock inte på samma nivå som kokainstinne Erik Grönwall, men hans energi räckte gott och väl till en hedrande andra plats.

Trum- och gitarrsolon är jag allergisk mot, och personligt snack som mera kändes opersonligt upplevde jag som ytterst påfrestande. Jag var nog en av få som inte alls gillade vare sig liveuppträdandet eller de rockiga låtarna, men som sagt smaken är som baken.

De två sista timmarna  var en orgie av ryggkota-förskjutningar och avdomnade fötter. Att ta sig från rockklubben till den hägrande sängen var en befrielse. Min alkoholkonsumtion hade dessutom sjunkit till hälften i jämförelse med gårdagen, med endast 4 öl under hela kvällen.

När de flesta festande vidare hade jag inga ambitioner att göra detsamma. Innan jag välkomnade John Blund så kände jag mig instinktivt manad att grabba två excellenta burgare på världens bästa fastfood kedja nämligen Kentucky Fried Chicken.

Söndag dag 3

Gick upp med tuppen, pigg som en lärka och med 9 timmar sömn i bagaget. Hade min förmiddag utstakad i huvudet. Efter en skön dusch och mobiltelefonfibblande åtnjöt jag frukost smörgåsbordet. Inriktning på denna färd inleddes med 1 timmes gående längs med British Waterways.

Att bara röra sig, reflektera, koppla av och leta upp  vackra kameravyer var balsam för själen, trots pensionärsvarningen.Efter denna trivsamma promenad drog jag mig till de äldre delarna av Nottingham. Först besökte jag det utmärkta The Museum of Nottingham Life at Brewhouse Yard, där man de synliggjorde livet under, i och över grottorna. Ett fantastiskt ställe med myriader av grottgångar, montrar, trappor och smårum.

Därefter besöktes Nottingham castle med anor från 1000-talet. Det visade sig vara mer än bara ett slott. Konstutställningar, stadsmuseum, utställningar, Robin Hood staty och krigsmuseum samsades bland annat om utrymmet. Vi i Sverige anser subtilt att vi är världsbäst ur ett barnperspektiv.

Nottingham castle var ljusår från de slott jag besökt i Sverige. Här hade man grundligt utformat allt som rör utställningar och slottet i sig till att vara en gigantisk barnkammare. Syftet torde vara ganska självklart, men tjuriga barn såg man inte tillstymmelse till.

Efter denna kulturella orgie så var det dags att besöka närliggande Ye Olde trip to Jerusalem tillika Englands äldsta pub. Interiört var det nästan ännu häftigare än exteriört med myriader av smårum. Det var som att färdas tillbaka i tiden.

Här serverades också öl från Nottinghams microbryggeri: Castle rock brewery. På denna pub träffade jag på 3 trevliga svenska Firefestentusiaster, en av dem var Leif Olsson. Densamme visste det mesta om aor och om Firefest, vilket skapade ett nörderi av guds like.

Några-öl-till-processen samt att det var så trevligt gjorde att vårt gäng missade några låtar från söndagens första band Eclipse. Bandet med låtskrivarfenomenet Erik Mårtensen i spetsen är värdiga arvtagare till Treat och deras låtskrivare Anders Wikström. Bandet är tight, hungrigt och underhållande samtidigt som de kan varva aor med tyngre melodiös hårdrock.

Att deras låtar är en fröjd för örat gör inte saken sämre. De spelade låtar från deras två senaste plattor: Are you ready to rock (2008) och Bleed and scream (2012) En riktigt bra show, med toppenljud och sköna låtar som SOS  och To mend a broken heart. Erik Mårtenson är mannen bakom exempelvis Toby Hitchcock och Jimi Jamisons soloplattor något som borgar för en adekvat låtkvalité.

Nästa band till drabbning var brittiska Brighton rock. Jag har deras plattor men har aldrig varit något fan av dem. Min skepticism besannades till en viss del, de visade sig vara både vitalare och bättre än vad jag förväntat mig. Trots var avsaknaden av bra låtar något som förföljde dem under hela spelningen.

Tröstade mig sedan med två San miguel då jag inväntade pomp-aor-bandet Prophet. Bandet släppte under sina glansdagar 3 plattor av varierande kvalité från 1985 till 1991. De drog av sin bästa låt som nummer två; Can´t hide love vilken skulle närmast kunna beskrivas som en aor-classic.  Tyvärr tömde de den pompösa bägaren via denna låt, därefter var det i mina ögon främst en sörja av ordinär hårdrock där betoningen låg på väldigt  intetsägande.

I ren uppgivenhet och med en begynnande ryggvärk köpte jag ytterligare två San Miguel i baren. De två senaste banden hade varit en uppvisning i tristess, något jag visste skulle ändras i och med att svenska Alien skulle äntra scenen.

De gjorde braksuccé vid deras förra framträdande på 2011 års upplaga av Firefest. Deras debutalbum från 1988 är en av Sveriges bästa renodlade aorplattor någonsin tillsammans med Mikael Erlandsson: 4, och Alien sångarens Jim Jidheds solo: Full Cirkle.  Hade produktionen och timingen funnits 1988 så hade framtiden troligtvis tett sig annorlunda, men efter denna sagolika debut gick det raskt utför med såväl grupp som låtmaterial.

Det jag fick uppleva på scen var den kraft som som saknades på debutplattan samt att de parallellt var mer tighta och förberedda än 2011. Den tyngd de förmedlade, den röstkraft som Jim Jidhed ynglade av sig kvalade lätt in på sångprestationlistan med storheter som Johnny Gioeli och Jeff Scott Soto.

Merparten av deras set bestod som tur var av låtar från deras debutplatta samt en ny kommande låt från deras comebackplatta. Som sagt i en bättre värld hade Alien varit världsstjärnor, men precis som Treat så fanns inte den där gnutta turen på deras sida för att de skulle kunna brottas med Journey, Survivor och Foreigner.

På tal om Journey så är Jim Jidhed helt klart Sveriges svar på Steve Perry, en jämförelse som killen kan känna sig stolt över.  Med låtar som Tears don´t put out the fire, Jamie remember, Go easy och Brave new world reproducerades med lätthet 2011 års succé. Alien visade var aor skåpet skulle stå och utförde en klockren spelning, en av de bättre under dessa tre dagar

Jag ville suga på Alien-karamellen och beslöt mig för att skippa mediokra Baton Rouge. Precis som med Brighton Rock har de aldrig tagit sig in på min 1000-top-lista. De efterföljande reaktionerna på bandet var ännu värre än vad jag trott, medioker var smickrande i detta fall, enligt hörsägen.

Jag spatserade hungrig till min indiska kvarterskrog endast några minuter ifrån Rock city. Där mötte jag senare Leif Olsson med polaren Mikael, och aor-nörderiet fortsatte där det avslutades förut; våra aor-topp-5-listor granskades och jämfördes grundligt. Jag valde att testa en betydligt mildare rätt denna gång. Två lokala öl i kombination med nötnaanbröd var sagolikt gott. Sett ur backspegeln kunde kvällen ha avstannat på denna restaurang.

Jag gick tillbaka till konsertarenan för att se nästa band på listan JSRG det vill säga Vixen utan Janice Lynn ”Jan” Kuehnemund tillika kvinna som grundade bandet och sedermera avled 2013.

Deras storhetstid varade mellan debutalbumet som släpptes 1988 till deras andra mindre lyckade Rev it up från 1990. Edge of a broken heart är deras bästa låt med balladen Cryin, Love made me och How much love, därutöver är det inte mycket att hurra för. Med få kvarvarande medlemmar men med en glöd visade sig de i alla fall vara både kompetenta och vitala; en bra spelning utifrån dessa faktorer.

Jag tog mina sista två San Miguel i baren inför vad som skulle bli denna upplaga av Firesfest sista band. Headlinern Legends är ett hopplock av aor-gurun Tommy Dennander. På grund av Fergie Frederiksens hälsotillstånd blev han ersatt av Bobby Kimball, något som var tråkigt på flera plan dessutom utgick sångguden Joe Lynn Turner och ersattes av före detta Rainbow sångaren Graham Bonnett.

De två och Eric Martin (otroligt like Stålmannens alias: Clark Kent) och på ett hörn Bob Catley,  spelade dem sånghuvudrollerna till något som kunde blivit så bra. På tok för mycket skitsnackprat mellan låtarna och dessutom fel sådana enligt mitt sätt att åtnjuta aor. Det bidrog starkt till en halvtaskig tillställning som jag faktiskt inte såg till det bittra slutet. Urgrymma musiker och låtar som To Be With You, Since You Been Gone och Hold The Line räddade inte alls upp situationen. Den rockiga tillställningen borde istället skötts av Treat, Alien, W.E.T eller varför inte av H.E.A.T.

Jag skyndade mig kvickt till hotellrummet i ett hällregn som ockuperade Nottinghams himmel. Det blev att packa och titta lite på tv i syfte att förtränga såväl vädret som söndagens många mediokra band.

Måndag Dag 4

Vaknade återigen likt en pigg ekorre, en hungrig sådan. Frukosten var lika varierad och delikat som de tidigare dagarna. Regnet öste ner på Nottinghams vattenbelagda gator. Mitt tåg avgick klockan 13.28 prick, vilket möjliggjorde att jag kunde shoppa till nära och kära och mig själv.

Tyvärr förtog hällregnet det nöjet, och jag väntade ändå till 10.30 innan jag checkade ut från hotellet. Innan dess hade jag lyssnat 1½ timme på min Spotify aor lista på deras Iphone docka. Till sist fanns det ingen återvändo, utan med en tung väska bar det ut i ösregnet.

Jag inledde shoppandet i närliggande prylbutiken Ice Nine. Detta var ett Mecka för en person som gillar coola ringar, kedjor och dödskallar. Handlade lätt på mig för en tusenlapp till ägarens belåtna min, fast unika saker. Mer än nöjd väcktes jag till liv av de strilande vattenmassorna. Jag sicksackade mellan gatorna, butikerna och de två galleriorna.

Den andra guldbutiken var Sports directs trippelvåning av  sportprylar och träningskläder; allt till priser att döda för. Hade jag haft mer plats i handbagaget så hade mitt inköpskvitto varit betydligt högre. En sak var säker, väskan var definitivt tyngre nu. Jag traskade i makligt tempo till Nottinghams tågstation som för övrigt var under kraftig ombyggnad.

Jag hade tiden på min sida och passade på att läsa lite innan tåget anlände. Till skillnad ifrån ditresan så kände jag mig übersäker på att nå London via detta Midlandtåg. I nästan två timmar svävade jag i den säkra zonen. 13 minmuter innan jag nådde Victoria Station hände det som inte fick hända. Någon hade fått för sig att kasta sig från en bro framför tåget.

Förutom en traumatisk upplevelse för tågföraren och en snabb död för den drabbade blev detta en polissak. När taget stannat in förvandlades tåget och närliggande område till en scene of the crime, vilket för Londonpolisen var en process runt 2 timmar. Jag bad till Gud att detta händelseförlopp av någon outgrundlig anledning skulle påskyndas, men agnostiker hade inte tillträde till önskelådan. Jag fick finna mig i att missa mitt plan som skulle avgå klockan 18.35, där gaten stängdes runt klockan sex.

Konduktörerna förklarade övertydligt att speciell personal skulle ta hand om oss när vi väl anlände till S:t Pancras för att lösa processen med nästa flyg. Jag och ett gäng finnar stressade till det stället. De hade ingen aning om detta utan hänvisade oss till nästa våning, där vi återigen hänvisades till en ny plats. Ingen hade någon aning om någonting, och kaoset var komplett dessutom var empatilösheten påtaglig hos de vi rådfrågade.

Det gick upp ett ljus att vi var uppfuckade och inte skulle få någon adekvat hjälp. Jag la mitt fokus på att ta mig till Liverpool Street via tunnelbanan. Resestrulet fortsatte när den bara stannande, utan att nå den tilltänkta stationen, det blev ytterligare förseningar, men inget svar varför detta skedde, bara att det nästan aldrig händer.

Till slut nådde jag Liverpool Street för att ta Stanstedt Express. Jag missade det tåget med en hårsmån, till råga på allt var nästa tåg inställd, vilket enligt personalen var ytterst ovanligt. Väl på plats i tåget blev även det försent 15 minuter på grund av att de skulle vänta in ett annat tåg. Mina farhågor om Ryanairs anti-servive vänlighet besannades dessvärre med råge.

Någon mer otrevlig människa än den mannen jag pratade med får man leta efter. Kontentan av min förfråga hur jag skulle gå tillväga efter missat mitt flyg blev köp av en ny dyr flygbiljett. Det flyget avgick klockan 06.00 nästkommande dag och kostade 1200 kronor extra. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men att älta detta skulle inte hjälpa mig, utan jag ställde in mig på att göra det bästa av denna prekära situation.

Jag var tvungen att hämta ut boardingkortet via Ryanairs automater vid 03.10. Det innebar att jag hade många timmar att lära känna Stansted som tur är har nattöppet. Från klockan 20.00 till 03.10 segade sig timmarna fram i de osittvänliga stolarna. Jag gick, läste lite och åt kvällsmat på Burger King. Efter en friktionsfri boardingcardprocess rakade jag mig och borstade tänderna.

Därefter gick tiden relativt snabbt till  vad som skulle ske. Jag hade god tid på mig att shoppa, tyvärr så fick man inte längre ta med sig det man köpt i extrapåsar som förut, utan allt skulle få plats i handbagaget. Då denna väska redan var proppfull så var godis till barnen och en Sambucca till mig utesluten. Butikerna hade dock en lösning på detta genom att man kunde köpa en plastbag som motsvarade handbagagets storlek.

Detta frigjorde att jag fick plats med väskan i väskan så att säga. I kölvattnet av detta blev dock väskan betydligt tyngre än de 10 tillåtna kg. Varje kilo var förenat med dryga böter. Jag var kallsvettig ändå till efter den långa kön förbi sista kassan; klarade stickprovstesten med minsta möjliga marginal, några innan mig fick böter.

Flygresan till Skavsta flöt på utan konstigheter. Jag flygvaggades med slutna ögon de två timmar som resan tog. Jag välkomnades av ett regnhärjat Nyköping fast kallare än i Nottingham. Hämtade ut bilen från långtidsparkeringen för att att bila halvsnabbt till Norrköping.

Runt 10 tiden på morgonen var jag äntligen hemma; bytte kläder och gjorde mig av med resväskan för att 30 minuter senare infinna mig på jobbet. Utan tillstymmelse till sömn var jag oroväckande pigg den dagen, men onsdagen fick jag lida lite mera efter sviterna av den utebliven sömnen.

Topp-5 Firefest 2013

Harem Scarem

Treat

WET

Alien

Eclipse

Sett i backspegln

Jag antar att jag upplevdes som europas tråkigaste människa där jag gick omkring med min svarta Adidasväska, penna och block. Mitt fokus låg på musiken i symbios med några bägare öl. När jag mellan banden satt ute och tog luft så kom det fram några snortankade hårdrockare som frågade varför jag dels satt ensam, dels tycktes ha groteskt tråkigt.

Svaret på den frågan blev att jag föredrog det istället för fyllesnacket samtidigt som jag inte alls upplevde att jag hade tråkigt. Jag var nog aningen för nykter för att komma in i Firefestfamiljefasen. När jag gick in för att se på nästa band, var de som frågade mig kvar, de såg långt ifrån alla banden. Jag ville verkligen se livemusiken och inte vara knölfull eller dysfunktionellt bakfull, tankad kunde jag vara i Norrköping.

Dag 1 var magisk med Harem Scarem som värdig headliner medan dag två räddades upp av svenska banden Treat och HEAT, medan dag 3 livlinor bestod av Eclipse och Alien. Självklart var mycket bra musik, men det gnager lite att såväl lördag som söndag kunde blivit lika bra som fredagens euforiska upplevelse; kvaliteten haltade betänkligt.

Hade jag fått önska så hade horribla band som Baton Rouge, Heavens Edge, Brighton Rock och Von Groove ersatts av exempelvis: finska Leverage, eller Brother Firetribe. Svenska Dalton och Degreed hade också varit perfekta val av band, precis som tyska Hartman eller Michael Borman. Amerikanska Harlan cage eller brittiska Bite the Bullet hade inte heller suttit fel.

Helheten med god mat, bra musik, nya fotbollsmuggar, Kentucky fried chicken och häftiga platser som besöktes i Nottingham var saker som gjorde resan till en riktigt lyckad helhetsupplevelse.

Det sägs att nästa års Firefest ska bli den sista, men för mig var detta troligtvis mitt enda besök på festivalen. Nu har jag varit där, och min nyfikenhet är stillad. Det ska till osannolikt många favoritband för att jag ska ändra mig.

 

Continue Reading »
No Comments

Kvalitetsmärkt hårdrock

Det pratas vilt och brett om det svenska musikundret, och har så gjorts i snart 25 år. De som pratar mest och högst om detta är onekligen vi svenskar som allt som oftast tror att vi är mer kända än vi egentligen är. De flesta är väl ense om att Robyn är en världskändis eller?

I Sverige har en ovana att överskatta personer eller platser det vill säga Zlatanifiera saker. Ska man ändå vara konkret så ligger det dock en ansenlig av sanning bakom just detta epitetet, då vi faktiskt är världens största musikexportland, utifrån ett BNP perspektiv, vilket inte är illa pinkat för en nation med 10 miljoner invånare. Där är Sverige dubbelt så bra som Storbritannien, som i sin tur är dubbelt så bra som USA.

En undersökning från ett amerikanskt universitet visar också att Sverige är världsledande när det gäller antalet topplisteplaceringar världen över. Vi har helt enkelt väldigt många som är riktigt duktiga på att producera och framföra musik i Sverige, och svenska låtskrivare har melodihantverket i blodet.

Förutom att vara blyga, arbetsvilliga och dricka mycket har vi också en benägenhet att importera en vedertagen musikgenre för att sedan exportera den svenska hybriden, det är vi verkligen duktiga på, och det gäller bara inte musik. Den senaste genren där vi tagit oss till toppen är ”houseundret” med DJ:s som Swedish house mafia, Avicii, Eric Prydz, Axwell, Sebastian Ingrosso.

ABBA, Secret Service, Europe, Roxette, The Nomads, The Cardigans, Dr Alban, Ace of Base, The Hives är onekligen band som många utomlands vet vilka de är. Nämn exempelvis fem kända band från exempelvis Spanien, Holland, Polen eller Italien.

Vi har som sagt framavlat ett knippe stora artister och grupper precis som Irland, vilket lägger grunden för ett lands musikrykte, något som är enormt viktigt, och som indirekt banar vägen för andra svenska band och artister.

När dessa musiker trappar ner eller sadlar om så är det många som bygger upp egna studios i sin närhet i Sverige där ens familj finns. Dessa är i sig en plantskola där musikundret fortsätter att frodas, där alltifrån låtskrivare, musiker som tekniker kan samlas, synergieffekterna är är tillsynes oändliga.

I Sverige har vi dessutom många låtskrivare av rang där framförallt Cheiron Stuidos med Denniz Pop i spetsen visade vart musik-snickeri-skåpet skulle stå på 90-talet, därefter klonades nya förmågor som spridits likt ringar runt Stockholm, Göteborg, Malmö och sedermera världen, och nu är de många hitmakare som sitter på låtskrivartronen.

Max Martin, RedOne, Alexander Kronlund, Jörgen Elofsson, Andreas Carlsson, Rami, med flera kan tillskansa sig epitetet superproducenter, då de reproducerar hits till globala musikfenomen som Lady Gaga, Britney Spears,  Kate Perry, Kelly Clarkson,  Avril Lavigne, Pink.

Att vi i skolan får lära oss adekvat engelska och musik i symbios med nordiskt genetisk melankoliskt melodisinne samt det mörka kyliga vädret i sig borgar för fortsatt utveckling samtidigt som fritidsgårdar och studieförbund har massor av replokaler och kunniga medarbetare, vilka är några viktiga hörnpusselbitar i det svenska musikundret

På 70-talets lade pionjärerna Neon Rose och Jerusalem hårdrockgrunden i Sverige. Heavy Load byggde vidare på pionjärandan med sin patenterade  form av ”heavy metal”, och inledde en era som än i dag är ytterst vital. I kölvattnet dök det upp en uppsjö av band som exempelvis EF Band, Glory bells band, Torch, Overdrive, Mindless Sinner, 220 Volt, Treat, Six feet under, Biscaya, Axewitch, Crystal Pride,  Madison, Easy action, Bathory och Silver mountain med flera.

De som tog över stafettpinnen och det nyvunna självförtroendet var Europe, Yngwie Malmsteen, Candlemass, dödsmetallen från Göteborg och Scandi rock. Grungen slog dessvärre ner som en bomb i hårdrockslägren, som tur var så drabbades inte Sverige lika hårt av de depressiva odjuren, även om uppmärksamheten mattades markant.

Vi hade ändå Europe, Yngwie Malmsteen och The Gothenburg sound som triumfkort, och det var föga oväntat att det var svenska Hammerfall som återuppväckte hårdrocken ur sin djupa dvala.

I den svenska hårdrocksscenen representeras i stort sett varje subgenre av välrenommerade artister och band. Det riktiga musikundret är i min mening hårdrocken som i dagsläget är större än någonsin. Jag har sedan barnsben prenumererat på hårdrocksblaskor som Kerrang, Fireworks, Metal Hammer, numera är det bara Sweden rock Magazin och utmärkta brittiska hårdrockstidningen Powerplay som dimper ner i brevlådan varje månad.

I den sistnämnda där alla genrer i stort sett representeras går det inte ett nummer utan att 25-50 % av reportagen har med nordiska eller svenska band och då som sagt inte en typisk genre, utan alla. Det är likadant på recensionssidorna där oftast skandinavisk musik får agera kvalitetsriktmärke vare sig det är death metal eller västkustrock.

Recensenterna är allt som oftast helt oförstående: ”hur det är möjligt att ett land kan få fram så mycket bra band med en så relativt liten befolkningsmängd, är det något i vattnet”. De anser allt som oftast att melodisinnet, musikerna, produktionen, låtskriveriet och musikerna själva är av världsklass. Jag som är nationalist tycker självklart om detta; men som sagt helheten utifrån ett hårdrocksperspektiv nämns sällan, vilket är lite synd, när vi annars har en tendens att förstora andra saker.

Det fantastiska är att det tycks finnas en uppsjö av mångsysslare, musikgenier, låtskrivare som dels fungerar som hårdrocksambassadörer, dels som ett kitt för genrens nuvarande och framtida musikliv, som exempelvis Erik Mårtensson, Jack Palace, Daniel Flores, Tommy Dennander, Magnus Karlsson.

Dessa lierar sig med nya som gamla svenska förmågor, och huserar vidare i svenska och utländska studios där uppkomlingar blir indoktrinerade av såväl gamla förebilder som genuin musikkompetens.

De flesta  välrenommerade producenter är oftast musiker som slagit sig till ro och som inte vill lämna musiklivet, men däremot själva turnerandet: Chris Laney, Peter Tägtgren, Dan Swanö, Jens Bogren, Erik Mårtensson, Martin Kronlund, Andy LaRocque.

Kamelot

Många svenska sångare frontar också många utländska kända band eller medverkar i dylika projekt:

Mike Andersson (Cloudscape), Rick Altzi (At vance, Thunderstone, Masterplan), Mats Levén (Yngwie Malmsteen, Therion, At Vance),

Göran Edman (Yngwie Malmsteen) , Johan Falberg (Jaded Heart), Anette Olzon (Nightwish f.d), Tommy  Karevik (Kamelot),

Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Wutering heights, Civil war)

precis som andra musiker exempelvis Mikkey Dee i Motorhead och Jens Johansson Stratovarius.

Ett axplock ur A.O.R/Västkust/Melodiös hårdrock

Treat, Europe, Talisman, Work of art, The Poodles, H.E.A.T, Renegade five, 

Diamond Dawn, Bad Habit, Miss Beavhavior, Radiactive, Mikael Erlandsson, 

Alien, Crossfade, Last autumn dream, Higher ground, T´Bell, Houston, 

W.E.T, Jim Jidhed, The Rockford Heroes, State of Salazar, Dynazty, Shineth

Alyson Avenue, Million, Wigelius, Bai Bang, Chris Antblad, Sonic station, Revertigo, Grand Design,

 Degreed, Xorigin, Osukaro, The Night Flight orchestra,  The murder of my sweet,

Alfonzetti, Spin Gallery, Deacon Street, Elevener, Grand Illusion, Angeline, Blind Alley, Art Nation

House of Shakira, L.A project, Street talk, Peo, Taste, Heartwind, Kryptonite, Korea, Debbie Ray,

Houston, Wildness, Code Red, Kee of heart, Age of reflection, Coastline ride, Eclipse, Night, 

Adrenaline Rush, Martina Edoff, Streamline, Rian, Reach, Groundbreaker 

Axplock Powermetal/Heavy metal/ Neo-classic/Female frontet rock

Lions Share

Yngwie Malmsteen, Bloodbound, Hammerfall, Dream Evil, All Ends, Lions Share, Civil war

Narnia, Evergrey, Sabaton, Lechery, Nocturnal rites, Amaranthe, Morifade, Shiva, Divinefire.

Full force, Neonfly, Crucified Barbara, Fatal smile, Mustasch, Steel Wing, Persuader, Ammotrack, 

Hellfueled, Enforcer,  Astral Doors, Wolf, Spiritual Beggars, Lake of tears, Grand Magus, 

Machinea supremacy, Raubtier, Sparzanza, Falconer, Reinxeed, Stormwind, Ram, Bullet,  

Outshine, Thundermother,  Saint Deamon (swe/norw), Jaded Heart (Swe/Germ), Cyhra

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox,   

Hypnos, Senior management, Morgana Lefay, Aerodyne, Hazemaze, Sister Sin.

Stoneface, Snowy Shaw, Saffire,  Spiral skies, Secret society, Black rose,  Free from sin, 

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, 

Soul Excahange, Hexed,  Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, 

Meanstreak, Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera, Mother misery, 

Ryan Roxie, The sea within, Von Baltzer, Instant Clarity, Beyond the katakomb, Tad Morose, Coldspell.

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch,   

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind, Universe infinity, Greybeards, Ghost

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, 

Avatar, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse,  Onroxx, Märvel, Korea,

Transport League, Poison pill, Wonderland,  Eastern High, Violent divine, Follow the Cipher,

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,   

Kardinal Sin,  Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,   CCD, Engel.Painful pride,

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, 

Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell,  Snake charmer, Midway, Screamer, 

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, 

The Ferryman, Shape of the new sun, The Parity Complex, Phase II Phase, Jack. L. Strom,

Corroded, Fallen mankind, Lykantropi, Wonderland, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, 

Ett axplock ur Proggmetal

A.C.T, Silent Call, Wolverine, Shadrane, Minds Eye, Plattitude, Darkwater, Seventh Wonder, Cloudscape

The Flower Kings, Andromeda, Vindictiv, Jono, 

Ett axplock ur Stooner, 70 tal, Doom, Retro


Ghost, Candemass, Graveyard, Electric boys, Bonafide, Kaipa, Mama kin,

Skånska mord, Catatonia, Krux,  Casablanca, Chronus, 

Ett axplock ur Glam/sleaze

Hardcore Superstars

Gemini five, Babylon Bombs, Hardcore Superstars, Backyard babies, Crazy Lixx, Crashdiet

Chris Laney, Vains of Jenna, Nasty IdolsThe cruel intentions,

Ett axplock ut Death metal, Black metal, Trash

Meshuggah, Marduk, Amon Amarth, At the Gates, Bloodbath, Edge of sanity, Crown, Grave, Hypocrisy, The Foresaken, Unleashed, Solitude, In Flames, Syron Vanes.

Tiamat, Haunted, Dismember, Carcass, Watain, Dark Tranquillity, Entombed, Soilwork, Sonic Syndicate, Arch Enemy, Scar Symmentry, Engel, Darkane, Womitory.

Goth & Övrigt


Pain, Clawfinger, Deathstars, Refused, Dead by April, Takida, Therion, Freak Kitchen,

Draconian, Opeth, Pain of salvation, Khoma, Diablo swing orchestra,

Janne Stark

En kille som är guru på detta område och skapat hårdrockbiblar av typ alla svenska band som funnits är Janne Stark. Den 1 november 2013 släpptes Jannes tredje encyklopedi om svensk hårdrock, The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever.

Denna bok innefattar de 1600 grupper som förekom i de tidigare verken, samt ytterligare 2000, totalt 3600 svenska hårdrockband, omskrivna på 912 sidor . Denna betongklump borde finnas vid varje sann hårdrockares sängbord.

Continue Reading »
No Comments

Melodier att döda för?


Jag har alltid tyckt att det är givande med alla årsbästalistor som sköljer över oss musikintresserade i början av varje år. Visst, det kan ibland bli för mycket av det goda, men det positiva överväger det negativa. I den melodiska hårdrockssfären är man inte ett dugg bättre än sina kollegor, utan här dyker årets-bästa-plattor-listor upp som ett brev på posten. Det är intressant att jämföra sina egna givna melodiska pärlor med andras subjektiva val. Jag har hört de flesta plattorna på listorna, och kan på så sätt bilda mig en uppfattning om dess adekvata innehåll.

Det som slår mig är att många halvmediokra plattor ständigt dyker upp på listmenyerna. Inte så att jag har bättre musiksmak än någon annan, men det finns vissa universella kriterier hur en riktigt topp 5 platta bör låta. När man läser vissa listor så börjar konspirations-teori-hornen växa sig starka. Har dessa entusiaster en dold agenda? Är de till viss del köpta av skivbolagen? Eller har de bara en sjusärdeles taskig smak?

Även om vissa plattor haft blytunga förväntningar på sig, och i teorin sett exceptionellt bra ut, så behöver inte dessa nödvändigtvis inte komma med på en 10-i-topp-lista. Exempelvis så fick senaste Journey 100/100 av den välrenommerade MelodicRock. De var en av fyra (Mecca, Nightranger, Mr Big) som fick det ultimata betyget, men den hamnade ändå på få års-bästa-listor.

Utifrån det jag har hört 2011 så har det varit ett fantastiskt år för den melodiska hårdrocken – på pappret. Många nya förmågor har samsats med äldre uvar som gjort comebackplattor i mängder. Jag hade ruskigt svårt att hitta 10 helgjutna plattor, de första 5 tillhör den kategorin medan de resterande inte håller hela vägen. Trillium, Last Autumn dream, Mecca, Issa, Strangeways, Robin Beck, Miss Behavior, The Magnificent, Lionville, Journey, Magnum, Nightranger, Grand Illusion, Chris Ousey, Shadowman, Eden´s curse, Bad Habit, Alyson Avenue, Airrace, Million, Xorigin, Elevener, Reckless love, Serpentine, Ten, Danger Zone, Myland, King Kobra.

Listan kan göras betydligt längre; som sagt det låter på ytan bra, men man har hört det förut; men bättre. De flesta av dem uppvisar oftast ett gediget hantverk, men dessvärre är många låtar både intetsägande och standardiserade.

Ett band som jag anser vara osedvanligt överhypade är det australienska bandet White Widdow. Deras största influenser är pomp-a.o.r, typ White Sister och Giuffria. Musiken låter bra, men sångaren låter ”gnällig” och förstör  i stort allt som egentligen kunde ha blivit fenomenalt. Om detta står det inte ett ord i de hybriserande hyllningsrecensionerna, där alla tycks vara eniga om att detta unga band är något sänt från A.O.R-guden, och har som uppdrag att reproducera fornstora dagars glans till oss medelålders män (gubbar).

Melodiska kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra än plattan är.

3.  Sången måste vara tillräckligt bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. White Widdow är ett perfekt exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen identitet och inte vara rena karbonkopior av andras låtar, som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de, många fans och kritiker uppskattar det de gör.  Jag gör det definitivt inte; det blir bara för mycket och alltför patetiskt.

Jag måste i vilket fall som helst prisa det italienska skivbolaget Frontiers som i år släppt osannolikt mycket intressanta album och dessutom introducerat nya intressanta gruppkonstellationer. Hela sju plattor från min topp-10 lista är ifrån detta eminenta skivbolag.

Deras låtskrivarstall a´la Motown  och Stock Aiken Waterman har successivt utökats dels med yngre förmågor något som borgar för en fortsatt framtid för denna genre, dels en hel drös svenska låtskrivarhantverkare som Eclipse Eric Mårtenson, Work of arts Robert Säll, Daniel Flores samt deras egna husgud Tommy Denander såklart. Att Sverige är världsledande  i såväl melodisnickeri som genremissionism är helt uppenbart, då det fullkomligt vimlar av kreativa och duktiga svenskar/nordbor i denna italienska mjukis hårdrock kolonin.

1. Within Temptation – The Unforgiving.

Detta holländska band fortsätter att förföra sina lyssnare med läckra popmelodier, knivskarpa arrangemang och kraftfull kreativ perfektionism. Fyra års uppehåll i utgivningen av nytt material, idel turnerande och barnafödande resulterade uppenbarligen i ett delvis nytt Within Temptation, men absolut inte ett sämre band, snarare tvärtom. Detta är bandets första konceptalbum, baserat på en historia skriven av Steven O’ Connell.

De första lyssningarna slås jag av att det bara låter alltför bra. Det tog mig ytterligare några vändor för att jag skulle förstå att varje enskild låt i sig är fragmentariska högkvalitativa mästerverk. Det är i stort sett omöjligt att skriva upp favoritlåtar, då allt i stort sett är magiskt. Hur ska de kunna toppa denna musikaliska utgivning?

2. Fergie Frederiksen – Happiness is the road.

Mannen med en av genres absolut bästa röster är för mig sinnebilden hur den perfekta a.o.r rösten ska låta. Efter att fått diagnosen lever-cancer i juni 2010 började Fergie Fredrikson skriva och spela in ”Happiness Is The road” tillsammans med Jim Peterik (Survivor). Ett år senare så var cancern temporärt borta och skivan klar.

Fergie Frederiksen har bland annat  sjungit med Angel, Trillion Le Roux och Toto dessutom kan han ståta med ett av nutidens bästa a.o.r album: Frederiksen & Denadener – Baptism by fire  (2007). ”Happiness is the Road” är producerad av Dennis Ward (House of Lords, Pink Cream 69, Place Vendome), något som borgar för en ljudbild av yttersta klass, en minst sagt viktig byggsten i denna genre.

Det är definitivt inte bara ljudet och rösten som imponerar, utan här utkristalliseras en majestätisk pure a.o.r.  Låtar som ”Angel”, ”Elaine”, ”First to cry”, ”Writing on the wall” och ”The one”,  för mig tillbaka till mitten av 80-talet, utan att egentligen känna mig det minsta nostalgisk. Det är så här a.o.r ska låta , och Jim Peterik har återigen visat att han är mannen som är ämnad att skapa dessa pärlor, utan att vare sig karbonisera sig själv eller sina tidigare mästerverk. En av 2000-talets 10 bästa a.o.r plattor.

3. Shy – Shy.

Med ny sångare och några riktigt heltaskiga skivor i bagaget hade jag inte den minsta förväntan på denna brittiska a.o.r grupp, som hade sin storhetstid på det glada 80-talet med framförallt ”Excess all areas” som juvelen i kronan. Det blev inte bättre av att hjärnan bakom bandet gitarristen Steve Harris dog av en hjärntumör 2011.

Jag blev underbart överraskad av en 2010-tals ljudbild att mörda för, men som ändå står med båda fötterna förankrade i 80-talet – på ett positivt sätt. Som sagt, det får inte bli hur modernt som helst, då försvinner genrens identitet,  men det får inte heller bli för inavlat – en svår balansgång för många band att vandra, men som Shy verkligen lyckats med, precis som Treat gjorde förra året.

Låtar som ”Land of thousand lies”, ”So many tears”, ”Pray”, ”Save me” och den Separate-ways-doftande ”Live for me” får mig att kippa efter andan. Årets skönaste producerade platta och den största överraskningen tätt följd av svenska Degreed – Life, love, Loss.

4. The Poodles – Performocracy.

Precis som med listans etta Within temptation så borgar The Poodles för utomjordisk högkvalitativ musik, där smådetaljer är extremt viktiga, precis som helheten och en nästintill oändlig variation. Deras musikaliska variationssignum skulle kunna vara en redig fallgrop, men i deras fall så lyckas de med konststycket att foga ihop den eklektiska grytan till att låta som The Poodles.

Detta är deras 4:e platta, och enligt mig har alla varit riktigt bra. Tyvärr är Performocracy den hittills sämsta av de fyra alstren, vilket säger ganska mycket om deras lägstanivå, och den holistiska kvalitet på årets  flod av melodiös hårdrock. Mina favoritlåtar på plattan är: ”I want it all”, ”Cuts like a knife”,  ”Love is all” och ”Father to a son”. Det ska spännande att se hur deras femte platta kommer att låta. Kommer de att vidmakthålla sin höga kvalitet eller var ”Performocracy” början till slutet? För mig är The Poodles i vilket fall som helst 2000-talets svar på Treat.

5. Toby Hitchcock – Mercury´s down.

Sångaren Toby Hitchcock känd från bandet Pride Of Lions tar hjälp av bland andra svenske Erik Mårtensson från Eclipse och W.E.T på detta efterlängtade soloalbum. Toby har prisats och överröst av lovord från en enad a.o.r – kritikerkår om att vara guds sånggåva till de pensionerade kollegorna och en vitamininjektion till genren i sig.

Jag själv tycker han låter bra, men inte ett dugg mer, det är något som stör mig med sången, något jag inte riktigt  kan sätta fingret på. I vilket fall som helst är detta en riktig höjdarplatta som kröns med låtarna ”This is the moment” och ”Mercury´s down”.

6.  Work of art – In progress  (Sweden)

 

7.  Kimball & Jamison -  1:st (USA)

 

8.  Degreed   – Life, love, loss  (Sweden)

 

9. Rob Moratti – Victory  (Canada)

 

10. House of Lords – Big money  (USA)

 

11. Chris Ousey – Rhyme and reason (1:a platta).

Teamet Chris, Tommy Denander och Mike Slammer tycks vara ett vinnande koncept. Chris sjunger dessutom som en gud med en knippe ruskigt sköna låtar till sitt förfogande. Låten ”Give me shelter” är förföriskt stark och en av årets allra bästa låtar.


12. Edens Curse – Trinity (3:e plattan).

13. Sixx: AM – This is gonna hurt (2:a plattan).

Listans svarta svan är onekligen Mötley Crues basistens Nikki Sixx medverkan på denna lista. När det handlar om distade gitarrer och melodier att döda för så kvalar denna utmärkta platta in bakvägen så att säga.

Utanför Listan

Shakra

Magnum – The Visitation

Shadowman

Shinedown

Adelitas Way

kkkkk

Light-Analys

Riktiga uselt

Nordiskt

Svenskt: Miss Behaviour, Work of art, Bad Habitt, Grand Illusion, Alyson Avenue, Xorigin, Million, Last autumns dream, Evergrey, Coldspell, Dynazty, The Poodles, Alfonzetti, Grand Design, Enbound, Sven Larsson

Norskt: Pagans mind, Issa

Finskt: Stratovarius, Lovex, The Magnificent, Nightwish

Danskt: Fate, Royal Hunt

Magnum

Nightwish

Några av årets låtar

Outloud

Mecca

The Magnificent

Lionville

Grand Design

Shy

Journey

Enbound

Serpentine

Toby Hitchcock

Within Temptation

Shadowmn

House of Lords

Rick Moratti

Fate

 

Continue Reading »
No Comments

A.O.R musik att dö för, eller till


Jag dyrkar musik med bra melodier i, det är egentligen inget fel att kalla mig melodisamlare, då min samling av vinyl och cd först och främst är ett substitut för ett gigantiskt melodisamlande. Min samling av skivor består av  närmare 4000 skivor plattor varav A.O.R och melodiös hårdrock står för 3/5 av inköpen. A.O.R – lyssnandet går i cykler, just nu är jag inne i en sådan. Andra perioder är det tyngre tongångar som gäller medan vissa perioder är det Tom Jones, Staffan Hellstrand, Ace of Base eller Bee gees som härjar i Stereon.

Historik


A.O.R är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse.

Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band.

I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren. Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen. Vissa hårdrocksband flirtade med A.O.R – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade A.O.R – bandens alster.

Några riktiga A.O.R – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe. Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion.

Grungen dödade inte A.O.R musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai. Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe – Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

Underkategorier av A.O.R/melodiös hårdrock.

Journey 80-talslook : Jonathan Cain, Steve Perry och Neil Schon

En mycket mänsklig företeelse är att skapa förståelse, kategorisera och strukturera upp ens vardag. A.O.R – världen är definitivt inget undantag, för här återfinns subsfärer som hi-teach a.o.r, pomp och  västkust; listan kan göras betydligt längre. Kim Holst-Palmér föreställer sig A.O.R – musiken på en horisontell skala, om så var fallet så skulle man kunna tänka sig att den rena A.O.R – stilen ligger i mitten, medan västkuststilen befinner sig längre till vänster. Ännu längre till vänster finner vi stilar som pop och soul.

Ibland gränsar västkuststilen mer åt detta håll, för att ibland stilmässigt röra sig mer åt mitten. Förflyttar vi oss till höger om den rena A.O.R:en på skalan befinner vi oss snart i gränslandet till den melodiösa hårdrocken. Gränsen för vilken musik som ska kallas A.O.R respektive melodiös hårdrock är ofta hårfin och kan debatteras i oändlighet. Termen ”melodic hard rock” är likt västkust, starkt sammankopplad med termen A.O.R.

Precis som med västkustrock och ren A.O.R så glider stilarna ofta in i varandra och den musikaliska skillnaden mellan vad som kallas A.O.R respektive MHR är ofta väldigt liten. Det bör förvisso påpekas, att MHR är ett problematiskt begrepp eftersom i princip alla former av hårdrock – från 70-talets klassiska hårdrock till nutidens mest extrema metalformer – mer eller mindre kan sägas besitta åtminstone någon form av melodiöst element.

Utifrån ett A.O.R-perspektiv handlar dock allt som oftast MHR om att något element i musiken avviker från den rena stilen att elgitarren utgör en mer framträdande roll i ljudbilden eller att användandet av keyboards inte är lika utbrett som man är van vid när det gäller ren A.O.R. Termen melodic rock används ofta av musikkritiker som en benämning på denna fusion av A.O.R och hårdrock, men även betydelsen av denna term kanske inte alltid framstår som helt solklar för den oinvigde.

När det gäller begreppet ”pomp-rock” så är det en benämning man ofta stöter på inom A.O.R – världen. Pomprock är ett mycket eklektiskt begrepp som bland annat använts för att beskriva bandet Queens musik; ett band som paradoxalt nog näst intill aldrig nämns i AOR-sammanhang.

När man stöter på begreppet ”pomp” inom vuxenrockens värld handlar det dock allt som oftast om en mer progressiv, experimentell gren av den klassiska A.O.R:en. Styx får väl hållas som huvudansvariga för att vara först ut att titulera sig pomp-rock i mitten av 70-talet. Andra  band som ofta nämns i anknytning till denna stil är Kansas, Trillion, Magnum, Boston, Asia, Thrills, Dakota, Balance, White sister, Giuffria, Fortune, Harlan cage, Kharma, Brian McDonald project.

Hi-tech AOR är en annan subgenre som främst var synonymt med keyboarddrivna ljudmattor, en blandning mellan pop och rock med betoning på pop. Grupper som förknippas med denna relativt tynande underkategori är/var: Eight seconds, Rick Springfield  (Tao eran), Corey Hart, Kevin Jordan, Tim Feehan, Device, Cannata, Giraffe, Greg Rolie, Glasstiger, Boulevard, Mr mister, Cligg Magness, David Halliday, Paul Janz.

Manligt vs  fjolligt = konflikthärd


Många hårdrockare tycker att denna musikstil helt enkelt är för mesig och ratar den som halvfjollig. Pudelrock och fluffrock är andra nedvärderande epitet på denna underbara musikstil. Legitim rock för  de ”oinvigda” är antingen In flames eller AC/DC. Det paradoxala är att ”Eye of the tiger” med gruppen Survivor från filmen Rocky 2 är det mest manliga som kan spelas -  under ett idrottsdrama. Det är en top 5 låt i dessa idrottssammanhang.

Just denna låt är också en utmärkt  beskrivning av vad som karaktäriserar musikstilen, vilket onekligen borde skapa någon form av ett moment 22 situation för de som upplever musikstilen som dansbandsmusik, men skriker sig blåa i ansiktet, då Sverige  förhoppningsvis spöar upp Finland i Hockey-VM till tonerna av just Survivors – Eye o f the tiger, eller Queen  – We are the champions. Den melodiösa rocken är för övrigt minst lika bra att träna till då den assimilerar sin energi och kraft till aktiviteten och till den som genomför det – en musikalisk doping för själen.

Keyboard-dansen


Jag tror bestämt att det var jag som uppfann den lite dysfunktionella keyboarddansen, något inte en person överhuvudtaget borde vara stolt över eftersom det dels är en asocial dansform, dels ser väldigt annorlunda ut på dansgolvet. Processen inleddes då jag för första gången hörde Separate ways med Journey 1981.

Ensamdansen i sig själv bygger på användandet från en hand till lite senare två händer, det vill säga ett implicit  fiktivt keyboardspelande i luften,  som sedermera stegras frenetiskt ju längre en låt håller på. Jag kan utlova att ett pass av keyboarddansen på Palace numera nedlagda dansgolv var bra mycket jobbigare än ett adekvat zumbapass.

A.O.R – night in Norrköping 


Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga.  Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar.

Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad. Jag titulerade mig alltid som The A.O.R -King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittande parallella drickandet. Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

En av gångerna då vi vistades i Tommys lägenhet så satsade vi olyckligtvis vårt alkoholkort på glögg till maten. Ju längre kvällen led desto ljusare ton blev det på glöggen eftersom den successivt späddes ut med vodka, till sist var den inte ens röd. Det blev en kväll att minnas eller snarare att inte minnas eftersom vi alla tappade minnet typ samtidigt. Jag spydde i Tommys vardagsrum, i hans  hall och på balkongen.

Det innebar att det även rann ner blodröd vätska till grannen som på morgonen barskt ringde upp Tommy. Han och jag fick ta den pinsamma konsekvensen att grundligt tvätta rent deras balkong från gårdagsspyor. Jag hade för övrigt inte lyckats ta mig ut från gården utan sov helt sonika i Tommys marmor trappuppgång – snacka om gamnacke och köldskador. Det här sjöslaget tillhörde inte vanligheterna under A.O.R – night arrangemangen som tur var. De var tillställningar som man verkligen såg fram emot och som alltid var lika trevliga.

Escape club i Stockholm

Tommy Olsson och jag tog tillfällena i akt att besöka Stockholms enda A.O.R club av rang i Gamla Stan: Escape. De två gånger som jag och Tommy åkte dit var när Jeff Paris spelade, och när Mark ”Marcie” Free uppträdde. Hela arrangemanget var upplagt utifrån varenda tillgänglig A.O.R klyscha, och det var riktigt, riktigt bra. Deras måtto var: ”keep it pink`n fluffy”, vilket lika gärna kunde varit en gayklubbsfras, men så var inte fallet, tror jag. Här serverades det speciella A.O.R drinkar och A.O.R matkreationer; ur högtalarna ljöd välkända tongångar av Nightranger, Toto, Bad English och Loverboy. Stämningen och mingelfaktorn var exceptionellt hög, många gäster var själva musiker från Sveriges hårdrockelit.

Faller en – faller allt

Världens bästa låt kan falla på att:

1. Den är för dåligt producerad.

2. Framförd av en halvtaskig sångare.

3.  Inte innehar en tillräckligt bra refräng.

4. Den präglas av en sångare som har en för stark icke-engelsk accent.

Det kan tyckas lite väl pretentiöst, men det är bara att gå till sig själv. Hur många gånger har man inte suckat över ordet varför i ….och hela tiden klagat på någon av ovanstående fyra huvudingredienser. Det behöver inte vara så att produktionen, sånginsatsen, accenten, refrängen alltid är optimal, men de får helt enkelt inte understiga en viss subliminal kvalitetsnivå.

Många människor avskyr just denna genre eftersom de tycker att den saknar själ på grund att den är så överproducerad, klinisk och perfekt. Jag tycker självfallet inte det är så; det är nog svaret på varför jag hatar live-skivor. Håkan Hellström, Stefan Sundström eller Bob Dylan hade inte passat som A.O.R – sångare för att ta tre bra exempel eller snarare dåliga exempel.

Mats favoritsångare


Mark Free, Fergie Frederiksen och Jim Jamison

1. Lou Gramm – Foreigner, Shadow King.

2. Fergie Fredriksson – Trillion, Toto. LeRoux.

3. Mark (Marcie) Free – King Kobra, Signal, Unruly Child.

4. Jimi Jamison – Survivor.

5. Joe lynn Turner: Rainbow,  Yngwie Malmsteen, Deep Purple, Sunstorm.

6. Bobby Barth – Axe, Blackfoot.

7. Jeff Scott Soto: Axel Rudi Pell, Eyes, Takara, Ynwgie Malmsteen, Talisman, Soul Cirkus, W.E.T.

All time A.O.R klassiker


Kriteriet för att vara med på denna lista är inte att endast inneha 5 klassiker på en skiva, utan 90 % av låtarna ska helt enkelt uppfylla en viss adekvat kvalitetsnivå. Utfyllnader eller alltför rockiga låtar drar ner mitt  helhetsbetyg, vilket leder till att de helt enkelt blir avpolletterade. För många som är insatta i denna genre är det ofattbart att inte Journey finns representerad: A.O.R: ens urmoder dyker inte upp på denna lista, något som är liktydigt för de flesta med: ”Är du totalt trög i huvudet?

För mig symboliserar plattan Frontiers (1983) ett knippe bra låtar, men till skillnad från de dogmatiska hardcorefansen tycker jag inte den är helgjuten. Visserligen tillhör ”Separete ways” en av de 5 bästa A.O.R -  låtar som överhuvudtaget gjorts, ”Only the young”, ”Send her my love”, ”Edge of the blade”, ”Troubled child” samt ”Ask the lonely” är andra guldkorn från denna klassiker, men ändå relativt överskattade platta, då den faktiskt består av 14 låtar.Min favorit är istället den är den näst senaste plattan Revelation som kom ut så sent som 2007, vilken är deras klart jämnaste. En annan skiva som inte riktigt kunde kvala in , men var ruskigt nära var Toto – Isolation från 1984 med gudabenådade Fergie Frederiksen på sång med en knippe höjdarlåtar som inte går av för hackor, men som inte håller hela vägen.

A.O.R  Best of all times  (ej rangordnat)

Bon Jovi – 1:st  (USA – 1984)

Harem Scarem – Moods swings (Canada – 1993)

Foreigner – 4 (USA-1981)

Red Siren – All is forgiven (USA – 1989)

Michael Bolton – Everybody’s crazy (USA-1985)

Fortune – Fortune (USA – 1985)

Shy – Access all areas (Eng – 1987)

Axe – Offering USA – (USA – 1982)

Stan bush and the Barrage  – 1:st (USA – 1987)

Dare – Out of the silence (Eng – 1988)

Robin Beck – First time (USA – 1989)

Harlan Cage – Forbidden colours (USA – 1999)

Mark Free – Long way from love (USA-1993)

Treat – The pleasure principle (Swe – 1986)

Mecca – 1:st (USA – 2002)

Silver  – 1:st (Tyskland/England- 2001)

Khymera – The Gratest wonder (Ital/USA – 2008)

Signal – Loud and clear (USA-1990)

Frederiksen/Denander (Swe/USA – 2007)

Tommy Shaw – Ambition (USA – 1987)

Def Leppard – Pyromania (Eng – 1983)

Survivor – Vital signs (USA – 1984)

Jim Jamison – Crossroads moments (USA – 2008)

Enskilda superlåtar som bara måste nämnas

Tyvärr var/är det ju så att som vinyl- och cd konsument blev man indirekt uppfuckad, då det kom till att en hel platta skulle hålla måttet rakt igenom. Det tillhörde dessvärre ovanligheterna att 80 % av en platta var ett rent kvalitetsunder. Vanligtvis innehöll plattorna 3 – 5 bra låtar, medan endast några få låtar hamnade under epitetet: A.O.R classic.

Låtar att dö för är onekligen ett patetiskt uttryck, men låtar att dö till är ett uttryck som jag själv skulle kunna instämma i och passar in till några av mina absoluta favoritlåtar. Det är troligtvis lättare att lösa Palestinafrågan än att skapa en subjektiv adekvat A.O.R låt lista eftersom konkurrensen minst sagt är (var) mördande, vilket omöjliggör en sådan rangordning från min sida. Här är i alla fall ett urval utav tidlösa ultraklassiker som jag alltid blir på extra bra humör av.

A.O.R låttoppen

Journey – Separete ways (USA – 1983)

Edge of forever – Lonely (Italien – 2010)

Survivor – Broken promises (USA – 1984)

Frederiksen/Denander – Let him go (Swe – 2007)

Danger Danger – Under the gun (USA – 1989)

Balance – In for the count (USA – 1982)

Foreigner – Break it up (USA – 1981)

Rick Springfield – Souls (Australia – 1983)

Toto – Endless (USA – 1984)

Tyketto – Forever young (USA – 1991)

707 – Live without her – (USA – 1981)

Aviator – Frontline (USA – 1986)

Streets – I can´t wait (USA – 1985)

Y and T – Face like an angel (USA – 1985)

White Sister – Promises (USA – 1984)

Asia -Eye to eye (USA – 1983)

King Kobra  -  Iron eagle, never say die (USA – 1986)

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA – 1985)

LeRoux – Turning point (USA – 1982)

Signal – Arms of a stranger (USA – 1990)


Bon Jovi – Shot through the heart (USA – 1984)

Shy – Emergency (Engl – 1987)

Axe -Rock´n roll party in the street (USA – 1981)

Fortune – Thrill of it all (USA – 1985)

Blackfoot – Send me an angel (USA – 1983)

FM – That girl (Engl – 1986)

Tommy Shaw – Dangerous game (USA – 1987)

Magnum – Vigilante (Engl – 1986)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA – 1982)

Robert Tepper – No easy way out (USA – 1986)

Far Corporation – Johnny don´t go the distance (Tyskl/USA – 1985)

Dysfunktionell A.O.R fanatism och konservatism

De hängivna A.O.R – experterna har i mitt tycke väldigt lätt att sätta epitetet klassiker på alltför många återutgivningar. Frågan är inte om de är sponsrade, utan hur mycket de får. Annars har de en för taskig A.O.R – smak eller helt enkelt inte tillräcklig lyssnarerfarenhet.

Det är väl uppenbart att skivbolaget skriver upp gamla som nya klassiker, och att även vissa recensent tar i så de blir illröda, då de försöker överträffa varandra om en hur superb en halvmedioker återutgivning är. Jag ser mig själv som mannen med den perfekta smaktimingen i dessa kretsar (vem gör inte det).

Frontiers Records – räddare i nöden

Några italienska entusiaster  i maffians högborg Neapel med gudfadern Serafino Perugino vid rodret skapade skivbolaget Frontiers Records (1996). Deras första skivsläpp 1998 blev brittiska Ten med plattan  Never Say Goodbye. Grundaren tog namnet efter Journeys klassiska album.

De har från falsk blygsamhet vuxit sig stora, och i och med draften av Journey kan man väl säga att cirkeln är sluten. Likt ett effektivt flugpapper drar de till sig gamla band, i syfte att väcka dem till liv med ibland konstgjord andning som House of lords och Winger. De har också modernare låtskrivarteam som skapar olika studioprojektkonstellationer som Khymera, Mecca, Sunstorm, Place Vendome, Pride of lions, Allen/Lande, Seventh Key, Over the edge, Starbreaker, Kimball/Jamison, The Magnificent, Trillium. 

Att Sverige är världsledande i A.O.R – genren är inte svårt att lista ut, då några av skivbolagets mest kraftfulla och anlitade låtskrivare just är svenska: Erik Mårtensson, från Eclipe,  Tommy Dennander, Anders Wikström från Treat, Magnus Karlsson från Last Tribe/Primal fear. Daniel Flores är deras senaste svenska låtskrivarpartner. Några signade svenska band är W.E.T, Treat, The Poodles, Eclipse, Work of art, Crashdiet, Saint Deamon, Bad Habit, Alien, Talisman, The Murder of my sweet, Crazy Lixx.

Våra nordiska grannar finns också reprenenterade genom  Leverage från Finland,  On the rise, Circus Maximus och Jorn från Norge. Danmarks Frontiers bidrag är veteranerna Royal Hunt och Pretty Maids.

Det är fantastisk skara klassiska och nya intressanta band som Frontiers records lyckats signa: Journey, Survivor, Toto, Styx, Yes, Nightranger, Uriah Heep, Def Leppard, Whitesnake, Honeymoon Suite, Jim Jamison,  House of Lords,  Jaded Heart, Joe lynn Turner, Pink Cream 69, Asia, John Wetton, Giant, John Wetton, Hardline, Robin Beck, Y and T, Danger Danger, Stan Bush, Winger, Mr Big, Nelson, Extreme, Shooting Star, Vanden Plas, Warrant, King Kobra, Vega, Strangeways, Unruly child, Terry Brock. 

Andra A.O.R missionärer

Det finns ytterligare några andra nischade skivbolag med ytterst delikat musiksmak: Aor Heaven, Melodic rock records, Avenue of allies och Escape music är de mest A.O.R dogmatiska. Rock Candy och Yesterrock koncentrerar sig på att återutge gamla klassiker eller borttglömda godingar.

En ny värld öppnar sig

Vare sig det är hunddressyr, varpakastning eller sadomasochism så finns det ett överflöd av terminologier och entusiaster som bygger upp parallellvärldar via subkulturer. A.O.R. och Melodic-rock-nördarna är verkligen inga undantag. Konservatism är ett ord som passar in på de flesta nostalgiska subkulturer: det är bra att något utvecklas, men absolut inte för mycket,  så att man inte låter som man brukar.

Det är onekligen en skör balansgång att vandra för de flesta inom denna genre, det är svårt att tillfredsställa både nostalgianhängarna och utvecklingsfalangen.Vill man stega över tröskeln till den melodiösa rockens innersta kretsar så  finns det massor av ingångar på nätet för att utforska de myriader av informella sajter som utkristalliseras.

MelodicRock.com

RockReport.be

Melodic.net

Den melodiösa bloggen

RockUnited.com

PlanetAOR.com

Rocknytt.net

Tre utmärkta tidskrifter som jag varmt kan rekommendera varav två konstigt nog är brittiska: Powerplay magazine som är eklektisk hårdrockgryta, och Firework där aor och melodiös hårdrock samsas om fokuset samt vår egna Sweden Rock Magazine.

Den sistnämda är en toppentidning som jag prenum,erat på sedan styarten, trots att skribenteriet gått mot tyngte genrer av hårdrocken. Jag är inye lika intresserad av att läsa om Watain, Bathory eller Amon Amarth.

A.O.R festivalen i Nottingham

Den riktige A.O.R – entusiasten har säkert ambitionen att någon gång besöka världens största återkommande A.O.R -  festival: Firefest. Det är ingen överdrift att  titulera detta som ett A.O.R:ens mecca. Fredag, lördag och söndag 18-21 oktober i Nottingham (av alla ställen), en plats dit människor som älskar melodisk kvalitetsrock vallfärdar under desa tre adrenalinstinna dagar. Denna helgorgie av tidlös musik är en euforisk högtidsstund som de invigda bör besöka innan de dör. Jag tog mig i kragen och struntade i om någon var villig att hänga på, utan bokade helt sonika fullweekend tickets till evenemanget. Om man ska invänta ambivalenta svar från kompisar där familj, ekonomi och motivation agerar bromsklossar kommer man sällan dit man vill.

Timingen kunde inte vara bättre eftersom det dels var 10 års jubileum, dels basunerades ut som sista Firefest någonsin dessutom var 2013 line up den bäst hittills utifrån mina läsglasögon. Första dagen var verkligen sådär magisk som jag föreställt mig. Jag såg alla banden med 20 minuters mellanrum det vill säga ölpåfyllning. The Magnificent och Edens curse värmde upp inför vad som komma skulle. Ett utmärkt uppträdande Work of art följdes av gudabenådade W.E.T som i sin tur följdes upp av överraskningen Dare och avslutades kungligt med underhållande Harem Scarem.

Dag två hade sina stunder som exempelvis Treat och H.E.AT samt den andra överraskningen Shooting star. De andra tilltalade inte alls mitt a.o.r hjärta lika mycket trots att många dyrkar band som Heavens edge och Hardline. Det är ingen överdrift att skriva att de svenska banden räddade dagen till ära. Dag 3 reproducerade indirekt gårdagens halvlama tillställning. Återigen räddade två blågula band upp hela kvällen; Eclipse, men främst Alien var helt suveräna. Det som såg hyfsat på pappret raserades utifrån ett kvalitetsperspektiv.

Jag antar att jag upplevdes som europas tråkigaste människa där jag gick omkring med min svarta Adidasväska, penna och block. Mitt fokus låg på musiken i symbios med några bägare öl. När jag mellan banden satt ute och tog luft så kom det fram några snortankade hårdrockare som frågade varför jag dels satt ensam, dels tycktes ha groteskt tråkigt.

Svaret på den frågan blev att jag föredrog det istället för fyllesnacket samtidigt som jag inte alls upplevde att jag hade tråkigt. Jag var nog aningen för nykter för att komma in i Firefestfamiljefasen. När jag gick in för att se på nästa band, var de som frågade mig kvar, de såg långt ifrån alla banden. Jag ville verkligen se livemusiken och inte vara knölfull eller dysfunktionellt bakfull, tankad kunde jag vara i Norrköping.

Olycklig kärlek – ett djävulskt uttjatat tema.


A.O.R  genren är kraftfull,  musiken går i moll och är texterna är oftast fyllda av olycklig och obesvarad kärlek. Problemet  för mig är att detta tema har lite väl stor förankring hos såväl gamla som nya band. Bara för att det passar till musiken, och alltid varit ett gångbart tema så kan det helt enkelt bli lite väl mycket av det goda.

Det finns väl ingen genre i världen med fler låttitlar på kvinnonamn i bagaget exempelvis ”Stacy”, ”Pamela”, ”Rosanna”,  ”Cynthia”, ”Maggie”, ”Maria”,  ”Valerie”, ”Diane”, ”Carrie”, ”Beth”, ”Suzanne”, ”Amanda” och så vidare.  För mig är det en brist på endera fantasi eller pengar som borgar för deras selektiva texter. Det finns ju så mycket annat att sjunga om, och varför inte infoga lite  samhällskritiska  texter, i alla fall i några låtar.

Svensk A.O.R/nordisk melodiös hårdrock


Svenska/nordiska band har fått en egen kategori döpt efter sig: Scandi rock. Uttrycket myntades av Kerrangs Derek Oliver och uppstod i kölvattnet av Europe med grupper som Fate, Talk of the town, Bad Habitt,  Treat, Alien, Dalton, Da vinci, Skagerack, Return,  Stage Dolls och så vidare.

Nu pratar utländsk A.O.R – media istället om the new wave of scandivian  A.O.R med band som H.E.A.T, The Poodles, Work of art, Eclipse, W.E.T,  Houston, Spin Gallery, Million, Elevener, Miss behavior, Degreed, The Murder of my sweet,  Salute, Last autumn´s dream, Alyson Avenue, Grand illusion, Osukaru, Brother firetribe, Wig wam,  Leverage, The  Magnificent; nya band framavlas för varje månad som passeras.


Svenskar har onekligen en genetisk fingertoppskänsla för melodier, vilket också visar sig bland professionella låtskrivare inom denna genre. En osannolikt pådrivande svensk A.O.R -  urkraft är den svenske gitarristen Tommy Denander som i stort sett spelat med allt och alla i denna  genre, och medverkat på över 2000 plattor. Han ligger  för övrigt bakom en av 2000-talets bästa A.O.R-platta: Fredriksen/Denander – Baptism by fire.

Magnus Karlsson är en annan svensk gitarrist med aningen tuffare approach, och som fått förtroendet av Frontiers att leverera uppdaterad a.o.r/melodic rock till artister som: Allen /Lande, Mark Boals, Place Vendome, Tony O` Hara. Bob Catley,  dessvärre valde han att bli fast gitarrist i den tyska judas priestinfluerade  gruppen Primal Fear, hoppas han slutar där snart. Han har dock släppt två grymt bra plattor under eget namn

Eric Mårtenson ifrån Svenska Eclipse ligger bakom exempelvis W.E.T och Toby Hitchcock album. En lite nyare blågul förmåga är Robert Säll som är hjärnan bakom Work of arts fluffiga tongångar samt skriver massor av högoktanig kvalitets – A.O.R till bland annat W.E.T, Place Vendome och Fergie Frederiksen.

En annan monsterlåtskrivare är Anders Rydholm från svenska pomp – A.O.R-gruppen Grand Illusion som skrivit låtar till bland annat Overland och Codex. Daniel Rydqvist från The murder of my sweet har skrivit låtar till Xorigin och Crash the system. Martin Kronlund är en annan multimusikerkonstnär som skrivit låtar och producerat ett otal andra artister i genren. Det finns ytterligare en handfull skara melodisnickrare som levererar kvalitetsmusik till okända som kända artister och grupper

Swedish best ever A.O.R/MHR.

Jim Jidhed – Full cirkle (2003)

Treat – The pleasure principle (1986),  Dreamhunter (1987), Coupe de grace (2010)

Europe – The final countdown (1986)

Mikael Erlandsson – The one (1994)

W.E.T – 1:st (2010)

Dennander/Fredriksson – Baptism by fire (2007)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Sweet trade (2007), Clash of the elements (2009), Permocracy (2011)

Dalton – The Race is on (1987)

Alien – 1:st (1989)

H.E.A.T – 1:st (2008), ???

Work of art ? (2011)

Eclipse – Bleed and scream (2012)

Magnus Karlsson Firefall -  ? (2013)

Best of A.O.R  2000-talet

Eftersom musiknördar och experter anser att denna musikstil i stort sett död så vill jag med denna a.o.r lista visa på att musikstilen fortfarande är i livet och dessutom frodas. Att media inte varken tar den genre på allvar eller uppmärksammar den betyder inte att den är begravd.

Visst, det är inte som på 80-talet, då genren dominerade försäljningslistorna och höll i den musikaliska taktpinnen tills den drabbades av hybris och utkonkurrerades  90-talets svar på punken – Grungen. Här nedan följer ett axplock av riktigt bra skivor som utkommit efter år 2000-talet; kommande klassiker för nästa generation aorfreaks.

Praying Mantis – Nowhere to hide (2000), Silver – 1:st (2001), Mecca – Mecca (2002), Pride of Lions – 1:st (2003), Jim Jidhd – Full cirkle (2003), Oliver Hartman – Out in the cold (2005), Place Vendome – 1:st (2005), Slamer – Nowhere land (2006)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Brother Firetribe False metal (2006), Frederiksen/Dennander – Baptism by fire (2007), Robin Beck – Livin on a dream (2007), Gotthard – Dominoe effect (2007), The Poodles – Sweet trade (2007)

Brother Firetribe – Heart full of fire (2008), Rick Springfield – Venus in overdrive (2008), Journey – Revelation (2008), Jim Jamison – Crossroads moments (2008), Michael Bormann – Capture the moment (2008), W.E T – 1:st (2009)

Sunstorm – House of dreams (2009, Place Vendome – Streets of fire (2009), Places of hour – Now is the hour (2009), Vega  – Kiss of life (2010), Terry Brock  – Diamond blue – (2010), Treat – Coupe de grace (2010)

Det finns en A.O.R framtid – ärligt alltså

The Poodles inledde den melodiska hårdrockens inträde rakt in i Melodifestival-etablissemanget. H.E.A.T tog över stafettpinnen och banade vägen för en helt ny generation av hungrande aorare. Dagens ungdom som förut  såg musikstilen som extremgubbig och stendöd, och vilka  som instinktivt drog mindre trevliga hårman-paralleller till utdöende hockeyfrillor, vände tvärt på konservatismen när  trender vände. Som det mesta i livet så är inte framtiden utstakad; något som är så utdömt kan få renässans.

I Finland hittar vi en uppsjö av nya talangfulla band som Brother firetribe, Leverage, ”The Rasmus”, Firenote, Carmen Grey, Reckless love, The Magnificent. Det är också en skara som växer sig starkare för varje halvår som går.

Från att vara föredettingar, övergivna och  patetiska till  att att istället titulera sig legender är pionjärerna Journey med den unga filippinska  nya sångaren Arnel Pineda. Foreigner och Nightranger är andra dinosaurieband som säljer ut arenor i såväl Amerika som Europa. Det känns som melodisk välproducerad kraftfull rock med bra melodier, smattrande keyboards och seriöst bra röster är på väg tillbaka igen – inte en dag för tidigt.


2011 gick i A.O.R: ens tecken med plattor som exempelvis: Lionville, Rob Moretti, Robin Beck, Work of art, The Poodles, Toby Hitchcock,  Journey, Alyson avenue, Magnum, Shadowman, Eden´s curse, Bad Habit, Xorigin, House of lords, Issa.

2012 blev också ett bra år Mecca, Kimball/Jamison, Fergie Frederiksen,  The Magnificent, Giuffria, som sagt det ser minst sagt lovande ut.

2013 blev ett bättre år än 2012, med solklara höjdpunkter som

2014 ser ytterst lovande ut med kommande albumsläpp som

En del av texten är kopierad från en utmärkt artikel som handlar just om a.o.r: ens historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm

Continue Reading »
1 Comment

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu