Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ The music never stopped ’

Cineasthörnan

5 augusti, 2012 by

Pixel – Eskapism

Ett nytt svenskt regissörs ansikte har fått visa framfötterna i Hollywood efter ekot av Snabba cash: Daniel Espinosa. Med sig från Sverige har han tagit Fares Fares och Joel Kinneman som han infogat i sin första amerikanska film, Safe House. Jag var tveksam till upplägget och hade inget större sug att se filmen, men ack vad jag bedrog jag mig. Safe House kretsar runt en uttråkad  CIA-rookie vars jobb går ut på att agera Safe House ansvarig. Ingenting tycks hända tills en av världens mest efterspanade brottslingar självmant anger sig själv. Såklart övermannas och dödas CIA-gänget som ska få  brottslingen Tobin Frost att sjunga ut, och han blir ensam tvungen att fly med Tobin från de som vill se honom död. Denzel Washington är en av mina personliga favoriter och han fortsätter att leverera trovärdiga gestaltningar, Safe house är inget undantag. I min enfald hade jag väntat mig en standard-amerikansk-actionfilm till bredden fylld med alla tänkbara klyschor där själva effekterna och actionet är kittet i filmen. Istället utkristalliserades en ytterst välskriven, tät och spännande actionfilm med mycket bra skådespelarprestationer från alla inblandade, till och med bovarna känns någorlunda ”normala”.

Dogpound är en amerikansk film som handlar om 3 ungdomar som blir vänner i ett ungdomsfängelse och tillsammans försöker de klara sig helskinnade under prövotiden. Sådana här filmer tillhör sälla genren good-feeling-movies utan det är mest hemskheter som gäller. Dogpound upplever jag som icke amerikansk, vilket i denna genre är förenat med något är positivt. Det är få klyschor, bra och intressanta skådespelarprestationer och handlingen är riktigt bra. Miljöerna känns instinktivt genuina, många scener är grymma, blodiga och brutala. Den-starkaste-överlever-mentalitetet frodas precis som en uppsjö av hierarkier. Enda stället där de kan få vara ifred och säkra för opålitliga medfångar är  i isoleringen, ingen önskedröm precis, men kanske bättre än att få trubbig gaffel i halsen. Jag gillar denna ”fängelsefilm”, den griper tag i mig och ruskar om min naiva svenskhet. Jag är rädd för att det ser ut såhär i verkligheten också. Har man väl gläntat på fängelsedörren blir man nog i många fall kvar i den miljön, till och från.

The music never stopped är ett drama i ordets bemärkelse. Handlingen kretsar runt fadern Henry och sonen Gabriel, som precis fått en hjärntumör. Den hindrar honom från att skapa nya minnen och han är som ett levande kolli tills han hör musik som han kan relatera till, då vaknar  han temporärt ur koman. Fadern var anledningen till att sonen från första början stack från sitt hem, för att inte komma tillbaka. Han var den som alltid har rätt och aldrig kunde säga förlåt; Gabriel var den som fick under sin uppväxt fick tampas med dessa bestämda åsikter. För att kunna kommunicera med sin son blir musiken verktyget till faderns andra chans till förlåtelse och försoning, då Daniels sinne fortfarande är kvar på 60-talet. I ett ultrasävligt tempo trollbinder denna film mig med mycket små medel till sitt förfogande. Successivt växer sig fadern- och sonrelationen sig starkare; det blev källan till mina många, men dock pyttesmå tårar, att inte bli rörd av detta drama är ofrånkomligt.

Machine gun preacher är baserad på verkliga händelser där personerna i fråga fortfarande är i livet och lever som de lär. Med det i bagaget upphöjs filmen några extra snäpp. Sam Childers (Gerald Butler: 1969, Paisley, Scottland: Beuwolf & Grendel, The ugly truth, Dear Frankie, Reign of fire, Gamer) kommer ut ur fängelset bara för att fortsätta sin kriminella bana med knark och rån. Hans familj bestående av sin dotter och nyfrälsta fru får får återigen finna sig i hans dysfunktionella leverne. Han går snart över gränsen genom att döda en man, och finner därefter oväntat gud. Av en tillfällighet får han via kyrkan åka till Sudan och hjälpa till att bygga. Till skillnad från de andra hjälparbetarna blir han så berörd av det han bevittnar, att han tar konkret ställning för de grymheter på befolkningen som sker framför ögonen på alla, Han lierar sig med några motståndsmän och bygger en kyrka och tillika fristad för att skydda framförallt utsatta barn. Det är brutal verklighet som också berör, men här är det inte små medel som gäller utan våld, övergrepp och korruption som dominerar, men det är ändå ingen actionfilm. Vill man hitta en film att kunna jämföra med så är det den underbara Hotel Rwanda, samma hopplöshet råder i dem båda samtidigt som omvärlden inte tycks inte bry sig nämnvärt. Hela historien är som gjord att bli film, den är nästan för fantastisk, vilket i sig är både bra som dåligt. Tummen upp för en annorlunda film, i en för oss helt annorlunda värld, där våld och korruption är vardagsmat.

Change up är en grov komedi nischad i samma ciniastfåra som Wedding crashers, Hall pass och Horrible bosses. Handlingen kretsar runt två barndomsvänner som vuxit ifrån varandra. Huvudanledningen är att deras liv numera är varandras motsatser. Jason Batemans karaktär är medelklassen personifierad, med vacker fru, två underbara bebisar, högavlönat arbete, vackert hus och självklart två bilar. Ryan Reynolds är däremot slarvig, opålitlig och har en ”ny kvinna varje vecka”. Jason Bateman är fast i ett ekorrhjul med  lite sömn, blöjbyten, inget sex och ett krävande jobb. Ryan Reynolds tar däremot dagen som den kommer, och har inga större ambitioner än att ha kul och bara bry sig om sig själv. Bra dragna pissar de i en fontän endast övervakad av en helig staty. Deras önskan att byta liv med varandra slår in: Ryan blir Jason, och Jason blir Ryan. Jag är svag för denna typ av overkliga komedier där oändliga förvecklingar skapar ett spektrum av tillfällen att få till dråpliga situationer. Det här är en film för vuxna, men fylld till bredden av kiss- och bajshumor, vilket man sällan kan få för mycket av. Jag gillar denna kropps-bytar-film trots att det gjorts ½ miljard sådana under det glada 80-talet. Såväl Jason som Ryan balanserar på rätt sida om spela-över-linjen, och jag kommer på mig själv att asflabba ett antal gånger under filmen, en petitess, men en bra sådan.

The Beaver är definitivt inget ordinärt drama, och Mel Gibson utmärkta gestaltning av den ultradeprimerade Walter Black är onekligen ingen vanlig roll för honom. Mel Gibson har haft ett 5-års-uppehåll ifrån Hollywoods ciniastbyggen. Jag antar att han under den tiden börjat leta efter annorlunda roller, i syfte att bli ihågkommen som ”seriös”. Under den långvariga depressionen får hans tålmodiga fru som spelas av Jodie Foster nog, hon flyttar ifrån honom. Hans son är överlycklig, då han hatar sin far. Företaget som han äger går med brakförlust. I en av sina nedstämdhetsorgier får han ett mentalt ryck och applicerar en dockbäver på armen. Den styr honom såväl verbalt som kroppsligt. Hela hans omgivning, media och familj får dras med detta minst sagt ovanliga buktalaresyndrom. Trots att han som privatperson tycks vara mindre trevlig så skapar ändå Mel en intresse- och tankeväckande karaktär, som jag inte vet om jag ska tycka om eller avsky. Detta är en tragisk och mycket mörk film, men ändå finns det plats för en gnutta hopp. The Beaver är en film om att försöka räta upp ett hitintills ganska miserabelt liv; att greppa tag i en andra chans, även om den i sig är annorlunda.

The Raven är estetiskt tilltalande med sina 1800-tals romantiska miljöer, och med en pillemarisk John Cusack i högform. Filmen är ett fiktivt thrillerdrama som handlar om skräckmästaren Edgar Allen Poe. En seriemördare tar strupgrepp på Baltimores invånare genom att begå horribla mord. Den unge och klarsynte detektiven Fields inser att morden är copycats av Edgars tidigare blodiga berättelser, de slår sig ihop i syfte att stoppa denna bestialiske mördare.  Filmen utkristalliseras snabbt till en ledtrådslabyrint där självaste Sherlock Holmes lär ligga i lä. Denna katt- och råtta lek tilltalar mig sisådär, genreklyschorna haglar nämligen, skådespelarna med undantag för Cusack drabbas dessvärre också av överspelshybris. Det hela utmynnar till något halvt ointressant, där förutsägbarheten i vem-är-mördaren alldeles för simpelt kluras ut.

I si-fi-action-thrillern Lockout  ser vi coole Guy ”Batman” Pearce i huvudrollen. Han är oskyldigt dömd, men får en chans att undvika fängelse om han lyckas frita presidentens dotter i världens farligaste fängelse som dessutom är förlagd i yttre rymden. Här sitter essensen av Amerikas grövsta brottslingar, så uppdraget i sig är livsfarligt och en skaplig longshoot. Det vimlar som vanligt av ointressanta stereotyper till brottslingar som alla vill ut till friheten, och de gör vad som helst för att nå den. Huvudkaraktären är en råcynisk och ironisk ståuppare-typ, han fullkomligt vräker ur sig one-liner under hela filmens gång. Det brukar sällan bli speciellt lyckat, men i detta fall är det tvärtom; vinstlotten blir sedermera Lockouts absolut största behållning. De knivskarpa kommentarerna står i kontrasterna till genrens klyschorgie.  Jag skulle kunna kalla denna underhållning-för-stunden en uppdaterad variant av utmärkta 80-tals pastischen: ”Flykten från New York”, men betydligt sämre.


Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu