Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ vardagshändelser ’

Livskvalitet på egen hand.

Rock City Stockholm evenemanget på Globen Annexet med band som Eclipse, Clawfinger och Art Nation med flera blev till sand. Kvar stod förbokade tågbiljetter och hotellrum. Endera avbokar man av allt, och blir man kvar i Peking, eller ser man detta som en möjlighet att upptäcka saker som man vanligtvis inte hinner se i vår huvudstad.

Jag valde det senare. Min fru skjutsade mig snällt till Resecentrum. Klockan 09.47 avgick tåget. Tiden tills vi framme i folkmyllret på Stockholms Centralstation förflöt på ett oväntat snabbt sätt. Ett Söderköpingspar i 60-års åldern fyllde tiden med diskussioner om solenergi, politik, fotboll och resor.

Ett bra väder är motorn när fokuset att upptäcka en stad till fots, regn betyder haveri. Gudarna var på sitt mest givmilda humör. 12 grader, en klarblå himmel och knappt ingen blåst. Mina relativt nyinköpte Sony WH-1000XM3 följde mig skugglikt. Ur dessa strömmade det kvalitetsprövad musik.  Med över 3700 låtar i min Spotifylista: ”The King of of AOR/Melodic rock” saknades det inte favoritlåtar i den genren.

Först ut i shoppinghimlen var det obligatoriska första stoppet: SKO UNO.  En legendarisk och för mig unik butik som ligger på Gamla Brogatan
34 i Stockholm. De har ett gigantiskt sortiment av just boots, och skor, men jeans och coola accessoarer. Denna gång blev det dock inget köp

Ben & Jerrys och Science fiction bokhandeln i Gamla stan tillhör också ställen jag typ likt tics måste stanna på. Utifrån boktraven som skymmer sikten för klockradion i sovrummet, var det bäst att hålla sig borta från nyinköp. Games of thrones prylar frodades i butiken. Det var en styrka i sig att inte handla på mig något sådant.

Varken Cherry Garcia eller original Chunkey monkey finns i Norrköping. Därför är dessa två smaker självklara, frågan var snarare vilken den tredje kulan skulle bli. För kontrastens skull landade jag för Chocolate Fudge Brownie det vill säga Chokladgräddglass med bitar av chokladbrownies. Smaksensationerna förhöjdes i ännu högre grad då detta var min första ”måltid”.

Jag traskade vidare över Slussen till Götagatan 26 på Södermalm där sedan länge G26 butiken huserar. Två stora fönster med färgfulla och stillösa plagg med attityd försöker locka till sig kunder. De har enbart kläder för män, långt ifrån minimalistiska sådana. Plaggen skriker efter uppmärksamhet, ingenting är subtilt eller blygt – kaxiga kläder för kaxiga snubbar helt enkelt.

Om jag kan kategoriseras till det klientelet är en definitionsfråga. Butikens innehåll ligger dock väldigt nära webbutiken Rock Denim, där jag köper typ 80 procent av alla mina kläder. Jag hittade en i mina ögon en härlig tröja från mitt favoritmärke alla kategorier: australienska Cipo and Baxx.

Ska man vara ärlig påminner den mångt och mycket om 35 andra tröjor jag har hemma. Att bli blind för sitt egna shoppinghybris är inte alltid det lättaste, när man som jag försöker implementera in vardagsminimalism. Därför köpte jag också ett par coola solglasögon för 399 kronor.

Lush ligger nästan granne med G26, ett gissel som ökar förutsättningar att tumma på vardagsminimalismen. Lush är en internationell skönhetsvårdskedja med ursprung i England. De är bland annat uppfinnare av badbomben och andra coolt innovativa färggranna skönhetsprodukter. De ligger verkligen  i tiden med vegetariska och veganska skönhetsprodukter, 100% fria från djurtester, samt tillverkade för hand.

900 kronor på G26, och cirka 1500 kronor fattigare när jag lämnade Lush blev frestelsekontentan av dessa favoritbutiker. Fascinationen för Lush har smittat av sig på mina tonårsbarn, därav avspeglingen på kontot via färsk ansiktsmask, mindre färsk sådan, serum, tatueringskräm och ansikts- och kroppsskrubb.

Förutom flanerarväliga Götgatan är det två platser till på Södermalm som jag gillar obeskrivligt mycket. Det ena är till vänster om Slussen runt Mariaberget; tillika en besökares plikt att gå Monteliusvägen högt över Riddarfjärdens vatten.

En av de absolut vykortsmäktigaste utsikterna i hela  Stockholm. Vill man koppla av, fika, ha picknick eller blidka ens barn via innovativ lekplats i intilliggande Ivar Los park platsen.

Den andra platsen ligger till höger om Slussen, sett från Globenhållet. Passera grandiosa Katarina Kyrka, ta sedan Mäster Mikaels gata till pittoreska Cornelisparken, för att sedan nå målet: Fjällgatan. Därefter är det bara att abdikera för de Instagramfilter utsikten serverar en. Innan jag gick denna promenad drack jag kaffe på Mosebacke torg.

Efter att ha insupit surrealistiska panoramavyer traskade jag nedför trappor till Stadsgårdsleden. Inte långt därifrån tornade sig Fotografiska karaktäristiska siluett fram. Min förförståelse för det före detta Tullhuset var nästintill obefintligt, förutom att det är populärt och att temat är foton.

Efter att ha betalat inträdet på 165 kronor utforskades varje våning i ett makligt tempo. Först ut var Waldersten All Over. Detta är Walderstens största utställning med sina 250 fotografiska och rörliga verk som belyser hans kreativa process och frågeställningen om vad det egentligen innebär att vara människa.

Han är en av Sveriges mest älskade och egensinniga bildkonstnärer. Jesper Walderstens universum liknar ingen annans. Han uttrycker sig genom signifikant svart humor. De suggestiva bilderna tilltalade definitivt mig.

Kungligheter, politiker och allsköns kändisar; absolut ingen går säker för Alison Jacksons humoristiska fotografiska upptåg i utställningen Truth is Dead på Fotografiska.

Fotberättelser som med sylvass humor skär genom det mediala bruset och får betraktaren att häpet stanna upp: Va, finns det bildbevis på när Trump har sex med Miss Mexiko?

Hur kom det sig att Jackson var på plats och fångade stunden när drottning Elisabeth tog en mys-selfie med kungliga familjen eller då en rejält dragen Angela Merkel ligger iklädd enbart päls i famnen på François Hollande, eller Barack Obama smiter ut för att röka…. Helt klart annorlunda, gillade även detta, som i sig stod i rejäl kontrast till Jesper Waldersten.

Besöket avslutades med att göra en husesyn på deras prisbelönta restaurang. Fotografiska mat- och drycksfilosofi är signerad matkreatör Paul Svensson. Den mannen flyttar ständigt fram gränserna och skapar lika mycket smaksensationer som ökad medvetenhet.

I det ekologiska växtbaserade kök maximeras smak genom att alla delar av alla råvaror används. Det var en fröjd att skärskåda helheten utifrån café, bar, restaurang, lounge, cocktailbar- och livescendelarna.

Nu var det dags att lämna en plats som jag kan dels bocka av på Stockholms besökslista, dels något jag utan tvekan kommer att besöka igen. Näst på agendan stod en promenad till Skeppsbrokajen där Djurgårdsfärjan tog mig just till Djurgården. Den gröna ön är dels lugn oas, som har varit kunglig mark sedan 1400-talet, dels en hektisk plats som även går under epitetet: museiön.

Skansen, Gröna Lund, Abba The Museum, Junibacken, Rosendals trädgård, Thielska Galleriet, Liljevalchs, Vasamuseet, Prins Eugens Waldemarsudde, Spritmuseum, Pop house, Vikingaliv, Nordiska museet, Circus, Grönan live med mera med mera.

Till detta adderas utmärkta hotell som riktigt bra restauranger och caféer samt en närhet till vatten som natur. Det finns liksom något för alla typer av människor.

Kan bara spekulera, men har svårt att tänka mig något liknande existerar någon annan stans på planeten. Det liksom vimlar av ”måste-attraktionen” för svenska som utländska turister. Indirekt behöver man egentligen inte lämna ön för att sysselsätta sig några dagar i den kungliga huvudstaden.

Mitt huvudmål var en plats som jag nyfiket alltid velat besöka, men när det väl kommit till kritan, skippat, på grund av tidsbrist. I Nordiska museet inhämtas kunskap om vardagsliv och traditioner i Norden från 1500-talet och framåt. Det möjliggörs via möbler och inredning, mode och smycken, glas och porslin. Här samexisterar parallellt en utställning om Nordens enda urfolk: samerna.

Museet grundades 1873 av etnologen Artur Hazelius. Den fantastiskt vackra byggnaden Djurgården är ritad i dansk renässansstil av Isak Gustaf Clason och invigdes 1907. Museets hjärta är en enorm hall, 24 meter i takhöjd och 126 meter lång. Mitt i hallen står en stor staty i ek av kung Gustav Vasa (1523–1560) ritad av den berömda skulptören Carl Milles.

Utöver de många utställningarna, rymmer museet en fullskalig 1940-talslägenhet, en restaurang samt butik med nordiskt hantverk och design, leksaker och böcker. Som besökare kan man vandra runt på egen hand i museet eller låna en gratis audioguide för att ta del av museets höjdpunkter.

Den senaste utställningen: British så in i Norden handlar om nordiskt mode och nordisk livsstil med influenser från Storbritannien. En berättelse som sträcker sig från medeltiden till idag genom tyger, mönster, kläder och företeelser som formats till en del av vardagen i Norden. Avdelningen om punkmodet var det som fångade mest av mitt brittiska intresse.

Trots att även detta besök var över förväntan var mitt kulturella sinne översvämmad. Nästa bocka av aktivitet var att gå 4-5 kilometer av Bernadottepromenadenfrån Djurgårdsbron, längs stranden till det kungliga sommarslottet Rosendal.

På vägen passerades skog, skulpturer, viktorianska  byggnader,  mysiga caféer,  historiska platser och meditativt inbjudande vattenbryn.

Vädret var som gjort för att flanera; unga, gamla, barnfamiljer, cyklister, seriemördare, joggare, name it, alla typer av människor var en del av denna upplevelse. Ett ställe att koppla av och koppla ur sig digitalt – klockrent.

Nu började dock benen segna till, samtidigt som hungerkänslorna hade ackumulerats tillräckligt.

Svaret på det, blev att dels lämna Djurgården, dels följa den breda gatan Narvavägen Östermalm som sträcker sig från Strandvägen till Karlaplan. Historiska museet och vackra Oscarskyrkan passerades, men indiska restauranger lyste med sin frånvaro.

Efter att ha frågat några locals om områdets bästa ställe, så ändrades färdkompassen mot Sibyllagatan 20 via Karlavägen.

Indian Palace var kanske ett väl magstarkt epitet på restaurangen, då det var ett litet hak. Dock var såväl servicenivån som kvaliteten på maten top notch. Hungern uppviglade mig att slå på stort.

Först ut på menyn var Dal soup, en linssoppa. Till det dippade jag friterade kyckling i mintsås, rätten kallas kyckling pakura. Naanbrödet son valdes blev Peshwarinaan (honung, mandel, russin och kokos). Huvudrätten mango kyckling balti var lika god som den lät. Matberget svaldes ned med en 66 cl cobra öl.

457 kronor för matlivskvalitet som skulle kunna besitta berg, var nästan för billigt. Klockan hade hunnit bli 18.30. Jag hade redan avverkat nästan 16 km asfalt.

Nu hade jag bara ett mål kvar. Det var att ta mig en titt på Max Martins & Shellbacks relativt nya studio. Wolfes cousins,  som låg cirka 2 kilometer från restaurangen. Adressen var Roslagsvägen 36, studion skulle ligga i källaren.

Det svenska pomusik-undret

För att ta den historien kort från början. Under ledning Denniz Pop (Dag Volles) skapade inhemska som banbrytande världshits med exempelvis Leila K, Herbie, E-Type, Robyn, Ace of Base, Dr Alban, där fokus låg på enkelhet och en gudslängtan till bisarrt starka refränger. Producentkollektivet huserade i ökända Cheiron- studionFridhemsplan.

Konceptet blev ännu starkare 1994, när Dag headhuntade hårdrockaren Martin Sandberg alias Max Martin från bandet It´s alive.  Denniz Pop visste exakt hur en slagkraftig poplåt skulle byggas, Max Martin lämnade aldrig studion innan inspelningen satt perfekt.

Två perfektionister som kompletterade varandra perfekt. För mig har deras brygder till popkraftpaket till låtar alltid varit  källor till musikeufori med artister som Backstreet boys, Nsync, Five och Britney Spears.

När Denniz Pop tragiskt avled i cancer 1998 blev Max Martin ofrivilligt ensam på poptronen. Framgångssagan fortsatte oförtrutet, fast puttrade på i samma fart och form. Nytändningen skedde genom Max Martins nya parhäst Karl Johan Schuster tillika  Shellback, en Karlshamnkille med rötterna…i dödsmetall. Den kollaborationen blev en ny gren på Yggdrasil, och ytterligare en osannolik matchning mellan två individer precis som Denniz Pop & Max Martin.

Nu var det subtilt ett svenskt musik herravälde som grunderna lades för: Pink, Taylor Swift, Ariana Grand, The Weekend, Justin Timberlake, Kesha,  Katy Perry, Ellie Goulding, Maroon 5, Demi Lovato, Adam Lambert, Shakira, Jennifer Lopez, Usher med mera med mera.

Detta har lett till att lilla Sverige dominerar en stor dela av musikkakan av den musik som spelas över hela världen. Låtskrivare och producenter från Sverige står skyhögt i kurs i USA och åker fram och tillbaka mellan Stockholm och LA för att skapa musik – ofta till världens största popstjärnor.

Shellback

På sammanställningen i Billboard The Hot 100, världens viktigaste singellista, över de mest framgångsrika låtskrivare ligger i skrivande stund Max Martin betryggande trea med 22 USA-ettor, efter Paul McCartney (32 USA-ettor) och John Lennon (26 USA-ettor). I och med milstolpen med Justin Timberlake från 2016 drygar han ut avståndet till fyran Mariah Carey, som skrivit 17 nummer ett-singlar.

  1. 1999 – ”…Baby One More Time” (Britney Spears)
  2. 2000 – ”It’s Gonna Be Me” (‘N Sync)
  3. 2008 – ”I Kissed a Girl” (Katy Perry)
  4. 2008 – ”So What” (Pink)
  5. 2009 – ”My Life Would Suck Without You” (Kelly Clarkson)
  6. 2009 – ”3″ (Britney Spears)
  7. 2010 – ”California gurls” Katy Perry feat. Snoop Dogg)
  8. 2010 – ”Teenage Dream” (Katy Perry)
  9. 2010 – ”Raise Your Glass” (P!nk)
  10. 2011 – ”Hold It Against Me” (Britney Spears)
  11. 2011 – ”E.T.” (Katy Perry featuring Kanye West)
  12. 2011 – ”Last Friday Night (T.G.I.F.)” (Katy Perry)
  13. 2012 – ”Part of Me” (Katy Perry)
  14. 2012 – ”One More Night” (Maroon 5)
  15. 2012 – ”We Are Never Ever Getting Back Together” (Taylor Swift)
  16. 2013 – ”Roar” (Katy Perry)
  17. 2014 – ”Dark Horse” (Katy Perry feat. Juicy J)
  18. 2014 – ”Shake it Off” (Taylor Swift)
  19. 2014 – ”Blank Space” (Taylor Swift)
  20. 2015 – ”Bad Blood” (Taylor Swift)
  21. 2015 – ”Can’t feel my face” (The Weeknd)
  22. 2016 – ”CAN’T STOP THE FEELING!” (Justin Timberlake)

För att skapa en helhet över tidslinjerna lyssnade jag med stor behållning på Sveriges radio-journalisten Fredrik Eliassons tre utmärkta dokumentärer som finns på Sveriges radio play: ”Cheiron – en popsaga (2008)”, ”Arvet efter Cheiron – en oändlig historia (2015)”, som kompletterades utav: ”Musikplats LA – en svensk framgångssaga (från 2017)”.

Djävulskt muskel- och hjärntrött

Ur ett nostalgiskt och nyfiket perspektiv fick jag för mig att leta upp Max Martin & Shellbacks Cheiron- studio II. Som sagt, 2 kilometer från Indian Palace lät inte så väldans  långt. Dock smälte matkoman ihop med, långpromenader och temporärt avslappnade muskler i restaurangen, och bildade en cocktaileffekt som sa, skit i det.

Även mentalt tog det mesta slut på Indian Palace. Nu var det mer rationalismen som fick styra det vill säga bättre läge än nu hade jag inte. Driven av detta samt ett kvarvarande uns av nyfikenhet på platsen där världsstjärnor flockas. Jag fick dock nypa mig hårt när jag stod framför adressen Roslagsvägen 36. Det fanns inget som antydde att en världens mest spännande studios Wolwes cousins huserade här.

En av personalen från en närliggande pub bekräftade att adressen var helt rätt. Lite moloken, på ännu tyngre ben, fanns det bara ett enda mål – att så fort som möjligt ta mig till det hägrande hotellet.

Odenplans triangulära torg i stadsdelen Vasastan blev platsen där jag tog mig till Globen, via den gröna linjen mot Hagsätra runt klockan 19.45. 45 kronor, för bra service, gjorde resetrippen till bruksanvisning hur kollektivtrafiken ska fungera på ett friktionsfritt sätt.

Quality Hotel Globe innefattar 527 hotellrum och 18 konferensrum och är Stockholms tredje största konferenshotell. Hotellet ligger alldeles intill de stora arenorna Annexet, Hovet, Ericsson Globe och Tele2 Arena. Deras öppna lobby var en fröjd för ögat. Otraditionellt, men en modern futuristisk inredning som gjord för möten med andra människor.

Med det i åtanke, tänkte jag bara ta en härlig dusch, traska ner till lobbyn, för att koppla av med att läsa Kepler och knåpa vidare på min kommande bok: ”Lagom – strävan till harmoni”. Tragikomiskt var detta långt ifrån lagom. Jag däckade istället i den sköna sängen med tv:n på, sedan kom jag inte längre.

Kroppen och knoppen orkade inte göra något mera, det var liksom good enough, och jag lydde det budskapet. Bruset från SVT  inleddes med en dokumentär om…joddling. Filmaren Anders Granqvist, har nu tagit sig an detta missförstådda ämne i nya filmen The soul of yodeling. På en ointressant skala 1 – 100 skulle det kunna vara en -3, men oväntat blev det en dokumentarisk högtidsstund.

Jag lyckades uppvigla mig själv till att betala dyrt för 100 grams Marabouchokladkakan som låg barkylskåpet. I kombination med ätande avnjöts fragment av dokumentären om Josefin Nilsson. Kvällen avslutades halvt medvetslös till en otrolig intressant brittiskt dokumentärfilm om ”Historien om Saturday Night Fever”. Den slutade 23.55, jag somnade 23.58.

Söndag

Likstel stapplade jag upp till mobilens stalinistiska kommendering, att det var dags att äntra frukostbuffén. Dessförinnan packade jag och tog en varm behaglig dusch. På sistone har det blivit mycket bufféer. Det kan väl aldrig liksom aldrig bli fel? Egentligen inte, men i och med denna smorgasbordssittning kände jag en viss mättnad infinna sig.

Mitt tåg avgick klockan 11.15, så jag hade god tid att ta tunnelbanan från Globen till T-Centralen samt ta en kokainstinn het kaffe i väntan på vad som skulle föra mig tillbaka till Norrköping. Som sagt tåg är i mitt tycke det trevligaste sättet att resa på. Tillbakaresan var absolut inget undantag.

Marie kom och hämtade mig på Resecentrum. Enda smolket i bägaren var ett provisoriskt jobbpass från klockan 14 till 22.00; det kunde jag varit utan, utifrån de mastiga dagarna i Stockholm, där en halvdags återhämtning varit det mest optimala. Nu kände jag parallellt att egentidsbägaren var överfull, lagom är vanligtvis bäst, även om man i dåläget inte alltid förstår det, förrän sett i backspegeln.

 

Continue Reading »
No Comments

Påsktraditioner?

Att vara barn i det Widholmska hemmet uitifrån ett godisperspektiv är nog ingen höjdare eftersom påsken i vår familj inte nämnvärt skiljer sig från andra helger. Någon speciell påskmat förutom ett ökat intag av ägg  är det inte heller att tala om. Sockermonstren fick 20 kronor vardera att köpa godis för och som skulle räcka mellan torsdag till måndag. De kringgick den väl uttänkta strategin genom att klä ut sig till påskkärringar, det vill säga tigga sig fram till i mina ögon ett berg av sockertingestar. Jag hjälpte dock dem på traven genom att reducera högen till en egen godisskörd som jag avnjöt tillsamans med 8 nervkittlande avsnitt av The Walking Dead säsong 4.

Morföräldrars godispengar lades  istället för att se Rio 2 på bio. Den aktiviteten outsourcade jag till Hannas kompis Tildes pappa Jonas Gustavsson. Kritiken skvallrade om en uppföljare som var aningen sämre än sin föregångare, något barnen oväntat höll med om. Under påsken intogs också årets första glass på Halvars. Solen sken som ett ilsket bi över Norrköping, och glassvädret var ett faktum passande nog. Årets nyheter i glassbaren med anor från 1936 var bland annat skumbanan, körsbär och apelsin. Av de nämda placerade oväntat nog skumbanan i topp. Barnen tog den originella nyheten punchrulllesmak som var sisådär

Påskmaten bestod av allt annat än påskprodukter. Jag lagade till en delikat het Chili con carne samt en söt indiskinfluerad fläskfilé med ris. Marie fixade till några riktigt, riktigt delikata efterrättsrecept. Först ut var chokladdoppade lakritskolor, sedan en mintmarängkaka. Jag och brorsan passade på att avnjuta nya Spiderman på Filmstadens största biosalong. Filmen var överlägset bättre än den första: mer action, bättre action och mer effekter. Jag hann med ett squashpass samt styrketräning för att avsluta påskledigheten med 15 km löpning. Jag spelade också några timmar Mario Cart med Hanna. Den lilla råttan var betydligt bättre än för ett halvår sedan. Träning ger färdighet, något jag blev varse om.

En av våra få påsktraditioner är att besöka Maries föräldrar. Även där är avsaknaden av adekvat påskmat påtaglig. Dock avnjöt familjen en fenomenal kötträtt med al dente potatis och gudomlig gräddsås. Till efterrätt blev det en sagolik persikohallonpaj med tillkommande nybryggt kaffe. Efter maten passade vi på att gå närliggande och nyanlagda Glansgruvans Vandringsled som invigdes så sent som den 13 september 2013. Vandringsleden vilken är cirka 3,5 kilometer lång, löper genom ett av Östergötlands största urkalkstensområde med unik natur och flora. Här passeras ett 20-tal gruvhål tillhörande Vånga bergsslag. De äldsta gruvorna är sannolikt från början av 1600-talet och här bröts järnmalm fram till början av 1800. Även ett par torplämningar och resterna efter kalk- och blästerugnar med anor från 1500-talet finns utmed leden. Maries pappa Kalle och hans kompisar i ”gubbdagiset” är de som ligger bakom denna härliga naturupplevelse där kultur, historia och natur vävs ihop till en helhet. De skall ha en stor eloge för norra Europas bäst skyltade och uppmärkta led, där det i stort sett var omöjligt att gå vilse. Jag avslutade baröverkroppad med att tvätta den svarta Hyndaipärlan och dammsuga ur densamme i ett strålande solsken. En dag i livkvalitetens tecken.

Familjehalvdag I

Det var ett tag sedan hela familjen gjorde något sammanhängande. Detta gyllene tillfälle var sanktionerad utav att både jag och min fru var lediga samtidigt. Att synkningen skedde en lördag var bara ren skär tur. Vi inledde familjesamkvämet med att bila till S:t Erikshjälpen där barnen trivs som fiskar i vattnet, precis som Marie och faktiskt även jag själv. Ett stort utbud, och massor av potentiella inköp fanns på agendan. Längst upp på listan låg ett sängbord till Frida. Efter en uteslutningsprocess blev det ett funktionellt och estetiskt lagom-stort-bort. En låda, en hylla med översta ytan i furu för pinsamt billiga priset av 45 riksdaler.

Näst på tur var ett besök på den relativt nyöppnade libanesiska fastfoodhaket: Paradis Du Liban. Vanligtvis är inte barnen med vid dessa månatliga begivenheter, men det kändes helt rätt för Hanna och Frida att testa på orietaliskt käk. Eftersom man får välja bland ett stort antal meze i samklang med ett spett, ris, bulgur eller pomme blev det ganska lätt att få i hungriga barn saker de vanligtvis inte äter hemma. Helheten var bra mycket bättre än vi hade kunnat förutse. Mätta och belåtna begav vi oss till det ekologiska nästet: Big Heart. Deras flytt från Nygatan till Repslagaregatan har verkligen inneburit ett lyft för butiksytorna i sig självt. Större plats och ett betydligt större utbud har utmynnat i fler kunder enligt ägarna. Big heart är ett paradis för människor med agendan att köpa rena produkter och vanligvis dyrare sådana. Den kunniga personal ledsagar de förvirrade eller de ekologiskt nyfrälsta vidare bland hyllorna.

Barnen ville till kapitalismens högborg: Mirum gallerian. Då jag själv ambivalent slits mellan antikapitalism och shoppingbegär blev det ett diplomatiskt val. Frida fick välja sina egna födelsedagspresenter utifrån redan givna ekonomiramar. Butikerna pendlades mellan Intersport, BR och TGR, därefter strosade vi runt i lokalerna för att avsluta i cafeét 58º 35′ med en välbehövlig fika.

Familjehalvdag II x 2

Någon månad senare i ett mer vårinfluerat väder traskade familjen ner till Norrköpings City. Det primära fokuset låg på den relativt nya pastarestaurangen ”Härliga pasta”. Dessförinnan var det ett gytter av sko- och klädbutiker som skulle avverkas för att blidka vårrusiga minimodeikoner. 1½ timme på Myrorna var också resultatet att kläderna i garderoben hade blivit för stora under vinterhalvåret.

Härliga pasta var oneklingen ett betydligt större och finare matsställe än vad jag hade föreställt mig. Inredningen i modern industrilstil skapade en metropolisk stämning. Det osade närproducerat, ekologiskt och budgetlyx. All pasta lagas på plats och består enbart av klassiska ingedienser såsom mjölk, ägg och vatten. Vill man ha en spagetti bolognese eller carbonora så bör man vända om. Svamp, skaldjur och annat som folk älskar serverades här, till min som barnens fasa. För mig återstod två alternativ av typ 13 möjliga, och för barnen endast ett. Jag valde pasta med tomat och parmesan, och barnen gratinerade köttfärsrullar. Barnens betyg att det smakade spya låg nog i den annorlunda kryddningen och den geleartade konsistensen, men visst jag lär nog aldrig beställa om den rätten igen. Marie var nöjd med sin Salsiccia (svamp, tomat & grädde). Min rätt var definitivt ätbar. Jag svalde ner kolhydratpåfyllningen med en tvättäkta birra Peroni.

Dagen efter bilade jag och ungarna till Finspångs badhus i ett stormliknande väder. Vi inledde badandet klockan 09.00 när det knappt fanns några människor i lokalerna. Perfekt om man som vi ville ha bubbelpoolen för oss själva samt slippa köer till de två utmärkta vattenrutchkanorna. Tiden rann iväg snabbare än jag hade föreställt mig. Vi lämnade detta ställe likt tre skrynkliga russin runt klockan 14.00. 4½ timmar med mycket skratt och kvalitetstid med vad barnen anser vara en top-två-aktivitet släcker alla pappasamvetskval. Det var först när vi kom hem som i alla fall jag insåg hur trött jag var. Undertecknas fixade halvt medvetslös en autentisk stekt potatis med ägg till oss badodjur därefter blev det soffan.

Resor till Italien och Kroatien bokade

En resa utan barn har i några år legat och dallrat på den sköra ekonomilinan. I och med min förflyttning från A-kasseträsket till ett heltidsarbete har det resmålet intensifierats. Vissa resmål finns bara lagrade någonstans i hjärnbalken, platser som bara måste besökas under ens  livstid och helst då utan kateter.

De fem byarna i regionen Ligurien bildar Cinque Terre, ett område som för övrigt är med på FN:s världsarvslista sedan 1997. Förutom dessa bergsbyar så tillkommer Portofinobukten, La Spezia, Genua, La Spezia och Levanto. Dessa kulturhistoriska städer kommer arr avverkas under fem förhoppnningsvis regnfria dagar i slutet av maj. Resan är bokad via Ryanair Skavsta och vår bas blir kustnästet Levanto, vilken är en medelstor Italiensk kuststad mellan uråldriga Genua och La Spezia. Via denna  habravinch slipper vi dels att flytta rum, dels att acklimatisera sig på ett nytt hotell;  vi sparar tid helt enkelt.

Dubrovnik som ligger i södra Kroatien har under några år legat under min reselupp. Dyrt, visst, tidlöst vackert, absolut. Då staden i sig inte precis är Paris så reduceras många besökskrav som ett storstadsbesök oftast för med sig. Nu kan familjen helt sonika koncentrera sig på att bada och äta gott samt att lägga in några båtturer och en linbanetur. Precis som Cinque Terre ser Dubrovnik svårslaget hänförande ut. Förväntningarna skenar iväg som en skadeskjuten ardenner. Det blir indirekt en kamp att stävja denna resehybris med syftet att ha realistiska förväntningar på staden istället.

Sex härliga  dagar med några av mina bästa kompisar i Prag i april har redan avverkats. Sex dagar med min fru på den Ligueriska halvön samt en vecka med familjen i tidlösa Dubrovnik ligger framför oss. Denna mix av resor känns både varierad som ytterst spännande. Först kompisar, sedan frugan och sist hela familjen. En bra balans att dosera ens resemål med tycker jag. Det blir verkligen tre typer av resor, och var för sig blir de oftast helt fantastiska och parallellt sjukt planerade.

8 månader på det nya jobbet

Från 12 år på Kontorab, till Komvux, Folkhögskola och slutligen Universitetsexamen till att ha acklimatisertas på ett nytt arbete är en resa som kräver en viss form av reflektion. Den flexibilitet som jag åtnjöt via studier eller att vara arbetlös är som bortblåst. Dock har den Widholmska ekonomin skjutit i höjden trots att vi klarat oss ifrån dysfunktionella ekonomiska bakslag via mina 6000 kronor per månad som arbetslös i två år. I och med att jag sedan september får ut cirka 21 000 kronor efter skatt har rese- och matkassan stärkts markant.

Smekmånaden är också som bortblåst oss kollegor mellan. Istället för att överödmjukt tassa runt kritiska källor till potentiella konflikter beger vi oss numera allt som oftast i dess innersta väsen. Empati, ödmjukhet och lyhördhet är bra personlighetsdrag, men ibland bör man säga ifrån eller visa på att man som kollega inte håller med gruppen om allt som beslutas. Ifall alltför många känsliga saker sopas undan mattan finns risken att gruppfriktioner blir ännu större än vad som borde vara fallet.

Pappa, Frida och Hanna dag

Min fru jobbade kväll och jag hade lovat barnen bio. Istället för ”bara” detta blev det en halvdag av aktiviteter det vill säga  pappa-barn-gemenskap. Vi gick ner från Ektorp i ett töigt väder för att hämta ut förbokade guldplatser på Filmstadens salong 3 rad 6. Därefter tog vi en lyxig fika på Bistro Unique på Spiralen: dajmkladdklaka, chokladboll, och jag blåbärspaj med vaniljsås samt kaffe och vatten. Vi gick sedan runt och ögonshoppade; barnen hittade småsaker på TGR medan jag själv shoppade loss på Jack & Jones. 1 hoodtröja, 2 T-shirt och 3 kalsonger av den nätta summan av 1000 kr. Disneys tecknade saga Frost har blivit en riktig hit i stil med Lejoonkungen. Vi tre tyckte enhälligt att den var helt underbar trots sång i filmen. Dagen avslutades på Burger och company där hamburgare blev botmedlet mot trötta barn därefter gick vi snabbaste vägen tillbaka hem.

Jocke Andersson – kompisdag

Att få nya riktiga kompisar upplever jag som svårt när man passerat en viss ålder i livet. En av få undantag i mitt liv är före detta Ektorpsgrannen Joakim Andersson. Vår vänskap grundlades via grannsämja och squashspelande. Därefter tog film, musikintresset och Managerspelet över stafettpinnen. Numera är det ett gytter av intressen som håller vänskapsbanden levande, trots att man inte träffas varje dag.

Jobb, jobb och mera jobb är faktorn som bromsar upp adekvata datum att träffas på, men tisdagen den 18 februari blev datumet då vi gjorde det som vi pratat om länge. Först och främst hjälpte Jocke mig med slutredovisningen av God man ärenden. Det var för övrigt Jocke med sina tio klienter som fick mig att bli Godman, numera har jag två egna.

Allt gick friktionsfritt, och alla God man frågetecken rätades ut. Jocke drog på ett möte, och då passade jag på att gymma och ta det lugnt. Vi träffades runt 17.30 för att se The monumental men på bio. En helt okey film som fick betyget 6 av 10. Efter det var vi hungriga som djur, och det blev klassiska O`Learys som fick fungera som matbespisning. Grillad kyckling med potatisgratäng och stark salsasås var snuskigt gott i det läget. Jag bjöd på detta efter hans ovärderliga Godmanhjälp. 2 öl blev 3 öl som bryggade till en kall sambucca. Parallellt följde vi Champions League där PSG slog Leverkusen med hela 4-0 0, och Manchester City blev piskade av Barcelona på hemmaplan med 0-2. En djävulskt lyckad och trevlig tisdag helt enkelt.

47 år – pest eller kolera?

Att åldras har för mig innreburit en successiv utveckling typ som för de flesta människor i min omgivning. Däremot inser jag värdet av att ha ett liv där min livsbalans inte rubbas, det vill säga den kompass som jag utstakat för mitt liv ometvetet som medevetet. Jag har aldrig varit en man för stora firande där jag står själv i centrumet. När man fyller härliga 47 år så är detta ganska enkelt att undvika genom att endast de närmaste i familjen tar någon konkret hänsyn till den dysfunktionella sifferkombination

Min fru bakade en körsbärskladdkaka samt gav mig ett presentkort på 300 kronor på Åhlens vilket jag köpte en Dieselparfym för. Mina två småttingar gav mig teckningar och framförde charmig falsksång när jag var i nästintill djup sömnkoma. Min käre bror Kjell är den ende som i alliansen att inte köpa något till varandra om man inte fyller jämt bryts. Jag kopierar best of the best till honom, han köper mig sådant som jag brukligt sett inte har råd med. Detta år blev det remastrade juveler som Tommy Shaw – Ambition,  White Sister – 1 st, FM – Indisecret, Survivor – Caught in the game, Michael Bolton – Everybody´s crazy, Icon – Night of the crime och I-ten – Taking a cold look från Rock Candy Records.  45 tidslinje gratulationer på Facebook var en annan avart av att jag med stormsteg närmade mig 50 år.

Godman x 2

Att vara Godman kräver sin man i tid som mental hälsa. Numera kan jag ståta med två klienter under mina halvsvarta vingar; individer som jag har ansvar för på många plan, inte bara de ekonomiska. Från början för två år sedan låg min agenda på att förkovra mig hur processen i sig såg ut, med skulder och organisationssamverkan i vår härliga kommun. Parallellt hägrade en dold agenda att dra in kapital till den alltid lika sinande resekassan. Jag har två personer som jag företräder i deras ekonomiska slagfält att övervinna sina ekonomiska bekymmer.

Jocke Andersson var mannen som la ut betet. Han själv förfogar över 10 klienter runt om i Norrköping och enligt hörsägen gör ett sjusärdeles bra jobb. Som god man eller förvaltare är du skyldig att se till att din huvudman har det så bra som möjligt. Jockes råd att skaffa ett God man redovisningsprogram visade sig vara ett oumbärligt råd. För att slippa mängder av felräkningar skaffade jag Godman redovisning för cirka 400 kronor . Godman redovisning är framtaget för att på ett enkelt och snabbt sätt ge en bra överblick av redovisningen och dina huvudmäns ekonom.

”Godmanskap och förvaltarskap anordnas med stöd av förädrabalkens (FB) bestämmelser. God man/förvaltare behövs för personer som inte själva kan bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Det gäller personer som på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med ekonomisk förvaltning, rättshandlingar, personlig omvårdnad etcetera. En person som har god man/förvaltare kallas för huvudman”.

1. Att bevaka huvudmannens rätt

  • Ansöka om kontaktperson eller annat stöd.
  • Ansöka om olika insatser som huvudmannen kan tänkas ha behov av, till exempel insatser enligt LSS, socialtjänsten, byte av bostad, ansöka om gruppboende.
  • Överklaga beslut.
  • Ansöka om bostadstillägg/bidrag, fondmedel.
  • Bevaka huvudmannens rätt i ett dödsbo.
  • Tillvarata huvudmannens intressen i avhysningsärenden
  • Kontakta fordringsägare i syfte att göra upp amorteringsplan för skuldsanering eller med stöd av avtalslagen häva avtal.
  • I övrigt företräda huvudmannen gentemot andra.
  • Vid behov ombesörja överlåtelse av fastighet eller bostadsrätt.

2. Förvalta egendom betyder att:

  • Sköta huvudmannens ekonomi.
  • Ta hand om pension och bostadstillägg/bidrag.
  • Betala räkningar.
  • Lämna fickpengar antingen till huvudmannen själv eller till exempel vårdpersonal mot kvittens.
  • Förvalta kapital, värdehandlingar, fastigheter etc.

3. Uppgiften att sörja för person kan bland annat följande ingå:

  • Hålla sig väl informerad om huvudmannens personliga förhållanden och underrätta sig om eventuellt behov av stöd, hjälp och omvårdnad.
  • Vid behov utnyttja de möjligheter som erbjuds i lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS).
  • Ta erforderliga kontakter med sjukvård, socialtjänst, omsorgsverksamhet, försäkringskassa etc.
  • Samarbeta med kontaktperson om sådan finns.
  • Uppmärksamma huvudmannens behov av sociala kontakter, fritidsverksamhet eller annan rekreation.
  • Ha regelbundna kontakter med huvudmannen, dels per telefon och dels vid besök.
  • Se till att huvudmannen har ett bra boende, god omvårdnad och hög livskvalitet.
  • Ordna så att någon följer med huvudmannen till sjuk- och tandvård.
  • Avveckla bostad.
  • Ordna med flyttfirma när huvudmannen flyttar.

I uppdraget Sörja för person ingår inte att handla mat till huvudmannen, tvätta och stryka huvudmannens tvätt, följa med på utflykter anordnande av t ex vårdboendets regi, följa huvudmannen till läkare, fysiskt hjälpa huvudmannen att flytta etc. Om du av någon anledning vill hjälpa till med tvätt eller kanske följa med på läkarbesök bör du först få okery av Övergförmyndaren Du kan inte begära ersättning för detta då det som sagt inte ingår i uppdraget.

Team Humor dissekerar Östergötland filmklimat

Mats Widholm och Stefan Hammarström alias Team Humor spatserade ner till Cnemas lokaler för att vara del av den konstruktiva manifestationen huruvida det kommer att finnas någon filmbranch kvar i Östergötland om inte förutsättningarna snabbbt ändras. Förmiddagsprogrammet som gick under parollen ”En bransch på gränsen till genombrott” inleddes klockan 09.00 för att av slutas 12.15. Tv-kritikern Fredrik Sahlin från Sveriges television var dagens moderator. Mattias Ahlen inledde det hela med en utmärkt och aningen depressiv nulägesrapport utifrån ett ekonomiskt filmperspektiv. Densamme beskrev och jämförde vår region med andra svenska och några europeiska.

Olle Tholén var nästa man till drabbning; som sagt mycket män på agendan. Han är en del av det framgångsrika filmkollektivet Crazy Pictures och den som startat  Östergötlands Förenade Filmare. Olle förklarade hur han och andra filmare i Östergötland känner sig när film som kulturpelare placerar sig bland de sämre i Sverige. Han vädjade till politiker och andra kulturella makthavare att skapa en filmfond som årligen fylls på med 4-6 miljoner vilken  ska finnas tillgängliga för nya spännande filmprojekt i regionen.

Näste talare var Film i Skånes starke man Joakim Strand. Han förklarade, jämförde och analyserade Norrköpings situation gentemot Skånes. Förutom mer kapital och ett målmedvetet arbete så vann Film i Skåne miljonvinsten Wallander vilket enligt Joakim var embryot till att tv-serien Bron kom till och sedan har det bara rullat på. Efter detta informativa framträdande blev det äntligen dags att mingla och stärka sig med några muggar kaffe.

Förmiddagen avslutades med en ytterst intressant paneldebatt där Olle Tholén och Joakim Strand medverkade liksom Lars Stjernqvist, Elin Brozén-Vd på East Sweden, Lars Eklund-politisk ansvarig för Kultur och Kreativitet på Östsam, Lars Vikinge-ordförande Kultur och Fritid Linköping samt Boel Zetterman-Projektledare för talangprojektet Eastwood. Det blev ett berikande paneldebattsamtal där Olle Tholén enträget tryckte på de styrande med – hur och när frågor. Han fick till sist ett löfte om ett möte om 14 dagar med bland annat Lars Stjernqvist där ambitionsnivån förhoppningsvis stegras.

Stora kulturkolosser som Östgötateatern, museerna samt Symfoniorkestern betar av det mesta av de kulturella anslagen som utdelas. Kvar till filmen blir bara  fyra kronor per invånare när exempelvis kulturinstutionen Östgötateatern får till sig 191 kronor per invånare. Jag är medveten om prestigen, men tror personligen att snedfördelningen blir kontraproduktiv för teatern själva. Då film enligt Film i Skåne och Film i väst generera så mycket mera intäkter än just filmpengar. Så mer ekonomiska medel borde gå till just filmen i syfte att i en kommande framtid öka anslagen till såväl Symfopniorkestern som till Östgötateatern.

Vi på Team Humor upplevde tillställningen som väldigt bra, informativt och konstruktiv. Ett stort plus i kanten för att det nästintill var fullsatt i Cnemas största lokal dessutom med mycket mediabevakning, något som aldrig är fel. Som sagt det var tragiskt och samtidigt dumtristigt att inte skörda av det som såtts i skolor och studieförbund genom att helt enkelt avsäga sig fortsatt kompetensutveckling hos de unga filmskaparna som numera vill så mycket mera.

Dock går Norrköping mot strömmen på ett positivt sätt med exempelvis Cnema och Visualiseringscenter därutöver har vi filmfestivalen Flimmer som en adekvat grogrund att stå på, så förutsättningarna finns helt enkelt, det gäller bara att ta tillvarata kompetensen innan den hinner tröttna och sedermera flyttar till någon annan region i Sverige. Lars Stjernqvist kontrade med: ”Trots att vi lägger minst pengar  i landet ligger vi tydligen i topp på listan när det gäller kvalitet”. Det är ju just det som är på problemet, om några år är det nästintill kört när klustret av unga otåliga filmskapare söker sig någonannanstans.

Lars Stjernqvist hade dock en poäng när han kastade ut frågan på vilken nivå det ska satsas på i så fall här i regionen. Där kan vi i Team Humor hålla med, vad är vår ambitionsnivå med en eventuell filmfond, vad ska göras med pengarna? Den frågan är onekligen berättigad och något som herrarna i Östergörland Förenade Filmare behöver fundera på innan nästa möte med politikerna. Exempelvis så satsar Norrköping på att bli Sveriges musikhuvudstad 2020, i och med denna vision finns det något konkret att arbeta efter, något sådant behöver filmen också om vi vill skaka fram pengar utifrån en kulturell ekonomisk omfördelning.

Funktionsnedsättnings föreläsning i Norrköping

En före detta jobbarkompis Peter Strålman samt indirekt en nyvunnen sådan slog sina påsar ihop för att informera, agitera och kasta ljus över de som inte sitter i rullstol, men ändå bär med sig en form av handikapp i bagaget. Thomas Nybom mannen bakom boken”I dina ögon” och grundaren av NP-vision samt Peter Strålman höll hov i Godtemplarnas lokaler från klockan 18.00 till cirka 20.30. Det blev en ytterst lärorik tillika ögonöppnade föreställning som utkristalliserade sig denna gråkalla kväll. Det hade samlats 21 människor varav endast tre var män för att se föreläsningen ”Öppna dörrar”.

Thomas Nybom inledde föreläsandet med berättelsen om kärleken till sin dotter, och när orken tar slut i väntan på hjälp. Det var en timmes gripande historia som spände från dotterns Shara födsel till nutid. Strimmor av hopp varvades med känslor som oro, vanmakt, frustration men framförallt okunskap från deras omgivning. Efter en välbehövlig bensträckare var det dags för min före detta jobbarkompis att träda fram ur mörkret. I hans berättelse låg fokuset på dotterns Emmas Högstadieprocess och fram tills idag det vill säga från hon var runt 15 år. Det var ungefär då som Peter upptäckte att dottern behövde mer hjälp från sin omgivning. Historien genomsyras av deras kamp att inte bli placerad mot deras vilja på rättspsyk. Därefter får vi en inblick i  att rättspsyk definitivt inte är något man önskar sina barn att vistas på. Indirekt kan denna trigger vara den utlösande faktorn som fick dottern Emma att kämpa för ett självstyre där det primära var en  egen lägenhet. Något som hon lyckades med.

Efter 15 minuters fika sydde de två föreläsarna ihop säcken genom att synka teori med praktik. De gick igenom Aaron Antonovsky ”Kasamteori” där hörnstenarna är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet utifrån de två tjejerna vi fått följa de senaste timmarna. Därefter avverkades begreppen Central Koherens och exekutiva funktioner för att avslutas med de anhörigas fyra krisfaser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningfasen och nyorienteringsfasen. De beskrev också anhörigskap där sorg, ensamhet, skuld, oro varvas med glädje och stolthet. De beskrev vikten av att hitta egna strategier med syfte att orka upprätthålla ett konstruktivt förhållningssätt.

Kvällen avslutades med en frågesstund. Grabbarna diskrepans mellan bild och berättelser var dock  horribelt stora, något de var väldigt medvetna om själva.  Denna kväll samt nästa förläsning som gick av stapeln den 6 mars är bara övning inför vad som komma skall i och med föreläsningar i bland annat Örebro. Något de då bör ha med sig i bagaget är att utnyttja att de är två personer på scen och på så sätt kan spela lite bitska mot varandra med syftet att lätta upp dessa två tunga historier. Parallellt bör det finnas ett konkret schema som tydligt visar på hur kvällens 3 timmar komme att se ut med fika, frågor, bensträckare, bokförsäljning och dylikt. Avslutningsvis så bör åhörarna få chansen att få med sig information och kontaktuppgifter om dessa herrar och deras kommande förehavande om inte annat för dera egen del utifrån ett marknadsperspektiv. Annars var det en härlig kväll där fragment av hopp bildade helheten: ge aldrig upp, låt ingen köra med dig.

Frida och Hanna

Vår minstingdotter fyllde 9 år i slutet av januari. Det firandet präglades av småskalighet där endast de närmaste kompisarna blev bjudna samt att kalaset hölls bakom lykta dörrar i vår enkla boning i Ektorp. Kreativa gåvor såsom pennor och ritblock varvades med My litle ponny figurer. De små liven drack saft och åt glass med chokladsås på. Hanna började sin 4:e säsong på Norrköpings danscenter med polarna Tilde och Lina. Denna påbyggnadskurs är Disco Freestyle och slutar till sommaren. De tränar hemma till takterna av 80-tals eurodisco och framförallt till E-types förstlingsverk. Det är härligt att höra hur det smattrar och ekar av de tre tjejornas piruttansatser. Det är tur att grannarna består av källarlokaler.

Värlsklassquash i grannstaden

Jag, Jarmo Kolehmainen, Henka Andersson, Börje Bjurström samt Michael Garrido begav oss i två bilar till the city of Linköping. Vårt mål var en av europas bästa och finaste squashturneringar. Detta var för övrigt  sjunde året i rad som jag och strebern Henrik tagit oss till grannstaden för att bervittna världsklassquash. Vi såg de båda fantastiska semifinalerna i Swedish open. Först ut var britten Nick Matthew mot fransosen Gaultier som slutade 3 klara 0. Den matchen följdes av den ännu mer underhållande tillställning mellan egyptierna Ramy Ashour och Amr Shabana Amr. En batalj som världsfyran Ramy vann mot världsnian med 3-2 i game. Jag passasde på att köpa en Dunlopväska för mina nya tre ögonstenar till rack, barnen måste ju ha en adekvat mamma till sitt förfogande. Jag och Henrik det vill säga stommen i heldagsprocessen var de enda kvarvarande när vi åt på underbara indiska restaurangen Indra i Norrköping. Supergod och stark mat sköljdes ner med två kalla öl. Runt klockan 20.00 traskade jag hem med insikten att detta är ett årligt arrangemang  som vi kommer att följa så länge den finns att tillgå i grannstaden.

Prag halvmaraton och squashstegen

Att vara sjuk är aldrig roligt, men att vara halvsjuk en längre tid är frustrerande. Irritationsmomentet, ”för frisk för att sjukskriva sig, för sjuk för att träna” var i ett längre tidsperspektiv förödande för såväl min träning inför Prag halvmaraton som processen att bli en bättre squashspelare. Löpturerna var typ lika med noll, och matcherna i squash försvinnande få. När väl den värsta förkylningsfarsoten lagt sig så fick jag ljumskproblem efter att ouppvärmd skjutit på mål med stenhård fotboll på ett snöbetäckt underlag. När denna smärta lagts sig så fick jag någon form av light-ryggskott mot squashantagonisten Magnus Hjortberger.

Två veckors träningsfrånvaro ackumulerades med ytterligare två veckors ofrivilligt uppehåll. Jag stretchade ryggen likt en påtänd kanin, vilket i sig kunde vara källan till att rehabiliteringen gick så oändligt långsamt. Mitt första möte skedde mot mannen som jag knappt har tagit ett game på: Lino Ferrari Förutom några hundra gameförluster så var kontentan av det timmeslånga passet att mina ryggproblem, ljumskproblem och förkylningsproblem tycktes vara healade. Jag lyckades klamra mig fast i division fyra trots några förluster i bagaget. Mina 3 nya direktimporterade Dunloprack från de brittiska öarna låg som gjutna i min halvvdysfunktionella högerhand.

Mitt första löppass skedde så sent som nästan 1½ månader innan själva halvmaratonet och det första sedan december 2013. Då jag upplevde att jag borde springa i alla fall minst 1 gång i veckan så blev mitt mål 6 löpningar innan själva Prag Halvmaraton den 5 april. Första löpningen var total kravlös vilket innebar att jag lunkade 13 km på behagliga 5.35 min/km dvs cirka 22 sekunder från medel-kilometer-tiden jag skulle upprätthålla i Prag för att komma under 1 timme och 50 minuter.

Sedan dök första riktiga bakslaget upp. Någon gav mig sitt virus som satte sig perefekt på stämbanden. Den katastrofen skedde lite käckt två veckor innan själva loppet. Det innebar konkret att jag lämnade w.o till resterande motståndare i squashens division fyra för att självmant åka ner i 5:an. De tre träningspasas på 15, 16, 0ch 18 km innan loppet brann helt sonika inne. Min  mål var att kurera mig med kilovis av ingefära, honung och citron med syftet att stå på startlinjen den 5 april.

Jag lyckades med nöd och näppe med det efterom jag dagen innan loppet inte var helt säker på om jag skulle starta eller inte. I vilket fall som helst blev det en lugn första mil där jag efter 14 kilometer insåg att min dödsruna inte skulle visas i tidningen. Jag ökade därefter tempot för att hamna på tiden 1 timme, 57 minuter och 35 sekunder. Utifrån rådande omständigheter var det en tid som jag fick vara nöjd med. Nästa år är det bestämt att det blir ett halvmaraton i Bryssel. Det som skiljer detta lopp från Belgiens motsvarighet är att det loppet går av stapeln på hösten istället för på våren. Det i sig bör bidra till att ingen av oss fyra får några bekymmer med jobbiga virus eller vårpollen.

Continue Reading »
No Comments

Äääääääääääntligen ett fast jobb

Från min tvättäkta Universitetsexamen juni 2011 tog det mig runt 2 år minus 4 månader sommarjobb att transformera den kunskapen till ett fast heltidsarbete; ett som ligger i linje med utbildningen det vill säga. Att en universitetsexamen automatiskt genererar i att jobb kastas efter en känns som en politisk myt. Syftet är att mentalt indoktrinera ungdomar att inte kastas in i arbetslöshet med löften om guld och gröna skogar via akademiska studier istället. Visserligen är det beroende på vilken utbildning man har i studiebagaget. De mindre populära yrkesutbildningarna är diamanterna medan lockutbudet genererar elevunderlag. Att jag kan titulera mig beteendevetare eller light-socionom bidrog troligtvis till att jobbförslagen uteblev.

Min erfarenhetsåtervinning om man som jag kastat mig från Lagerarbete – Komvux -Folkhögskola – Gympalärare och Universitetsstudier till nya okända marker, är att det är groteskt komplicerat att ens komma till intervju, om man saknar erfarenhet från jobbgenren samt adekvata kontakter. Av dessa två faktorer är kontakter det allra viktigaste att ha tillgång till om man vill ha ett arbete efter sina nyvunna kunskaper. Tragiskt, men sett ur backspegeln dessvärre sant. Jag kan knappt föreställa mig komplexiteten med en bakgrund från ett annat land, vilka svårigheter det innebär när de helt saknar dörröppnare i det nya hemlandet.

Mitt CV var vetenskapligt utformat av två akademiska studievägledare med agendan att främst tilltala Kommuner, Landsting och Staten det vill säga där nycklarna till mina jobb befann sig. Men som sagt dessa tider är över och jag kommer den 2 september att äntra en fast tjänst i Norrköpings kommuns klor närmare bestämt som pedagog för ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Att ha ett jobb som man trivs med är min allra största drivkraft, inte pengarna, man är ju på sitt arbete 1/3 av dygnet, och då kan det väl vara på plats att ha både trevligt och hjälpa andra.

Efter att ha brutit med fotbollen och min arbetsgivare Kontorab efter 12 års tjänst innebar mångt och mycket att jag blev ytterst delaktig i mina barns uppväxt, och skapade mig ett ypperligt tillfälle att uppfostra dem efter mina och Maries värderingar. Att de ännu inte gillar hårdrock borde ju vara en omöjlighet efter allt mitt idoga spelande på hög volym, men jag stöttar dem ändå  helhjärtat i deras Eric Saade dyrkan. Barnen är 8 och 9 år gamla och den osannolikt viktiga värderingsgrunden är lagd så att säga. En fast tjänst i detta läge kunde inte komma mera lägligt, nu är jag redo att applicera mina nyvunna akademiska kompetenser till arbetslivet.  En epok går i graven, en ny livskvalitetsera inleds.

Sommarjobb

För 9:e året i rad huserade jag hos en brukare via Omsorgsgruppen. Då jag fått fast jobb på kommunen så lutar det åt att epok tyvärr går i graven, då jag ännu inte kan klona mig. Det har varit  härliga somrar med trevliga arbetskamrater som periodvis skiftat. Från att jobba olika tider på dygnet har de senaste 4 åren mera inneburit vakennätter i allt högre grad. Att hålla sig vaken när kroppen tvärvägrar är inte det allra lättaste. Det spelar ingen roll om man har 3 toppenfilmer till sitt förfogande. De sista två åren har jag via min mobil upplevt att vakenprocessen underlättats markant genom dylika spel som Wordfeud, Ruzzle och Quizkampen. Att hitta villiga motståndare mellan 01.00-07.00 är definitivt inget problem. Tiden går bra mycket fortare när man försöker bräcka sina uppkopplade motståndare.

Sweden Rock festival

Min nionde festival, och min första utan Stefan Hammarström ligger bakom mig. Det som 2009 skulle vara mitt farväl till detta hårdrocksmecka blev istället mitt näst sista. Survivor, Asia, Rick Springfield, Firewind och Avantasia blev en alltför stark frestelse att motstå. Med ett väder att mörda för under dessa 3 dagar och med ett ytterst trevligt och musikkunnigt  sällskap blev denna tillställning en av de bättre jag varit på; mer musik, mindre alkohol.

Skogsröjet i Rejmyre 2013

Jag, Stefan Hammarström och Johan Nordström förlorade vår Skogsröjetoskuld via denna 7:e upplaga av denna småskaliga hårdrockfestival. Från tropiskt regn och en segdragen åska till strålande sol och ren skär bar-överkropp-uppmaning. Det blev två riktigt trevliga dagar med mycket fast food,  öl och rosévin, men med lite sömn, precis som det ska vara. Bästa banden var enligt undertecknad: Treat, Pretty Maids och Grand Design.

Lino Ferrari & Cissi Jussila bröllop

Linos Svensexa synkades med Cissis möhippa och cirkeln slöts på Pub Wasa. Dessförinnan hade han fått möta den välrenommerade brottaren Jimmy Lidberg. Det blev en uppvisning i teknik och råstyrka från Jimmy. Lino fick för en gångs skull iklä sig rollen som italiensk vante, inte toffel. Efter det fortsatte gänget till Vildmarkskampen för ett antal grenar som exempelvis Paintball och sumobrottning. På kvällen samlades alla på Wilson åkeri där det blev musik på hög volym, grillning, grabbsnack, skepparbröst och alkoholförtäring. Den som var nyktrast var nog Lino och därefter jag själv.

Tycker personligen att det är så mycket bättre att dels göra saker som personen i fråga gillar eller skulle vilja testa på, dels inte fylla densamme så att man inte kommer ihåg denna speciella heldag. Jag själv blev utklädd till Jesus med en ståltörnekrona och ett djävulskt stort kors på ryggen i en helvetiskt tung golgatavandring uppför Drottninggatan. Hade jag varit nykter hade det varit en sak, men direkt efter kidnappningen fylldes jag upp med absint och whisky i mängder. Att jag endast hade fragmentariska minnen dagen efteråt var inte speciellt svårt att luska ut. Lino fick huvudrollen genom att han vann mot allt och alla i bordtennis, han njöt i fulla drag och som sagt Cissis gäng och vårt möttes upp på kvällskvisten på västhaket Pub Wasa.

Fredagen den 12 juli skedde så den symboliska förbindelsen mellan man och kvinna. Bröllopet hölls i Östra Husby kyrka och gick av stapeln klockan 15.00 Efter denna heliga ceremoni drog sällskapet vidare till närliggande Östra Husby hembygdsgård. Det blev en trivsam tillställning där det serverades mat, kaffe och tårta samt alkohol i mängder. Jag och Marie drog relativt tidigt ungefär vid klockan 23.00. Att jag avskyr att dansa och att dessa aktiviteter satte igång vid just den tiden spelade en viss roll i sammanhanget.

Vikbo IK: Jubileumsfest 1933-2013

Trots att den anrika fotbollsklubben ligger i djup dvala finns det liv i föreningen. Styrelsen har jobbat febrilt med denna minnesdag på Vikbovallen. Spektaklet invigdes med fotboll mellan stadslaget och bönderna, där citykillarna drog längsta strået. Därefter eftersnack och alkoholförtäring i kombination med att stå öga mot öga med moderna som legendariska hjältar som huserat på detta klassiska område. Klockan 18.00 började jubileumsmiddagen där lokalt förankrade Vikbolandsstruts stod för maten. De sentimentala och humoristiska Hollywoodtalen avlöste varandra och där emellan uppträdde ”KG” med pausmusik samt ett uppskattat musikquiz. Jag bilade till Vikbovallen med ambitionen att vara nykter för att åka hem runt midnatt. Ödet eller snarare grupptrycket gjorde att jag tog den där ödesdigra ölen som gjorde att jag inte kunde åka hem som beräknat. När alla vännerna gått hem var det endast jag och Stefan kvar.

Jag sov i ett helvetiskt kylslaget omklädningsrum, utan fungerande element, Stefan i bilen. Att en enda mygga kan störa ens nattsömn i denna utsträckning borde inte finnas på pappret. Det ska tilläggas att den var ettrig, aggressiv och ytterst tålmodig. Jag gav upp efter någon timme för att sedermera lägga mig i min bil. Tyvärr är Hyunda  i20 inte skapt för detta ändamål utan att få permanenta skador på kropp och själ. Hittade dock oväntat en liten handduk i bilen och gick beslutsamt tillbaka till omklädningsrummet. Jag lyckades få den runt huvudet och kunde på så sätt utesluta myggan från att sticka och dricka mitt oersättliga blod. Syretillförseln drabbades istället, och det var som att sova med svår astma. Runt 3 timmar sömn blev det innan jag for hem vid åttatiden på morgonen i ett gudomligt vackert morgonväder.

IFK Drabbning

Jocke ”Spurs” Andersson hade två biljetter till detta klassiska möte och bjöd mig med till matchen. Vädret var optimalt, sol, 26 grader och vindstilla. Det blev basket på tv: Sveriges damer mot Makedonien i symbios med några härligt stärkande sambucca. Vi drog likt två light-alkoholister till kvarterskrogen Ektorps Sportbar och pizzeria; det blev två kalla öl. Publiksiffran matchade inte ovanstående förutsättningar med endast 7500 stycken åskådare. Matchen i sig tillhörde Norrköping, men gör man inte mål på sina chanser vinner man heller inga matcher. IFK Göteborg förvaltade sina lägen klanderfritt och vann  med orättvisa 2-1.

Midsommar med barnen

Då Marie jobbade hela dagen låg det an på mig att implementera denna ursvenska tradition till Hanna och Frida. Valet stod mellan Vånga vs  Lilla Lövhälla. Då en av hennes bästa kompisar Lina beslutade sig för att åka till Stavsjö föll sig valet ganska enkelt. Jag, Frida och Hanna följde efter familjen Skarins svarta Chevrolet. Det var kvavt, molnigt och farhågorna för ett kommande regn var inom räckhåll. Vår familj har besökt detta ställe en gång förut närmare bestämt för fyra år sedan. Något som skiljer detta firande från många andra är en loppis med bra priser och mycket saker att handla till barnen. Efter att betalat 40 kr i parkeringsavgift traskade gänget till områdets epicentrum. Köpte instinktivt Rio till barnen och kultfilmerna Mr Woodcock och Sagan om ringen föregångaren Willow med en ung trådsmal Val Kilmer i huvudrollen till mig själv för 10 kr styck.

I 45 år har IOGT-NTO-föreningen Majblomman arrangerat midsommarfirande i fritidsområdet Lilla Lövhälla. Cirka 2 500 personer brukar delta i firandet. Omkring 70 funktionärer krävs för att klara kalaset. Klockan 14.00 öppnade lotteribodarna och chokladhjulet. Det serverades bland annat kaffe, korv, glass, hembakat kaffebröd och nygräddade våfflor. Vi blev underhålla av Helene och Johan från Bomschackalack på TV. Ett riktigt trevligt arrangemang.

Semester i mysig stuga på Österlen

Jag har knappt satt min fot i Skåne och definitivt aldrig på Österlen. Då allt för många människor bedyrat områdets skönhet blev det sedermera ett kall att besöka Österlen. När vi skulle hyra stuga i syfte att kontrastera förra årets trevliga men hektiska Parisvistelse passade Österlen perfekt in planeringsplanerna. Från teori till praktik efter att  ha bokat en av få kvarvarande stugor i området. Kostnaden för 5 nätter blev 4500kr, men huset i sig var så perfekt att vi faktiskt kunnat betala ännu mera. Interiört var det en estetisk smältdegel av inredningskreativitet. Utifrån denna bas utgick våra dagsutflykter med agendan att upptäcka Simrishamn, Ystad, Tosselilla sommarland och Österlen som helhet.

Jordgubbsplockning

De två senaste åren har vi plockat på Ringstad Gård, men dessa  har varit för blaskiga eller smaklösa. Detta år testade vi istället Lundby i Styrstad och med oss hade vi Hannas bästa kompis Lina. Organisationen från att lättare se var man skulle plocka till adekvat vattentvätt var så mycket bättre samtidigt som jordgubbarna faktiskt var godare. Det blev 1 hink a´la 160 kr som vi direkt efter plocket fryste ner hos Maries föräldrar i Vånga. Där blev vi också serverade äkta husmanskost. Kvinnorna fixade en delikat jordgubbssmulpaj med glass medan jag tog bort ton av insektskadaver från vår smutsiga bil. Vädret var dessutom optimalt med en klarblå himmel och ett gradantal som landade runt 25 grader.

Kulturrundan i gamla stan

För andra året i rad öppnade flera av husägarna grindar och boddörrar under några timmar i faluröda vyer. Marie och jag cyklade nyfiket till denna aningen udda stadsdel. Röda stan är en samlad stadsdel i norra delen av Norrköping, granne med Marielund och avgränsat av Norra promenaden och Riksvägen som skär av området från Haga. Detta är andra året som Kulturrundan går av stapeln och detta år i symbios med ett väder att döda för. Årets program hyste 17 stationer med aktiviteter som: trädgårdscaféer, guidade vandringar, loppisar, foto- och konstutställningar, utomhusbio, yoga, högläsning, dockteater samt livemusik  i genrerna barnvisor, singer/songwriter, blues, folk, jazz. En salig bladning som innehöll guldkorn om man tog sig tid att leta efter dem. Runt 1000 personer besökte detta genuina aktivitetsprogram.

Kattskrällarna

Dexter fångade sin första fågel från vår balkong en tidig måndagsmorgon. Den lille stackaren var fortfarande vid liv när vi jagade ner den stolte fågeljägaren under sängen, sedan blev det tyst. Till sist fick vi tag i katten, men att få den att släppa taget om pippin var lättare sagt än gjort. Till min hjälp hade jag en gråtande Frida som gjorde sitt bästa att stressa mig, fågeln, och Dexter. Efter mångt och mycket lyckades vi separera den nyligen avlidne från kattens käftar. Det var dock inget populärt tilltag, men som stadsbor har vi inte riktigt hunnit att acklimatisera oss för sådana oförutsedda händelser. Vi begravde fågeln osexigt i Hyresbostäders återvinning. Dexter visade varför han fått namnet Dexter, om det är en katt-seriemördare återstår att se. För tillfället ligger nog varken jag eller Frida speciellt bra till.

Inför Bråviksloppet och squashstegens division 3

Träningen har gått i stå vare sig det gäller squash eller löpträning. Kan det vara så att sommar- och solkraven lägger sig likt en hinna framför planerade träningspass? I vilket fall som helst spelade jag min första match av fyra i division tre i squashstegen. Min motståndare Jonas Andersson var en helt ny bekantskap för mig. Han har successivt tagit sig från grupp 11 till trean. Jonas visade var skåpet skulle stå i den minst sagt kvava hallen. Han vann med 3-1 efter några stenhårda game. Passade på att möta antagonisten Magnus Hjortberger som jag också har i seriespelet, men på grund av dålig form så körde vi matcher utan att involvera detta i Squashstegen.  Kontentan av våra tre möten blev förkrossande 7-1 till mig, men spelet i sig lämnade mycket övrigt att fundera över.

Continue Reading »

1 Comment

En teknikepok gick i graven

Efter 5 års sparande var det äntligen dags att skörda frukterna av budgetprocessen. På menyn stod ett bra hemmabiosystem och en 55-tums Smart-tv samt en stor hårddisk. Då min trotjänare Pansonic-stereon efter 25 år påpassligt la av så öppnade sig möjligheter att integrera ljudmaskinen med hemmabiosystemet. Att den gigantiska subwoofern som tog upp 2/7 delar av rummet, två högtalare och högtalarställningar samt 300 meter kabel försvann, var bara det en 0ytterst förlösande bonus. Synergieffekterna utav en ljudkälla istället för två blev också ett större rum som lättare kunde anpassas till inhysa 4 stativhögtalare på rätt ställen.  Att vi kunde docka Iphonen dit och lösgöra Spotify i samma källa var heller ingen nackdel. Det var först nu som jag kunde synka det visuella och Hd-bild med mitt brinnande cineastintresse, inte en dag för tidigt. Förut så såg jag på film på 32 tum, nu får jag uppleva film istället, med sanslöst bra bild och ljud på en 55 tums skärm.

Urban ”Dansband” Svensson var mannen som hjälpte mig med att installera de olika komponenterna. Jocke ”Spurs” Andersson var den som kopplade in allt till nätverken och fixade dylika inställningar. Jag bjöd honom på maffig pizza med 2 iskalla öl i kombination med filmen ”Stone” det vill säga fick det angenäma uppdraget att inviga vårt nyinredda vardags-nöjes-palats. Brorsan blev också special invited; filmen vi såg var The Avengers i 3D. Familjens premiärfilm blev mäktiga Avatar som också var i 3D, en mäktig upplevelse, till och med snäppet bättre än på bio utifrån ett 3D perspektiv. Urban och hans fru Annica fick sin välförtjänta belöningen via en två rätters middag någon månad senare.

En resa gick i graven en ny tog form – Prag 2014

Jag, Magnus Ström, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen var djävulskt nöjda och belåtna med de 4 dagar som vi hade i Nice. Det öppnade dörrarna på vid gavel för en ny resa nästa vårkant. I dagsläget lutar det åt Prag. men som sagt det är inget som är ristat i sten. En sak är säker, och det är att börja spara till 2014 års nöjes-löpar-resa. Dessförinnan ska Stadsloppet, Bråviksloppet och Lidinglöoppet avverkas.

Min fru Marie -  25 år i kommunens tjänst

I Norrköping belönas det förfarandet med mottaga en gåva under minst sagt högtidliga former. Varje år beslutar kommunstyrelsen att dela ut S:t Olofsmedaljen till personal inom Norrköpings kommun som varit anställda 25 år. Utmärkelserna delades detta år ut i Louis de Geer Konsert och Kongress. Min fru valde klockan framför medaljen. Tre rätters middagen var lika delikat som trevlig. Chiliskyn till den gräddiga potatisgratängen fick högsta betyg av såväl mig som min fru. Alkoholtillförseln var det inget att klaga på; vin efter utdelningen, innan, under och till maten samt whisky eller cognac efter maten. Kvällen avslutades med superb musikunderhållning med dans, efter någon halvtimme senare pep jag och Marie hem, trötta som få.

Årets Honoris Causa-medaljer gick till Ann-Charlotte Hertz och Anders Lindström. Ann-Charlotte Hertz är en av de personer som genom sitt kunnande och brinnande engagemang för Norrköpings stadsbild och historia har sett till att Industrilandskapet är vad det är i dag – en omtyckt, publik och vacker del av Norrköping som dessutom visar på vårt historiska arv, sa Lars Stjernkvist (S), kommunstyrelsens ordförande. Anders Lindström är ett lysande exempel på en person som genom sitt personliga engagemang har gjort en betydande skillnad för många Norrköpingsbor som annars hade riskerat sina jobb, sa samme Stjernkvist.

Parmiddag med Ubbe och Annica

Några av mina äldsta och bästa vänner är Urban Svensson. Våra vägar korsades i och med att jag bytte fotbollslag från stadslaget Ektorp FF till landsortslaget Vikbo IK. Att gå in i klinch med Urban är som att möta en trimmad ostyrbar skördetröska, tuff men renhårig. Epitetet världens mest upptagna människor når de inte upp till, men det är onekligen komplicerat att planera något utan att boka med paret minst ett år i förväg. Jag lyckades dock dyrka upp den processen, och från klockan 18.00 till 22.00 umgicks vi fyra samt Hanna & Frida en ljummen fredagskväll i slutet av maj. Det var snuskigt trevligt, och maten som för kvällen bestod av en aprikoskycklinggryta med nudlar förgyllde tillfället ytterligare. Jag agerade huvudrättskock, Marie för efterrätten, vilken bestod av en krämig rabarberpaj med tjockvispad grädde. Till detta serverades öl, vin och citronvatten; eftersom Urban körde blev det öl kvar till mig på lördagen – perfekt. Att första inledande timmens konversation bestod av kattsnack må vara lite udda, men när ett bord av kattälskare sitter vid samma bord är det nästan oundvikligt.

Lokusloppisen mitt inne i centrum

Gratisloppisen som traditionsenligt funnits över 10 år blev det ställe där barnens gamla leksaker fick nya ägare. Sådant som de förut kunde mörda för, har numera fört en tynande tillvaro i garderober och källare. I och med att det är gratis så går hela förtjänsten till deras kassor. En annan positiv aspekt förutom att loppisens central läge lockar folk som vanligtvis inte besöker loppisar, är att de köper saker utan att pruta ihjäl sig. Våra kära grannar The Skarins var också där. Vi valde att medverka i bagageloppisen, vilket innebar att vi skulle packa upp vara saker innan klockan 09.00 samt att ha förbokat platsen. Hannas och Fridas vinst blev ynka 248 kr, men pengarna var långt ifrån det viktigaste. Att socialisera sig med kända som okända människor i ett nästintill optimalt väder var en trevlig upplevelse. Jag smög mig dock undan någon timme till närliggande Nya Strömsparken för att njuta av folkvimlet, solen och Norrköpingstidningen. Att Jehovas dök upp aningen olägligt kunde inte ens det förta denna livskvalitetsegentid. Jag kan återigen konstatera att de öppna ytorna i den nyinvigda parken inte bara attraherat mig, utan massor med människor i alla åldrar som satt, låg eller passerade Strömsparken

LokusLoppis kriterier

  •  Bord medtages.
  •  Från 07.00 kan uppackning påbörjas.
  •  Kl 08.00 ska alla bilar vara borta från området.
  •  Parkering på Kvarngatan eller P-husen i City enligt vanlig taxa.
  •  Kl 14.00 är loppisen slut och då ska gatan vara ren från skräp.
  •  Bröd, frukt, grönsaker och dylikt säljs på separat plats. EJ bland loppisprylarna.
  •  Levande djur får inte säljas.

Kattskrällarna

1500 fattigare, men mindre jamiga katter blev resultatet efter att ha kastrerat de 9 månaders gamla katterna hos en veterinär i Åby. Dexter och Tussen har annars vuxit in i det Widholmska vardagslivet på ett bra sätt. Den kritvite Tussen är betydligt försiktigare, medan den brunvitfläckiga brorsan Dexter är den som håller låda. Tussen vilar mycket mer än Dexter, som i sin tur är groteskt glupsk och påminner mer om mig själv än om en katt, Tussen är precis tvärtemot.

Häromveckan tog jag och Marie ut dem för första gången i kattburen. Vi bilade iväg till Aborreberg där vi släppte ut dem med ett tillhörande varsitt koppel. Delvis chockade, delvis nyfikna kröp de ur buren för att 15 minuter senare jaga varenda fjäril i deras närhet. Jag och frugan kopplade av på en filt, åt glass och njöt av de vackra och avkopplande omgivningarna.

Hanna & Frida

Hanna har bestämt sig för att gå en tredje termin på Norrköpings danscenter med sina två bästa vänner Tilde och Lina. Frida däremot har fått nog av dansandet och avstår höstprogrammet. Hanna-Tilde-Lina konstellationen medverkade också på dansskolans festliga 1½ timmes avslutning på Stadium Arena. De båda liven har också fått dela på en ny laptop, som tycks varit betydligt intressantare innan köpet än efter.

Grabbhalvan och Squashstegens division 3

Efter att ha avverkat Nice halvmaraton den 21 april så hämmades jag därefter av motivationsproblem, då det uppfyllda målets tomrum nästan blev besvärligt. När halvmaratonet låg bakom mig så hägrade det betydligt kortare Grabbhalvan, ett lopp som gick av stapeln den 23 maj invid Stadium Arena. Ett helvetisk olägligt skyfall störde motivationen, men jag och Jocke Andersson bilade ändå till den så kallade folkfesten. Förutom dessa vätskemoln var det också obehagligt kyligt, runt 9 grader bara. I och med att jag var eskimåiskt klädd blev detta aldrig något problem, men humöret sänktes några snäpp. Jag och Jocke klockades för samma tid, trots att han var före mig i mål: 21.44. En tid som jag efter omständigheterna var mer än nöjd med. Första passet efter detta korta tävlingspass blev 15 blytunga km med Jocke ”Spurs” Andersson  i Vrinneviskogen.

I och med vårens ankomst till våra breddgrader så reducerades även mitt squashspelande. Jag lyckades återigen klamra mig fast i division 3 trots halvtaskigt spel. Inför sommaren då Squashcenter förlängt fristen att spela av sina 4 matcher till 2½ månader så slutade jag snöpligt sist i gruppen vilket i praktiken innebar division 4 spel. Saved by the bell på grund av att William Lange drog sig ur seriespelet, något som genererade i division tre lir även under den långa sommarperioden. Plåster på såret var vinsterna mot antagonisten Magnus Hjortberger som förde upp mig till 68 vinster mot hans 67 vinster sedan statistikbokföringen från 20o9.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Hanna och Frida

De ”små” liven var sysselsatta av skola, kompisar, läxor, kattlekar, spela Uno med familjen och åka pulka såklart. För oss vuxna är pulkaåkning fortfarande roligt, men jag är inte lika mjuk i kroppen längre, vilket påverkar smärttröskeln efter 3 timmar i guppiga backar. Ett besök hos kiropraktorn dagen efter är mera regel än undantag numera. Barnens kompis Tilde i gul jacka var allt som oftast en ständig följeslagare i de olika backkonstellationerna.

Lillprinsessan redan 8 år

Osannolikt vad tiden fullkomligt rusar fram. Det känns inte som evigheter sedan vår ”lille” Frida låg i barnvagn; nästa år börjar hon 2:a klass. Frida fick mest pengar när hon fyllde år; hon och Hanna sparar till en laptop i höst. Hennes tårtval innehöll bland annat banan, marsipan, grädde vaniljsås och choklad, med lite godis på såklart. Hon bjöd fem klasskompisar på partyt som bestod av lekar, tacos, glass och dans i Hyresgästförenings rymliga närliggande lokal.

Kattungarna har vuxit snabbt

Dexter och Tussen har börjat acklimatisera sig i lägenheten under de två månader som de bott under vårt tak. Tyvärr har den snövite också insett att man kan hoppa från balkonggolvet till balkongräcket. Detta innebär att man endera måste ha ständig uppsikt över de små liven när de är på balkongen eller att helt sonika inte öppna dörren alls. De båda har också vaccinerats två gånger samt avmaskats, och snart är det dags för kastrering. Att ha katter är dock ingen billig ”hobby”, förutom oändligt med kattsand och snordyr sockerfri mat så kostar två sprutor 1400 kr och kastrering nästan 2000 kr.

Det går inte komma ifrån att livskvaliteten höjts några snäpp i och med hårbollarnas ankomst till vår familj. De är flexibla när det kommer till var de sover; ibland snarkar de i Fridas rum, ibland i Hannas, men oftast hos Marie och mig. Det är teoretiskt betydligt mysigare att ha två katter bredvid sig än i praktiken. Dexter har ett uppdämt behov av att snutta på något, och dessvärre har mina sargade bröstvårtor fått agera snuttefilt. Det innebär förutom djävulskt många plåster också en betydligt sämre sömnrytm. När jag håller för den ena vårtan och ligger på den andre börjar han irrationellt  istället strula med armhålan. Att kattskrället saknar luktsinne är därmed bevisat.

3-veckors släktinneboende

Maries brors fru skulle praktisera tre veckor på Vrinnevisjukhuset. De bor vanligtvis i Hofors, så det är en bit bort. I vilket fall som helst fick hon bo hos oss de tre veckor som processen fortgick. Det är onekligen en omställning att få någon vuxen inneboende i ens lägenhet. Övertrevligheten får ett ansikte samtidigt som ens favoritprogram blir outsourcade till andra kanaler. Det är självklara i-landsproblem, men ändå. De rutiner som är vardagspatenterade får rucka på sig. Men Nina är en positiv och glad människa så de tre veckorna avlöpte friktionsfritt. Den enda smolket i bägaren var lösgodisorgier varvade med mängder av nötter, chips och bullar som frestade och tärde på mitt sockermissbruk.  När hon åkt var jag vänlig nog att äta upp det som blev kvar i skåpen.

Nyårslöfte

Träna-upp-framsida-lår-processen har redan en gång havererat. Övningen tar egentligen inte lång tid i anspråk, och jag har beslutat att göra den 3 ggr i veckan. Huvudproblemet är att den är så groteskt tråkigt och obehaglig. Men som sagt, nu har jag Lidingöloppet som mål i september, något som sätter större krav på att klara deras mardrömsbacke enligt andra skadeglädjande löpare. Samtidigt har jag lärt mig av återfallen, och skriver numera upp alla gånger jag gör övningen, i syfta att pressa mig själv att göra dessa, samtidigt som dagboksskriveriet reducerar strategin förträngning.

3-dagars Sweden rock biljetter i hamn

Jag lovade mig själv för tre år sedan att det var mitt sista Sweden Rock vistelse. Hade med bland annat Stefan Hammarström avverkat åtta sådana, och kände instinktivt att det hela gick på tomgång, samtidigt som själva tältsovandet kändes alltmer avlägset. Jag var också mätt på de band som jag sett, och som tycktes återkomma år från år. Passande nog var jag helt nykter den festivalen, vilket i sig är en osannolik bedrift, och ett värdigt avslut på en epok. Men som sagt, man ska aldrig säga aldrig.

Först basunerade arrangörerna ut att Survivor gör sin första och enda spelning i Sverige någonsin. Detsamma gällde för ett annat av mina husgudar, nämligen Asia. Sedan tillkom några av mina tyngre favoriter som Avantasia, Nya Accept, Threshold, Axxis och Firewind. Grupper som Europe, Demon, Saxon, Accept, Sonata arctica, Kiss och Candlemass har jag redan sett. Sister Sin, Morgana Lefay, Amaranthe, Crazy Lixx, Hardline och Witchcraft är jag väldigt nyfiken på att se live. En av mina squashpolare Michael Garrido brukar årligen besöka festivalen med några kompisar, och han bjöd oväntat in mig till deras gemenskap. Ska bli kul med lite ombyte såväl socialt som musikaliskt, att 3-dagars biljetterna går på 2500 kr får man förtränga helt enkelt.

Firefest biljetterna kom med posten

Europas största och mest välrenommerade festival för melodisk hårdrock hålls i Nottingham England av alla ställen på jorden. Har varit bra sugen att besöka detta mecka för pudelrock i några år nu. Då varken Stefan Hammarström eller Jarmo Kolehmainen hade tid eller ekonomi att hänga på så tog jag situationen i egna händer. Bokade biljetterna första veckan de släpptes; en månad senare damp de ner i brevlådan. De åtråvärda biljetterna har en tendens att försvinna snabbt bland musiknördar runt hela Europa. För en gångs skull har jag ingen holistisk plan hur resprocessen kommer att se ut. Jag har datumen, biljetterna och min reseerfarenhet att luta mig tillbaka på, hur jag tar mig till Nottingham får bli en senare fråga precis som boendet. Att resa ensam bekommer mig inte så mycket då jag tågluffat två gånger ensam förut. Visst skulle det varit kul om någon bra polare hängt på, men samtidigt brukar man möta fler människor när man är ensam än när två stycken reser tillsammans.

Inför Nice Halvmaraton och division fyra i squash

Jocke ”Spurs” Andersson och jag fortsatte att springa 1 gång i veckan, ganska lagom, om ambitionen är densamma att ta sig runt Lidingöloppet med en genomsnittsfart runt 6 min/km. Jag sprang 16 km själv när Jocke och hans fru latade sig på andra sidan jordklotet, närmare bestämt tre veckor i Thailand.

Squashäventyret i fyran blev inte vad jag tänkt mig. Blev kvar i 4:an i tre squashomgångar, och ytterst när att åka ner i femman vid förra sejouren. Jag har dock uppdaterat mitt mantra: ”titta på bollbanan, ta mig till mitten”. Mitt mål är att få dessa två grundstenar att sätta sig i ryggraden. Först då kommer jag att vinna fler bollar tillika fler jämna matcher, men som sagt rutiner är svåra att förändra, främst de dåliga.

Jag trodde att virusproblemet var ur vägen, men icke sa Nicke. De låg och lurpassade så fort det blev för många bolldueller. När det gäller löpningen så märks det inte lika tydligt eftersom jag kan styra tempot på ett ett helt annat sätt, det är bara att lunka på så att säga. Rådfrågade min kiropraktor, och han sa att ett virus kan sitta kvar upp till 5-8 månader om det vill sig illa, och mitt har bara hållit på i 4½ månader. Jag tömde några budgetpostar och ökade pasta- och blodpuddingkvoten rejält i syfte att frigöra 2000 kronor för att framavla min hälsostatus. Mår jag bra, mår min familj bra eller? Provtagningsorgien skedde på Medicinskt Centrum och allt som nedanstående bild visar ska jag tydligen få svar på. Om en vecka har jag bokat tid med en läkare som kommer att att tala om vad som är bra och vad som är mindre bra med de miljarder prover jag tog vecka 7.

Continue Reading »
No Comments

NICE – here we come!

I slutet av augusti hade Jarmo Kolehmainen, Stefan Hammarström och jag ett upptaktsmöte inför Nice-halvmaraton på Steffes suveräna husbrygga. Förutom att grilla, bada, basta, gråta ut, besudla varandra och dricka öl beslutade vi att anta två personer som undrat om det var möjligt att följa med på nästkommande resa. De hade i ett tidigare skede svurit att de skulle uppfylla våra omogna, men dock adekvata kriterier fullt ut:

1. Springa loppet i fråga

2. Betala in logi- och resepengar i september 2012.

3. Vara delaktiga i våra tillsynes oändliga och kollektiva pubrundor.

4. Se detta som en kombination av nöje- och tävlingsresa, det vill säga inte agera likt elitiska besserwissrar.

Jag axlade ansvaret att ringa upp de båda träningsnarkomanerna; Magnus Ström och Fredrik Adolfsson. På grund av kommande tävlingar som kolliderade med Nice avsade ”Odda” sin medverkan, medan Magnus kvickt tackade jag. I form av envåldshärskare bokade jag en lägenhet med plats för 4 personer via utmärkta sajten Wimdu.se. Valet gick i lyxens tecken då vi medvetet betalade lite extra för att bo riktigt bra och mindre trångbott. Vi  fick tillgång till badtunna, dubbelglasade fönster, storbilds-tv med hemmabio, wi-fi, tvättmaskin och torktumlare, en utsikt att döda för i samklang med 10o meter till beachen och närhet till shopping, livsmedelsbutiker, restauranger och pubar.

Jag bokade flyget genom rese-sök-sajten: www.flygresor.se, en process som fungerade helt friktionsfritt dessutom var det befriande att slippa Ryanairs anti-service-vänlighet. Även här betalade vi mer än vad som egentligen var nödvändigt, i syfte att slippa ett stopp i båda riktningarna. Det blir en tur på 4 timmar till Nice, men direktflyg från Nice, en tripp på 3 tre timmar. Priset inklusive avbeställningsskydd blev överkomliga 1850 kronor vardera. Anmälan till loppet gör man vanligtvis i slutet av året, ju tidigare desto billigare är de flesta loppens devis. I oktober kommer jag att inhandla minst en Nice-guide, där jag ska fragmentisera varje sida i boken med syftet att skapa de bästa tänkbara förutsättningarna för en resa där livskvalitet står högst på agendan.

NT-knatet 2012

Att röra på sig är universellt en källa till bättre hälsa, och en viss nivå av tävlingsinstinkt tror jag bara är bra i vårt individualistiska 24-timmarssamhälle. Dessa kriterier var grunden till min light-mission att övertala mina två bekväma änglar att vara en del av NT-knatets startfält. Till en början gick det sisådär, men när medalj-och godisbelöningen betonades kunde inte Hanna stå emot. Frida hade däremot ett dogmatiskt krav, och det var att få se banan innan hon startade. I vilket fall som helst anmälde jag de båda för den billiga summan av 110 kronor. Våra grannar och vänner Skarins barn hängde också på, så det blev ett kluster av barn samt två vuxna som 17.20 cyklade till Folkparken. Vädret var sagolikt fint, men det kunde lika gärna varit ösregn, sett hur dagen dessförinnan gestaltat sig. Cykelturen var den perfekta uppvärmningen, något som både förhindrade onödiga skador och distraherade nervositeten. Vi hämtade barnens nummerlappar, sedan var det bara att insupa atmosfären och invänta starterna.

Först ut av barnen var Frida, hon hade definitivt inte kommit till freds med hur banan var upplagd. Frida grät som en spädgris på väg till slakt, och jag kände mig för tillfället som världens elakaste förälder. Det hjälpte inte ens att visa prisbordet med kexchokladberget, däremot blev jag väldigt sugen. Likt en pappig mördarsnigel klamrade hon sig fast vid mig när startskottet gick klockan 18.30. Jag pushade diktatoriskt iväg henne, och jag kunde verkligen skönja ambivalensen från de tårdränkta, men söta ögonen. Mycket oväntat föll hon för någon form av grupptryck, och drog oväntat iväg med blixtens hastighet, klart sist i hela startfältet. Frida sprang dock hela loppet och passerade utifrån omständigheterna många under loppets gång. Hennes tid blev 6:29 minuter och kom 87:a av 131 startande, vinnaren landade på 4:50.

Nästa barn till drabbning var grannens pojke Lukas som verkligen hade fokuset på själva belöningen, nämligen godiset. Till skillnad från Frida så var han både entusiastisk och förväntansfull, hans tid blev sedermera  5:44 och kom 75 av 146 stycken grabbar, vinnaren fick tiden 4:20.  Klockan 19.05 så var det dags för Hanna, Lina och en klasskompis till dem att spräcka startsnöret. De var euforiska till bristningsgränsen, men som sagt de hade ju varandra. Jag filmade liven mellan olika stationer, och såg att Hanna lojt gick en bit. Mitt ”kom igen nu Hanna” väckte henne ur den temporära koman, och hon sprang in på 5:55 vilket innebar en 70:e plats av 108 möjliga. Hennes klasskompis Laura Josefson kom 85 på tiden 6:29, Lina Skarin spurtade in på tiden 6:55, och hamnade på 100 plats, vinnaren fick tiden 4.12.

Solen hade ersatts av mörker och tillika förstadiet till  utpräglad vinterkyla. Klungan cyklade glada men trötta hem till Ektorp; på agendan stod ett bad, kvällsmat och därefter läggdags. Jag var så stolt över att de  överhuvudtaget sprang NT-knatet, och är säker på att deras kondition som självkänsla fått sig en ordentlig skjuts framåt, även Fridas, då hon tills nästa år NT-knat vet bansträckningen, och förhoppningsvis fylls av glädjetårar istället för krokodiltårar

Inför Squashstegen division 3 och Höstmilen

Min första match på över en månad skedde mot Magnus Hjortberger. Jag hade i stort sett en enda tanke i huvudet, och det var att inte slå upp skadan, vilket innebar att jag minst sagt sprang sparsamt. Det kanske var därför jag vann 1 av 2 matcher mot den långe spindeln. Efteråt så avvaktade jag biverkningarna av squashbataljen, men förutom en osannolik stelhet så hände inget mera. Mr Hjortberger blev också min första motståndare i division 3. Mitt psyke var tvunget att bestiga berg  i syfte att vinna denna prestigematch. Jag hade inte vunnit en squashstegefight på över 5 möten. Den dysfunktionella squashepoken låg likt Lonondimman över mitt bräckliga tävlingspsyke. Vi startade i ett ursinnigt tempo, där det rabiata i sig var viktigare än själva riktningen på slagen. Likt två kokainstinna bålgetingar raljerade vi tyst över den andres dyrbara misstag. 11-10 och 11-9 blev siffrorna som bärgade mig de första seten.

Allt borde ju egentligen varit ett upplagt squashsmörgåsbord, men när tankarna sammanflätades till en enda” ”jag får bara inte förlora”, så knöt sig hela spelet ordentligt. Inte ett slag fungerade, och Hjortberger nappade på det omedvetna betet som en gigantisk likmask och vann 3:e setet med  3-11. Då jag vet att voodoo praktiskt taget är verkningslöst fokuserade jag istället på två saker: ”spring till T.et” och ”mata backhand”. Dessa två grundläggande strategier reducerade min nervositet. Hjortbergher lyckades med konststycket att missa mer än vad jag gjorde, något som bidrog till att en epok gick i kaklet, och squashförbannelsen var därmed bruten.

Rolf Okon

Min nästa motståndare blev oväntat nog Rolf Okon. Mannen som jag haft 5 miljarder squashbataljer med när jag jobbade på Kontorab. Det var över 20 år sedan, han har efter det låtit squashracket blivit kvar i garderoben medan jag själv är vitalare än någonsin. Vi var då väldigt jämna, men han hade en unik förmåga att trassla till sig vinsterna, som tur var förde jag inte statistik mellan oss. Han är som sagt på gång igen och valde mig som första måltavla. I och med hans squashdvala har kilona blivit fler och konditionen jämnad med marken. Utifrån detta perspektiv skötte han sig över förväntan, och lyckades knipa 9 bollar i ett set. Vi spelade 10 set och jag vann dem alla, vilket i och för sig varit dåligt om jag inte gjort så. Fortsätter halvtysken vad han inlett så dröjer det inte länge förrän han snor åt sig något set mot mig.

Magnus Hjortberger

Börje Bjurström sopade banan med mig i min andra squashstegematch. Att låta honom föra spelet är som att låta privata företag bedriva vård. Jag korrigerade min dysfunktionella lobbserve till tennisserve; det genidraget medförde att det blev fler bolldueller och fler vunna poäng till mig. Men som sagt gubben var het, och hans tempo högt, då han dagen innan mött Mattias Blomqvist. Match 3 i stegen var mot den oberäknelige Markus Lundberg. Statistiskt sett är jag överlägsen, men som sagt skillnaden har vid vissa möten varit hårfina. Tidigt på lördagsmorgonen avgjordes vår match. Det blev en batalj som präglades utav att jag förde matchen och Markus sprang. Han sprang dessutom kopiöst mycket, vilket han ska ha eloge för. Dessvärre för hans egen del så synkades vare sig slagen som marginalerna, och jag vann till slut komfortabelt med 7-0 i set, vilket innebär att jag inte åker ur gruppen.

Löpningen har blivit mest drabbad av mina så kallade skador. Har kommit igång bra med squashen, men löpträningen har fått ligga i träda. På grund av att Jocke Andersson jobbar när Höstmilen går av stapeln den 21 oktober så har jag ännu inte anmält mig. Jag tänkte för omväxlings skull vänta ut väderleken istället för tvärtom. För några år sedan, då jag i ensam majestät halkade runt i lerbetäckta bergsformationer fick jag mer avsmak än smak för kommande lopp. Att ingen människa slagit ihjäl sig hittills är ett smärre under, men som sagt det är självförvållat att anmäla sig till loppet. Jag och Jocke samt Björn Olsson har däremot beslutat oss för att springa det krävande Lidingöloppet i september 2013. Det ska onekligen bli en sjusärdeles löparutmaning, många meriterade löpare hävdar att spektaklet är resor värre än exempelvis Stockholm maraton.

I min sista match i division 3 mötte jag den outtröttliga Johan Steen som sopat banan med motståndet hittills. Jag hade gjort optimala förberedelser: 8 timmars god sömn, groteskt nyttig nötkeso-frukost med 1 liter vatten och olivolja, en adekvat uppvärmning, 5 km på löpband, rehabövningar samt slagteknikövningar. Mot Johan, som antigen går på en osannolik effektiv somalisk dopning eller har gener att döda för, visade dessvärre vart squashskåpet skulle stå. Spelet i sig blev relativt underhållande, men hans exceptionella kondition, starka vilja och bättre returer blev totalt förödande för mig. Mr uthållig vann välförtjänt matchen med 3-0, något som belönades med gruppsegern i division 3. Med två vinster i bagaget mot Magnus Hjortberger och Markus Lundgren fick jag efter skadeomständigheterna vara relativt nöjd, jag blev ju kvar i gruppen, något som var ett primärt mål.

Prestigemötet mot Hjortberger och tillika första matchen i division 3 gick i ambivalensens tecken; lämna w.o eller inte? Ett begynnande halsont som terroriserade återigen mitt tillsynes sårbara immunförsvar i symbios med en kuslig igentäppt snok drog ner mina förväntningar rejält. Jag valde dock att spela matchen, vilket i backspegeln var ett osedvanligt trögt beslut. Efter att ha vunnit första set så dränerade de korta rusherna mig på välbehövlig energi. I slutet av 2: set trodde jag att hjärtat skulle stanna flera gånger om. Resterande delen av matchen var som en öppen autobahn för den gänglige Hjortberger som för övrigt också var aningen hängig. Siffrorna 11-0 och 11-5 flätade ihop en mindre bra början i gruppen, den långe vann till slut med 3-1, uppförsbacken hade bara börjat.

Continue Reading »
No Comments

Nytt toppen café i stan

Är Norrköping i behov av ytterligare ett tillskott till fikafloran? Vi har ju redan ett antal caféer av rang som bland annat Café´Kuriosa, Gubbens Trädgård och Världens bar. Förresten det var inte så många år sedan Norrköping var en horribel caféstad, och kunde närmas likna en öken utifrån ett caféperspektiv.  Vid Västgötabackens början i de unika industristråken mitt emot huset Galleri Sista supen från 1700-talet breder det nya caféet Solsidan ut sig. Marken ägs av kommunen, och är på grund av dess läge K-märkt. Av arkeologiska skäl fick ägarna heller inte gräva i marken, däremot har det välbehövligt nog skett några välbehövliga tillbyggnader där det förut fanns ett vedervärdigt plank och tonvis med grus. De har anpassat miljön till den arkitektur som finns, ett rött caféhus med vita knutar, stenbeläggning med en klar struktur samtidigt som flankerna öppnats upp för allmänheten, ut mot Västgötabacken och ner mot Strömmen
De får finna sig att vara an del i ett kluster av caféer på området där Fräcka Fröken, Världens Bar, Café Strykjärnet, Stadsmuseet café & kök och Kårhuset Trappan samsas. Instinktivt så infinner sig en steril känsla med mycket stenbeläggningar, men efterhand luckras synvillan upp. Grönska och träd, gedigna och bastanta utemöbler, 3 hammockar, toaletter, miniklätterställning och gunga för de minsta, en utmärkt tillflyktsort när de tröttnat på de vuxnas gnat samt tillgång till en osannolik vacker vykortsvy. Utbudet fick klart godkänt, det serverades glass, mastiga och tillsynes genuina matpajer och aptitretande bakelser och såklart kaffe, te och läsk. Tummen upp för ett ställe där såväl turister som Norrköpingsbor kan njuta många år framöver; ett välbehövligt ställe ur många perspektiv.

Squashmodifieringar och inför Bråviksloppet

Har i stort sett bara spelat squash mot Magnus Hjortberger och Lino Ferrari under denna period, men dessa pass har dock varit ytterst intensiva. Den informella uppgörelsen är att Lino står kvar, medan jag och Hjortberger turas om att möta ”The Bulgarian Stallion”. Det sporrar honom sjukligt mycket att inte släppa ett set mot oss, troligtvis en light-bokstavskombination, men den är dessvärre effektiv. Vi har under dessa omständigheter ändå tagit varsitt set, utifrån vårt squashkunnande.  Squashstegstiden är sommartidsförlängd och håller på ända fram till 30 augusti, jag har två matcher kvar att avverka, dels mot Börje Bjurström, dels en mot Mathias Magnusson. Har inlett processen att komma fram till T.et. Det som är en av grundstenarna i sporten, men som inte fått fäste i min ryggrad, då jag är självlärd, något som inte alls är något positivt i detta sammanhang. Jag har tagit min son David till hjälp i syfte att hamra in budskapet: ”fram till T:et efter varje slagen boll”. David springer på allt och är duktig, men är för ovan, vilket passar mina syften perfekt. Jag får tillbaka bollen och får tid att reflektera på att ta mig till mitten av banan samtidigt som jag försöker att implementera en betydligt  hårdare forehand än mina nuvarande fösningar.

Löpningen kom igång sa sakteligen med ett 6.5 km pass runt Ektorp och Vilbergens omgivningar. Nästa pass skedde i 35 -gradig värme längs med Seine och runt Paris breda boulevarder. Det blev ett mandomsprov, då jag icke oväntat lyckades irra bort mig. Det blev en kamp mot klockan att försöka hinna tillbaka till lägenheten innan matchen Tyskland- Italien inleddes. Passet varade över två timmar och 1.8 mil avverkades i relativt högt tempo utifrån ett trafik- och fotgängar-perspektiv-pass. Sträckan var i vilket fall ett mycket välbehövligt sådant att ha med i löpbagaget.

 

Mitt första pass sedan 1.8 mil bataljen i Paris det vill säga för cirka 3 veckor sedan. Regnet öste ner en jämn strid i ett relativt kvavt Norrköping; sträckan var Ektorp-Kungsgatan-Vidablick tur och retur. Jag fick direkt en aha upplevelse när benen kändes så där skönt pigga som de kan gör typ var 15:e gång. Höll ett riktigt högt tempo i 9 km, tills djävulen på axeln kommenderade mig att sluta springa. Jag kände mig nöjd med passet so far, så jag lydde den lille på axeln. I vilket fall som helst var detta min bästa runda sedan januari 2011, något som bådar bra inför Bråviksloppet som för övrigt går av stapeln den 8 september. Höll en hastighet på 12.1 km/timme och ett medeltempo på 4:57 minuter per kilometer, sluttiden blev 49:32 minuter. När jag kom hem så var jag både trött och kreativ samt kände att både kropp som själ blivit tillfredsställda. När jag spelat squash blir jag bara trött, men oftast när jag springer blir jag osannolikt kreativ och tycks ha lösningar på all världens och vardagens problem. Det tycks i mitt fall vara en stor skillnad mellan de båda sportaktiviteterna hur lyckorusen utsöndras, för mig är löpningen utifrån det perspektivet överlägset squashen.

 

Två tunga förluster mot Magnus Hjortberger och Johan Steen var upprinnelsen till min troliga och mindre ärorika degradering till division 4. Mattias Magnusson och Börje Bjuström inträde i grupp 3 hade sett till  att den blivit riktigt jämn och oviss. Min nyckelmatch var mot Magnus Hjortberger, en match där jag drabbades av någon form av trötthetshybris redan efter 1 set. Jag tog irrationellt helt slut; Hjortis varför övrigt  lika förvånad som jag själv. Det ledde till en läkartid den 8 juli på Kneippens vårdcentral, vars syfte är att kolla mina värden. Vad är det som dränerar mig på energi, då jag tränar 3-4 gånger per vecka? Jag dricker i undantagsfall, varken snusar och röker, äter bra mat och så vidare.

 

 


 

 

Continue Reading »
No Comments

Barndag i Söderköping med familjen

Ett exceptionellt välarrangerat evenemang med barnen i fokus från klockan 11.00 till 16.00 i symbios med ”Ramunderbergets dag”. Ett taskigt väder hade som vanligt kunnat stjälpa hela konceptet, men vädergudarna var på sitt allra bästa humör och gav oss besökare ett optimalt väder att tillbringa en halvdag i Söderköping, enda nackdelen var att försöka sålla bland den mängd av aktiviteter som erbjöds. Arrangörerna hade spritt ut aktiviteterna på 12 olika platser runt stadskärnan, och 3 av dem lite utanför. En uppsjö av prova-på-aktiviteter fanns för barnen, till exempel ponnyridning, bowling och fiske. Under hela dagen gick Tufftuff-tåget varje heltimma runt de olika aktiviteterna. Allt under dagen var i stort sett gratis, något som bör applåderas.

Vi anlände strax före 11.00, och kastade kvickt av oss jackorna då vädret strålade samman med vårt humör. Den stora parkeringen vid Vikingavallen var gratis, ett stort plus i kanten i syfte att inte irritera regionala turister i själva inledningsfasen. Den första timmen blev en orgie i gratis fiskdammar, barnen var så till sig att de nästan började stamma; det är skönt med kapitalistkommunism. Jag fick mitt lystmäte genom att beträda Kaffebönans trösklar. Ekologiska, hälsosamma och snygga produkter i mängder. Det var ett smärre mandomsprov att låta bli att köpa de snuskigt goda pralinerna som hånlog mot mig i butiken som: körsbär, Cointrue, apelsinlikör, hallonwhisky. Det blev istället ekologisk grillkrydda, mangotvål och Kung Markattas ekologiska kakao. Musiken på Rådhustorget var oväntat bra och de som framförde kvalitativ barnmusik var Fairytale med Superstars och Lisa Tilling i spetsen. Clowner, pyssel, ansiktsmålning, dansuppvisningar, tipspromenad var andra uppskattade aktiviteter som utspelade sig vid Storgatan och Rådhustorget.

En sak som jag instinktivt gillade var upplägget med att 12 restauranger hade gått samman så att alla barn under 12 år kunde äta special-barn-menyer för endast 30 kronor, och barnfika för endast 15 kronor på fem andra ställen. Det var en utmärkt strategi i syfte att hålla kvar människor från klockan 11.00 till 16.00; ett vansinnigt smart marknadsföringstrick. Vårt val föll på Österns Stjärna det vill säga kinesisk mat. Med facit i hand utifrån hur lite barnen åt så kändes priserna ännu mer berättigade, jag åt desto mera – tyvärr. Dessvärre ingick världens mest dysfunktionella råvara i min Wokade kyckling med ris, nämligen snorsliskiga champinjoner. Det tog mig 20 minuter att bara plocka bort allt som liknade dylika tingestar. Jag kommer aldrig att fatta storheten med svamp, aldrig. Det blev i vilket fall en kall god öl till eländet. Under tiden som vi åt passerade något som måste ha varit världens största ambulerande brandbilsparad. Jag trodde inte mina ögon när jag själv hade nöjt mig med 3 antika röda åk, men de tycktes vara oändliga, en upplevelse i sig och troligtvis helt ideellt också. Det visade sig senare vara 27 stycken och faktiskt vara Sveriges största veteran-brandbils-rally. De kom från Luleå till Malmö; de äldsta visade sig vara från 1926; de som anordnade spektaklet var Brandkårsmusset i Simonstorp och Brandhistoriska Sällskapet.

Övermätta lämnade vi Österns Stjärna bakom oss för att flanera vidare till Kanalhamnen. Det var ett myller med människor som mötte oss, Smultonstället var smockfullt och kön till detta glassmecka övermäktig för en familj med två otåliga barn. Det blev ändå glass på Smultronstället, men inte sittandes, utan vid sidan om, ett mer ekonomiskt alternativ. Jag tog mig glass över huvudet när jag köpte en gammaldags våffla bestående av två kulor, mjukglass, grädde och sylt. Vi blev kvar ett tag till vid detta vackra område med Ramunderberget som urläcker bakgrundsvy.

14.00 tog vi gratisbuss från Stinsen till Sofies gård, cirka 1½ km från Söderköping. Här kan man rida ponny, klappa, kaniner, getter, katter och hästar, ett utmärkt sätt att lära känna dessa djur aningen bättre, barnen tycker i vilket fall att det är lika roligt som alltid att få klappa de pälsbeklädda. Vi blev kvar där i 40 minuter, sedan traskade vi till parkeringen, innan dess handlade vi på Ica supermarket.  När vi kom hem fortsatte barnen att leka, medan Marie och jag intog soffläge, vi var helt utslagna och gravt övermätta. Fem timmar med sol, barn och en uppsjö av aktiviteter tär på krafterna. Jag var faktiskt seg resten av dagen. Men det var onekligen en toppendag för såväl barnen som för oss själva. Visst, ekonomiskt sett blev det en slant, men livskvalitet kostar helt enkelt.

Ruzzel hybris

Mitt maniska Rumble spelande inleddes för några månader sedan med endast två motståndare i mitt spelbagage: min fru och Sjödin. Det hela låg ett tag på is, men i och med Rolf Okons inträde med dem stora pojkarna skedde en osannolik vändning. Rolf är snuskigt kvick i käften, hatar att förlora och tror att han är bättre än mig i allt. Dessa faktorer samt att han jobbar kvar på Kontorab ligger till grund till vår dysfunktionella spelkommunikation. Det gäller att få ihop så många ord som möjligt under 2 minuter, man kör i 3 omgångar, vilket innebär att varje match består av 6 omgångar dvs 3 vardera som i slutänden mynnar ut i 12 minuter per match. I skrivande stund leder jag med osannolika 324 vinster mot Roffes 82. Det innebär i speltid ungefär 40 timmar på två veckor per person. Min bästa runda är 2667 poäng, bästa match 3534 poäng, högsta antal ord 73 stycken. Antal matcher 552 stycken varav 440 stycken varit vinster och 111 stycken förluster. Wordfeud är beroendeframkallande på sitt sävliga sätt, men Rumble är också beroendeframkallande på sitt stressiga sätt. Fördelen med detta spel är att en match tar 12 minuter om båda parterna är med på noterna. En annan positiv sak med spelet är att det finns statistik på alla ens rekord och mot dem man spelar mot.  För min del kompletterar Wordfeud och Rumble  varandra på ett osedvanligt bra sätt, tyvärr har min fru Marie en helt annan åsikt om detta, en helt annan åsikt.

Fotbolls-EM – äntligen

Ett stort mästerskap som EM är i mitt fall synonymt med ett antal tips; denna gång är det värre än någonsin. Med före detta jobbarkompisar på Kontorab har jag tre: 1 x 2 tips, vilket jag i samklang med min son David och min fru Marie. Det blev 1 tips med Jocke Anderssons polare, ett resultattips. Samma personer är med i Aftonbladets EM-managertips där jag också har med ett lag och i skrivande stund faktiskt leder. Sist men absolut inte minst har vi det ultimata EM-tipset iordningställt av superstruktören Joakim Stenman. Kostnaden är 230 riksdaler men värt varenda krona. Man ska välja 7 målskyttar och välja vilka lag som går vidare, var de hamnar är också poänggivande. Det är bara tillåtet med ett byte av utespelare/målvakt under turneringen, vilket innebär att det är viktigt att tänka strategiskt vilka lag som man tror går vidare i turneringen. En annan viktig faktor är valet av målvakt, då en hållen nolla genererar i två mycket värdefulla poäng, något som mitt val Manuel Neuer i Tysklands mål hörsammade.

För mig och många andra män är stora fotbollsmästerskap signifikativt med ett legitimerande öldrickande, utan att motparten lägger sig nämnvärt i; typ en 3-veckors-frizon. Dessa tre veckor så åtnjuter man en form av immunitet mot ”måste du ta en öl till”. Det är en positiv ingrediens dessvärre är det i många fall sorgligt nog källan till familjebråk och otäcka konflikter. Jag håller mig till 2 öl per kväll, med något enstaka bakslag.

Jag kunde nästan ta på stämningen såhär inför EM-inledningen. Det skulle bli så himla spännande och trevligt. Sådana arrangemang har det gemensamma att det sammansvetsar alla typer av ett land invånare., Sverige är definitivt  inget undantag. Sveriges chanser är dock små, de kan klara att gå vidare till kvartsfinal, men oddsen att slå ut Spanien är minimala, men som sagt Sverige är världsmästare att slå i underläge. Tyskland, Spanien, Holland och Frankrike är huvudfavoriter. Jag satsar på att Tyskland med deras disciplin, urkraft och goda sammanhållning står som EM-slutsegrare. Tyskland visade dessvärre inte var skåpet skulle stå spelmässigt, när ärligt talat Portugal var förtjänt av ett mål. Ryssland däremot spelade klapp-klapp-fotboll såsom jag trott att Holland och Spanien skulle spela. Matchen Ryssland-Tjeckien var för övrigt den mest välspelade och bästa hittills.

Tv 4 och SVT delar på arrangemanget på gott som på ont. Det negativa med TV4 är givetvis all reklam som förtar helheten, det känns som det är mer reklam än vettiga intervjuer och välbehövliga analyser. En av mina favorikomiker är David Batra; jag skrattar så fort jag ser eller hör människan. I SVT  hittar vi den trevliga Daniel Nanneskog, en kille som sköter sig sig utmärkt utan att bete sig som en megabesserwisser. Dessvärre associerar jag hans röst med David Batras, jag har svårt att ta hans slutsatser på fullaste allvar då jag istället förväntar mig att bli serverad ironi, sarkasmer eller nya gags.

Fotbollsmästerskapet har lämnat en syrlig eftersmak efter sig, genom att helt enkelt inte infinna sig där längre. Det blev helt enkelt en trivsam rutin att följa tipsen, spelarna och lagen inför, under och efter matcherna. I symbios med evenemanget drack jag alltid 2-3 väl avkylda öl, och spelade Rumble i halvtidsvilan. Tillställningen fick agera kvällspolare i hemmets lugna vrå, då Marie är totalt ointresserad av fotboll. Tipsen föll successivt bort en efter en, till sist var det bara Aftonbladets Managerspel som stod för en potentiell vinnarchans. Jag ledde nästan inför näst sista omgången, ett spel som jag kommit bäst fyra på, vilket i sig var tillfredsställande då alla de 6 deltagarna är ytterst fotbollskunniga. Hade bara de lata gräsbetarna gjort ett mål så hade jag vunnit allt, men så blev det inte, utan det blev polaren Jocke ”Spurs” Andersson som kammade hem 500 riksdaler och äran.

Den sista matchens första halvlek blev oväntat i dubbel bemärkelse en av turneringens bästa. En fartfylld tillställning som böljade fram och tillbaka dessutom med snygga mål. Tyvärr drabbades det bräckliga italienska psyket av den sydländska sjukan, när de blev tvungna att agera med 10 man mot Spaniens 11 bolltrollare. Jag hade velat sett att man föll med flaggan i topp, vilket skulle innebära att man satsade allt framåt med tanken att 3 eller 4–0 inte spelar någon roll. Nu blev det en istället en one-team-show, och ändå 4-0 till spanjorerna. Rätt lag vann i vilket fall som helst, nu när Tyska laget kollapsat. Aftonbladets och expressens fotbollsbilagor hade haussat upp Athletic Bilbaos stjärna Fernando Llorente till bristningsgränsen. Han fick knappt någon speltid alls, något som ytterligare förstärker Spaniens osannolika trupp. Tyvärr så blev jag och indirekt alla mina tips drabbade av denna dysfunktionella fotbollsspådom.

Sveriges insats vill man till stor del helst förtränga. Det hade varit så snuskigt kul om de gått vidare, vilket hade varit ett faktum om de inte förlorat mot Ukraina. Sverige föll definitivt inte med flaggan i topp i den matchen precis. Likt håglösa och paralyserade amatörer avverkade de matchen, vare sig utan finess och mod.  Att Hamrén stuvat om bland positionerna underlättade troligtvis inte processen att vinna denna nyckel till en hägrande kvartsfinal. Då hjälper det inte att spela bra mot England och Frankrike, även om det mildrar fallet. Vi får glädjas över att Mellberg var kung på mitten (i två matcher), Wilhelmsson en outnyttjad men effektiv och underhållande joker och att Zlatan stod för turneringens vackraste mål.

Jag blir också irriterad av att alla ska försöka övertala Mellberg att vara kvar i Landslaget. Varför, det är irrationellt uti fingerspetsarna. Killen gör några av sina bästa insatser i Landslaget av den anledningen att han ska lägga av där. Det är väl fantastiskt att lägga av när man är på topp och dessutom med ett sådant avslut; bättre läge en detta får man inte. Det är lite typiskt svenskt att först försöka i sann Socialdemokratisk anda få en person att ändra ett beslut och sedermera skuldbelägga densamme för att han inte gör så. Jag tycker istället att Sverige ska lotsa in några unga hungriga killar med Majstorovic, och låta dem få chansen att axla manteln. Efter det så ska Majstorovic plockas bort och några andra kandidater infogas ytterligare. Det är viktigt att ha tillgång till minst tre mittbackar som alla måste få adekvat speltid, annars står Sverige med två killar som prenumererar på platserna som mittbackslås i 4-6 år. Vad händer om någon blir skadad, eller helt enkelt är ur form? Sverige har de senaste 25 års perioden inte haft tillstymmelse till en plan-B, det kanske är dags för en sådan nu.

Bråviksloppet och Squashstegen

Två matcher i squashstegens division 3 avverkades under dessa 3 veckor. Jag vann relativt komfortabelt mot Markus Lundberg med 3-1, men förlorade en välspelad match mot Johan Steen med 3-0. Den mannen kunde springa länge och mycket, vilket blev mitt fall, han kämpade som bålgetingstucken gladiator.  Jag mötte för första gången på 1½ månad den adrenalinstinne Lino Ferrari och blev totalt utspelad däremot vann jag och Magnus Hjortberger varsin match i en hemsk squashtillställning, där felträffar var en del av själva spelet. På grund av den känsliga vaden som nu faktiskt tyckts blivit bättre skippar jag Bråvikskloppets halvmara för att istället inrikta mig att slå förra årets halvmediokra 10 km tid, och dessutom inte försöka springa fel 25 meter ifrån själva målet. Det känns bra att vara rationell istället för att anamma förträngningsstrategin i syfte ”att iallafall springa halvmaran i Lindö”.

Mitt återinträde i löpspåret skedde i Vrinnevi , sträckan var 1 mil, för övrigt min första mil på 8 veckor. Upp med tuppen 06.45 för att klockan 10.00 möta upp Joakim Andersson vid minigolfbanan. Vädret var optimalt, precis som min klädsel, dessvärre tycktes det mest väsentliga vara under isen, Tempot sjönk på min befallning från ett högt till ett betydligt lägre, för att 1 km från mål avstanna helt. Mitt träningspsyke kollapsade och jag hade inte motivation att springa en ända meter extra. Den asketiske Jocke sprang dock likt en dopad finne hem medan jag ångestfullt lunkade hemåt. Som straff lyckades jag med konsttyckes att gå bort mig bland de oändliga stigarna. Utifrån ett kaloriperspektiv var det utmärkt då det blev 3 extra km, utifrån ett lokalsinneperspektiv var det mindre bra och utifrån ett träningsperspektiv var det  explicit bannlyst att börja gå. I vilket fall som helst blev detta startskottet inför Bråviksloppet som går av stapeln den 8 september. Jag är väldigt glad över att det är några månader kvar att hinna slipa formen.

Jag slutade 3:a i Squashstegens division 3 efter två förluster och två vinster. Den sista matchen i gruppen mot Magnus  Hjortberger var den match som jag var riktigt nöjd med, vi spelade förövrigt bra båda två. Långa backhanddueller varvades med färre kantslag än vanligt. Matchen mot Markus Lindberg vann jag med ett uselt spel, min räddning blev att han spelade ännu sämre. Jag hoppade också in i Företagsseriens finrum genom att ersätta Fredrik Malm. Lino Ferrari och jag spelade mot Smash, det vill säga Tomas Hadenius och Jörgen Pettersson. Lino pulvriserade dem båda, medan jag själv blev pulvriserad. Jag köpte för övrigt ett gudabenådat toppenrack från England. Racket kostar i Sverige runt 1400 kronor, här fick jag ge 450 kronor. Passade på att köpa squashbollar som på Squashcenter kostar horribla 49 kronor styck, på Sportsdirect blev styckpriset osannolika 14 kronor per boll. Servicen var dessutom helt klanderfri: snabb, tydlig, enkel, billig och bekväm.

 

Continue Reading »
No Comments

I Vångaskogen med min frus pappa

Upp med tuppen för att någon timme senare vara  framme vid vackra Restad, 1000 meter ifrån avtagsvägen till Vånga. I ensamt majestät tornar en Astrid Lindgren miljö upp, med hagar, hedar och kor. Där bor sedan 1986  Maries föräldrar: Kalle och Gull-Britt Widholm. Vi hade förra veckan kommit överens om att detta datumet var då som jag skulle agera skogsröjare i deras exceptionellt stora hage. Jag hade självklart hoppats på 15 grader och sol. Istället för bar överkropp blev det långkalsonger, gummistövlar och 3 tröjor i symbios med snålblåst, regn och 1 plusgrad.

Det gamla hederliga kroppsarbetsprocessen inleddes klockan 09.00 med att frakta dygnblöta trädstammar och grenar istället för torra fjäderlätta sådana. Handskarna blev genomblötta redan vid första grankontakten, och jag tyckte jag redan såg ljuset via en  annalkande kallbrandkänning; det var frusna fingrar av den högre skolan. Efter 1½ timme så hade endera fingrarna domnat eller så var det så att det aningen varmare ute dessutom hade solsken avlöst ett dystopiskt regn. Tiden rann på i osedvanligt snabb takt, och 3 timmar senare var vi helt plötsligt klara. Den stora belöningen förutom kroppsarbetsträningen var Gull-Britts vardagslyxmiddag. Hon hade denna gång lagat till en gudomligt god gulaschliknsande soppa samt en delikat hallon-, blåbärssmulpaj med vaniljsås. För mig var detta himmelriket på jorden, och jag åt av glatta livet, inga dieter i livet kunde hålla mig ifrån matfrosseriet. När jag kom hem så blev jag liggandes ett par timmar på grund av kroppsarbetsovana och god mat.

Record store day

Den 21 april firas sedan 2008 skivbutikernas dag. Syftet är att sätta fokus på den unika bredd och det djup, i både kunskap och sortiment , som finns hos alla entusiastiska skivhandlare runt om i landet samt att fira kärleken till musiken. Initiativet är välbehövligt, men också aningen tragiskt att det skulle behöva gå såhär långt. Olagliga som lagliga musiknedladdningar och bekväma streamingtjänster som Spotify med flera tar allt större del av lyssnarkakan. Det är i och för sig inget konstigt, då det dels är billigare, enklare och framförallt extremt miljövänligt. Små genuina skivbutiker som Vaxkupan är osannolikt sällsynta, och jag tycker att vi Norrköpingsbor ska vara stolta över denna ”relik”. Vi ska definitivt däremot inte slå oss för bröstet genom att vi har en av landets intressantaste skivbutik, vi måste också handla där för att ha kvar denna kulturella fornlämning. Se hur det gick för alla de vackra biograferna i Norrköping, ingen av dem är kvar vilket i sig är oförklarligt då fula ruckel i stan kan bli k-märkta, men inte en enda biosalong av lyxigt snitt.

Att köpa LP/CD har för för mig varit ett lika vedertaget inslag på mina alla resor precis som att äta gott. Jag har de senaste 7-8 åren successivt reducerat denna shoppingföreteelse från att inte leta alls. Det beror främst på att det finns få skivbutiker att gå till, men också att jag beställer i stort sett alla mina CD-inköp på Ginza, och har egentligen inget behov av att leta efter nyheter, tråkigt men likväl sant. Som tur är vidmakthålls en viss försäljning via vinylförsäljning. Jag själv har inte köpt vinyl på minst 20 år, och förstår inte riktigt denna nykomna nostalgitripp. Några argument är: bättre, naturligare och varmare ljudbild, en annan att det är mer personligt och plats för mer  och estetisk information. Det kan nog jag hålla med om, men att hålla på att vända från sida a till b känns inte riktigt rätt, den tillbakagången vill jag inte deltaga i dessutom tar de osannolikt stor plats. Jag har hos Maries föräldrar 20 skivbackar fyllda med LP skivor.

Ofrivilligt träningsuppehåll – Voltarenkapslar och Rehab

De första squashpassen efter Madrid Halvmaraton blev tillika också mina två första matcher i squashstegens division 3. Jag förlorade inte oväntat mina båda inledande matcher mot Magnus Hjortberger och Eric Widström. I min tredje match var jag till skillnad från de två första matcherna stark som en påtänd sork, jag upplevde att jag kunde slå bollsaten genom glasväggarna. Jag vet faktiskt inte varför; kaffe konsumtion var visserligen skyhög men inte värre än vanligt. I vilket fall som helst blev detta min värsta fiende, då jag slog på allt som rörde på  sig -  på volley, vilket bland annat innebar att slagen visserligen var hårda, men i stort sett kunde hamna var som helst. Min motståndare Jesper Karlsson halvstukade foten något som fick honom att chansspela. Jag har aldrig varit med att bollen mot alla odds gick in 5-7 mm ovanför röret typ 95% av alla försök. Mentalt som verbalt förstummad så låg jag hux flux under med 2-1 i set. På något oförutsägbart sätt lyckade jag vända processen och vinna komfortabelt med 11-3 i 5:e och avgörande set. Dock en eloge till min osannolikt kämpande motståndare, men denna vinst var snuskigt välbehövlig för såväl mitt psykiska välbefinnande som att inte åka ur gruppen.

Jocke ”Spurs” Andersson ringde mig tidigt på lördagsmorgon när jag just bestämt mig för att skippa dagens löpning. Mina argument var lika usla som vädret ute, vilket i sig var ett huvudargument. Min ömmande vad, kaffe som inte fick mig pigg, och troligtvis en släng av cancer stod på jag-vill-inte-springa-listan. I vilket fall som helst så fungerade Jockes otåliga, men auktoritära röst som en löpningskatapult. Med jag-hänger-väl-med-då-syndromet i bagaget kastade jag på mig kläderna och en näve Voltaren gel. Kylan tycktes kunna penetrera märg som ben, och jag bad till gud att vi inte skulle få motvind. Mr Andersson bytte om, sedan sprang vi från Hagebygettot mot Vrinnevi och 5 km rundan. Vi höll ett 4.45 min/km tempo, något som dränerade mig på energi medan Jocke tycktes vara helt oberörd, det vältränade svinet. Efter 8 km i mitten av en brant backe la mina vader och mitt psyke av, och jag stannande tvärt för att några meter senare börja gå de 2½ km tillbaka till Ektorp.


Har börjat knapra Voltarenkapslar som den bästa elitknarkaren; det blev nästan 3 hela förpackningar under 3 veckor. Det positiva var att  vadsmärtan samt mitt haltande reducerades med 90%, nackdelen var väl just att det är en läkemedelsillusion som uppvisar sitt rätta ansikte så fort jag slutat med tabletterna. Sedan bör man definitivt inte läsa på innehållsförteckningen, för då har man snaskiga mentala problem framför sig. Vecka 16, 17 och 18 var veckor som indirekt fick fungera som återhämtning, rehabilitering och uppbyggnad av vad, hälsenor som framsida av lår. Måhända en paus som i de bästa världar för med sig en starkare squashspelare och långdistanslöpare. Tyvärr gynnade detta inte mig kortsiktigt, då hela Grabbhalveträningen frös inne precis som all form av squashspelande, men som sagt det kan vara guld värt ur ett längre förbättringsperspektiv.

Knäböj mot en vägg: Stå med ryggen mot en vägg och placera benen en bit framför, ska vara 90grader i knäleden. Gå ned i sittställning och håll denna position. Försök att hålla positionen så länge du orkar, och vila därefter lika länge innan du upprepar, max x 3.Jag följde dessa vedertagna instruktioner på inrådan från min kompis Stefan Hammarström. Det tog såklart något år innan jag väl satte igång. Ska jag väl inleda något så är det i mitt fall helt signifikativt med någon form av lista. Den ska dels fylla den adekvata funktionen att jag inte ska fuska med att utföra detta moment minst 3 ggr i veckan, dels ha som rekordlista, i syfte att ha någon form av träningsambition förutom att just bli starkare på framsidorna av låren. Hitintills har jag fullgjort mina egna uppsatta mål och gjort så över 3 veckor, förhoppningsvis en rutin som ska fortsätta länge. Från första försöket på 1:41 minuter till min bästa tid på  5:16 minuter några veckor senare. Den första omgångens rekord  är 2:27 minuter, vilket i mitt fall är en ruskig förbättring, då jag inte kom över 40 sekunder första gången jag använde tidtagning

 

 

Continue Reading »
1 Comment

Vad som komma skall?

Någonstans i Kairo Egypten; denna bild känns ganska avlägsen från vårt indoktrinerade miljötänk som vi har i Svedala, men som sagt attityderna i det svenska samhället har den senaste 20 års perioden förändrats radikalt. När det kommer till skräpnedkastning så har det skett en låt-gå-mentalitet, där föräldrarna inte själva lever som de lär, något som indirekt appliceras på deras avkommor. Det finns många andra orsaker, men det viktigaste är i detta fall att på många fronter vrida tillbaka klockan. Jag anser att utifrån turism-, demokrati-, trygghet- och moralperspektiv att det är viktigt  för en stad att agera förebild för sina invånare. I och med den nya lagen som trädde i kraft förra året så borde det rationellt sett blivit ordning på torpet. Icke sa Nicke, i Norrköping ser det lika hemskt ut som det gjorde innan. Problemet var att polisen och lagstiftarna inte synkroniserade sina agendor, i syfte att implementera en lag som respekteras, istället bortprioriterade polisen denna överträdelse, och vips var synergieffekterna som bortblåsta. Samverkan är så groteskt viktigt, och när det väl kommer till kritan så tycks det vara häpnadsväckande komplicerat att kommunicera mellan statliga och kommunala institutioner, även om alla egentligen tjänar på syftet – oförklarligt. Det finns städer där dessa faktorer anses överensstämma med min vision som exempelvis Singapore och Moskva, hoppas  att Sverige sällar sig till de länder där inte bara fagra ord och innehållslösa löften skrivs, utan där också konkretism får råda

Vårpromenader -  numera med lockbeten

Hanna och Frida har fått gått oändliga långpromenader sedan barnsben, med trevliga delmål såklart, i syfte att reducera barngnäll. Det har hittills fungerat långt över förväntan. Promenaderna har varit utmärkta tillfällen att leka i olika parker, lapa sol, äta glass, ta bilder, filma, läsa tidningen, men framförallt umgås med sina barn. Det senaste året har strategin börjat knaka i fogarna, då främst Hanna ser all form av promenadindoktrinering som helvetet på jorden; varenda extrameter är jobbiga enligt henne. Jag vet att det till viss del tillhör åldern, men mitt ego vill helst förtränga detta genom att fortfarande skräddarsy varierade promenadstråk med olika delmål. Efter 1 timmes hot och tjat fick vi till sist med Hanna. Till en början så var det obeskrivligt gnäll, detta reducerades successivt för att 10 minuter senare avta helt. Promenaden blev rätt kort och avgick från Ektorp till Skarphagen, Himmelstalund och tillbaka. Efteråt tyckte Hanna att det var hur trevligt som helst. Av  erfarenhet är jag medveten att nästa promenad lär präglas av samma måndag-hela-veckan syndrom, då hon redan glömt bort charmen med familjegemenskap, träning och aktiviteter och glassköp.

Samma vecka lyckades jag med konsttycket att infoga ytterligare en långpromenad, denna gång bestod lockbetena av en Top Model bok på Lekia, och första glassen på Halvars. Solen sken i takt med den livliga trafiken, gradantalet landade på 9 grader, men det blåste kallt, vilket förtog lite av årets första glassätning på Halvars. I mitt fall blev det en smaksammansättning av banan, viol och hallonlakrits, medan Hanna tog Caffé  latte med maränger, Frida dräpte i sig en bägare med päron- och jordgubbssmak. På vägen hem stannade vi till i två parker där operation jaga-barn inleddes, mina vader var som heliumballonger efter den bedriften, och barnen tyckte som vanligt att 40 minuter var alldeles för kort tid.

Tävling Madrid Medio maraton 2012

Inför Madrid

Vecka 9 bestod av 4 tuffa pass varav två löpningspass i 370 minuter medan vecka 10 hämmades av en förkylning, vilket innebar två pass på 132 minuter

Återigen begav Magnus Ström och jag själv till Kanotklubben i Lindö för att vara en del av triathlonkollektivet. Det blåste inte alls mycket, och det fanns inte tillstymmelse till halka, men det var däremot gråkallt. Detta var också premiärrundan för ”homobyxorna” det vill säga löpartights som jag fick i födelsepresent av min fru. Jag har tidigare alltid tyckt att den utstyrseln är bland det mest gay-aktiga som en man kan ha på sig. Mellan raderna har man hört historier som: ” har du väl sprungit i löpartights springer du inte i något annat”, men sådant snack avfärdade jag snabbt, det såg helt enkelt äckligt ut. Nu stod jag själv ombytt i ett par rediga helsvarta  ”homobyxor” av märket Adidas. Det var onekligen en märklig känsla att för första gången känna den perfekta löparupplevelsen utifrån ett klädselperspektiv. ”Homobyxorna” satt som klistrade runt mina håriga ben och följde följsamt minsta benrörelse – fantastiskt. Numera går dessa plagg under epitetet löpartights, inget annat. I vilket fall som helst blev vi fyra personer som valde att springa raksträckornas förlovade sträcka. Jag, Magnus Ström, Christian Johnsson och Fredrik Adolfsson. Fredda dikterade diktatoriskt vilken väg vi skulle ta, och det blev såklart den långa varianten. Från Lindö via Citygross – Vidablick – Himmestalund – Strömmen – Södra Promenaden och sen tillbaka till bilarna vid Kanotklubben. Allt som allt blev det en sträcka på 22.5 km det vill säga 1.4 km längre än ett halvmaraton. De andra tre sprang ½ km längre och var betydligt mindre tröttare än vad jag själv var vid målet. Däremot hängde jag på dem under nästan hela sträckan, det var bara sista 1½ km som jag sviktade. Om det var löpartightsen eller den kokainstinna starka koppen kaffe som  visade vägen låter jag vara osagt, troligtvis en kombination.

Veckan efter blev det ”back to reality” när jag och Jocke ”Spurs” Andersson vågade oss ut runt Hagebys nejder. Sträckan inkluderade Kättsätter, Skarphagen, Ektorp och tillbaka. Det blev 11 km med mycket bra löpningsförhållanden; det var bara solen som fattades. Jocke spurtade sista biten vilket innebar att han kom 100 meter före mig. Själv kände jag mig aningen tung och inte alls så lätta ben som vid förra långpasset. Löpningsfacit bestod av 11 km löpning på 56.30 minuter med en kilometertid på 5.08. Guds gåva till löparna: Garmin 305 strejkade för första gånget och dessa tider är inte helt adekvata. Sådde också några löpningsfrön till Jocke angående en halvmaraton i höst någonstans i Sverige. I och med detta pass har jag infogat någon form av löpningskontinuitet – ett gott tecken inför ett vårrusigt Madrid. Vecka 11  bestod av 3 pass på 327 minuter medan vecka 12 innehöll endast 1 pass a´la 80 minuter.

När man var inställd på att ha båda huvudkuddarna med och på sig klockan 10 en söndagsmorgon, ändrades planerna abrupt genom att Odda tidigarelade passet till 09.00. Det innebar att jag gick upp 06.30 istället, i syfte att få i mig en bra frukost i god tid innan passet för att bland att motverka håll. AIK var förkyld så jag åkte i ensamt majestät till kanotklubben i Lindö, där jag mötte upp Fredrik ”Odda” Adolfsson och Christian Johansson  Det var ett grå-kallt-mulet Norrköping som genomsyrade denna söndagsmorgon, men betydligt varmare än de två föregående dagarna. Istället för Lindövägens oändliga raksträckor blev det mestadels grusvägar via sträckan: Lindö-Marby-Risängen-Smedby-Styrstad-Ljunga-Marby-Lindö. Det kändes riktigt brafram till 18 km, då jag av hänsyn till Fredriks och Christians träning bad dem fortsätta i sitt tempo, medan jag själv minskade mitt. De två sista km var en uppvisning i krökt rygg och sargat mentalt tillstånd dessutom sprang jag åt fel håll. Väl vid parkeringen så visade adekvat tidtagning på 2 timmar 7 minuter och 20 sekunder under  de 23.5 km som genomförts. Det var min längsta löpning sedan Budapest maraton den 5 september 2009. Min maxpuls var så hög som 198 slag/per minut, min medelpuls 179. Den uppmätta hastigheten blev 11.07 km/h och snittet 5.25 min/km. Det vår återigen ett väldigt välbehövligt pass som jag aldrig hade utfört om jag inte sprungit med grabbarna triathlon. Jag glömde att ta med mig vätska i spåret något som troligtvis påverkade de sista km. I Madrid blir det förhoppningsvis shorts, T-shirt, värme, publik, vätskekontroller och 15 000 startande, något som lär förhöja de 2.1 milen.

Min squashsejour i tvåan blev en Juholtare, då jag vann 1 match och förlorade resten. Matchen som jag vann och dessutom spelade min bästa squash på länge var mot Jörgen Petterson, där jag tog en meriterande och välförtjänt 3-2 seger, han slutade  för övrigt tvåa i gruppen. I ärlighetens namn är det i 3:an som jag för närvarande hör hemma. 10 dagar innan loppet så mötte jag Magnus Hjortberger, det var inte 3-1, 3-1 förlusterna i sig som grämde mig mest, utan att jag slog upp en gammal seglivad hälskada. I och med den så blev det inte ett inplanerat långlopp med triatlonkillarna, utan vila och ångest. Jag har inte haft problem med detta på hela året och så inträffar incidenten lika oväntat som enerverande. Nu blir det en balansgång mellan rehab och testa-på-hur-det-känns-träning istället för att fokusera på att bara slå en tid som var min grundtanke, nu blir blir det dessvärre en bära-eller-brista-situation-löpning i Madrid. Jag är medveten om att den pulserande hälsenan blir svår att tänka bort, men det positiva med det är att jag kanske inte tänker på hur trött jag egentligen är. Inget ont som för något gott med sig eller?  Jag är verkligen tillfreds med att inte vara elitidrottare, utan ser vistelsen i Madrid som en semesterresa i kombination med löpning. Prognosen visar på regn, något som är bra att skylla på om skadan inte är så allvarlig.

Jag gjorde min sista löpning samma dag som planet till Madrid skulle lyfta. Det blev den vedertagna sträckan på 1 mil mellan Kungsgatan-Vidablick-Kungsgatan. I ett gråmulet Norrköping med en halvstorm i bakhasorna sprang jag till en början ytterst motvilligt; det var bara antikrist själv som fattades utifrån ett klimatperspektiv. Efter några kilometer med anorektiskt lätta ben blev jag nästan halvkristen, då den dysfunktionella hälseneskadan tycktes vara som bortblåst, hur det nu var möjligt. Det enerverande pulserande hade nästintill upphört, och jag hade precis bevittnat ett mirakel. Min tid blev 51.10 minuter, med en hastighet på 11.73 km/h och en kilometertid på 5.06 min/km. Medelpulsen höll sig runt 17g slag i minuten och maxpulsen stannade på 193 slag i minuten. Jag var mer en nöjd efter detta sista träningspass.

Loppet i Madrid startade i deras svar på Folkparken fast 93 gånger större. Startfältet var en eklektisk nationsgryta av adrenalinstinna löpare och löparskor. Vädret var obeskrivligt perfekt med ett gradantal som pendlade mellan 11-15 grader i det vinstilla Madrid. Jag hade införskaffat ett proteinpulver som skulle få exceptionellt starkt kaffe att framstå som mjölk, något jag hävde i mig 30 minuter innan loppet.  Detta var onekligen ett seriöst lopp, inga utklädda fjantar, över 15.000 förväntansfulla människor hade samlats i en av Europas vackraste parker, 13 744 av dessa tog sig i mål. Starten gick klockan 09.30, därefter följde en 9 km uppförslutning. När jag väl kommit in i tredje andningen avslutades loppet med 3 km oväntad uppförsbacke, något som dränerade mina lårmuskler på all kvarvarande muskelenergi. Dessa kilometer blev  istället en kamp att inte börja gå; jag vann den kampen. Generellt sett var detta ett utmärkt arrangemang, enda plumpen i protokollet var att de glömt att skicka med säkerhetsnålar till deltagarna, annars var allt annat klanderfritt. Bansträckan höll sig inom staden och inte på intetsägande industriområden eller förorter. Jarmo kämpade sig med en äkta odopad finsk sisu över mållinjen, jag sprang med honom den sista 1½ km. Vi var båda djävulskt nöjda med vår bedrift; nu kunde vi bälga i oss öl och vin i det fantastiska försommarvärmen.

Plats 1 Kipserem  Kiili Elind Kenya, Tid 1:02:07, Första milen 29:27

Plats 5706 Mats Widholm, Tid 1:47:00, Första milen 50:11

Plats 13 451 Jarmo Kolehmainen, Tid 2:21:52, Första milen 1:04:46

Första passet efter kraftprovet i Madrid skedde 8 dagar efter loppet. Det blev jag och Jocke ”Spurs” Andersson som utmanade Lindövägens oändliga raksträckor i ett dystopiskt  grågrått blåsväder. Det blev homobyxor och jacka på, i syfte att inte frysa ihjäl. Innan passet hade jag använt mig av Microlax, det vill säga ett medel mot förstoppning som tas analt, något som jag hade vaga och förträngda minnen från min tidiga barndom av. Det var minst sagt en laxerande effekt som dessvärre bibehöll sin funktion längre än det stod på förpackningen. Väl ute i löpningspose var det väldigt svårt att skilja på om jag fått håll eller rent av bajsat på mig. Det visade sig vara hållkänningar, inte det sistnämnda som tur var. Jag hade också med mig 4 tunga extrakilon, vilka var sviter av alltför många öl, snabbmat och lyxmiddagar i Madrid i symbios med all påskmat i Sverige. Det blev annars ett trevligt pass i ett hyfsat tempo där vi två tjattrade konstant, förutom sista kilometern, då jag hamnade i en krökt-rygg-position, och faktiskt inte orkade att kommunicera längre med min medlöpare. Jocke drog en annan väg hem medan jag fortsatte Norr promenaden mot Ektorp. Då framträdde lilldjävulen- på-axeln som manade mig med en nydiskad teflonpanna att helt sonika börja gå, gå, gå, gå, gå. Jag lyckades återigen spela denna obehagliga känsla ett spratt genom att springa hela sträcka. Ett minst sagt välbehövligt pass som jag ser som starten på nästa mål: Grabbhalvan den 5 maj samt Norrköpings första halvmaraton Bråviksloppet den 8 september. De 15.5 km fick sluttiden 1:20:30, med en hastighet på 11.55 km/h, medelhastighet på 5.11 min/km

Efter 3 veckors squashuppehåll så äntrade jag åter squashscenen mot den oförutsägbara squashspindeln Magnus ”Hjortis” Hjortberger. Detta var för övrigt min första match i division 3 efter att ha kanat ner från division två. Matchen i sig blev en orgie av felträffar och påspringningar, men emellanåt  bjöds  det på riktigt hyfsat spel. Hjortberger var obeskrivligt taggad, medan jag själv var ganska nöjd med att bara spela av  min första match. Det blev 3 klara 0 mot honom, medan jag vann vår andra dust med 3-1, men det som statistiskt räknas är första matchen. Hjortberger  visade sig vara minst dålig, men min dåliga förlusttrend bröts i och med min 3-1 vinst. Samma vecka, samma lokal mötte jag än annan motståndaren nämligen det italienska odjuret Lino Ferrari. Detta var vår första match på över två månader, och det blev dessvärre en pulvrisering av guds like. Jag fick agera bollkalle och hare i ett. Det blev 4-0 i matcher, och inte ett set så långt ögat kunde nå. Det positiva var att jag nästan fick springa ihjäl mig typ 500 idioten, samt att jag faktiskt lyckade försvåra min servar i sista matchen, vilket innebar att han inte kunde döda dem lika lätt, något som automatiskt medförde bättre och framförallt längre bolldueller.

V.13 bestod av 3 pass á la 193 minuter, medan vecka 14 blev helt träningsfri .V.15 blev ett återinträde in i träningsflitet med hela 4 pass i 336 minuter.


 

 

Continue Reading »
1 Comment

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu