Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ The Avengers ’

Cineasthörnan

17 maj, 2015 by

Pixel – Eskapism

Belle är inspirerad av verkliga händelser under en tid då afrikanska slavar var hårdvaluta runt om i världen. Belles mamma var afrikanska medan hennes pappa tillhörde brittiska flottan. Kaptenen tar sin dotter till sina föräldrar då han blir tvungen att bege sig ut till havs igen. Föräldrarna blir lika förkrossade som förvånade över det mötet. Dock är Lady och Lord Manfield hyggliga människor som successivt låter Belle växa upp med privilegier som inte ansågs rumsrena i slutet av 1700-talet för en individ med svart hy. Hon fick inte fullt ut vara delaktig i det sociala tillställningar utan offentliggjordes bara i den lokala sfären. Belle är en fascinerande historia där inte det dramaturgiska kejsarsnittet används. Istället är det en rätt ensidig vuxen-sago-berättelse som utkristalliseras, med den skillnaden att detta hänt på riktigt. Den faktorn, utmärkta skådespelarinsatser, bra dialog i symbios med tvättäkta brittisk landsbygdsmiljö gör denna film mycket sevärd. Kostymdramat visar upp en fingertoppskänsla för karaktärkemier mellan skådespelarna som jag upplever som minst sagt trovärdiga. Parallellt med kärleksintrigerna brottas Lord Mansfield som är en domare av rang med ett kommande prejudikat huruvida slavar helt sonika kunde förolyckas med syfte att få ut försäkringspengar. Detta dilemma fick Belle involverad i processen via sin kärlek som var en upcoming advokat, och en man med starka värderingar mot orättvisor. En förutsägbar film som ändå var oerhört välgjord, intresseväckande och underhållande på samma gång.

Vamyrhistorier brukar kretsa kring ljusskygga varelser som lever i periferin utav de bräckligamänniskorna, trots deras otroliga krafter. Den mexikanska erkänt skicklige regissören Guillermo del Toro mannen bakom filmer som exempelvis Pans Labyrinth, Barnhemmet och Hellboy visar tyvärr inte var skräckthrillerskåpet ska stå i tv-världen. Hans otäcka historia The Strain om en vampyrepidemi är ett välkommet inslag för mig som dyrkar berättelser om blodsugare. Handlingen kretsar kring ett gäng personer med helt olika bakgrund som ofrivilligt tar upp kampen mot de med huggtänderna. Mannen eller snarare gubben med mest vampykompetens är Abraham Setrakian, seriens svar på Draculas antagonist Van Helsing. Istället för tröga långsamtgående zombies serveras det istället hypersnabba och halvintelligenta demoner. Tv-satsningen sjuder inte precis utav Oscarsnomineringar. Jag får Dolph Lundgren vibbar av bland annat sonen till Ephraim, en av huvudrollerna i serien. Det är troligtvis inte det lättaste att vara helrationell under en vampyrepidemi. Men teamet som ska bekämpa de mörka makterna beter sig periodvis så infantilt trögt. Det är ett smärre under att de lyckats överleva hela 13 avsnitt. Karaktärerna är vandrande klichéer som inte tillför någonting. Varför följde jag då hela säsongen med ambition att se andra? Jag gillar vampyrer helt enkelt och förtränger ovanstående kritik, vilket var ett konststycke i sig. .

3 säsonger = 39 avsnitt på cirka 4 veckor; bortkastad tid? Absolut inte,  utan House of  cards är pure pixellivskvalitet. BBC gjorde dock originalet i mitten av 90-talet, och gjorde det bra. Netflix versionen är något annat, något ännu mer intrigträffande. Kevin Spacey gestaltar den fiktive kongressledamoten Francis Underwood på ett överjordiskt sätt. Detta politiska drama utspelar sig i och utanför makten i Washington. Francis Underwood är en cynisk sociopat som likt en mästare i schack utmanövrerar sina motståndare med många drag tillgodo. Hans fru Claire är lika bidragande i sin mans jakt på ära och makt. Hon spelas förövrigt föredömligt utav Robin Wright. De två bildar ett team som älskar att manipulera sin omgivning.

Dialogen är schizofrent tight välskriven i symbios med de oerhört starka och komplexa karaktärerna. Jag gillar verkligen när Francis berättar för sina kameran/tittare varför han gör på ett sätt och vad utgången troligtvis blir.  Tyvärr kommer inte säsong tre upp i lika hög standard som de två första. För mig försvann seriemagin abrupt, korridor0intrigerna var som bortblåsta, dialogen hackade precis som trovärdigheten. En form av trötthet ”inget händer med karaktärerna” lamslog typ allt vilket resulterade i en ganska intetsägande säsong.  Jag kan bara hoppas att säsong fyra som snart startar tar ett steg tillbaka till det som gjorde de två första säsongerna gudabenådade.

The Imitation game bygger på verkliga händelser, bryggd på tvättäkta Hollywoodsk berättarteknik där historiska detaljer töjs ut för att lättare kunna attrahera sin publik. Bortser man från detta så är det en väldigt intressant film som dessvärre inte alls berör mig alltför mycket till skillnad från utmärkta A Beautiful mind (2001). Benedict Cumberbatch (1976, London: Sherlock – tv-serie,  Amazing grace, The other Boleyn girl, Four lions, Star Trek into darkness, 12 years slave, August: Osage county) gestaltar den udda matematikerfågeln Alan Turing på ett exceptionellt sätt. Vi får följa den diktatoriske och påfrestande Alan och hans team i en kamp mot klockan med att knäcka tyska flottans krypterade meddelanden från kodmaskinen Enigma. Alan lyckades till sist, men hans homosexuella läggning fick istället honom på fall via en kemisk kastrering eftersom det var kriminellt på den tiden att vara gay i det brittiska imperiet. Det är befriande att se filmer där det inte finns tillstymmelse till specialeffekter. Fokuset ligger på kodmaskinen, spioneriet, men främst på den ytterst komplicerade människan Alan. Skådespeleriet är verkligen essensen i filmen i kombination med att ”spionfilmen” inte blev för komplex för sitt eget bästa, vilket vanligtvis är mer regel än undantag i denna genre som går under epitetet spionfilmer.

Interstellar trodde jag instinktivt var en Gravitykopia. Detta var huvudanledningen till att jag dels inte såg denna film på bio, dels hade extremt låga förväntningar. Filmer är måhända lite för lång för sitt eget bästa, men jag upplevde den som flerdimensionell i jämförelse med tråkiga Gravity. Den existentiella handlingen tilltalade mig också trots efterföljande light-ångest. För att säkerställa mänsklighetens fortlevnad blir några frivilliga de som stakar ut vägar genom ett maskhål. Ensamhet i kombination med vetenskapen att inte får återse sina nära och kära är två rejäla minusfaktorer på rymdfärden. Med syfte att hitta rätt planet med förutsättningar där människor kan leva så skickas det ut ett antal frivilliga genom det svarta hålet. För det första är detta atmosfäriska  sci-fi drama en vacker film. För det andra är skådespeleriet top notch trovärdigt. För det tredje har filmen en regissör av rang: Christopher Nolan. Den 45-åriga britten ligger bakom ikoniska filmer som: Momento, Dark Knight trilogin, Inception och nu Interstellar.  Dessutom är handlingen minst sagt fängslande och slow motion nervkittlande. Interstellar är en episk film i samma anda som 2001: A space odyssey. Jag fick dels tänka till, blev ordentligt underhållen och fick gråta lite på slutet.

Avengers från 2012 är i mina ögon en av de bästa superhjältefilmer som skapats. Förväntningarna var därmed skyhöga på Avengers: Age of ultron trots att jag febrilt försökte dämpa dessa. Uppföljaren är sjukt bra gjord, effekterna och fightingscenerna  är spektakulärt fantastiska, men där stannar likheterna med första filmen. Den här uppföljaren är inte alls lika rolig, den är för lång och var är Hulken förresten? Den gröne är med på tok för lite. Istället översvämmas vi av scener med den artificiella osynliga intelligensen som Tony Stark inte kan kontrollera. Detta anti-mänskliga medvetande letar sig in i en robot. Problemet är i min mening robotar, det blir för mycket av dessa könlösa konstruktioner. Jag hade hellre sett en genmanipulerad padda med mustasch, än  flera ondsinta robotar som dels vill vara mer mänskliga, dels förstöra planeten vi bor på.  Actionhaglet och fyrverkeriet av specialeffekter får bara en motsats effekt när karaktärsutvecklingen hos superhjältarna tycks ha avstannat helt. Visst, de har byggt upp snyggt under filmerna med Iron man, Thor och Captain America, men det är absolut ingen godtagbar ursäkt att inte fortsätta utvecklingsarbetet utav superhjältarna. Helheten blir bara intetsägande, långdraget och humorlöst. Jag längtar redan till nästa Guardians of the galaxy.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

22 april, 2012 by

Pixel-Eskapism

The open road är en good-feeling-drama i symbios med  roadmovie. Justin Timberlake spelar Carlon Garrett som via sin sjuka mamma indirekt blir tvungen att hämta sin pappa till hennes annalkande operation. Pappan Kyle  är en levande basebolllegend som reser runt och nostalgiföreläser, skriver autografer och dricker mängder av alkohol. Han gestaltas superbt av the allmighty Jeff Bridges, en man som bara blir större för varje roll han gör. Kyle och Carlton har inte pratat med varandra på 5 år, och tycks egentligen inte ha något behov av det. I syfte att hantera situationen hänger hans före detta flickvän med på resan. Dessa tre individer sammanflätas i och med att de blir tvungna att ta itu med deras gemensamma förflutna. Likt dessa filmer så följer The open road implicita manusregler som:  bra slut, försoning, acceptans, förlåtelse. Justin Timberlake går från klarhet till klarhet, från hatobjekt till  godkänd skådis. Detta är en tänkvärd film där man bör rannsaka sin egen situation och förflutna i syfte att diagnostisera och rätta till det i tid. Det är en varmhjärtad film som inte sticker ut på något sätt men ändå fyller sitt syfte utan att göra bort sig – en bra standardfilm.

Gillar man rockhistoria, och bra skådespeleri så är det svårt att motstå Cadillac records. Filmen handlar om bluesens spridning från bomullsplantagen till vinyl så att säga. Det sker via Rockklubbsägaren och sedermera Chess Records grundare Leonard Chess alias Adrien Brody (1973, New York, USA: The thin red line, Summer of Sam, Harrisons flowers, The Pianist, The Village, King Kong, Splice, The Experiment). Det är han som signar den f.d. bomullsplockaren Muddy Waters, utmärkt gestaltad av Jeffrey Wright, och bluesen får på så sätt ett ansikte i och med den lavinartade spridningen som sedan skedde via radio och vinylförsäljning. HowlinWolf, Etta James, Little Waters och Chuck Berry är andra artister som idag  alla är med i Rockens hall of fame; vi får fragmentariskt följa dem en bit på vägen i symbios med den ytterst polariserade rasdiskrimineringen i  50-talets USA , vilket tillför filmen en välbehövlig dos av autentiskt socialrealism. Då var dessa artister nyskapande med uppgång och fall på sitt CV precis som bluesen, nu är de legender. Tyvärr överensstämmer inte filmens rockhistoria med verkligheten, något jag tycker är lika slarvigt som synd.  Filmen frossar också i stjärnglansens baksidor såsom kokain- och alkoholmissbruk. Filmen har fått mig att googla vidare i livsödena som presenteras i filmen, vilket är ett gott betyg.

Horrible bosses en good-feeling-komedi med drag av Baksmällan-filmerna. Tre barndomskompisar samlas några gånger i veckan på sin lokala bar för att prata av sig och umgås. Förutom att de är barndomskompisar har de det gemensamt att deras chefer är riktiga svin, och då menar jag svin (Kevin Spacey, Jennifer Aniston, Collin Farrell). Till sist går detta så långt att fröet att mörda dem växer sig allt starkare för att sedermera blomma ut helt. De tar hjälp av en färgad kriminell som agerar likt en mördarkonsult. Just scenerna med de tre novismördarna och mannen med brottsligt förflutet fungerar väldigt bra rakt igenom hela filmen. Byta-mord-humor-genren som visserligen är groteskt smal sådan, men är ett tema som återkommer då och då. I filmen så nämner de en av de mest kända: ”Släng morsan av tåget”, en för övrigt grymt underskattad komedi från 1987 med Danny De Vito och Billy Crystal. Filmen dryper av bra skådespeleri, och dessutom bra sådant också, vilket gör filmen ännu bättre än den egentligen är. Horrible bosses är bäst i 3/4 sedan blir det lite för långdraget och ultraöverdrivet. Det känns som de lagt krutet på 75% av filmen för att sedan bara få den gjord, känns lite hafsigt. Jag gillade i vilket fall idén och filmen i sig; en riktig mörk komedipärla där inte skämten avlöser varandra utan snyggt vävs in i den absurda handlingen. Som sagt är skådespeleriet top notch, men Kevin Spaceys gestaltning av den sadistiske, manipulativa och extremt grymme chefen är snudd på genialisk underhållande. En av mina top-10-komedi-filmer de senaste två åren.

The Hit List är en thriller och tillika ett mycket originellt upplägg. Ponera att du precis inte blivit befordrad fast du blivit lovad, istället går uppdraget till en medarbetare som snott din idé samtidigt som din fru är otrogen med din bästa vän och mitt i alltihopa har du spelskulder som du tänkt betala i och med den nya tjänsten. Allan Campell går till en bar där hans enda syfte är att supa sig redigt full. På baren möter han en man spelad av Cuba Goding Jr (1968, Bronx, New York: A few good men, Outbreak, Jerry Maguire,  As good as it gets, Men of honour, Pearl Harbor) och de börjar småprata.  Han påstår senare på kvällen att han är en yrkesmördare, något inte Allan tror det minsta på. Mannen i baren ber honom skriva ner en lista på de 5 personer som han vill se döda. Tagen av stundens och alkoholångorna gör han upp en 5-i-topp och överlämnar listan till den färgade mannen. Mannen är dock borta när han kommer tillbaka ifrån toaletten. Nästa dag på jobbet uppenbarar sig en bisarr men likväl hemsk sanning för honom, hans chef har blivit mördad, mannen som var nummer 5 på hans hit-list. Tyvärr så låter detta bättre än det är, då Hollywoods skjut- och bombartilleri sätts in på allvar; Rambo framstår i jämförelse som en frikyrkograbb, vilket inte är något positivt. Det blir helt enkelt för mycket, när hälften hade varit gott nog. I vilket fall som helst är detta en underhållande film, som försöker säga att man ska tänka sig för vem man pratar med i en bar och vad man säger. The Hit list tar upp temat om vad som skulle kunna ske om en yrkesmördare verkligen flippar ut, en kille som alltid ligger några steg före polisen, och inte har några som helst hämningar. Vi ser ju vad som hände i Norge.

Brorsan, jag och pappa flanerade från ett solindränkt Norrköping till Filmstadens största salong. På bioagendan stod storfilmen The Avengers.Till skillnad från all annan filmprocess så ligger det snuskigt mycket planering innan ridån kunde gå upp för det senaste tillskottet till superhjältegenren. Fristående filmer inleddes subtilt med Iron Man 1, sedan Hulken, Iron Man 2, Thor och senast Captain America. Alla dessa filmer var halvbra filmbeten till vad som komma skulle. Små fragment lades ut i alla dessa filmer, i syfte att blomma ut på riktigt i och med denna helt oemotståndliga actionfilm. The Avengers är en sådan film där alla pusselbitar faller ursnyggt på plats, från en trovärdig och skurkaktig skurk till superbt skådespeleri, groteskt bra effekter, men framförallt ett dramaturgiskt mästerverk ur ett seriefilmhjältes perspektiv. Vi vet att det kommer att sluta bra, men färden dit är såväl nagelbitande som hyfsat oviss. Det här underhållning från första rutan till den allra sista, och en film som i mina ögon sällar sig till min topp-5 i genren: Spiderman 1 & 2, Batman Begins, The Dark Knight samt X-men-First class. Det är som tur var inte bara action, utan bra dialog av trovärdiga karaktär i sin osannolikhet som dels för handlingen framåt på ett utmärkt sätt, men också cementerar redan starka karaktärer. Humorn är exceptionellt välavvägd, något som annars brukar vara en akilleshäl; Robert Downey Jr sylvassa och cyniska kommentarer är bara för härliga.  Filmen är 2½ timmar, men känns högst som 1½ timme , något som säger allt om det gudomliga underhållningsvärdet. Min hyllning till detta mästerverk är total, och jag kan inte annat än knäböja för ren pur perfektionism. Det finns bara en hake, hur ska upphovsmännen kunna toppa denna film? Hur ska man kunna fixa till hemskare motståndare som är redo att ta över moder jord än de i filmen? Vilka karaktärer ska man skapa som kan rå på Hulken eller Thor? Men som sagt en dag som denna är det det minsta jag behöver bry mig om. Visst filmen lämnar ju inga bestående avtryck förutom för-stunden-eufori, det är ju inte samma djup som  i exempelvis ”Najwals hemlighet” eller ”There be dragons”, men det är ju inte heller dess syfte.

Säsong två av den underbara Spartacus: blood and sand. Efter första delen så har tyvärr Spartacus himself hunnit att avlida i cancer. Mannen som gestaltade kraftpaketet var Walesfödda Andy Whitfield  som sorgligt nog bara blev 39 år. Producenterna kunde ha begravt spektaklet, men valde att fortsätta med en prequel på 6 avsnitt kallad ”Gods of the Arena”, där man stärkte upp vissa karaktärer samt introducerade en ny gladiatortitan: Gannicus.  I Spartacus Vengeance ersatte  Australiensare Liam Mcintyre Andy Whitfield som ännu inte hunnit dött,  men gett sin välsignelse till sin ersättare. Den nya muskelknutten är 10 år yngre och betydligt mindre än sin föregångare, vilket blev en stor kontrast de första episoderna. Det är också av naturliga skäl mindre intriger, då huvudtemat består av att fånga upprorsmakarnas som rymde från gladiatorskolan i förra omgången, men som sagt det finns och blir över. Blodutgjutelseprocessen är däremot helt intakt och får en zombiefilm av bästa märke att framstå som Bolibompa. Den nye killen växer sakteligen in sig i rollen som Spartacus, men han brottas självklart med det omöjliga. I vilket fall som helst så gör han inte alls bort sig, men uppbringar inte alls samma karisma som den avlidne Andy Whitfield. Blod till förbannelse i symbios med oändliga slaktar-slowmotion-sekvenser och mjukporr är några stabila ingredienser som även applicerats på denna fortsättning. Jag måste tillstå att nyhetens behag är över, och det bästa krutet sparades inte till denna omgång, men jag tycker i alla fall att detta är frustrerande underhållande. Precis som förra omgången vimlar det av starka karaktärer som manipulerar varandra i en strid ström, vem kan man lita – absolut ingen alls.  Vackra kroppar, snygga fightingscener, coola effekter, utmärkt dramaturgi, tonvis med blod och action-dissekering  – helt underbart och oemotståndligt. Crixus, Lucretia, Oenomaus, Claudius Glaber, Ashur, Ilithyia, ni blir saknade, ni och all er heroism och heder.

Spartacus: blood and sandär en tvättäkta  gammaldags spökhistoria, en sådan som inte dränks av specialeffekter och blod, vilket i sig behöver vara negativt, men ibland är det skönt med lite variation. Huvudrollen spelas klart godkänt av Daniel Radcliffe, mera känd som Harry Potter. Han spelar den unga advokaten Andy Kipps som får i uppdrag att ta värdera en fastighet uti ingenmansland i jämförelse med London. Hans klients hus ligger en bit från en liten by, och sägs vara hemsökt. Då Andys fru nyligen gått bort så vet han inte om det är hans egna  nerver som spökar eller den svarta damen. Miljöerna är så urbrittitisk gotisk landsbygd som det bara är möjligt, något som skapar en trovärdig som kuslig miljö. Just de stilistiska skrämseleffekterna är det som gör filmen så sevärd och nervkittlande; jag gömde mig bakom kudden ett antal gånger. Den sävliga historien bygger snyggt upp ett klimax som är såväl otäckt som oförutsägbart. En perfekt film att avnjuta lite innan klockan slår tolv, helst ska det åska, storma och ösregna också, men då hade jag bitit sönder kudden.

Shuttle är en skräck/thriller som handlar om två tjejer som precis landat från en semester i Mexiko. De ska bara ta bussen hem, men väljer det billigaste alternativet. Det skulle de inte ha gjort. De och två killar samt en nervös gubbe delar upplevelsen av att indirekt bli kidnappade. Föraren och hans kompanjon har andra planer för ungdomarna. Deras hemska eskapader i bussen är både spännande och oförutsägbara. Shuttle är en intelligent och smart thriller som får mig att sitta som klistrad under hela filmen. Det välarrangerade och annorlunda slutet ger den oväntat bra thrillern extra pluspoäng. Föraren spelas effektivt av birollsskådisen Tony Curren född 1969 har medverkat i osannolikt många  tv-serier som Medium, 24 och i filmer som Pearl Harbour, Underworld, Blade 2, Gladiator, Ondine. Detta skulle kunna hända. Jag betalar helt klart rätt pris och rätt bolag för att ta mig hem hädanefter.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu