Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ stadslopp ’

Bråviksloppet 2013

8 september, 2013 by

Lokal Halvmara

Bråviksloppet gick av stapeln för tredje gången sedan premiären 2011. Detta var andra gången ett halvmaraton stod på deras tävlingsagenda. Första gången sprang jag en mil, den andra 5 km och 2013 gav jag mig på deras 21 km. Har lyckats med att springa fel båda gångerna så tredje gången gillt för mig. Mina förberedelser kan väl kategoriseras som ömsom vin ömsom vatten. Två av mina tre senaste träningspass har gått i euforins tecken, då ben, kondition och psyket oväntat synkats ihop. Såväl 15- som 18 km passen präglades av ytterst lätta ben och inte tillstymmelse till negativa tankar; visserligen med ett medeltempo runt 5.40 min/km, men ändå.

Morgonen dagen innan loppet hände det som absolut inte fick inträffa; en begynnande förkylning där en kittlande halsohälsa stod för underhållningen. I min iver att bota, mildra eller förtränga det uppkomna tog jag en näve Baufucin mint och kastade i mig. Det positiva var att obehaget mildrades markant, nackdelarna överskuggade dock fördelarna. Dels höll jag på kvävas av tabletterna som måste smälta i munnen ordentligt, dels knappt hade någon känsel i gommen när jag vaknade.

Jag är en förespråkare av att lyssna på kroppens signaler, men lever inte som jag lär dessvärre. Det stora problemet är inte när man hostar ihjäl sig eller har feber, utan när man känner sig subtilt sjuk. Besöker man sjukvården får man motstridiga svar som går i konflikt med varandra; kan inte dessa lekmän avgöra när individer bör träna/tävla, hur ska då jag kunna göra det. Jag kände mig definitivt inte helt kurant, men inte sämre än gårdagen, utan valde att springa med devisen. ”vad kan hända egentligen”. Lyssna-på-kroppen-mantrat var som bortblåst och jag inledde istället den religiösa riten med att klä mig rätt i symbios med 1/3 burk tigerbalsam. Mina trogna följeslagare pulsklockan Garmin Forerunner 305 och minimusikspelaren Sansadisk var lika självklara som loppet i sig. Åt ekologiska nötter med Saltå kvarns havregryn  och mjölk till frukost med 1 liter vatten och en liten mugg olivolja till.

Jag hämtade polaren Joakim Andersson i Hageby runt klockan 10.20 för att kvarten senare möta upp tredje länken i löpgänget Björn Olsson invid Kanotklubben i Lindö. Våra förberedelser bestod av nummerlappshämtning, en minimal uppvärmning, heja på vänner som deltog och stämma av våra anti-synkade förväntningar. Klockan 11.30 var det dags, och återvändsgränden var helt stängd. Björn ställde sig längst fram, jag och Jocke längre bak i fältet. Vädret var nästintill optimalt utifrån ett badperspektiv. Sensommarvärmen var inte lika välkommen under själva loppet; 3-4 grader mindre hade varit perfekt.

Jag tog rygg på den retfullt vältränade Jocke Andersson och höll ett tempo runt 5.06 min/km. Inledningsvis är det en del backar, därefter blir det flackt ett bra tag. Efter 1 mil insåg jag tyvärr att mina chanser att korsa målfållan var körda om jag drastiskt inte minskade tempot. Jag såg Jockes ryggtavla bli mindre för varje 100 meter som avverkades. Efter 12 km förstod jag utifrån ett hälsoperspektiv att det låga tempot måste reduceras ännu mera, från 5.30 till 6.00 min/km blev resultaten av det rationella tänkandet. I vanliga fall hade det bekommit mig mera ifall typ alla sprang om mig, men denna dag hade fokuset förflyttats till att främst inte bli en av dem som passerar NT:s dödsrunor, i andra hand att bara ta mig runt det förbaskade loppet.

Efter att ha tagit en osedvanligt lång paus vid en vätskekontroll runt 13 km så lyckades jag med konsttycket att minska tempot ännu mer och tankarna på att bryta loppet började terrorisera mitt bräckliga psyke. Det som hela tiden höll mig på rätt köl var att jag hittills aldrig brutit ett lopp. Ändå fram till 15 km hade arrangörerna lyckats perfekt med bansträckningen.

Diskrepansen kom efter detta kilometerantal, precis innan man anländer till bebyggelsen. Skulle man ta sig ner mot vattnet eller fortsätta rakt fram? Det var visserligen en tejpmarkering i gruset, men det kunde egentligen betyda något helt annat än man i detta tillstånd antog. Nästa kritiska punkt låg bara någon kilometer bort; skulle man uppför den jobbiga backen eller följa vattnet längs med skogen? Ingen aning, chansade på backen och även denna gång gissade jag rätt. Här måste arrangörerna bli betydligt bättre att tydliggöra bansträckningen.

Det finns typ 1 miljarder sätt att få fram budskapet i vilken riktning 21 km löparna ska springa, utan att ha en plats bemannad; en skylt med just 21 km och en pil räcker, skippa tejpen helt enkelt. Mitt lokalsinne är onekligen inte det bästa, men loppets tvåa sprang även han fel så det var nog fler än jag som periodvis trevade sig fram. Under ett sådant här lopp får det inte finnas minsta tvivel i vilken riktning man ska springa helt enkelt. Något för Fredrik och Christian att ta tag i till 2014.

Processen att kunna springa fel fortsatte vid några tillfällen i skogen, jag lyckades dock manövrera mig genom tejporgierna utan att springa vilse. Trots att det bara var 4 km kvar kändes benen som förstärkta cementblock och hjärtat var på väg ur kroppen. När man äntligen nådde startområdet var det bara 2½ km kvar, men dessa upplevde jag snarare som de dubbla. Det var helvetiskt jobbigt att ta sig fram till målfållan, även med mina myrsteg.

Efter att passerat målfållan så blev det att lägga sig i gräset, därefter kravla mig till ståndet där de sålde hamburgare. Jag kände mig konstig på något sätt som jag inte kunde förklara, konstigare än vanligt. Lite yr, illamående, men också något annat, något som inte alls kändes okej. Arrangörerna fick tillkalla en ”läkare” som kollade till mig. Det var faktiskt första gången i min löparkarriär som detta skett. 30-40 minuter efter loppet blev det mesta successivt till det bättre och Jocke fick mitt förtroende att köra Hyundaien till Hageby där jag tog över körprocessen till tonerna av Crashdiet.

När jag kom hem så blev det ett kokhett bad i kombination med en djävulsk kall öl. Därefter la jag mig i soffan och blev kvar där 4 timmar, helt utslagen. Söndagen var jag betydligt piggare än i soffläget, men helt klart mer förkyld än dagen innan. Vikten av  att lyssna på kroppens signaler vet alla som tränar och tävlar. När det drabbar än själv precis innan en tävling som man dels planerat och betalat, dels haft som ett lockbete för att överhuvudtaget ge sig ut i löpspåren är det aningen komplext att inte förtränga just dessa förrädiska signaler. Hur sjuk är man egentligen om man bara är ”lite” förkyld, ”lite” hostig, ”lite” ont i halsen? Svaret får man i dödsannonsen eller i badet med en öl invid badkarskanten. Tyvärr läser man allt som oftast om människor som dör under tävlingar och tävlingar bara för att de trotsat ordet ”lite”.

Trots bansträckningsotydligheten så är detta en folkfest. Arrangörerna lyckades bra fast deltagarantalet växt från 120 stycken till 650 stycken på två år. Att både elit, motionärer och barn kan vara med i olika lopp gör detta till en form av familjesammankomst, med mat, försäljning och musik. Omgivningarna är dessutom vackra med parkeringen precis intill start- och målområdet. Bråviksloppet har alla förutsättningar att expandera, och för egen del kommer jag definitivt tillbaka nästa år. Jag har avpolletterat Höstmilen till förmån för denna trevliga tävling.

21 km: 114 damer och herrar kom till start

1. Antje Torstesson bästa dam med tiden 01:32:16  (4.21 min/km)

1. Laban Siro bästa man med tiden 01:11:48  (3.24 min/km)

28:a av 91 herrar Björn Olsson 01:41:54  (4.49 min/km)

48:a av 91 herrar Joakim Andersson 01:46:48  (5.03 min/km)

77:a av 91 startande herrar Michael Garrido 02:04:22  (5.53 min/km)

79:a av 91 startande herrar Mats Widholm 02:08:47  (6.06 min/km)

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu