Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ skorpioner ’

Mer moll än i A.O.R.

I ett avsnitt av Framgångspodden var Kay Pollak gäst. En av programledarens Alexander Pärleros avslutande frågor undrade denne vilken bok hans gäst rekommenderade allra mest. Hans beskrivning av den boken gjorde mig ruskigt nyfiken på att själv läsa den.

Boken Denna bländande frånvaro av ljus” är skriven av Marockanen  Tahar Ben Jelloun utgiven 2001. Att få tag i boken på svenska var som att dela ut hakkors till judar. På Bokus, Adlibris, Bokbörsen, antikvariatet och andra bokgömmor lyste den med sin totala frånvaro. Oväntat nog fanns den på Norrköpings Stadsbibliotek.

Den tionde juli 1971 genomfördes ett försök till militärkupp mot Marockos dåvarande kung Hassan II. Kuppen misslyckades och kungens hämnd mot konspiratörerna blev fruktansvärd. Femtioåtta av fångarna placerades i ett fångläger, Tazmamart i sydöstra Marocko på gränsen till Sahara, och kastades i hålor dit dagens ljus aldrig nådde. I detta gravdjupa ogenomskinliga mörker kom några att leva i arton år, under omänskliga förhållanden och ofattbart lidande.

Det är i stort sett handlingen där  Tahar Ben Jelloun ger röst åt en av de överlevande, Aziz Binebine, vars sanslösa berättelse ligger till grund för romanen.  223 sidor av ren überångest tillika ”hoppet är det sista som överger människan”, är kontraster som minst sagt fascinerar läsaren.

Det finns många böcker där horribla berättelser beskriver fångars vardag. Dock är Denna bländande frånvaro av ljus” den klart lysande stjärna när det kommer till fängelseverklighet. Aziz smörgåsbord av hemskheter höll på i 18 år tillika sextusensexhundrasextiotre dagar.

Det i sig var ögonbrynshöjande, men att ”graven” på tre meter  gånger en och en halv badade i ett becksvart mörker gjorde ju det hela så oerhört makabert jobbigt. Att takhöjden låg runt en och en halvmeter det vill säga att man måste varit dvärg för att kunna stå, utan att huka sig gjorde vistelsen  inte mer inbjudande precis.

Öppningen i taket var medvetet vinklat så att fångarna fick in lite luft, men inte tillstymmelse till ljus. Utöver detta fanns det ett litet hål på 10 centimeter i diameter, där naturbehoven gjordes. Fångarna fick bara komma ut i ljuset när någon av dem skulle begravas. Stanken av urin, bajs, svett, spyor, ondskefulla bakterier och tårar torde vara ett himmelrike för den asketiske, om den varit frivillig vill säga.

Om det inte varit kolsvart i cellerna hade det kunnat varit en minimalists dröm. Det fanns ingen säng eller madrass, inte ens hö att ligga på, utan de fick ligga direkt på ett kallt stengolv. Varje fånge fick dock två tunna filtar som var indränkta av desinfektionsmedel. Under sommaren så gick väl detta an, men under vintertid var knappast filtarna till någon hjälp.

Kylan var en fruktansvärd fiende. Man fick inte diarré av kylan, utan för att man var rädd. När kölden kom, domnade händerna bort och lederna stelnade. Blodet rann inte längre, det frös till is. Att somna var för många samma sak som att man inte vaknade dagen efter. Det gällde att försöka röra på fötterna, ta några steg i den klaustrofobiska graven  och tala för sig själv i syfte att uthärda kölden.

Fem liter smutsljummet vatten per dag hade de till sitt förfogande för att dricka och tvätta sig med, samt en sörja som man i civilisationen aldrig skulle kalla kaffe. Till mat serverades det alla dagar i veckan ett kalorifattigt hårt osmakligt bröd. Man knackade det i bitar, eftersom det så kallade brödet var så kompakt. De flesta hade dåliga tänder vilket gjorde brödet till ett mandomsprov att äta.

Till detta bjöds de morgon och kväll på  grumlig bönvälling utan kryddor. En gång i veckan var den kokt i kamelfett. Fisk och kött existerade inte, utan samma näring serverades i sextusensexhundrasextiotre dagar, det vill säga 18 år.

Deras tro var både källan till hopp och till att inte våga ta livet av sig. Är man troende som de flesta i dessa avgrunder var följde man koranens budskap: ”Allt ligger i Guds händer. Inte hata något ont som kan vara något gott. Den som tar livet av sig hamnar i helvetet och tvingas i evighet dö precis som han själv tog sig av daga. Den hängde  kommer att hänga sig för evigt. Den som bränner sig till döds ska alltid leva i lågorna och dylikt”.

En del av Aziz verktygslåda var några dogmatiska mantran. Att tro var att inte vara rädd. Självmord var ingen lösning. Prövningen i sig var en utmaning. Att göra motstånd var en plikt, inte ett tvång. Det finns de fem bönerna varje god muslim bör be. Jag som är agnostiker hade nog inte överlevt alltför många veckor i detta dunkla helvete. Hans medfångar dog av svält, köld, sjukdomar, näringsbrist och av förstoppning.

När man trodde att inget skulle kunna göra saken värre släppte ett befäl in giftiga och aggressiva skorpioner för hämnd på att fångarna gemensamt hade utfört en talstrejk. Vakterna blev vettskrämda, då de trodde att de förvandlats till Djinner, en form av Mellanöstern svar på demoner, ska inte blandas ihop med Socialdemokrater. De vidskepliga skvallrade för sina överordnade, vilket ledde till reprimander.

Fångarna fick nytta av sina tidigare skorpionkompetenser och organiserade sig i syfte att hjälpa varandra mot dessa otäckingar eftersom de inte kunde se genom mörkret. De fick lära sig hur de rörde sig, vilka ljud de åstadkommer, vid vilken temperatur de hugger, var de helst gömmer sig och hur de lurar sina motståndare att inte hoppa. Förutom skorpionerna var kackerlackorna det närmaste man kom husdjur.

Helvetet var ingen bild, inget ord för att besvärja olyckan, det fanns  inom och runt dem. De ägde detta helvete dag som natt, via konstant hunger och sömnlöshet. För att klara sig gällde det att sluta förhandla med hoppet; att inte längre hoppas på någonting alls. Det var just illusionerna som drev många till självmord; de som inte fattade  förlorade sig i förtvivlan och dog.

Att berätta gamla skämt för varandra, recitera Koranen och återberätta sagor, filmer och lyrik var några sätt som fick tiden att gå lite snabbare. Efter tretton år smugglades ett brev ut genom en vakt, detta ledde till ännu flera brev. Efter arton helvetiska år benådades de som fortfarande var vid liv av den nye kungen, pressad av människorättsaktivister och medier.

När Aziz släpptes ur fängelset hade han krympt 14 cm och fått en puckel. Hans bröstkorg hade deformerats med andningssvårigheter som följ. Ben Jelloun fick kontakt med före detta fången Aziz Binebine, intervjuade honom och skrev denna bok som kom ut 2001.

Aziz Binebine

Continue Reading »
No Comments

Sagolik intressant föreläsning

Ett eldhav stort som Globen omger oss. Det är 1000 grader varmt. En människa börjar kremeras vid 700. Håret och skägget knastrar när det brinner av, och det bubblar i hörselgången när öronen smälter. Fingrarna förkolnar utan att det känns.”

”-Jag dör nu, tänker jag och andas in hårt för att det skall gå fortare. Mina värderingar brann upp tillsammans med mitt ansikte den där natten.
När jag vaknade var det till en ny värld. En värld av skönhet.

Lasse Gustavsson är en före detta  brandman från Göteborg som hade turen att överleva en ohygglig olycka. Efter att ha bearbetat sin situation, förändrade han sitt sitt liv radikalt. Resultatet blev ett nytt liv med en ökad livsglädje från ett annat livsperspektiv.

Detta är ett utdrag ur Lasse Gustavssons inspirerande och tänkvärda bok: ” Leva vidare”.  Jag och Marie betalade 700 kronor för att få se  och höra denna fantastiska människa föreläsa på Folkborgen från klockan 18.30-21.00. Lasse hade en überbehaglig talarröst som pedagogiskt förförde och levandegjorde de exceptionellt tänkvärda visdomsorden. Mina förväntningar infriades med råge; föreläsningen kvalade med lätthet in på min topp-5-lista över intressanta talare. Det var en lysande och varm föreläsning om att vara medmänniska i en stressad vardag.

Lasses egenhändiga version av kommunikationstrappan var helt enkelt genialisk. Han applicerade sin  smittande livsenergi, kreativitet, omtanke, värme och humor på oss i publiken – ingen av oss lämnade föreläsning oberörd. Istället för att successivt glömma bort allt det tankeväckande försökte jag i min tur att hitta strategier som kan applicera Lasses visa ord till min egna livssituation. Den processen började med ett block, en bläckpenna och fortsatte som ett word-dokument för att sedermera sluta som en laminerad påminnelse på kylskåpsdörren.

Studieslutfasen – c-uppsats

Jag inledde min första handledning med Mats Pellbring den 8 november, min andra skedde de 17 november och därefter fortsatte processen via en mailkommunikation. De första mötena präglades utav att försöka bena ut c-uppsatsembryot till en mer strukturerad studie. Slutresultaten ska ligga runt 50 sidor exklusive förstasidor och bilagor. För tillfället känns det oerhört mastigt då jag ska vara färdig med arbetet innan juluppehållet. I nuläget måste jag snarast fixa fram 6 stycken spårvagnsförare som jag personligen ska intervjua de växer inte på träd.

C-uppsatsarbetet tuffar på och studiepusslets ordfragment blir enhetligare för varje dag som går. Tyvärr uppenbarar sig parallellt  fundementala bromsklossar som i denna uppsatsfas verkar lika oöverstigliga som Hagebybacken. Tre steg framåt och två steg bakåt genomsyrar min strävan att avverka sex stycken intervjuer med spårvagnsförare : jag pendlar mellan eufori och melankoli. Ena dagen ser det otäckt bra ut, för att nästa dag förbytas  i ren oförutsägbarhet. Får jag inte tag i sex stycken deltagare till studien så kan jag dels inte arbeta vidare med andra avsnitt i studien, dels så lär jag få stressa för att  överhuvudtaget klara av c-uppsatsen -  under jul- och nyårshelg.

Alexandro Almasidis – den gamle greken

Herrens vägar är outgrundliga; i syfte att ragga upp 6 stycken spårvagnsförare till min C-uppsatsstudie vände jag mig bland annat till en gammal klasskompis – Alexandro Almasidis. Vi gick i samma klass i grundskolan från årskurs 1 till 9 och vi inledde  också våra ”fotbollskarriär samtidigt i fotbollsklubben IF Sylvia. Han var en bra kompis under hela skolgången och tycks inte ha förändrats nämnvärt när han han blivit äldre; en trevlig och positiv prick. Den halvtimmeslånga intervjun följdes av en 4 timmars spårvagnsobservation som sedermera ledde till en fika som följdes av en squashbatalj med efterföljande kolhydratpåfyllning på Spicy Hot.

Samma kväll bjöd jag honom på middag för att han hjälpt mig att fixa 3 av mina 6 intervjuer. Det blev Harry´s runt niotiden som stod i fokus denna mycket kalla lördagskväll. Jag åt 300 gram kycklingfiléer med rödvinssås och klyftpotatis samt 3 kalla flasköl. Harry´s var knökfullt och det kändes bra att slippa tillhöra skaran som stod i kön utanför de varma lokalerna. Av alla människor inne i lokalen kände jag endast 4 stycken; Alexandro däremot kände massor av människor främst på grund av att Veolias buss- och spårvagnsförare dök upp på Harrys runt 22.00, efter att ha varit på ett gemensamt julbord.  Det var annars en trevlig kväll som jag valde att avsluta runt 01.00, då jag avdomnad cyklade hem. Alexandro var kvar till stängningsdags för att avsluta kvällen på McDonalds.

Innebandyrivalitet: BK Vingen VS  Finspång IBK


Lino gav mig dåligt samvete för att jag missade: ”årets match” mot Åby för ett tag sedan. Det  medförde att jag fick resa mig från soffan och ta bilen genom ett helvetesregnoväder till obygden, närmare bestämt Skärblacka och Mosstorpsskolans gymnastikhall. Det var förvånansvärt mycket människor i lokalen när matchen blåstes igång. Hafsigt, slarvigt eller rent ut sagt pissdåligt spel genomsyrade hela första halvleken. Finspång gjorde 0-2 när det var 4 sekunder kvar, snacka om opsykologiskt. 0-2 blev sedan 0-4 och Finspång drev stundtals en  lekstuga . Vingen kändes tama, de hade ingen säkerhet vare sig framåt eller bakåt. Linos prestation tillhörde väl inte hans 10 1000 bästa, men han lyckades reparera skadan genom att göra det enda rätta – bli skadad och sedermera  bli utbytt. Ett uddlöst Vingen gjorde några mål, men kunde inte stå emot verkligheten  – de var flera  klasser sämre än Finspång. Vingen tog bollen, sprang med den och blev av med den. Finspång däremot vårdade den ömt och hade ett kombinationsspel att tillgå, något som Vingen saknade helt. Det blev till sist 3-10, vilket Vingen ska vara nöjda med. Vingen ståtar med o poäng, medan Finspång tog sin andra skalp försäsongen. Åker inte Vingen ur division 1, så lovar jag att se The Human Centipede 3 gånger på raken – utan vare sig läsk eller lösgodis.

Reptilmässa i Folkborgen


Jag, Hanna och Frida ägnade lördagsförmiddagen med att se ormar, spindlar, grodor, skorpioner, tusenfotingar och ödlor. Majoriteten av besökarna tycktes instinktivt vara här för att  de var intresserade av dessa slibbiga varelser. De ville helt enkelt köpa fler kryp till sina  redan bisarra och irrationella samlingar. Barnen tycktes uppskatta reptilmässan, vilket var syftet med besöket. Till skillnad ifrån kattmässan så  tjatade de inte ihjäl sig att köpa hem något; även om de gjort det, så skulle jag aldrig köpa hem något så obehagligt. Reptilmässan anordnas av Tropikföreningen Alba och The Boa Group, de reproducerar en handfull liknande mässor runtom i landet. Förutom försäljning och en utställning hölls en rad föreläsningar i anslutning till mässan. Det var antimysigt att se ormarnas föda på ett alltför nära håll: krälande larver i olika storlekar, djupfrysta möss, levande råttor, insektshärdar och dylikt. Jag vet dessvärre inte vilket som var mest skrämmande – reptilerna eller köparna?

Träning och Tävling

Squashstegen i division 4:an inleddes med en vinst mot Markus Lundberg med 3-1 set. Jarmo och jag gnetar vidare varje måndag mellan 16.30-17.30 -  i egen hall. Vi har spelat runt 8 gånger, och han blir bättre för varje spelomgång som avverkas. Det var faktiskt Jarmolinken som introducerade mig in  i squashens subkultur. På den tiden var det  han som vann alla  matcher, och de otaliga läskvadslagningarna. Nu är rollerna som tur är helt ombytta, men trägen-vinner-syndromet gäller väl även finländare.

Fighten i Squashstegens division 4 fortsatte. Jag vann min första match med 3-1 mot Markus Lundberg. Träningsdosen för vecka 45 bestod av 4 pass a´la 210 minuter. Vecka 46 uppgick träningsfrekvensen till 3 pass i 215 minuter. Jag har på sedvanlig manér försummat löpningen. Det blev ingen 1½ milare denna vecka heller, utan jag blir istället tvungen att börja om med 1 milsträningen. Anledningen  till det beteendet är att man inte ska öka sträckans längd för snabbt, i syfte att undvika skador. Den rekommenderade successiva höjningen är högst 10% av bansträckningen. I mitt fall innebär det att jag nästa gång ska springa 1.1 mil. Det går inte komma ifrån att det är trevligare att springa på våren än på vintern. En riktig gråmulen dag i symbios med lite blåst och blöt terräng kan förta lusten på ett väldigt effektivt sätt. Det är min träningsakilleshäl; jag är helt enkelt inte tillräckligt ambitiös och motiverad att ta mig över vissa väderlekströsklar däremot är jag en djävul på att hitta alternativa ursäkter.

Squashstegkampen i division 4 blev ett smörgåsbord utav spänning och sifferkonstellationer. Jag vann min andra match mot Peter Hasselgren med 3-0 i set. Min tredje match spelades mot Kent Kullander. Har haft svårt spelmässigt att slå honom de senaste 4 gångerna, men denna gång stämde  det mesta och jag vann med 3-1. Det betyder i praktiken att jag endast behöver ta 1 set av Lars Ljungström i sista matchen för att gå upp i division 3. Fast det är nog inget jag bör fokusera på eftersom det inte riktigt är min nisch att sätta press på mig själv.

Träningsdosen blev denna vecka  ruskigt hög med 10 pass a´la 476 minuter. Det var förövrigt årsbästa när det gäller såväl pass som antal träningsminuter. Jag känner mig überstark helt enkelt, och helt fri från förkylningar och dylikt. Jag vill gärna tro att beror på att jag spetsat min kost med oändliga chili och piri-piri. Det känns också skönt att jag kommit igång med att springa igen; det har blivit 3 tuffa 5-km pass på kort tid, även om dessa bara utförts på löpband.

28:e middagar

Vi hade ett släpande restaurangbesök i bagaget och  inte hittat någon barnvakt till denna 28:e middag, så minimonsterna fick följa med denna kväll.  Valet föll på den enda restaurangen som vi inte besökt hittills i Norrköping – Mitropa. Jag hade ärligt talat ingen aning att de överhuvudtaget bedrev någon kvällsverksamhet. Namnet och platsen förfaller  ha funnits i minst i 90 år här i Norrköping. Det är faktiskt endast i 6 år som de har haft kvällsöppet, innan dess fungerade Mitropa enbart som lunchställe. När jag och Marie besökte Prag för några år sedan ballade jag ur, då jag skulle testa alla Tjeckiska klassiker. Denna kväll skulle i alla fall jag få min matrevansch, vilket inte blev alltför problematiskt, då det endast fanns tjeckiska specialiteter på menyn.  Det blev gulasch med knödel för min del, och tjeckisk fläskschnitzel med ungstekt potatis till Marie. Jag drack 2 flaskor av den goda tjeckiska ölen Bernard till maten. Efterrätten bestod av äppelstrudlar som smälte i munnen. Vi gillade såväl maten, servicen samt den familjära stämningen som omgärdade hela  lokalen och personalen.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu