Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Vega ’

2018 – året som gått

2018 var ett sjusärdeles stekhett år för vänner av melodisk hårdrock i alla dess varianter. Det fullkomligt sprutade ut kvalite från alla de håll och kanter. Att svenska grupper varit så totaldominanta har aldrig hänt under denna listans 7-åriga historia. 17 av 29 plattor är otroligt nog svenska, hur är det ens möjligt? Det bor ju bara 10 miljoner i detta land!

Känner mig lyckligt lottad att jag lagt ner Sisyfos-shoppandet av CD, ett dysfunktionellt beteende som utifrån mängden av bra musik 2018 skulle spräckt alla ekonomiska ramar och indirekt devalverat kommande San Sebastien resan till ett Vandrarhem i Finspång.

Det finns några adekvata ställen där jag får information, inspiration om genrerna i sig. Mötesplatser av likasinnade för kärlek till musiken: Sweden Rock Magazine, Powerplay magazine, Rocknytt, Rock Report, Melodic Net, Den melodiösa bloggen, Melodic Rock, Heavy Paradise, The Maloik rock blog.

Underverket Frontiers

Samma visa år in och år ut, likt ett Schweiziskt kvalitetsurverk. Bra melodiskt hårdrock, utan att Frontiers records har fyra fingrar i a.o.r-syltburken, är numera  helt otänkbart.

De utvecklar nya musikkonstellationer genom att hybridisera adekvata låtskrivare med nya som gamla artister. Synergieffekterna utav dessa brygder är osannolika, utifrån denna relativt smala genre, dels hålls den vid liv, dels fortsätter den att utvecklas – tack igen.

Det finns dock fler trotjänare som levererar bra melodiös hårdrock och AOR som exempelvis: Escape music, AOR Blvd records, Rock Candy med flera, dessa eldsjälar får inte misskrediteras.

Alla årets album släpp från Frontiers. De med fest text är de som tagit in sig på denna eminenta lista. De som är kursiverade är av Nordisk karaktär.

Rick Springfield, Ammunition, Lione – Conti, Labyrinth,  Mike Lepond´s Silent assasins, Dukes of the orient, 

Revertigo, No hot ashes, Bullet boys, W.E.T, Kip Winger, FM, Perfect plan, Stryper,  Issa, Lords of the black,

Vega, Jazzy Pearl, Refugee, Sunstorm, Amanda Sommerville´s Trillium, TNT, Cliff Magness, Graham Bonnet Band, 

King Company, Airrace, 3:2, Enuff Z´Nuff, Primal Fear, Uriah Heep, Treat, Snakes in paradise, Groundbreaker,

Seventh Wonder, Nazareth, Impllitteri, Creye, Crazy Lixx, City of thieves, Ten, Stephen Pearcy, Nordic Union, Holter,

James Christian, Animal drive, Two of a kindDestinia,  State of Salazar, Doomsday Outlaw, Magic Dance, Johnny Giolli,

Devil´s hand, Coreleoni, Geoli – Castronovo, Red Dragon Cartel, Dream Child, Praying Mantis,  Shiraz Lane.

”Whats´s in the water in Sweden?”

Epitetet, Whats in the water, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig, vem vet? I vilket fall som helst fortsätter Sverige framavla kvalitet i alla gitarrdistade genrer, med få undantag.

Utifrån årets lista är är det fler svenska band än någonsin, vilket inte säger lite, som sagt vi är ju bara 10 miljoner människor. Hur kan det komma sig att detta sker? Vilka eklektiska framgångsfaktorer har blandats till detta?

Whats in the water II;  i Örnsköldsvik;  Kenta  Hilli (Perfect plan) och Janne Hilli (Days of Jupiter)?  Till råga på allt är de släkt. Gener eller månne vattnet i sig, vilka naturkrafter döljer i den staden.  Här följer några ingredienser till denna lyckosamma brygg som numera är en informell musikinstitution.

  • Det nordiska klimatet: mycket kyla, nederbörd och gråmulet. Utifrån att uteserveringarna lyser med sin frånvaro, måste vi göra andra saker än att fika och umgås ihjäl oss. Kreativitets möjlighets framgångsfaktor att vårda och hålla på med att exempelvis skapa musik.
  • De kommunala musikskolorna -en klassiker, en grogrund i kombination med nya friskolor som exempelvis Rytmus musikgymnasium.
  • Vi får lära oss engelska sedan barnsben parallellt med att svenskan i sig ligger nära engelskan utifrån att undvika accenterier typ amerikaner/tyskar som ska börja prata accentfri svenska, det slipper vi helt enkelt.
  • De som fått blodad tand på musikskolan har nästintill gratisreplokaler på fritidsgårdar eller typ Studieförbund. Det är inte för intet som vi kan åtnjuta nästintill kostnadsfri utbildning i konsten hur man skapar och producerar samt ett ställe att vara på, just för att vi  världens mest föreningstätaste land.
  • Melodifestivalen har alltid varit gigantiskt i Sverige, och är så fortfarande. Melodierna har hamnat i fokus vare sig vill eller inte. Låtskrivare har hamnat där vare sig de egentligen vill eller inte, om de i grunden är hårdrockare eller inte.
  • Vi är exceptionellt duktiga på att ”låna” från andra artister, grupper eller genrer, för att senare stöpa om eller uppdatera ficktjuverierna till någon eget, och i många fall unikt.
  • ABBA som dessutom fick sitt genom brott 1974 i just Melodifestivalen satte ribban högt hur viktig en riktigt bra refräng är, därefter följde Secret Service, Roxette, Ace of Base, Max Martin, Shellback, Swedish house maffia, Avicii och så vidare och så vidare.
  • Den melodiösa hårdrocksvågen som svepte över världen på 80- talet fick fotfäste i Skandinavien, men släppte aldrig riktigt greppet i det kyliga Norden. Det skapade en positiv kultur för genren i sig precis som att vi är bra i hockey typ. Många band från tiden spelar fortfarande typ Europe, Treat, Alien.
  • Melodifestivalen igen. Trots hatkärlek bland befolkningen tror jag att den melodiösa hårdrocken inte varit så informellt stor som den är utan medverkan H.E.A.T, The Poodles, Eclipse, Dynazty med flera. Ungdomarna har fått upp ögonen att sådan musik faktiskt existerar.
  • Synergieffekterna av många kända band/musiker är att de oftast skapar sina egna studios i Sverige, nära sina familj. Det medför att band från andra länder kommer till Sverige, och inte tvärtom. Det medför att studion i sig fungerar som nav där nya förmågor introduceras och fortplantar in sig i den melodiösa hårdrocken.
  • Det Socialdemokratiska långa väldet från 1932 -1976 har förutom det svenska Folkhemmet/ Socialdemokratiska välfärdsstaten, också velat tagit på sig ett globalansvar att hjälpa människor i utsatta länder därav namn som Wallenberg, Dag Hammarsköld, Olof Palme med flera. Vi är ett litet land i norra Europa som hittat vår nisch i att vara bäst i klassen när det kommer till demokrati, vare sig det gäller att ta emot människor från andra länder, eller mänskliga rättigheter generellt sett. Det i kombination med att vi per capita har mest föreningar i Världen skapar ett klimat där alla får komma till tals, där alla kan lyckas, typ ett Socialistiskt Amerika, fast mer rättvist.
  • Jag tror elitmentaliteten:  ”att vara bäst i klassen” smittat av sig på befolkningen på gott som på ont. I och med att så många svenska grupper och artister kan ståta med superkvalitet, så är det i det fallet en positiv sak av samma mynt.
  • Det eklektiska utbudet av duktiga musiker, producenter, studios, körsångare, mängden band, olika hårdrocksgenrer skapar hybrider av hybrider ,någon som indirekt genererar till en självgående kultur som hela tiden reproduceras.

Här nedan följer ett urval av svenska grupper som släppt musik under 2018

Nordic Union

Outshine, Thundermother, Revertigo, Treat, W.E.T, Grand Design,  Jaded Heart (Swe/Germ), Free from sin, 

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox, Aerodyne, Alastor, Carriage, 

Hypnos, Senior management, Alicate, Engel, Nordic Union (Swe/Denm), Carptree, Johan Darius, Shout, Greenleaf.

Treat

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, Avatar, Mother misery. 

Soul Excahange, Hexed,  Tad Morose, Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, The Palth,

Ryan Roxie, Hardcore Superstars, The sea within, Von Baltzer, Graveyard, Instant Clarity, Peter Jöback.

Perfect plan

The cruel intentions, The ink river, Bodinrocker, Black Paisly, Snakes in paradise, Freak kitchen, Dead Express, 

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch, Supraluna.

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind,  Reach, Universe infinity, Greybeards, Ghost, 

Heartwind

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, Groundbreaker, Taste,

Manimal, Second sun, Creye, Dynazty, Hank Erix, Kenny Leckremo´s spectre, Osukaru, Seventh Wonder,  Salva.

The Swedish funk conection, Deville, Amaranthe, Seventh Dimension, Prins svart, Normandie, Electric Boys, 

Seventh dimension,  Domkraft, Veonity, Nekromant, Thomas Silver, Mile.

Days  of jupiter

Beyond the katakomb, Iron lamb, The Heard, Hypnos,  Follow the Cipher, Hazemaze, Stoneface, Snowy Shaw. 

Secret society,  Peo, The Night Flight orchestra,  Peter H Nilsson, Black rose,  Source, Care of night, Saffire.

Palace, Spiral skies, State of Salazar, Rikard Sjobloms gungfly, Roine Stolt´s the Flower king, Mia Klose.

The Six foot six project, Electric earth, Riot Horse (Swe/Den).

R.I.P The Poodles

Bandet släppte 7 stycken kvalitetsstinna studioalbum mellan 2006 – 2018. De avslutade värdigt genom att sluta cirkeln precis som de inledde sin karriär genom att spela in Prisma, en platta bestående av tolkningar av andra artisters och gruppers låtar.

För mig har The Poddles hamnat strax under musikgudar som Treat och Pretty Maids. De gemensamma nämnarna har varit hög lägsta nivå, varierat material, snygga sticks, och nya grepp det vill säga flerdimensionell melodiös hårdrock. Ni kommer att vara saknade.

We want to take the opportunity to announce the end of The Poodles journey together as a band, and what an amazing experience it has been! Over the last 12 years we have travelled the roads together, created beautiful music, faught, laughed, loved, and dreamed! Alas, every ship must find a port e no matter how great the journey!

”We have cherished every moment and every encounter along the way. We want to thank the many people who helped and collaborated with us, some only briefly, others for longer periods of time; all in the service of rock! You know who you are!Also a very special THANK YOU to our fantastic fans and audiences for following us on the road, appreciating our music and for supporting us in every way! Without you, nothing of this would have been possible, we wish you all the very best!!!”Now, the future is yet to be written and we hope to see you soon, somehow, somewhere!Salute and Farewell for now! 

Frontiers rock Festival in Sweden

17.30: Doors
17.45-18.15: Creye
18.35-19.05: State Of Salazar
19.25-19.55: One Desire
20.15-21.00: Crazy Lixx
21.20-22.05: The Dark Element
22.25-23.40: Eclipse

Jag var där med musikintresserade kompisen Jonas Gustavsson. Vårt bekväma transportmedel var 1.5 timme resa med tåg. Vi bodde hos en kompis till Jonas på Södermalm. Bakom festivalen

Klubben i sig går väl inte till historiens som de 15 coolaste precis. Under kvällen samspråkade jag kort men intensivt med  av genrens allra största förespråkare: Dr AOR, någon annan kände jag inte där. Bakom evenemanget stod förutom Frontiers även Suzan Kverh samt Triffid & Danger som styrde upp det hela på ett ut,ärkt sätt.

Vallfärdade är fel ord, men människor från hela Europa, Sydamerika och USA fanns med bland publiken. De med Eclipse T-shirts var i klar majoritet.

För min del var det One Desiree som vann mitt hjärta genom bra, varierat låtmaterial och bra framträdande. Crazy Lixx fick också en stor guldstjärna. Jag har aldrig varit ett fan av de, ibland känts som ett coverband, men här dominerade de scenen.

The Dark element visade var skåpet skulle stå. Eftersom ljudet var så sanslöst bra, höjdes även musiken några snäpp. Anette Olzon upplevde jag som både avslappnad, euforisk med bra scennärvaro.

Eclipse gjorde vad de skulle. De levererade hits på hits i samklang med ett sjusärdeles bombastiskt ljud. Ett bra ljud var förövrigt det som var grogrunden till ett härligt evenemang, där det mesta var riktigt bra.

En CD-epok gick i graven

I oktober förra året bestämde jag mig för att sluta köpa någon form av fysisk musiklagring. Jag hade sedan barnsben samlat på vinyl och fick väl ihop cirka 1500 stycken sådana innan jag började köpa cd-skivor runt 1990. Den dyra trenden höll i sig till 2017. Från och med 2018 är det bara Spotify som gäller.

Hur många cd som samlade damm ha jag faktiskt inte vågat räkna på. 6 fyllda svarta Billyhyllor skvallrade om att det var betydligt fler än 1000 stycken. Jag köpte nog cd för cirka 25 000 kronor om året. Jag var storkund hos Ginza, ett köpbeteende som eskalerade för varje år som gick.

Spotify listor är användarvänliga, miljövänliga och omedelbara. Det är schizofrent lätt att dela musiken hos typ vem som helst. Dock är de opersonliga, och anonymiserar på ett sätt hela grejen med att lyssna på musik, vare sig det var vinyl eller CD.

Lite Kuriosa

När den första cd-skivan för 35 år sedan lämnade Philips fabrik i tyska Hannover hade utvecklingen av skivan pågått i flera år.Under utvecklingens gång började Philips samarbeta med Sony, vilket medförde vissa avgörande förändringar av cd-skivans design.

1. Storleken

Philips prototyp för cd-skivan hade en diameter på 11,5 centimeter och rymde en timmes musik. Sony vill dock ha en längre speltid och därför får det plats 73 minuter på en cd-skiva. Samtidigt krävde Sony att skivan skulle passa i en japansk skjortficka, som är tolv centimeter bred. Därför blev cd-skivorna tolv centimeter i diameter.

2. Hålets storlek

Philips fick bestämma hur stort hålet i mitten skulle vara och det slutade med att det blev precis lika stort som ett dåtida holländsk tiocentsmynt, som på flamländska kallas för en dubbeltje.

3. Världens första cd-spelare

Sony lanserade den 1 oktober 1982 världens första cd-spelare – CDP-101. En månad senare släppte Philips sin motsvarighet – CD100.

4. ABBA var först

Kort efter lanseringen av cd-spelarna kom de första cd-skivorna med musik och det första albumet som trycktes på cd var ABBA:s The Visitors, som året innan hade släppts på vinyl.

5. Streaming dödade cd:n

Till dags datum har det sålts över 2,5 miljarder cd-skivor, men numera har cd-skivan avlösts av strömmande musik. I dag utgör strömningstjänsterna för 85 procent av musikmarknaden i Sverige. (lånat från PC tidningen)

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och Age of reflections sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

Årets bästa kategorilösa platta

Peter Jöback – Humanology

Jim Jidhead, Göran Edman, Rick Atzi,  Tommy Karevik, Mikael Erlandsson, men många glömmer bort Peter Jöback. Visst, hur aor är de mannen vanligtvis? I och med hans nyaste alster har han dels lagt till med tyngd, dels sjunger på engelska, finns det embryon till genren.

Killen är ett geni, kalla det 60-tals- aor eller blås-aor, det är lika mycket aor som andra grupper vilka kategoriseras i high-teach-aor för exempel. Inte ett dåligt spår, en produktion med tyngd, variation samt en gudabenådad röst. Humanology är en genreöverskridande gryta som puttrar av gospel, 60- och 70-tal, pop, disco, soul, name it. Det gör ont i kroppen utav all kvalitet.

2018 års bästa album

1. Treat – Tunguska

När det gäller Treat såväl som Pretty Maids finns det en risk för partiskhet i mitt fall. Jag försöker att vara så ärlig mot mig själv utifrån hur bra deras senaste alster egentligen är. En gemensam nämnare för att ovannämnda band är att de funnits bland mina topp-5 sedan den inledde sina karriärer, vilka är tämligen lika.

Varierade låtar, kontrasterar mjukt med tufft,  hög lägsta nivå, sköna arrangemang, oväntade sticks och poprefränger. En annan gemensam nämnare är ett båda bandet haft ett uppehåll. Båda banden återfinns på Frontiers records, samt att de lyckts leverera 3 kanonplattor i rad, något bara Accept lyckats ståta med.

Robban Ernlund har en mycket distinkt och ren röst,  som numera låter bättre än någonsin, trots att jag ibland blir lite tvekande i jämförelse med klassiska röster som Jim Jidhed, Fergie Frederiksen eller varför inte Kent Hilli  (Perfect plan). Dock är det något med hans röst som just dessa herrar saknar, vad det är det vet jag inte, men något är det, kanske genuinitet?

Bandet har sedan singeldebuten radat upp melodiösa hårdrockhits, detta album är verkligen inget undantag. Varför kommer denna platta före de andra, när det finns så schizofrent mycket bra plattor på listan?

Anders Wikström låtskrivarmagi får mig subtilt att inte tröttna på låtarna. Det liksom finns en dimension till på deras musik. Detta popmusiklager har jag svårt att analysera, men vissa band kan häva ur sig kvalitet, utan att upprepa sig, vissa inte, dock få förunnat, Treat tillhör definitivt top of the class.

2. The Struts – Young and dangerous

Herrejesus, eklektisk rockpop på steroider, på ett bra melodiskt sätt. Ett poprockigare The Night flight orchestra utspädd med lite Vega? Vackert, stulet, energiskt, medryckande och übervarierat; jag blir gråtmild.

Jag blir helt enkelt glad av musiken, vilket inte alltid är fallet i mollorgierna. Så sanslöst splittrat, men ändå homogent, fantastiskt. Deras inspiratörer härstammar från ikoniska grupper som Queen, Sweet, och framförallt Slade det vill säga pure  Classic rock

Om många aor förståsigpåare har med Steve Perrys sömnmusik ser jag ingen anledning att inte ta med denna otraditionella platta. Mina favoriter är  många, men måste jag välja så får det bli: ”Body talks”, In love with a camera”, ”Bulletproof baby”, Fire part 1″, ”Somebody new”, ”Tatler Magazine”, ”I do it so well” och ”Ashes part 2″,  vilket otroligt nog nästan hela plattan.

3. Days of jupiter – panoptical 

Okristligt underskattade, ett epitet som stämmer bra in på ett av mina nyare husgudar: Days of jupiterPanoptical är deras fjärde i ordningen. De är crossoverband, precis som Stone Sour, Six: A.M, Three days grace,  Shinedown och Halestorm.

Monumental amerikansk radiorock i kombination med klassisk hårdrock av bästa märke. Det sylvassa låtmaterialet, de medryckande refrängerna och de tunga riffen är precis som på deras förra platta och debutalbumet – världsklass.

Förutom sista låten är alla låtar karvade i kvalitet. Den första hälften är starkare än den andra. De låtar som höjer sig över mängden är ”Swallow”, ”We all die young”, ”I am fuel”, ”Why”, ”The end will begin again” och ”Edge of everything”.

Janne Hilli kraftfulla stämma är överjordiskt passande till bandets musik. När jag hör denna maestro på sång kommer jag alltid att tänka på Evergreys frontman Tom Englund. De har melankoli i sina röster så det räcker och blir över mycket, svärta och smärta. Det kan inte vara någon tillfälle att såväl Perfect Plan som Days of jupiter båda kommer från Örnsköldsvik, och båda sångarna heter Hilli i efternamn, de är nämligen bröder.

Vissa har bara känslan att skapa variationer i ovariation, utan att det känns som upprepningar i kombination att refrängerna är superstarka generellt sett. Pretty Maids och Treat tillhör den kategorin precis som Days oj jupiter. Dock är väl just variationsnivån inte lika stark som nämnda grupper, en akilleshäl om man ska vara lite petig.

Kvalitet är inte alltid framgångsfaktorn – tyvärr. Sveriges svar på Shinedown, de har potentialen att bli ett världsnamn, hoppas de har timingen och turen också. Vilket album:))

4. Kissin Dynamite – Ecstasy

Oj, för mig årets största överraskning utifrån att jag dissat deras första två album dels på grund av stil, dels på grund av kvalitet. Deras förra platta samt deras nya föll medveten under min bandradar.

En låt är ingen, två en lyckoträff, men när topplåtarna radar upp sig så som de gör på denna platta är det bara att konstatera att bandet utvecklats i minst sagt rätt riktning.

De chockerande klockrena hitsen är sådana andra band skulle böna och be om: ”I´ve got the fire”, ”You´re not alone”, ”Superhuman”,  ”Waging war”, ”Placebo” och ”Breaking the silence”.

5. The night flight orchestra – Sometimes the world ain´t enough

Varför är det så lätt för vissa och svårare för andra grupper. Trots att det vimlar av aor grupper är det få som lyckas med att inte reproducera sig för mycket, förnya sig, men inte för mycket, men framförallt skapa magi i sina låtar.

Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra vars medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy ska stå för konststycket att gå i bräschen för aor musiken i världen. Förra plattan hamnade på min lista 2017 bästa plattor på plats, definitivt en av förra årets överraskningar.

Det har knappt ett år, så släpper man en skiva som i mina ögon är jämnare och bättre än sin föregångare, sanslöst. Antingen är detta deras Magnum opus det vill säga nästa platta blir sämre, eller är de på väg att bli kungar i sitt eget rike.

Att välja favoritlåtar från albumet är en knepig historia då spännvidden på materialet känns genant varierat. ”Sometimes the world ain´t enough”, ”Lovers in the rain”, ”Can´t be that bad” och ”Barcelona” är i mitt tycke de jag gillar allra bäst.

6. Nordic Union - Second coming

Inte en dålig låt på plattan, ytterligare ett bevis utav Mr Mårtenssons hög lägsta nivå. Det är ingen hemlighet att jag dyrkat Pretty Maids sedan jag först hördes deras mini-lp 1983. Vilket gör denna konstellation till något som Gudarna själva gett de som dyrkar melodiös hårdrock.

Deras debutplatta var en halvjämn historia, där första delen av plattan var magisk, den andra inte lika magisk. I min mening är uppföljaren mjukare än debutalbumet troligtvis en direkt order från huvudkontoret, mer W.E.T, mindre Eclipse.

Inte mig emot, resultaten är i vissa stunder ogripbart. Inleder en grupp sitt album med ”My fear and my faith”, ”Because us”, ”It burns” och ”Walk me through the fire” är det bara att abdikera. Därutöver sticker ”Breathtaking””Outrun you” , ”Die togheter” och ”The best thing I never had”. Helheten slår  lite oväntat W.E.T på fingrarna denna gång.

7. Graham Bonnet band – Meanwhile, back in the garage

Graham Bonnet har en lång karriär bakom sig, han har sjungit med bland annat Rainbow, Michael Schenker Group, Alcatrazz och Impelitteri. Detta album innehåller tretton helt nya låtar, inspelade tillsammans med bandet som turnerat världen runt tillsammans med Bonnet. Soundet och låtmaterialet pendlar mellan hans tidiga grupper.

Utifrån 2016 års platta The Book som överraskade mig stort, fanns alla förutsättningar för något magiskt. Dessa infriades med råge, resultatet blev lysande, trots att spännvidden pendlar mellan neo-classic, aor, melodiös hårdrock och classic rock.

För mig är han en sångare som inte kommer in på en topp 50 på grund av att han periodvis skriksjunger för mycket. Dock är mannen, fyllda 70 år, helt klockren på denna platta.

Känsliga, kontroversiella, provocerande ämnen som Amerikas vapenlagar, pedofili, sekter och rasism, istället för klyschiga kärleksteman; kan bara buga över det initiativet. Det måste vara befriande att sjunga om sådant som berör en, istället för drakar och demoner, ungdomskärlekar och droger.

Mina favoriter är många: ”Meanwhile back in the garage”, ”The hotel”, ”Long island tea”, ”The house”, ”Sea of treas”, ”Man on the corner”, ”America…where have ou gone” och ”Past lives”.

8. W.E.T   - Earthrage

W.E.T består av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman) de kompletteras av Magnus Henriksson (Eclipse) och Robban Bäck (Mustasch).

Deras två tidigare plattor är forever inskrivet i aor- historien som sentida aor- klassics. Deras tredje alster lever i viss mån upp till de minst sagt uppskruvade förväntningarna. Dock börjar det bli ett mer kalkylerat och i viss mån förutsägbar formel

Det kanske inte är så underlig då Erik Mårtensson minst sagt många järn i eld, arbetsnarkomanernas okrönte konung månne? Ammuntion, Nordic Union och så detta underverk. Har man tillgång till Jeff Scott Soto så är det bara att abdikera och gratulera de inblandade, för mig en forever topp-5 sångare.

Trots att jag föredrar  Rise up från 2013 så är det fortfarande aor i den högre skolan. Plattan inleds med den bästa låten: ”Watch the fire”, inte långt efter kommer ”Burn”. I kölvattnet av dessa juveler följer ”Kings of the thunder road”, ”Urgent”, ”Dangerous” och ”Calling out your name”.

9. Heartwind – Higher and higher

I efterdyningarna av Treat och Europe i början av 80-talet inspirerades andra band att spela melodiös hårdrock. De kom i mängder, varenda fritidsgård översköljdes av pudelfriserade ungdomar. Långt ifrån allt var bra, men guldkornen var många.

Heartwinds debutalbum får jag flashbackvibbar på band som tidiga Treat, Madison, Talisman, Dalton och Red Baron. Bästa låten är aoriga: ”Don´t be that girl” tillika en av årets bästa låtar. Andra guldkorn som skuggar är: ”Higher and higher”, ”Cry out of space”, ”Through the light”, ”Ready for the moonlight”" och ”Too late for roses”.

Bandet består av: Gitarr Göran Engvall (ex-Hitworks), keyboard Mikael Rosengren (Constancia, Token, Scudiero). Sångaren Germán Pascual (Narnia, Essence of Sorrow) sjunger gudomligt, men det är amasonerna Nina Söderquist (Björn Skifs, Champions of Rock), och Tåve Wanning  (Adrenaline Rush) som stjäl showen periodvis.

10. Johan Kihlberg´s Impera – Age of discovery

Oh my God, en av listans absoluta överraskningar. I och med låtarna ”Just a conversation” och ”Why does she care” har gruppen frambringat två av 2000-talets bästa aor-låtar. Det är liksom inget som bara skapas, utan alla stjärnorna måste stå på rad. Därefter följer några andra riktigt bra låtar såsom:

De tre plattorna med bara Impera har inte passat mig så bra; ösig blues-melodisk hårdrock. Trots musikerkompetensen med tanke på att både Matti Alfonzetti (sång) och Tommy Denander (gitarr) ingick i denna kvartett så blev i mina öron det mesta slätstruket och dessvärre djävulskt tråkigt.

På de tre första plattorna skrev Johan Kihberg det mesta av materialet. Han har tagit steget tillbaka och låtit andra sköta den processen. Spontant var det ett av draget som bidrog till hans bästa platta hittills.

Lars Criss är ett kapitel i sig tillika den andra faktorn till denna fantastiska skiva. Han är mannen bakom ett av mina favoband Lions Share tycks vara rustad med magiska fingrar att skapa låtar utöver det vanliga precis som Mats Wikström i Treat, Pretty Maids.

I och med hans inträde har en melodisk ådra smugit sig in där refrängerna och arrangemangen fått blomstra fullt ut. Densamme har producerat bland annat Overland, Niva, Chris Ousey, Radioactive och  Seven.

Förutom de överjordiskt braiga ”Just a conversation” och ”Why does she care” kommer ”Fear””Falling” ”The end of the road” och  ”I am I”. 

Killeruppsättning består av: Johan Kihlberg - Drums/Keyboards; Lars Chriss (Lion’s Share)- Guitars; Mats Vassfjord (220 Volt) Bass; Michael Sadler (Saga). Top class sångarna är:  Michael Sadler (Saga) – Lead & Backing Vocals on 8, Göran Edman (Yngwie Malmsteen, John Norum) – Lead & Backing Vocals on 6, Mick Devine (Seven) – Lead Vocals on 3, 5, 9 – Backing Vocals on 3, 7, 9, bonus track, Nigel Bailey (Bailey) – Lead Vocals on 7, 10, bonus track – Backing Vocals on 5, 10, Nils Patrik Johansson (Lion’s Share, Astral Doors) – Lead & Backing Vocals on 2, 3

11. Perfect plan – All rise

Jesus, vilken röst, var kom den killen ifrån? Kent Hilli frambringar bland det starkaste jag hört någon svensk prestera, i klass med Jim Jidhed.  Var kom bandet ifrån, och och hur fick de ihop spetskompetensen.  Det visar sig att sångaren Kent är bror med Janne Hilli från Days of Jupiter. Den ena en Steve Perry light, den andre en kraftfullare Tom Englund från Evergrey. Är det så att allt kommer i två i Örnsköldsvik, då tänker jag på hockeytvillingarna Sedin?

Lägg till en superb produktion, något som förstärker helheten, dels känns den modern, dels klassisk. Allt känns sanslöst professionellt, faktiskt i paritet med Revolution Saint, Giant  eller faktiskt.

I mina ögon är ”Too late” plattans bästa låt. Tätt följd av ”In and out of love”,”Sto ne cold lover”, ”Never surrender” och ”1985″. Variation är a och o, det har de lyckats med. Dock är rockiga låtar inte riktigt min nisch därav låtar som:  ”What goes around” faller platt till marken.

Jag ser denna platta som en kommande ”aor-classic”, ett epitet få svenska plattor kan titulera sig. Jim Jidhed – Full Circle, Mikel Erlandsson – 4, W.E.T – Rise up och Frederiksen/Denander  – Baptism by fire är några av dem.

12. Dynazty – Firesign

Dynazty har på sina 6 album verkligen gått från klarhet till klarhet. Från halvmedioker sleazee, till tyngre AOR och nu kvalitetsstinn melodiös hårdrock. Rune Molin hittades av bandet på My space 2008, från att trevande letat efter taktpinnen har han nu funnit den och parallellt spurtar.

Gruppen levererar sitt bästa och jämnaste album hittills, en formel som låter precis så som man vill att melodisk hårdrock ska låta. Låtarna är minst sagt trallvänliga, men musiken relativt kraftfull.

Adekvata hits saknas verkligen inte. I mina ögon är ”The Grey”, ”In the arms of a devil” och ”Closing doors” skivan tre allra starkaste lysande juveler. Det kanske blir Dynazty som får bära den svenska flaggan genom att breaka utanför den melodiska hårdrockssfären, inte Eclipse eller Creye.

13. Shinedown – Attention Attention

Det är härligt att kunna legitimera plattor som denna på listan som kanske inte borde finnas där, eftersom Steve Perrys sömnpiller återfinns på liknande listor. Kan det rent ut vara så att denna arenarock mycket väl är applicerbar inom melodiös hårdrock/aor genrerna?

Pålitliga crossover bandet Shinedown lyckas återigen leverera ett jämn och varierat låtmaterial dessutom med intressanta budskap. Att de från album  till album rört sig mot mer kommersiella tongångar där klockrena refränger och sanslösa melodier samsas, är mitt block  bara ett stort plus i kanten.

Shinedown har en schizofren förmåga att bygga upp en härlig inramning på låtarna, vilket mynnar ut i bombastiska refränger. Några bra exempel på det låtsnickeriet återfinns i: ”Black souls”, ”Attention attention”, ”Kill your conscience”, ”Pyro”, ”Monsters”, ”Darkside”, ”Evolve”, och ”The human radio”.

I mitt tycke är detta konceptalbum Attention Attention deras jämnaste hittills. Likt ett magnetiskt tågspår, överlappar de dynamiska låtarna varandra – briljant.

14. Jerome Mazza -  Outlaw son

Kansas? Det visade att Jerome Mazza sjönk på braiga plattan Butterfly  från 2017; med just Steve Walsh. Escape Music såg potentialen och samlade ihop samma gäng, minus Steve Walsh. Vår år egen Tommy Dennander står för produktion. Dessutom samarbetar han med huvudpersonen i fråga: Jerome Mazza i att skapa classic rock av hög kvalitet.

Det vore en lögn att skriva att de inte lyckades. Albumet hat precis allt som Devil´s hand saknade (Mike Slammer/Andrew Freeman). Allt från produktion, till låtmaterial och sång är klockrent. Jeromes huvudband är annars Pinnacle Point, där även dansken Torben Enevoldson härskar. De släppte för övrigt en riktig bra platt 2017.

Albumet har egentligen inga svaga länkar. Den låt som jag ändå gillar allra bäst är: ”Streets of fire”, det finns en till version av den låten där Steve Overland från FM gästsjunger. ”Crossfire”, ”Neverland” och ”Undercover love”.

15. Enemy Inside – Phoenix

Oophs, årets Delain eller Within Temptation? Nastassja Giulia sjunger gudomligt, till gudomliga låtar, all killers, no fillers. Genren i sig slänger ur sig skönsjungande gudinnor, dock är det få som sticker ut ur mängden. Sterilt/könlöst är  uttryck jag förknippar med genren.

Detta gäller inte Emnemy inside som briljerar när det kommer till att snickra ihop såväl refränger som mörkglättiga melodier bästa. De starkaste spåren är: ”Falling away”, ”Doorway to salvation”, ”Angel´s suicide”, ”Death of me” och ”Oblivion”. Deras version av Texas”Summer son (1999)” är helt enkelt mästerlig.

16. Three days grace – Outsider

Kanadensiska Three days grace borgar numera för högkvalitativ arenarock, en process som inleddes på albumet innan: Human från 2015,  en hybrid mellan då- och nutid.

Precis som Shinedown har grabbarna blivit mjukare, mognare, poppigare, mer utrymme för elektroniska inslag, det vill säga mer radiovänliga. Inte mig emot, då de vassare kanterna polerats bort, precis som i aor, medans melodierna fått ännu mera utrymme.

På deras sjätte platta visar de på att de kommit till en fas där gått upp en division. I denna superliga lirar Sixx A.M, Stone sour, Shinedown och Halestorm.

Gruppen producerar gigantiska riff som om det vore det enklaste i världen. Matt Walst, som ersatte Adam Gontier 2013, visar på sitt andra albumframträdande att han är som klippt och skuren för musiken som presenteras.

All killers, no fillers, men måste jag välja några låtar så får det bli: ”Infra-red”, ”The abyss”, ”The mountain”, ”I am an outsider” och ”Right left wrong”,

17. Grand Design  – Viva la paradise

Def Leppard klonerna Grand Designs fjärde platta sedan debuten 2009. Egentligen är jag skarpt emot när musiken ligger så nära en grupps primära förebilder tillika faller på denna listans kriterium nummer 5. Dock, när något framförs på detta excellenta sätt går det inte abdikera.

Thrill of the night från 2014 var deras jämnaste och starkaste so far. Nu övertar Viva la paradise dess plats. Frågan är om det är möjligt att framöver mjölka ur mer melodier från detta koncept, eller om de i större grad kan inspireras av grupper som FortuneSurvivor eller Survivor i syfte ut fylla ut formeln så att säga, vilket jag upplever de bör göra på sin nästa platta.

Med ett melodisinne utöver det vanliga skapas det refränger som ackompanjeras till sångaren Pelle Saether sköna men aningen karakteristiska röst i synergi med en klockren produktion. Alla låtar är faktiskt bra, men de fem jag gillar mest är ”Viva la paradise”, ”Love shouldn´t  hurt”, ”Its only straight from the heart” , Too late to fall in love” och ”U can´t foll love”. 

Hårdrockgurun Janne Stark ingår permanent gruppen sedan 2011. Har man skrivit 3 hårdrocksbiblar om svensk hårdrock är man i sig väl värd sin dos av beundran för mannen

18. Dukes  of the orient - 

John Payne sjöng från 1991 – 2006 i Asia Han har i några år vigt en del av sitt liv till att skapa ny musik, hans första under namnet Dukes of the Orient. Tillsammans med amerikanske Erik Norlander (Last in Line) bär han upp ljudbilder från såväl  Asia som Toto.

Albumet är producerat av Payne himself som medvetet strävat efter ett organiskt ljud utan en massa moderna krusiduller. Det här är ytterst välgjord  stämningsfull melodisk rock, i synergi med drömska synthmattor samt Paynes karakteristiska rockröst, allt detta får mig att älska skivan.

All killers, no fillers stämmer delvis.  För mig finns det några låtar som höjer sig över mängden av kvalitet. De är ”Brothers in arms”, ”Strange days” och ”Time waits for no one”.

19. Amaranthe – The Helix

Hur ska man hantera vrålapan i hörnet utifrån denna lista? Ja, det är inte lätt. Då låtarna i stort sett består av schlagermetal kommer avgrundsvrålet levererade likt ett bortkommet Postnord brev. I näst sista låten ”Iconic” får growlande trollet fritt utrymme, ett stort streck  i min bok.

Förra årets vinnare av denna lista: Cyhra visade var skåpet skulle stå i samma genre,  catchiga popmelodier och blytunga metalriffs, utan babianskrik. Egentligen skulle man dissa plattan, helt, vad är problemet. Jo, en stor del av materialet är sjusärdeles magiskt. De mest förtrollade låtarna är: ”365″, ”Inferno”, ”Countdown”, ”Helix” och ”Momentum”.  De är som sagt inte bara bra, utan exceptionellt bra.

Den välkomna sångaren Nils Molin (Dynazty) är den senaste medlemmen in i bandet; Helix är hans första Amaranthe-album, av de fem de skapat hittills sedan 2008.  Amaranthe blandar genrer som på pappret inte skulle vara möjliga, vad blir nästa steg, jojkande djurläten?

Deras femte är bandets jämnaste och bästa platta någonsin. Förutsättningarna att bli nästa Nightwish och Within Temptation finns inom räckhåll.

20. Kamelot – The shadow theory

För mig gick ridån upp på Kamelots fjärde platta: The fourth legacy från 1999 via låten ”Nights of arabia”.  Det var Roy Khans andra platta som sångare (1997 – 2011). Han skrev de flesta av Kamelots låtar tillsammans med bandets gitarrist och grundare: Thomas Youngblood .

Innan han kom till Kamelot, var Khan sångare i det norska progressiva Conception från 1991 till 1997, då bandet upplöstes. Det som då var Kamelot var i mina ögon ett ganska mediokert hårdrockband.

En ny era såg sitt ljus genom att man skiftade sångare från norske Khan till svenske Tommy Karevik. Trots Kamelot åtagandet basar han även Seventh Wonder, ett band som också släppt en ny platta i år.  Silverthorn (2012)v ar hans första albumframträdande i Kamelotskruden. Tre år senare utgavs Haven som var bättre än sin föregångare. Svensken hade börjat acklimatisera sig röstmässigt på det alstret.

I år landade deras 12:e studioalbum tillika Kareviks 3:e framträdande. Jag är glad att berätta att The shadow of theory bandets bästa helhetssläpp  på länge. Produktionen klockrent tung, sången bättre än någonsin, variationen större, upprepningarna färre och refrängerna starkare.

Jag skulle vilja tillstå att detta är deras mest lättillgängliga album sedan Ghost opera (2007) tillika det albumet med Karma (2001) som jag gillar mest. En klar återgång till det bättre.

Knockvarning på inledningen med låtar som ”Phantom divine”, ”Ravenlight”, ”Amnesiac” och ”Burns to embrace”.  Guldkorn typ ”Static” sällar sig till de fyra. Överlag en väldigt stark platta där spelglädjen och melodisinnet återigen fått fotfäste i bandet från Florida.

21. Mile – The world in focus

Skövdebandets andra platta spänner musklerna mer än på debutalbumet från 2015. Musiken för mig instinktivt till Örnsköldsviks stoltheter: Days of jupiter. Det visar sig att de båda  ligger på Kingart music management.

Mile känns som en tvättäkta lillebror till Days of jupiter. Allt på plattan är helt enkelt riktigt bra; från den manglande produktionen till sköna  refränger och adekvat  sång; vad mer kan man önska sig? Bandets melodisinne gräver fram moderna rockhits som ”Crying in the sleep”, ”Sky is red”, ”Burning”, ”Fade away” och ”Sacrife”.

22. Revertigo – Revertigo

Vad skiljer exempelvis denna debut gentemot exempelvis hypade Creye? Jo hjärta, variation och erfarenhet. För mig är denna platta en smygare. Från början var det några låtar som etsade sig fast med plattans bästa låt: ”Symphony of fallen angels”.

För varje lyssning som gick växte låtarna till sig. Frön som: ”Sailing stones”, ”The Cause”, ”Luciferian break up”, ”False flag” och ”Break away” transformerades till riktiga toppenlåtar.

Anders Wikström är en av jordens bästa melodisnickrare, spelar ingen roll vilken genre, han bara har det i sig precis som &&& Pretty Maids, Bee gees. Mats Leven har en gudomlig rös,t om den används på rätt sätt det vill säga inte som i At Vance.

Revertigo för mig instinktivt till Starbreaker, tungt, mörkt, men ytterst melodiöst. Att de subtilt inkorporerar Ultravoux slingor till sitt sound får de extra stjärnor för.

23. Gioeli/Castronovo – Set the world on fire

1992 jobbade Johnny Gioeli och Deen Castronovo ihop på den allra första Hardlineskivan. 25 år senare, jobbar de ihop igen och släpper ett album under namnet Gioeli/Castronovo. För egen del är inte Hardlines debut något som jag dyrkade precis. Visst, några guldkorn fanns det allt, men definitivt för överhypat.

Mina solklara favoritlåtar är : ”Set the world on fire”, ”Through”, ”Fall like an angel”, ”Need you now” och  ”Ride of your life”. Rösterna, produktionen och over average låtarnas jämnhet är plattans största förtjänster

24. Diamante – Coming on hot

När katterna är borta dansar råttorna på bordet. Syftningen bollas till Halestorms tuffare, mindre refrängstarka rock. Diamante tar upp stafettpinnen, utan att tappa den. Sångerskan Azzura Bovelli  är en härlig uppenbarelse i högtalarna; lent med attityd, typ en tuffare Belinda Carlisle.

Låtarna ”War cry”, ”Had enough” och ”I´m sorry” höjer sig det där lite extra över ett jämnbra material. Förutom nämnda Halestorm så för mig deras still till en uppdaterad Joan Jett & The Blackhearts.

25. The Unity – Rise

Tyskarnas debutalbum från 2017 var  en ojämn ofärdig produkt, men kunde ändå ståta med det årets bästa låt: ”No more lies”.  På Rise återfinns det hela  tre superlåtar: ”You got me wrong”, ”The Storm” och ”Above everything”.

Kvalitetsribban har höjts på alla positioner, nu ligger de närmare idoler som Firewind och Masterplan – bra jobbat. Kan deras tredje alster bli deras magnum opus månne?

26. Black Paisley – Perennials

En klart udda fågel, men också melodisk klassisk rock i samklang med melodiös hårdrock/aor och några stänk country.  Detta är uppföljaren till en av 2017 års stora överraskningar Late bloomer tillika andra plattan.

När det florerar toppar som ”Trying”, ”Out of my life”, ”Alone”, ”Think” och  ”Miss me” måste Black Paisley rankas som ett de mest intressanta banden i fortsättningen.

De flesta av dessa låtar finner man på den undre låtlistehalvan. På köpet ingår det också tre sköna ballader också: ”Sometimes”, ”Whitout you” och ”Stronger”. Ledordet variation är definitivt ett understatement.

27. Jaded Heart – Devil´s gift

Ett utav den melodiösa rockens fanbärare, underskattade, absolut. De har en grym högsta lägsta nivå. Detta är det trettonde albumet av det tysk/svenska melodiska loket.

The Devils gift är ett slagkraftigt album, fylld av tyngd, melodier och attityd, men utifrån deras tidigare alster och ett helhetsperspektiv, helt sonika ett svagare, tjatigare mer ovarierat album.

Höjdarlåtarna är: ”Wasteland”, ”The devils gift”, ”Scream of anger”, ”Coming home” och ”Phoenix”. Kraftpaketet är mixad och mastrad av Mr Erik Mårtensson (Eclipse, W.E.T., Nordic Union, Ammunition).

28. Hank Erix – Nothing but trouble

Sångaren i Houston levererar sitt första soloalbum i eget namn. Har dock aldrig varit ett värsta fan av just huvudbandet. Från mjuk aor till melodisk hårdrock/aor. I mitt tycke ett välbehövligt lyft. Han är definitivt ingen Lou Gram, men håller sig på rätt sida av röstlinjen.

Hank har lyckats med att knåpa ihop en av årets bästa låtar: ”Fortune Hunter”. Inte långt efterkommer pärlor som ”Shadowdancer” och ”Affair of the heart”. Resten plattan är bra melodisk hårdrock.

29. Groundbreaker – Groundbreaker

Steve Overland från FM har slagit sina påsar ihop med Robert Säll  (Work Of Art/W.E.T). Frontiersprojektet torde vara den perfekta symbiosen mellan det stolta brittiska AOR-arvet och det svenska sinnet för melodier och arrangemang. Robert Säll har skrivit huvuddelen av allt material på albumet medan Alessandro Del Vecchio har producerat.

Ett album som lär inta de flesta Best of listor över 2018. Egentligen är det en klart godkänd platta, där det mesta är top-notch, men rösten som är så bra är i mitt tycke dess svaghet, det nasala ylandet, ömsom vin ömsom vatten känsla. Materialet sticker inte ut tillräckligt, låtarna är dimridåer av sterilitet.

Hedersomnämnade

Det finns en knippe svenska plattor som ingått i de flesta experters årets bästa album listor Dessa är sanslöst gjorda, bra låtar var för sig, klockren producerat och adekvata sånginsatser. Men för mig är det något som saknas, något jag inte kan sätta fingret på.

Kalla det avsaknad av musikkarisma, steriltråkig, überutslätat eller något annat, men låtarna sätter sig inte riktigt. Av den anledningen kom varken Creye, Sapphire eyes, Palace eller State of Salazar med på listan, trots att de egentligen borde göra det…eller inte.

Sapphire eyes – Breath of ages

Otroligt välspelat, allt låter sjukt bra, förutom att jag upplever det hela som för utslätat och intetsägande. Det finns liksom ingen ”Youre my wings” tillika debutplattans bästa spår

Creye  – Creye

Debutalbum tillika superhypad, kvalitetsmässigt inte i paritet med exempelvis Perfect plan, Impera, Heartwind eller Groundbraker, dock har de potentialitet till något stort i framtiden.

Palace – Binary music

Professionell musik, utan egentliga flaws, men något saknas?

Care of night – Love equals war

Första fyra låtarna är riktigt bra, sedan sinar kvaliteten.

State of Salazar – Superhero

Superslick Toto – aor, utsökt…i små doser.

Peter H Nilsson – Litle american dream

En trevlig ny bekantskap, lågmäld aor, med bra sång från amerikanen: Chris Biano. Låten ”Me and you”,  tituleras sig som en av årets bästa låtar.

The Cruel intention – No sign of relief

Nya Chrashdiet? Nyskapande, inte ett dugg. Dock sitter refrängerna lika starkt som gamla Backyard Babies eller Hardcore Superstars.

Royal Hunt – Cast in stone

Deras bästa och jämnaste på århundraden.

Sunstorm – Road to hell.

En mindre plastig produktion som förhöjer helheten. Ett jämnt material med några toppar.

Cliff Magness – Lucky dog

Mjukis-a.o.r, men skön sådan.

Emigrante – A million degrees

En radiovänligare variant av Rammstein – klockrent.

Farmer Boys – Born again 

Ömsom aggressivt, ömsom sammetslent, ömsom progressivt, ömsom aor, klockren blandning; Tysklands svar på Threshold?

Några riktiga bottennapp

Halestorm – Vicious

Tuffare, hårdare, men parallellt tappat det jag gillade mest med med bandet: melodierna och refrängerna.

King Company – Queen of hearts

Accenter och  intetsägande musik, trots polishen på ytan, som får det mesta att se bra ut vid en snabbgranskning.

Disturbed -   Evelution

Grattis till coverhiten på förra plattan av Simon and Garfunkles: ”The sound of silence”. Money talks, vilket i detta fall inte oväntat  innebar att tongångarna blev betydligt lugnare.

Det i sig skulle kunna vara bra, men tyvärr behärskar inte band att leverera tillräckligt bra låtar; de är helt sonika för endimensionella.

Steve Perry – Traces

Mannen med en av rockvärldens bästa röster är tillbaka efter 25 års frånvaro. Lika efterlängtad i aor-kretsarna som Messias själv. När Michael Bolton framstår som Dimmu Borgir är måttet rågat.

Plattan skulle kunna vara ett mirakelmedel för sömnlöshet. Visst, människan sjunger ju som en Gud, men vad hjälper det när plattan nästan består av ballader, parallellt inte en riktigt bra låt.

Att albumet är med på många aor experters årsbästa listor är ett smärre mirakel. Hade Mikael Erlandsson eller Kalle Moreus släppt samma musik hade inte en människa brytt sig.

Risken är stor om han även  skulle ge sig in genren att härma ungerska uttrar, så hade nostalgiker haft med plattan på sina årsbästalistor. Horribelt intetsägande

Vega – Only human

Idéerna är nästintill uttömda, rösten för ansträngd, variationen har knappt funnits där; nu verkar de mest trötta.

Hartmann - Hands on the wheel

Tysklands bästa pipa? Från At Vance till en solokarriär som inleddes så fantastiskt bra på de första två plattorna , vad hände sedan?

Devil´s hand – 1:st

Har man varit delaktig i renommerade grupper som City boys, Slamer, Seventh key, Steelhouse lane  och självklart Streets har han verkligen strålkastarljuset på sig.

Att kräva konstant med ny toppmusik från människan är en förbannelse han får finna sig i. Denna gång sänkte han tyvärr sin högsta lägsta nivå, till under standard.

Några av årets bästa låtar

2018 bjöd på schizofrent mycket riktigt bra låtar att välja mellan, ett gigantiskt musiksmörgåsbord helt enkelt.

De som är blåfärgade är exceptionellt bra låtar tillika årets allra bästa.

FM – Follow your hear,  Shiraz lane – Harder to breathe, Odyssey desperado – Rush of the wave, Revertigo – Symphony of the fallen angel, Three days grace -  Right left wrong, Blindside – Shark loves blood, Nils Patrik Johansson -  Evil deluxe, Dividing Eden - Shakedown, As it is – The wounded world.

Slears – Angel lost, Robby Valentine – Bizarro world, The night flight orchestra – Lovers in the rain, Michael Romero – Black, Crey – Different state of mind, Don Broco – Come out of LA, Lioncage – Dead man walking, Sirenia- Love like cyanide, Peter H Nilsson – You and me,

Cliff Magness – Love needs a heart, Like a storm – Catacombs, Lord of the lost -  Lovely, Station – I don´t mind, No hot ashes -  I´m back, Perfect plan -  Too late,  Dukes of the orient – Strange days, The Struts – Body talks, Mystery – Theatre of the mind. The Fall out boys – The last of the real ones.

Ammunition – Virtual reality boy, Vojd – Breakout, Shinedown – The human radio, Cane Hill – Lords of flies,  Jonathan Davis -  What it is, Stryper – Sorry, Tri state corner – Daydreamer, Mass – Only a dream, Perfect View – Can´t stop the fire, Daughtry – Stuff of legends, Shim – Sting like a bitch, Mile – Sky is red. 

Amaranthe - 365, Grand Design – It´s only straight from the heart, Kim Wilde – Birthday, Kamelot – Amnesiac, Heartwind - Don´t be that girl, Normandie – White flag, Heaven´s Trail – Too late, Haken – The good doctor, Peter Jöback – Shape of you,

Gioeli-Castronovo – Through, Bullet for my valentine – Over it,  U.D.O – One heart one soul, Primal fear – King of madness, Those damn crows – Say it, Guardians of time – Drawn in blood, Kenny Leckremo´s spectre – Lullaby, Midnite city – Here comes the party.

Grand Design

Audrey Horn – This is war,  Lione – Conti  – You´re falling, Mother Misery – Ashes of your crown, Issa – Run with the pack, Volster -Breathless,  Universe infinity – Red submarine, Burn – Irontown, Praying Mantis – Keep it alive, Saffire – The Rainmaker, Farmer boys – Fiery skies

Meg Myers -Numb, Bonfire – On the wings of an angel, Diamante – War cry, Black Paisley - Trying, Dream Child – Light of the dark, Northward – Timebomb, Palaye Roayale – You´ll be fine, Seventh Wonder – The Everones, Atreyu – House of gold, Dallas – This love.

Kissin dynamite – I´ve got the fire, Big city – Daemon in the dark, Godsmack – When legends fall, Groundbreaker – The way it goes, Exlibris – Shoot for the sun,  Devicious -Everthing, Freak kitchen – Morons, Palace – To have and to hold.

Kissin Dynamite

Blood red saints – Wake up, Kayak – Somebody, Outshine – , Reach – Running on empty, Signal red – Defiant, From ashes to new – My name, Greybeards – Insane, Michael Schinkel´s Eternal flame – Smoke on the mountain, Maverick – Ex machina, Jerome Mazza – Streets of fire.

Sunstorm – On the edge, Messer - Make this life, Dee Snyder – I am the hurricane,  Snakes in paradise – Ever see the sun, Hank Erix – Fortune hunter, Osukaru – Ain´t too late for love, Royal Hunt – Fistful of misery, Arion – Unforgivably, Holter -I´ll die for you, Gates of Paris – Court of miracles, Underoath – Wake me.

Beyond the katakomb – The killing, The Protest – What else you got, Modern maps – Shot you down, Airrace – Eyes like ice, W.E.T -  Watch the fire, The cruel intention – Sick adrenaline, Dynazty - Closing doors, Sapphire eyes – My desire, Axxis – The tradgedy of Mr Smith

Dynazty

Follow the Cipher – Valkyria,  Gus G – Last of my kind, Engel -  The legacy of nothing, Light the torch – Calm before the storm, Jaded Heart – The enemy, Michel Schenker fest - Take me to the church, James Christian – Heaven is a place in earth, Emigrant – Hide and seek, Surrender the crown – The neverending now.

Felskinn – Pictures in my dreams, QTF – Black hole, Vega – Mess you made, Disturbed – Are you ready, Impelliteri – Man of war, Boston Manor – Flower in the dustbin, Nonpoint – Fix this,  Nordic Union – Because of us,  Days of Jupiter - We all die young,

TNT – We´re gonna make it, Space elevator – Crazies, Destinia – Be a hero, Graham Bonnet band – The Hotel, Venues – We are one, Treat – Progeniter, The Unity – Above everything, Earth for sale – Wild is my heart, Taste – Alive , Guild of ages – all fall down.

Treat

Ten - Shield wall, Firmo -  No prisoners, State of Salazar -My heart is at war, Poets of the fall – My dark disquiet, Purser deverill – Hypnotise, Minus one – Run away, The Intersphere – New maxim, Ghost – Dance macbre, Enemy inside – Doorway to salvation, Nerv – Bad Habits.

The Swedish funk connection – This love will last,  Care of night - Love equals war, Lords of the black - World gone mad, Devil´s hand - We come alive, Krashkarma – Stranded, Northquake – Wolf in the night, Healthy Junkie – Juliet calls, Last union – Taken.

Magnum - Lost to the road of eternity,  Hardcore Superstars - Bring the house down, Johan Kihlberg´s Impera-Why does she careStoneface - Play their game, Eyes set to kill - Not sorry, Shining – When the lights go out, Thomas Silver – Public eye.

Lite utanför ramen, men ändå top notch.

Årets Bästa Plattor (Ej rangordnade)

Godsmack – When legends fall

Hela 20 år i branschen, fyra år sedan senaste albumet är Bostonbandet tillbaka med ett nytt alster.  Überkommersiellt, absolut, syntar, jajamänsan, men bättre än någonsin! 38 minuter pure energi när  pop/rock musik är som bäst.

Don Broco -Technology

Aldrig hört talas om Bedford´s Don Broco förut, detta är deras tredje plattan sedan starten 2008. Efter att lyssnat in mig på de två tidigare, så är det inte svårt att kora Technology som deras mest varierade och bästa so far.

För mig är detta crossover av bästa märke; rap, dancebeats och samplingar, helheten andas fräschhet och nyskaperier.

Boston Manor – Welcome to the neighbourhood

Blackpools stolthet Boston Manor har funnits sedan 2013. De har endast släppt två  album varav det senaste skiljer sig avsevärt från debutalbumet från 2016. De har helt enkelt mognat; mindre punk, mer pop;  klockrent, inte en dålig låt.

Days of Jupiter – Panoptical

Sveriges svar på Shinedown: amerikansk radiorock när den är som bäst, utspädd med traditionell hårdrock. Panoptical  är Örnsköldsvik bandets fjärde album.

Ett och ett halvt år sedan förra käftsmällen New awakening, känns inte alls som ett för kort intervall mellan skivsläppen.  Deras klart bästa sedan den magiska debuten från 2012: Secrets brought to life.

Atreyu – In our wake

Oj, här har man acklimatiserat aggressivitet med 63 ½ procent. Tankarna för mig snarare till Three days grace och Breaking Benjamin. De första fyra låtarna är bisarrt härliga. Utan tvekan ett av de 10 bästa album i genren.

Eyes set to kill – Eyes set to kill

Metalcorebandets 6:e album tillika första plattan utan någon vrålapa bakom mickstativet. För mig ett ytterst välkommet beslut. På detta album kan man utan skrikdistraktioner avnjuta den musikaliska energi som Arizona bandet förmedlar.

Nu kan de snarare jämföras med New Years day när det kommer till stil, vilket i alla fall passar mig utmärkt.

The Intersphere – The grand delusion

En av Tysklands största musikjuveler är i mitt tycke  pop/rock /hardrock progressiva The Intersphere som funnits i nästan 12 år. The grand delusion är deras femte album, fyra år sedan deras förra skivsläpp.

Aggressivitet smälts samman med silkeslena arrangemang i synergi med melankoli och existentiella frågeställning. Precis som Threshold bryr sig inte dem om att det anses lite ocoolt eller mindre intelligent att ha starka refränger i sina låtar. Detta är intelligent musik, utan att vara knepig.

Normandie – White flag

Mer modernt än Örebros stolthet Normandies ljudbild är svårt att finna. Det i kombination med att de lyckas inkorporera drömsk pop, rock och dance till något eget, något som spretar, men konstigt nog ändå åt rätt håll.

Förra skivan var rockigare utan tillstymmelse till vrålapa, något som oftast är mer regel än undantag. Denna platta tar vid, och utvecklar soundet mot ännu mera moderniteter.  I låten ”The bell” sjunger de både på svenska och engelska; ett genidrag.

Sångaren Philip Strand har en silkeslen Dr Jekyll och Mr Hyde röst som trollbinder. Normandie har seglat upp till ett av mina nya favoritband med australienska Hands of houses och Eyes set to kill.

Diamante – Coming in hot

Halestorm och Pink möter Joan Jett & the Blackhearts, vem kan motstå det, inte jag i alla fall. Ögonbrynshöjande Mexican-Italiensk-Amerikanska Diamante är definitivt ett safirfärgat 21-årigt fynd, ett 2000-talets svar på Debbie Harry.

Plattan andas av ungdomlig upproriskhet som dessutom är sprängfylld av kvalitetsstinna hits gjord på klassisk rock med moderna kanter. Dags för dagens ungdom att börja snegla på rockmusik med melodier och starka refränger igen; då är detta debutalbumet en av många kilar som bryter danceförbannelsen som pågått i några år nu.

Shinedown – Attention Attention

Attention Attention är bandets 7 platta (2003-2018) tillika ett konceptalbum  handlar om att en människa kan övervinna sina negativa tankar genom att kämpa mot dem själv för att sedan bli återfödd som en ny person.

Det finns få band som kan bygga upp låtar som utmynnar i ett crescendo av bombastiska toner på ett sådant sätt som Shinedown gör. Förändringsobenägna är ett epitet bandet inte kan kopplas till. Deras musik är kommersiella tongångar består av alla typer av genrer vilket gör deras musik inte kan anklagas för att låta likadant.

Three days grace – Outsider

Numera pålitliga Three days grace, levererar återigen sin patenterade arenarock i kombination med förstklassigt låtskriverisnideri. Det liksom finns något för alla.

Outsider tar lyssnaren på en melodisk resa där beroendeframkallande musik fylls ut med en massiv ljudbild och schizofrent starka refränger; det är bara att åka med, eller lifta.

Shining - Animal

Dansk dödsmetallkille som gått i svenska Pains fotspår. Långtifrån avgrundshelvetesvrål har mannen skapat en knippe låtar som brinner av  underbara melodier och refränger.

Mile – The world in focus

Skövdebandets andra platta spänner musklerna mer än på debutalbumet från 2015. Musiken för mig instinktivt till Örnsköldsviks stoltheter: Days of jupiter. Det visar sig att de båda  ligger på Kingart music management.

Mile känns som en tvättäkta lillebror till Days of jupiter. Allt på plattan är helt enkelt riktigt bra; från den manglande produktionen till sköna  refränger och adekvat  sång.

DÄRUTÖVER

Self Deception – Self Deception

Shim – Shim

Bullet for my valentine – Gravity

Like a storm – Catacombs

Lord of the lost – Thornstar

Black Veils Bride – Vale

Mother Misery – Megalodon

Engel – Abandon all hope

From ashes to new – The future

Breaking Benjamin – Ember

Stone Broken – Ain´t always easy

Skindred – Big things

Messer – Messer

Modern maps – Hope you´re happy

Dividing Eden – Giants

Nordisk hårdrock

Finskt

Shiraz Lane, Blind Channel, Amorphis, Auri, Jari Tiura, Prayer, Secret illussion, Vinide, Imperium, Evil-lyn, Dyercrest, Heroes don´t ask why,

King company, Plastic tears, Afire, Soul Healer, Arion, Poets of the fall, Flat earth, Daggerplay, Laid back townies.

Danskt

Justify rebellion, Royal Hunt, Sugarcane, Michael Kratz, Supercharger, Black book lodge, Odd Palace, Black swamp water, Dream police,

I´ll be damned, Junkyard drive, Vola, Rising, Acacia Avenue, Seven Thorns,

Norskt

Turbonegro, Chrome Division, Ammunition, Audrey Horne, Big City, Hex AD,  Issa, Nergard, Sirenia, Angel heart, Sandberg, TNT,

Tomorrow´s outlook, Halycon days, Hercules, Friendship, Vöödöö, Manes, Shining, Hank Von hell, Guardians of time, Dunbarrow,

Holter, Haken, Flight, Pain city, Cristian Tolle project, Northquake, Windmill, Warkings, Divided multitude.

Några av 2019 skivsläpp

Dennis DeYoung
Work Of Art
Mikael Erlandsson
Within Temptation
Eclipse
Wigelius
H.E.A.T.
The Grand Masquerade
Brother Firetribe
Revolution Saints
First Signal/Harry Hess
Degreed
Mad Invasion
Chris Ousey
Danny Vaughn
Erik Grönwall
Joseph Williams
John Parr
Michael Sweet
Joe Lynn Turner
John Norum
Fair Warning
Volster
The End: Machine
Radio Exile
Reckless Love
Bad Habit
Pulse
Desmond Child & Rouge
Chaos Magic
Roxy Blue
King Of Hearts
Fortune
Spread Eagle
Streetlore
The Circle/Sammy Hagar
Stryper
XYZ
Decarlo
Taste
Art Nation
Faithsedge
Leverage
220 Volt
Crazy Lixx
Extreme
The Ferrymen
Johan Kihlberg´s Impera
Toby Hitchcock – ”Reckoning”
Find Me – ”Angels in Blue”
Gathering Of Kings – ”First Mission”
Fiction Syxx – ”The Alternate Me”
Tobias Sammet’s Avantasia – ”Moonglow”
Mike Tramp – ”Stray From The Flock”
Beast In Black – ”From Hell With Love”
Last In Line – ”II”
Axe – ”The Last Offering”
Wheels Of Fire – ”Begin Again”
Burning Rain – ”Face The Music”
Whitesnake – ”Flesh and Blood”
Room Experience – ”Another Time And Place”
Roulette – ”Now”
DeVicious – ”Reflections”
7HY – ”No Going Back”
Soulblivion – ”Heart And Soul” (ep)
Cats In Space – ”Daytrip To Narnia
Jim Peterik´s World Stage – ”Winds Of Chance”
Bai Bang – ”Best Of 4″
Adellaide – ”New Horizons”
Silked & Stained – ”GOes Up 2 Eleven”
Hideaway – ”s/t”
Continue Reading »
No Comments

Året som gått 

Resurrection Kings, Soto, Sunstorm, Danger Zone, 7HY, Phantom 5, Angels or kings, Rock Wolves, Roth/Brock Project, Overland, Mecca, From the fire, White Widdow, Hardline, Marenna, Tyketto, Sky of forever, Seven, Last in line.

Rob Moratti, Rage of Angels, Avantasia, Apollo, Hevidence, Albany Down, Bryan Cole, Inglorious,  The Defiants, Raveney, Dante Fox, Dare, Edens Curse, Soul seller, Eternal Idol, Dare. Jag skulle kunna stapla upp band, projekt och artister, men utav utrymmesskäl får dessa fungera som en oerhört mild fingervisning.

Det var som sagt en flodvåg utav melodisk rock som sköljde över fansen. Den till trots snäva marknaden, fullkomligt översvämmades av spännande band med innovativ musik – teoretiskt sett; i verkligheten höll långt ifrån alla det berömda helhetskvalitetsmåttet.

Hur skulle genren klara sig utan Frontiers records? Utifrån föregående listor inklusive denna, troligtvis inte alls. I maffialand huserar bland annat Pretty Maids, Treat, Cry of dawn, First signal, Vega, RavenEye, The Defiant. De är lite typ ett Motown-light, där utmärkta europeiska låtskrivare skapar ny fräsch musik med ekon från det förflutna till projekt, artister eller grupper.

Anmärkningsvärt att notera är kapningen av 10 i topp listan i och med eklektiska grupper såsom Sixx: A.M, Cilver, Hands like houses,  och Darkhaus. Resistance is futile” är ett Star Trek uttryck som passar bra in i sammanhanget. Kvalitet rostar inte, och när den är så sjukt rostfri som i dessa fall, är det bara att kapitulera.

Det som slår mig är den halvtaskiga kvalitet som tycks infinna sig hos många nya band som ser ett öppet fönster till fame and fortune via grupper som H.E.A.T, Reckless love och Eclipse. Brist på adekvat sång, produktion och helt enkelt bristen på bra låtar är allt som oftast gemensamma nämnare. Att recensenter höjer upp dem till skyarna beror nog på en dysfunktionell symbios med skivbolagen eller brist på nya riktigt bra band, man vill leva i nuet,  då får man ta det som står till ens förfogande, när det kommer till  att hitta ett nytt ungt Survivor, Journey eller Foreigner.

Om något melodiskt hårdrockband av någon oförutsedd anledning råkade recenseras av NT, Aftonbladet, Expressen eller SVD, är det allt som oftast subliminala raljeringar på genren i sig. Gliringarna kretsar oftast till hur otidsenlig musikstilen är. De kan dock tycka plattan är bra, men med förbehållet att det är inaktuell musik som inte borde skapats.

Hade det istället rörts sig om Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Rolling Stones, Eldkvarn eller Håkan Hellström så är otidsenligt i sig bannlyst, då pendlar det istället mellan hur bra plattan är där superlativen generellt sett flödar trots att plattan låter ungefär likadant som förra, förrförra och de 12 plattorna innan. Så visst är det en form av subtil genrediskriminering bland recensenterna i landet. Det är  helt enkelt inte rumsrent att skapa kvalitativ melodisk hårdrock på 2000-talet, den är död och begraven enligt de flesta musikförståsigpåare. Ödets ironi skulle vara om Bruce Springsteen eller Håkan Hellström gjorde varsin melodisk hårdrocksplatta – tillsammans.

Adekvta Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows sångare är ett utmärkt exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett exempel på bra musik vs halvtaskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2016 års 20 bästa plattor

1. Pretty Maids – Kingmaker

Det är ju lätt att finna ord som partiskhet eller gruppgroupie. Sanningen är den att jag är überkritisk när det kommer till band jag dyrkar. Yngwie Malmsteen var min största ledstjärna innan han totalhavererade och blev helnykterist parallellt som det musikaliska storhetsvansinnet bröt ut på allvar med produktioner som kan få livstidsfångar att bekänna massgravar.

Detta gäller inte Pretty Maids. Jag har följt bandet sedan första minialbumet och efterkommande 14 studioalbum. De gått från klarhet till klarhet, med några få pyttesmå klaversteg. Vad jag vet så är de det band i hårdrock världen vilket inte  dippat på allvar. Kvalitet, utveckling, melodikänsla, tyngd kännetecknar bandets lunga, hjärta och lever; sångaren Ronnie Atkins och gitarristen Ken Hammer.

De levererar tidlösa låtar som allt som oftast väver ihop melodier och tyngd utan för den delen upprepa sig, vilket i sig tyder på en form av musikalisk genialitet. Svenska Treat är det enda band som kan komma i närheten av detta låtskriverisnickeri, men de också har släppt betydligt färre plattor och dessutom gjort ett långt uppehåll.

2006 gjorde de en skivbolagsrockad till Italienska Frontiers records.  Där har de släppt hafsverket ”Wake up the Real world” 2006, underbara ”Pandemonium” 2010, utomjordiska ”Motherland” 2013, fräscha ”Lounder than ever” (re-recordings) 2014 och 2016 ”Kingmaker”.

Pretty Maids Kingsmaker är en av fyra plattor på listan som uppnår kriteriet 1, det vill säga en helgjuten platta. Det utifrån att alla låtar verkligen är bra. Parallellt är dessa otroligt varierade, vilket gör att lyssnaren inte riskerar att tröttna på materialet. När alla pusselbitar går i varandra så kan kvalitet i överflöd skapas.

”When God took a day off” och ”Kingmaker” inleder albumet och sätter ribban på en onåbar höjd. Därefter följer a.o.r-iga ”Face the world”, som är på att annat sätt trots det subliminala genrebytet. Därefter följer en kavalkad av hits som exempelvis ”Humanize me”, ”Bulls eye”, ”King of the right here and now”, ”Heavens litle devil” och ”Sickening”. Om man skulle hitta en svag punkt så är sista låten ”Was that what you wanted” sisådär. Årets överlägset bästa platta och troligtvis ett av de bättre på hela 2000-talet.

2. Cilver – Not the end of the world

Årets överraskning är debutalbumet från New York baserade Cilver. Tillrättalagd så det står härliga till,  oerhört lättlyssnad radiorock, definitivt, det vill säga  en cool rockrecensents mardröm. För vissa band känns det som en självklar naturlig ynnest att producera ett album med bra låtar. Jag tänker bland annat på på Shinedown, Tonight alive och Halestorm. Motorn är av… Rumänsk ursprung: kraftfulla sångerskan Uliana Preotu och flinke gitarristen Leon LyazidiJust Halestorm känns som en bra referens om man ska beskriva Cilvers musik, precis som Paramore.

Inledande ”Break free är plattans allra bästa låt. Därefter följer ett koppel a himmelska pop-rock-örhängen av rang såsom ”I´m America”, ”Headstone”, ”Razorblade”, ”Frozen”, ”It´s my life”, ”, Frozen”"Bleed for me”, ”In my head” visar på en fingertoppskänsla att skapa…rockhits, något som långt alla band är förunnande med.

Energi, närvaro, autenticitet och som sagt förmånen att kunna variera sin musik på ett sätt som trollbinder i alla fall mig, utan för ens skull tumma på kvaliteten det minsta. Ibland är det svårt att förklara varför en platta faller en mer i smaken än andra.

Det enda jag kan säga är att detta är ett utav årets album, utan på något sätt vara nyskapande, ett anti-epitet som oftast kan titulera många bra plattor i exempelvis a.o.r-genren. Gudomlig musik behöver nödvändigtvis i uppfinnas om och om igen, utan just bara vara bra musik.

3. Treat – Ghost of Graceland

Treat är ytterligare ett utav mina allra största favoritband. Precis som Pretty Maids är de dels lika vitala nu som på 80-talet, dels har sin egna patenterade musikstil, vilket är få förunnat i dagens hårdrocksvärld. Deras schizofrent bra ”Coup de grace” från 2010 skulle bli deras sista och avskedsturnéerna avlöste varandra. Nu blev det inte så, vilket jag är glad för. Efter de första spelningarna blev jag besviken. Vad var det här för skit, jag ville ju ha en Coup de grace 2 helt enkelt. Istället rockigare, bluesigare, ett havererat Europe II månne?

Så var inte riktigt fallet, utan plattan växte fram  till en klar 10-i-topp. En jämn, varierad och skön platta som saknar de de super hitsen ”Coup de grace” blomstrade av: ”Roar”, ”Paper tiger”, ”The war is over”och ”Skies of Mongolia”.

Jag tycker dessa låtar är bäst på albumet: ”Nonstop madness”, ”Endangered”,”Do your own stunts”, ”Better the devil you know”, ”House of fire” och ”Ghost of Graceland (trots onödiga lånet från John Farnhams - ”The Voice”). Som sagt det är härligt att se både Treat och Pretty Maids i toppen av den melodiska näringskedjan.

4. Hands like houses – Dissonats

Modern rock, post hardcore, indie rock, alternative rock, radiorock eller vad? Uppdaterad A.O.R eller melodiös hårdrock…varför inte egentligen. Bandet bildades 2008, är från Canberra Australien och har släppt 2 plattor innan denna. Detta är i mitt tycker deras magnum opus, och en platta de lär få fullt sjå att toppa.

Första låten ”I ám” är superhiten och alstrets bästa spår tätt följd av ”Division symbols”. Därefter radas ett melodisnickrande av rang upp. Tack Gud för att sångaren Trenton Woodley inte anammar sig av avgrundsskrik a´la Motionsless in white utan ren härlig röst.Det finns knappt ett dåligt spår på albumet; de smittsamma poprefrängerna avlöser helt enkelt varandra. När grupper som Cilver, Shinedown, Hands like houses och Darkhaus skapar kvalitetsmelodier som är tidlösa går det inte att värja listan från intrång av musik som inte riktigt faller in i den allt som oftast stereotypa aor/melodiösa hårdrocksmallen. Månne är detta framtiden som krävs för att förnya genren?

5. Jaded Heart – Guilty by design

Tysk/svenska Jaded Heart huserar i samma fålla som Pretty Maids, Eclipse, Dynazty, Axxis och Crystal Ball. Många vill att de ska återgå till ett mer a.o.r-baserat sound som de omgärdades av via Michael Bormann. Trots mitt starka intresse för den genren föredrar jag definitivt plattorn då svenske sångaren Johan Fahlberg tog över mickstativet år 2005.  En annan bidragande faktor till det tyngre och mer passande soundet är deras svenske gitarrist Peter Östros. Jaded Heart har efter svenskbytena radat upp melodiska hårdrockjuveler.

Plattan rymmer 14 låtar, men kunde dissekerats i syfte att skala av lagom intetsägande låtar såsom ”No waiting for tomorrow”, ”My farewell” och ”My own way down”, något som skulle tightat upp plattan ännu bättre. Låtarna ”No reason”, ”Salvation”, ”Torn and scarred”, ”Seven gates of hell” och ”Godforsaken” är de starkaste lysande stjärnorna på albumet.

6. Sixx: A.M – Prayers from the damned

Vad i helv…! Precis, hur kategoriserar man Sixx:A.M? Modern rock, 90-talspastischer, pudelrock, alternativ rock? Sanningen är en crossover av föregående stilar det vill säga en eklektisk gryt av genrer – på ett positivt sätt. Har plattan något att göra på denna lista överhuvudtaget? Onekligen en berättigad fråga, en subtil balansgång helt klart. Utifrån kvaliteten och fokuset på starka melodier och refränger hamnar detta energiknippe på listan.

Sixx: A.M är ett ”projekt” grundat 2007 av Mötley Crüe basisten Nikki Sixx, gitarristen DJ Ashba och sångaren James Michael. Bandet har släppt fem album .”Prayers for the damned” fick ett syskon via ”Prayers for the blessed” som släpptes hösten 2016.

Plattan inleds tungt och avväpnande med klockrena rockhitsen: ”Rise” och ”You have come to the right place”. Temposänkande ”Prayers from the damned” samt aoriga ”Better man” visar upp plattans variation med bibehållen låtkvalitet. James Michael har en fantastisk rockröst med svärta som i bästa världar skulle kunna tygla hela Mellanöstern. Dessutom är albumet sanslöst skönt producerat.

Pampiga ”When we were Gods” och ”Everything went to hell” är också utmärkt. Enda spåret som jag inte är helt bekväm med är: ”Can´t stop”. Tillskillnad från åtskilliga band som i mina ögon onödigt nog släppt två album efter varandra exempelvis Stone Sour och Avantasia, lyckas de framavla ännu ett bra album, dock inte lika starkt som denna energibomb.

7. Darkhaus – When sparks ignite

Vad i helv…II! Precis, hur kategoriserar man tyska Darkhaus? Mörk melankolisk melodisk modern rock med ytterst smittsamma mollackord. Jag har alltid varit ett stort fan utav Depecehe Mode och på senare år finska The Rasmus samt tyska A Life divided. Även om Darkhaus inte på långa vägar är några kopior av nämnda band finns det ekon till dragningen till det melodiska och oftast himmelska refränger.

Som sagt det är melodisk, tungt producerat och refrängerna sitter som gjutjärnsgjutna. ”All or nothing” är första spåret tillika oväntat nog albumets allra sämsta. Skadan repareras omedelbart via efterkommande ”The last goodbye”, ”Feel my pain”, ”Second chances” och ”After the heartache”. Andra låtar som sticker ut från mängden är ”Lonesome road”, ”To live again” och ”Bye bye blue skies”. Deras första platta från 2013 ”My only shelter” är otroligt nog ännu bättre en denna underbara rockpärla.

8. Narnia – Narnia

Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt men orättvist ratar. De bildades 1996 i Jönköping av Christian Liljegren och CJ Grimmark. De är nu tillbaka med sitt 7: e studioalbum med den underfyndiga titeln Narnia. Deras förra platta  ”Course of a generation” från 2009 var enligt mig en klockren melodisk käftsmäll, en de själva oväntat var aningen missnöjda med.

Förutom Christian Liljegrens bravuriska sång har den gravt underskattade gitarrfantom CJ Grimmark ett stort finger med i spelet. Denne har en egensinnig gitarrstil som jag tycker är sanslöst skön, något han bland annat visat i Narna, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt grymt undervärderade Empire 21 (2014). Hade inte han varit djupt troende så hade han troligtvis blivit Gus G arvtagare att spela i Ozzy Osbournes band.

”It´s a killer, no filler” är ett epitet som passar albumet perfekt. De där riktiga ”hårdrockhitsen” kanske saknas, men helheten i melodisnickrandet är omöjligt att värja sig ifrån. Hade Gud varit hårdrocksproducent kunde det låtit så här fantastiskt bra helt enkelt. Tyngd, finess, variation och klockrena refränger äger albumet. Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall nog en bonus utifrån att jag är agnostiker. Kärleken till Gud genomsyrar definitivt texterna, dock inte hallelujaeuforier, något som annars kan bli aningen ”too much”.

9. Myrath – Legacy

Tunisisk hårdrock, det kan omöjligt vara bra? Så fördomsfull och fel jag hade. Nordafrikanerna förflyttar sina lyssnare till Sinbad & Tusen och en natt. Crossoverhårdrocken startade sin karriär som coverband, men som snabbt tröttnade på det och började skriva sitt eget material. Shehlil är Myraths femte album Jag började min dyrkan av Kamelot med låten ”Night of arabia”, vilken hade inslag av orientism. Det här osar också aningen Kamelot, vilket i mina öron är härligt i samklang med Symphony X.

Sångaren Zaher Zorgatis röst är mäktig och accentfri. Tunisierna kombinerar hemlandsmusiken med progmetal och melodisk hårdrock. Produktionen är himmelsk, låtarna är genomtänkta, refrängbaserade, bombastiska och välstrukturerade och typ inte ”det har jag hört förut”.  Svårt att plocka ut någon riktig favorit. Det är liksom bra rakt igenom.

10. Magnum – Sacred blood divine lies

En av mina första vinylskivor var ”Chase the dragon” från 1992. Trots att alla låtar inte var bra så var ”Soldier of the line”, ”On the edge of the world”, ”The teacher”, ”The spirit och ”Sacred hour” übermagiska. Därefter var jag ett troget fan till 1992 ”Sleepwalking” där kvaliteten markant reducerades. Mitt intresse vaknade till liv med uppvaknandet ”Princess Alice and the broken arrow” (2006). Från där har de visat att de fortfarande kan skapa magi med hits som: ”When we were younger”, ”Black skies”, ”The visitation”, ”Freedom day” och  ”Unwritten sacrifice”. Dock skulle ingen av dessa plattor utifrån ett helhetsperspektiv platsa på min eminenta lista.

Jag föredrar den mer metalliska produktionen som ”Visitation” (2011) uppvisade, än en på senaste ”Sacred blood divine lies”. Att plattan dels hamnar på  listan, dels så högt upp förvånade även mig. Låtarna var som ett taskigt bakhåll med båda flankerna vidöppna. Låtarna smög sig på mig. Till skillnad från de tidigare skivorna är detta nästintill ett helgjutet sådant.

Variationen är anmärkningsvärd hög och lägstanivån nästan obefintlig. Sämsta låten är ”Quiet rhapsody”, annars inte en dålig låt. De fyra bästa är: ”Twelve men wise and just”, ”Crazy old mothers”, ”Don´t cry baby” och  ”Afraid of the night”. Bob Catley sjunger fortfarande gudomligt; på skiva vill säga. Han och låtskrivarmotorn Tony Clarkin är de ende kvarvarande originalmedlemmarna i Magnum, lite typ Ken & Ron i Pretty Maids.  En ytterst angenäm och oväntad kvalitetshöjare.

11. Seven – Shattered

Britternas andra skiva, och uppföljare till ett utav 2014 års bästa aor-plattor. Premier League klubben Bournemouth är inte i mina ögon stadens stolthet utan Seven. Här pratar vi pure a.or där helgjutna plattor är lika ovanliga som Muhammedbilder i en kyrka. Numera är genren indirekt stendöd i etern och media, men frodas hos de som dyrkar mollackord, pompiga keyboards, starka melodier, kompetenta musiker och sångare med essensen utav rockröster.

Det har visat sig svårt att toppa ett riktigt bra album i a.o.r-branschen. Seven lyckas med den bedriften. Hela plattan osar a.o.r-classic det vill säga ett album som kommer att dyka upp på mångas best-of-listor även om 20-30 år – för de som fortfarande är i livet det vill säg. Musik som kan jämföras med 80-tals klassikerkillers såsom Icon, Fortune, Aviator, FM och Shy.

De fyra första låtarna lägger ribban sjukt högt. De toppas bara av ”Pieces of you” och ”High hopes”. ”Shattered” är allt som krävs av en adekvat a.o.r-platta. Inget att orda om, världsklass helt enkelt, från låtkvaliteten, variationen,  produktionen till den starka rösten.

12. The Defiants – 1:st

En supergrupp med otroligt kompetenta musiker varav tre av dem härrör från Danger DangerPaul LaineBruno Ravel och Rob Marcello. Bandet som 1989 skapade en av de 20 bästa låtar någonsin: ”Under the gun”.  Dock blev inte Danger Danger på något sätt några personliga favoriter; för ojämna och ”för rockiga” helt enkelt. 

De tre första låtarna är a.o.r-eufori av den högsta graden ”Love and bullets”, ”When the lights go down” och ”Waiting for love”. Feta riff och likdels überkorpulenta refränger/melodier,  med en utomjordisk skön produktion samt en kvalitets rocksångare, vad mer kan man begära?

Resten av plattan är en uppvisning i hur man skapar tidlös melodisk hårdrock av rang. Enda smolket i bägaren är bluesrockiga ”Lil´Miss Rock´n roll”, en stil jag verkligen aldrig någonsin gillat. Detta är Danger Danger på kvalitetssteroider med stark betoning på 80-talet utifrån de grymma refrängerna och långt bort från de intetsägande rockiga låtarna. Sista låten på plattan”Underneththe stars” sällar sig för övrigt  till de tre magiska låtarna.

13. Miss Behaviour – Ghost play

Norrköpingsbandet fjärde skiva. Det var via deras andra skiva ”Last man standing (2011) som gruppen tog klivet från lovande, till något att räkna med. Det epitetet stärktes med den ännu bättre ”Double agent” (2014). ”Ghost play”  är till skillnad från övriga plattor betydligt tyngre, utan att ge avkall på melodierna eller refrängerna. Jag har fått lite  inside infomation att grabbarna är ett stort fan utav Yngwie Malmsteen.

Det märks då det fullkomligt osar toner från ”Trilogy” och ”Odyssey” det vill säga Yngwie med tydliga refränger, något som jag tycker ha saknats i musikvärlden, förövrigt något han själv saknat de senaste 16 åren.  Jag tycker att den lite tyngre nya skruden klär gruppen bättre, trots att de skrivit aor-hits som ”Cynthia” och ”Double agent”.

Produktionen är klockren, låtmaterialet vassare och jämnare än tidigare samt att Sebastian sjunger bättre än någonsin och med reducerad svensk accent. Deras bästa platta inleds med en trippel av hits: ”Friendly fire”, ”The magician” och ”Pain and passion”. Lite lägre ner  låtlistan hittar man en av albumets bästa låtar: ”Never say never”. ‘

Som sagt Miss Behaviour har rört sig mera mot en melodisk hårdrock typ Dynaztys utveckling, men inte lika hårda, utan de värnar fortfarande om a.o.r-genren, som i topplåtarna ”Night moves” och ”Walking in shadows”. Den kombinationen är ett minst sagt vägvinnande koncept, trots recensenternas  tjat om musik från det förgångna. Plumpen i protokollet är rockiga och halvt refränglösa ”All eyes on you”. En petitess i sammanhanget utifrån att detta är Miss Behaviours bästa platta so far.

14. Delain – Moonbathers

Kvalitetsbärarnas kronan på verket är fortfarande ”We are the others” från 2012. Precis som föregående Thunderstone har de redan skapat sitt mästerverk. Trots det kreeras det fortfarande otroligt bra symfonisk pop/rock. Likt landsmännen Within temptation har de en utomordentlig fingertoppskänsla för ett varierat melodisnickeri. Charlotte Wessels poppiga men starka pipa är i paritet med Sharon den Adel från Within Temptation. Klassiskt skolade, men inte på något sätt operettjobbiga som exempelvis Tarja Turunen och 100 stycken till i female fronted rock genren.

”Moonbathers” är gruppens sjätte platta sedan 2006. Inledande ”Hands of gold”, ”The glory and the scum” och ”Suckerpunch” visa var det symfoniska skåpet ska stå. ”Fire with fire” och ”Dance macabre” sällar sig till ett utav utrymmet i samma skåp. Resten av låtarna är inte på något sätt plumpar i protokollet, men står sig lite slätt gentemot dessa fem hitlåtarna.

15. Vega –  Who we are

Detta är Vegas fjärde platta sedan 2010. Britterna har subliminalt utsetts till ett utav framtidshoppen i a.o.r – sfären. Albumets allra största styrka är också dess svaghet: jämntjockheten, ungefär som det brukar vara när det kommer till musik av Vega.  ”Who we are” sprudlar av energi, hits och kvalitet, också precis som vanligt, men låter aningen typ likadant; var för sig är låtarna klockrena.

Keyboarden tar aldrig överhanden utan kryddar låtarna subtilt.  Nick Workman sjunger mer varierat än tidigare det vill säga mindre nasalt.  Alla låtarna håller imponerande hög klass; från startfållan till målsnöret. Måste jag framhålla några låtar före några andra så får det bli a.o.r.besten ”Every litle monster” och ”White flag””Explode”. ”Generation now” samt ”Savin Grace”.

16. Change of heart – The Tiger

Listans andra pure-a.o.r album kommer också från England. 1998 släppte gruppen sitt debutalbum. Deras senaste alster kom ut 2005. ”The Tiger” är ett fantastiskt comebackalster, deras bästa någonsin faktiskt. Sångaren, gitarristen, låtskrivaren och motorn  Alan Clark är indirekt bandet, det är hans skötebarn.

Inledningsfyrlingen med låtarna ”Rise to the challenge””Wayward son”, ”Roads of my life” och ”March of  the soul” är en grym inledning på en a.o.r-platta. Krutet är dessvärre inte lika torrt på resten av albumet. ”Only tomorrow”, ”Stone cold” och ”Stone cold” är andra bra låtar. 7 bra låtar av 11 är dock inget att skämmas för. Change of heart är lite ”bluesigare” än sina bröder i Seven, mer i paritet åt FM eller Chris Ousey.

17. Shakra – High noon

Mitt intresse för gruppen vaknade i och med albumet ”Everest” 2009. Innan dess figurerade de under min hårdrockradar. Så tidigt som 1998 släppte de sin första platta; ”High noon” är deras 10 skiva.  2011 frigav de underbara ”Back on track”, 2013 krutdurken ”Powerplay”. På de plattorna hade sångaren Mark Fox (2002-2009) ersatts av  John Prakesh. Det innebar inte i mina öron någon väsentlig skillnad  eftersom de nästan var karbonkopior utav varandra. På nya plattan är Mark Fox tillbaka bakom mickstativet.

Deras Schweiziska kollegor i Gotthard påminner mångt och mycket om varandra. Deras stilar känns…genuint Schweiziskt? Det finns också drag av AC/DC fast med refränger och melodier det vill säga något som australiensarna allt som oftast saknar.

Bandet inleder med singeln och klockrena hårdrockhiten ”Hello”.  Andra riktigt bra låtar är ”High noon”, ”Is it real”, ”The storm” och i viss mån ”Stand tall”. Resten av materialet fyller sin funktion, men inte mer. Då Shakra tillhör hårdrockgrupper med väldigt hög lägsta nivå blir helheten riktigt bra, men inte lika bra som de föregående tre plattorna.

18. Thunderstone – Apocalypse again

Den finska melodiska hårdrocksvågen har kommit av sig en aning. Thunderstone är tillika power metal, heavy metal och melodic rock det vill säga, periodvis rätt snabb och dubbelkaggad hårdrock.  Deras första platta kom ut 2002, deras senaste 2009. ”Dirt metal” hette den halvt braiga plattan där originalsångaren Pasi Rantanen utgick för att bereda plats åt svenske Rick Altzi (At Vance, Masterplan). 6 år senare återtar Pasi Rantanen sångtronen genom 2016 års ”Apocalypse again”.

Det visade sig vara en rockrockad i rätt kvalitetsmässigt riktning. Pasi känns som Thunderstone; musiken upplever jag vara en självklar adekvat uppföljare utav ett av 2007 års bästa hårdrocksalbum ”Evolution 4.0″. På den skivan finns förövrigt låten ”10 000 ways” som kom två i i Finlands uttagning till Eurovision song contest.

Det dryper kvalitetshårdrock där melodier och refränger är minst lika viktig som tyngden och snabbheten precis som giganterna Masterplan och Firewind. Likt de banden har Thunderstone hittat sin egna patenterade hårdrockstil. De första fem låtarna av plattans nio är rent magiska. De fyra kvarvarande är helt okej, men inte i samma kaliber. Skivan är väldigt bra dock ½ ljusår från ”Evolution 4.0″ där alla ingredienserna i rockgrytan föll på plats. Har svårt att tänka mig att de någonsin bräcker den kvalitetströskeln.

19. First Signal – One step over the line

Vill man ha sin a.o.r. IKEA-certifierad så är detta plattan för er. Den innehåller alla standardfomulär det går att använda sig av, det vill säga någon form av kortfattad a.o.r-bruksanvisning. Svenske Daniel Flores tycks vara involverat i allt Frontiers skeppar ut numer, detta album är inget undantag. Utifrån förra plattan har denne lyckts med konststycket att slipa bort de flesta barnsjukdomar.

Trots alla a.o.r-avbockningar finns det sex riktigt bra låtar i denna jämntjocka sörja. ”Broken, ”Karma”, ”Minute of your time”, ”Shes is getting away”, ”Loves gets through” och ”December rain” är i mina ögon de klart bästa låtar, de andra är egentligen inte heller helt slätstrukna, så kontentan blir att plattan är riktigt bra

20. Enbound – The blackened heart

Enbounds andra platta, är en som med hästlängder slår debutalbumet. Sångaren och låtskrivaren från Work of art, Lars Säfsund får utlopp för sina dubbelstamp gener, dock med ett alltid närvarande melodisinne.

De levererar bombastisk melodisk metal med drag av powermetal, a.o.r, progressiv metal och symfonisk sådan. Kombinationen fet produktion av Jacob Hansen och Lars sköna röst skänker oss lyssnare en platta som växer för varje lyssning som läggs till handlingarna.

21. Kissin´Dynamite – Generation goddbye

Oj då, en grupp som fallit helt under min radar. Fått för mig att de varit ett fattigmans Reckless love  eller sleazeepastischer (som i sin tur är en halvparodi). Plöjde igenom deras förra platta : Megalomania från 2014. Hittade 5 riktigt bra låtar på den. Dags att ta dessa populära tyskar på allvar månne?

De tycks gjort en Dynazty,  det vill säga vandrat ifrån ett mer sleazeebetonat sound till melodiös hårdrock  och inslag av aor faktiskt. Refrängstarka ”She came she saw” är en av många juveler på plattan. Tunga ”Under friendly fire” visar på att de precis som Dynazty kan hantera mjukare som tyngre låtar på ett utmärkt sätt. ”Utopia”, ”Somebody to hate” och ”Masterpiece” dryper av melodisk världsklass helt enkelt.

Mix och mastering sköts av Sascha Paeth. Killen som producerar Kamelots plattor borgar för god kvalite, denna platta är verkligen inget undantag. En extra guldstjärna får de för att deras tema på plattan tar upp pandemin om hur moderna människor hellre sitter med sina mobiler eller framför datorskärmar, än att umgås.

Några av Årets bottennapp

Rick Springfield – Rockt science

Nashville-rock är inte min stil. Detta är säkert inte dåligt, men far from powerpop/rock smittsamma låtar som brukligt infinner sig på hans plattor. Låtarna”Down” och ”We connect” pallar jag med resten är för ”vuxet”, för rockigt och för intetsägande.

Drive she said – Pedal to metal

I paritet med Yngwies senaste plattor hamnar  allt som oftast produktionen och har så alltid gjort, oförklarligt illa. Det går ju inte att leva hur länge som helst på guldkornen med Michael Bolton i början av  det glada 80-talet. Allt från rösten till låtarna i sig osar motsatsen till a.o.r-kompetens, oinspirerande.

Yngwie Malmsteen – World on fire

Herregud vad sysslar människan med? Från husgud av husgudar till medioker på allt förutom att spela gitarr. Från storhetsvansinne till überhybris.  Från variation till att återupprepa typ allt.  Från ett gudabenådat melodisinne till knappt inga refränger alls. Trots en manisk sida att inneha vokalister över rang, till att sjunga helt själv. Marcus och Martinus sjunger sämre, men han är ändå flera ljusår från Joe Lynn Turner, Mark Boals eller Göran Edman register. Han krävde det, hans musik kräver det, men nu förnekar han det.

Att han dessutom producerar sina egna alster är oväntat nog ännu större källa till tandgnissel, ofattbart dålig helt enkelt. The Platters demoinspelningar framstår ju som smärre mästerverk i jämförelse. Låten ”World on fire” har ju potential att reproducera det förgångna på ett positivt sätt det vill säga med en annan sångare.

Hartmann – Shadows and silhouettes

En av mina subtila husgudar har varit forne At Vance sångaren Oliver Hartmans soloalster. Hans senaste är dock 3 kilometer åt fel riktning. Jag är medveten om att artister vill skriva annan typ av musik i syfte att bredda sig. I min mening borde kanske han istället infogat sitt material  under annat flagg exempelvis som Oliver Hartman. Det finns några halvbra saker på plattan, men de räddar inte genrebytet trots en gudabenådad röst. Hans vision är måhända att bli Tysklands svar på Simon & Garfunkle?

Q5 – New world order

Detta borde i rimlighetens inte ens kunna jämföras med Q5. Jag minns med glädje ”Steel the light” och ”Lonely lady” från 1984. Det här är något annat, något betydligt sämre på alla nivåer. Man skulle behöva gräva till Nya Zeelad för att hitta något som skulle kunna klassas som en adekvat refräng.

Overland – Contagius

Titeln kunde inte vara mera missvisande. Rockigt och bluesigt som det förslår, det vill säga tvärtom det som jag vill ha serverat på min aor-tallrik. Förra plattan ”Epic” från 2014 var ett enhetligt guldkorn, detta alster dess raka motsats – tyvärr. Godtagbara är ”Easy on me” , ”Edge of the universe”, ”Back where I belong” och ”Unforgiving world”.

Några av Årets låtar

Årets bästa låt är lika oväntad som klockrent annorlunda. Avenged Sevenfold har på den nya platan The Stage ändrat sitt sound…till det bättre, påminner ibland lite om ett progressivt System of a down, med melodier. Nyskapande är ett starkt ord, men nåt i den stilen. Tredje låten på plattan, Sunny disposition är en gudomlig orgie utav taktbyten, utan ett försök att briljera tekniskt som musiker. Ödets ironi är väl att plattan som låten i sig inte kan kategoriseras som melodisk hårdrock.

Reckless love  - We are the weeken

Epica – Edge of the blade

Miss Behaviour – Never say never

Narnia – Who do you follow

Dynazty – The human paradox

Alterbridge – Show me a leader

Hammerfall- Hammer high

Change of heart – Wayward son

Sunstorm – The sound of goodbye

Nordic Union – When death is calling

Pretty Maids – When God took a day off

Pain – Call me

Thunderstone – The Path

Serious Black – Dying hearts

As Lions – White flags

Rage of angels – Love will never die

Darkhaus – The last goodbye

Cilver – Break free

Kissin Dynamite – Under friendly fire

Graham Bonnett Band – Strangest day

Myrath – Get your freedom back

Niva – Dressed to kill

Evergrey – Someday

Vega  - Every litle monsters

Jaded Heart – No reason

Fit for rivals – Gave it away

Shakra – Hello

Inglorious – Girl got a gun

Crystal Ball – Never a guarantee

Treat – Nonstop madness

Seven – Pieces of you

Angels or kings – You better pray

Chris Ousey – War

Oceans of time – Show me the way

First Signal – She´s getting away

Sixx:A.M – Better man

Cry of dawn – Tell me

Magnum – Twelve men and just

Iron Mask – The first and the last

Hardline – Were will we go from here

Avantasia – Mystery of a blood red rose

Greenday – Revolution radio

Enbound  - Get ready for

Apollo – Power

The Defiants – Underneath the stars

Gemini Syndrome – Sorry not sorry

We are the catalyst – Askja

Palace – Masters of the universe

Hands of houses – I´am

Normandie – Fight

Inte riktigt hårdrock, men bra ändå

De första 6 låtarna på Avenged Sevenfold är eklekticism på hög nivå. Absolut ett utav årets bästa plattor. Svenska Normandie kommer inte långt efter med sitt toppenalbum ”Ingus. Australienska Hands like houses har med sitt ”Dissonants” också skapat ett utav årets bättre album, tillika en 4:e plats på min lista.

Sedan har vi Sixx: A.M, Cilver och Darkhaus som också uppviglades in på huvudlistan, tillika 4:a på min lista. Därutöver överraskade Breathe Atlantis med klockrena ”Futurestories”.

Skillet – Unleashed

Darkhaus – When sparks ignite

Avnged Sevenfold – The Stage

Sixx:A.M – Prayer for the damned

Cage9 –  Illuminator

Alterbridge – The last hero

Normandie – Ingus

Breathe Atlantis – Futurestories

Hands like houses – Dissonants

Stitched up heart – Catch me when I fall

Billy Talent – Afraid of heights

Gemini Syndrome – Momento mori

Greenday – Revolution Radio

Svensk och nordisk hårdrock

Nordisk hårdrock har vuxit sig till en maktfaktor i typ alla genrer inom hårdrock från mjuk totoinfluerad västkusthårdrock till avgrundsskrik från helvetet. En gemensam nämnare är dels melodisinnet, dels kvalitetsstämpeln. De figurerar i lika hög grad som låtskrivare, producenter, studiomusiker, omslagstecknare eller körsångare.

Här nedan följer ett urval av nordisk hårdrock och då är inte death eller black metal grupperna inräknade eftersom jag inte gillar sådan typ av hårdrock.

Alessandro Del Vecchio och Dennis Ward är några som tycks vara delaktiga i det mesta som släpps på det italienska skivbolaget Frontiers, men där finns även svenska Daniel Flores (Find me, Murder of my sweet), Eric MårtenssonMichael Palace med flera. Lägg till bland annat Angelica Rylin som bakgrundssångerska.

Svenskt

Major instinct, Nordic union,  Dynazty, Wolverine, Treat,  Cruzh, Featherstone, Evergrey, Sabbaton, Twilight force, Twins crew, Palace, Yngwie Malmsteen, Miss Behaviour, House of shakira, Grand Magus, Theander Expression, Erika, Atomic love reactor, Toxic Rose, Wigelius, Pain, Chris Antblad, Last Autumn dream, Mary´s Creek, Binary Creed.

Sunstrike, Narnia,  Niva, Witchcraft, Ram, Manimal, Eternal of Sweden, Billion dollar babies, Bombus, Peo, Civil War, Stefan Berggren, Hammerfall, Amaranthe, Kee Marcello, Ghost, Cry of dawn, Enbound, Bulettrain, Wickman Road, Violet Janine, General greed, Astrakhan, We are the catalys, Sister, Grand slam, Cloudscape

Norskt

Equator, Jorn, Whitem, Circus Maximus, Leprous, Sirenia, Outlasted.

Danskt

Royal Hunt, Shotgun revolution, Pyramaze, Pretty Maids, Nordic Union, Meridian, Forever still, Section A, Shotgun revolution

Finskt

Tarja, Reckless love, Thunderstone, Sonata Arctica, Imperium, Shiraz Lane, King company, Astralion, Eilera, Poets of the fall, Dark Sarah, Corona skies. Red eleven.

Light – Listanalys

Dessa rätt braiga album placerar sig strax utanför de 17 som placerat sig före dem. Chris Ousey - Dream Machine, 7HY - Stories we tell, Dynazty - Titanic mass, Cry of dawn , Nordic Union - Nordic union, Serious Black - mirror mirror.

Jag valde bland annat  bort upphaussade Palace och Niva eftersom jag tycker att det är på tok för lite låtar som ”sätter sig”, för standard helt enkelt.

Är stormaktstiden tillbaka? De tidigare listorna har varit orgier utav svensk melodiös hårdrock kvalitet. Det svenska stålet tycks i och med årets lista kluvit kvalitetskraven ännu hårdare.

Inte mindre än 4 ½ plattor är svenska, 4 brittiska,  1½ tyska, 2 amerikanska, 1 holländsk, 1 finsk, 1 schweizisk, 1 dansk, 1 kanadensisk.

Urval av 2017 skivsläpp

Solen tycks lysa på denna relativt anti-mediala genre även nästa år. På pappret ser det oerhört bra ut.

Jim Jidhed, Pride of lions, Firewind, Murder of my sweet, Gotthard, Starset, Lionville, Place Vendome, Stone Sour, Harem Scarem, One Desire.

Europe, Art Nation, H.E.AT, Sapphire eyes, C.O.P, Grand Design, Threshold, Brother firetribe, TNT, Battle beast, Eclipse, Edenbridge, Saffire.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Inledning

Året som gått har ur ett a.o.r./melodiskt hårdrockperspektiv varit mycket givande. Kluster av nya grupper, äldre rävar och som  vanligt en uppsjö utav Frontierskonstellationer rosade marknaden. Signifikativt har varit att de flesta innehållit 3-5 riktigt bra låtar, varvade med intetsägande och standardiserade tongångar som exempelvis: Stan Bush, House of lords, In faith, From the fire, Sonic station, Three lions, Grand Design, Magnum, State of  Salazar, Delain, Perfect view, L.R.S.

Brittisk a.o.r genomgick 2014 en  form av renässans med intressanta nya band som skjutit i höjden med bland annat Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Night by night, United nations, Daylight robbery, Skyscraper. Lägg till gamla uvar som Steve Overland, Vega och Magnum så har de återigen blivit en nation att räkna med.

Melodiska hårdrocks kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur brr plattan än  är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. 1. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. 2. White Widdow är ett exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de många fans och kritiker uppskattar det de gör.

Australiensiska White Widdow är som sagt ettprydligtt exempel på en platta som uppfyller tre kriterier, men saknar den fjärde. I detta fall är det i mitt tycke sångaren Jules Millis som är den felande länken. Dels kan jag inte lyssna på plattan på grund av just detta, dels finns det inte en chans att den når upp till min topp-10000, ifall en sådan funnits just gå grund av den faktorn.

Jag menar inte alla sångare kan hålla Steve Perry klass, men detta är på tok för svajigt, ansträngt och medelmåttigt för att kunna bära denna bombastiska a.o.r orgie. Då hjälper inte ens det tunga artilleriet utav stämsång.

2014 års 16 bästa plattor

Kampen om den åtråvärda melodiska hårdrocktronen stod mellan svenskarna och britterna. Fish´n chips älskarna hamnade på 2:a och 3:a plats på listan. De hade också sex grupper på topplistan, skandinaverna 6½, något som avgjorde saken.

För mig var det oväntat att britterna skulle vinna bataljen. Att blanda en lista med a.o.r och melodiös hårdrock är inte det enklaste tycker jag, men skillnaden är ju inte precis superstor, eller är den det? Är diskrepansen mellan Empire 21, Dynazty, Alle/Lande, A.C.T oöverkomlig jämfört med Overland, 7 eller Work of art?

1. Empire 21 – Empire 21

Debutplattan från Empire 21 består bara av välrenommerade musiker som varit med i band som Narnia, Darkwater och Harmony. Gitarristen  Carl Johan Grimmark grundade Narnia med Christian Liljegren därefter han denna underskattade gitarrfantom medverkat på massor av plattor med grupper som Fullforce, Audiovision, Rob Rock, Divinefire, Flagship och Planet Alliance.

2007 släppte han sin soloskiva under namnet Grimmark. Det blev en personlig favorit hos mig. Killen har ett sinne för att skapa sjusärdeles sköna melodislingor i kombination med bra chorus på sitt egna lilla egna vis. Många låtar på debutalbumet är helt enkelt ett knippe guldkorn som I can´t, All is lost, Traveler, 100 nights, This is my story och No matter the winds of change är bevis på exceptionellt bra musik.

Sångaren Richard Hunteke starka och personliga röst omgärdas av ett modernt välproducerat sound som fullkomligt däckar mig. Detta är högkvalitativ tung, mogen melodiös hårdrock som verkligen sticker ut; frustrerande kompetent. Att inte skivan nämnts mera i hårdrock pressen är ett smärre under. Den troliga förklaringen till detta är nog de kristna texterna och att Grimmark själv medverkat på ”kristna hårdrockplattor”.

Jag själv är inte kristen, men så länge inte budskapet hamras ut med lovsånger till Gud är det verkligen inget problem för mig. Visst är det übertung hårdrock som serveras; borde denna musik ens få vara med på listan beroende hur man definierar sin melodiska hårdrock? I mitt tycke absolut eftersom de sätter melodierna och refrängerna i främsta rummet.

2. Overland – Epic

FM gått i stå passar Steve Overland på att släppa sin bästa platta so far. Den är ljusår bättre än hans tidigare solalbum: Breakaway 2008 och Diamond dealer 2009. Allt ifrån den optimala produktionen med Mike Slammer (City boy, Streets, Steelhouse lane, Seventh key) bakom rattarna till helt enkelt bättre låtmaterial. Den klockrena Radio radio ställer in a.o.r-radarn för nästkommande låtar som If looks could kill , Down comes the night, If your heart´s not in it, och Time for letting go.

Trots många år i branschen har inte sången från Steve Overland börjat halta, snarare tvärtom, den har mognat likt ett ukrainskt vin, och är som klippt och skuren för musiken på denna platta. Detta är det närmaste tidiga FM jag hört ifrån Steve, utan att falla under epitete karbonkopior. Jag har aldrig varit förtjust i FM´s rockigare och bluesigare inriktning. Det är väl avsaknaden av dessa element som jag fullt ut faller för denna platta

3. Seven – 7

Brittiska Seven är årets Laneslide. En jätteöverraskning sprängfylld med a.o.r precis som jag vill ha det serverats. Det är väl synd att säga att de sticker ut från mängden, men de levererar pråligt fluffig 80-tal på absolut rätt sätt, alla pusselbitarna faller liksom på plats. Hypersköna Shoot to kill visar var debutskåpet ska stå. Efterföljande Inside love är nästan lika bra, precis som Still. Lite längre ner hittar vi Stranger, och nästan bästa låten på plattan Thru the night. Sista låten som höjer sig över mängden är Don´t break my heart. Att de placeras framför mer helgjutna plattor som H.E.A.T och Within Temptation är på grund utav att detta verkligen essensen av pure a.o.r och att det är deras första platta.

4. Heat – Tearing down the walls

Jag måste abdikera i men dogmatiska subjektiva devis att detta band är överhypat. Visst, de tillhör inte mina absoluta favoriter. I och med förra plattan Address the nation,  deras uppträdande på 2014  års Firefest och senaste plattan står det klart även för mig att de tillhör eliten av melodic rock i världen.

Deras signum på de två senaste alstren är variation och jämnhet; två faktorer som gör att skivan placerar sig framför Vega. Tunga Point of no return varvas med rockigare A shot at redemption, glammiga Inferno, kaxiga Enemy in me, popiga Mannequin show med aoriga Eye for an eye. Variationen är deras styrka kombinerat med starka chorus, trots det saknar jag ännu flera klockrena ”hits”  a´la Point of no return, Mannequin Show och Enemy in me.

5. Within temptation – Hydra

Det är bara såhär enkelt att skapa himmelsk bra musik. Likt Halestorm har holländska Within Temptation både lyckats återskapa sitt patenterade bombastisk låtsignum parallellt som de experimenterar med rap och dylikt utan att upprepa sig för mycket. I vanliga brukar sådana här  abrovinscher sluta med ett rejält magplask när många grupper tror att de har Beatles eller ABBA-ådrorna i sig. Detta stolta holländska flaggskepp har i och med detta album lyckats framavla fyra plattor på raken: The Silent force (2004), The heart of everything (2007), The Unforgiving (2011).

Det torde vara smått kriminellt att inte ta med deras senaste platta utifrån ett melodiskt hårdrock perspektiv. Visst, plattan är i mina öron inte lika bra som sin föregångare The unforgiven från 2011. Det räcker ändå lätt för att kvala in på denna eminenta lista då konkurrenterna sällan lyckats med konststycket: ”inte-en-dålig-låt”. Min favoritlåt på Hydra är den smittsamt refrängstarka Covered by roses. Andra guldörhängen är Let us burn, And we run  och Paradise. Tyngd, melodiorgier och variation samt den makalöst sköna rösten från Sharon Den Adel tilltalar alla kategorier av musikälskare just på grund av att helheten blir så bra, denna platta är inget undantag.

6. Vega – Stereo messiah

Tredje plattan med dessa energiska brittiska hitsnickrare. De fullkomligt översköljer lyssnaren med vitala låtar såsom Bon Jovi skulle ha låtit om de inte vandrat fel väg i den melodiska rockdjungeln. Nackdelen är att låtarna har en tendens att låta lite lika; det blir liksom aningen jämntjockt. Bröderna Tom och  James Martin ”The Martin brothers” är ändå som skapta för att konstruera brottarhits. Det har de bland annat visa via Vega, men också  genom låtar till Khymera, Issa,  House of lords och Sunstorm för att nämna några.

Den adrenalinstinne sångaren Nick Workman delar  mig i två läger. Ibland känns rösten helt rätt, ibland enbart jobbig. Den dynamiska titellåten Stereo messiah är en en av plattans allra bästa låtar. All or nothing kommer inte långt efter precis som Wherever we are, Gonna need  some love tonight, The neon heart och The Fall är annars de mest lysande stjärnorna

7. Allen/Lande – The great divide

Det känns lite konstigt att inte Magnus Karlsson är delaktig i detta projekt, eftersom han i mina ögon  indirekt var Allen Lande. I vilket fall som helst tog Timo Tolkki över stafettpinnen, något som instinktivt kändes ytterst negativt. Hans senaste låtskrivarprojekt har i min smak inte alls varit speciellt bra förutom första och sista plattan med Revolution Renaissance. Jag blev dock positivt överraskad av att många låtar var riktigt bra och produktionen för en gångs skull satt där den skulle.

Det är ju inte för intet som jag en period i mitt liv dyrkade Stratovarius trots Timo Kotipeltos ibland enerverande röst. Sådant slipper man dock på denna platta när Jorn Lande och Russell/Allen  håller i studiomickstativen, tyvärr allt för sällan tillsammans. Mina favoritlåtar på plattan är Down from the mountain, In the hands of time, Lady of winter, Dream about tomorrow och klockrena Hymn to the fallen samt Reaching for the stars (plattans mest bombastiska chorus).

8. Brother Firetribe – Diamond in the firepit.

Trots årets fulaste omslag så är det stort sett omöjligt att inte ha med denna grupp på listan eftersom de har en väldigt hög lägsta nivå, ungefär som The Poodles. De andas verkligen pure a.o.r och uppfyller nästan de fyra kriterierna som jag ställt upp.

Pekka Heino är en gudabenådad sångare, dock upplever jag ibland att rösten efter ett tag känns aningen monoton. Trots en bra platta är Diamond in the firepit deras sämsta. Mina favoritlåtar är inledande Love is not enough samt For better or worse, Trail of tears, Edge of forever och Tired of dreaming.

9. Work of art -Framework

Så snuskigt välspelat, tight och sjukt bra producerat. Kan det bli bättre? Absolut, det jag ärligt saknar är fler av de klockrena chorusen som: Shout till you wake up , How do you sleep at night, Time to let go och The machine. Resten blir holistiskt sett alltför intetsägande för att hamna på min  topp-5 helt enkel.

10. Threshold – For the journey

Proggmetalband tyr sig sällan till skaran som kan kombinera teknisk skicklighet med minnesvärda chorus. Threshold har den förmågan och har visat det på plattor som Dead reckoning (2007) och March of progress (2012). Jag upplever dem lite som 2000-talets svar på Asia.

De två första låtarna Watchtower on the moon och Unforgiven är schizofrent typiskt för dem och en optimal inledning på denna sköna platta. The Box, Turned to dust och The mystery show tillhör låtar som jag tycker är lite extra minnesvärd på ett för övrigt mycket jämnt album. Threshold har verkligen hittat sin egna stil, det finns inget annat band som låter likt dem

11. Miss behaviour -Double agent

Precis som Dynazty känns deras senaste som att de hittat sin stil. Detta är en varierad platta med många guldkorn. Den enda nackdelen jag finner på plattan är det  subtila drag av svengelska, men dock inte tillräckligt störande för att kunna njuta utav helheten. Edge of the world, Magic feeling, The cause of liberty och Dancing With danger är klockrena tyngre aor-hits. Double agent är en kommande a.o.r classic. Det känns extra kul att såhär bra melodiös hårdrock hittas i min hemstad Norrköping; the city of Marduk och Eldkvarn.

12. Angels or kings – Kings of nowhere

Ett FM -light, kan det vara något? Definitivt, britterna levererar ett jämt-tjockt-album där det finns fyra låtar som höjer sig över genomsnittet. För cirka 30 år sedan kallade sig bandet AOK, de försvinner, de återuppstår med ny sångare, nytt bandnamn för att släppa sitt debutalbum på Aor Heaven. Sångaren är dock ingen ny Steve Overland, vilket drar ner betyget en aning.

Vill man ha nyskapande a.o.r så bör man inte inköpa denna platta, man har liksom hört det förut. Jag är dock en sann melodifinnare och förträngde detta faktum. Jag sväljer istället de 80-tals klonerna och produktionen med hull och hår. Låtarna Any other girl, Ice turned to rain, Left me in love och  Another lost boy gillar jag  allra mest.

13. A.C.T – Circus pandemonium

Överkvalificerade musiker,egenproducerad platta som ligger på bandets egna label med ett unikt eklektiskt progg/pop/rock-sound. Denna konceptplatta handlar om en cirkus och är deras femte studioplatta. Om det funnits någon rättvisa i musikvärlden så borde de dels spela för utsålda arenor, dels tillhöra de mest streamad, tyvärr är verkligheten påträngande för skev för genialitet.

Härligt med grupper som A.C.T och Jono som tycks ignorera rådande mallar och ramar. ”The end”, ”Everything´s falling” och ”The funniest man alive” är obeskrivligt annorlunda och bra.

14. Dynazty – Renatus

Med deras fjärde platta känns det som att Dynazty äntligen hittat hem till sin stil. Precis som Empire 21 kan detta kännas aningen för tungt för listan, men då fokuset även här ligger på medvetet bra melodier och chorus finns den med. Utvecklingen har skett från sleaze, till mer tyngre a.o.r till tung melodisk hårdrock. Frontfiguren tillika sångaren Nils Molin håller hög internationell klass och har verkligen en pipa som passar denna typ av musik.

Produktionen är också explosivt rattad utav Peter Tätgren (Pain), det låter helt enkelt fantastiskt. Riffen sprutar fullkomligt ur bandet som ett artilleri av kulsprutor. Här har de inte kompromissat med halvmesyrer eller sega ballader, fullt ös från start till mål, på gott som ont. De låtar som jag anser vara bäst är Dawn of your creation, Run amok, A divine comedy och Incarnation.

15. Jaded Heart – Fight the system

Likt ett light-pretty Maids balansera svensk/tyska Jaded heart sin melodisk hårdrock mellan tungt och mindre tungt. Jag föredrar detta sound före den mera a.o.r.-inriktade tiden med Michael Boorman vid mickstativet. Med svenskarna Johan Fahlberg på sång och Peter Östros på gitarr har konstellationen via de tidigare plattorna Helluva Time, Sinister Mind, Perfect Insanity och Common Destiny visat att detta inte är något engångstillfälle.

De levererar nästan alltid ett habilt hantverk. Tunga Schziphrenic lägger ribban för resten av skivan. Not in a million years, Never free och  In the shadows är andra guldkorn. Dock kunde jag klarat mig ifrån låten Terror in me som är halvhorribel

16. Harem Scarem- Thirteen

De pålitliga kanadensiska trotjänarna 13:e platta. Den unisont hyllade debuten kom ut 1991. Det fullkomligt ekar av Pete Lesperances  personliga gitarriff. Harry Hess har en säregen röst som fortfarande känns lika vital som den alltid gjort.

Mina tre favoriter på plattan är Saints and sinners, The midnight hour samt avslutande Stardust. Förutom dessa toppar balanserar kvaliteten på båda sidor om godkäntskalan. Det som kvalificerar albumet att inta en hedrande 15:e plats är körerna, produktionen, variationen och rösten. 

Svenskt och nordisk

Året som gått har som vanligt inneburit massor av svensk melodisk hårdrock, men mindre än de föregående åren från de andra nordiska länderna. 

Dynazty, Empire 21,  Miss Behaviour, Alien, Nubian rose, H.E.A.T, A.C.T, Dalton, Sunstrike, Houston, 220 volt, Grand Design, Work of art, Sonic station,  Adrenaline Rush, Crazy Lixx, State of Salazar, Laney´s legion, Niva, Care of the night, Evergrey, Amaranthe.

Nordiskt: Brother Firetribe, Free spirit, Audrey Horne, Moonland,

Några av årets största besvikelser

Asia - Gravity

På deras 10:e platta hade jag hoppats på betydligt mer gitarrer än på föregående XXX från 2012 som egentligen kunde klassas som ett popalbum. Mer gitarrskrammel levererades utan att på något sätt komma upp i Pretty Maids nivåer, vilket inte heller var väntat. Dessvärre synkades inte låtkvaliteten med det förstärkta gitarrljudet. Jag fick leta länge innan jag hittar någon låt som behagade mig. Valet föll på behagliga Nyctophobia.

Alien – Eternity

Jag hade enormt stora förväntningar på denna platta. Utifrån deras lyckade framträdande på Firefest och att hela bandet återigen är samlat fanns förutsättningar att skapa magi. Det är inte på något sätt dåligt, utan bara intetsägande själlöst.

Hittar knappt en låt som skulle kunna platsa på deras debutalbum. Det låter vid första lyssningen väldigt bra, men melodierna flagnar rekordsnabbt. Ska jag hitta något som är är bra är det Unbroken och What goes up. Synd på så rara ärtor då sångaren Jim Jidhed fortfarande besitter en av Europas starkaste och bästa a.o.r-röster.

Unisonic – Light of dawn

På andra plattan har bandet försökt tillfredsställa utsvultna dubbeltramp-törstande Helloween-fans. Egentligen inget fel på det, tyvärr missade de att skapa tillräckligt bra låtar under processen. Det som var riktigt bra på första plattan är nästintill bortblåst. Med ett sådant här meriterande gäng utav musiker borde det vara omöjligt att skapa så få minnesvärda chorus som lyfter musiken, undantaget är låten Exceptional.

Gotthard – Bang

Andra plattan med nya sångare Nick Meader, mannen som efterträdde den tragiskt omkomne Steve Lee. Dessvärre har kvalitet efter sångrockaden störtdykt, ungefär som FM efter deras andra platta. Visserligen är plattan en klar uppryckning från förra albumet Firebirth (2012), men ändå långt ifrån Gotthardstandard.

Winger – Better days comin

Kunde inte sagt det bättre själv, men undrar om det kommer att komma bättre tider för Winger. Förra plattan Karma (2009) var  tung, melodiös och varierad, det vill säga en riktigt grym platta med myriader av slagfärdiga melodier, denna platta är dessa raka motsats. Queen of babylon, är helt okej, resten är på tok för dåligt.

Några av årets guldlåtar

Under året som gått har massor av melodisk rock försökt blidka fansen. Även om de flesta plattorna var långt ifrån några helgjutna klassiker så fanns det en och annan låt som kommer att bli personliga favoriter. Några av dem som jag gillade extra mycket var:

Angels or kings – Any other girls, Overland – Radio, radio, Laney´s legion – Lady luck, Seven – Thru the night, Brother firetribe – Love is not enough, Three lions – Trouble in red dress, Threshold – Unforgiven, Dynazty – Run amok, Amaranthe – Drop dead cynical, Within Tempation – Covered with roses, H.E.A.T – Point of no return, Grand Design – 10 outta 10, Magnum – Unwritten sacrifice, Vega – Stereo messiah, Allen/Lande – Reaching for the stars, A.C.T – The end

Inte melodiös hårdrock, men bra ändå

Sixx: A.M. -  Modern vintage

Triosphere – The heart of the matter

Accept – Blind rage

RIP Fergie Frederiksen

Dennis Hardy ”Fergie” Frederiksen (15 Maj 1951 – 18 Januari 2014). En av a.o.r-världens största röstikoner lämnade detta år jordelivet. Han hade de senaste åren brottats med cancer, vilket till sist fick honom på fall. Utifrån mitt intresse för denna numera smala genre var Fergie urtypen för hur en sångare skulle låta helt enkelt. Den optimala rösten kvalade lätt in på min topp-2  lista, i sällskap med den eminente Jimi Jamison.

Han förgyllde oss fans med grupper som Trillion, LeRoux, Toto och dylika solokonstellationer. För mig är det dock Toto – Isolation som frambringar mest minnen i kombination med Dennander/Frederiksen – Baptism by fire samt  hans näst sista platta Hapiness is the road. Låten Turning point” från 1982 med LeRoux fick/får mig att kippas efter andan, a.o.r.-perfektionism uti fingerspetsarna.

RIP Jimi Jamison

Jimmy Wayne ”Jimi” Jamison (23 Augusti 1951 –  1 September 2014). 1984 Jimi tog över micken i  Survivor efter Dave Bickler 1984 för att fem år senare hoppa av.  2000 gick han återigen med i bandet för att lämna dem  igen 2006 för att återinträda 2011-2014, vilket blev hans sista sejour med Survivor. Med klassiska Vital sign  från 1984 och braiga When seconds count strödde han eufori till mig och många andra molltörstande varelser runt om i världen.  Crossroads moment från 2008, en soloplatta från Jim, var också ett toppenalbum. Hans samarbete med (Frontiers) Bobby Kimball resulterade 2011 i ytterligare en fröjd för örat. Hans sista platta Never too late sjöd av klassiska tongångar i modern tappning.

Jimi Jamison blev blott 63 år gammal innan han kastade in handsken. Han hade en röst att döda för och förblir i mina öron en av de mest optimala sångarna tillsammans med Fergie Frederiksen som någonsin uppbringats på skiva. Båda föddes ironiskt nog samma år 1951, och dog samma år 2014.

Bra festivaler

Under året som passerat har det sista Firefest gått i graven, Frontiers visat var skåpet ska stå i  Milano. I USA finns Melodic Rock,  i Sverige finns bland annat det melodiska Meckat Väsby Rock.

Den sistnämnda blev mitt val och inträde till festivalsommaren. Ackompanjerad utav en betongdjungel av guds like blev det att följa många favoritband på två scener som placerats mitt emot varandra på en fotbollsplan. Den tillhörande fotbollsläktaren fungerade som skydd för dem lata och trötta.

På Skogsröjet och Sweden rock kan man effektivt vandra mellan campingen och festivalplatsen, vilket vi saknade på denna festival, även om det fanns en sådan. Visst är det skönt att sova på hotell, det går absolut inte att förneka, men en del utav magin försvann på Scandic. Jag, Stefan Hammarström och Johan Nordström betalade extra för ett V.I.P kort som vi tyckte var sisådär.

För mig var det Degreed som var bäst. Grand Design var också underhållande. Jag missade tyvärr både mina husgudar Pretty Maids och At Vance på grund  av att somnat på gräsmattan, precis invid vakterna, ingen bra timing alls. Europe gjorde en väldigt bra spelning, sprängfylld med spelglädje och låtvariation.

Ett  urval av 2015 års skivsläpp

Degreed

Eclipse

The Poodles

Care of the night

Issa

Rob Moratti

Revolution Saints

Mecca

Journey

Halestorm

Magnum

Kamelot

Anubis Gate

Nightwish

 

 

Continue Reading »
No Comments

En uppryckning från 2012

Det har fullkomligt vimlat av spännande nya band, Frontierskonstellationer såsom gamla uvar som rör om i den övermedelljumma grytan. Band som hela tiden måste överträffa sig själva genom att framavla bättre låtar än på förra eller förrförra plattan. Samtidigt bör de utvecklas, men absolut inte för mycket. Arrangemangen ska vara maffigare, texterna ännu mer kärlekskranka, refrängerna fetare och helst fler.

Det är onekligen inte lätt att tillhöra musikbranschen när lyssnarna och de sviktande albumköparna blir kräsnare för varje år som går, hur kan man toppa förra plattan?

På tal om det italienska skivbolaget Frontiers; på min gedigna lista är inte mindre än 8 av 15 grupper från detta eminenta bolag. De får mycket kritik för att de likt Milan på 90-talet köper upp allt som har med a.o.r att göra. Vänder man på processen istället, tänk om de inte skulle finnas?

Personligen tycker jag att de berikar min musikaliska värld med oftast världsklassmusik där de involverar nya förmågor att föra a.o.r traditionen vidare. Hade inte Frontiers funnits så hade nog det inte varit så mycket kvar av denna härliga genre år 2014.

Melodiska Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra än plattan är.

3.  Sången måste vara tillräckligt bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. White Widdow är ett perfekt exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen identitet och inte vara rena karbonkopior av andras låtar, som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de, många fans och kritiker uppskattar det de gör.  Jag gör det definitivt inte; det blir bara för mycket och alltför patetiskt.

2013 års femton bästa plattor

1. Magnus Karlsson´s Freefall (1:a plattan).

Från gruppen Last Tribe till att gå i skivbolagets Frontiers asketiska ledband, där hans mission blev att uppdatera/modernisera den melodiska hårdrocken med adekvata aor tongångar. Det är ingen svårighet att i backspegeln se att han lyckats fullt ut. Han inledde processen med projektet Starbreaker (2 album) sedan Allen/Lande (3 album), Tony O´Hara, Planet Alliance, Bob Catley med flera.

Jag har aldrig varit fan av tyska Primal Fear, men det är i den gruppen som Magnus Karlsson sedan 2009 huserar i. Äntligen fick han då släppa ett solalbum med sångdraghjälp från värenommerade uvar som Mark Boals, David Readman, Russel Allen, Mike Andersson, Rick Altzi, Rickard Bengtsson och Herman Saming. Magnus har producerat hela plattan och sjunger själv utmärkt på tre spår.

Karlsson har lyckats skapa ett eget melodiös hårdrocksound som jag upplever som sterilt behagligt. Ur ett holistiskt  kvalitetsperspektiv vinner denna platta över de andra för att låtar som ”Not my saviour”, ”Last tribe” och ”Dreamers and hunters” finns på skivan. De är monumentala klassiker och ljuv musik för en luttrad melodiös hårdrockare.

Förutom de tre topplåtarna vimlar det av kvalitativ musik såsom ”Heading out” och ”Our time has come”. Magnus bästa platta so far, vilket inte säger lite. Ljudet, variationen, arranmgemangen och timingen av dylika sångfåglar är top notch – årets bästa platta med våra danska vänner Pretty Maids.

1. Pretty Maid – Motherland (12:e plattan)

Den melodiska rockens okrönta konungar gjorde en bejublad minicomeback genom sagolika albumet Pandemonium 2011. Att följa upp den torde vara komplicerat utifrån ett kvalitetsperspektiv. Det som skiljer våra danska vänner från andra band är att kunna variera låtarna, utan att vare sig konservatister och liberaler börjar muttra.

En annan aspekt är deras spännvidd mellan tyngre snabbare låtar, ballader, aor och melodisk hårdrock. Dessa pärlor genomsyras av att melodierna och refrängerna sätts i främsta ledet. Om Magnus Karlsson funnit ett eget sound så har Pretty Maids abbonerat på sitt sedan de tog patent på det i början av 80-talet.

De inleder albumet med übertungsnabba ”Mother of all lies” och lägger därmed kvalitetsribban utomjordiskt högt. Nästa riktiga höjdarlåt är ”The iceman” som är ren klockren Pretty Maids hit. Den följs av a.o.r indränkta ”Sad to see you suffer”. Pretty Maids har haft den goda smaken att placera en av plattans bästa låtar sist: ”Wasted”. Den har en refräng att mörda till eller för. Förutom dessa juveler finns ”Why so serious”, ”I see ghosts”, ”I take a bullet for you” och ”Who what where when why”.

Det borde egentligen vara ett helgerån att inte titulera ”Motherland” till årets platta, men som sagt Magnus Karlsson är bra på ett annat sätt därav att de delar på förstaplatsen. Jag trodde förövrigt aldrig de skulle lyckas toppa 2011 års bästa platta ”Pandemonium”. Det gör de inte heller, men det står och väger mellan dessa två schizofrent bra melodiösa hårdrocksplattor.

Jag har varit ett trogen fan sedan magiska ”Red hot and heavy” och kan stolt titulera mig som genuint ärlig när det kommer till deras storhet. Det är först de senaste åren som andra börjar få upp ögonen för detta helt underbara band.

3. Wet – Rise up (2:a plattan).

Inte lika bra som debutalbumet, men med lager av förväntningar på sig istället är det inte lätt att toppa den kommande klassikern. Dock inleds skivan nästintill magiskt med: ”Walk away, ”Learn to live again” och ”Rise up”. Båda balladerna ”Love Heals” är ”Still believe in us” är dessutom himmelskt bra.

Plattans allra bästa låt är i min mening ”Shoot”. ”Still unbroken” är också en riktig pärla precis som ”On the run”. Jeff Scott Sotos röst är som en silkeslen smekande a.o.r bris. Det är svårt att finna sångare som passar bättre att utföra genrens alla adekvata måsten likt den mannen. Erik Mårtensson (Eclipse) och Erik Säll (Work of art) är de andra två kuggarna i teamet som medverkar till skapandet av nutidens bästa renodlade a.o.r band.

4. Darkhaus – My only shelter (1:a plattan)

Tysk kvalitetsrock; kalla det modern rock, melankolisk rock och dylikt, men för mig är detta en uppdaterat/modifierad kvalitetssäkrad melodisk hårdrock. Det flörtas hej vilt med The Rasmus och Depeche Mode, utan på något sätt kännas stulet. För mig kunde detta album mycket väl koras till årets bästa. På grund att tillhöra det svarta fåret med A life divided på listan så får plattan skugga de ”traditionella” tre i topp.

De 13 låtarna faller definitivt under epitetet ”no fillers, only killers”. Det går faktiskt inte att välja favoritspår eftersom låtvariationen är så stor, arrangemangen så mäktiga och melodierna infekterat smittsamma. Darkhaus har skapat ett debutalbum andra band inte ens kan drömma om att framavla.

5. A Life Divided –  The great escape (4:e plattan)

Electro gothic rock, synth/electro-Metal-Rock, modern rock eller alternativ rock. Kärt barn har många namn. Det är ytterst lätt att rata denna helt sanslöst braiga platta utifrån att det inte är en traditionell melodisk hårdrock eller a.o.r en pastisch. Silvers debutplatta skar genom aor-terrängen som ekologiska gojibär, Harem Scarems ”Mood Swings” likaså, precis som Vega och Degreed, det vill säga lite udda utifrån givna ramar. Ta ett tyngre The Rasmus, lägg på lite Depeche Mode i en moden rockskrud så kan man få en hint utav hur det kan låta.

Hur många moderna album kan inkludera såhär många hits numera förutom ovanstående landsmännen Darkhaus? Plattan kryllar utav smittsamma refränger som får zikaviruset att verka harmlöst typ ”The Lost”, ”It ain´t good”, ”The last dance”, ”Perfect day”, ”Feel”, ”Foreign rain”, och ”Wait for me”. Det är bara att abdikera för något som är så sanslöst kvalitetssäkrat.

6. Vega – What the hell (2:a platta).

Kicks sångare Nick Workman parade ihop sig med låtskrivarna Tom och James Martin (House of Lords, Ted Poley of Danger Danger, Khymera, Sunstorm) och magi skapades helt sonika. Deras unika moderna hybrid av tidiga Bon Jovi och U2 gjorde ett groteskt stort avtryck på mig via debutalbumet ”Kiss of life” som kom ut 2010.

Låtar som var för sig påminner om varandra i alldeles för hög grad gör detta till ett mycket bra album istället för ett exceptionellt sådant. Måste jag nämna två låtar så får det bli: ”Not there for you” och ”You can´t run”. I vilket fall som helst är detta ett helgjutet album bestående utav en orgie av härlig stadiumrock, en partyhöjare av rang.

7. Laneslide - Flying high (1:a plattan).

För mig blev detta årets överraskning trots att de inte klarade mitt första kriterie där de flesta låtarna ska över helhetskvalitetströskeln. Men med a.o.r juveler som ”Flying high”, ”Hanging out here”, ”Look the other way”, bortser jag från det.

Skivans två allra bästa låtar stavas ”You can make it” och ”Your fight”. Laura Braningans super hit ”Self control” blir i deras tappning inte heller helt oävet. En annorlunda låt är ”Dancing girls” vilken kvalar in bland de bättre låtarna på plattan.

8. Misth – Rise of a new day (1:a plattan)

Vilken oväntad angenäm överraskning utifrån att detta är Misth debutalbum. I mitt sätt att se på progressiv rock blir det mesta i mina öron synkade till en jämntjock smet oftast helt utan refränger. Detta Stockholmsband anammar lite progg i symbios med melodiös hårdrock, female fronted rock och ibland även ett stänk av AOR.

Maria Rådsten (One More Time) sjunger som en rockgudinna; accentfritt, tonsäkert och personligt. Låtarna i sig är konstruerade att lura sina få lyssnare till att vi hör ett band som hållit på minst 10 år. Hela skivan är klockren, musikkompetensen oklanderligt moget och balanserar melodisnickrande med instrumentbriljans.

9. Degreed - We don´t belong (2:a plattan).

Beröringspunkter med udda a.o.r fåglar som exempelvis kanadensiska Harem Scarem och brittiska Vega finns onekligen där. Det är två band som dyrkas i aor kretsar, men som ändå är aningen svåra att kategorisera.

Här blandas det hej vilt mellan modern rock och a.o.r. Starka låtar, skön produktion, duktiga musiker, men framförallt är deras tyngsta vapen, urstarka melodier. Bästa låten enligt undertecknad är ”Blindhearted”  tätt följd av ”Coming home” , ”What if” och ”Inside of me”.

10. Shakra – Powerplay (9:e platta).

Schweizarna har övertagit och snott stafettpinnen från sina landsmän Gotthard. Shakra är ett av Schweiz mest framgångsrika hårdrocksband ever. Den tyngd som förut saknats i produktionen finns numera via denna perfekt producerade platta. Melodierna påminner mångt om mycket om varandra precis som på Vegas – What the hell, men var för sig lever de ett eget liv, något som tilltalar mig väldigt mycket.

Deras jämnaste och bästa platta sedan 2009 års mästerverk Everest. Euforiskare och vitalare inledning än ”Life is now”, ”The mask”, ”Higher” får man leta som besatt efter för att finna. När setlistan kompletteras med ”Save you from yourself”, ”Stevie” och ”Because of you” är det bara att abdikera.

11. Find me – Wings of love (1:a plattan).

Find me är ytterligare ett Frontiersprojekt från deras a.o.r brunn vilken aldrig tycks sina. Så länge kvalitet är så här bra, så länge låtskrivarna reproducerar dåtid med nutid på ett sådanthär oförskämt friktionsfritt sätt är jag med på tåget, trots att jag typ hört allt förut.

Låtskrivaren/producenten Daniel Flores (Issa, The Murder of My Sweet, Angelica) har slagit sig ihop med Robbie LaBlanc från Blanc Faces. Hälften av låtarna är riktigt bra  såsom inledande ”Road to nowhere” , ”Another world”, ”Firefight”, ”One soul”, ”Unbreakable”, ”Wings of love” i sällskap med bästa låten ”Your lips”. Jag har svårt att sätta fingret på varför jag inte till 100 procent slukar sången av Robbie LaBlanc. Den uppfyller alla a.o.r regler, men jag tycker den periodvis känns aningen ansträngd.

12. Place Vendome – Thunder in the distance (3:e platta).

De skivor på denna lista som är mest pure aor är: Place Vendome, Laneslide och W.E.T. Till skillnad från W.E.T:s delikata andra platta upplever jag en mindre passionerad, men desto gnälligare Michael Kiske på sång, och låtskrivare som inte druckit tillräckligt med kaffe. De där klockrena refrängerna får en mer undanskymd plats, vilka istället är ersatta av rutinuppbyggda alster.

Trots det är detta tillräckligt bra för att kvala in på denna eminenta lista. Bästa låten ligger först på plattan: ”Talk to me” och efterföljande ”Power of the music” i symbios med ”Broken wings”,  ”Lost in paradise”, ”Heaven lost” , ”Break out” och ”Fragile ground” vilka höjer sig höjer sig över medel. Det hade inte heller skadat med lite mera bett i produktionen än vad som framkom på plattan.

13. Seventh Key – I will survive.

Tokhypat och hyllat från alla håll och kanter, till viss del måste jag hålla med den unisona kritikerkåren på grund av den musikaliska kompetensen, låtvariationen, produktionen och de aningen udda arrangemangen. Ligger man bakom klassiker med Streets, City Boys och andra Seventh Key album har man lagt ribban sjukligt högt.

Låtkvaliteten på deras senaste håller inte måttet för att ta sig upp på en topp-5, ärligt talat ganska långt därifrån faktiskt. Bästa låtarna är ”I See you there”,I will survive”, ”I want it all” och ”When love sets you free” annars saknas de där magiskt klockrena refrängerna  som vanligtvis är Mr  Billy Geer och Mike Slammers signum, det vill säga  pompös rock med progressiva inslag och chorusorgier.

14. The Poodles – Tour de force (6:e plattan).

Ett utav de ”nyare” bandet som kommit fram i världen är The Pooodles det bandet som enligt mig släppt bäst och mest kvalitet på 2000-talet. Parallellt har de mage att utveckla denna urvattnade genre via någon form av storbandsstämning genom dramatiska arrangemang och bombastiska refränger.

Tyvärr är Tour de force deras sämsta sedan starten 2003, men ändå tillräckligt kompetent att medverka på denna lista. De låtar som legitimerar det är: ”Misery loves company”, ”Happily after that”, ”Going down”, ”40 days and 40 nights”, ”Miracle”, ”Godspeed” och ”Now is the time”.

15. Rage of Angels – Dreamworld (1:a plattan). 4

Det finns 5 riktigt bra låtar som kvalificerar projektet att överhuvudtaget finnas med på listan. Annars har gruppen tagit i överkant när det kommer till långa låtar. Vi pratar inte prog metal, utan melodiös hårdrock mixat med aor, men som sagt på tok för långa slagdängor.

Årets fetaste syntar hittar vi dock i själva öppningsspåret: ”Dreamworld”, en snuskigt bra låt, men även den 3 minuter för lång tyvärr. Ten keyboardist Ged Ryland är mannen bakom projektet som lierat sig med sångare av yttersta kaliber som exempelvis Harry Hess, Matti Alfonzetti och Robert Hart samt en knippe välrenommerade gitarrister som Tommy Denander, Vinnie Burns, Neil Fraser. Andra bra låtar på skivan är: ”See you walking by”, ”Through it all”, ”Falling” och  ”Spinning wheel”.

16. Cradhdiet – The savage playground (4:e plattan).

I brist på contender of the year kravlar sig denna platta över kvalitetströskeln och anledningarna stavas dels plattans jämnhet, dels den stora variationen. Det som saknas är de där riktiga topparna.

För mig har aldrig Crashdiet sällat sig till de andra sleazybanden utan kryddat sin musikaliska kista med några doser a.o.r, Guns and roses, Mötley Crue samt ren skär melodisk hårdrock. Öppningslåten ”Change the world” och ”California”, ”Circus”, ”Drinkin without you”, ”Damaged kid” och”Anarchy” är bäst med a.o.r dängan ”Excited”.

Utanför listan

Fergie Frederiksen – Any given moment.

Här har man bytt ut låtskrivarteamet  från förr plattan till Alessandro Del Vecchio tillika producent, keyboardist och huvudsaklig låtskrivare. I mina öron är detta långt ifrån lika bra som en av 2011 års bättre plattor: ”Happiness is the road”. Det tänder inte till liksom.

Öppningsspåret ”Last battle of my war” efterföljande ”Let go”, ”Times will change” och ”When the battle is over” är i grund och botten bra låtar. Men med en av aor världens bästa röster så hade jag väntat mig så mycket mera. Att Fergie låter aningen trött är inte så konstigt på grund av cancern som besegrade honom i januari 2014, men att låtskrivarfolket tyckts haft en vanlig dag på jobbet är inte alls lika bra.

Houston-II.

Uppföljaren till 2011 succe. De unga grabbarna och ”gamle” Ricky Delin skulle ta steget ut till a.o.r himlen med Survivor och Foreigner som övertydliga ledstjärnor. Tyvärr ser jag inte skymten av någon ny ”Truth Slips”, ”Shes a mystery”, eller ”Pride”. Inte dåligt, men inte heller tillräckligt bra, snarare relativt intetsägande och jämntjockt.

Edens curse – Symphony of steel.

Ett sångbyte kan i bästa fall innebära ett lyft för ett band, för Edens Curse blev det omvänt. Förutom den rokaden har musiken blivit lite ruffigare, lite tyngre i sin helhet samtidigt som kvalitetströskeln sänkts några pinnhål. ”Losing my faith”, ”Turn the page”, ”Where is the love”, ”Break the silence” är dock gediget hantverk i den högre melodiösa skolan.

Masterplan – Novum initium.

Precis samma devis gäller ett annat av mina absoluta favoritband.  Det är inget fel att ändra den musikaliska inriktningen en aning, men då är det en fördel om låtarna håller hög adekvat klass. Trots deras sämsta platta finns det en del guldkorn som ”Keep your dream alive”, ”Black night of magic”, ”Betrayal”, ”No escape” och ”Pray on my soul”.

Fate – If not for the devil.

Titellåten är utan tvekan en av årets 50 bästa låtar därefter följer välspelad kompetent melodiös hårdrock som inte har helhetskapaciteten att ta sig in på listan. Förutom ”If not for the devil” är ”Bridges are burning”, ”Feels like making love”, ”Made of Stone” och ”Man against the wall” riktigt bra också.

Angelica – Thrive.

The murder of my sweet sångerskans Angelica Rylin har handplockats av Frontiers och  Daniel Flores för att skapa kvinnlig a.o.r magi. De lyckas hyfsat i framförallt ”Breaking my heart again”, ”Rain on my parade”, ”You will never win”, ”Riding out the storm” och ”The kiss is just for you” där utefter är det ett standardförfarande som gäller.

Nordiskt

Skandinavisk melodiös hårdrock går under ett eget epitet i utlandet: ”Scandi melodic rock”. Den och andra subgenrer råder det ingen bristvara av, dock haltar kvaliteten betänkligt utifrån ett holistiskt perspektiv.

Tittar man på min 13 bästa lista för 2013 så utkristalliserar sig ett gytter av nordisk musik som Pretty Maids, Magnus Karlsson´s freefall, Degreed, Crashdiet, The Poodles, W.E.T och Find me det vill säga hälften av topp of  class.

Några nordiska band som släppte plattor under 2013 var: State cows, Covered call, House of Shakira, The Poodles, Diamond Dawn, Last Autumn dreams, Lover under cover, Taste, Heartbreak radio, Bai bang, Find me, Niva, Coldspell, Angelica, Impera, Hardcore superstars, Houston. Revolution Road, Dogface.

Några av årets största besvikelser

Arc Angel – Harlequins of light 

Titellåten är  en underbar öppningslåt; den tar en till den melodiska himlen. Tyvärr är den inte signifikativ för resten av materialet. Försäljningstricket från Frontiers lyckas inte dölja att Mr Cannata numera har en annan musikalisk agenda, en som jag inte alls gillar. Den andra topplåten är ”Fortune teller 2″  det vill säga en omgjord version från hans mästerverk Images of forever från 1988. Förutom ett snyggt omslag är detta horribelt dåligt, två låtar, och i viss mån ”Diamonds and gold” gör ingen platta så att säga.

FM – Rockville I & II.

FM lever på sin ultraklassiks debut och i viss mån av efterföljaren ”Tough it out. Därefter blev de rockiga och cowboy-jobbiga, not my cup of tee. De embryon av A.O.R som såddes via Metropolisplattan 2010, vilken innehöll kommande A.O.R- classics som ”Unbreakable”, ”Over you” och ”Who`ll stop the rain” var som bortblåsta. Här är det återigen jobbig rock utan vare sig finess, refränger eller bra produktion; herregud så katastrofalt illa.

Diamond Dawn – Overdrive.

Unga framtidshopp som vi äldre kan sätta vår tilltro till, vi som gillar en genre som tillhör det förflutna. Diamond dawn gör allt som står i deras makt att reproducera 80-tals eran. Tyvärr finns det inte en enkel formel att frambringa kvalitet på. Dessa ungdomar har tokhypats och framstått som frälsare i kölvattnet av H.E.A.T och Houston. För det första så håller inte rösten, faller den så faller allt, spelar liksom ingen roll om låtarna och produktionen är överjordiskt bra, vilket det för det andra inte heller är. Vi-har-hört-det-förut-syndromet är det som genomsyrar plattan i symbios med orden tamt och tunnt. De har för övrigt bytt namn till Streamline och kommer med sitt debutalbum 2014.

King kobra – II.

Hur är det möjligt att framavla något så groteskt dåligt som denna smörja. Är det samma grupp som gav oss ”Iron eagle (never say die)”, ”Dream on” eller ”Hunger”? Det är omöjligt att leva på gamla meriter hela livet. Förresten är det Yngwie som producerat plattan?

Robin Beck – Underneath.

Poppigare, radivänligare modern pop/rock, men också betydligt sämre låtar. Det är synd på en kvinna med en av rockvärldens rivigaste rockröster till sitt förfogande tillsammans med the the one and only Pat Benetar. Titelspåret ”Wrecking ball”, ”Checking your attitude”, ”Ya can´t fight love” och ”Perfect storm” håller visserligen hög klass.

James Christian – Lay it all on me.

Hennes make hamnade dessvärre på samma lista som sin vackra fru. En taskig produktion, stark röst och några få bra låtar. Otroligt att nya House of Lords albumet blev så bra utifrån dessa makars senaste solosläpp.

Bra, utan att vara hårdrock

Heaven´s basement – Filthy empire

Firefest 2013

Undertecknad passade på att besöka 10-års jubileet i Nottingham. Det jag kommer att minnas mest var fredagen som för mig var helt magisk med lineupen: Work of art, Dare, W.E.T och avslutningsvis Harem Scarem. Jag stod som fastgjuten framför scenen när dessa band avlossade sina a.o.r dänger. Har alltid varit ett fan av ojämna och oförutsägbara kanadensiska Harem Scarem, men det visade sig vara kvällens bäst tätt följd av the allmighty W.E.T. Lördagen och söndagen var ljusår ifrån denna euforiska upplevelse.

Höjdpunkterna blev istället en närliggande indisk restaurang samt egenupplevd sightseing runt och i Nottingham. De två dagarnas musikaliska höjdpunkter kunde väl summeras som att svenskarna kom och räddade den periodvis mediokra tillställningen. Lördagens två bästa var ”gamla” Treat och nya H.E.A.T, söndagens änglar hette ”gamla” Alien och nya Eclipse. Det visar på att kompetens, framtid och den musikaliska ådran befinner sig i Sverige förnärvarande och har så gjort i ett tiotal år.

Jag åt mig mätt på såväl Firefest, Rock City, föredettingar, det brittiska vädret som Nottingham. Att se om H.E.AT, The Poodles, Axxis eller Pretty Maids lockar mig inte nämnvärt. De band jag instinktivt känner att jag skulle vilja det sista året Firefest går av stapeln är: Shy, Boulevard, Danger Danger och From the fire. Detta år blir det bara Bråvallafestivalen i Norrköping och eventuellt Skogsröjet. Sneglar dock pillemariskt på nya 3-dagars a.o.r festivalen i Milan: Frontiers rock festival mellan den 1-3 maj. De band som jag skulle vilja se där är: Three lions, Jeff Scott Soto, L.R.S, Issa, Winger och Dalton. Om det blir ett årligt evenemang så blir det nog ett vårlikt Milano 2015 för mig, lite beroende på vilka band som kommer dit.

Några utav 2014 års skivutgivningar

En riktigt lovande inledning såhär 1/4 in på det nya året. Within temptation, Pretty Maids, Magnum, Overland, House of lords, Stan Bush, Asia har släppt bra plattor. Några andra kommande skivsläpp under året är Gotthard, Winger, L.R.S, Three lions, Tony Mills, Skyscraper .

Alien och H.E.A.T är de som lär hålla svenska fanan högst och släpper snart två förhypade album precis som våra grannar Brother Firetribe. Andra nordiska band är Streamline, Dynazty, Art nation, Amaranthe, Jono, A.C.T, Dalton. Det ser ut som att jag blir skyldig Ginza en helvetisk massa kosing i syfte upprätthålla mitt dysfunktionella cd-samlande.

 

Continue Reading »
No Comments

A.O.R musik att dö för, eller till


Jag dyrkar musik med bra melodier i, det är egentligen inget fel att kalla mig melodisamlare, då min samling av vinyl och cd först och främst är ett substitut för ett gigantiskt melodisamlande. Min samling av skivor består av  närmare 4000 skivor plattor varav A.O.R och melodiös hårdrock står för 3/5 av inköpen. A.O.R – lyssnandet går i cykler, just nu är jag inne i en sådan. Andra perioder är det tyngre tongångar som gäller medan vissa perioder är det Tom Jones, Staffan Hellstrand, Ace of Base eller Bee gees som härjar i Stereon.

Historik


A.O.R är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse.

Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band.

I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren. Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen. Vissa hårdrocksband flirtade med A.O.R – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade A.O.R – bandens alster.

Några riktiga A.O.R – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe. Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion.

Grungen dödade inte A.O.R musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai. Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe – Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

Underkategorier av A.O.R/melodiös hårdrock.

Journey 80-talslook : Jonathan Cain, Steve Perry och Neil Schon

En mycket mänsklig företeelse är att skapa förståelse, kategorisera och strukturera upp ens vardag. A.O.R – världen är definitivt inget undantag, för här återfinns subsfärer som hi-teach a.o.r, pomp och  västkust; listan kan göras betydligt längre. Kim Holst-Palmér föreställer sig A.O.R – musiken på en horisontell skala, om så var fallet så skulle man kunna tänka sig att den rena A.O.R – stilen ligger i mitten, medan västkuststilen befinner sig längre till vänster. Ännu längre till vänster finner vi stilar som pop och soul.

Ibland gränsar västkuststilen mer åt detta håll, för att ibland stilmässigt röra sig mer åt mitten. Förflyttar vi oss till höger om den rena A.O.R:en på skalan befinner vi oss snart i gränslandet till den melodiösa hårdrocken. Gränsen för vilken musik som ska kallas A.O.R respektive melodiös hårdrock är ofta hårfin och kan debatteras i oändlighet. Termen ”melodic hard rock” är likt västkust, starkt sammankopplad med termen A.O.R.

Precis som med västkustrock och ren A.O.R så glider stilarna ofta in i varandra och den musikaliska skillnaden mellan vad som kallas A.O.R respektive MHR är ofta väldigt liten. Det bör förvisso påpekas, att MHR är ett problematiskt begrepp eftersom i princip alla former av hårdrock – från 70-talets klassiska hårdrock till nutidens mest extrema metalformer – mer eller mindre kan sägas besitta åtminstone någon form av melodiöst element.

Utifrån ett A.O.R-perspektiv handlar dock allt som oftast MHR om att något element i musiken avviker från den rena stilen att elgitarren utgör en mer framträdande roll i ljudbilden eller att användandet av keyboards inte är lika utbrett som man är van vid när det gäller ren A.O.R. Termen melodic rock används ofta av musikkritiker som en benämning på denna fusion av A.O.R och hårdrock, men även betydelsen av denna term kanske inte alltid framstår som helt solklar för den oinvigde.

När det gäller begreppet ”pomp-rock” så är det en benämning man ofta stöter på inom A.O.R – världen. Pomprock är ett mycket eklektiskt begrepp som bland annat använts för att beskriva bandet Queens musik; ett band som paradoxalt nog näst intill aldrig nämns i AOR-sammanhang.

När man stöter på begreppet ”pomp” inom vuxenrockens värld handlar det dock allt som oftast om en mer progressiv, experimentell gren av den klassiska A.O.R:en. Styx får väl hållas som huvudansvariga för att vara först ut att titulera sig pomp-rock i mitten av 70-talet. Andra  band som ofta nämns i anknytning till denna stil är Kansas, Trillion, Magnum, Boston, Asia, Thrills, Dakota, Balance, White sister, Giuffria, Fortune, Harlan cage, Kharma, Brian McDonald project.

Hi-tech AOR är en annan subgenre som främst var synonymt med keyboarddrivna ljudmattor, en blandning mellan pop och rock med betoning på pop. Grupper som förknippas med denna relativt tynande underkategori är/var: Eight seconds, Rick Springfield  (Tao eran), Corey Hart, Kevin Jordan, Tim Feehan, Device, Cannata, Giraffe, Greg Rolie, Glasstiger, Boulevard, Mr mister, Cligg Magness, David Halliday, Paul Janz.

Manligt vs  fjolligt = konflikthärd


Många hårdrockare tycker att denna musikstil helt enkelt är för mesig och ratar den som halvfjollig. Pudelrock och fluffrock är andra nedvärderande epitet på denna underbara musikstil. Legitim rock för  de ”oinvigda” är antingen In flames eller AC/DC. Det paradoxala är att ”Eye of the tiger” med gruppen Survivor från filmen Rocky 2 är det mest manliga som kan spelas -  under ett idrottsdrama. Det är en top 5 låt i dessa idrottssammanhang.

Just denna låt är också en utmärkt  beskrivning av vad som karaktäriserar musikstilen, vilket onekligen borde skapa någon form av ett moment 22 situation för de som upplever musikstilen som dansbandsmusik, men skriker sig blåa i ansiktet, då Sverige  förhoppningsvis spöar upp Finland i Hockey-VM till tonerna av just Survivors – Eye o f the tiger, eller Queen  – We are the champions. Den melodiösa rocken är för övrigt minst lika bra att träna till då den assimilerar sin energi och kraft till aktiviteten och till den som genomför det – en musikalisk doping för själen.

Keyboard-dansen


Jag tror bestämt att det var jag som uppfann den lite dysfunktionella keyboarddansen, något inte en person överhuvudtaget borde vara stolt över eftersom det dels är en asocial dansform, dels ser väldigt annorlunda ut på dansgolvet. Processen inleddes då jag för första gången hörde Separate ways med Journey 1981.

Ensamdansen i sig själv bygger på användandet från en hand till lite senare två händer, det vill säga ett implicit  fiktivt keyboardspelande i luften,  som sedermera stegras frenetiskt ju längre en låt håller på. Jag kan utlova att ett pass av keyboarddansen på Palace numera nedlagda dansgolv var bra mycket jobbigare än ett adekvat zumbapass.

A.O.R – night in Norrköping 


Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga.  Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar.

Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad. Jag titulerade mig alltid som The A.O.R -King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittande parallella drickandet. Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

En av gångerna då vi vistades i Tommys lägenhet så satsade vi olyckligtvis vårt alkoholkort på glögg till maten. Ju längre kvällen led desto ljusare ton blev det på glöggen eftersom den successivt späddes ut med vodka, till sist var den inte ens röd. Det blev en kväll att minnas eller snarare att inte minnas eftersom vi alla tappade minnet typ samtidigt. Jag spydde i Tommys vardagsrum, i hans  hall och på balkongen.

Det innebar att det även rann ner blodröd vätska till grannen som på morgonen barskt ringde upp Tommy. Han och jag fick ta den pinsamma konsekvensen att grundligt tvätta rent deras balkong från gårdagsspyor. Jag hade för övrigt inte lyckats ta mig ut från gården utan sov helt sonika i Tommys marmor trappuppgång – snacka om gamnacke och köldskador. Det här sjöslaget tillhörde inte vanligheterna under A.O.R – night arrangemangen som tur var. De var tillställningar som man verkligen såg fram emot och som alltid var lika trevliga.

Escape club i Stockholm

Tommy Olsson och jag tog tillfällena i akt att besöka Stockholms enda A.O.R club av rang i Gamla Stan: Escape. De två gånger som jag och Tommy åkte dit var när Jeff Paris spelade, och när Mark ”Marcie” Free uppträdde. Hela arrangemanget var upplagt utifrån varenda tillgänglig A.O.R klyscha, och det var riktigt, riktigt bra. Deras måtto var: ”keep it pink`n fluffy”, vilket lika gärna kunde varit en gayklubbsfras, men så var inte fallet, tror jag. Här serverades det speciella A.O.R drinkar och A.O.R matkreationer; ur högtalarna ljöd välkända tongångar av Nightranger, Toto, Bad English och Loverboy. Stämningen och mingelfaktorn var exceptionellt hög, många gäster var själva musiker från Sveriges hårdrockelit.

Faller en – faller allt

Världens bästa låt kan falla på att:

1. Den är för dåligt producerad.

2. Framförd av en halvtaskig sångare.

3.  Inte innehar en tillräckligt bra refräng.

4. Den präglas av en sångare som har en för stark icke-engelsk accent.

Det kan tyckas lite väl pretentiöst, men det är bara att gå till sig själv. Hur många gånger har man inte suckat över ordet varför i ….och hela tiden klagat på någon av ovanstående fyra huvudingredienser. Det behöver inte vara så att produktionen, sånginsatsen, accenten, refrängen alltid är optimal, men de får helt enkelt inte understiga en viss subliminal kvalitetsnivå.

Många människor avskyr just denna genre eftersom de tycker att den saknar själ på grund att den är så överproducerad, klinisk och perfekt. Jag tycker självfallet inte det är så; det är nog svaret på varför jag hatar live-skivor. Håkan Hellström, Stefan Sundström eller Bob Dylan hade inte passat som A.O.R – sångare för att ta tre bra exempel eller snarare dåliga exempel.

Mats favoritsångare


Mark Free, Fergie Frederiksen och Jim Jamison

1. Lou Gramm – Foreigner, Shadow King.

2. Fergie Fredriksson – Trillion, Toto. LeRoux.

3. Mark (Marcie) Free – King Kobra, Signal, Unruly Child.

4. Jimi Jamison – Survivor.

5. Joe lynn Turner: Rainbow,  Yngwie Malmsteen, Deep Purple, Sunstorm.

6. Bobby Barth – Axe, Blackfoot.

7. Jeff Scott Soto: Axel Rudi Pell, Eyes, Takara, Ynwgie Malmsteen, Talisman, Soul Cirkus, W.E.T.

All time A.O.R klassiker


Kriteriet för att vara med på denna lista är inte att endast inneha 5 klassiker på en skiva, utan 90 % av låtarna ska helt enkelt uppfylla en viss adekvat kvalitetsnivå. Utfyllnader eller alltför rockiga låtar drar ner mitt  helhetsbetyg, vilket leder till att de helt enkelt blir avpolletterade. För många som är insatta i denna genre är det ofattbart att inte Journey finns representerad: A.O.R: ens urmoder dyker inte upp på denna lista, något som är liktydigt för de flesta med: ”Är du totalt trög i huvudet?

För mig symboliserar plattan Frontiers (1983) ett knippe bra låtar, men till skillnad från de dogmatiska hardcorefansen tycker jag inte den är helgjuten. Visserligen tillhör ”Separete ways” en av de 5 bästa A.O.R -  låtar som överhuvudtaget gjorts, ”Only the young”, ”Send her my love”, ”Edge of the blade”, ”Troubled child” samt ”Ask the lonely” är andra guldkorn från denna klassiker, men ändå relativt överskattade platta, då den faktiskt består av 14 låtar.Min favorit är istället den är den näst senaste plattan Revelation som kom ut så sent som 2007, vilken är deras klart jämnaste. En annan skiva som inte riktigt kunde kvala in , men var ruskigt nära var Toto – Isolation från 1984 med gudabenådade Fergie Frederiksen på sång med en knippe höjdarlåtar som inte går av för hackor, men som inte håller hela vägen.

A.O.R  Best of all times  (ej rangordnat)

Bon Jovi – 1:st  (USA – 1984)

Harem Scarem – Moods swings (Canada – 1993)

Foreigner – 4 (USA-1981)

Red Siren – All is forgiven (USA – 1989)

Michael Bolton – Everybody’s crazy (USA-1985)

Fortune – Fortune (USA – 1985)

Shy – Access all areas (Eng – 1987)

Axe – Offering USA – (USA – 1982)

Stan bush and the Barrage  – 1:st (USA – 1987)

Dare – Out of the silence (Eng – 1988)

Robin Beck – First time (USA – 1989)

Harlan Cage – Forbidden colours (USA – 1999)

Mark Free – Long way from love (USA-1993)

Treat – The pleasure principle (Swe – 1986)

Mecca – 1:st (USA – 2002)

Silver  – 1:st (Tyskland/England- 2001)

Khymera – The Gratest wonder (Ital/USA – 2008)

Signal – Loud and clear (USA-1990)

Frederiksen/Denander (Swe/USA – 2007)

Tommy Shaw – Ambition (USA – 1987)

Def Leppard – Pyromania (Eng – 1983)

Survivor – Vital signs (USA – 1984)

Jim Jamison – Crossroads moments (USA – 2008)

Enskilda superlåtar som bara måste nämnas

Tyvärr var/är det ju så att som vinyl- och cd konsument blev man indirekt uppfuckad, då det kom till att en hel platta skulle hålla måttet rakt igenom. Det tillhörde dessvärre ovanligheterna att 80 % av en platta var ett rent kvalitetsunder. Vanligtvis innehöll plattorna 3 – 5 bra låtar, medan endast några få låtar hamnade under epitetet: A.O.R classic.

Låtar att dö för är onekligen ett patetiskt uttryck, men låtar att dö till är ett uttryck som jag själv skulle kunna instämma i och passar in till några av mina absoluta favoritlåtar. Det är troligtvis lättare att lösa Palestinafrågan än att skapa en subjektiv adekvat A.O.R låt lista eftersom konkurrensen minst sagt är (var) mördande, vilket omöjliggör en sådan rangordning från min sida. Här är i alla fall ett urval utav tidlösa ultraklassiker som jag alltid blir på extra bra humör av.

A.O.R låttoppen

Journey – Separete ways (USA – 1983)

Edge of forever – Lonely (Italien – 2010)

Survivor – Broken promises (USA – 1984)

Frederiksen/Denander – Let him go (Swe – 2007)

Danger Danger – Under the gun (USA – 1989)

Balance – In for the count (USA – 1982)

Foreigner – Break it up (USA – 1981)

Rick Springfield – Souls (Australia – 1983)

Toto – Endless (USA – 1984)

Tyketto – Forever young (USA – 1991)

707 – Live without her – (USA – 1981)

Aviator – Frontline (USA – 1986)

Streets – I can´t wait (USA – 1985)

Y and T – Face like an angel (USA – 1985)

White Sister – Promises (USA – 1984)

Asia -Eye to eye (USA – 1983)

King Kobra  -  Iron eagle, never say die (USA – 1986)

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA – 1985)

LeRoux – Turning point (USA – 1982)

Signal – Arms of a stranger (USA – 1990)


Bon Jovi – Shot through the heart (USA – 1984)

Shy – Emergency (Engl – 1987)

Axe -Rock´n roll party in the street (USA – 1981)

Fortune – Thrill of it all (USA – 1985)

Blackfoot – Send me an angel (USA – 1983)

FM – That girl (Engl – 1986)

Tommy Shaw – Dangerous game (USA – 1987)

Magnum – Vigilante (Engl – 1986)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA – 1982)

Robert Tepper – No easy way out (USA – 1986)

Far Corporation – Johnny don´t go the distance (Tyskl/USA – 1985)

Dysfunktionell A.O.R fanatism och konservatism

De hängivna A.O.R – experterna har i mitt tycke väldigt lätt att sätta epitetet klassiker på alltför många återutgivningar. Frågan är inte om de är sponsrade, utan hur mycket de får. Annars har de en för taskig A.O.R – smak eller helt enkelt inte tillräcklig lyssnarerfarenhet.

Det är väl uppenbart att skivbolaget skriver upp gamla som nya klassiker, och att även vissa recensent tar i så de blir illröda, då de försöker överträffa varandra om en hur superb en halvmedioker återutgivning är. Jag ser mig själv som mannen med den perfekta smaktimingen i dessa kretsar (vem gör inte det).

Frontiers Records – räddare i nöden

Några italienska entusiaster  i maffians högborg Neapel med gudfadern Serafino Perugino vid rodret skapade skivbolaget Frontiers Records (1996). Deras första skivsläpp 1998 blev brittiska Ten med plattan  Never Say Goodbye. Grundaren tog namnet efter Journeys klassiska album.

De har från falsk blygsamhet vuxit sig stora, och i och med draften av Journey kan man väl säga att cirkeln är sluten. Likt ett effektivt flugpapper drar de till sig gamla band, i syfte att väcka dem till liv med ibland konstgjord andning som House of lords och Winger. De har också modernare låtskrivarteam som skapar olika studioprojektkonstellationer som Khymera, Mecca, Sunstorm, Place Vendome, Pride of lions, Allen/Lande, Seventh Key, Over the edge, Starbreaker, Kimball/Jamison, The Magnificent, Trillium. 

Att Sverige är världsledande i A.O.R – genren är inte svårt att lista ut, då några av skivbolagets mest kraftfulla och anlitade låtskrivare just är svenska: Erik Mårtensson, från Eclipe,  Tommy Dennander, Anders Wikström från Treat, Magnus Karlsson från Last Tribe/Primal fear. Daniel Flores är deras senaste svenska låtskrivarpartner. Några signade svenska band är W.E.T, Treat, The Poodles, Eclipse, Work of art, Crashdiet, Saint Deamon, Bad Habit, Alien, Talisman, The Murder of my sweet, Crazy Lixx.

Våra nordiska grannar finns också reprenenterade genom  Leverage från Finland,  On the rise, Circus Maximus och Jorn från Norge. Danmarks Frontiers bidrag är veteranerna Royal Hunt och Pretty Maids.

Det är fantastisk skara klassiska och nya intressanta band som Frontiers records lyckats signa: Journey, Survivor, Toto, Styx, Yes, Nightranger, Uriah Heep, Def Leppard, Whitesnake, Honeymoon Suite, Jim Jamison,  House of Lords,  Jaded Heart, Joe lynn Turner, Pink Cream 69, Asia, John Wetton, Giant, John Wetton, Hardline, Robin Beck, Y and T, Danger Danger, Stan Bush, Winger, Mr Big, Nelson, Extreme, Shooting Star, Vanden Plas, Warrant, King Kobra, Vega, Strangeways, Unruly child, Terry Brock. 

Andra A.O.R missionärer

Det finns ytterligare några andra nischade skivbolag med ytterst delikat musiksmak: Aor Heaven, Melodic rock records, Avenue of allies och Escape music är de mest A.O.R dogmatiska. Rock Candy och Yesterrock koncentrerar sig på att återutge gamla klassiker eller borttglömda godingar.

En ny värld öppnar sig

Vare sig det är hunddressyr, varpakastning eller sadomasochism så finns det ett överflöd av terminologier och entusiaster som bygger upp parallellvärldar via subkulturer. A.O.R. och Melodic-rock-nördarna är verkligen inga undantag. Konservatism är ett ord som passar in på de flesta nostalgiska subkulturer: det är bra att något utvecklas, men absolut inte för mycket,  så att man inte låter som man brukar.

Det är onekligen en skör balansgång att vandra för de flesta inom denna genre, det är svårt att tillfredsställa både nostalgianhängarna och utvecklingsfalangen.Vill man stega över tröskeln till den melodiösa rockens innersta kretsar så  finns det massor av ingångar på nätet för att utforska de myriader av informella sajter som utkristalliseras.

MelodicRock.com

RockReport.be

Melodic.net

Den melodiösa bloggen

RockUnited.com

PlanetAOR.com

Rocknytt.net

Tre utmärkta tidskrifter som jag varmt kan rekommendera varav två konstigt nog är brittiska: Powerplay magazine som är eklektisk hårdrockgryta, och Firework där aor och melodiös hårdrock samsas om fokuset samt vår egna Sweden Rock Magazine.

Den sistnämda är en toppentidning som jag prenum,erat på sedan styarten, trots att skribenteriet gått mot tyngte genrer av hårdrocken. Jag är inye lika intresserad av att läsa om Watain, Bathory eller Amon Amarth.

A.O.R festivalen i Nottingham

Den riktige A.O.R – entusiasten har säkert ambitionen att någon gång besöka världens största återkommande A.O.R -  festival: Firefest. Det är ingen överdrift att  titulera detta som ett A.O.R:ens mecca. Fredag, lördag och söndag 18-21 oktober i Nottingham (av alla ställen), en plats dit människor som älskar melodisk kvalitetsrock vallfärdar under desa tre adrenalinstinna dagar. Denna helgorgie av tidlös musik är en euforisk högtidsstund som de invigda bör besöka innan de dör. Jag tog mig i kragen och struntade i om någon var villig att hänga på, utan bokade helt sonika fullweekend tickets till evenemanget. Om man ska invänta ambivalenta svar från kompisar där familj, ekonomi och motivation agerar bromsklossar kommer man sällan dit man vill.

Timingen kunde inte vara bättre eftersom det dels var 10 års jubileum, dels basunerades ut som sista Firefest någonsin dessutom var 2013 line up den bäst hittills utifrån mina läsglasögon. Första dagen var verkligen sådär magisk som jag föreställt mig. Jag såg alla banden med 20 minuters mellanrum det vill säga ölpåfyllning. The Magnificent och Edens curse värmde upp inför vad som komma skulle. Ett utmärkt uppträdande Work of art följdes av gudabenådade W.E.T som i sin tur följdes upp av överraskningen Dare och avslutades kungligt med underhållande Harem Scarem.

Dag två hade sina stunder som exempelvis Treat och H.E.AT samt den andra överraskningen Shooting star. De andra tilltalade inte alls mitt a.o.r hjärta lika mycket trots att många dyrkar band som Heavens edge och Hardline. Det är ingen överdrift att skriva att de svenska banden räddade dagen till ära. Dag 3 reproducerade indirekt gårdagens halvlama tillställning. Återigen räddade två blågula band upp hela kvällen; Eclipse, men främst Alien var helt suveräna. Det som såg hyfsat på pappret raserades utifrån ett kvalitetsperspektiv.

Jag antar att jag upplevdes som europas tråkigaste människa där jag gick omkring med min svarta Adidasväska, penna och block. Mitt fokus låg på musiken i symbios med några bägare öl. När jag mellan banden satt ute och tog luft så kom det fram några snortankade hårdrockare som frågade varför jag dels satt ensam, dels tycktes ha groteskt tråkigt.

Svaret på den frågan blev att jag föredrog det istället för fyllesnacket samtidigt som jag inte alls upplevde att jag hade tråkigt. Jag var nog aningen för nykter för att komma in i Firefestfamiljefasen. När jag gick in för att se på nästa band, var de som frågade mig kvar, de såg långt ifrån alla banden. Jag ville verkligen se livemusiken och inte vara knölfull eller dysfunktionellt bakfull, tankad kunde jag vara i Norrköping.

Olycklig kärlek – ett djävulskt uttjatat tema.


A.O.R  genren är kraftfull,  musiken går i moll och är texterna är oftast fyllda av olycklig och obesvarad kärlek. Problemet  för mig är att detta tema har lite väl stor förankring hos såväl gamla som nya band. Bara för att det passar till musiken, och alltid varit ett gångbart tema så kan det helt enkelt bli lite väl mycket av det goda.

Det finns väl ingen genre i världen med fler låttitlar på kvinnonamn i bagaget exempelvis ”Stacy”, ”Pamela”, ”Rosanna”,  ”Cynthia”, ”Maggie”, ”Maria”,  ”Valerie”, ”Diane”, ”Carrie”, ”Beth”, ”Suzanne”, ”Amanda” och så vidare.  För mig är det en brist på endera fantasi eller pengar som borgar för deras selektiva texter. Det finns ju så mycket annat att sjunga om, och varför inte infoga lite  samhällskritiska  texter, i alla fall i några låtar.

Svensk A.O.R/nordisk melodiös hårdrock


Svenska/nordiska band har fått en egen kategori döpt efter sig: Scandi rock. Uttrycket myntades av Kerrangs Derek Oliver och uppstod i kölvattnet av Europe med grupper som Fate, Talk of the town, Bad Habitt,  Treat, Alien, Dalton, Da vinci, Skagerack, Return,  Stage Dolls och så vidare.

Nu pratar utländsk A.O.R – media istället om the new wave of scandivian  A.O.R med band som H.E.A.T, The Poodles, Work of art, Eclipse, W.E.T,  Houston, Spin Gallery, Million, Elevener, Miss behavior, Degreed, The Murder of my sweet,  Salute, Last autumn´s dream, Alyson Avenue, Grand illusion, Osukaru, Brother firetribe, Wig wam,  Leverage, The  Magnificent; nya band framavlas för varje månad som passeras.


Svenskar har onekligen en genetisk fingertoppskänsla för melodier, vilket också visar sig bland professionella låtskrivare inom denna genre. En osannolikt pådrivande svensk A.O.R -  urkraft är den svenske gitarristen Tommy Denander som i stort sett spelat med allt och alla i denna  genre, och medverkat på över 2000 plattor. Han ligger  för övrigt bakom en av 2000-talets bästa A.O.R-platta: Fredriksen/Denander – Baptism by fire.

Magnus Karlsson är en annan svensk gitarrist med aningen tuffare approach, och som fått förtroendet av Frontiers att leverera uppdaterad a.o.r/melodic rock till artister som: Allen /Lande, Mark Boals, Place Vendome, Tony O` Hara. Bob Catley,  dessvärre valde han att bli fast gitarrist i den tyska judas priestinfluerade  gruppen Primal Fear, hoppas han slutar där snart. Han har dock släppt två grymt bra plattor under eget namn

Eric Mårtenson ifrån Svenska Eclipse ligger bakom exempelvis W.E.T och Toby Hitchcock album. En lite nyare blågul förmåga är Robert Säll som är hjärnan bakom Work of arts fluffiga tongångar samt skriver massor av högoktanig kvalitets – A.O.R till bland annat W.E.T, Place Vendome och Fergie Frederiksen.

En annan monsterlåtskrivare är Anders Rydholm från svenska pomp – A.O.R-gruppen Grand Illusion som skrivit låtar till bland annat Overland och Codex. Daniel Rydqvist från The murder of my sweet har skrivit låtar till Xorigin och Crash the system. Martin Kronlund är en annan multimusikerkonstnär som skrivit låtar och producerat ett otal andra artister i genren. Det finns ytterligare en handfull skara melodisnickrare som levererar kvalitetsmusik till okända som kända artister och grupper

Swedish best ever A.O.R/MHR.

Jim Jidhed – Full cirkle (2003)

Treat – The pleasure principle (1986),  Dreamhunter (1987), Coupe de grace (2010)

Europe – The final countdown (1986)

Mikael Erlandsson – The one (1994)

W.E.T – 1:st (2010)

Dennander/Fredriksson – Baptism by fire (2007)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Sweet trade (2007), Clash of the elements (2009), Permocracy (2011)

Dalton – The Race is on (1987)

Alien – 1:st (1989)

H.E.A.T – 1:st (2008), ???

Work of art ? (2011)

Eclipse – Bleed and scream (2012)

Magnus Karlsson Firefall -  ? (2013)

Best of A.O.R  2000-talet

Eftersom musiknördar och experter anser att denna musikstil i stort sett död så vill jag med denna a.o.r lista visa på att musikstilen fortfarande är i livet och dessutom frodas. Att media inte varken tar den genre på allvar eller uppmärksammar den betyder inte att den är begravd.

Visst, det är inte som på 80-talet, då genren dominerade försäljningslistorna och höll i den musikaliska taktpinnen tills den drabbades av hybris och utkonkurrerades  90-talets svar på punken – Grungen. Här nedan följer ett axplock av riktigt bra skivor som utkommit efter år 2000-talet; kommande klassiker för nästa generation aorfreaks.

Praying Mantis – Nowhere to hide (2000), Silver – 1:st (2001), Mecca – Mecca (2002), Pride of Lions – 1:st (2003), Jim Jidhd – Full cirkle (2003), Oliver Hartman – Out in the cold (2005), Place Vendome – 1:st (2005), Slamer – Nowhere land (2006)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Brother Firetribe False metal (2006), Frederiksen/Dennander – Baptism by fire (2007), Robin Beck – Livin on a dream (2007), Gotthard – Dominoe effect (2007), The Poodles – Sweet trade (2007)

Brother Firetribe – Heart full of fire (2008), Rick Springfield – Venus in overdrive (2008), Journey – Revelation (2008), Jim Jamison – Crossroads moments (2008), Michael Bormann – Capture the moment (2008), W.E T – 1:st (2009)

Sunstorm – House of dreams (2009, Place Vendome – Streets of fire (2009), Places of hour – Now is the hour (2009), Vega  – Kiss of life (2010), Terry Brock  – Diamond blue – (2010), Treat – Coupe de grace (2010)

Det finns en A.O.R framtid – ärligt alltså

The Poodles inledde den melodiska hårdrockens inträde rakt in i Melodifestival-etablissemanget. H.E.A.T tog över stafettpinnen och banade vägen för en helt ny generation av hungrande aorare. Dagens ungdom som förut  såg musikstilen som extremgubbig och stendöd, och vilka  som instinktivt drog mindre trevliga hårman-paralleller till utdöende hockeyfrillor, vände tvärt på konservatismen när  trender vände. Som det mesta i livet så är inte framtiden utstakad; något som är så utdömt kan få renässans.

I Finland hittar vi en uppsjö av nya talangfulla band som Brother firetribe, Leverage, ”The Rasmus”, Firenote, Carmen Grey, Reckless love, The Magnificent. Det är också en skara som växer sig starkare för varje halvår som går.

Från att vara föredettingar, övergivna och  patetiska till  att att istället titulera sig legender är pionjärerna Journey med den unga filippinska  nya sångaren Arnel Pineda. Foreigner och Nightranger är andra dinosaurieband som säljer ut arenor i såväl Amerika som Europa. Det känns som melodisk välproducerad kraftfull rock med bra melodier, smattrande keyboards och seriöst bra röster är på väg tillbaka igen – inte en dag för tidigt.


2011 gick i A.O.R: ens tecken med plattor som exempelvis: Lionville, Rob Moretti, Robin Beck, Work of art, The Poodles, Toby Hitchcock,  Journey, Alyson avenue, Magnum, Shadowman, Eden´s curse, Bad Habit, Xorigin, House of lords, Issa.

2012 blev också ett bra år Mecca, Kimball/Jamison, Fergie Frederiksen,  The Magnificent, Giuffria, som sagt det ser minst sagt lovande ut.

2013 blev ett bättre år än 2012, med solklara höjdpunkter som

2014 ser ytterst lovande ut med kommande albumsläpp som

En del av texten är kopierad från en utmärkt artikel som handlar just om a.o.r: ens historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm

Continue Reading »
1 Comment

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu