Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ skräplagen ’

Den nödvändig skräplagen blev till sand

Äntligen! En lag som reducerar nedskräpning ifrån främst  übercurlade snorungar som reproducerat sina dysfunktionella föräldrars normfria verklighet. Från och med den 1 juli 2011 var det möjligt för polisen att på plats bötfälla den som skräpar ner. Nedskräpningen förargar, förstör och förfular parker och grönområden i kommunerna. Vilken turist återkommer eller rekommenderar ett besök i en stad fylld av motbjudande, illaluktande skräpanarki? Renlighet är  i mitt tycke en del av en stads kultur och en tydlig värdemätare hur en sådan mår. Jag tror dessvärre att en lag är helt nödvändig att applicera in i vårt samhälle, i syfte att förändra ett destruktivt beteende och eskalerande attityder. Det räcker att en person i en ”nedskräpningsgrupp” reagerar med att  det är bättre att vi bär bort skräpet, än ingen alls. Det är därför det är så oerhört viktigt att polisen tvärtemot vad de hittills uttalat sig om högprioriterar detta för att lagen överhuvudtaget ska respekteras och vidmakthållas.

Jag kan dock inte  förstå mig på varför den nya lagen inte innefattar cigarettfimpar. Dessa fimpar förefaller vara det vanligaste som folk kastar på våra trottoarer och gator. Frågan är som sagt hur mycket tid och resurser polisen kan lägga på att jaga notoriska nedskräpare, hur ofta en kastad tom godispåse eller energidryckburkar resulterar i en omedelbart utskriven böteslapp på 800 spänn eftersom polisen ser detta som en ytterst lågprioriterad förseelse, med betoning på just förseelse. Sett ur backspegeln cirka 1½ år efter lagens inträde har bara 391 förseelser blivit erlagda med böter. Det innebär att polisen inte ingick i en holistisk satsning ifrån samhället, utan körde sitt eget race. Samarbete över gränserna är det effektivaste sättet att få något ordentligt gjort, något som vi i Sverige är bäst i världen på att praktisera teoretiskt, dock inte praktiskt.

För brottet nedskräpning avses till exempel bortslängda snabbmatsförpackningar, glas- och plastflaskor, olika typer av dryckesförpackningar, engångsgrillar och andra engångsartiklar. Lagen har förebilder i städer som Singapore och Manchester  som båda är betydligt mer befriade och renare från skräp efter att lagen trätt ikraft. Jag och Steffe Hammarström gästade  för några år sedan den kliniskt rena staden Singapore där man bland annat inte får: tugga tuggummi, snusa, spotta, klottra, skräpa, äta på gatan, röka, dricka, släppa lös hunden, hålla din vän i hand, pussas, gena över gatan, sola topless, strejka, demonstrera, glömma spola på toaletten. Det blir dryga böter för dessa så kallade mindre brott. Till skillnad från Sverige så har Singapore mer gemensamt med metropolen London där storebror ser dig och  övervakningskameror följer dig på vägen; de finns överallt. Vi svenskar är som är inte lika dogmatiska som våra asiatiska vänner, men  får förhoppningsvis ta del av samma positiva attitydförändringar som skett via Singapores anti-skräp-vision.

Det  är däremot viktigt att kommunerna sopar rent framför den egna dörren när det gäller tillgången på papperskorgar i centrumkärnorna och parkerna. Rutinerna för tömning av samma papperskorgar måste helt klart ses över. På det här området bör kommunerna skärpa sig, folk ska inte behöva gå några kilometer i syfte att finna en papperskorg. Det är ingen ovanlig syn att vid busshållplatser eller vid bänkar att det irrationellt nog saknas papperskorgar, vilket verkar osannolikt idiotiskt, men sannolikt ur ett byråkratiskt perspektiv. Jag tycker också att papperskorgar i sig inte bara behöver vara funktionella, utan också vara vackra skapelser eller nyskapande sådana. Precis som parkeringshus behöver inte papperskorgar vara fula eller intetsägande utan kan präglas av såväl funktionalitet som estetisk skönhet och glimten-i-ögat-humor.

Continue Reading »
No Comments

Vad som komma skall?

Någonstans i Kairo Egypten; denna bild känns ganska avlägsen från vårt indoktrinerade miljötänk som vi har i Svedala, men som sagt attityderna i det svenska samhället har den senaste 20 års perioden förändrats radikalt. När det kommer till skräpnedkastning så har det skett en låt-gå-mentalitet, där föräldrarna inte själva lever som de lär, något som indirekt appliceras på deras avkommor. Det finns många andra orsaker, men det viktigaste är i detta fall att på många fronter vrida tillbaka klockan. Jag anser att utifrån turism-, demokrati-, trygghet- och moralperspektiv att det är viktigt  för en stad att agera förebild för sina invånare. I och med den nya lagen som trädde i kraft förra året så borde det rationellt sett blivit ordning på torpet. Icke sa Nicke, i Norrköping ser det lika hemskt ut som det gjorde innan. Problemet var att polisen och lagstiftarna inte synkroniserade sina agendor, i syfte att implementera en lag som respekteras, istället bortprioriterade polisen denna överträdelse, och vips var synergieffekterna som bortblåsta. Samverkan är så groteskt viktigt, och när det väl kommer till kritan så tycks det vara häpnadsväckande komplicerat att kommunicera mellan statliga och kommunala institutioner, även om alla egentligen tjänar på syftet – oförklarligt. Det finns städer där dessa faktorer anses överensstämma med min vision som exempelvis Singapore och Moskva, hoppas  att Sverige sällar sig till de länder där inte bara fagra ord och innehållslösa löften skrivs, utan där också konkretism får råda

Vårpromenader -  numera med lockbeten

Hanna och Frida har fått gått oändliga långpromenader sedan barnsben, med trevliga delmål såklart, i syfte att reducera barngnäll. Det har hittills fungerat långt över förväntan. Promenaderna har varit utmärkta tillfällen att leka i olika parker, lapa sol, äta glass, ta bilder, filma, läsa tidningen, men framförallt umgås med sina barn. Det senaste året har strategin börjat knaka i fogarna, då främst Hanna ser all form av promenadindoktrinering som helvetet på jorden; varenda extrameter är jobbiga enligt henne. Jag vet att det till viss del tillhör åldern, men mitt ego vill helst förtränga detta genom att fortfarande skräddarsy varierade promenadstråk med olika delmål. Efter 1 timmes hot och tjat fick vi till sist med Hanna. Till en början så var det obeskrivligt gnäll, detta reducerades successivt för att 10 minuter senare avta helt. Promenaden blev rätt kort och avgick från Ektorp till Skarphagen, Himmelstalund och tillbaka. Efteråt tyckte Hanna att det var hur trevligt som helst. Av  erfarenhet är jag medveten att nästa promenad lär präglas av samma måndag-hela-veckan syndrom, då hon redan glömt bort charmen med familjegemenskap, träning och aktiviteter och glassköp.

Samma vecka lyckades jag med konsttycket att infoga ytterligare en långpromenad, denna gång bestod lockbetena av en Top Model bok på Lekia, och första glassen på Halvars. Solen sken i takt med den livliga trafiken, gradantalet landade på 9 grader, men det blåste kallt, vilket förtog lite av årets första glassätning på Halvars. I mitt fall blev det en smaksammansättning av banan, viol och hallonlakrits, medan Hanna tog Caffé  latte med maränger, Frida dräpte i sig en bägare med päron- och jordgubbssmak. På vägen hem stannade vi till i två parker där operation jaga-barn inleddes, mina vader var som heliumballonger efter den bedriften, och barnen tyckte som vanligt att 40 minuter var alldeles för kort tid.

Tävling Madrid Medio maraton 2012

Inför Madrid

Vecka 9 bestod av 4 tuffa pass varav två löpningspass i 370 minuter medan vecka 10 hämmades av en förkylning, vilket innebar två pass på 132 minuter

Återigen begav Magnus Ström och jag själv till Kanotklubben i Lindö för att vara en del av triathlonkollektivet. Det blåste inte alls mycket, och det fanns inte tillstymmelse till halka, men det var däremot gråkallt. Detta var också premiärrundan för ”homobyxorna” det vill säga löpartights som jag fick i födelsepresent av min fru. Jag har tidigare alltid tyckt att den utstyrseln är bland det mest gay-aktiga som en man kan ha på sig. Mellan raderna har man hört historier som: ” har du väl sprungit i löpartights springer du inte i något annat”, men sådant snack avfärdade jag snabbt, det såg helt enkelt äckligt ut. Nu stod jag själv ombytt i ett par rediga helsvarta  ”homobyxor” av märket Adidas. Det var onekligen en märklig känsla att för första gången känna den perfekta löparupplevelsen utifrån ett klädselperspektiv. ”Homobyxorna” satt som klistrade runt mina håriga ben och följde följsamt minsta benrörelse – fantastiskt. Numera går dessa plagg under epitetet löpartights, inget annat. I vilket fall som helst blev vi fyra personer som valde att springa raksträckornas förlovade sträcka. Jag, Magnus Ström, Christian Johnsson och Fredrik Adolfsson. Fredda dikterade diktatoriskt vilken väg vi skulle ta, och det blev såklart den långa varianten. Från Lindö via Citygross – Vidablick – Himmestalund – Strömmen – Södra Promenaden och sen tillbaka till bilarna vid Kanotklubben. Allt som allt blev det en sträcka på 22.5 km det vill säga 1.4 km längre än ett halvmaraton. De andra tre sprang ½ km längre och var betydligt mindre tröttare än vad jag själv var vid målet. Däremot hängde jag på dem under nästan hela sträckan, det var bara sista 1½ km som jag sviktade. Om det var löpartightsen eller den kokainstinna starka koppen kaffe som  visade vägen låter jag vara osagt, troligtvis en kombination.

Veckan efter blev det ”back to reality” när jag och Jocke ”Spurs” Andersson vågade oss ut runt Hagebys nejder. Sträckan inkluderade Kättsätter, Skarphagen, Ektorp och tillbaka. Det blev 11 km med mycket bra löpningsförhållanden; det var bara solen som fattades. Jocke spurtade sista biten vilket innebar att han kom 100 meter före mig. Själv kände jag mig aningen tung och inte alls så lätta ben som vid förra långpasset. Löpningsfacit bestod av 11 km löpning på 56.30 minuter med en kilometertid på 5.08. Guds gåva till löparna: Garmin 305 strejkade för första gånget och dessa tider är inte helt adekvata. Sådde också några löpningsfrön till Jocke angående en halvmaraton i höst någonstans i Sverige. I och med detta pass har jag infogat någon form av löpningskontinuitet – ett gott tecken inför ett vårrusigt Madrid. Vecka 11  bestod av 3 pass på 327 minuter medan vecka 12 innehöll endast 1 pass a´la 80 minuter.

När man var inställd på att ha båda huvudkuddarna med och på sig klockan 10 en söndagsmorgon, ändrades planerna abrupt genom att Odda tidigarelade passet till 09.00. Det innebar att jag gick upp 06.30 istället, i syfte att få i mig en bra frukost i god tid innan passet för att bland att motverka håll. AIK var förkyld så jag åkte i ensamt majestät till kanotklubben i Lindö, där jag mötte upp Fredrik ”Odda” Adolfsson och Christian Johansson  Det var ett grå-kallt-mulet Norrköping som genomsyrade denna söndagsmorgon, men betydligt varmare än de två föregående dagarna. Istället för Lindövägens oändliga raksträckor blev det mestadels grusvägar via sträckan: Lindö-Marby-Risängen-Smedby-Styrstad-Ljunga-Marby-Lindö. Det kändes riktigt brafram till 18 km, då jag av hänsyn till Fredriks och Christians träning bad dem fortsätta i sitt tempo, medan jag själv minskade mitt. De två sista km var en uppvisning i krökt rygg och sargat mentalt tillstånd dessutom sprang jag åt fel håll. Väl vid parkeringen så visade adekvat tidtagning på 2 timmar 7 minuter och 20 sekunder under  de 23.5 km som genomförts. Det var min längsta löpning sedan Budapest maraton den 5 september 2009. Min maxpuls var så hög som 198 slag/per minut, min medelpuls 179. Den uppmätta hastigheten blev 11.07 km/h och snittet 5.25 min/km. Det vår återigen ett väldigt välbehövligt pass som jag aldrig hade utfört om jag inte sprungit med grabbarna triathlon. Jag glömde att ta med mig vätska i spåret något som troligtvis påverkade de sista km. I Madrid blir det förhoppningsvis shorts, T-shirt, värme, publik, vätskekontroller och 15 000 startande, något som lär förhöja de 2.1 milen.

Min squashsejour i tvåan blev en Juholtare, då jag vann 1 match och förlorade resten. Matchen som jag vann och dessutom spelade min bästa squash på länge var mot Jörgen Petterson, där jag tog en meriterande och välförtjänt 3-2 seger, han slutade  för övrigt tvåa i gruppen. I ärlighetens namn är det i 3:an som jag för närvarande hör hemma. 10 dagar innan loppet så mötte jag Magnus Hjortberger, det var inte 3-1, 3-1 förlusterna i sig som grämde mig mest, utan att jag slog upp en gammal seglivad hälskada. I och med den så blev det inte ett inplanerat långlopp med triatlonkillarna, utan vila och ångest. Jag har inte haft problem med detta på hela året och så inträffar incidenten lika oväntat som enerverande. Nu blir det en balansgång mellan rehab och testa-på-hur-det-känns-träning istället för att fokusera på att bara slå en tid som var min grundtanke, nu blir blir det dessvärre en bära-eller-brista-situation-löpning i Madrid. Jag är medveten om att den pulserande hälsenan blir svår att tänka bort, men det positiva med det är att jag kanske inte tänker på hur trött jag egentligen är. Inget ont som för något gott med sig eller?  Jag är verkligen tillfreds med att inte vara elitidrottare, utan ser vistelsen i Madrid som en semesterresa i kombination med löpning. Prognosen visar på regn, något som är bra att skylla på om skadan inte är så allvarlig.

Jag gjorde min sista löpning samma dag som planet till Madrid skulle lyfta. Det blev den vedertagna sträckan på 1 mil mellan Kungsgatan-Vidablick-Kungsgatan. I ett gråmulet Norrköping med en halvstorm i bakhasorna sprang jag till en början ytterst motvilligt; det var bara antikrist själv som fattades utifrån ett klimatperspektiv. Efter några kilometer med anorektiskt lätta ben blev jag nästan halvkristen, då den dysfunktionella hälseneskadan tycktes vara som bortblåst, hur det nu var möjligt. Det enerverande pulserande hade nästintill upphört, och jag hade precis bevittnat ett mirakel. Min tid blev 51.10 minuter, med en hastighet på 11.73 km/h och en kilometertid på 5.06 min/km. Medelpulsen höll sig runt 17g slag i minuten och maxpulsen stannade på 193 slag i minuten. Jag var mer en nöjd efter detta sista träningspass.

Loppet i Madrid startade i deras svar på Folkparken fast 93 gånger större. Startfältet var en eklektisk nationsgryta av adrenalinstinna löpare och löparskor. Vädret var obeskrivligt perfekt med ett gradantal som pendlade mellan 11-15 grader i det vinstilla Madrid. Jag hade införskaffat ett proteinpulver som skulle få exceptionellt starkt kaffe att framstå som mjölk, något jag hävde i mig 30 minuter innan loppet.  Detta var onekligen ett seriöst lopp, inga utklädda fjantar, över 15.000 förväntansfulla människor hade samlats i en av Europas vackraste parker, 13 744 av dessa tog sig i mål. Starten gick klockan 09.30, därefter följde en 9 km uppförslutning. När jag väl kommit in i tredje andningen avslutades loppet med 3 km oväntad uppförsbacke, något som dränerade mina lårmuskler på all kvarvarande muskelenergi. Dessa kilometer blev  istället en kamp att inte börja gå; jag vann den kampen. Generellt sett var detta ett utmärkt arrangemang, enda plumpen i protokollet var att de glömt att skicka med säkerhetsnålar till deltagarna, annars var allt annat klanderfritt. Bansträckan höll sig inom staden och inte på intetsägande industriområden eller förorter. Jarmo kämpade sig med en äkta odopad finsk sisu över mållinjen, jag sprang med honom den sista 1½ km. Vi var båda djävulskt nöjda med vår bedrift; nu kunde vi bälga i oss öl och vin i det fantastiska försommarvärmen.

Plats 1 Kipserem  Kiili Elind Kenya, Tid 1:02:07, Första milen 29:27

Plats 5706 Mats Widholm, Tid 1:47:00, Första milen 50:11

Plats 13 451 Jarmo Kolehmainen, Tid 2:21:52, Första milen 1:04:46

Första passet efter kraftprovet i Madrid skedde 8 dagar efter loppet. Det blev jag och Jocke ”Spurs” Andersson som utmanade Lindövägens oändliga raksträckor i ett dystopiskt  grågrått blåsväder. Det blev homobyxor och jacka på, i syfte att inte frysa ihjäl. Innan passet hade jag använt mig av Microlax, det vill säga ett medel mot förstoppning som tas analt, något som jag hade vaga och förträngda minnen från min tidiga barndom av. Det var minst sagt en laxerande effekt som dessvärre bibehöll sin funktion längre än det stod på förpackningen. Väl ute i löpningspose var det väldigt svårt att skilja på om jag fått håll eller rent av bajsat på mig. Det visade sig vara hållkänningar, inte det sistnämnda som tur var. Jag hade också med mig 4 tunga extrakilon, vilka var sviter av alltför många öl, snabbmat och lyxmiddagar i Madrid i symbios med all påskmat i Sverige. Det blev annars ett trevligt pass i ett hyfsat tempo där vi två tjattrade konstant, förutom sista kilometern, då jag hamnade i en krökt-rygg-position, och faktiskt inte orkade att kommunicera längre med min medlöpare. Jocke drog en annan väg hem medan jag fortsatte Norr promenaden mot Ektorp. Då framträdde lilldjävulen- på-axeln som manade mig med en nydiskad teflonpanna att helt sonika börja gå, gå, gå, gå, gå. Jag lyckades återigen spela denna obehagliga känsla ett spratt genom att springa hela sträcka. Ett minst sagt välbehövligt pass som jag ser som starten på nästa mål: Grabbhalvan den 5 maj samt Norrköpings första halvmaraton Bråviksloppet den 8 september. De 15.5 km fick sluttiden 1:20:30, med en hastighet på 11.55 km/h, medelhastighet på 5.11 min/km

Efter 3 veckors squashuppehåll så äntrade jag åter squashscenen mot den oförutsägbara squashspindeln Magnus ”Hjortis” Hjortberger. Detta var för övrigt min första match i division 3 efter att ha kanat ner från division två. Matchen i sig blev en orgie av felträffar och påspringningar, men emellanåt  bjöds  det på riktigt hyfsat spel. Hjortberger var obeskrivligt taggad, medan jag själv var ganska nöjd med att bara spela av  min första match. Det blev 3 klara 0 mot honom, medan jag vann vår andra dust med 3-1, men det som statistiskt räknas är första matchen. Hjortberger  visade sig vara minst dålig, men min dåliga förlusttrend bröts i och med min 3-1 vinst. Samma vecka, samma lokal mötte jag än annan motståndaren nämligen det italienska odjuret Lino Ferrari. Detta var vår första match på över två månader, och det blev dessvärre en pulvrisering av guds like. Jag fick agera bollkalle och hare i ett. Det blev 4-0 i matcher, och inte ett set så långt ögat kunde nå. Det positiva var att jag nästan fick springa ihjäl mig typ 500 idioten, samt att jag faktiskt lyckade försvåra min servar i sista matchen, vilket innebar att han inte kunde döda dem lika lätt, något som automatiskt medförde bättre och framförallt längre bolldueller.

V.13 bestod av 3 pass á la 193 minuter, medan vecka 14 blev helt träningsfri .V.15 blev ett återinträde in i träningsflitet med hela 4 pass i 336 minuter.


 

 

Continue Reading »
1 Comment

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu