Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ The Hobbit ’

Cineasthörnan

23 februari, 2014 by

Pixel – Eskapism

The Iceman baseras på en sann karaktär i Amerika och utifrån Hollywoodmått ”verkliga” händelser. Richard Kuklinski titulerade sig som sann familjeman tillika kontraktmördare av rang. Han tog för övrigt på sig över 200 stycken blodiga mord från sin karriär som människoslaktare. Denna bestialiske individ gestaltas utmärkt utav en av mina nya favoritskådisar nämligen Michael Shannon (1974, Lexington, Kentucky, USA: Pearl Harbor, 8 mile, Tigerland, The Woodsman, Revolutionary road, Take shelter, Machine gun preacher, Man of steel). Många av sina brott utfördes med mordpartnerkollegan Robert ”Mr. Freezy” Pronge och med maffian som ytterst oförutsägbar arbetsgivare. Hans fru och två barn fick vetskap om hans dubbelliv först efter att han arresterades 1986. En stor del av filmen fokuserar på hans ambivalenta dubbelliv där mord och hålla reda på barnens utvecklingssamtal inte tycktes vara det lättaste att hålla isär. Trots fenomenalt bra spelat av Michael Shannon upplever jag filmen som aningen orealistiskt utifrån att situationen i sig är dysfunktionell. Winona Ryder spelar sociopatens ovetande fru; James Franco, Chris Evans samt kufen Ray Liotta är andra kändisar som medverkar i denna hyfsade rulle. Hade regisören putsat lite mera under historieytan så hade en betydligt bättre film framavlats.

Tyrannosaur är minst sagt en karg brittisk film. Huvudrollen framförs underbart av skotske Peter Mullen (1959, Peterhead, Skottland: Riff raff, Braveheart, Trainspotting, Boy A, War horse). Han gestaltar en bitter man med ett mörkt förflutet som präglas av ursinne, impulsivitet och våldsbenägenhet. Någonstans i detta svarta sinne finns det en människa som vill förändras, i alla fall lite granna. Den kuvade Hannah arbetar i en kristen secondhand affär och blir indirekt en språngbräda för dennes pragmatiska biktsejour. Vägen dit, och efter är dock allt annat än en rak sådan. I en av kurvorna tampas han med Hannahs obehagliga man som periodvis misshandlar henne. Att se detta tragiska karaktärsporträtt är smärtsamt tungt. Det är ingen film där popcornsskålen bör vara alltför bred eller hög, risken är obehagligt stor att man som tittare sätter sina smörinlindade tilltugg i halsen. Det borde vara svårt att gilla den cyniske och minst sagt impulsiva Joseph, men det blir en ambivalent kamp mellan ytorna svart och vitt som tornar upp sig. Två nedbrutna karaktärer försöker finna strimmor av hopp i ett samhälle båda upplever svikit dem, men utifrån helt olika perspektiv. Eddie Marsan som porträttterar Hannahs man är klockrent sliskigt otäck och raka motsatens till Hannah själv vilken spelas gudabenådat av Olivia Colman.

Promised land är en film i samma anda som Erin Brockovich det vill säga en man eller kvinna som kämpar för något där ekonomiska tentakler nästintill är onåbara. Alldagliga Matt Damon spelar den aningen naive Steven Butler som jobbar för ett gigantiskt stort naturgasföretag. Han och kollegans Sues uppdrag ligger i att övertyga invånarna i småbyar om fördelarna med att skriva på ett avtal som legitimerar företaget att borra och transportera naturgas över deras gårdar. Den omstridda processen att utvinna naturgas kallas fracking vilket i vissa fall innebär att det kommer gas ur kranvattenkranarna och brunnarna istället för just bara vatten, något som kan skådas i den utmärkta dokumentären Gasland från år 2010. Steve Butlers successiva förändring från företagshängiven till misstänktsam och tveksam är byggstenarna i Promised land. Jag gillar vad jag ser, filmen i sig kan väl kategoriseras som lagom. Bra skådespelare som varken tilldelas för mycket eller för lite att bita i som Frances McDormand och Hal Halbrook. Att detta är något som pågår i nutid gör att jag upplever temat och budskapet som väldigt intressant, hur det hela slutar kan vi bara se i backspegeln. Troligtvis vinner kapitalet trots miljöförstöring och att individers egendomar tappar i värde och sedermrera blir obrukbara, men vad gör det om 150 år? I vilket fall som helst är denna lagomfilm ett återuppvaknande och några timmars lagom förströelse. Den amerikanska drömmen får sig i alla fall ytterligare en törn via denna samhällskritiska dissekering.

The Hobbit: The Desolation of Smaug är del två av tre i filmatiseringen av den lövtunna The Hobbit novellen av Tolkien. Bilbo, Gandalf och dvärgarna rör sig mot Ensliga berget för att återkräva dvärgarnas förlorade rike Erebor. Mikael Persbrandts Hollywoodpremiär tillhör inte en av de mest mångfacetterade rollerna i världshistorien. Hans korta getstaltning av skinnbytaren Beorn lär inte generera i någon Oscarsnominering, dock gör han inte på något sätt bort sig. Sminkningen är så snuskigt bra att jag knappt insåg att det var Persbrandt. Det är helt enkelt en väldigt fartfylld resa som hinns med på två timmar och fyrtio minuter. Under den tiden implementeras det subtil romantik mellan dvärgen Aidan Turners Kili och den nya ursnygge karaktären Tauriel, spelad av Evangeline Lily från bland annat  Lost (en karaktär som filmskaparna för övrigt hittat på helt själva). Den andra delen av Hobbit-trilogin har gentemot den första ingen seg/lång startsträcka med falsksjungande dvärgar. Historien tar vid direkt och slutar inte förrän filmens textrader mynnat ut från biosalongen. Draken Smaug är osannlikt datorbra gjord, den känns förhållandevis verklig. Till skillnad från första delen så har Peter Jacksson lyckats återskapa den känsla och magi som fanns/finns i den tidigare Sagan om ringen trilogin. Mindre barnvänligt, mera våld och mera äventyr är en kort sammanfattning av vad som gör denna del betydligt sevärdare än sin föregångare. Jag kan bara kapitulera inför den enormt välgjorda äventyrsfilm som The Desolation of Smaug är.

Gravity är en tvåmansshov av och med Sandra Bullock (Dr. Ryan Stone) och George Clooney (Matt Kowalsky). Den förstnämda har aldrig tillhört någon av mina favoritskådisar och kommer aldrig att göra så, men i denna film fungerar det osedvanligt friktionsfritt. I rymden kan ingen höra dig, en devis som väl överensstämmer med microtunna ploten i Gravity. Efter att en rysk satelit kommit ur kurs och olyckligt kraschat med deras skyttel så måste de enda överlevande det vill säga Dr. Stone och Kowalsky samarbeta för att överleva i den ogästvänliga rymden. Deras enda riktiga vän i rymden är Houstons tysta radioljud. Att fylla 90 minuter med ett visuellt smörgåsbord samt två skådisar är en bedrift i sig och parallelt Gravitys grund- och huvudproblem. Filmen har tokhyllats från alla håll och kanter dessutom utsetts till 2013 års bästa film av väldigt många filmkritiker. Tyvärr sällar jag mig inte till hyllningkörerna, eftersom det helt enkelt blir för händelsefattigt, för förutsägbart och för polerat. Jag får en IMAX- känsla över detta klaustrfobiska hantverk, något som inte är något positivt utifrån att ha korats till årets bästa film. Trots det gör Clooney och Bullock trovärdiga roller via den Disneyfierade halvtaskiga dialogen som tittarna får stå ut med. En bra, vacker och underhållande film, men inte ett dyft mera.

Säsong två av The Borgias fortsätter på samma vägvinnande inslagna sätt som första säsongen. Numera agerar den spanska anti-helylle familjen utifrån att de själva sitter på tronen och helt sonika måste försvara den från alla tänkbara riktingar såväl exteriört som interiört. Kardinal Della Rovere tar återigen på sig självmordsuppdraget att agitera, avsätta och helst utplåna Borgia med syftet att själv iklä sig påveattributerna. Det är dock i mitten av denna omgång som huvudfienden utkristalliseras, nämligen Caterina Sforza och resten av hennes mäktiga släkt. Bröderna Juan och Cesare hierarkiträterier eskalerar, och bara en av dem går segrande ur familjestriden. Bland oheliga allianser, otukt, dråp, syskonsex, prostituerade döljer sig också en historisk verklighet, dock i händerna på klåfingriga amerikanska kapitalistfingrar som skulle kunna skildra Obama som kvinna om så vore nödvändigt för att expandera det dramaturgiska anslaget. Fortfarande gestaltar Jeremy Irons påven Alexander VI horribelt underhållande. De andra i ensambeln är perfekta som exempelvis vackra Lucrezia Borgia vilken spelas utmärkt utav Holliday Granger (1988, Didsbury, Manchester, England: Jane Eyre, Anna Karenia). Jag köper kostymeriet, alla miljöer och den smarta dialogen de känns autentiska utifrån ett tv-serie perspektiv. Jag dyrkade för övrigt serien Rome och anser att det är den bästa historiska som producerats. The Borgias kommer inte långt efter samtidigt som Rome varade i två säsonger och The Borgias i för närvarande i tre.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu