Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ squashstegen ’

Tjejen har blivit mobiltelefonmyndig?

Det nyliberala samhället tillika kapitalismens i sin renaste form har motvilligt assimilerat mig att gå med på att köpa Hanna en egen mobiltelefon. Hon börjar i 4:an efter sommaren och är då inte berättigad att gå på frita samtidig som jag diktatoriskt tagit bort det fasta teleabonnemanget i syfte att finslipa budgeten. I och med dessa åtgärder målade jag in mig i ett riktigt klibbigt hörn. Min enda konkreta sanktionerade motåtgärd som jag fick igenom, var att inte köpa någon av Iphone eller Samsungs flaggskepp. Det blev istället den smidiga och ”lagom” dyra mobilen Samsung Ace, vilken vi köpte kontant för 1400 kronor med syftet att slippa ackumulerade avbetalningsplaner. 79 kronor kostade abonnemanget en summa som inte är allt för påfrestande. Problemet med mobilvalet var att kapacitet/processorn eller vad det nu är, inte kan ta emot alla spel som typ Minecraft; ett dagligt eko från en som vill spela med sin bästa kompis, men helt sonika inte kan det. Jag har lovat henne en ”lyxigare andratelefon” om några år, men det viktigaste är just att kunna ringa, maila, sms:a och ta kort helt enkelt – tycker vi.

Pappa-dotter-lång-promenad

Hanna följde med sin bästa kompis Lina på Öppet hus på Vittraskolan. Det öppnade dörren för en Frida & pappa förmiddag. Vi tog en promenad i snöbelagda miljöer där syftet var att prata, men också att titta in till Arbetes museet och Stadsmuseet. Fridas fokus låg definitivt på fikapausen. Hon valde med stor omsorg ett av de dyraste ställen i stan nämligen Jolle choklad & dessert som samtidigt är en av de mest autentiska ställen i Norrköping när det kommer till originalitet, kunskap och egentillverkning. Jag tog en magisk hallonchokladmousse med dubbel espresso medan Frida frossade på en 72% chokladkladdkaka som var lika god som mäktig. Pappsen fick ta över ätprocessen, något som jag hade hoppats på; som kompensation blev det delikatesspraliner och chokladkakor. Det blev en jättetrevlig utflykt där man inser vikten att ibland bara ägna sig åt ett av sina barn.

Påsklovet

Essensen i vårt påskfirande är den traditionsbundna påskmiddagen hos Marie föräldrar i Vångaland. Förutom att det är trevligt där och att maten är sådär svärfäräldrargod passar jag dessutom på att tvätta bilen såväl utvändigt som invändigt. Vårsolen sken i takt med med det höga radioskvalet, något som nästan skapade en religiös här-och-nu-känsla. Att jag för första gången på länge kunde se bilen som den bör se ut exklusive salt, snö, lera, sandberg var minst lika tillfredsställande som själva solen och musiken.

Marie försörjde familjen genom att jobba extremt mycket, så det låg på min lott att aktivera barnen. Den första begivenheten som de önskade sig allra mest var att besöka Linköpings Badhus. Det blev 4 intensiva timmar inklusive fika i symbios med ett redigt motionspass där vattenrutschkanor regerade. Det relativa nya vattenhjulet var något som uppskattades av alla i badhallen. Smolket i bägaren var att man endast  fick parkera i högst två timmar i taget, då de inte har någon egen parkeringsplats, något som innebar att någon måste byta om, lägga i pengar i automaten och byta tillbaka till badkläder. En process som varken jag eller Medley själva var speciellt överförtjusta i.

Några dagar senare tog jag och barnen en promenad till Filmstaden för att se Crodarna i 3D. Förfesten bestod av att besöka våröppnade glasspalatset Halvars. Visst, det var aningen kylslaget för årstiden, men stod man i solen så kändes det verkligen som att våren var här. En av årets nyheter blev avpolletterad på direkten då den bestod av den egendomliga konstellationen citron och pepparrot. Nyhet nummer två hette ”godis” och bjöd på en färgsprakande gräddglass med godissmak och tuttifruttikulor som tilltalade båda barnen före som efter provsmakningen.

Klockan 13.00 när solen sken som bäst ute uteblev publikrekordet på den stora biografen. Jag Frida och Hanna satte oss bekvämt i biosalongen med  cirka 70 andra förväntansfulla. Filmen fick av oss ett enhälligt klart godkänd betyg. Innan vi begav oss hemåt dräpte vi några burgare på McDonalds, ett alltid lika populärt inslag. Efter denna halvdag var vi alla lite sega, men utbyte upplevde vi alla en riktigt trevlig dag.

På samma lott låg subliminalt också att jag skulle stå för lördagsmiddagen. Jag testade att göra tre nya recept där kittet var teriyakimarinerad kyckling. De tre tillbehören var: tomatparmesansallad, chililime-guacamolesallad och basilikaröra. Dessa såg rysligt aptitliga ut på middagsbordet. Tyvärr var det bara basilikaröran som klarade kriteriet djävulskt gott, de andra förkastades till intetsägande-listan-periferin. Efterrätten bestod av en skotsk dessert: Cranachan. Whisky, grädde, hallon, havregryn och honung var några adekvata ingredienser. Skottar är väl inte kända som några gourmander, kanske en förklaring till att detta inte frestade på smaklökarna.

Kattuslingarna

Dexter och Tussen växer så det knakar, något som definitivt påverkar ekonomin. Att de äter oss ur huset är ett starkt uttryck, men då jag fått noja att bara servera såväl mjuk- som hårdmat till dem utan socker innebär det produkter i klass med saffran. Men det är svårt att gå tillbaka till stormarknadskattmaten när det kommer till sina kära ögonstenar. Att man lackar till på kattmatsproducenter vars syfte med att tillsätta socker är dels att se till att de äter mer än de borde, dels att sockret framavlar diabetes. Marie har förstärkt balkongräcket med nät i syfte att omöjliggöra för främst Tussen att hoppa upp på räcket och sedermera försvinna ur våra liv. Hitintills har den strategin fungerat, men vill dem så kan de klättra upp på nätet och sedan ut i friheten, hoppas de inte får den tanken bara.

Buffétradition med flera dimensioner

Brorsan, jag och pappa har den senaste 10 års perioden inlett någon form av mattradition i slutet av mars. Det är ett utmärkt sätt att umgås. Min pappa dyrkar friterad mat troligtvis en gigantisk anledning till varför hans vikt inte minskas nämnvärt. I vilket fall som helst sammanfaller slutet av mars med hans födelsedag vilket bildar en matbrygga till hans konservativa friteringsbegär. Buffén är den äldsta i Norrköping och det är inte svårt att förstå varför den funnits i hela 17 år. Två  timmar med friteringsos, currysåser och en några kalla öl skred snabbt fram.

Hantverksmarknad på himpa

Ett 40-tal lokala konsthantverkare visade upp sina kreativa alster i den mysiga Brunnssalongen från 1700-talet. Maries kusin Mikael Gustavsson var en av utställarna på denna årliga hantverkstradition. Medelåldern brukar ligga runt 71 år, och detta år var inget undantag, tror till och med den var ännu högre i år. Det finns massor av fina saker som i och med att de just är hantverk är snordyrt. Vi har alltid försökt stödköpa dylika konstkreationer ifrån Micke. I  år låg hans konstärliga fokus på keramikbilar och såklart blev det en estetisk rostfärgad sådan som hamnade i vår shoppingvagn för 550 kr.  Jag tror bestämt att vi ligger i framkant när det kommer till ”bästa kunder” på hans dolda lista.

Mats & Marie egentid

28:e traditionen det vill säga ut och äta på ny restaurang 1 gång i månaden vidmakthölls. Det blev Saliga Munken, Tegelvalvet samt  Viet Deli som stod för utspisningsprocessen.  Av någon outgrundlig anledning har vi ännu inte gemensamt besökt Saliga Munken. Vi tog tillfället i akt och lotsade även med oss barnen trots att vi helst inte ska göra så. Köttfärslimpa, gräddsås och kokt potatis var husmanskost som gick hem hos alla i familjen. Den var väldigt god samtidigt som man också blev mätt, en ypperlig kombination. Att servicen, stämningen och lokalen är optimal gör saken inte sämre. Tegelvalvets plankstek var väl tilltagen och dessutom djävulskt god. Rikligt med bearnaisesås och vinsås var hörnstenarna i den goda anrättningen, något som det vanligtvis brukar snålas med.

Nice halvmaraton och squashstegen

Semestertävlingen på franska Rivieran i Nice närmar sig med stormsteg, endast 11 dagar kvar nu. De säger att planeringen är halva resan, och i viss mån kan jag hålla med dessa förespråkare eftersom jag bläddrat perverst många gånger i de resehandböcker jag köpt.  Jocke och jag fortsätter vårt lunkande runt Norrköpings nejder där snittet ligger runt 15 km en gång i veckan.

Tyvärr skadade han sin häl parallellt Thailandresa och efterföljande Sälen resa. Jag ägnade mig mera åt squash än behövlig löpning. Till sist var ursäkterna uttömda, självrespekten tillintetgjord; återvändsgränden hamrade brutalt på dörren. Dålig vädertiming eller guds vrede?. Ingen aning, men som man bäddar får man lika och Franska Rivieran målbilderna kändes mer än avlägsna. När såväl kroppen som knoppen strejkar får man förlita sig på ens samvete, vilket jag gjorde i detta fall. Det blev efter förutsättningarna med nysnö, blåst och -4 en väldigt skön resa till att återställa ens samvete; löpningsbalansen var iordningställd igen.

Ömsom vin ömsom vatten på squashfronten. Jag lyckades ta mig upp i division 3 på grund av en av mina medtävlares walk over. Mina första match i 3:an var mot Jan Ola Philgren där han återigen drog längsta strået med 3-2 vinst. Den andra matchen var mot ärkerivalen Magnus Hjortberger där statistiken för i år talade i min favör det vill säga 4-2 i matcher. Mitt sköra tävlingspsyke visade sig stå pall till 4:e set, i avgörande game tog den reslige hem matchen, spelet i sig var annars riktigt glädjande. Samma process skedde mot ultravänsterhänte Putte Käll med 3-1 och mot lurige Börje Bjurström med samma siffror. 6 poäng av 12 möjliga håller inte och nu hägrar division 4 – igen.

Desto roligare är det att finnen Jarmo Kolehmainen kommit igång igen. Motivation tycks ha infunnit sig efter att skådat världsklassquashen i Linköping för några månader sedan. Detta är hans andra comeback i squasharenan på två år. Vi har i skrivande stund avverkat 10 svettiga pass sedan premiären. Gamesiffrorna är främst en morot eller verktyg för Jarmo att roffa åt sig något set. Sedan går det ju inte sticka under stolen att jag över min döda kropp inte heller vill tappa något game. Likt ett elakt bi stretar han emot och har några setbollar, tyvärr står inte turen honom bi, utan han får allt som oftast bita i det sura äpplet. På sätt och vis känns det helt rätt, då min före detta squashmentor allt som oftast plockade mig på oändligt med läskburkar varje gång han vann, och det var otaliga gånger, men som sagt det var över 25 år sedan.

En annan före detta Vikboit nämligen Leszek har kommit in i mitt squashliv. Han ringde oväntat och frågade om jag ville sparra mot honom i syfta att han ska bli en bättre squashspelare. Den processen är nu inne på 9:e mötet. Polacken är i squashbegynnelsen vilket innebär 1.3 miljoner saker att tänka på. Hans mentalitet att Rom byggdes på en dag är för honom dock en gigantisk bromskloss. Hans otålighet är en kompromisslös akilleshäl som måste behandlas innan några framsteg sker.

Med viss oro stegade jag över tröskeln till Medicinskt centrums ansvarige läkare B. Jansson. Det var han som skulle förklara alla dessa värden som ingick i hälsokollen för 2000 riksdaler. Det hela tog 40 minuter och jag fick papper på alla mina värden och medelvärden. Resultaten var bättre än väntat, som helhet hade jag en hälsa som en 25-30-årig man. Detta glädjande besked kändes välbehövligt, då de senaste 4 månaderna präglats av ruskig trötthet när jag tar i för mycket i squashmatcher. Han menade på att virus kan sitta i jättelång tid, men kommer automatiskt att avta för att helt försvinna när våren gör sitt intåg i Norrköping.

 

Continue Reading »
No Comments

Hanna och Frida

De ”små” liven var sysselsatta av skola, kompisar, läxor, kattlekar, spela Uno med familjen och åka pulka såklart. För oss vuxna är pulkaåkning fortfarande roligt, men jag är inte lika mjuk i kroppen längre, vilket påverkar smärttröskeln efter 3 timmar i guppiga backar. Ett besök hos kiropraktorn dagen efter är mera regel än undantag numera. Barnens kompis Tilde i gul jacka var allt som oftast en ständig följeslagare i de olika backkonstellationerna.

Lillprinsessan redan 8 år

Osannolikt vad tiden fullkomligt rusar fram. Det känns inte som evigheter sedan vår ”lille” Frida låg i barnvagn; nästa år börjar hon 2:a klass. Frida fick mest pengar när hon fyllde år; hon och Hanna sparar till en laptop i höst. Hennes tårtval innehöll bland annat banan, marsipan, grädde vaniljsås och choklad, med lite godis på såklart. Hon bjöd fem klasskompisar på partyt som bestod av lekar, tacos, glass och dans i Hyresgästförenings rymliga närliggande lokal.

Kattungarna har vuxit snabbt

Dexter och Tussen har börjat acklimatisera sig i lägenheten under de två månader som de bott under vårt tak. Tyvärr har den snövite också insett att man kan hoppa från balkonggolvet till balkongräcket. Detta innebär att man endera måste ha ständig uppsikt över de små liven när de är på balkongen eller att helt sonika inte öppna dörren alls. De båda har också vaccinerats två gånger samt avmaskats, och snart är det dags för kastrering. Att ha katter är dock ingen billig ”hobby”, förutom oändligt med kattsand och snordyr sockerfri mat så kostar två sprutor 1400 kr och kastrering nästan 2000 kr.

Det går inte komma ifrån att livskvaliteten höjts några snäpp i och med hårbollarnas ankomst till vår familj. De är flexibla när det kommer till var de sover; ibland snarkar de i Fridas rum, ibland i Hannas, men oftast hos Marie och mig. Det är teoretiskt betydligt mysigare att ha två katter bredvid sig än i praktiken. Dexter har ett uppdämt behov av att snutta på något, och dessvärre har mina sargade bröstvårtor fått agera snuttefilt. Det innebär förutom djävulskt många plåster också en betydligt sämre sömnrytm. När jag håller för den ena vårtan och ligger på den andre börjar han irrationellt  istället strula med armhålan. Att kattskrället saknar luktsinne är därmed bevisat.

3-veckors släktinneboende

Maries brors fru skulle praktisera tre veckor på Vrinnevisjukhuset. De bor vanligtvis i Hofors, så det är en bit bort. I vilket fall som helst fick hon bo hos oss de tre veckor som processen fortgick. Det är onekligen en omställning att få någon vuxen inneboende i ens lägenhet. Övertrevligheten får ett ansikte samtidigt som ens favoritprogram blir outsourcade till andra kanaler. Det är självklara i-landsproblem, men ändå. De rutiner som är vardagspatenterade får rucka på sig. Men Nina är en positiv och glad människa så de tre veckorna avlöpte friktionsfritt. Den enda smolket i bägaren var lösgodisorgier varvade med mängder av nötter, chips och bullar som frestade och tärde på mitt sockermissbruk.  När hon åkt var jag vänlig nog att äta upp det som blev kvar i skåpen.

Nyårslöfte

Träna-upp-framsida-lår-processen har redan en gång havererat. Övningen tar egentligen inte lång tid i anspråk, och jag har beslutat att göra den 3 ggr i veckan. Huvudproblemet är att den är så groteskt tråkigt och obehaglig. Men som sagt, nu har jag Lidingöloppet som mål i september, något som sätter större krav på att klara deras mardrömsbacke enligt andra skadeglädjande löpare. Samtidigt har jag lärt mig av återfallen, och skriver numera upp alla gånger jag gör övningen, i syfta att pressa mig själv att göra dessa, samtidigt som dagboksskriveriet reducerar strategin förträngning.

3-dagars Sweden rock biljetter i hamn

Jag lovade mig själv för tre år sedan att det var mitt sista Sweden Rock vistelse. Hade med bland annat Stefan Hammarström avverkat åtta sådana, och kände instinktivt att det hela gick på tomgång, samtidigt som själva tältsovandet kändes alltmer avlägset. Jag var också mätt på de band som jag sett, och som tycktes återkomma år från år. Passande nog var jag helt nykter den festivalen, vilket i sig är en osannolik bedrift, och ett värdigt avslut på en epok. Men som sagt, man ska aldrig säga aldrig.

Först basunerade arrangörerna ut att Survivor gör sin första och enda spelning i Sverige någonsin. Detsamma gällde för ett annat av mina husgudar, nämligen Asia. Sedan tillkom några av mina tyngre favoriter som Avantasia, Nya Accept, Threshold, Axxis och Firewind. Grupper som Europe, Demon, Saxon, Accept, Sonata arctica, Kiss och Candlemass har jag redan sett. Sister Sin, Morgana Lefay, Amaranthe, Crazy Lixx, Hardline och Witchcraft är jag väldigt nyfiken på att se live. En av mina squashpolare Michael Garrido brukar årligen besöka festivalen med några kompisar, och han bjöd oväntat in mig till deras gemenskap. Ska bli kul med lite ombyte såväl socialt som musikaliskt, att 3-dagars biljetterna går på 2500 kr får man förtränga helt enkelt.

Firefest biljetterna kom med posten

Europas största och mest välrenommerade festival för melodisk hårdrock hålls i Nottingham England av alla ställen på jorden. Har varit bra sugen att besöka detta mecka för pudelrock i några år nu. Då varken Stefan Hammarström eller Jarmo Kolehmainen hade tid eller ekonomi att hänga på så tog jag situationen i egna händer. Bokade biljetterna första veckan de släpptes; en månad senare damp de ner i brevlådan. De åtråvärda biljetterna har en tendens att försvinna snabbt bland musiknördar runt hela Europa. För en gångs skull har jag ingen holistisk plan hur resprocessen kommer att se ut. Jag har datumen, biljetterna och min reseerfarenhet att luta mig tillbaka på, hur jag tar mig till Nottingham får bli en senare fråga precis som boendet. Att resa ensam bekommer mig inte så mycket då jag tågluffat två gånger ensam förut. Visst skulle det varit kul om någon bra polare hängt på, men samtidigt brukar man möta fler människor när man är ensam än när två stycken reser tillsammans.

Inför Nice Halvmaraton och division fyra i squash

Jocke ”Spurs” Andersson och jag fortsatte att springa 1 gång i veckan, ganska lagom, om ambitionen är densamma att ta sig runt Lidingöloppet med en genomsnittsfart runt 6 min/km. Jag sprang 16 km själv när Jocke och hans fru latade sig på andra sidan jordklotet, närmare bestämt tre veckor i Thailand.

Squashäventyret i fyran blev inte vad jag tänkt mig. Blev kvar i 4:an i tre squashomgångar, och ytterst när att åka ner i femman vid förra sejouren. Jag har dock uppdaterat mitt mantra: ”titta på bollbanan, ta mig till mitten”. Mitt mål är att få dessa två grundstenar att sätta sig i ryggraden. Först då kommer jag att vinna fler bollar tillika fler jämna matcher, men som sagt rutiner är svåra att förändra, främst de dåliga.

Jag trodde att virusproblemet var ur vägen, men icke sa Nicke. De låg och lurpassade så fort det blev för många bolldueller. När det gäller löpningen så märks det inte lika tydligt eftersom jag kan styra tempot på ett ett helt annat sätt, det är bara att lunka på så att säga. Rådfrågade min kiropraktor, och han sa att ett virus kan sitta kvar upp till 5-8 månader om det vill sig illa, och mitt har bara hållit på i 4½ månader. Jag tömde några budgetpostar och ökade pasta- och blodpuddingkvoten rejält i syfte att frigöra 2000 kronor för att framavla min hälsostatus. Mår jag bra, mår min familj bra eller? Provtagningsorgien skedde på Medicinskt Centrum och allt som nedanstående bild visar ska jag tydligen få svar på. Om en vecka har jag bokat tid med en läkare som kommer att att tala om vad som är bra och vad som är mindre bra med de miljarder prover jag tog vecka 7.

Continue Reading »
No Comments

Det Widholmska jul- och nyårsfirandet

Då både min som Maries närmaste släkt är minimal, blev det anti-stressande begivenheter som vi medverkade i. Julaftonen firades hos Maries föräldrar i Vånga. Förutom döttrarna Hanna och Frid, Marie och jag samt Maries pappa Kalle pch mamma Gull-Britt kom brorsan Tomas och hanses fru Nina. Precis som hos oss följer julafton viss vedertagna rutinmallar. En tidig middag med traditionella rätter som Jansson, skinka, prinskorv, gravad lax och revbensspjäll fanns på bordet. När det kommer till delikatesser som typ alla i Sverige gillar är jag oerhört tråkig person. Där jag är finns det oftast en potatisgratäng i kombination med Jansson. Jag äter i stort sett bara detta med skinka, prinskorv, köttbullar och revbensspjäll, men mätt blev jag i vilket fall som helst.

Julaftondagen kom pappa Hasse, min bror Kjell och min 21-åriga son David hit runt 10 tiden. Jag hade åter lagat till min traditionella köttfärssåshybrid med penne, riven parmesan och must. Eftersom det var 3 kg köttfärs som skulle brynas, hade processen inletts dagen innan. Det innebar att det mest tidskrävande var avverkat, så jag gick upp runt 8 på morgonen för att göra resten av receptet. De två efterrätterna hade jag också gjort dagen innan, och fick dra sig i kylskåpet. Det var dels en smarrig amerikansk citronpaj, dels en . Vi följde en utstakad julaftonsrutin där julklappsöppning följde efter den mastiga maten. Lite senare så serverade jag de två pajerna i symbios med rykande kaffe. Det var en trevlig familjär tillställning som avslutades runt klockan 14.30 då Marie skulle börja jobba. Därefter kunde man ägna sig åt de presenter man fått, precis lagom.

Nyåret blev en kluven tillställning som präglades av att dra in pengar till vardagskassan. Jag jobbade från 21.00-08.00, så några alkoholhaltiga drycker blev det aldrig tal om, vilket egentligen var ganska behagligt. Innan dess han vi avverka en supergod paj och en stark currygryta.

Barnen hade ledigt från 21 december till tisdag den 8 januari. De lekte mest med kompisar, men vi försökte också vara delaktig i någon form av familjesammanslutning. Dessa bestod av att åka pulka, spela Uno och titta på  bra barnfilmer. Ibland lyckades jag med konsttycket att få ut dem på vinterpromenader. Det gäller numera att ha något att locka (muta) dem med. Fogliga barn som följde varje diktatorisk order tillhör tyvärr svunna tider.

Julmusikstunder lika med genuin livskvalitet

Ponera att klockan är runt 16.00 i ett becksvart mörker som endast ackompanjeras av en vinande blåst och skenet av tusentals adventslljusstakar i ett ett snötäckt betonglandskap i 15 karga minusgrader. Becksvart är måhända aningen malplacerat ord, dock är det mörkt, kyligt och blåsigt. Familjen är samlad: Hanna leker med Lina, Frida ritar, Marie pysslar och jag läser Sweden rock magasin i kombination med ”Kollaps” av David Jonstad. I bakgrunden hörs tonerna av Peter Jöbacks julskiva. Skivan fasas ut och jag byter illa kvickt till Chess för att efteråt kolla till glöggen och leka med kattungarna Dexter och Tussen. Jag lägger mig återigen i soffan för att köra några parti Ruzzel mot den tävlingsinriktade och envise halvtysken Rolf Okon. Vi har för övrigt avverkat över 1800 matcher, troligtvis inte ett sundhetstecken, men väldigt kul, lärorikt och  frustrerande. Umgås därefter med med barnen, städar lite, styrketränar och bloggar i harmoni med förföriska jultoner.

Vi har väldigt mycket julmusik med olika artister och grupper i Billyhyllorna, men de två skivor som utkristalliserat sig som topp-2 är som sagt Peter Jöback och Chess. Båda plattorna är som trolsk magisk massage för själen, och når ända fram där varken Black Sabbath, At Vance eller Stone Sour har fullt tillträde. Chess är egentligen ingen julskiva, men har i vårt hem vuxit fram till en adekvat jultradition. Björn och Benny är med bröderna Gibb och McCartney/Lennon mina primära husgudar när det kommer till musikgenialitet.

Att känna att man bockat av saker som bör göras såsom städning, julklappsinköp och julpuntning är livskvalitet i sig. Att uppleva att inget jätteviktigt pockar på ens uppmärksamhet i symbios med att ha tid för att koppla av och få tid att reflektera över livet det vill säga bara vara, är en nästintill religiös upplevelse som definitivt förstärks vid juletider. Mina trygga barndomsminnen tränger parallellt upp ur porerna för att ytterligare stärka meditationen. Sammantaget är detta en kollektiv livskvalitet uti fingerspetsarna för såväl knopp som kropp.

Nice halvmaraton och Squashstegen division 4

Nice

Operation-chocka-kroppen var i slutskedet på sin andra vecka och hade bestått av 8 pass med löpning, squash och simning. Chockdoktrinen med ett tvåfrontskrig som huvudstrategi tycktes inte ha väckte kroppen ur sin virusdvala. Det kolloidala silvret lovade inte vad det höll, utan tjänade bara som ytterst lättförtjänta pengar rakt ner i alternativhälsans manipulerande fickor. Jag ökade tempot ordentligt i början av vecka 48 och kände mig under som efter passen riktigt, riktigt stark. Ska jag vara helt ärlig så trodde jag faktiskt att virusåkomman låg bakom mig;  jag åt, gick, andades och sov optimism. Bakslaget kom två dagar senare när jag mötte Markus Lundberg i squashstegens första tävlingsmatch, för övrigt min första squashmatch på över 1½ månad. Frukterna av de intensiva bollduellernas skördade energi, och ambitionen blev istället att dra ner tempot till boulnivå. I två set var taktiken giltig, för att i sista och avgörande set balla ur totalt, då första bollen blev maratonlång. Det var början till slutet och jag återhämtade mig aldrig efter de inledande ruscherna. Markus fick ett påtagligt bekvämt sista set den grisen. Jag överlevde i vilket fall som helst, men var efter matchen mer ambivalent än någonsin huruvida denna prekära situation skulle tacklas.

Vapenvila med ytterligare 4-5 veckors ofrivillig vila, eller att fortsätta kriga på med löpning och squash och helt enkelt be en bön att det utomjordiska släpper taget? Att då basta och simma var väl inte de aktiviteter som påskyndade läkningsprocessen precis. Min vän Lino Ferrari förordade taktiken med bastubad, medan en annan vän Joakim Andersson idiotförklarade mig för samma strategi. Enligt honom är det bland det trögaste som en människa kan utsätta sig för om man har virus eller en infektion i kroppen, något som jag dagen efter bara kunde instämma fullt ut i.

Det tog ett antal veckor innan sviterna av det dysfunktionella beteendet släppte, men kändes som ett halvår. Vecka 1 spirade återigen hoppet då jag fortsatt två-fronts-kriget utan att bli sådär snuskigt trött. Denna subjektiva upplevelse förstärktes i början av vecka två när jag gav mig ut för att springa 1.1 mil med Jocke ”Spurs” Andersson. Benen kändes pigga och jag hade mer kvar att ge,  tempot var godkända 5.18 min/km.  Parallellt spelade jag 1½ timmars pass mot Lino Ferrari några gånger utan att bli sådär helvetiskt trött. Visserligen sprang jag medvetet inte ihjäl mig precis, men hoppet började återigen spira. Hade viruset lämnat byggnaden, eller låg den bara och lurpassade på ett högintensivt träningspass?

Samma vecka bokade jag exceptionellt smidigt Nice Halvmaraton online. Med avgifter kostade startavgiften endast 19 euro vilket jag tycker är riktigt billigt. I det ingår det också T-shirt, mat samt en påse med sponsrade produkter samt tidtagning och dylikt.


 

Continue Reading »
No Comments

V.45  – Fokus på innovationer och entreprenörskap

När ålders – och erfarenhetsdiskrimineringen tagit ett kraftfullt men genant strypgrepp på mig i samklang med att jag testat åtskilliga okonventionella hitta-jobb-strategier såg jag starta-eget-företag som en potentiell möjlighet. Symboliken med min ålder kändes som ett kall och jag kollade genast in kalendariet för att hitta denna tillsynes intressanta föreläsning en ovanligt vacker onsdagsförmiddag. Evenemanget var sedan länge förbokat,  något som tvingade mig att göra en ”fuling”, det vill säga spela hjälplös och sårbar .”Jag bara måste in, och står gärna längst bort, bara jag får höra föreläsningen”, blev mitt mantra i några ovissa minuter. Det ambivalenta klartecknet krävde att jag inte tog någon macka från de som bokat plats. Det gröna ljuset var nog en kombination av moderskänslor som ungdomlig osäkerhet hos värdinnan. Runt 30 personer hade samlats i detta minimala rum i Strykbrädan lokaler på plan 2. De som arrangerade föreläsningen heter Venture cup och är en icke-vinstdrivande organisation som är ett samarbete mellan alla Sveriges Högskolor/Universitet, Näringslivet och Offentliga sektorn. Essensen i deras verksamhet är en tävling där bästa affärsidé årligen koras. Inspiration, nätverk och affärsutveckling är deras tyngsta ledord. En timmes föreläsningen ville kortfattat konkretisera: ”Hur vet man att ens affärsidé fungerar i verkligheten” eller ”Från idé till framgångsrikt företag”. Jag upplevde såväl föreläsarskans som innehållet som mycket givande, och antecknade så att skinnet på knogarna avskildes. Förutom rundvandringen i de två  estetiska planen så lyckades jag snika med mig en macka, tyvärr tog jag fel sort och fick med mig räkmackan istället för skinksmörgåsen, något som gladde min fru.

Det andra evenemanget bestod av en idémottagning utan anmälningsplikt på Strykbrädan. Hit kunde man komma mellan klockan 09.30-120 och brainstorma idéer med duktiga affärscoacher och andra aktörer, högt eller lågt. Jag var först av alla och inledde processen genom att sätta mig i den mycket bekväma fåtöljen. Draknästetkänslan smittade genast av sig på mig när VD för Nyföretagarcentrum: Johan Listenius, och Verksamhetsansvarig på New Factory Norrköpings Science Park  Fredrik Borgsjö undrade vad jag hade på hjärtat. Drakduon studerade mitt embryo till affärsidé ingående med groteskt vältrimmade falkögon. Lika ödmjuk som vis, var Fredrik ärlig. Han förklarade att han hade svårt att se hur man tjänar pengar på detta koncept. 40 minuter senare tackade jag för mig, det var ett välbehövligt uppvaknande som skedde denna torsdagsmorgon. Mitt uppdrag blev att konkretisera vad jag vill göra, och hur jag uppnår detta på ett mycket mer intresseväckande sätt än i nuläget.

Nice halvmaraton och Squashstegen

Min nära-döden-upplevelse i squashhallen för några veckor sedan mot bittre konkurrenten Mr Hjortberger var grunden till en veckas ofrivillig ledighet från allt som har med träning och tävling att göra. Jag var konstant alkoholistsvag, och hade feber vart om annat dessutom var jag genomförkyld. Min strategi för att kunna ta revansch mot oberäkneliga  Börje Bjurström baserades på vila, vila, vila och god sömn. Försökte parallellt dricka massor av vatten och äta nyttigt, det vill säga mestadels nötter, grönsaker och keso. Tyvärr blev processen en segdragen historia som inte hann lägga sig till min nästa drabbning sju dagar senare. Matchen mot Börje Bjurström var en orgie av felträffar, och jag stod dessvärre för merparten av dem. Jag till och med vann ett set genom detta omedvetna segervapen. Efter varje bollduell frustade jag likt en välrenommerad porrskådis, det blev inte riktigt en nära-döden-upplevelse, men inte långt därifrån. Varje bollduell kändes som en Kiljimanjarobestigning, det var bara syrgastuberna som saknades. Börje läxade planenligt upp mig med de komfortabla setsiffrorna: 11-4, 10-11, 11-7, 11-9 det vill säga 3-1.

Med tre dagar kvar till Höstmilen bestämde jag mig i samma veva att avpollettera det krävande terrängloppet, nu var det helt enkelt operation ”bli-frisk” som gällde. Jocke Andersson rekommenderade 3-4 snabba whisky, teoretiskt sett ett spännande kur,  men praktiskt dessvärre helt tandlös, men för ett tag glömde jag faktiskt bort att jag var sjuk. Processen hade inletts och jag hamnade på nätterna under epitetet” Svettas som en gris”. Tyvärr berodde det inte på oändligt med sex, utan feber i sin renaste form. Det var ju inte så att jag grät över att jag missade självmordsbanan runt Ljursla, men det var ju en helt annan femma. Mitt nästa mål ligger långt fram i tiden ur ett tävlingsperspektiv. Nice halvmaraton går av stapeln söndagen den 21 april, så tiden är ändå på min sida

Vampyrism, förkylning, hjärnskadan, viruset, eller vad det nu var jag drabbats av vägrade släppa släppa taget om min kropp och själ, hur frustrerande än processen var. Den låg där guppande likt en övermänsklig Londondimma, och hånlog mot mig med anti-tränings-fingret rakt in i ansiktet. Att man kunde svettas så kopiöst mycket varje natt utan sexuella aktiviteter eller utav att drabbats av influensan är för mig en kryptisk gåta. Vårdcentraler och andra så kallade vårdinrättningar hade bara en lösningen på problemet: ”ta det lugnt, det försvinner av sig självt snart”. Men som sagt 7-8 veckor tycker jag är aningen för lång tid utan att bli speciellt mycket bättre. Detta ledde till att jag sköt upp matchen mot ödmjuke Kent Kullander tillika min första squashmatch på över tre veckor. Även det önsketänkandet fick sig en rejäl törn när jag insåg att såväl viruset samt ett  härligt skoskav grusade alla planerna. Enda möjligheten var att lämna WO till både Jesper och Kenta, något som innebar att jag slutade sist i grupp 3.  Jag får helt enkelt ta nya tag i division fyra, något som kanske är det bästa som kan hända i nuläget. Dags att bevisa var squashskåpet ska stå, för det ska väl mycket till om jag blir sjuk igen, så mycket som kroppen fått jobbat övertid med detta tillstånd.

Jag, Björn Olsson och Joakim Andersson anmälde oss första dagen när biljetterna till Lidingöloppet släpptes måndagen 29 oktober. Kostnaden för loppet innan nyår låg på 595 kronor exklusive ett diplom för 50 kronor. Anmälningsprocessen var ny för i år och fungerade exceptionellt smärtfritt när man använde sig av Internet explorer, inte Mozilla firefox. Det ska bli spännande att ta sig an detta mandomsprov som dessutom ingår i en ”Svensk Klassiker” med Vansbrosimmet,  Vättern runt och Vasaloppet. Vansbrosimmet är för mig lika uteslutet som Vätterrundan, men att avverkat  ett Vasaloppet och ett Lidingöloppet är inte fy skam. 2013 tycks bli ett spännande löpningsår med Nice halvmaraton och Grabbhalvan på våren och Bråviksloppet,  Lidingöloppet och Höstmilen på hösten.

Virusdjävulen

Onsdag vecka 45 stegade jag till sist ner till Kneippens vårdcentral med syftet att ta reda på vad som hemsöker min smärta kropp. Ovissheten och frustrationen kom upp till ytan efter nästan 9 veckors ofrivillig squash- och löpningsdvala. Vampyrism var uteslutet, eftersom jag fortfarande kunde vistas i dagsljus utan några som helst problem; kampen mellan virus och bakterier var desto jämnare. En timmes väntan i kölapparnas förlovade land var bra mycket behagligare när man innehar en mångsidig smartphone. På labbet tog de min sänka och det entydiga svaret blev att jag definitivt inte hade någon bakterieinfektion i kroppen. Kontentan av det förvandlades snart till ett dilemma med ett inbyggt moment 22. De två nära-döden-upplever som jag varit inblandat i kunde enligt sköterskan inte när det gäller virus leda till döden, utan bara osedvanlig trötthet. Densamme menade att det är fullt möjligt att träna även, om hon inte rekommenderade det. Ett av scenarierna var att antingen träna och bli riktigt sjuk efteråt, och på så sätt få bort virus ganska snabbt. Det andra bestod av att träna och drabbas-av-nära-döden upplevelse igen, men dock inte dö, utan istället förlänga virustillståndet med 3-7 veckor.

Min tävlingsinstinkt gav mig klartecken medan min rationella sida tackade nej till detta frestande erbjudandet. Min promenadstatistik utökades såväl tidsmässigt som antal gånger per vecka, och strategin var att ta det lugnt, men ändå förbereda kroppen för vad som komma skall. Som vanligt består inte ens verklighet av enbart svart eller vitt. Motstridiga argument haglade snart in från alternativmedicinens ringhörna, där deras kontenta var att det var lika farligt att träna med ett virus i kroppen som bakterieträning. En infektion vare sig det är virus eller bakterier är inget man bör träna hårt med; fantastiskt, vem skulle man lita på? Jag satte dock min tilltro till Vårdcentralen, och valde att gå in i kriget mot alienviruset från helvetet, på två fronter, syftet var att chocka igång kroppen.

Den första strategin bestod av ett ytterst kostsamt inköp på hälsokostaffären Big Heart: Kolloidalt silver, en mirakelkur som sägs neutralisera virus. Det andra blev en 1 timmes squashpass mot tävlingsardennern Lino Ferrari. De första 3 minuterna tränade vi faktiskt slagteknik, därefter var vi åter igång med sedvanlig matchsituation. Jag försökte dock inte springa på bollarna, utan koncentrerade mig istället på att positionera mig rätt på banan. Den lilla illern han roffa åt sig 12 set innan den bokade tiden var över. Efteråt var jag mer död än levande, och tillbringade en allt för stor dela av kvällen liggandes i soffan. Det fullskaliga kriget fortsatte två dagar senare med en 8 km runda i rollatortempo. Såväl under passet som efteråt kändes kroppen förvånansvärt bra, och förhoppningarna började spira.

Continue Reading »

No Comments

NICE – here we come!

I slutet av augusti hade Jarmo Kolehmainen, Stefan Hammarström och jag ett upptaktsmöte inför Nice-halvmaraton på Steffes suveräna husbrygga. Förutom att grilla, bada, basta, gråta ut, besudla varandra och dricka öl beslutade vi att anta två personer som undrat om det var möjligt att följa med på nästkommande resa. De hade i ett tidigare skede svurit att de skulle uppfylla våra omogna, men dock adekvata kriterier fullt ut:

1. Springa loppet i fråga

2. Betala in logi- och resepengar i september 2012.

3. Vara delaktiga i våra tillsynes oändliga och kollektiva pubrundor.

4. Se detta som en kombination av nöje- och tävlingsresa, det vill säga inte agera likt elitiska besserwissrar.

Jag axlade ansvaret att ringa upp de båda träningsnarkomanerna; Magnus Ström och Fredrik Adolfsson. På grund av kommande tävlingar som kolliderade med Nice avsade ”Odda” sin medverkan, medan Magnus kvickt tackade jag. I form av envåldshärskare bokade jag en lägenhet med plats för 4 personer via utmärkta sajten Wimdu.se. Valet gick i lyxens tecken då vi medvetet betalade lite extra för att bo riktigt bra och mindre trångbott. Vi  fick tillgång till badtunna, dubbelglasade fönster, storbilds-tv med hemmabio, wi-fi, tvättmaskin och torktumlare, en utsikt att döda för i samklang med 10o meter till beachen och närhet till shopping, livsmedelsbutiker, restauranger och pubar.

Jag bokade flyget genom rese-sök-sajten: www.flygresor.se, en process som fungerade helt friktionsfritt dessutom var det befriande att slippa Ryanairs anti-service-vänlighet. Även här betalade vi mer än vad som egentligen var nödvändigt, i syfte att slippa ett stopp i båda riktningarna. Det blir en tur på 4 timmar till Nice, men direktflyg från Nice, en tripp på 3 tre timmar. Priset inklusive avbeställningsskydd blev överkomliga 1850 kronor vardera. Anmälan till loppet gör man vanligtvis i slutet av året, ju tidigare desto billigare är de flesta loppens devis. I oktober kommer jag att inhandla minst en Nice-guide, där jag ska fragmentisera varje sida i boken med syftet att skapa de bästa tänkbara förutsättningarna för en resa där livskvalitet står högst på agendan.

NT-knatet 2012

Att röra på sig är universellt en källa till bättre hälsa, och en viss nivå av tävlingsinstinkt tror jag bara är bra i vårt individualistiska 24-timmarssamhälle. Dessa kriterier var grunden till min light-mission att övertala mina två bekväma änglar att vara en del av NT-knatets startfält. Till en början gick det sisådär, men när medalj-och godisbelöningen betonades kunde inte Hanna stå emot. Frida hade däremot ett dogmatiskt krav, och det var att få se banan innan hon startade. I vilket fall som helst anmälde jag de båda för den billiga summan av 110 kronor. Våra grannar och vänner Skarins barn hängde också på, så det blev ett kluster av barn samt två vuxna som 17.20 cyklade till Folkparken. Vädret var sagolikt fint, men det kunde lika gärna varit ösregn, sett hur dagen dessförinnan gestaltat sig. Cykelturen var den perfekta uppvärmningen, något som både förhindrade onödiga skador och distraherade nervositeten. Vi hämtade barnens nummerlappar, sedan var det bara att insupa atmosfären och invänta starterna.

Först ut av barnen var Frida, hon hade definitivt inte kommit till freds med hur banan var upplagd. Frida grät som en spädgris på väg till slakt, och jag kände mig för tillfället som världens elakaste förälder. Det hjälpte inte ens att visa prisbordet med kexchokladberget, däremot blev jag väldigt sugen. Likt en pappig mördarsnigel klamrade hon sig fast vid mig när startskottet gick klockan 18.30. Jag pushade diktatoriskt iväg henne, och jag kunde verkligen skönja ambivalensen från de tårdränkta, men söta ögonen. Mycket oväntat föll hon för någon form av grupptryck, och drog oväntat iväg med blixtens hastighet, klart sist i hela startfältet. Frida sprang dock hela loppet och passerade utifrån omständigheterna många under loppets gång. Hennes tid blev 6:29 minuter och kom 87:a av 131 startande, vinnaren landade på 4:50.

Nästa barn till drabbning var grannens pojke Lukas som verkligen hade fokuset på själva belöningen, nämligen godiset. Till skillnad från Frida så var han både entusiastisk och förväntansfull, hans tid blev sedermera  5:44 och kom 75 av 146 stycken grabbar, vinnaren fick tiden 4:20.  Klockan 19.05 så var det dags för Hanna, Lina och en klasskompis till dem att spräcka startsnöret. De var euforiska till bristningsgränsen, men som sagt de hade ju varandra. Jag filmade liven mellan olika stationer, och såg att Hanna lojt gick en bit. Mitt ”kom igen nu Hanna” väckte henne ur den temporära koman, och hon sprang in på 5:55 vilket innebar en 70:e plats av 108 möjliga. Hennes klasskompis Laura Josefson kom 85 på tiden 6:29, Lina Skarin spurtade in på tiden 6:55, och hamnade på 100 plats, vinnaren fick tiden 4.12.

Solen hade ersatts av mörker och tillika förstadiet till  utpräglad vinterkyla. Klungan cyklade glada men trötta hem till Ektorp; på agendan stod ett bad, kvällsmat och därefter läggdags. Jag var så stolt över att de  överhuvudtaget sprang NT-knatet, och är säker på att deras kondition som självkänsla fått sig en ordentlig skjuts framåt, även Fridas, då hon tills nästa år NT-knat vet bansträckningen, och förhoppningsvis fylls av glädjetårar istället för krokodiltårar

Inför Squashstegen division 3 och Höstmilen

Min första match på över en månad skedde mot Magnus Hjortberger. Jag hade i stort sett en enda tanke i huvudet, och det var att inte slå upp skadan, vilket innebar att jag minst sagt sprang sparsamt. Det kanske var därför jag vann 1 av 2 matcher mot den långe spindeln. Efteråt så avvaktade jag biverkningarna av squashbataljen, men förutom en osannolik stelhet så hände inget mera. Mr Hjortberger blev också min första motståndare i division 3. Mitt psyke var tvunget att bestiga berg  i syfte att vinna denna prestigematch. Jag hade inte vunnit en squashstegefight på över 5 möten. Den dysfunktionella squashepoken låg likt Lonondimman över mitt bräckliga tävlingspsyke. Vi startade i ett ursinnigt tempo, där det rabiata i sig var viktigare än själva riktningen på slagen. Likt två kokainstinna bålgetingar raljerade vi tyst över den andres dyrbara misstag. 11-10 och 11-9 blev siffrorna som bärgade mig de första seten.

Allt borde ju egentligen varit ett upplagt squashsmörgåsbord, men när tankarna sammanflätades till en enda” ”jag får bara inte förlora”, så knöt sig hela spelet ordentligt. Inte ett slag fungerade, och Hjortberger nappade på det omedvetna betet som en gigantisk likmask och vann 3:e setet med  3-11. Då jag vet att voodoo praktiskt taget är verkningslöst fokuserade jag istället på två saker: ”spring till T.et” och ”mata backhand”. Dessa två grundläggande strategier reducerade min nervositet. Hjortbergher lyckades med konststycket att missa mer än vad jag gjorde, något som bidrog till att en epok gick i kaklet, och squashförbannelsen var därmed bruten.

Rolf Okon

Min nästa motståndare blev oväntat nog Rolf Okon. Mannen som jag haft 5 miljarder squashbataljer med när jag jobbade på Kontorab. Det var över 20 år sedan, han har efter det låtit squashracket blivit kvar i garderoben medan jag själv är vitalare än någonsin. Vi var då väldigt jämna, men han hade en unik förmåga att trassla till sig vinsterna, som tur var förde jag inte statistik mellan oss. Han är som sagt på gång igen och valde mig som första måltavla. I och med hans squashdvala har kilona blivit fler och konditionen jämnad med marken. Utifrån detta perspektiv skötte han sig över förväntan, och lyckades knipa 9 bollar i ett set. Vi spelade 10 set och jag vann dem alla, vilket i och för sig varit dåligt om jag inte gjort så. Fortsätter halvtysken vad han inlett så dröjer det inte länge förrän han snor åt sig något set mot mig.

Magnus Hjortberger

Börje Bjurström sopade banan med mig i min andra squashstegematch. Att låta honom föra spelet är som att låta privata företag bedriva vård. Jag korrigerade min dysfunktionella lobbserve till tennisserve; det genidraget medförde att det blev fler bolldueller och fler vunna poäng till mig. Men som sagt gubben var het, och hans tempo högt, då han dagen innan mött Mattias Blomqvist. Match 3 i stegen var mot den oberäknelige Markus Lundberg. Statistiskt sett är jag överlägsen, men som sagt skillnaden har vid vissa möten varit hårfina. Tidigt på lördagsmorgonen avgjordes vår match. Det blev en batalj som präglades utav att jag förde matchen och Markus sprang. Han sprang dessutom kopiöst mycket, vilket han ska ha eloge för. Dessvärre för hans egen del så synkades vare sig slagen som marginalerna, och jag vann till slut komfortabelt med 7-0 i set, vilket innebär att jag inte åker ur gruppen.

Löpningen har blivit mest drabbad av mina så kallade skador. Har kommit igång bra med squashen, men löpträningen har fått ligga i träda. På grund av att Jocke Andersson jobbar när Höstmilen går av stapeln den 21 oktober så har jag ännu inte anmält mig. Jag tänkte för omväxlings skull vänta ut väderleken istället för tvärtom. För några år sedan, då jag i ensam majestät halkade runt i lerbetäckta bergsformationer fick jag mer avsmak än smak för kommande lopp. Att ingen människa slagit ihjäl sig hittills är ett smärre under, men som sagt det är självförvållat att anmäla sig till loppet. Jag och Jocke samt Björn Olsson har däremot beslutat oss för att springa det krävande Lidingöloppet i september 2013. Det ska onekligen bli en sjusärdeles löparutmaning, många meriterade löpare hävdar att spektaklet är resor värre än exempelvis Stockholm maraton.

I min sista match i division 3 mötte jag den outtröttliga Johan Steen som sopat banan med motståndet hittills. Jag hade gjort optimala förberedelser: 8 timmars god sömn, groteskt nyttig nötkeso-frukost med 1 liter vatten och olivolja, en adekvat uppvärmning, 5 km på löpband, rehabövningar samt slagteknikövningar. Mot Johan, som antigen går på en osannolik effektiv somalisk dopning eller har gener att döda för, visade dessvärre vart squashskåpet skulle stå. Spelet i sig blev relativt underhållande, men hans exceptionella kondition, starka vilja och bättre returer blev totalt förödande för mig. Mr uthållig vann välförtjänt matchen med 3-0, något som belönades med gruppsegern i division 3. Med två vinster i bagaget mot Magnus Hjortberger och Markus Lundgren fick jag efter skadeomständigheterna vara relativt nöjd, jag blev ju kvar i gruppen, något som var ett primärt mål.

Prestigemötet mot Hjortberger och tillika första matchen i division 3 gick i ambivalensens tecken; lämna w.o eller inte? Ett begynnande halsont som terroriserade återigen mitt tillsynes sårbara immunförsvar i symbios med en kuslig igentäppt snok drog ner mina förväntningar rejält. Jag valde dock att spela matchen, vilket i backspegeln var ett osedvanligt trögt beslut. Efter att ha vunnit första set så dränerade de korta rusherna mig på välbehövlig energi. I slutet av 2: set trodde jag att hjärtat skulle stanna flera gånger om. Resterande delen av matchen var som en öppen autobahn för den gänglige Hjortberger som för övrigt också var aningen hängig. Siffrorna 11-0 och 11-5 flätade ihop en mindre bra början i gruppen, den långe vann till slut med 3-1, uppförsbacken hade bara börjat.

Continue Reading »
No Comments

Bland strutsar och kalkoner 

Jag och barnen tog tillfället i akt att bli en del av dem som begav sig ut på Östgötadagarna. Det fanns egentligen ett oändligt utbud av aktiviteter och saker att besöka i Östergötland dessa två dagar då landsbygdsdörren gläntandes för oss storstadsbor. Barn och djur brukar vara en vedertagen klassiker, men Hanna ville definitivt inte följa med. Nioårstrotset är dock mycket lättare hantera en tonårstrotset,  det tog inte många minuter förrän vi tre satt i bilen på väg mot nya äventyr i ett minst sagt ostadigt väder. Den första anhalten blev Visätter gård som låg  mitt uti den Vikboländska myllan. Den stora gården vid Häradshammar var proppfull med bilar och förväntansfulla människor.

Arrangörerna frestade oss besökare med unika aktiviteter såsom ansiktsmålning, hoppborg, loppis och trubadurer. Barnen föredrog som tur var att klappa kaniner och se på de kluckande kalkonerna. Efter 1 timme hade vi avverkat alla så kallade måsten och for vidare någon kilometer på samma väg. I Vånga Häradshammar kunde man förströ sig med upplevelser som fårvallning, strutsguidning och ponnyridning. Här var det mer fokus på lokalproducerad mat från exempelvis Sänkdalens gård, Vikbolandskött, Vikbolandsstruts, Norèlls hembageri. Vi borde självklart ha testat strutsglassen, men backade ur i sista stund. Strutsarna i sig var ruskigt coola djur, på nära håll var de mer lika aliens än en fågelart. Barnen tyckte också de var häftiga, men efter någon timme satte tröttheten, otåligheten och hungern in. Det blev kebabpizzor som helgmat, något som uppskattades av alla inblandade.

Hanna och Frida testar dansvingarna

7 – och 9 årings danseufori i hemmets ljuva vrå är en sak, men i grupp med okända en helt annan. En av Norrköpings mest välrenommerade dansskolor Norrköpings danscenter visade upp sig på Augustifesten något som fångade vårt intresse. Vi vet ju att barnen älskar att dansa, men de vill inte börja dansa med andra, ett dilemma för föräldrar som vill att sina barn ska aktivera sig med något utöver skolan. Efter oändligt med tjat blev det några mutor som fick med våra barn och grannens barn på danståget. De ville obevekligen bara titta på, men när danslärarinnan sa att vi vuxna måste vänta utanför blev de helt sonika kvar i lokalen. Från att vägra följa med, till tjatter att anmäla sig brådstörtat. Både Hanna och Frida tyckte inte alls det var så farligt som de inbillat sig från början. Söndagen den 9 september började båda i gruppen 7-9 discodans, från klockan 11.00-11.45. Grundkursen kostar 800 kronor per termin vilket i detta fall innebär 12 danstillfällen, helt överkomligt.

Upptaktmöte inför vårens halvmara  i Nice med Steffe & Jarmo

Det har bara blivit så att en tradition uppstått på Stefans bastuflottbrygga på Ensjön. Där varvas öldrickande med oftast iskalla bad, grillning och såklart nostalgisnack samt framtidsvisioner. Vi tar upp vart vi ska åka, hur vi tar oss dit och vad det ungefär får kosta. Denna gång hade jag i förväg slängt ut resebetet Nice på franska Rivieran. Ett bete som de två kompisarna nappade oroväckande snabbt på. Denna gång diskuterade vi om en eventuell rookie i gänget, nämligen Magnus ”AIK” Ström.

En bra kille som är med i vår herrklubb, och som accepterat våra anti-löpnings-kriterier det vill säga att inte förstöra vår resa genom att agera besserwisser-elitistisk. Tanken är självklart inte att festa ihjäl oss, men på denna resa är livskvalitet minst lika viktigt som själva löpningen, och då är det en fördel om vi alla är på samma våglängd så att säga. Det blev en obscent trevlig kväll: för det första vad vädret exceptionellt bra, och för omväxlings skull var vattnet badvänligt, den finska korven som Jarmo snott var utsökt,  precis  som Steffes potatissallad och min starka senap, allt detta svaldes ner med ett kluster av groteskt kalla öl. Det blev tre timmar av livskvalitet helt enkelt, att jag morgonen därpå hade ont i ögonen förtar inte helheten, men som sagt kemikalieinspektionen borde nog ta sig en titt invid bastubryggan. Att jag numera är självlysande gynnar bara min ekonomi eftersom införskaffandet av reflexer ter sig helt onödigt.

Inför Bråviksloppet och squashstegen

Att asketiskt ta ut sig 100 % i Vrinnevis gudsförgätna backar, i symbios med helvetesintervalle,r innan att ha grundat ordentligt visade sig återigen vara en osannolikt trög strategi. Som ett brev på posten sträckte jag baksidan av låret och fick dagen därpå agera bollkalle till min näst sista squashstegematch mot Börje Bjurström. Han visade på genuin empati då han ”gav” mig ett set, sedan blev det rehabilitering och ett besök hos massören. Detta proaktiva beteende räckte dock inte till min sista stegematch mot Mattias Magnusson, jag fick helt sonika lämna w.o mot den löpningsvilliga. Det innebar att jag slutade sist i gruppen och får slicka såren i fjärde divisionen, trodde jag, men på grund av att några dragit sig ur fick jag en chans till revansch.

Den dysfunktionella skadan som sedermera visade sig vara ischias skapade också problem med träningen inför Bråviksloppet den 8 september. Rehabiliteringen bestod av att springa i ett pensionärstempo, det vill säga ett omänskligt lågt tempo, där essensen är ytterst korta steg så man inte frestar på rygg och bäckenet. Av min massör Mr Shipanski ingick det också  5 vedertagna övningar som skulle reducera och helst bota ischiasproblemen. Det blev onekligen en kamp mot klockan, en batalj som jag gick vinnande ur. Klockan 12.00 den 8 september stod jag på startlinjen i syfte att försöka ta mig under 55 min. Det visade sig inte vara några som helst problem, haken var att jag missade 10 km starten och omedvetet hakade på 5 km loppet istället. 27.01 minuter är inget resultat man skryter med precis, men min skada slog jag dock inte upp. Såhär i backspegeln var det nog till och med bra att det blev som det blev. Det är annars lätt att dras in i slå-rekord-hybrisen, fast man är medveten om riskerna som man då tar. Nu tar jag nya tag inför Höstmilen den 21 oktober, och veckans inledning av squashstegens division 3.

Träningsperioden genomsyrades dessvärre av en lika ovälkommen som oväntad förkylning. När jag vaknade var jag råtäppt i näsan precis likadant som när jag skulle lägga mig. I och med att kroppen säger till att något inte är 100 procent frisk är det dumt att utmana ödet. Det vore idiotiskt att falla in i den kategorin av människor som man bara läser om i notiser, de som tränar när man inte är helt kuranta. Det var också en skön förevändning att slippa att träna, känner mig för tillfället mindre motiverad. I mitt fall stod såväl backträning som, intervall på träningsagendan som för mig är både fysiskt som psykiskt påfrestande långt innan jag gett mig ut i spåret. Det är troligtvis ett ypperligt tillfälle till att få längta lite granna efter såväl squashspel som löpning. För säkerhetsskull köpte jag efter ett tillsynes oändligt tjat från några kompisar allergitabletter. Loratadin actavis hette för övrigt den eventuella mirakelmedicinen, uteslutningsmetoden får visa vem som är den skyldiga, traditionell förkylning eller allergi?

Jag avverkade i vilket fall som helst några matcher mot Magnus Hjortberger. Mot honom har jag en stigande form, då jag vunnit 5 av de 6 senaste mötena. Detsamma kan inte sägas om min och Börje Bjurströms statistik, inte en enda vinst hittills för mig i år. En statistik som ser betydligt värre ut, hur det nu är möjligt är den mot Lino Ferrari. Han vann 3 matcher mot mig,  vilket innebär att han vunnit 1000 matcher mot mig sedan hösten 1998. En milstolpe i våra squashkarriärer, men i mitt fall en mindre smickrande sådan, att jag inte vunnit en match på över 5 år gör inte saken ett dugg bättre.

Den osannolikt efterhängsna förkylningen tycks inte ha något slut. Jag har i och med uteslutningsmetoden fått bekräftat att det inte är en allergisk åkomma, då jag testat medicin i någon vecka utan någon som helst förändring. Även om kroppen är i sparlåga och aningen ojusterad så tycks psyket vaknat till liv. Jag spelade riktigt bra squash mot exempelvis Magnus Hjortberger, där förkylningen snarare kändes som en förlösare än en hämmare. Precis likadant blev det några dagar senare då jag och Jocke Andersson sprang från Idrottsparken till Vidablick tur och retur. Benen kändes ultralätta, utifrån just förkylningen, och att jag inte sprungit på över 3 veckor. Jag kanske istället ska försöka hitta en medicin som bibehåller ”täppt-i-näsan-förkylningen”, det kanske är en vinnarformel?

Efter 1 miljard av ursäkter tog jag mig äntligen i kragen och genomförde ett intensivt back- och intervallpass i Vrinnevi. Det blev en kamp mellan mitt psyke och ambitionen att förbättra mig inför det annalkande Bråviksloppet den 8 september. Kroppen sa nej, psyket sa definitivt nej precis som förnuftet, men tidsperspektivet sa, du måste. Det blev backträning i Vrinnevi. Hästskobacken 100% x 10 gånger samt banans brantaste backe x 10 gånger. Ett ytterst välbehövligt träningspass, sällsynt välbehövligt.

 


 

 

Continue Reading »
No Comments

In the beginning it was…..


Det var min gympalärare Tomas Lenberg som indoktrinerade mig in i squashens lite undanskymda värld. Jag gick då i 9:an och blev dock inte helfrälst, utan ett litet frö såddes istället. Det var lite senare i livet då min  kompis Jarmo Kolehmainen och jag började spela kontinuerligt som squashintresset fick ordentligt fotfäste. Vi spelade så att svetten lackade flera gånger i veckan, och vi spelade om läsk. Min vikt höll sig visserligen på rätt nivå, men min ekonomi raserades istället, då han vann de allra flesta matcherna. Som tur var hade jag ingen statistik på den tiden, vilket jag numera ser som en form av subtil preskription. I kombination med fotbollsträningar och jobb på Kontorab började jag och Rolf Okon att spela denna gentlemannamässiga sport. Vi drabbades snart av squashhybris, och spelade på var och varannan lunch eftersom Squashcenter bara låg några 100 meter ifrån Kontorab där vi jobbade på den tiden.

Roffe Okon, Lino Ferrari Jonas Andersson och Dennis Svensson klustervärvades till fotbollsklubben Vikbo IK på Östra Ny slätten. Det var indirekt starten på Lino Ferraris och min kompakta squashrelation. Jag, Roffe och Lino avverkade ett antal matcher innan jag på hösten fick för mig att föra statistik mellan våra hätska duster, en statistik som håller på än idag. Anledningen att jag skriver om detta är att han precis i dagarna vunnit sin 1000:e match mot mig. Det är en statistik som jag inte borde vara alltför stolt över, helst när squashkompetensluckan är större än någonsin, men som sagt trägen vinner.

Det kan låta osannolikt  i sin osannolikhet att fortfarande tro att man ska vinna någon match mot detta tävlingsfenomen, men det gör jag faktiskt på fullaste allvar. Den stora anledningen är att han i mina ögon inte har så mycket att förbättra medan jag själv har en uppsjö av punkter som måste justeras, dessvärre är det grundläggande sådana, några som man får lära sig när man börjar utöva spelet. Tyvärr är jag självlärd och har hela tiden drivits av tävlingsinstinkten och på så sätt bara kört ”springa och slå strategin”, men vart bollarna hamnade var en annan historia. Det ska tilläggas att man kommer en bra bit på vägen med denna strategi, men när man når en viss nivå så går det helt enkelt inte längre att vinna mot de bättre spelarna, och då måste något ändras.

Det är faktiskt först de senaste tre åren som jag lagt om kursen, i syfte att utvecklas för att överhuvudtaget vinna något alls. Processen har gått ifrån att knappt kunna: slå en forehand, slå en backhand, att inte inta T.et, att inte följa bollbanan, att inte böja på knäna och träffa bollen lågt och så vidare till gradvisa förbättringar. Konkret har min serve blivit mer varierad och effektivare. Min backhand är numera ett av mina bästa slag och jag kan slå skapliga forehand fastän de fortfarande är för tok för svaga.

Linos och min squashstatistik genomsyras av att det i stort sett bara går åt ett håll, och den är dessvärre enkelriktad. Jag har bland annat inte vunnit en match sedan den 26 december 2007 , det vill säga snart 5 år. Lino har gått från självlärd med en vilja av stål till att hänge sig till grundläggande moment i kombination med en makalös vilja och kondition. Från att inte vara topp 50, till att faktiskt vara bland de 7 bästa i Norrköping gör denna statistik  aningen lättare att leva med. De som jag anser vara bättre är såklart Peter Blomqvist, Mattias Blomqvist, Fredrik Malm och Daniel Linder. Därefter är det ett gäng som ligger bakom och fiskar: Jörgen Detterman, Jens Möller och så Lino Ferrari.

Mina närmaste mål är att:

1. Alltid följa bollbanan, än att allt som oftast titta rakt fram likt ett fån och ertappas med att missa att förutse motståndarens nästa slag.

2. Gradvis förbättra servereturerna eftersom min ”nya” styrka är att få bollen i spel på backhandssidan. Sämsta sidan är forehandssidan där i stort sett alla motståndarna direkt får ett övertag på grund av alldeles för dåliga servereturer, helt plötsligt stå 5-0 på kort tid, vilket är lika med en gigantisk uppförsbacke.

3. Variera spelet – försöka bryta/variera ”länsnötandet” genom ibland vid en lite sämre läns ifrån motståndaren, ta initiativet till att ”vinkla ner” en stoppboll vid motsatta hörnet eller boosta.

4. Fortsätta utveckla ”Lenbergska grundslagsswingarna” både på backhand som på forehandssidan. 1. Alltid snegla på bollbanan 2. Alltid hög position på racketen. 3. Swinga igenom hela slaget. 4. Stå still när jag står.

5. Träffa bollen så sent som möjligt; låg bollträff med böjda knän, inte Frankenstein-posen

6. Få in i huvudet att INTE stå kvar efter slagen, utan ta sig illa kvickt till mitten av banan det vill säga t:et, vilket innebär att man dels styr spelet, dels springer minimalt.

7. En Akilleshäl är att jag inte kan slå en forehand på rätt sätt. Swinga igenom backhand/forehandslagen distinktare/snärtigare och framförallt mycket hårdare a´la Jens Möller, där det bara smäller Måste slå med öppet rack. 1. Swingpositionering. 2 Öppet rack mot höft. 3. Träffa bollen lågt med öppet rack. 4. Slå ut swing/slaget. (inte använda handleden). 5. Tillbaka till swingpositionering.  En utmärkt övning är att slå bollen 2-3 meter ifrån huvudväggen, utan att låta bollen studsa.

8. Bli mycket effektivare att avgöra/döda ”straffsparkar”, istället för att slå tillbaka bollen till motståndaren och ge honom fördel att vinna poängen. Boosta bollen kvickt nära hörnen.

När jag implementerat in dessa grundläggande faktorer i min ryggrad är jag redo att ge mig in i statistikkampen igen. Måhända att jag då kanske är närmare 50 år, men det är egentligen av ringa betydelse, trägen vinner allt som oftast. Vill man förändra något så går det helt enkelt att göra så, även fast dysfunktionella spelrutiner är svåra att ändra på. Det är bara att gå till golfspelare och deras småjusteringat av svingen; en process som kan ta år innan de sätter sig. Jag har även statistiklistor mot andra personer som Magnus Hjortberger, Börje Bjurström. Joakim Andersson, Henrik Lindberg, Michael Garrido, Mikael Öhr, Per Belin och Henrik Andersson. Det är inte heller någon upplyftande läsning, om man undantar Magnus Hjortbergers lista där jag är ”på gång”.

 

Squash statistiken: början och sista året

SQUASH HÖST 1999
20-aug 0-3 0-1
27-aug 1-3. 0-2
02-sep 3-0 9-7 10-8 10-8 1-2.
03-sep 2-3. 6-9 3-9 9-2 9-4 5-9 1-3.
09-sep 1-3. 4-9 9-3 7-9 7-9 1-4.
24-sep 1-3. 6-8 7-9 9-3 8-10 (8-4) 1-5.
01-okt 2-3. 9-7 7-9 2-9 9-3 9-10 (8-7) 1-6.
08-okt 2-3. 9-7 9-6 6-9 0-9 5-9 1-7.
14-okt 2-3. 3-9 5-9 10-8 9-1 5-9 1-8.
21-okt 0-3. 0-9 0-9 6-9 1-9.
28-okt 3-2. 6-9 9-7 9-6 3-9 10-8 2-9.
04-nov 2-3. 9-4 9-5 3-9 6-9 4-9 2-10.
11-okt 0-3. 8-10 6-9 6-9 2-11.
18-okt 2-3. 3-9 7-9 9-7 9-5 6-9 2-12.
20-okt 2-3. 9-10 7-9 9-2 9-6 6-9 2-13.
21-okt 2-3. 5-9 7-9 9-5 9-4 7-9 2-14.
26-okt 3-2. 7-9 9-2 5-9 9-1 10-8 3-14.
02-dec 0-3 6-9 2-9 8-10 3-15.
03-dec 2-3. 9-4 7-9 9-4 7-9 3-9 3-16.
12-dec 2-3. 9-6 7-9 9-7 1-9 7-9 3-17.
17-dec 2-3. 8-10 2-9 10-9 9-4 8-10 (8-1) 3-18.
20-dec 2-3. 7-9 7-9 10-9 9-6 5-9 3-19.
23-dec 1-3. 2-9 10-9 5-9 5-9 3-20.
23-dec 0-3. 4-9 2-9 1-9 3-21.
23-dec 0-3. 3-9 3-9 8-10 3-22.

Därefter vann jag bara 44 matcher till, vilket understryker att jag i ett helhetsperspektiv alltid varit underlägsen. Då agerade vi spelmässigt som förvildade hundar på squashplanen det vill säga ”slå och spring strategin”. Nu är det bra mycket mer adekvat squash som är i fokus, som att inta T:et först, inte stå för nära väggarna, variera servarna och dylikt.

 


SQUASH VÅR 2012 (968-47)
04-jan 70min 1-3. 8-11 7-11 11-5 7-11 Med Kula 0-1.
04-jan 0-3. 6-11 6-11 7-11 Snortrött, och då kommer misstagen 0-2.
09-jan 70min. 0-3. 8-11 11-13 7-11 0-3.
09-jan 2-3. 6-11 11-9 8-11 11-9 6-11 Några set med vänstern 0-4.
09-feb 70min 0-3. 6-11 5-11 0-11 Från världsklass mot Belin, till skit 0-5.
09-feb 0-3. 3-11 4-11 10-12 Blev pulvriserad 0-6.
09-feb 0-3. 8-11 11-13 10-12 Sista matchen spelmässigt bäst 0-7.
15-apr 75min 0-3. 2-11 5-11 5-11 Snortaskiga servereturer 0-8.
15-apr 0-3. 5-11 3-11 5-11 Som att ge godis till barnen 0-9.
15-apr 0-3. 6-11 5-11 5-11 0-10.
15-apr 0-3. 3-11 10-12 8-11 Lyckades höja/försvåra servarna 0-11.
23-maj 70min 0-3. 5-11 1-11 3-11 Mega-Pulvrisering 0-12.
23-maj 0-3. 10-12 8-11 11-13 Snäll Lino på halvfart 0-13.
23-maj 0-3. 7-11 8-11 7-11 Rena väggen, jag spelade ändå inte dåligt 0-14.
24-maj 70min 0-3. 8-11 11-13 6-11 Lino på halvfart 0-15.
24-maj 0-3. 7-11 12-14 8-11 0-16.
01-jun 70min 0-3. 4-11 5-11 8-11 Kände mig mkt starkare denna gång 0-17.
01-jun 0-3. 6-11 5-11 8-11 Riktigt bra spel mot ”väggen”. 0-18.
01-jun 0-3. 5-11 7-11 9-11 Spelade mkt backhand och bra oxo 0-19
10-jun 60min 0-3. 5-11 6-11 7-11 Med Hjortberger samt övningar 0-20.
10-jun 0-3. 5-11 0-11 2-11 0-21.

SQUASH HÖST (989-47)
06-jul 100m 0-3. 7-11 6-11 6-11 Hjortis & jag avlöste varandra 0-1.
06-jul 0-3. 8-11 2-11 9-11 Stundtals bra 0-2.
09-jul 90min 0-3. 6-11 8-11 7-11 Hängde med riktigt bra, samt Hjorta 0-3.
09-jul 0-3. 0-11 7-11 8-11 Snortrött och då kommer misstagen 0-4.
11-jul 90min 1-3. 9-11 11-13 13-11 8-11 Min bästa match på länge + Hjorta 0-5.
15-jul 80min 0-3. 9-11 5-11 8-11 Fortsatt bra spel +Hjortberger 0-6.
15-jul 1-3. 12-10 8-11 8-11 9-11 0-7.
15-jul 1-3. 11-8 3-11 8-11 11-13 0-8.
01-aug 60min 0-3. 0-11 5-11 7-11 Helt ouppvärmd 0-9.
01-aug 1-3. 11-8 5-11 4-11 9-11 0-10.
01-aug 1-3. 7-11 11-8 8-11 8 9-11 Där satt den 10000: e matchen 0-11.
Continue Reading »
No Comments

Nytt toppen café i stan

Är Norrköping i behov av ytterligare ett tillskott till fikafloran? Vi har ju redan ett antal caféer av rang som bland annat Café´Kuriosa, Gubbens Trädgård och Världens bar. Förresten det var inte så många år sedan Norrköping var en horribel caféstad, och kunde närmas likna en öken utifrån ett caféperspektiv.  Vid Västgötabackens början i de unika industristråken mitt emot huset Galleri Sista supen från 1700-talet breder det nya caféet Solsidan ut sig. Marken ägs av kommunen, och är på grund av dess läge K-märkt. Av arkeologiska skäl fick ägarna heller inte gräva i marken, däremot har det välbehövligt nog skett några välbehövliga tillbyggnader där det förut fanns ett vedervärdigt plank och tonvis med grus. De har anpassat miljön till den arkitektur som finns, ett rött caféhus med vita knutar, stenbeläggning med en klar struktur samtidigt som flankerna öppnats upp för allmänheten, ut mot Västgötabacken och ner mot Strömmen
De får finna sig att vara an del i ett kluster av caféer på området där Fräcka Fröken, Världens Bar, Café Strykjärnet, Stadsmuseet café & kök och Kårhuset Trappan samsas. Instinktivt så infinner sig en steril känsla med mycket stenbeläggningar, men efterhand luckras synvillan upp. Grönska och träd, gedigna och bastanta utemöbler, 3 hammockar, toaletter, miniklätterställning och gunga för de minsta, en utmärkt tillflyktsort när de tröttnat på de vuxnas gnat samt tillgång till en osannolik vacker vykortsvy. Utbudet fick klart godkänt, det serverades glass, mastiga och tillsynes genuina matpajer och aptitretande bakelser och såklart kaffe, te och läsk. Tummen upp för ett ställe där såväl turister som Norrköpingsbor kan njuta många år framöver; ett välbehövligt ställe ur många perspektiv.

Squashmodifieringar och inför Bråviksloppet

Har i stort sett bara spelat squash mot Magnus Hjortberger och Lino Ferrari under denna period, men dessa pass har dock varit ytterst intensiva. Den informella uppgörelsen är att Lino står kvar, medan jag och Hjortberger turas om att möta ”The Bulgarian Stallion”. Det sporrar honom sjukligt mycket att inte släppa ett set mot oss, troligtvis en light-bokstavskombination, men den är dessvärre effektiv. Vi har under dessa omständigheter ändå tagit varsitt set, utifrån vårt squashkunnande.  Squashstegstiden är sommartidsförlängd och håller på ända fram till 30 augusti, jag har två matcher kvar att avverka, dels mot Börje Bjurström, dels en mot Mathias Magnusson. Har inlett processen att komma fram till T.et. Det som är en av grundstenarna i sporten, men som inte fått fäste i min ryggrad, då jag är självlärd, något som inte alls är något positivt i detta sammanhang. Jag har tagit min son David till hjälp i syfte att hamra in budskapet: ”fram till T:et efter varje slagen boll”. David springer på allt och är duktig, men är för ovan, vilket passar mina syften perfekt. Jag får tillbaka bollen och får tid att reflektera på att ta mig till mitten av banan samtidigt som jag försöker att implementera en betydligt  hårdare forehand än mina nuvarande fösningar.

Löpningen kom igång sa sakteligen med ett 6.5 km pass runt Ektorp och Vilbergens omgivningar. Nästa pass skedde i 35 -gradig värme längs med Seine och runt Paris breda boulevarder. Det blev ett mandomsprov, då jag icke oväntat lyckades irra bort mig. Det blev en kamp mot klockan att försöka hinna tillbaka till lägenheten innan matchen Tyskland- Italien inleddes. Passet varade över två timmar och 1.8 mil avverkades i relativt högt tempo utifrån ett trafik- och fotgängar-perspektiv-pass. Sträckan var i vilket fall ett mycket välbehövligt sådant att ha med i löpbagaget.

 

Mitt första pass sedan 1.8 mil bataljen i Paris det vill säga för cirka 3 veckor sedan. Regnet öste ner en jämn strid i ett relativt kvavt Norrköping; sträckan var Ektorp-Kungsgatan-Vidablick tur och retur. Jag fick direkt en aha upplevelse när benen kändes så där skönt pigga som de kan gör typ var 15:e gång. Höll ett riktigt högt tempo i 9 km, tills djävulen på axeln kommenderade mig att sluta springa. Jag kände mig nöjd med passet so far, så jag lydde den lille på axeln. I vilket fall som helst var detta min bästa runda sedan januari 2011, något som bådar bra inför Bråviksloppet som för övrigt går av stapeln den 8 september. Höll en hastighet på 12.1 km/timme och ett medeltempo på 4:57 minuter per kilometer, sluttiden blev 49:32 minuter. När jag kom hem så var jag både trött och kreativ samt kände att både kropp som själ blivit tillfredsställda. När jag spelat squash blir jag bara trött, men oftast när jag springer blir jag osannolikt kreativ och tycks ha lösningar på all världens och vardagens problem. Det tycks i mitt fall vara en stor skillnad mellan de båda sportaktiviteterna hur lyckorusen utsöndras, för mig är löpningen utifrån det perspektivet överlägset squashen.

 

Två tunga förluster mot Magnus Hjortberger och Johan Steen var upprinnelsen till min troliga och mindre ärorika degradering till division 4. Mattias Magnusson och Börje Bjuström inträde i grupp 3 hade sett till  att den blivit riktigt jämn och oviss. Min nyckelmatch var mot Magnus Hjortberger, en match där jag drabbades av någon form av trötthetshybris redan efter 1 set. Jag tog irrationellt helt slut; Hjortis varför övrigt  lika förvånad som jag själv. Det ledde till en läkartid den 8 juli på Kneippens vårdcentral, vars syfte är att kolla mina värden. Vad är det som dränerar mig på energi, då jag tränar 3-4 gånger per vecka? Jag dricker i undantagsfall, varken snusar och röker, äter bra mat och så vidare.

 

 


 

 

Continue Reading »
No Comments

Barndag i Söderköping med familjen

Ett exceptionellt välarrangerat evenemang med barnen i fokus från klockan 11.00 till 16.00 i symbios med ”Ramunderbergets dag”. Ett taskigt väder hade som vanligt kunnat stjälpa hela konceptet, men vädergudarna var på sitt allra bästa humör och gav oss besökare ett optimalt väder att tillbringa en halvdag i Söderköping, enda nackdelen var att försöka sålla bland den mängd av aktiviteter som erbjöds. Arrangörerna hade spritt ut aktiviteterna på 12 olika platser runt stadskärnan, och 3 av dem lite utanför. En uppsjö av prova-på-aktiviteter fanns för barnen, till exempel ponnyridning, bowling och fiske. Under hela dagen gick Tufftuff-tåget varje heltimma runt de olika aktiviteterna. Allt under dagen var i stort sett gratis, något som bör applåderas.

Vi anlände strax före 11.00, och kastade kvickt av oss jackorna då vädret strålade samman med vårt humör. Den stora parkeringen vid Vikingavallen var gratis, ett stort plus i kanten i syfte att inte irritera regionala turister i själva inledningsfasen. Den första timmen blev en orgie i gratis fiskdammar, barnen var så till sig att de nästan började stamma; det är skönt med kapitalistkommunism. Jag fick mitt lystmäte genom att beträda Kaffebönans trösklar. Ekologiska, hälsosamma och snygga produkter i mängder. Det var ett smärre mandomsprov att låta bli att köpa de snuskigt goda pralinerna som hånlog mot mig i butiken som: körsbär, Cointrue, apelsinlikör, hallonwhisky. Det blev istället ekologisk grillkrydda, mangotvål och Kung Markattas ekologiska kakao. Musiken på Rådhustorget var oväntat bra och de som framförde kvalitativ barnmusik var Fairytale med Superstars och Lisa Tilling i spetsen. Clowner, pyssel, ansiktsmålning, dansuppvisningar, tipspromenad var andra uppskattade aktiviteter som utspelade sig vid Storgatan och Rådhustorget.

En sak som jag instinktivt gillade var upplägget med att 12 restauranger hade gått samman så att alla barn under 12 år kunde äta special-barn-menyer för endast 30 kronor, och barnfika för endast 15 kronor på fem andra ställen. Det var en utmärkt strategi i syfte att hålla kvar människor från klockan 11.00 till 16.00; ett vansinnigt smart marknadsföringstrick. Vårt val föll på Österns Stjärna det vill säga kinesisk mat. Med facit i hand utifrån hur lite barnen åt så kändes priserna ännu mer berättigade, jag åt desto mera – tyvärr. Dessvärre ingick världens mest dysfunktionella råvara i min Wokade kyckling med ris, nämligen snorsliskiga champinjoner. Det tog mig 20 minuter att bara plocka bort allt som liknade dylika tingestar. Jag kommer aldrig att fatta storheten med svamp, aldrig. Det blev i vilket fall en kall god öl till eländet. Under tiden som vi åt passerade något som måste ha varit världens största ambulerande brandbilsparad. Jag trodde inte mina ögon när jag själv hade nöjt mig med 3 antika röda åk, men de tycktes vara oändliga, en upplevelse i sig och troligtvis helt ideellt också. Det visade sig senare vara 27 stycken och faktiskt vara Sveriges största veteran-brandbils-rally. De kom från Luleå till Malmö; de äldsta visade sig vara från 1926; de som anordnade spektaklet var Brandkårsmusset i Simonstorp och Brandhistoriska Sällskapet.

Övermätta lämnade vi Österns Stjärna bakom oss för att flanera vidare till Kanalhamnen. Det var ett myller med människor som mötte oss, Smultonstället var smockfullt och kön till detta glassmecka övermäktig för en familj med två otåliga barn. Det blev ändå glass på Smultronstället, men inte sittandes, utan vid sidan om, ett mer ekonomiskt alternativ. Jag tog mig glass över huvudet när jag köpte en gammaldags våffla bestående av två kulor, mjukglass, grädde och sylt. Vi blev kvar ett tag till vid detta vackra område med Ramunderberget som urläcker bakgrundsvy.

14.00 tog vi gratisbuss från Stinsen till Sofies gård, cirka 1½ km från Söderköping. Här kan man rida ponny, klappa, kaniner, getter, katter och hästar, ett utmärkt sätt att lära känna dessa djur aningen bättre, barnen tycker i vilket fall att det är lika roligt som alltid att få klappa de pälsbeklädda. Vi blev kvar där i 40 minuter, sedan traskade vi till parkeringen, innan dess handlade vi på Ica supermarket.  När vi kom hem fortsatte barnen att leka, medan Marie och jag intog soffläge, vi var helt utslagna och gravt övermätta. Fem timmar med sol, barn och en uppsjö av aktiviteter tär på krafterna. Jag var faktiskt seg resten av dagen. Men det var onekligen en toppendag för såväl barnen som för oss själva. Visst, ekonomiskt sett blev det en slant, men livskvalitet kostar helt enkelt.

Ruzzel hybris

Mitt maniska Rumble spelande inleddes för några månader sedan med endast två motståndare i mitt spelbagage: min fru och Sjödin. Det hela låg ett tag på is, men i och med Rolf Okons inträde med dem stora pojkarna skedde en osannolik vändning. Rolf är snuskigt kvick i käften, hatar att förlora och tror att han är bättre än mig i allt. Dessa faktorer samt att han jobbar kvar på Kontorab ligger till grund till vår dysfunktionella spelkommunikation. Det gäller att få ihop så många ord som möjligt under 2 minuter, man kör i 3 omgångar, vilket innebär att varje match består av 6 omgångar dvs 3 vardera som i slutänden mynnar ut i 12 minuter per match. I skrivande stund leder jag med osannolika 324 vinster mot Roffes 82. Det innebär i speltid ungefär 40 timmar på två veckor per person. Min bästa runda är 2667 poäng, bästa match 3534 poäng, högsta antal ord 73 stycken. Antal matcher 552 stycken varav 440 stycken varit vinster och 111 stycken förluster. Wordfeud är beroendeframkallande på sitt sävliga sätt, men Rumble är också beroendeframkallande på sitt stressiga sätt. Fördelen med detta spel är att en match tar 12 minuter om båda parterna är med på noterna. En annan positiv sak med spelet är att det finns statistik på alla ens rekord och mot dem man spelar mot.  För min del kompletterar Wordfeud och Rumble  varandra på ett osedvanligt bra sätt, tyvärr har min fru Marie en helt annan åsikt om detta, en helt annan åsikt.

Fotbolls-EM – äntligen

Ett stort mästerskap som EM är i mitt fall synonymt med ett antal tips; denna gång är det värre än någonsin. Med före detta jobbarkompisar på Kontorab har jag tre: 1 x 2 tips, vilket jag i samklang med min son David och min fru Marie. Det blev 1 tips med Jocke Anderssons polare, ett resultattips. Samma personer är med i Aftonbladets EM-managertips där jag också har med ett lag och i skrivande stund faktiskt leder. Sist men absolut inte minst har vi det ultimata EM-tipset iordningställt av superstruktören Joakim Stenman. Kostnaden är 230 riksdaler men värt varenda krona. Man ska välja 7 målskyttar och välja vilka lag som går vidare, var de hamnar är också poänggivande. Det är bara tillåtet med ett byte av utespelare/målvakt under turneringen, vilket innebär att det är viktigt att tänka strategiskt vilka lag som man tror går vidare i turneringen. En annan viktig faktor är valet av målvakt, då en hållen nolla genererar i två mycket värdefulla poäng, något som mitt val Manuel Neuer i Tysklands mål hörsammade.

För mig och många andra män är stora fotbollsmästerskap signifikativt med ett legitimerande öldrickande, utan att motparten lägger sig nämnvärt i; typ en 3-veckors-frizon. Dessa tre veckor så åtnjuter man en form av immunitet mot ”måste du ta en öl till”. Det är en positiv ingrediens dessvärre är det i många fall sorgligt nog källan till familjebråk och otäcka konflikter. Jag håller mig till 2 öl per kväll, med något enstaka bakslag.

Jag kunde nästan ta på stämningen såhär inför EM-inledningen. Det skulle bli så himla spännande och trevligt. Sådana arrangemang har det gemensamma att det sammansvetsar alla typer av ett land invånare., Sverige är definitivt  inget undantag. Sveriges chanser är dock små, de kan klara att gå vidare till kvartsfinal, men oddsen att slå ut Spanien är minimala, men som sagt Sverige är världsmästare att slå i underläge. Tyskland, Spanien, Holland och Frankrike är huvudfavoriter. Jag satsar på att Tyskland med deras disciplin, urkraft och goda sammanhållning står som EM-slutsegrare. Tyskland visade dessvärre inte var skåpet skulle stå spelmässigt, när ärligt talat Portugal var förtjänt av ett mål. Ryssland däremot spelade klapp-klapp-fotboll såsom jag trott att Holland och Spanien skulle spela. Matchen Ryssland-Tjeckien var för övrigt den mest välspelade och bästa hittills.

Tv 4 och SVT delar på arrangemanget på gott som på ont. Det negativa med TV4 är givetvis all reklam som förtar helheten, det känns som det är mer reklam än vettiga intervjuer och välbehövliga analyser. En av mina favorikomiker är David Batra; jag skrattar så fort jag ser eller hör människan. I SVT  hittar vi den trevliga Daniel Nanneskog, en kille som sköter sig sig utmärkt utan att bete sig som en megabesserwisser. Dessvärre associerar jag hans röst med David Batras, jag har svårt att ta hans slutsatser på fullaste allvar då jag istället förväntar mig att bli serverad ironi, sarkasmer eller nya gags.

Fotbollsmästerskapet har lämnat en syrlig eftersmak efter sig, genom att helt enkelt inte infinna sig där längre. Det blev helt enkelt en trivsam rutin att följa tipsen, spelarna och lagen inför, under och efter matcherna. I symbios med evenemanget drack jag alltid 2-3 väl avkylda öl, och spelade Rumble i halvtidsvilan. Tillställningen fick agera kvällspolare i hemmets lugna vrå, då Marie är totalt ointresserad av fotboll. Tipsen föll successivt bort en efter en, till sist var det bara Aftonbladets Managerspel som stod för en potentiell vinnarchans. Jag ledde nästan inför näst sista omgången, ett spel som jag kommit bäst fyra på, vilket i sig var tillfredsställande då alla de 6 deltagarna är ytterst fotbollskunniga. Hade bara de lata gräsbetarna gjort ett mål så hade jag vunnit allt, men så blev det inte, utan det blev polaren Jocke ”Spurs” Andersson som kammade hem 500 riksdaler och äran.

Den sista matchens första halvlek blev oväntat i dubbel bemärkelse en av turneringens bästa. En fartfylld tillställning som böljade fram och tillbaka dessutom med snygga mål. Tyvärr drabbades det bräckliga italienska psyket av den sydländska sjukan, när de blev tvungna att agera med 10 man mot Spaniens 11 bolltrollare. Jag hade velat sett att man föll med flaggan i topp, vilket skulle innebära att man satsade allt framåt med tanken att 3 eller 4–0 inte spelar någon roll. Nu blev det en istället en one-team-show, och ändå 4-0 till spanjorerna. Rätt lag vann i vilket fall som helst, nu när Tyska laget kollapsat. Aftonbladets och expressens fotbollsbilagor hade haussat upp Athletic Bilbaos stjärna Fernando Llorente till bristningsgränsen. Han fick knappt någon speltid alls, något som ytterligare förstärker Spaniens osannolika trupp. Tyvärr så blev jag och indirekt alla mina tips drabbade av denna dysfunktionella fotbollsspådom.

Sveriges insats vill man till stor del helst förtränga. Det hade varit så snuskigt kul om de gått vidare, vilket hade varit ett faktum om de inte förlorat mot Ukraina. Sverige föll definitivt inte med flaggan i topp i den matchen precis. Likt håglösa och paralyserade amatörer avverkade de matchen, vare sig utan finess och mod.  Att Hamrén stuvat om bland positionerna underlättade troligtvis inte processen att vinna denna nyckel till en hägrande kvartsfinal. Då hjälper det inte att spela bra mot England och Frankrike, även om det mildrar fallet. Vi får glädjas över att Mellberg var kung på mitten (i två matcher), Wilhelmsson en outnyttjad men effektiv och underhållande joker och att Zlatan stod för turneringens vackraste mål.

Jag blir också irriterad av att alla ska försöka övertala Mellberg att vara kvar i Landslaget. Varför, det är irrationellt uti fingerspetsarna. Killen gör några av sina bästa insatser i Landslaget av den anledningen att han ska lägga av där. Det är väl fantastiskt att lägga av när man är på topp och dessutom med ett sådant avslut; bättre läge en detta får man inte. Det är lite typiskt svenskt att först försöka i sann Socialdemokratisk anda få en person att ändra ett beslut och sedermera skuldbelägga densamme för att han inte gör så. Jag tycker istället att Sverige ska lotsa in några unga hungriga killar med Majstorovic, och låta dem få chansen att axla manteln. Efter det så ska Majstorovic plockas bort och några andra kandidater infogas ytterligare. Det är viktigt att ha tillgång till minst tre mittbackar som alla måste få adekvat speltid, annars står Sverige med två killar som prenumererar på platserna som mittbackslås i 4-6 år. Vad händer om någon blir skadad, eller helt enkelt är ur form? Sverige har de senaste 25 års perioden inte haft tillstymmelse till en plan-B, det kanske är dags för en sådan nu.

Bråviksloppet och Squashstegen

Två matcher i squashstegens division 3 avverkades under dessa 3 veckor. Jag vann relativt komfortabelt mot Markus Lundberg med 3-1, men förlorade en välspelad match mot Johan Steen med 3-0. Den mannen kunde springa länge och mycket, vilket blev mitt fall, han kämpade som bålgetingstucken gladiator.  Jag mötte för första gången på 1½ månad den adrenalinstinne Lino Ferrari och blev totalt utspelad däremot vann jag och Magnus Hjortberger varsin match i en hemsk squashtillställning, där felträffar var en del av själva spelet. På grund av den känsliga vaden som nu faktiskt tyckts blivit bättre skippar jag Bråvikskloppets halvmara för att istället inrikta mig att slå förra årets halvmediokra 10 km tid, och dessutom inte försöka springa fel 25 meter ifrån själva målet. Det känns bra att vara rationell istället för att anamma förträngningsstrategin i syfte ”att iallafall springa halvmaran i Lindö”.

Mitt återinträde i löpspåret skedde i Vrinnevi , sträckan var 1 mil, för övrigt min första mil på 8 veckor. Upp med tuppen 06.45 för att klockan 10.00 möta upp Joakim Andersson vid minigolfbanan. Vädret var optimalt, precis som min klädsel, dessvärre tycktes det mest väsentliga vara under isen, Tempot sjönk på min befallning från ett högt till ett betydligt lägre, för att 1 km från mål avstanna helt. Mitt träningspsyke kollapsade och jag hade inte motivation att springa en ända meter extra. Den asketiske Jocke sprang dock likt en dopad finne hem medan jag ångestfullt lunkade hemåt. Som straff lyckades jag med konsttyckes att gå bort mig bland de oändliga stigarna. Utifrån ett kaloriperspektiv var det utmärkt då det blev 3 extra km, utifrån ett lokalsinneperspektiv var det mindre bra och utifrån ett träningsperspektiv var det  explicit bannlyst att börja gå. I vilket fall som helst blev detta startskottet inför Bråviksloppet som går av stapeln den 8 september. Jag är väldigt glad över att det är några månader kvar att hinna slipa formen.

Jag slutade 3:a i Squashstegens division 3 efter två förluster och två vinster. Den sista matchen i gruppen mot Magnus  Hjortberger var den match som jag var riktigt nöjd med, vi spelade förövrigt bra båda två. Långa backhanddueller varvades med färre kantslag än vanligt. Matchen mot Markus Lindberg vann jag med ett uselt spel, min räddning blev att han spelade ännu sämre. Jag hoppade också in i Företagsseriens finrum genom att ersätta Fredrik Malm. Lino Ferrari och jag spelade mot Smash, det vill säga Tomas Hadenius och Jörgen Pettersson. Lino pulvriserade dem båda, medan jag själv blev pulvriserad. Jag köpte för övrigt ett gudabenådat toppenrack från England. Racket kostar i Sverige runt 1400 kronor, här fick jag ge 450 kronor. Passade på att köpa squashbollar som på Squashcenter kostar horribla 49 kronor styck, på Sportsdirect blev styckpriset osannolika 14 kronor per boll. Servicen var dessutom helt klanderfri: snabb, tydlig, enkel, billig och bekväm.

 

Continue Reading »
No Comments

I Vångaskogen med min frus pappa

Upp med tuppen för att någon timme senare vara  framme vid vackra Restad, 1000 meter ifrån avtagsvägen till Vånga. I ensamt majestät tornar en Astrid Lindgren miljö upp, med hagar, hedar och kor. Där bor sedan 1986  Maries föräldrar: Kalle och Gull-Britt Widholm. Vi hade förra veckan kommit överens om att detta datumet var då som jag skulle agera skogsröjare i deras exceptionellt stora hage. Jag hade självklart hoppats på 15 grader och sol. Istället för bar överkropp blev det långkalsonger, gummistövlar och 3 tröjor i symbios med snålblåst, regn och 1 plusgrad.

Det gamla hederliga kroppsarbetsprocessen inleddes klockan 09.00 med att frakta dygnblöta trädstammar och grenar istället för torra fjäderlätta sådana. Handskarna blev genomblötta redan vid första grankontakten, och jag tyckte jag redan såg ljuset via en  annalkande kallbrandkänning; det var frusna fingrar av den högre skolan. Efter 1½ timme så hade endera fingrarna domnat eller så var det så att det aningen varmare ute dessutom hade solsken avlöst ett dystopiskt regn. Tiden rann på i osedvanligt snabb takt, och 3 timmar senare var vi helt plötsligt klara. Den stora belöningen förutom kroppsarbetsträningen var Gull-Britts vardagslyxmiddag. Hon hade denna gång lagat till en gudomligt god gulaschliknsande soppa samt en delikat hallon-, blåbärssmulpaj med vaniljsås. För mig var detta himmelriket på jorden, och jag åt av glatta livet, inga dieter i livet kunde hålla mig ifrån matfrosseriet. När jag kom hem så blev jag liggandes ett par timmar på grund av kroppsarbetsovana och god mat.

Record store day

Den 21 april firas sedan 2008 skivbutikernas dag. Syftet är att sätta fokus på den unika bredd och det djup, i både kunskap och sortiment , som finns hos alla entusiastiska skivhandlare runt om i landet samt att fira kärleken till musiken. Initiativet är välbehövligt, men också aningen tragiskt att det skulle behöva gå såhär långt. Olagliga som lagliga musiknedladdningar och bekväma streamingtjänster som Spotify med flera tar allt större del av lyssnarkakan. Det är i och för sig inget konstigt, då det dels är billigare, enklare och framförallt extremt miljövänligt. Små genuina skivbutiker som Vaxkupan är osannolikt sällsynta, och jag tycker att vi Norrköpingsbor ska vara stolta över denna ”relik”. Vi ska definitivt däremot inte slå oss för bröstet genom att vi har en av landets intressantaste skivbutik, vi måste också handla där för att ha kvar denna kulturella fornlämning. Se hur det gick för alla de vackra biograferna i Norrköping, ingen av dem är kvar vilket i sig är oförklarligt då fula ruckel i stan kan bli k-märkta, men inte en enda biosalong av lyxigt snitt.

Att köpa LP/CD har för för mig varit ett lika vedertaget inslag på mina alla resor precis som att äta gott. Jag har de senaste 7-8 åren successivt reducerat denna shoppingföreteelse från att inte leta alls. Det beror främst på att det finns få skivbutiker att gå till, men också att jag beställer i stort sett alla mina CD-inköp på Ginza, och har egentligen inget behov av att leta efter nyheter, tråkigt men likväl sant. Som tur är vidmakthålls en viss försäljning via vinylförsäljning. Jag själv har inte köpt vinyl på minst 20 år, och förstår inte riktigt denna nykomna nostalgitripp. Några argument är: bättre, naturligare och varmare ljudbild, en annan att det är mer personligt och plats för mer  och estetisk information. Det kan nog jag hålla med om, men att hålla på att vända från sida a till b känns inte riktigt rätt, den tillbakagången vill jag inte deltaga i dessutom tar de osannolikt stor plats. Jag har hos Maries föräldrar 20 skivbackar fyllda med LP skivor.

Ofrivilligt träningsuppehåll – Voltarenkapslar och Rehab

De första squashpassen efter Madrid Halvmaraton blev tillika också mina två första matcher i squashstegens division 3. Jag förlorade inte oväntat mina båda inledande matcher mot Magnus Hjortberger och Eric Widström. I min tredje match var jag till skillnad från de två första matcherna stark som en påtänd sork, jag upplevde att jag kunde slå bollsaten genom glasväggarna. Jag vet faktiskt inte varför; kaffe konsumtion var visserligen skyhög men inte värre än vanligt. I vilket fall som helst blev detta min värsta fiende, då jag slog på allt som rörde på  sig -  på volley, vilket bland annat innebar att slagen visserligen var hårda, men i stort sett kunde hamna var som helst. Min motståndare Jesper Karlsson halvstukade foten något som fick honom att chansspela. Jag har aldrig varit med att bollen mot alla odds gick in 5-7 mm ovanför röret typ 95% av alla försök. Mentalt som verbalt förstummad så låg jag hux flux under med 2-1 i set. På något oförutsägbart sätt lyckade jag vända processen och vinna komfortabelt med 11-3 i 5:e och avgörande set. Dock en eloge till min osannolikt kämpande motståndare, men denna vinst var snuskigt välbehövlig för såväl mitt psykiska välbefinnande som att inte åka ur gruppen.

Jocke ”Spurs” Andersson ringde mig tidigt på lördagsmorgon när jag just bestämt mig för att skippa dagens löpning. Mina argument var lika usla som vädret ute, vilket i sig var ett huvudargument. Min ömmande vad, kaffe som inte fick mig pigg, och troligtvis en släng av cancer stod på jag-vill-inte-springa-listan. I vilket fall som helst så fungerade Jockes otåliga, men auktoritära röst som en löpningskatapult. Med jag-hänger-väl-med-då-syndromet i bagaget kastade jag på mig kläderna och en näve Voltaren gel. Kylan tycktes kunna penetrera märg som ben, och jag bad till gud att vi inte skulle få motvind. Mr Andersson bytte om, sedan sprang vi från Hagebygettot mot Vrinnevi och 5 km rundan. Vi höll ett 4.45 min/km tempo, något som dränerade mig på energi medan Jocke tycktes vara helt oberörd, det vältränade svinet. Efter 8 km i mitten av en brant backe la mina vader och mitt psyke av, och jag stannande tvärt för att några meter senare börja gå de 2½ km tillbaka till Ektorp.


Har börjat knapra Voltarenkapslar som den bästa elitknarkaren; det blev nästan 3 hela förpackningar under 3 veckor. Det positiva var att  vadsmärtan samt mitt haltande reducerades med 90%, nackdelen var väl just att det är en läkemedelsillusion som uppvisar sitt rätta ansikte så fort jag slutat med tabletterna. Sedan bör man definitivt inte läsa på innehållsförteckningen, för då har man snaskiga mentala problem framför sig. Vecka 16, 17 och 18 var veckor som indirekt fick fungera som återhämtning, rehabilitering och uppbyggnad av vad, hälsenor som framsida av lår. Måhända en paus som i de bästa världar för med sig en starkare squashspelare och långdistanslöpare. Tyvärr gynnade detta inte mig kortsiktigt, då hela Grabbhalveträningen frös inne precis som all form av squashspelande, men som sagt det kan vara guld värt ur ett längre förbättringsperspektiv.

Knäböj mot en vägg: Stå med ryggen mot en vägg och placera benen en bit framför, ska vara 90grader i knäleden. Gå ned i sittställning och håll denna position. Försök att hålla positionen så länge du orkar, och vila därefter lika länge innan du upprepar, max x 3.Jag följde dessa vedertagna instruktioner på inrådan från min kompis Stefan Hammarström. Det tog såklart något år innan jag väl satte igång. Ska jag väl inleda något så är det i mitt fall helt signifikativt med någon form av lista. Den ska dels fylla den adekvata funktionen att jag inte ska fuska med att utföra detta moment minst 3 ggr i veckan, dels ha som rekordlista, i syfte att ha någon form av träningsambition förutom att just bli starkare på framsidorna av låren. Hitintills har jag fullgjort mina egna uppsatta mål och gjort så över 3 veckor, förhoppningsvis en rutin som ska fortsätta länge. Från första försöket på 1:41 minuter till min bästa tid på  5:16 minuter några veckor senare. Den första omgångens rekord  är 2:27 minuter, vilket i mitt fall är en ruskig förbättring, då jag inte kom över 40 sekunder första gången jag använde tidtagning

 

 

Continue Reading »
1 Comment

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu