Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ thrillers ’

Cineasthörnan

25 september, 2016 by

Pixel-Eskapism

Gillian Andersson från Arkiv X gestaltar mordutredaren Stella Gibb,en karaktär som är ljusår från hennes tidigare roll. Oempatisk, diktatorisk och självisk tar hon upp jakten på en seriemördare i Belfast. Paul Spector heter mannen som först stalkar sina offer, för att sedan efter minutiös planering döda dem. Han leker en katt och råtta lek med polisväsendet via dylika meddelanden. Jag upplever schackdragsspänningen mellan Stella och Paul som optimal. Att han är gift och har två barn samtidigt som han utövar sin morbida hobby förstärker helheten. Från första avsnittet till sista sitter man som fastnaglad framför skärmen. Miljöerna och dialogen i The Fall känns tveklöst ”äkta”. Den mörka stämningen som präglar karaktärerna och miljöerna är såväl realistiska som underhållande.

Skandinaviens mest kända tv-serie Bron har varit så hypat vilket mynnat ut i att jag inte sett den. Jag ser hellre amerikanska serier än svenska, framförallt när det kommer till deckare, varför vet jag inte. I vilket fall som helst kände jag mig manad att i alla fall se några avsnitt då några bekanta berättat att de sträcktittat på de tio avsnitten. Seriehybrisen smittade av sig. Jag avverkade de två säsonger om fanns på Netflix oroväckande snabbt, den tredje köpte jag på Ginza.

Poliskårerna på båda sidor av sundet blir tvungna att samarbeta då ett lik placerats mitt på Öresundsbron. Saga från Sverige och Martin från Danmark blir kollegor. Hon är  intensiv, koncentrerad, snabbt och smart, men också kall och empatilös. Saga har Aspergers syndrom, vilket vanligtvis innebär svårigheter med de sociala koderna. Kollegan från Danmark är hennes raka motsats. Trots detta kompletterar de varandra perfekt och bildar ett utredningsteam som torde kunna lösa de flesta brott. Trots att det ibland kunde bli lite för mycket fokus på det social samspelet var detta en riktig guldklimp.

Richie Finestra (Bobby Cannavale) är en  av tre delägare i skivbolaget American Century, Bolaget är på dekis och enda alternativet är att sälja till Polygram Records.  Richie väljer det otänkbara genom att inte sälja, till de andras förtret. Hans vision blir att hitta essensen av musiken det vill säga det som fick honom  att starta skivbolaget från allra första början.

Vinyl består av 10 oerhört välgjorda episoder. Serien utspelar sig i början på 70-talet. Knarket och sexhybris fullkomligt flödar under dessa avsnitt. Om detta är rena klyschor har jag ingen aning om, men troligtvis är det rejält överdrivet. Detaljrikedomen är nästintill perfekt; allt från miljöerna till frisyrerna. Slår man ihop Martin Scorsese och Mick Jagger sm HBO gjort blir resultatet precis det som Vinyl blev. Serien handlar egentligen inte om själva musiken, utan om det som pågår i kulisserna. Det är mörkt, skitigt och dysfunktionell; drogerna och tjejerna används som förträngningsverktyg. Castingen är top notch precis som skådespeleriet. En riktigt toppenserie som kryper genom skinnet på en.

Bra skräckisar växer sannerligen inte på träd. Jag och brorsan tog tillfället i akt att se Don´t breath på bio. Filmen är en hybrid utav thriller och skräck. Tre klåfingriga unga tjuvat får ett insider tips på ett hus att stjäla från. Förutom att huset låg ensligt beboddes det utav en blind man. Densamme ryktades ha fått ärva massor en stor summa pengar. De få nackdelarna var att gubben varit en före detta elitsoldat samt att han hade en vältränad hund i sin ägo.

Don´t breath är ljusår ifrån nyskapande. Vi har sett samma grundformel några miljarder gånger förut. Trots det väger historien och spänningsfaktorerna över. Den blinde spelas hyfsat trovärdigt utav Stephen Lang från bland annan Avatar och tv-serien Salem. Börjar man bita på naglarna så har upphovsmännen lyckats. Spänningen stegras successivt och man  dras omedvetet in i detta minihelvete. Den suggestiva musiken ackompanjerar katt och råtta leken utmärkt.

Eye in the sky handlar om ett moraliskt dilemma där etik, moral, politik, krig och prestige genskjuter varandra. Någonstans i Kenya befinner sig tre av Afrikas mest eftersökta människor. Deras syfte är att förbereda två självmordsbombare innan de far iväg för att bomba ett varuhus fylld med människor. En oskyldig nioåring inleder processen med att sälja egenbakat bröd invid byggnaden som ska sprängas. Hennes framträdande i ”Kill-zone” skapar ett etiskt dilemma mellan de berörda länderna Kenya, USA och Storbritannien: en barn liv kontra 100 människor. Moralen i filmen existerar troligtvis inte i verklighet, men jag tyckte ändå att helheten var riktigt, riktigt bra.

Eye in the sky är en förträfflig thriller med en stor dos drama inbakad. Filmen är nagelbitande skrämmande samtidigt som man är överlycklig att inte tillhöra de som tar beslutet i operationen. Filmen blev den eminente Alan Rickmans (1946 – 2016, London England: Die hard,  Robin Hood: Prince of thievs, Harry Potter filmerna,  Perfume, The Butler, Sweeny Todd, Alice in Wonderland) sista framträdande innan han tragiskt avled. En annan fantastisk brittisk skådis i filmen är Helen Mirren (1945, London, England: Excalibur, The Mosquito coast, The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover, Gosford park, Calender girls, The Queen, The Debt). 

Två främlingar tar lite droger innan de har hämningslös sex. På morgonen är mannen i livet medan den unga kvinnan ligger bredvid honom, ihjälstucken med 22 hugg. Kan man klara sig ifrån den mindre optimala situationen? Studenten Nasir Khan med rötter i Pakistan får en hjälpande hand av den avdankade försvarsadvokaten Jack Stone (John Turturro: 1957, USA New York: Do the right thing, Mo better blues, Millers crossing, Jungle Fever, The Big Lebowski, O Brother, where art thou, Transformers).

Vi får följa den mordanklagade Nasir i vått och torrt, mest i vått i brottsdramat The Night of. Vi får också en inblick i Jack Stones väldigt spartanska liv. Tittarna får stifta bekantskap med hans svårbotade fotksem samt vänskapen med en upphittad katt, trots att han är allergisk mot den. John Turturro gör en fantastisk gestaltning. Intelligent dialog avlöses av  fantastiskt skådespeleri med ett högt karaktärsdjup där typ allt känns helt trovärdigt. Respekt till HBO som fortsätter att göra überbra kvalitets-tv.

Continue Reading »
No Comments

Keplerhybris

Under sommaren förpassade jag överarbetade akademiska titlar som ”Från kön till genus” och ”Motiverande samtal” till periferin. Istället hägrade två böcker med Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril alias Lars Kepler. De inledde sitt teamwork med den helt osannolika ”Hypnotisören” och fortsatte sedan i en helt annan stil med ”Paganinikontraktet”. Min sommarläsning bestod av Keplers två senaste alster:  ”Eldvittnet” och ”Sandmannen”. Författarna proklamerar att det blir åtta böcker om Joona Linna det vill säga fyra nervkittlande och blodiga thrillers till.

Att skapa något originellt i denna hårt exploaterade genre är minst sagt problematiskt. Vad som gör vissa böcker adekvata nagelbitare medan andra förblir intetsägande är svårt att sätta fingret på. Vissa har troligtvis  bara fingertoppsförmågan att harmoniera och balansera sitt skriveri typ Stieg Larsson och Dan Brown. Många författare skriver bättre än författarduon medan andra mejslar fram ett betydligt djupare personporträttgalleri, men få lyckas att skapa ett sådant bombastiskt stegrande helhetsintryck.

Teamet har verkligen gett sträckläsning en vattenskalle. Det som man har kvar av naglarna är bara ledbanden efter att ha knaprat febrilt på de organiska ytorna parallellt med ett hypnotiskt bladvänderi. Författarna lägger inte kraften på huvudkaraktärens relationsregister precis, utan på brottet, analyser och magkänslor. De penslar subtilt fram ett landskap som är flerdimensionellt i sin karaktär i syfte att förvilla sina läsare flera gånger om. Jag saknar inte de nordiska polisklyschorna där alkoholism, trasig barndom eller light-depressioner är självklara budbärare i huvudkaraktärernas personregister. Jonna Linna som Keplers huvudperson heter är en hybrid mellan Sherlock Holmes och James Bond eller en uppdaterad Agatha Christie detektiv.

Eldvittnet som är deras tredje titel är nästan i klass med ”Hypnotisören”. Precis som i deras tidigare böcker exponera så otroligt mycket ondska, övervåld och blod vilket är helt underbart att frossa i. Kriminalkommissarie Jonna Linna, erfaren utredare med okonventionella metoder är för tillfället själv föremål för en intern utredning inom rikskriminalen i Stockholm. Han skickas som observatör till Sundsvall där det har skett två brutala mord på ett privat LVU-hem för unga flickor med psykiska störningar och självskadebeteende. I boken introduceras också ett spiritistiskt medium: Flora Hansen. Karaktären är som klippt och skuren att införlivas i denna redan komplexa våldsorgie. Kapitlen i sig är väldigt korta samtidigt som de indirekt är individuella cliffhangers vilka leder läsaren vidare i myriader av villospår. Spänningen stegras via ett skickligt berättardriv som gör det nästintill omöjligt att lägga ifrån sig bokuslingen.

Sandmannen är teamet Keplers fjärde och senaste bokalster. Deras tre tidigare böcker har alltid kännetecknats av flera parallella historier och stickspår; Sandmannen är inget undantag. Ett godståg på väg i vinternatten, plötsligt står en människa framför. Det visar sig att mannen på spåret är Mikael Kohler-Frost. Han och hans syster Felicia försvann som barn och blev dödförklarade efter sju år. Den skyldige hette Jurek Walter och sitter inne på en sluten avdelning för mycket störda brottslingar. Han har ett gigantiskt horn till kriminalkommisarien Jonna Linna eftersom det var han som upptäckte och grep honom. Sluten rättspsykiatrisk vård med total isolering blev resultatet utav de ultrablodiga handlingar som han utförde. Mannen utan märkbara känslor upptäcker brister i förvaringsprocessen och ser sin chans att hämnas på antagonisten Jonna. Sveriges svar på Hanibal Lector får mig att rysa av obehag; ett riktigt gott betyg. Saga Bauer, späd men atletisk och specialutbildad i avancerad förhörsteknik det vill säga en uppgraderad Lisbeth Salander får ett stort utrymme i boken. Hon är den som ska utföra det onaturligt otacksamma uppdraget att infiltrera bunkern och sedermera den intelligente seriemördaren. Halvvägs in i boken kolliderar läsningen med frågan om samhället verkligen ska behöva stå för kostnaden att låta massmördare få leva tills döden infinner sig? De täta intrigerna, den makabra stämningen, drivet och balansen utmynnar i en kolossalt spännande berättelse.

Vill man vara elak så kan man väl påstå att böckerna och karaktärerna i deras böcker är en ren skär orgie utav schabloner. Det är vare sig originellt eller nyskapande, men varför uppfinna hjulet en gång till? Jag blir groteskt underhållen av innehållet i författarduons böcker, något jag inte alltid kan säga om andra deckare som åtnjuter kritikernas gunst. Det är en konst i sig att vara populistisk och att svetsa ihop rätt schabloner med varandra utan att det blir för utstuderat. Jag läste klart de båda böckerna på två veckor och ser redan fram mot femte boken om  svenskfinnen Jonna Linna.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu