Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Vånga ’

Tjejen har blivit mobiltelefonmyndig?

Det nyliberala samhället tillika kapitalismens i sin renaste form har motvilligt assimilerat mig att gå med på att köpa Hanna en egen mobiltelefon. Hon börjar i 4:an efter sommaren och är då inte berättigad att gå på frita samtidig som jag diktatoriskt tagit bort det fasta teleabonnemanget i syfte att finslipa budgeten. I och med dessa åtgärder målade jag in mig i ett riktigt klibbigt hörn. Min enda konkreta sanktionerade motåtgärd som jag fick igenom, var att inte köpa någon av Iphone eller Samsungs flaggskepp. Det blev istället den smidiga och ”lagom” dyra mobilen Samsung Ace, vilken vi köpte kontant för 1400 kronor med syftet att slippa ackumulerade avbetalningsplaner. 79 kronor kostade abonnemanget en summa som inte är allt för påfrestande. Problemet med mobilvalet var att kapacitet/processorn eller vad det nu är, inte kan ta emot alla spel som typ Minecraft; ett dagligt eko från en som vill spela med sin bästa kompis, men helt sonika inte kan det. Jag har lovat henne en ”lyxigare andratelefon” om några år, men det viktigaste är just att kunna ringa, maila, sms:a och ta kort helt enkelt – tycker vi.

Pappa-dotter-lång-promenad

Hanna följde med sin bästa kompis Lina på Öppet hus på Vittraskolan. Det öppnade dörren för en Frida & pappa förmiddag. Vi tog en promenad i snöbelagda miljöer där syftet var att prata, men också att titta in till Arbetes museet och Stadsmuseet. Fridas fokus låg definitivt på fikapausen. Hon valde med stor omsorg ett av de dyraste ställen i stan nämligen Jolle choklad & dessert som samtidigt är en av de mest autentiska ställen i Norrköping när det kommer till originalitet, kunskap och egentillverkning. Jag tog en magisk hallonchokladmousse med dubbel espresso medan Frida frossade på en 72% chokladkladdkaka som var lika god som mäktig. Pappsen fick ta över ätprocessen, något som jag hade hoppats på; som kompensation blev det delikatesspraliner och chokladkakor. Det blev en jättetrevlig utflykt där man inser vikten att ibland bara ägna sig åt ett av sina barn.

Påsklovet

Essensen i vårt påskfirande är den traditionsbundna påskmiddagen hos Marie föräldrar i Vångaland. Förutom att det är trevligt där och att maten är sådär svärfäräldrargod passar jag dessutom på att tvätta bilen såväl utvändigt som invändigt. Vårsolen sken i takt med med det höga radioskvalet, något som nästan skapade en religiös här-och-nu-känsla. Att jag för första gången på länge kunde se bilen som den bör se ut exklusive salt, snö, lera, sandberg var minst lika tillfredsställande som själva solen och musiken.

Marie försörjde familjen genom att jobba extremt mycket, så det låg på min lott att aktivera barnen. Den första begivenheten som de önskade sig allra mest var att besöka Linköpings Badhus. Det blev 4 intensiva timmar inklusive fika i symbios med ett redigt motionspass där vattenrutschkanor regerade. Det relativa nya vattenhjulet var något som uppskattades av alla i badhallen. Smolket i bägaren var att man endast  fick parkera i högst två timmar i taget, då de inte har någon egen parkeringsplats, något som innebar att någon måste byta om, lägga i pengar i automaten och byta tillbaka till badkläder. En process som varken jag eller Medley själva var speciellt överförtjusta i.

Några dagar senare tog jag och barnen en promenad till Filmstaden för att se Crodarna i 3D. Förfesten bestod av att besöka våröppnade glasspalatset Halvars. Visst, det var aningen kylslaget för årstiden, men stod man i solen så kändes det verkligen som att våren var här. En av årets nyheter blev avpolletterad på direkten då den bestod av den egendomliga konstellationen citron och pepparrot. Nyhet nummer två hette ”godis” och bjöd på en färgsprakande gräddglass med godissmak och tuttifruttikulor som tilltalade båda barnen före som efter provsmakningen.

Klockan 13.00 när solen sken som bäst ute uteblev publikrekordet på den stora biografen. Jag Frida och Hanna satte oss bekvämt i biosalongen med  cirka 70 andra förväntansfulla. Filmen fick av oss ett enhälligt klart godkänd betyg. Innan vi begav oss hemåt dräpte vi några burgare på McDonalds, ett alltid lika populärt inslag. Efter denna halvdag var vi alla lite sega, men utbyte upplevde vi alla en riktigt trevlig dag.

På samma lott låg subliminalt också att jag skulle stå för lördagsmiddagen. Jag testade att göra tre nya recept där kittet var teriyakimarinerad kyckling. De tre tillbehören var: tomatparmesansallad, chililime-guacamolesallad och basilikaröra. Dessa såg rysligt aptitliga ut på middagsbordet. Tyvärr var det bara basilikaröran som klarade kriteriet djävulskt gott, de andra förkastades till intetsägande-listan-periferin. Efterrätten bestod av en skotsk dessert: Cranachan. Whisky, grädde, hallon, havregryn och honung var några adekvata ingredienser. Skottar är väl inte kända som några gourmander, kanske en förklaring till att detta inte frestade på smaklökarna.

Kattuslingarna

Dexter och Tussen växer så det knakar, något som definitivt påverkar ekonomin. Att de äter oss ur huset är ett starkt uttryck, men då jag fått noja att bara servera såväl mjuk- som hårdmat till dem utan socker innebär det produkter i klass med saffran. Men det är svårt att gå tillbaka till stormarknadskattmaten när det kommer till sina kära ögonstenar. Att man lackar till på kattmatsproducenter vars syfte med att tillsätta socker är dels att se till att de äter mer än de borde, dels att sockret framavlar diabetes. Marie har förstärkt balkongräcket med nät i syfte att omöjliggöra för främst Tussen att hoppa upp på räcket och sedermera försvinna ur våra liv. Hitintills har den strategin fungerat, men vill dem så kan de klättra upp på nätet och sedan ut i friheten, hoppas de inte får den tanken bara.

Buffétradition med flera dimensioner

Brorsan, jag och pappa har den senaste 10 års perioden inlett någon form av mattradition i slutet av mars. Det är ett utmärkt sätt att umgås. Min pappa dyrkar friterad mat troligtvis en gigantisk anledning till varför hans vikt inte minskas nämnvärt. I vilket fall som helst sammanfaller slutet av mars med hans födelsedag vilket bildar en matbrygga till hans konservativa friteringsbegär. Buffén är den äldsta i Norrköping och det är inte svårt att förstå varför den funnits i hela 17 år. Två  timmar med friteringsos, currysåser och en några kalla öl skred snabbt fram.

Hantverksmarknad på himpa

Ett 40-tal lokala konsthantverkare visade upp sina kreativa alster i den mysiga Brunnssalongen från 1700-talet. Maries kusin Mikael Gustavsson var en av utställarna på denna årliga hantverkstradition. Medelåldern brukar ligga runt 71 år, och detta år var inget undantag, tror till och med den var ännu högre i år. Det finns massor av fina saker som i och med att de just är hantverk är snordyrt. Vi har alltid försökt stödköpa dylika konstkreationer ifrån Micke. I  år låg hans konstärliga fokus på keramikbilar och såklart blev det en estetisk rostfärgad sådan som hamnade i vår shoppingvagn för 550 kr.  Jag tror bestämt att vi ligger i framkant när det kommer till ”bästa kunder” på hans dolda lista.

Mats & Marie egentid

28:e traditionen det vill säga ut och äta på ny restaurang 1 gång i månaden vidmakthölls. Det blev Saliga Munken, Tegelvalvet samt  Viet Deli som stod för utspisningsprocessen.  Av någon outgrundlig anledning har vi ännu inte gemensamt besökt Saliga Munken. Vi tog tillfället i akt och lotsade även med oss barnen trots att vi helst inte ska göra så. Köttfärslimpa, gräddsås och kokt potatis var husmanskost som gick hem hos alla i familjen. Den var väldigt god samtidigt som man också blev mätt, en ypperlig kombination. Att servicen, stämningen och lokalen är optimal gör saken inte sämre. Tegelvalvets plankstek var väl tilltagen och dessutom djävulskt god. Rikligt med bearnaisesås och vinsås var hörnstenarna i den goda anrättningen, något som det vanligtvis brukar snålas med.

Nice halvmaraton och squashstegen

Semestertävlingen på franska Rivieran i Nice närmar sig med stormsteg, endast 11 dagar kvar nu. De säger att planeringen är halva resan, och i viss mån kan jag hålla med dessa förespråkare eftersom jag bläddrat perverst många gånger i de resehandböcker jag köpt.  Jocke och jag fortsätter vårt lunkande runt Norrköpings nejder där snittet ligger runt 15 km en gång i veckan.

Tyvärr skadade han sin häl parallellt Thailandresa och efterföljande Sälen resa. Jag ägnade mig mera åt squash än behövlig löpning. Till sist var ursäkterna uttömda, självrespekten tillintetgjord; återvändsgränden hamrade brutalt på dörren. Dålig vädertiming eller guds vrede?. Ingen aning, men som man bäddar får man lika och Franska Rivieran målbilderna kändes mer än avlägsna. När såväl kroppen som knoppen strejkar får man förlita sig på ens samvete, vilket jag gjorde i detta fall. Det blev efter förutsättningarna med nysnö, blåst och -4 en väldigt skön resa till att återställa ens samvete; löpningsbalansen var iordningställd igen.

Ömsom vin ömsom vatten på squashfronten. Jag lyckades ta mig upp i division 3 på grund av en av mina medtävlares walk over. Mina första match i 3:an var mot Jan Ola Philgren där han återigen drog längsta strået med 3-2 vinst. Den andra matchen var mot ärkerivalen Magnus Hjortberger där statistiken för i år talade i min favör det vill säga 4-2 i matcher. Mitt sköra tävlingspsyke visade sig stå pall till 4:e set, i avgörande game tog den reslige hem matchen, spelet i sig var annars riktigt glädjande. Samma process skedde mot ultravänsterhänte Putte Käll med 3-1 och mot lurige Börje Bjurström med samma siffror. 6 poäng av 12 möjliga håller inte och nu hägrar division 4 – igen.

Desto roligare är det att finnen Jarmo Kolehmainen kommit igång igen. Motivation tycks ha infunnit sig efter att skådat världsklassquashen i Linköping för några månader sedan. Detta är hans andra comeback i squasharenan på två år. Vi har i skrivande stund avverkat 10 svettiga pass sedan premiären. Gamesiffrorna är främst en morot eller verktyg för Jarmo att roffa åt sig något set. Sedan går det ju inte sticka under stolen att jag över min döda kropp inte heller vill tappa något game. Likt ett elakt bi stretar han emot och har några setbollar, tyvärr står inte turen honom bi, utan han får allt som oftast bita i det sura äpplet. På sätt och vis känns det helt rätt, då min före detta squashmentor allt som oftast plockade mig på oändligt med läskburkar varje gång han vann, och det var otaliga gånger, men som sagt det var över 25 år sedan.

En annan före detta Vikboit nämligen Leszek har kommit in i mitt squashliv. Han ringde oväntat och frågade om jag ville sparra mot honom i syfta att han ska bli en bättre squashspelare. Den processen är nu inne på 9:e mötet. Polacken är i squashbegynnelsen vilket innebär 1.3 miljoner saker att tänka på. Hans mentalitet att Rom byggdes på en dag är för honom dock en gigantisk bromskloss. Hans otålighet är en kompromisslös akilleshäl som måste behandlas innan några framsteg sker.

Med viss oro stegade jag över tröskeln till Medicinskt centrums ansvarige läkare B. Jansson. Det var han som skulle förklara alla dessa värden som ingick i hälsokollen för 2000 riksdaler. Det hela tog 40 minuter och jag fick papper på alla mina värden och medelvärden. Resultaten var bättre än väntat, som helhet hade jag en hälsa som en 25-30-årig man. Detta glädjande besked kändes välbehövligt, då de senaste 4 månaderna präglats av ruskig trötthet när jag tar i för mycket i squashmatcher. Han menade på att virus kan sitta i jättelång tid, men kommer automatiskt att avta för att helt försvinna när våren gör sitt intåg i Norrköping.

 

Continue Reading »
No Comments

Det Widholmska jul- och nyårsfirandet

Då både min som Maries närmaste släkt är minimal, blev det anti-stressande begivenheter som vi medverkade i. Julaftonen firades hos Maries föräldrar i Vånga. Förutom döttrarna Hanna och Frid, Marie och jag samt Maries pappa Kalle pch mamma Gull-Britt kom brorsan Tomas och hanses fru Nina. Precis som hos oss följer julafton viss vedertagna rutinmallar. En tidig middag med traditionella rätter som Jansson, skinka, prinskorv, gravad lax och revbensspjäll fanns på bordet. När det kommer till delikatesser som typ alla i Sverige gillar är jag oerhört tråkig person. Där jag är finns det oftast en potatisgratäng i kombination med Jansson. Jag äter i stort sett bara detta med skinka, prinskorv, köttbullar och revbensspjäll, men mätt blev jag i vilket fall som helst.

Julaftondagen kom pappa Hasse, min bror Kjell och min 21-åriga son David hit runt 10 tiden. Jag hade åter lagat till min traditionella köttfärssåshybrid med penne, riven parmesan och must. Eftersom det var 3 kg köttfärs som skulle brynas, hade processen inletts dagen innan. Det innebar att det mest tidskrävande var avverkat, så jag gick upp runt 8 på morgonen för att göra resten av receptet. De två efterrätterna hade jag också gjort dagen innan, och fick dra sig i kylskåpet. Det var dels en smarrig amerikansk citronpaj, dels en . Vi följde en utstakad julaftonsrutin där julklappsöppning följde efter den mastiga maten. Lite senare så serverade jag de två pajerna i symbios med rykande kaffe. Det var en trevlig familjär tillställning som avslutades runt klockan 14.30 då Marie skulle börja jobba. Därefter kunde man ägna sig åt de presenter man fått, precis lagom.

Nyåret blev en kluven tillställning som präglades av att dra in pengar till vardagskassan. Jag jobbade från 21.00-08.00, så några alkoholhaltiga drycker blev det aldrig tal om, vilket egentligen var ganska behagligt. Innan dess han vi avverka en supergod paj och en stark currygryta.

Barnen hade ledigt från 21 december till tisdag den 8 januari. De lekte mest med kompisar, men vi försökte också vara delaktig i någon form av familjesammanslutning. Dessa bestod av att åka pulka, spela Uno och titta på  bra barnfilmer. Ibland lyckades jag med konsttycket att få ut dem på vinterpromenader. Det gäller numera att ha något att locka (muta) dem med. Fogliga barn som följde varje diktatorisk order tillhör tyvärr svunna tider.

Julmusikstunder lika med genuin livskvalitet

Ponera att klockan är runt 16.00 i ett becksvart mörker som endast ackompanjeras av en vinande blåst och skenet av tusentals adventslljusstakar i ett ett snötäckt betonglandskap i 15 karga minusgrader. Becksvart är måhända aningen malplacerat ord, dock är det mörkt, kyligt och blåsigt. Familjen är samlad: Hanna leker med Lina, Frida ritar, Marie pysslar och jag läser Sweden rock magasin i kombination med ”Kollaps” av David Jonstad. I bakgrunden hörs tonerna av Peter Jöbacks julskiva. Skivan fasas ut och jag byter illa kvickt till Chess för att efteråt kolla till glöggen och leka med kattungarna Dexter och Tussen. Jag lägger mig återigen i soffan för att köra några parti Ruzzel mot den tävlingsinriktade och envise halvtysken Rolf Okon. Vi har för övrigt avverkat över 1800 matcher, troligtvis inte ett sundhetstecken, men väldigt kul, lärorikt och  frustrerande. Umgås därefter med med barnen, städar lite, styrketränar och bloggar i harmoni med förföriska jultoner.

Vi har väldigt mycket julmusik med olika artister och grupper i Billyhyllorna, men de två skivor som utkristalliserat sig som topp-2 är som sagt Peter Jöback och Chess. Båda plattorna är som trolsk magisk massage för själen, och når ända fram där varken Black Sabbath, At Vance eller Stone Sour har fullt tillträde. Chess är egentligen ingen julskiva, men har i vårt hem vuxit fram till en adekvat jultradition. Björn och Benny är med bröderna Gibb och McCartney/Lennon mina primära husgudar när det kommer till musikgenialitet.

Att känna att man bockat av saker som bör göras såsom städning, julklappsinköp och julpuntning är livskvalitet i sig. Att uppleva att inget jätteviktigt pockar på ens uppmärksamhet i symbios med att ha tid för att koppla av och få tid att reflektera över livet det vill säga bara vara, är en nästintill religiös upplevelse som definitivt förstärks vid juletider. Mina trygga barndomsminnen tränger parallellt upp ur porerna för att ytterligare stärka meditationen. Sammantaget är detta en kollektiv livskvalitet uti fingerspetsarna för såväl knopp som kropp.

Nice halvmaraton och Squashstegen division 4

Nice

Operation-chocka-kroppen var i slutskedet på sin andra vecka och hade bestått av 8 pass med löpning, squash och simning. Chockdoktrinen med ett tvåfrontskrig som huvudstrategi tycktes inte ha väckte kroppen ur sin virusdvala. Det kolloidala silvret lovade inte vad det höll, utan tjänade bara som ytterst lättförtjänta pengar rakt ner i alternativhälsans manipulerande fickor. Jag ökade tempot ordentligt i början av vecka 48 och kände mig under som efter passen riktigt, riktigt stark. Ska jag vara helt ärlig så trodde jag faktiskt att virusåkomman låg bakom mig;  jag åt, gick, andades och sov optimism. Bakslaget kom två dagar senare när jag mötte Markus Lundberg i squashstegens första tävlingsmatch, för övrigt min första squashmatch på över 1½ månad. Frukterna av de intensiva bollduellernas skördade energi, och ambitionen blev istället att dra ner tempot till boulnivå. I två set var taktiken giltig, för att i sista och avgörande set balla ur totalt, då första bollen blev maratonlång. Det var början till slutet och jag återhämtade mig aldrig efter de inledande ruscherna. Markus fick ett påtagligt bekvämt sista set den grisen. Jag överlevde i vilket fall som helst, men var efter matchen mer ambivalent än någonsin huruvida denna prekära situation skulle tacklas.

Vapenvila med ytterligare 4-5 veckors ofrivillig vila, eller att fortsätta kriga på med löpning och squash och helt enkelt be en bön att det utomjordiska släpper taget? Att då basta och simma var väl inte de aktiviteter som påskyndade läkningsprocessen precis. Min vän Lino Ferrari förordade taktiken med bastubad, medan en annan vän Joakim Andersson idiotförklarade mig för samma strategi. Enligt honom är det bland det trögaste som en människa kan utsätta sig för om man har virus eller en infektion i kroppen, något som jag dagen efter bara kunde instämma fullt ut i.

Det tog ett antal veckor innan sviterna av det dysfunktionella beteendet släppte, men kändes som ett halvår. Vecka 1 spirade återigen hoppet då jag fortsatt två-fronts-kriget utan att bli sådär snuskigt trött. Denna subjektiva upplevelse förstärktes i början av vecka två när jag gav mig ut för att springa 1.1 mil med Jocke ”Spurs” Andersson. Benen kändes pigga och jag hade mer kvar att ge,  tempot var godkända 5.18 min/km.  Parallellt spelade jag 1½ timmars pass mot Lino Ferrari några gånger utan att bli sådär helvetiskt trött. Visserligen sprang jag medvetet inte ihjäl mig precis, men hoppet började återigen spira. Hade viruset lämnat byggnaden, eller låg den bara och lurpassade på ett högintensivt träningspass?

Samma vecka bokade jag exceptionellt smidigt Nice Halvmaraton online. Med avgifter kostade startavgiften endast 19 euro vilket jag tycker är riktigt billigt. I det ingår det också T-shirt, mat samt en påse med sponsrade produkter samt tidtagning och dylikt.


 

Continue Reading »
No Comments

I Vångaskogen med min frus pappa

Upp med tuppen för att någon timme senare vara  framme vid vackra Restad, 1000 meter ifrån avtagsvägen till Vånga. I ensamt majestät tornar en Astrid Lindgren miljö upp, med hagar, hedar och kor. Där bor sedan 1986  Maries föräldrar: Kalle och Gull-Britt Widholm. Vi hade förra veckan kommit överens om att detta datumet var då som jag skulle agera skogsröjare i deras exceptionellt stora hage. Jag hade självklart hoppats på 15 grader och sol. Istället för bar överkropp blev det långkalsonger, gummistövlar och 3 tröjor i symbios med snålblåst, regn och 1 plusgrad.

Det gamla hederliga kroppsarbetsprocessen inleddes klockan 09.00 med att frakta dygnblöta trädstammar och grenar istället för torra fjäderlätta sådana. Handskarna blev genomblötta redan vid första grankontakten, och jag tyckte jag redan såg ljuset via en  annalkande kallbrandkänning; det var frusna fingrar av den högre skolan. Efter 1½ timme så hade endera fingrarna domnat eller så var det så att det aningen varmare ute dessutom hade solsken avlöst ett dystopiskt regn. Tiden rann på i osedvanligt snabb takt, och 3 timmar senare var vi helt plötsligt klara. Den stora belöningen förutom kroppsarbetsträningen var Gull-Britts vardagslyxmiddag. Hon hade denna gång lagat till en gudomligt god gulaschliknsande soppa samt en delikat hallon-, blåbärssmulpaj med vaniljsås. För mig var detta himmelriket på jorden, och jag åt av glatta livet, inga dieter i livet kunde hålla mig ifrån matfrosseriet. När jag kom hem så blev jag liggandes ett par timmar på grund av kroppsarbetsovana och god mat.

Record store day

Den 21 april firas sedan 2008 skivbutikernas dag. Syftet är att sätta fokus på den unika bredd och det djup, i både kunskap och sortiment , som finns hos alla entusiastiska skivhandlare runt om i landet samt att fira kärleken till musiken. Initiativet är välbehövligt, men också aningen tragiskt att det skulle behöva gå såhär långt. Olagliga som lagliga musiknedladdningar och bekväma streamingtjänster som Spotify med flera tar allt större del av lyssnarkakan. Det är i och för sig inget konstigt, då det dels är billigare, enklare och framförallt extremt miljövänligt. Små genuina skivbutiker som Vaxkupan är osannolikt sällsynta, och jag tycker att vi Norrköpingsbor ska vara stolta över denna ”relik”. Vi ska definitivt däremot inte slå oss för bröstet genom att vi har en av landets intressantaste skivbutik, vi måste också handla där för att ha kvar denna kulturella fornlämning. Se hur det gick för alla de vackra biograferna i Norrköping, ingen av dem är kvar vilket i sig är oförklarligt då fula ruckel i stan kan bli k-märkta, men inte en enda biosalong av lyxigt snitt.

Att köpa LP/CD har för för mig varit ett lika vedertaget inslag på mina alla resor precis som att äta gott. Jag har de senaste 7-8 åren successivt reducerat denna shoppingföreteelse från att inte leta alls. Det beror främst på att det finns få skivbutiker att gå till, men också att jag beställer i stort sett alla mina CD-inköp på Ginza, och har egentligen inget behov av att leta efter nyheter, tråkigt men likväl sant. Som tur är vidmakthålls en viss försäljning via vinylförsäljning. Jag själv har inte köpt vinyl på minst 20 år, och förstår inte riktigt denna nykomna nostalgitripp. Några argument är: bättre, naturligare och varmare ljudbild, en annan att det är mer personligt och plats för mer  och estetisk information. Det kan nog jag hålla med om, men att hålla på att vända från sida a till b känns inte riktigt rätt, den tillbakagången vill jag inte deltaga i dessutom tar de osannolikt stor plats. Jag har hos Maries föräldrar 20 skivbackar fyllda med LP skivor.

Ofrivilligt träningsuppehåll – Voltarenkapslar och Rehab

De första squashpassen efter Madrid Halvmaraton blev tillika också mina två första matcher i squashstegens division 3. Jag förlorade inte oväntat mina båda inledande matcher mot Magnus Hjortberger och Eric Widström. I min tredje match var jag till skillnad från de två första matcherna stark som en påtänd sork, jag upplevde att jag kunde slå bollsaten genom glasväggarna. Jag vet faktiskt inte varför; kaffe konsumtion var visserligen skyhög men inte värre än vanligt. I vilket fall som helst blev detta min värsta fiende, då jag slog på allt som rörde på  sig -  på volley, vilket bland annat innebar att slagen visserligen var hårda, men i stort sett kunde hamna var som helst. Min motståndare Jesper Karlsson halvstukade foten något som fick honom att chansspela. Jag har aldrig varit med att bollen mot alla odds gick in 5-7 mm ovanför röret typ 95% av alla försök. Mentalt som verbalt förstummad så låg jag hux flux under med 2-1 i set. På något oförutsägbart sätt lyckade jag vända processen och vinna komfortabelt med 11-3 i 5:e och avgörande set. Dock en eloge till min osannolikt kämpande motståndare, men denna vinst var snuskigt välbehövlig för såväl mitt psykiska välbefinnande som att inte åka ur gruppen.

Jocke ”Spurs” Andersson ringde mig tidigt på lördagsmorgon när jag just bestämt mig för att skippa dagens löpning. Mina argument var lika usla som vädret ute, vilket i sig var ett huvudargument. Min ömmande vad, kaffe som inte fick mig pigg, och troligtvis en släng av cancer stod på jag-vill-inte-springa-listan. I vilket fall som helst så fungerade Jockes otåliga, men auktoritära röst som en löpningskatapult. Med jag-hänger-väl-med-då-syndromet i bagaget kastade jag på mig kläderna och en näve Voltaren gel. Kylan tycktes kunna penetrera märg som ben, och jag bad till gud att vi inte skulle få motvind. Mr Andersson bytte om, sedan sprang vi från Hagebygettot mot Vrinnevi och 5 km rundan. Vi höll ett 4.45 min/km tempo, något som dränerade mig på energi medan Jocke tycktes vara helt oberörd, det vältränade svinet. Efter 8 km i mitten av en brant backe la mina vader och mitt psyke av, och jag stannande tvärt för att några meter senare börja gå de 2½ km tillbaka till Ektorp.


Har börjat knapra Voltarenkapslar som den bästa elitknarkaren; det blev nästan 3 hela förpackningar under 3 veckor. Det positiva var att  vadsmärtan samt mitt haltande reducerades med 90%, nackdelen var väl just att det är en läkemedelsillusion som uppvisar sitt rätta ansikte så fort jag slutat med tabletterna. Sedan bör man definitivt inte läsa på innehållsförteckningen, för då har man snaskiga mentala problem framför sig. Vecka 16, 17 och 18 var veckor som indirekt fick fungera som återhämtning, rehabilitering och uppbyggnad av vad, hälsenor som framsida av lår. Måhända en paus som i de bästa världar för med sig en starkare squashspelare och långdistanslöpare. Tyvärr gynnade detta inte mig kortsiktigt, då hela Grabbhalveträningen frös inne precis som all form av squashspelande, men som sagt det kan vara guld värt ur ett längre förbättringsperspektiv.

Knäböj mot en vägg: Stå med ryggen mot en vägg och placera benen en bit framför, ska vara 90grader i knäleden. Gå ned i sittställning och håll denna position. Försök att hålla positionen så länge du orkar, och vila därefter lika länge innan du upprepar, max x 3.Jag följde dessa vedertagna instruktioner på inrådan från min kompis Stefan Hammarström. Det tog såklart något år innan jag väl satte igång. Ska jag väl inleda något så är det i mitt fall helt signifikativt med någon form av lista. Den ska dels fylla den adekvata funktionen att jag inte ska fuska med att utföra detta moment minst 3 ggr i veckan, dels ha som rekordlista, i syfte att ha någon form av träningsambition förutom att just bli starkare på framsidorna av låren. Hitintills har jag fullgjort mina egna uppsatta mål och gjort så över 3 veckor, förhoppningsvis en rutin som ska fortsätta länge. Från första försöket på 1:41 minuter till min bästa tid på  5:16 minuter några veckor senare. Den första omgångens rekord  är 2:27 minuter, vilket i mitt fall är en ruskig förbättring, då jag inte kom över 40 sekunder första gången jag använde tidtagning

 

 

Continue Reading »
1 Comment

Flipperspelsfajten


Jag och brorsan hade förr om åren återkommande flipperbataljer, men det rann successivt ut i sanden. Nu hade jag tänkt återinföra detta i mitt tycke oerhört roliga och spännande spelmoment. Flipperspel är numera inte i var mans pizzeria eller Sibylla, de har istället ersatts av de mer lukrativa och destruktiva Jack Vegas maskinerna. Det finns ett ställe i stan som fortfarande vidmakthåller ett antal flipperspel och det är Norrköpings biljard och IT-Café på Prästgatan 48. Biljardcafét har mycket gott om bord för både biljard och snooker, och även en  arkadhall med olika flipperspel och bilsimulatorer . De har dessutom ett stort utbud av datorer som alla är LAN-kopplade för bland annat CS och andra dataspel. Jag gillar mångfalden, men mest att de kan ståta med hela 6 autentiska flippermaskiner: Attack from mars, Cactus canyon, Dr Who, Medievel madness, Scarred stiff, Tales of the  Arabian nights. Vi inledde tävlingsprocessen 16.30 för att avsluta densamma 3 timmar senare.

Bäst av 3 spel var lika med ett poäng. Mitt fokus var djupt inriktad på ren skär pulvrisering. Tyvärr hade han alla tänkbara gudar på sin sida och ledde oväntat med 4 – 2. Då trädde min oförutsägbara tävlingsinstinkt in i handlingen, och plötsligt stod det 4 – 4, vinden hade vänt. Det innebar att en helt avgörande omgång knackade på dörren. För att vinna hela tävlingen så var det bäst av 5  poäng som gällde. Min frustration tilltog, då jag förlorade 3:e matchen med bara några ynka poäng, vilket gav honom ett utmärkt utgångsläge. Han visade prov på mental styrka, och lyckade vinna nästa match, något som innebar att han vann den sista omgången med 3-1. Brorsan vann också frispels-tävlingen med 3-2. Pulvriseringen uteblev som sagt, men det var ändå jädrans roligt. Skadeglädjen när kulan rinner för motståndaren är nästintill oslagbar. Det kommer en vinter även i år, och då ska jag få min i mina ögon välförtjänta revansch.

Hade jag en villa med stora ytor så skulle 2-3 flipperspel absolut få egna platser i mitt hobbyrum eller dylikt. Jag har alltid gillat att spela flipper. När kulan rinner mellan flipprarna, då är frustrationen som allra störst. När spelet däremot flyter på och rekorden faller likt dominobrickor, då är det istället ren skär tävlingseufori. Som gigantisk Kiss fan spelade jag farligt mycket på deras ökända flipperspel. Spelet i sig var väl inte bättre än något annat, men det var just känslan att spela på ett KISS flipperspel.

Barbariska kräfttider


Horribelt, vedervärdigt, avskyvärt, perverst, barbariskt, gräsligt, rysligt, vidrigt, skändligt, motbjudande, äckligt, obehagligt;  kärt barn har nästan lika namn. Ärligt talat, vi nordbor ryggar tillbaka när asiaterna likt barbarer utan svärd och hästar knaprar på gräshopp-, kackerlack- eller spindelspett. Jag tycker vi är marginellt mindre barbariska eftersom vi själva exempelvis intar surströmming, inälvor, grisfötter, ål eller kräftor. Min subjektiva bild av kräftor ligger mer i linje med genmanipulerade tvestjärtar eller skorpioner

Jag försöker hålla mig ifrån kräftskivor med tillhörande fjantiga snapsvisor och neandertalarmössor, ifrån infantil lullighet till snortankade vuxna människor. Det främsta  skälet är nog att jag är aningen hämmad, men det motbjudande kräftsörplande i sig kommer inte alls långt efter. I vilket fall som helst tycks människor kunna gå hur långt som helst i syfte att legitimera sitt vuxendrickande. Jag har inget emot konservartistiska kulturella fester, men här går i alla fall min gräns. Jag är stolt att inte tillhöra barbarerna.

Vad jag har förstått så är insekter och dylika minimardrömsvareslser en potentiell lösning på värdsvälten. Dessa obehagliga väsen finns i så osannolikt  gigantisk mängd, så rationellt sett borde dessa horribla varelser bli framtidens föda. De är miljövänliga att föda upp och rika på protein, mineraler och vitaminer. En annan anledning till att börja käka insekter, är att vi måste reducera den dysfunktionella  köttkonsumtionen, vilken är en miljöfarligare proteinkost än insektskrypen. Som sagt för västerlänningar kan insekter verka aningen osmakliga, men i Afrika, Amerika och Asien är särskilt larver en delikatess på tallriken. Torkade insekter kan till och med innehålla dubbelt så mycket protein som rått kött och fisk. I mina ögon är det inte är märkligare att äta insekter än att äta kräftor, krabbor och humrar. Eftersom jag inte äter sådant har jag enligt mig själv legitimerats att slippa äta flygande, krypande och bitande insekter, så det så.

Familjen Widholm på hembygdsdagen i Vånga

Vångas hembygdsgård är en av de vackraste belägna jag sett, och en av de större dessutom. Den består inte bara av en huvudbyggnad med några gamla skjul, utan 12-13 mindre hus  som inhyser dylika museum och hantverksvisningar.  Måste nog  bege mig till Dalarna för att hitta något liknande. Vånga hembygdsförening bildades 1933, och är en angelägenhet för hela bygden, från idrottsföreningar till kyrklig verksamhet, med 400 medlemmar är en tredjedel av Vångaborna med. Hembygdsdagen är för många också en hemvändardag. Årets talare var den humoristiske före detta  meteorologen John Pohlman. Skärblackas Dragspelare och Orgagillet underhöll publiken med dans och fiolgnissel. Hantverkare visade upp och sålde sina alster såsom ljusstöpning, bandvävnad, gårdsmejeri och smedjehantverk. Det jag fastnade mest för var de exceptionellt stämningsfyllda fotona som fanns utställda i en byggnad tagna av lokala förmågor. De var dels tagna från omgivningarna, dels från andra delar av världen, men de var var nästan overkligt estetiska vackra. För barnen fanns det förutom godisshopping i handelsboden mycket att se och göra: ponnyridning, hästskjuts samt klappa och lära sig mer om livs levande grisar, getter, hästar och alpackor. Det såldes bland annat fika, våfflor, ekologiska grönsaker, svamp, lotter, bröd, ost och honung.

Vångas hembygdsgård är också en skattkammare för släktforskare. Denna guldgruva bör besökas ifall ens släkt har anor från norra delen av Östergötland. I arkivet förvaras gårdsarkiv, släktarkiv, föreningsarkiv samt dokumentation om Vånga socken och dess invånares historia, fotografier med mera. Här finns två forskarplatser, en läsapparat, referensbibliotek, register och kopieringsmöjligheter. Hembygdsgården är i sig ett museum, men några byggnader är museum i ordets bemärkelse. Det senaste tillskottet innehåller tidstypiska föremål där besökarna kan begrunda hur och var de tillsynes oändliga föremålen användes förr i tiden. Andra byggnader är en orgie av genuina detaljer, man stiger helt enkelt in över tröskeln till en svunnen tid.  Hembygdsentusiasterna har sist men inte minst en veterantraktorklubb inom föreningen. De eldsjälar som jobbat och fortfarande levererar det förflutna till efterlevande bör ha en djävulskt stor eloge. De blir dessvärre varken fler eller yngre, men deras arbete är fundamentalt viktigt.

Pälsvarelserna rörde lite på sig, och tycktes onekligen vara levande. De såg ut som förvuxna snälla gosedjur. Har aldrig sett eller hört talas om dessa alpackor förut, men här stod det två friska exemplar mitt uti den Vångska myllan. Jag var helt fascinerat förhäxad av dessa ”sagan om ringen väsen”, de såg bara för häftiga ut. Alpackan härstammar från Anderna där den lever på 4-5000 m höjd i Peru, Chile och Bolivia, men det finns även mindre populationer i till exempel Argentina och Equador. I Peru finns idag ca 2,5 miljoner alpackor (vilket motsvarar 85% av världens alla alpackor), i Bolivia ca 500 000, samt i Chile cirka 150 000. Länge var det exportförbud för alpackor men 1984 kom den första alpackan till USA och sedan dess har intresset för alpacka stigit enormt över nästan hela världen och i Europa finns nu cirka 30 000 djur. Det är bara i Skandinavien som intresset varit svalt, men nu tycks vikingarna  vaknat;  för närvarande finns cirka 600 alpackor i Sverige.  Alpackan tillhör kamelfamiljen och är besläktad med laman, guanacon och vikunjan och har varit tamdjur i över 5000 år.

En alpacka kan bli 20-25 år gammal. De äter 1.5 – 2 kg hö per djur och dygn och bör även få i sig kraftfoder. Det finns 2 typer av alpacka, Huacaya och Suri. Huacayan har fluffig ull medan Surins ull är stripig. Alpackan producerar en av världens finaste ull, och är dessutom helt fri från fett dessutom ska den inte vara allergiframkallande. Ullen är otroligt mjuk och värmeisolerande. Den anses vara 3 gånger starkare och 7 gånger varmare än fårull. Det finns 22 olika färger på ullen; inget annat ullproducerande djur kan uppvisa lika många färger. Ullen skyddar djuren både mot kyla och värme och detta gör det möjligt för dem att klara den extrema temperaturväxling som förekommer i Anderna. Alpackan klipps 1 gång per år och detta sker på våren. De flesta alpackor är mycket nyfikna och kommer fram och hälsar.

Kulturinteraktion i Hageby

Jag Frida och Hanna passade på att hitta på något, då Marie jobbade från 07.00-15.00. Vi inledde vår ”hitta-på-något-process” med att besöka Eneby Bollklubbs aktivitetsdag på Fyrby. De hade en loppismarknad, vilket var den egentligen orsaken till besöket. Det och högsommarvärmen var förutsättning för en optimal barnkvalitetstid. Runt 11 startade en till synes populär auktionsbegivenhet. De hade också ungdomsmatcher, straffsparkstävlingar, lotterier, grillning, sockervadd, våfflor med mera. Arrangemanget var välorganiserat, trivsamt och fylld med folk från alla åldersgrupper. Hannas genetiskt betingade shoppingmani ledde oss senare till Himmelstalundsloppisen, troligtvis den sista i år. Barnen hade med sig egna pengar, och lyckades med konststycket att hitta ytterligare små gosedjur som inte fanns representerade i deras gigantiska samling.

Klockan 13.00 startade arrangemanget i Portenparken Hageby, för övrigt den tredje i ordningen. Hanna och Frida tyckte den kreativa, men tyvärr luggslitna lekparken var områdets höjdpunkt, medan jag själv var mer intresserad av själva matkulturen och storleken på portionerna. Det var knökfullt framför den provisoriska scenen, dessvärre var det minst lika fullsatt inne i mattältet. Det fanns massor av matutställare från all världens hörn, iklädda sitt land nationsdräkter. Utan att låta som en gnällig gubbe måste jag poängtera att alltför många matsugna var snortröga, då de stod kvar i trängseln, i syfte att roffa åt sig tillsynes oändligt med mat, istället för att logiskt sett ge plats till andra utsvultna gamar som jag själv. Det irrationella beteendet skapade allmän irritation, trängsel och att folk tappade mat på andra och sig själva. De uppträdde likt ett gäng tyska hyenor, och var troligtvis källor till nysådda konflikter. Dans, clowner, musik varvades med lotterier, försäljning – allt till priset av 0 kronor. Hyresbostäder stod som huvudvärd för Världens festival, ett riktigt vettigt initiativ, där nyfikenheten förhoppningsvis leder till  ökad förståelse, och som förhoppningsvis reducerar framtida kulturkrockar. Till nästa år hoppas jag att matlogistiken förbättras, och att vädret blir lika bra som i år. Innan vi drog hem så besökte vi genomtrevlige  Jocke ”Spurs” Andersson dels för att Hanna blev tvungen att besöka  en toalett, dels möjligheten att följa Wolverhamton  vs Aston Villa sista halvtimmen; en halvtrist tillställning som för övrigt slutade 0-0.

En kontraproduktiv Augustifest 2011

Årets ledord är bredd och regionalism; Augustifestprogrammet ska helt enkelt tilltala så många olika målgrupper som möjligt; vilket jag tycker är vettigt. Eldkvarn, Kalle Bah, Liverpool och Roxanne står för de lokala större akterna, några som troligtvis inte heller är lika dyra som andra kollegor i branschen. Att träffa folk som man annars sällan möter, ta några öl med polarna eller gå ut och käka med familj eller vänner är livskvalitet som lätt kan appliceras på festivalens folkmyller.

Vädret är ett kapitel för sig; utomhusaktivisterna är minst sagt väderberoende. Vi tog med oss barnen på lördag från 10.00 – 12.30 för att främst vandra mellan marknadsstånden, och åka några halvtaskiga karuseller. Under den tiden var det uppehåll, men sedan var det postapokalyptiska vädret  ett faktum. Det dystopiska ihållande regnet höll nästan på hela lördagen. Vilken kontrast det måste vara en mellan en fin dag, och regnoväder om man råkar tillhöra skaran  av dessa oändliga marknadsförsäljare; från någorlunda lukrativt till ekonomisk förlust. Jag led med dem, och alla andra utomhusarrangemang. Musikarrangemangen drabbades ofrånkomligt av ovädret, vilket vare huvudorsaken till det publika bortfallet. Skandiateaterns varierade uppsättning av lokala band i alla genrer är något jag förespråkat länge, synd att så få ändå hittar hit; vi får väl återigen skylla på vädret? Det är ett utmärkt tillfälle för lokala band att visa upp sig live och för publiken att upptäcka kommande världsartister.

Två stadsfestivaler samtidigt – hybris vs genialitet; troligtvis inte det sistnämnda i alla fall. Det positiva var att evenemangen marknadsfördes gemensamt i år, vilket är ett steg i rätt riktning. Självklart ska inte två publikmagneter krocka med varandra. Det är helt enkelt slöseri med  såväl resurser och kreativitet; marknadsföringen kunde delas mellan de båda syskonstäderna i ännu större utsträckning. Vore jag ansvarig för Linköpings stadsfest så hade jag flyttat festivalen till vecka 34. Dels för att inte krocka med Augustifesten, dels för att människor precis innan fått ut sin lön. Just veckan innan löneuttaget är generellt sett inget strategiskt höjdardatum, något som jag tror ligger Augustifestens marknad i fatet. Det är bara att gå till vilken nattklubb som helst veckan innan lön, och veckan efter för att se vilken otrolig skillnad som utkristalliseras. Det vore utmärkt för ”Fjärde storstadsregionen” att ha tillgång till två årliga festivaler som sköts administreras och marknadsförs tillsammans. I nuläget är det mera en kontraproduktiv konkurrens mellan städerna, som slåss om attraktiva artister, istället för att samsas om dem.  Jag tillhör definitivt en av dem som skulle bege mig till Linköping om den låg veckan efter Augustifesten.

Träning, tävling & kolhydratkosten


Jag blir nästan skrämd utav hur bra lågkolhydratkosten utifrån ett viktperspektiv fungerar. Hade druckit 2 stycken 50 cl öl, 1 cider, godis, massor av glass glass, paj och vägde ändå 75.8. Helt osannolikt, i vanliga fall hade jag varit bra nära 80 kg sträcket, och fått ångest för att jag överfrossat i socker och fettdelikatesser. Så länge jag sköter mig 3-4 dagar i veckan så finns det befriande nog utrymme för slarv. Då är det värt att överkonsumera cremé fraiche, 38 % ost, fetaost, mozzarella, ägg, nötter, smör och dylikt, parallellt MÅSTE ris, potatis, smörgåsar och framförallt pastanivån reduceras kraftigt. Har väl aldrig i mitt liv konsumerat så mycket olika sallader som nu. Det otroliga är att jag faktiskt börja uppskatta kaninkäket, vilket jag inte trodde var möjligt förut, bara det är ost i.

Jag och Stefan Hammarström anmälde oss till Bråviksloppet i Lindö som går av stapeln den 10 september. Samma Steffe insåg att han var dubbelbokad, och drog sig helt sonika ur tävlingen – och där stod jag. Det är för övrigt vår polare Odda Adolfsson som är en av initiativtagarna till detta löpningstillskott i Norrköping. Själva loppet är 5 km och 1 mil långa, och kostar 150 kronor. Bråviksloppet vänder sig till såväl kvinnor som män, unga som gamla och otränade som elit. Jag, Odda och AIK med flera av mina polare valde att springa, vilket är bra mycket roligare än att springa ensam.Vecka 32 eklektisk träningscocktail  innehöll 5 pass a`la 287 minuter squash, löpning, cykling och styrketräning. Vecka 33 bestod av 4 pass som höll på i 282 minuter.

Vågen stod en ordinär tisdagsmorgon på 74.8 kg. Herregud jag har underskridit min idealvikt på 75-76 kg. Nu var det istället anorektikervarning utfärdad. Förfärad hoppade jag fjolligt bort från vågen för att snabbt också inse att det indirekt öppnade  för möjligheten att äta en gudomlig Cherry Garcia, det vill säga körsbärsglass med mörk choklad från Ben & Jerrys senare på dagen, vilket jag inte var sen att utnyttja.

Har till sist insett att mitt maniska koffeinintag via gigantisk starka baljor kaffe innan squash och löpning är aningen kontraproduktivt. Har spelat 6 – 7 gånger utan denna mentala skyddsväst, och orkat mer än jag någonsin gjort förut samtidigt som jag inte blir lika överstressad vid de viktiga slagbesluten som måste tas inför varje slag. Jag har också rent konkret utvecklats som squashspelare genom att springa mer och rätt, slå bättre raka forehands, effektivare lobbservar samt tekniskt förbättrat min backhand. Mina myriader av akilleshälar ser jag numera som möjligheter och kommande konkurrensfördelar, då jag har så mycket kvar att förbättra, vilket de flesta andra inte har.

v.34 blev oplanerat en elitisk träningsvecka med 3 långa squashpass samt ett löpningspass och styrketräning under 425 minuter. Jag vann min sista match i squashstegen, något som resulterade i att jag helt sonika  flyttades upp till division 3 – äntligen. Magnus Melberg som spelmässigt var den som borde ha gått upp, förlorade helt enkelt därför att han inte dök upp på en av sina tidsbestämda matcher, förutom 0-3 i baken fick han ett  minuspoäng. Det innebar att han endast inkasserade 8 poäng mot mina 9 erhållna.

Gårdfest i Ektorp

Engagemang är viktigt, men också kreativitet och granninteraktion. Det är lite roligt att se miljonprojektgårdarna runt Ektorpsskolan, och dess olika ambitionsnivå att skapa trivsel.  Det syns redan på hur gårdarna sköts och vad som finns på dem, hur läget förhåller sig. Vissa gårdar har ingenting medan tar trivsel på fullaste allvar. Familjen Widholm har turen att bo på en just sådan gård, där ambitionsnivån är ultrahög. Det spolas is på vintrarna, och på somrarna så åker vattenspridarna ut när det är hett; i år har också en stor hängmatta med skydd implementerats.  Arrangemanget hölls mellan 10.00 – 22.00, fokus låg mellan tiderna 12.00 – 15.00.

Kalaset kostade runt 7000 kronor och Ståhls med Hyresgästföreningen stod för den summan. Det genuina ideella arbete som krävde mycket förarbete stod gårdsfestkommittén för.Vardagshjältarna var: Annicka Andersson, Lotten Gusfors,  Marie Widholm och Olivia Kastre med flera. Enligt SMHI kunde vädret ha raserat en dela av gemenskapen, men de fick  som tur var återigen fel, vilket resulterade i ett perfekt gårdsfestväder. 2 hoppborgar, loppis, tävlingar,  lotterier, ansiktsmålning, minicirkus av ungdomar ifrån Norsholms cirkus, hunduppvisning, jonglerare med eldshow var aktiviteter som stod på programmet. Under dagen serverades gratis glass med såser och strössel till, muffins, kakor och självklart kaffe. Lite senare utspisades det grillad korv med bröd och tillbehör samt festis.  För dem som ville grilla senare på kvällen så var det bara att plocka ut eget kött till de varma grillarna. Barn och ungdomar samsades med föräldrar, ensamstående, pensionärer och invandrare. Det var en osannolikt lyckad smältdegel som var okonstlat trevligt. En av få incidenterna var att ett barn slog ut sin framtand i ett stojigt hoppborgshoppande – på mitt pass dessutom.

 

Continue Reading »
No Comments

En studieepok går i graven!

Äääääntligen, efter beskedet om en enerverande omtenta, för övrigt den enda i mitt liv, såg jag ljuset i studietunneln. Jag ponerade övermodigt att jag vandrade bort från Linköpings universitets med en en filosofikandidatexamen under armen för att troligtvis aldrig mer återvända – trodde jag. Fyra frågor och 3½ timmar senare var jag ytterst osäker om så var fallet. Det ihållande regnet piskade symboliskt och ödesmättade campusbussens slitna  exteriör. Vi var betydligt förre denna omtenta, på sin höjd 15 stycken, vilka decimerades för varje timme som gick. Till sist var det bara jag och en tjej kvar samt de två  hökögda stasikontrollanterna. Jag lämnade med stor kluvenhet in de 11slarvigt skrivna sidorna. Nu var det upp till lärarens mycket oförutsägbara bedömning hur adekvata mina svar var.

Det blev 7  utdragna vardagar som de har till sitt förfogande att rätta proven. Att få ytterligare en omtenta i början av augusti vore flera slag under bältet, något jag helst ville undvika. Provet bestod för övrigt av 4 frågor varav 3 av dem var värda 6 poäng vardera och den fjärde frågan tre poäng. Trepoängsfrågan hade jag helt enkelt missat att läsa in. Det krävdes 12 poäng för att bli godkänd på tentan och poäng för att få vg. De fyra frågorna tas ur 4 olika kurslitteraturer som i sin tur består av miljontals motstridiga modeller och teorier i de diffusa begreppen: handledning och coachning. Dagen innan midsommar så fick jag det glädjande beskedet att det blev godkänt på omtentan, min poäng blev överraskande 15.5. Nu gick studieridån ner på riktigt – en epok gick i graven. Vad ska jag göra nu, hur ska jag nå ett mål som jag  själv inte är medveten om?

Examen → Sommarjobb → processen att skaffa ett arbete som man ”brinner för”.

Just nu är jag del av en ekonomisk härdsmälta, sista CSN anlände i maj, vilket betyder att vi är inkomstlösa juli och augusti. Vi har lagt undan pengar för detta ändamål, men det är ändå inga större utsvävningar som lär ske. Jag går på mitt sommarjobb i juli till mitten av augusti, som personlig assistent hos Omsorgsgruppen AB.  I september börjar allvaret att hitta ett arbete som drivs av passion, glädje och kreativitet.

8/4 Uppdaterade och finjusterade mitt allmänna CV

10/4 Studievägledare Karin Siverskog

19/5 Fick karriärvägledningslicens från Vägledningcentrum:

19/5 Ringde Lisbeth Paulsson projektchef Norrköpings kommun 073-201810

22/5 CV-utskick via min blogg till Marie/Mats Facebookvänner, cirka 150 st.

24/5 LIU`s karriärvägledare: Christina Rönnbäck, fick nya uppgifter, nytt möte

24/5 Började med en kunskapsinventering och delkursmålsinventering

30/5 Vägledningscenter Göran Spets vägledningssejour

8/6 Anmälde mig via Internet till AMS efter ringt A-kassan om råd

9/6 Mailade delkursinventering & fiktiva projekt till Christina Rönnbeck

13/6 Besökte och anmälde mig fysiskt till AMS i syfte: rätt till A-kassa.

15/6 Christina Rönnbäck 10.30-12.00: riktat personligt brev

17/6 Omtenta samt lämna in kursbevis till Eva Samuelsson

20/6 AMS – besök med min handledare

22/6 Skrev mina två första riktade intresseanmälan till två coachningsföretag

 

Maries födelsedag

Marie hade jobbat från 07.00 och kom hem tunt 15.00.Jag hade  förberett två nya recept till hennes ankomst, dels en delikat björnbärsglass, dels en sommarsallad med tomater, chili, lime, mozzarella, olivolja. Vi brukar inte köpa så dyra saker till varandra men denna gång blev det ett undantag. Efter ett till synes oändligt letande i guldbutiker på det perfekta smyckeskrinet, så fann jag ett när jag egentligen inte alls var ute efter det – är det inte typiskt. I vilket fall som helst var den snygg och hade tillgång till massor av olika fack för olika typer av smycken.

Den andra presenten var en bakplåtsställning för 4 stycken plåtar; genialiskt i all sin enkelhet. Hon fick dessutom en liten okrossbar termos samt Sound of music soundtracket. Barnen ritade varsin teckning och la dessa på kudden. Vi brukar vanligtvis vara ekonomiskt restriktiva när det kommer till födelsepresenter, men ibland kan det vara trevligt att slå på stort. I gengäld förväntar jag mig maratonsex, nya kalsonger, slippa disken i ett halvår och högre volym på stereon.

Brottslig trafikhandling → Kolmårdens Djurpark = dyrare än beräknat


BROTT MOT TRAFIKFÖRORDNINGEN (1998:1276)

029 Överskridit heldragen linje
A. motordrivet fordon utom moped klass II ………………………….. 1500:-

E4:an i riktning mot Kolmården upptäckte jag att min körriktning var på väg till Åby istället för att fortsätta E4:an mot Stockholm. En osedvanligt snabb reaktion fick mig att köra över en lång heldragen linje, i syfte att slippa köer i Kolmården. För första gången i mitt liv har en polis stoppat mig i trafiken för något som anses vara en förseelse. Jag associerade  direkt till filmvärlden; ska jag dra ett vapen , vara spydig, backa in i motorcykeln eller helt sonika köra ifrån polismotorcykeln? Det blev ingetdera, utan jag klev subtilt förvånad ur bilen. Ställde mig framför motorcykeln och svarade artigt på alla frågor för att avslutningsvis ta emot min bot på 1500 kronor. Jag visste när jag utförde den brottsliga handlingen att jag gjort fel och dessutom gjort en sak som jag själv skulle blivit mycket irriterad över om någon annan gjort detta framför mig.

Det kontraproduktiva beteendet straffade sig och jag fortsatte lite surmulen till Kolmårdsparkeringen, utan att ha någon annan än mig själv att skylla på. Istället för att förstöra för de andra genom att spela halvtjurigt offer så beslöt jag att fokusera på att jag ändå inte kan ändra på det som hänt – strategin fungerade över förväntan.

 

Efter att betalt fyra biljetter med NT-kort rabatt så stod vi innanför entrén lite efter klockan 11.00. Vi hade inte varit här på 3 år, så lite nyheter hade vi att se fram mot. Vädret blev successivt bättre ju längre dagen skred. Till en början var det väderdiskrepans gentemot väderkartorna, men som sagt det blev varmare och färre moln. För att hinna runt parken utan att stressa så skippade vi såväl Bamsevärld som Delfinariet. Bamsevärld är enligt mig en katastrof, det lurar måhända fyraåringarna, men inte de äldre barnen Som förälder skäms jag att behöva besöka ett ställe som detta. Autenticitet lyser med sin frånvaro istället för att skapa en Bamsevärld a´la Mumindalen Åbo, där de  noga överfört byggnader och miljöer på ett föredömligt sätt. Riv stället – läs serietidningen – låt det få kosta – planera  – skapa magi – invig. Nu blev det ingen Bamsevärld som tur var.

 

Vi hade med oss en god skink-, ägg och ostsallad och la  istället pengar på glass; pensionärssnålhet kontra rationellt tänkande? Jag unnade mig i alla fall en 50 cl öl med intentionen att stympa den kvarvarande bötesångesteboten; det var ju bara 1500 kronor. Delfinexpressen, Kolmårdens egna berg och dalbanan  var utifrån mitt perspektiv inget speciellt, men utifrån barnens glittrande ögon en höjdpunk bland attraktionerna i parken. Skeppsgungan höll jag mig däremot ifrån; på ålders höst vänder sig dessvärre magen ut och in vid dylika snurra-runt-tingestar.

Ödet hade väglett oss att komma innan de riktiga olidliga köerna bildats; vilket sparade energi, tid och mental frustration. Vi stod endast 2-3 minuter i kö till årets satsning: Safari. Istället för att åka bil eller buss på vägar ser man djuren uppifrån. Mina förväntningar var skyhöga, men tyvärr upplevde både jag och Marie att det var lite väl segt; för mycket åkande och för lite händelser, även fast vi såg lejon, björnar, älgar och strutsar. Näe, det här är inget jag vill göra om inom en tioårsperiod – nu har vi i alla fall gjort det. Det går säkert att successivt modifiera rutten till lite mer action de närmaste åren. En annan klassisk aktivitet är barnens lantgård. Att få klappa killingar, lamm och gulliga grisar tycker även jag om.  Det var inte förrän 1½ timme innan stängningsdags som barnen blev självgående och vi vuxna kunde bli tråkiga genom att lägga ut en filt och sola, prata och vila.

Tre dagar på landet i Vånga.


Maries föräldrar skulle ut och åka med sin husvagn. Timingen kunde helt enkelt inte vara bättre utifrån ett väderperspektiv. Vi fick återigen förtroendet att vattna trädgårdslandet och resten av de hundratusen växterna. Att tvätta, vaxa, dammsuga och dona med Forden i symbios med radioskval när vädret är såhär somrigt är en form av behaglig  livskvalitet. Fri från stress och krav så blev det lek med barnen, solning och lyssna på radion. Eftersom vi bor i ett miljonprojektsområde (Ektorp) så blir grillning på landet en extra trevlig begivenhet.  Det blev grillad fläskfilé med ungstekta grönsaker.

Fredagskvällens höjdpunkt var ändå  lyssnandet på EM-kvalet mellan Moldavien – Sverige på radion, då Maries föräldrar dessvärre inte hade tv3. Det är i sig en upplevelse då man föranleds att tro att det händer något hela tiden – radiokommentatorerna är verkligen verbala språkkonstnärer.  Kulthumorfilmen Dodgeball fick avsluta kvällen, den är faktiskt  nästan lika rolig nu som första gången jag såg den. Jag har tagit till vana att avsluta kvällarna precis innan jag går och lägger mig genom att traska ut i trädgården och  insupa  lantluften, alla ljuden som jag inte får uppleva i vårt betonggettot, de hänförande vyerna och den lugna nästan andliga stillheten. Det är en ritual som implicit får mig att förstå personer som väljer att leva sitt liv på landet.

Lördagen bestod av att rensa ut i förråden och dessutom leta efter hela saker som vi kunde använda till en kommande Himpaloppis. Jag lyckades somna till då jag skulle plugga inför omtentan. Enligt närstående så hade min hud antagit en grisröd nyans, något jag kände av under hela dagen och kvällen. Kaffet smakar också mycket bättre på landet av någon lustig anledning, jag vet inte varför, men troligtvis är det på grund av friheten med att vara på landet. Till middag blev det teriyakistekt kyckling med en fetaostsallad. Jag satt och skrev på kvällen vid samma bord som barnen ritade oändligt med teckningar och Marie läste lite tidningar som hon inte hunnit med. Det var trevligt på något sätt att familjen var samlad i samma rum, vid samma bord, en längre sammanhängande tid, utan att bara äta mat. Jag drabbades verkligen av en kärnfamiljsuefori, och blev sedermera tvungen att leka jaga och kurragömma med barnen i någon timme efteråt. En annan sak som slog mig var hur skönt det var att slippa ”behöva” gå in på datorn (vi har en stationär). Jag inbillar mig fragmentariskt att jag måste göra det på grund av olika bagatellartade anledningar; hur ska jag klara mig om jag inte går in på Internet? När jag inte kunde göra så var det snarare en befrielse; jag passade också på att stänga av mobiltelefonen. Efter frukosten och morgonkaffet bar det återigen hem till Norrköping och lägenheten i Ektorp. Jag satt större värde på att just komma hem nu när man varit borta några dagar; ”borta bra men hemma bäst.”

EM-kval i fotboll

Att följa sitt land genom EM eller VM slutspel är i alla fall för mig riktiga högtidsstunder. Jag är en nationalist uti fingerspetsarna så för mig är detta förenat med nagelbiteri till skillnad ifrån när exempelvis IFK Norrköping spelar ,då jag knappt bryr mig. Med Lagerbäck i rodret blev vi som nation lite bortskämda med att gå vidare till globala  idrottsfesta-rrangemang. Ett litet land som Sverige måste i högre grad lita och upprätthålla spelarkontinuitet än spelarflexibilitet i syfte att reproducera ett vinnande spel. Problemet är vanligtvis att det räcker till en viss nivå, men vi när inte ända fram till semifinaler undantaget är väl VM-bronset 1994. Sveriges styrkor är lagarbete, slå ur underläge och helst vara nederlagstippade, då är vår lagmoral som mest effektivast. För att knipa andraplatsen efter Holland krävs det vinst mot både Moldavien borta som mot Finland hemma. Sverige var favoriter och hade pressen att vinna; vilket i mina öron alltid klingar lika oroväckande.

Moldavien – Sverige och  Sverige – Finland


Moldavien som lyckats förlora med bara 0-1 mot självaste Holland; grävde sina egen grav via en målvaktstavla i och med det släppte Sveriges mentala spärrar samtidigt som Moldavien brände de chanser de hade istället för att sätta dem i nät. Sverige vann med hela 4-1 – utan Zlatan. Jag själv anser att fotboll är en lagsport där individen i första hand ska vara en av 11 pusselbitar. I fotbollsstudion visades konkreta siffror som visar på att landslaget tagit fler poäng och gjort fler mål utan Zlatan i laget. Jag vore grymt trög om jag förnekade hans storhet som fotbollsspelare, men i Sverige råder Jantelagen i harmoni att vi är ett litet land med mindre spelarresurser än de stora fotbollsnationerna. När Zlatan är med i laget tror jag att media, folket och spelarna förlitar sig på Zlatanmagi och hans spel istället för att fokusera på helheten. Det blir istället kontraproduktivt då motståndaren får det ganska lätt att fokusera på Zlatanstrategin, något vi borde utnyttja, men istället matar vi en hypermarkerad Zlatan med ännu fler bollar – osedvanligt trögt. Till och med spelarna själva anser att det är lättare att passa Zlatan än att hitta ett annat innovativt spelaralternativ som kan överraska motståndaren.

Jag tillhör falangen som inte tyckte att Zlatan borde spela mot Finland. Hamrén tillfredsställde genialiskt båda lägren då han bänkade Zlatan och lät ödet ha sin gång genom att Toivonen efter 25 minuter fick en sticka i foten eller något liknande. Efter Sveriges underbart sprudlande 10 minuters inledning så blev det helt rättvist 1-0 till Sverige. Efter ledningsmålet borde ”anfall är bästa försvar” råda, men då drog Sverige ner på tempot och bjöd in Finland i matchen. Det var ren tur att Finland inte kunde utnyttja sina halvchanser på ett mer optimalt sätt. Elmander och Toivonen skapade dessvärre ingenting under de 25 minuter som de fick chansen att bevisa att Zlatan inte alls behövs i den utsträckning som media  och jag påvisar. De fick sin chans och tog den inte.

In kommer istället en till bristningsgränsen övertänd Zlatan som vill visa var spelarskåpet ska stå. Han ville visa kritikerna, Elmander, Toivonen och publiken vem som innehar anfallstronen. En bättre tändvätska en ovanstående faktorer är svåra att finna. Redan efter 6 minuter på plan så gjorde han Sveriges 2-0 mål, vilket troligtvis släppte alla spärrar. Till och med jag får se mig besegrad denna match; Sverige behövde Zlatan, men så behöver det inte vara i varje match. Nu gick det visserligen tokbra, men det är mer ett undantag en regel. Sagoskimret brukar i mina ögon vara reducerat något som istället påverkar landslaget negativt,  vilket får till följd att hela spelet låser sig.

Midsommar på Löfstad Slott

Marie jobbade strategiskt från 12.00 – 20.00. Ansvaret låg på mig att indoktrinera barnen  in i det mest svenska av det svenska – midsommarfirandet. Jag köpte jordgubbar och picknickprodukter. Vi har de senaste året varit på olika platser i Östergötland för att få lite variation och nya intryck, senast var i vi i Kvarsebo mitt ibland fotbollsplaner, grepar och gummistövlar. Detta året föll valet på Löftads slotts midsommarfirande; ett firande som jag hört mycket gott om.  Vi firade denna gång med Frida och Hannas kompis Tilde och hennes pappa Jonas. Vädergudarna kunde ha varit på ett bättre humör. Solen sken med sin frånvaro och det var lite småkallt; picknickkänslan var knapp märkbar. Lions stod för arrangemanget och tog 40 kronor för parkeringsprocessen. Min ursäkt för att slippa dansa runt midsommarstången var att helt sonika att vara mannen som skötte själva  filmandet. Barnen dansade 10-15 minuter, sedan hittade de intressantare saker att göra. Vi höll ut från 13.00 till 16.00 och rundade av med att titta på och i det fina slottet. Jag lyckades köpa en tvål som kostade 65 kronor; ett impulsköp av guds like.

 

Continue Reading »
No Comments

Nyårsafton


Marie jobbade från 12.00-19.00, vilket innebar att jag hade barnen. Jag var lite nyfiken på nyårspromenaden som brukade samla runt 30-4000 tusen människor. Sagt och gjort, lite innan 16.00 så stod vi framför Damkören vid Selma Lagerlöf statyn. Jag hade köpt en fackla som skulle hålla en ungefär en timme. Den trodde jag skulle vara en källa till konflikt mellan Hanna och Frida. Till min förvåning så var de lika intresserade av denna tingest som en kristen av en bönematta. Det innebar att jag lite kluvet fick försöka filma, ta kort och hålla i fackelsaten samtidigt. Efter Damkörens drypande  julsentimentalitet så skötte eldsjälen bakom ”Idrott utan gränser” Admir Lukacevic inledningstalet.  Min usla blodcirkulation, och barnens rädsla att jag skulle bränna av dem håret fick talet att framstå som en form av världsrekordförsök i långdragen präktighet. Jag vaknade till när talet till var slut, men då var skadan redan skedd, mina fingrar var kritvita och jag frös omänskligt mycket. Det blev upprinnelsen  till en reducerad Nyårspromenad, vilken jag säkerställt genom att muta barnen med varm choklad – om vi gick hem lite tidigare. Ärligt talat så var min totala upplevelse av promenaden att det var alldeles för mycket människor i omlopp, vilket dels plågade min otålighet, som blodlösa korvfingrar genom att hela processen tycktes gå i slow motion.

Ett bra råd är att gå denna promenad före eller efter detta mänskliga lämmeltåg, ljuskreationerna finns ju faktiskt kvar. Efter att Marie kommit hem efter arbetet, så drog vi runt åtta  till vår granne, och tillika barnens kompisars föräldrar – The Skarins. Johanna hade bakat en en sanslöst god mintchokladkaka som framförallt jag högg in på. Det blev en trevlig och lugn tillställning med lite chips, godis och kaffe. Min alkoholkonsumtion inbegrep endast lite Solbacka körsbärsvin. Vi umgicks och pratade i harmoni med tv:n; dessvärre till bilderna av After Darks meningslösa show, och nyårscirkus med troligtvis halvdrogade elefanter och kameler. Jag  följde inte med, när de andra begav sig ut bland raketer, kyla och halvpackade grannar vid tolvslaget. Jag hade fått min beskärda dos  av kyla för i år.

Julafton och julhelgen

Vi har sedan urminnes tider delat upp julaftonen mellan Maries och mina föräldrar, mycket på grund utav att David skulle kunna få uppleva julafton hos båda sina föräldrar. Ena året så är vi enbart hos mina föräldrar på julafton, för att på juldagen åka till Maries föräldrar för att fira jul. Nästa julafton firas således hos Maries föräldrar, för att juldagen upplevas hos mina föräldrar.

Denna jul präglades av grundläggande förändringar, mamma mådde inte bra, så vi firade julafton hos oss istället. Vår familjs julaftnar har aldrig präglats av storskalighet precis. Det har varit mamma, pappa, David, Hanna, Frida, Marie och jag. Denna julafton blev vi ännu färre på grund av  att mamma inte kom samt att David valde att fira julafton hos sin mamma.  Brorsan dök upp vid 11.00, när jag som bäst höll på med maten.  Runt klockan 12.00 så hämtade jag min pappa vid Plankgatan. Det jag upplever som positivt med vårt julfirande är just småskaligheten och avsaknaden av tidspress, krav, familjekonflikter och dylikt. Just kravet att lite omedvetet behöva slippa inträda mig in i en överjovialisk julvärdsroll är ytterst befriande. Mitt italienska ursprung  har  indirekt påverkat julmaten på ett väldigt otraditionellt sätt. Här är det inte ett uppdukat svenskt julbord som gäller, utan ett familjerecept på Bolognesesås med gnocci serverad med äkta parmesan.

För min del är matupplägget optimalt eftersom jag tillhör kategorin prinskorv-köttbulle-revbensspjällsätare, och bojkottar delikatesser som andra anser vara outbytbara i dessa juletider. Jag modifierade  köttfärssåsen genom att tillföra chilisås, parmesan, äpple vitlök och majs. Det blev 2.5 kg av mateufori där sötma och hetta gick hand i hand; barnen fick sin sås utspädd med creme fraiche. Efter maten så öppnade vi paket, sedan åt vi en halvgod lime-blåbärs cheesesecake, som såg betydligt godare ut på receptet än i verkligheten. Jag skjutsade hem pappa runt klockan 17.30, och då passade brorsan på att traska hem. Därefter följde tv-tittande, lek med barnen och bara ladda batterierna. Alkoholen hade bestått av 3 nubbar; Sambucca, Cointrue, och Grand Marnier – fjolligt måhända – men starkt och framförallt gott

”Julafton” hos Maries föräldrar i deras villa i Vånga inleddes 11.00 då jag, Marie, Hanna och Frida anlände. En stor kontrast till vår irrationella matorgie var detta julsmörgåsbord, byggd på äkta svenska  mattraditioner. Maries bror Thomas och hans fru Nina var redan där. De bor för övrigt i Hofors,  och hade tagit sig hit dagen innan. Den familjära och avslappnade stämningen följer en viss matordning. Middag, paus, efterrätt och kaffe, paus, kakor/bullar och kaffe, paus, kvällen avslutas med julgröt. Maries föräldrar och bror är nykterister, vilket innebär att jag av ren respekt inte heller dricker någonting , och det är faktiskt minst lika trevligt för det. De klassiska inslagen i julfirande är självklart öppnandet av paket, men också en välbehövlig promenad efter maten. En tradition som i alla fall jag, Marie och hennes pappa Kalle och hennes bror Thomas uppskattar är 3-4 parti av Kinaschack. Jag anser att detta är ett otroligt underskatta familjespel, där listigast oftast vinner, vilket innebär att Marie eller Thomas oftast vinner. Vi avslutade julfirandet runt 22.00, då vi tog Forden från Vånga till Peking.

Träning & tävling


Träningen blev minst sagt reducerad, men det är väl såhär julveckan egentligen borde se ut. Vecka 51 bestod av 2 pass a´l 72 minuter och vecka 52 av 4 pass i 182 minuter. Jag gillar det nya året eftersom det först då känns som att nedräkningen inför en tävling kan inledas. Idag är det precis 80 dagar kvar till Bratislava halvmarathon.

Jag begav mig ner till squashcenter för att se min första seriematch i squash – ever. Squashklubben Norrköpings mötte klockan 12.00 Vadstenagänget: Teknova som för övrigt leder division 1 norra. Fredrik Malm (326:a) inledde mot Joakim Ljungqvist (125:a) . Det var en ytterst jämn tillställning som pendlade fram och tillbaka. Fredrik lyckades ändå bemästra såväl den mentala påfrestningen som den latenta träningsbristen. Han vann välförtjänt  med 3-2, och tog en fin skalp. Nästa match spelades mellan Daniel Linder (219:e)  och Fredrik Carlsson (86:a)  Till en början kändes Linder som ett halvnummer större än sin motståndare, något som gradvis förändrades under matchens gång. Teknovas andreman visade prov på en större otålighet och starkare vilja,  två faktorer som gjorde att han vann matchen med 3-1. Sista matchen stod mellan de två högst rankade spelarna Peter Blomqvist (36:a) och Teknovas Jimmy Thun (39:a). Jag upplevde tillställningen som en David mot Goliat kamp där David (Peter) denna match inte hade någon gångbar motformel i bakfickan. Jimmy kändes under hela matchen ohotad, och föreföll ha ytterligare 1 som 2 växlar kvar att lägga in vid behov. Peter  förlorade matchen med klara 3-0, men hämmades lite av en sträckning i baklåret, något som kan ha ökat hans synbara otålighet på planen, vilket  i sig är ett ytterst  kontraproduktivt spelbeteende, i racketsporternas svar på schack. SK Norrköping mötte 15.00 sitt andra motstånd Spånga SC. Peter Blomqvist sträckning skapade utrymme för den italienska ardennern Lino Ferrari som greppade halmstråt likt en fejkskadad italiensk fotbollsspelares dragning till gräs. Fredrik Malm förlorade sin match som 1:a ankare med 3-1, Lino Ferrari förlorade med 3-0, och Jörgen Detterman förlorade sin match med 3-2. Det innebar att Spånga SC spöade SK Norrköping med 3-0.

Min våg visade på 79.8 kg, vilket fick nackhåren att resa sig på mig, men jag visste innerst inne att jag överkonsumerat godis och kaloritingestar som hör jul och nyårshelger till. Projekt ”gå-ner-till-75-kg-genast” inleddes sekunden efter min kropp lämnat våghelvetet. Ett eskalerande sockersug är en svår motståndare att ha att göra med. Den effektivaste motbesvärjelsen är helt sonika att inte äta något efter klockan 18.00; godis, läsk och efterrätter är  totalt bannlysta. Vecka 1 träningsdos bestod av 4 pass och 270 minuter. Vecka 2 präglades av en desperat merträning, i syfte att dels träna inför Bratislava halvmarathon, dels få bort 4 kg julspäck. Träningsmängden uppgick till 279 minuter a´la 6 pass. Ett av passen var en av alldeles för många löpnings-ny-starter det senaste halvåret. Jag koncentrerar mig fortfarande på löpbandsträning  i syfte att inte skada mig i halkan, och i ärlighetens namn  också slippa att  bege mig ut i det kylslagna klimatet.

C-uppsatsprocessen

En stor del av jul- och nyårsledigheten firades framför datorskärmen. I och med olika uppsats-deadlines så tar inte examensarbetet ledigt. Min sista handledning sker den 7 januari och mitt arbete ska vara hos handledaren den 6 januari. Jag hoppas att jag inte får alltför mycket påbackning eftersom arbetet i sig ska godkännas, och den andra deadlinen går ut den 10 januari.

Oh god god, skrivprocessen tog en Hollywoodvändning. Från att i stort sett vara nere för räkning av min handledare, reste jag mig på åtta och vann på knockout. Han ansåg att jag hellre skulle tenta upp i mars än i januari. Jag bönade och bad om en sista chans. Av ren snällhet lät han mig få två dagar att skriva om en stor del av de 60 sidor som jag redan skrivit. Fredagskvällens Sambucca, och ”På spåret” inställdes illa kvickt. Lördag som söndag avskärmade jag mig från barn, fru och omgivning;  jag åt, andades och sov C-uppsats modifieringar.

Efter de miljontals ändringarna så kände mig jag ändå väldigt nöjd med vad jag åstadkommit. Söndag klockan 19.00 skickade jag in den sista skadeskjutna livlinan till min handledare; svaret skulle komma morgonen därpå. Ett dubbelklick på måndagsmorgon-mailet  blev nästintill en halvkristen upplevelse – jag blev godkänd. Visserligen fick jag sitta måndag som tisdag med oändligt med ändringar, men jag blev mot alla odds godkänd, vilket var det allra viktigaste; som sagt trägen vinner. Uppsatsen omvandlades sedermera till ett PDF-dokument som skickades onsdagen 12.45 till Sociologibossen – 15 minuter innan deadline.

Näst fas i betygsprocessen bestod utav att opponera på ett arbete, och dessutom försvara mitt egna arbete mot andra opponenter. Denna begivenhet sker torsdagen den 20 januari. En akilleshäl i min skrivprocess är just att bedöma andras arbeten, om de inte råkar vara totalt värdelösa. Det arbete som jag fick mig tilldelat var på, och under ytan exceptionellt välskrivet, något som inte underlättade den konstruktiva granskningen av uppsatsen.  Jag har i alla fall 3 dagar på mig att finna några svagheter.

28:e middagar

Först ut blev den nystartade libanesiska  restaurangen Artze. Den ligger på Norrköpings troligtvis mest hemsökta restaurangplats: Kungsgatan 1. Otaliga försök har gjorts att etablera matverksamheter här, men utan att lyckas. Den indiska restaurangen: Tandori nights han knappt starta innan den lades ner; något som inte kom som en total överraskning efter vårt besök hos dem. Jag kände mig manad att fråga varför de öppnar upp en libanesisk restaurang så nära Norrköpings andra libanesiska mathak Meze?. Svaret blev att de hade olika receptinriktningar, och såg sig inte alls som konkurrenter. Artze lokaler genomsyrades utav en österländsk stämning, vilket bådade gott. De hade klätt stolarna med sidenvitt tyg och röda band, väldigt smakfullt.  I mellandagspriset ingick det 15 rätter med grilltallrik och dryck – för 259 kronor. Hummos, aubergineröra, mhamararöra och kycklingröra varvades med Tabouleh, Fatayer jebneh och Saffad. Förutom att det var osannolikt gott var det dessutom exceptionellt mycket mat. Restaurangen fyllde det vi inte orkade äta upp i två stora matlådor. En trevlig och kunnig personal blev pricken över i:et; ett ställe vi lär besöka igen.

På tal om nedläggningar, vi passade på att äta på Våffelmakeriets troligtvis sista öppna dag på Sandgatan i Norrköping. Jag trodde att barnen skulle dyrka kombinationen av glass och våfflor, men icke sa Nicke. Det blev istället jag som fick agera avfallskvarn, något som inte alls bekom mig. Stället i sig var väl ömsom vin ömsom vatten. I mina ögon så kunde inredningen varit snäppen mer spännande och passande till konceptet. Våfflor och glass är väl svårt att misslyckas med, men det var helt klart godkänt.

Nya Recept

Först ut denna vecka var  het tacopaj. Gräddfil, lagrad ost, tomater, hackad lök och jalapeño ingick i denna starka anrättning. Med lite paprikasallad blev denna paj väldigt god, och fungerade bra utan sallad eftersom jag inte alls upplevde den sådär pajtorr som bara pajer kan bli. Betyget blev mycket gott, vilket innebar 4 av 7.

Soppor är i mitt tycke relativt  underskattade måltider. När man väl tillagar soppor så slås i alla fall jag av att det oftast blir fantastiskt gott. Det här var en bröd-och tomatsoppa som var väldigt lättlagad. Ingredienserna bestod av gula lökar, plommontomater, brödskivor, färsk basilika, vitlök, parmesan och rödvinsvinäger. Resultatet blev übergott, den lena smaken smekte smaklökarna medsols och genererade i betyget 4½ av 7, ett recept som vi alltså kommer att spara och göra om.

Vi testade ett recept som såg exceptionellt gott ut. Frågan var om blåbärsglass med kardemumma och whisky skulle fungera i praktiken? Blåbärsglass med whiskysmak var ena delen av receptet, medan andra delen bestod utav att rosta digestivekex, smör och kardemumma i ugnen. Det rostade ”strösslet” och färska blåbär hälldes sedermera över på glassen, vilket resulterade i en smaksensation. Betyget belönades med 4½ av 7.

Utplattade chokladbollar var grunden till chokladbollskakan. På kakans ovansida glaserades ytan med blockchoklad i symbios med dels kokosflingor, dels pärlsocker. Kakans stora fördelar vara att man kunde roffa åt sig större bitar, samtidigt som den den stelnade glasyren höll ihop kakan på ett bättre sätt än traditionella chokladbollar. Det här är en perfekt efterrätt för såväl barn som vuxna, och passar exemplariskt till kaffet. Den genererar inte heller till lika mycket kokos- pärlsocker plock. Betyget landade återigen högt: 4 av 7 poäng.

Recepteuforin avslutades med en klassisk radiokaka. Kaloribomben har fått sitt namn för att den påminner om högtalaren på en gammal radio. Kokosfett, kakao, florsocker, mariekex och ägg är de enda ingredienserna i denna oerhört mäktiga kaka. Jag upplevde den som lite väl mastig, då det räcker med en liten bit till kaffet för att tillfredsställa sockerbehovet i ett halvår. Betyget slutar på gott, vilket innebär 3 av 7 poäng



Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu