Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ seriemördare ’

Cineasthörnan

10 december, 2013 by

Pixel – Eskapism

I mina ögon är Dexter världens bästa serie utifrån att ha varat hela 8 säsonger utan flagranta kvalitetssänkningar. Jag appelerade till högre makter att denna sista aviserade säsong skulle falla med flaggan i topp. Jag kan bara konstatera att de lyckades med att dels bibehålla kvalitetsapekten, dels binda ihop hela den röda tråden på ett fullständigt brilliant sätt. Serien hoppar 6 månader framåt från att Dexters syster skjutit sin chef LaGuerta framför sin bror seriemördaren. Deb har slutat i poliskåren och börjat om som privatdetektiv och knappt pratat med Dexter sedan den petitessen. Den avslutande säsongens huvudperson är Dr Vogel det vill säga den som formade och tyglade Dexters begär från att han var liten tillsammans med fadern. Den käre doktorn har ett dock ett mörkt personligt förflutet via dysfunktionella släktingar som gillar mörkt färskt blod mer än vad Dexter själv gör. Att knyta ihop en sådanhär kvalitetsstinn serie torde vara komplicerat eller i vilket fall som helst ett embryo till hybris. Balansen mella dessa harmoniseras mästerligt och bildar en holistiskt värdig avslutning på en av världens bästa serier alla kategorier. Jag kommer definitivt att sakna er: Deb, Battista, Masuka, Harry; Quinn och framförallt Dexter himself.

I kölvattnet av Ivanhoe, Rome och The Tudors landar detta välspelade drama The Borgias. Handlingen är förlagd till Rom år 1492 där spanske kardinalen  Rodrigo Borgia tagit  över som katolicismens överhuvud.  Han använder mutor för att bli påven Alexander VI, därefter ökar han på de kriminella strategierna för att bibehålla sin åtråvärda position. Till sin hjälp har han sonen Cesare som får bli hans ögon i kardinalkorridoren och Juan ögonen på de blodiga slagfälten. Jeremy Irons (1949, Cowes, England: The Mission, Deadringers, Scar i The Lion King, The man in the iron mask, Eragon) är seriens skarpaste upplysta stjärna och den som gestaltar den impopuläre spanske påven. Han har en karisma och aktriskopmpetens som kan besitta vertikala berg. Förutom detta vapen så är castingen makabert klockren med skådisar som är som klippt och skurna för sina roller. Det visuella smörgåsbordet, tempot, detaljrikedomen och självklart handlingen är andra flagranta pusselbitar som hittat sin rätta plats i tv-världen. Handlingen är verkligen intressant ur ett historiskt perspektiv trots stora amerikanska svarta hål från det förgångna. En annan förklaring till detta exceptionella historiska drama är den irländske regissörens Neil Jordand fingertoppskänsla (The Crying game, Michael Collins, Ondine, Brakfast on Pluto). En brilliant atmosfärisk serie som nästan når upp till Romes höjder, vilket inte vill säga lite.

M. Night Shyamalan pendlar mellan usel och genialisk. Genialitet i The Sixtht sense och Unbreakable, ren uselhet i Lady in the water och The last airbender. I After earth lägger sig han någonstans mittemellan. Handlingen utspelar sig långt fram i framtiden där mänskligheten för länge sedan övergivit jorden till förmån för Nova prime. I syfte att undvika ett asteroidbälte måste bestättningen landa på en planet som visar sig vara jorden. De enda överlevande från farkosten är legendariske Generalen Cypher Raiger spelad av Will Smith och hans 13-åriga son som han försummat under dennes uppväxt. Pappan blir liggandes halvdöd medan Kitai får greppa det sista halmstrået genom att ta sig förbi livsfarliga djur och växter för att kunna kontakta närliggande farkoster, en plats som ligger långt därifrån. Kitais högsta önskan är att bli lika bra soldat som sin känslokalle fader, nu får han chansen. Will Smith har inte gjort en enda filmälskare glad sedan I Robot, tyvärr blir inte After Earth den filmen som får mig att ändra uppfattning. Han är de färgades svar på Nicolas Cage. Han agerar anti-trovärdigt i symbios med tårdrypande usel dialog.  Jades Smith sonen i filmen tillika Wills egna son agerar stelare än doktor Alban och med ungefär lika stor karisma dessutom är kemin mellan dem obefintlig. Detta och halvtaskiga effekter gör så att filmen känns 35 minuter längr än den egentligen var. Jag har absolut sett sämre filmer än After Earth, men eftersom jag gillar denna typ av filmer så bidde det ändå ett halvt bottennapp.

Asgard är nästan lika förtrollande vacker som Vattnadal i Sagan om ringen trilogin. Det visuella är verkligen något att vila ögonen på. I uppföljaren har Thor – The dark world fått en budget av stora mått till sitt förfogande i kölvattnet av succén med The Avengers. I denna film tar han hjälp från sin minst sagt psykopatiske halvbror för att bekämpa ett hot som vill tillintetgöra universum för att ersätta det med ett mörkare sådant. Varelsen Malakit har dessutom en hantlangare som närmast kan beskrivas som en utomjordisk Hulk, så här finns det gott om antagonister att välja mellan. Den bitska lite brittiska humorn får gigantiskt utrymme, vilket jag bockar och bugar för. Det här är underhållningsaction på hög nivå, där handlingen går ut på att förhindra Malakit att utnyttja att planeterna konvergerar de nio världarna som Asarna har ansvar för första gången på 5000 år. Jag gillade faktiskt första filmen med Thor, och The Dark world är minst lika bra och definitivt lika rolig som sin föregångare. Tom Hiddleston’s (1981, Londom, England: Wallander tv-serie, The Avengers, War horse, Midnight in Paris, The deep blue sea) rolltolkning av halvbrodern Loki är klockren och nästan lika mycket huvudroll som Thor himself. Ironin har fått fritt spelrum mellan brödernas sköna och fräcka dialoger. En matinéfilm av stora mått som bjuder in biobesökaren till en berg-och-dalbane upplevelse fullspäckad med action och oneliners.

Trots adekvata medryggdunkningar i sann amerikansk anda är Pacific Rim i mina ögon en mer underhållande film än dennes förlagor som Godzilla och Transformers. Upphovsmakarna har dessutom studerat Avatar grundligt och typ uppdaterat Top Gun med ovanstående filmreferenser. Häxkittelns innehåll bildar ändå en muskellös hybrid som tilltalar mig. Pacific rim handlar om att aliens och monster som kommer för att erövra vår kära jord, men de kommer inte från rymden, utan istället från haven. I syfte att rädda mänskligheten från dessa förintare har jordens alla länder gått samman för att skapa ett vapen som kan matcha hoten. De monstruösa robotarna kallas Jaegers och styrs simulantat av två piloter. Handlingen är ultrasimpel, men karaktäriseringen av huvudpersonerna är väl tilltagna för att vara en genre som denna. Detta gör att jag faktiskt bryr mig ifall någon dör. I och med denna förutsättning frigörs alla andra faktorer som mycket coola visuella effekter och actionorgier. Guilermo del Toro är en personlig favoritregisör med filmer som Pans Labyrint, Blade och Hellboy i sitt filmbagage. Tyvärr har han blivit too much Hollywoodisk i sina senare filmer det vill säga sålt en del av sin spanska filmkonstsjäl till kapitalistdjävulen. Guilermo del Toro har  dock fått full tillgång till Hollywoods gigantiska leksakslåda där han troligtvis reproducerat sin barndoms fantasier till fullo – och jag gillar det oväntat nog.

Enders game har å andra sidan studerat Harry Potter, en knippe militärfilmer och Hunger Games. Detta är en sci-film med oerhört sköna visuella förstjänster. I hvudrollen finner vi en mini framavlad Elijaha Wood som krystar sig fram genom myriader av gruppnormer och hierarkier. Ender Wiggin axlar rollen som mänsklighetens sista hopp och hans allra tyngsta vapen är en irrationell logik i symbios med ett sjukt högt IQ. För mig blir denna militäronani aningen för mycket, även fast handlingen utspelar sig långt fram i framtiden i kombination med oförutsägbara aliens. En mogenfilm för ungdomar där gamlingen Ben Kingsley  (1943, Scarborough, England: Ghandi, Schindlers list, Species, Transiberian, Hugo, Iron man 3) är filmens allra största behållning. Likt en narcisstiskistisk lömsk giftorm manövrerar han sig genom halvtaskiga dialogformler. Harison Ford är en annan veteran som innehar en bärande roll i barnkrigsskolans innersta krets, men betydligt mer endimensionell framförd än sin äldre kollega. Ender Wiggins karaktär känns ihophastad vilket i mina ögon skapar en intetsägande karaktär som jag inte bryr mig om ifall han dör eller överlever sitt mandomsprov.

Continue Reading »

No Comments

Cineasthörnan

19 juni, 2013 by

Pixel-Eskapism

Ben Affleck ett före detta hatobjekt av guds nåde går oväntat från klarhet till klarhet för varje film han regisserar eller medverkar i numera. Från medioker till riktigt bra, från nolla till geni,  vilken förvandling. Vad som ligger bakom denna helomvändning vill jag helst inte veta, men bra blev det och Argo är inget undantag. Trots en orgie i patriotism är filmen underhållande och antyds vara baserade på verkliga händelser, men Hollywood har dessvärre en förmåga att kunna böja på sanningen i syfte att göra historien mera adekvat tillrättalagd. 1979 så tas amerikanska ambassaden i Iran i besittning och de som jobbar där som gisslan. Sex av dem lyckas rymma till Kanadas ambassad. Med tiden som värsta fiende kommer Tony Mendez (Ben Affleck) upp med en sinnessjuk plan, dock den enda planen. De skapar en fiktiv filmprocess som skenmanöver det vill säga att spelar in en fejkad långfilm i Iran, men teorin går ut på att smuggla de 6 amerikanarna ut ur Iran.  En sådan film som Argo har inte sina förtjänster genom att agera oförutsägbar, för det är den inte, däremot snygg, intressant och med bra inbyggd dialog. Givetvis alltför överskattad utifrån att den blev Oscarsnominerad, så bra var den absolut inte, men helt klart sevärd, då jag egentligen inte alls är förtjust politiska thrillers.

Mina föräldrar satte alltid mig och brorsan i första rummet, men det innebar också att någon eller båda jämt var hemma. Men en gång när även brorsan var borta så hade jag Evil Dead i min hand, en VHS som skulle bli mitt kvällsnöje i symbios med 1 liter glass och chokladsås. Jag hade redan då sett massor av skräckisar, men inget som liknade detta. Jag kommer aldrig lyckas förtränga hur rädd jag var den kvällen. Att vi bodde granne med Matteuskyrkogården gjorde inte saken ett dugg bättre. Det var ångest på hög nivå, och vad som var verklighet eller inte gick hand i hand denna sömnfria natt. Som sagt så paralyserad av skräck som jag var den kvällen har jag aldrig någonsin varit igen. Nu har regissören av detta splattermästerverk istället satt sig tillrätta i producentstolen och gjort en remake av av sitt skötebarn Evil Dead. Generellt sett brukar resultaten bli usla i bästa fall dåliga, men det finns dock  undantag, tyvärr sällar sig inte denna remake till den näst intill obefintliga skara.

Stämningen och det visuella precis som inledningshandlingen är dock överlägset originalet, så mina förväntningar stegrades från 2 till 200 på en tvåhundragradig skala. Fem ungdomar med inbördes konflikter kommer successivt i kontakt med Book of the dead, något som får ödesdigra konsekvenser för alla de inblandade. Ska man göra en remake av världens otäckaste film utifrån ett splatterperspektiv så måste man i vilket fall nå upp till originalets otäckheter; det gör man inte här. Visst är det blodigt och visst finns det demoner men det räcker inte. Originalets klaustrofobiska stämning som fick tittaren att må dåligt av att det aldrig blev dag existerar knappt. Det och att man valt att reducera vansinnet, galenskapen och demonernas lek med råttan blir förödande för slutresultatet. Evil Dead blir bara en i raden av standardiserade kopior som inte  lyckas reproducera originalets cineastkarisma och otäckheter.

Sedan Sverige var tvåkanaligt har jag följt Star Trek. Vissa stunder har varit smärtsamma påminnelser hur snabbt teknikutvecklingen tagit sig fram de senaste 20 åren, men de flesta fåtöljsittningarna framför tv:n har varit ren skär underhållning. Mina favoriter är tv-serierna med Star Trek: The Next Generation (1987–1994) Capt. Jean-Luc Picard och Star Trek: Voyager (1995–2001) Adm. Kathryn Janeway. Filmerna har alltid varit sevärda, men de har enligt mig inte lyckats kravla över tröskeln till att bli så bra som jag hoppats på. I och med J.J Abrahams back to the roots Star Trek 2009, öppnade det dels dörrarna för en ny generation att förstå ursprungshistorien, dels göra en Batman och göra detta ursprung begripligt, storslaget och relationsackumulerande. De karaktärer som inledde nystarten med att iklä sig de näst intill odödliga och kultstatus karaktärerna gör det med hedern i behåll. Star Trek into the the darkness dök upp upp på biograferna för någon månad sedan, och fungerar parallellt för inbitna Star trek-fans likaväl som för nybörjare. Handlingen tar avstamp i en brutal attack mot Starfleets ledningen. Rymdskeppet Enterprise, med James T Kirk och Spock vid rodret får det tvivelaktiga uppdraget att inte fånga, utan eliminera gärningsmannen. Resultaten utmynnari en spännande och actiondriven handling med välbehövlig tyngd i form av moraliska frågeställningar. Den visuella ribban placeras högt ifrån inledningen av rymdäventyret, då våra hjältar befinner sig på en blodröd planet på väg att drabbas av ett vulkanutbrott; estetisk action med nerv i. Dynamiken emellan Kirk och Spocks är ett utav filmens allra största behållningar. Kirk är ifrågasatt både som kapten och ledare och Spocks paragrafrytteri får nästan ödesdigra konsekvenser. Vad vore en riktigt bra action film utan en adekvat antagonist? Ett nerköp troligtvis, och något som skulle urholkat underhållningsvärdet.  Benedict  Cumberbatch (1976, London, England: Four Lions, Atonement, The Whistleblower, Tinker tailor soldier spy, War horse, Hobbitt, Sherlock tv-serie) uttryckslösa ansikte och ondskefulla närvaro med minst sagt  sociopatiska drag som Khan är bara det värt biopengarna.

Om Star Trek var riktigt bra underhållning så hamnar den ändå i skuggan av de komplexa och dysfunktionella karaktärer i Dexter. Säsong 7 är den näst sista, vilket jag tycker är jättebra. Jag vill helt enkelt inte bevittna en dålig säsong. Denna omgång startade direkt från en av tv-historiens mest osannolika Cliffhanger besannade inte min neurotiska sida, alla 12 avsnitten var världsklassunderhållning från början till slut. Utan att avslöja något vitalt så kan jag bara gratulera teamet som ständigt uppdaterar de karaktärer efter vad som händer i deras omgivning samt förmågan att med ytterst fingertoppskänsla hitta nya antagonister som bara genialiskt sevärda.I säsong 7 finner vi en iskall ukrainsk maffialedare som Dexters fiende, en man med många lager. Vår seriemördar blir också kär i en vacker kvinna som parallellt döljer ett finsnickeri i konsten att förgifta människor i sin omgivning. Förutom att tampas med dessa ”vardagliga” relationer så börjar snaran om Dexters hals stramas åt ordentligt. Fragment från det förflutna börjar lämna spår efter sig, för de som är villiga att följa dem. Det känns befriande att kunna lägga den sjunde säsongen till handlingen som ytterligare en triumf hur en tv-serie hela tiden bör utvecklas. Den bästa serie jag sett som hållit såhär hög klass genomgående. Det ska bli spännande att se hur upphovsmakarna kommer att avsluta historien i åttonde och sista säsongen.

Spartacus War of the damned är den avslutande säsongen om frihetskämpen Spartacus. Blod, våld och mjukporr med oändliga slowmotion sekvenser är faktorer som gör detta till en serie av män för män. Ledorden: frihet-ära-heder är koden hos krigarna som agerar aggressiva fästingar på det romerska riket. Karaktärerna är fortfarande så härligt sköna och starka. Till denna omgång har Caesar (Todd Lasance)  och Crassus (Simon Merells)  lagts till och de är obetalbara i sina gestaltningar. Crixus (Manu Bennett), Agron (Daniel Feuerriegel) och Gannicus (Dustin Clare) har alla hunnit att växa till sig. De militära framgångarna fortsatte för Spartacus och hans gäng, även i denna avslutande säsong. Han skall ha varit en briljant taktiker, och hans erfarenheter inom de romerska legionerna gjorde honom till en formidabel motståndare. Hans män var dock till stor del oerfarna därför delade Spartacus upp slavarna i grupper där hans gladiatoranhängare utbildade männen i den mån de kunde. Detta medförde att de fick en grundutbildad armé på kort tid och besegrade kort därefter två romerska legioner, därefter gick det bara successivt utför. Jag tycker att denna säsong var den näst bästa av de fyra säsongerna som spelades in, endast slagen av osannolikt gudomliga säsong 1. Förutom det råa våldet och mjukporren så är faktiskt dialogen minst lika givande precis som de politiska intrigerna. En ytterst sevärd serie.

Dexter står i i en klass i sig själv på grund av att det knivskarpa underhållningvärdet kunnat bibehållas i 7 säsonger på raken, där finns det ingen jämlike i seriernas underbara värld. Jämför man då med serier som är inne på sin 3:e säsong så finns det bara en serie som marginellt slår Dexter och det är Game Of Throne. Världens dyraste serie behöver inte vara lika med världens bästa, snarare tvärtom. Men i detta specifika fall har man lyckats optimalt. Jag såg alla 10 avsnitten på ett dygn utan sittsår, Förtrollad av urstarka karaktärer och utspridda historier som genialiskt vävs samman till en oförutsägbar helhet. När något är så här underhållande är det svårslaget vad än man jämför med, till och med 10 minuter sex. När ett avsnitt är runt 55 minuter så måste det onekligen vara riktigt bra sex. Måhända är denna spontana glädje indirekt en reaktion att nyss bevittnat dessa 10 lyckopiller, men som sagt bättre än så här blir det inte. Något som jag verkligen är förtjust i är att karaktärer man tror är huvudkaraktär tillika personer som aldrig dör, utan alltid blir räddade i sista sekund, inte existerar i Game of throne. Grymt naket kan din favoritkaraktär abrupt sluta existera, ovanligt för att vara Hollywood, men ack så effektivt och härligt med genuin ovisshet.  Det kommer helt enkelt  inte fram någon Gandalf från ingenstans och räddar hjälten på sin vita skinande häst.

Continue Reading »

No Comments

En bilepok går i graven.

Vår trogna, men onekligen aningen dysfunktionella Ford Mondeo Ghia från 2002 är inte med oss längre. Bilens fortsatta öde vilar numera i händerna på Bilbyters säljare, vilka köpte Forden för 25 000 riksdaler. Det var definitivt en mindre summa än vi tänkt oss från början, men utifrån perspektivet att vi istället blivit tvungna att åtgärda ett schizofrent centrallås, och  ett smörgåsbord av elfel  kändes det helt enkelt befriande bra. Samtidigt slapp vi bestyret med att själva sälja den oförutsägbara ekonomidräneraren.

Vi testade 15 olika bilar, och reducerade successivt antal modeller tills bara Mitsubishi ASX och Hyundai ix20 var kvar. Det som avgjorde saken var att Hyundaiens läckra lite sportigt futuristiska design såväl interiört som exteriört, den optimal komforten (för det priset),  de behagliga köregenskaperna samt att den svarta pärlan var miljöklassad, vilket innebär 5 skattefria år. Vi köpte turbodieseln 1.6 CRDi  istället för bensinaren, då den var piggare, miljöklassad samt drog mindre bränsle. Bilen är bland annat utrustad med farthållare, backstartsassistent, parkeringssensorer, panoramatak, backkamera, ESP, TCS, ABS med mera. Vi tömde alla tillgängliga konton i syfte att slippa ta lån på bilen, rånade några välbärgade pensionärer och fick  dessutom välbehövlig ekonomisk  hjälp av Maries snälla föräldrar. Bara att komma in i bilen utan några som helst problem var en upplevelse i sig, vi lär definitivt inte sakna Forden.

Nyhetsflödesreflektioner


Dysfunktionell Zlatanism & Två ska bort

Sverige fick i veckan beskedet i vilken grupp deras fotbollsöde vilar. Man behöver inte vara en Einstein för att inse det oerhört ovissa i denna tävlingsprocess; det kan i stort sett sluta precis hur som helst. Jag ser dessvärre Ukraina som den riktiga stora nitlotten av de tre konkurrerande lagen. En hemmanation misslyckas sällan med att gå vidare; Sydafrika var ett av få undantag. Frankrike med sitt osannolikt breda och namnkunniga landslag är i sig ett mysterium. De har de senaste 3-4 mästerskapen varit Tysklands totalt raka motsats. Splittringar, grupperingar, diskrimineringar, arrogans och ultraindividualism är dessvärre vardagsmat i det dysfunktionella landslaget. Tyskland framgångsreceptet förutom duktiga fotbollsspelare är en dogmatisk überkollektivism där trivsel är förenat med något positivt. Några termer som Frankrikes fotbollslandslag inte ens kunnat stava till de senaste åren. Jag hoppas att deras anti-nationalistiska mentalitet fortskrider, för då går dem definitivt inte vidare i turneringen. England vann mot Sverige i år för första gången på 39 år. Denna hypade träningslandskamp som gick av stapeln på ett glest befolkat Wembley var definitivt en engångsföreteelse. Tyvärr för Englands del, så ligger även deras största problem på det subliminala psykologiska planet. När det väl gäller, så faller de likt ett bulgariskt korthus till marken. Att de fortfarande lever kvar på Gunnar Nordahls tid ligger dem endast i fatet. Englands landslag passar Sverige som handsken, då Sverige är världsmästare när de har förhoppningar på sig, men inte förväntningar.

Ett av de större samtalsämnena blir som vanligt om Zlatan ska vara med eller inte. Mediadrevet som troligtvis skulle hångla upp honom, även om han sköt Statsministern, lär inte ändra sin unikt enögda inställning. Mitt förslag är att göra honom sjukligt skogstokig, enligt honom är det då han är som allra bäst, något varje tränarämne bör utnyttja. En lagkaptens-Zlatan är tyvärr en medioker Zlatan.  Statistiskt sett är det totalt irrationellt att starta med densamme. Sätt honom på bänken, låt honom likt Hulken växa sig revanschsugen i minst 45 minuter för att sedan kasta in bålgetingen i andra halvlek. Det är den enda, och absolut effektivaste Zlatan-taktiken. Att han är en bedårande spelare i bra klubblag är en sak, att vara bra i svenska landslagskollektivet är en helt annan sak. Mitt tips är att Sverige går vidare som grupptvåa med ett schizofren taggat Ukraina som gruppsegrare. Grod- och fish´n chipsätarna  får snällt följa turneringen vid sidan om själv fotbollsplanen.

Äntligen – manusversion 1 färdigt

Seriemördaren, den homosexuelle och praktikanten


Team Humor alias Stefan Hammarström och Mats Widholm inledde skapandet av sitt andra komedi-långfilms-manus  i början av 2008. Det tog alltså över 3 år att skapa ytterligare ett vuxeninfantilt mästerverk. Det var en cineastisk resa där alltför långa uppehåll genomsyrade den vingliga färden. Dessa pauser kan indirekt varit positiva på själva skapandeprocessen. Likt ett fint vin fick manuset lagras, och vi fick tid att reflektera och omvärdera det vi skrivit ned tidigare, något som vi tror borgar för ett ytterst välskrivet manus. Vår humor är svårdefinierad, och därför svår att kategorisera in. Seriemördaren, den homosexuelle och praktikanten är varken svensk ”buskis” eller Naked Gun humor, utan snarare en absurd historia som blir rolig på grund av situationerna som karaktärerna ställs inför är så absurda, men ändå fullt möjliga. Nästa steg blir att återigen gå igenom manuset, i syfte att fullända humorpärlan inför marknadsföringsprocessen. Det är otroligt enkelt att bli hemmablind när det kommer till det egna skrivna materialet, så därför ska en kompetent utomstående person också bedöma vad som behövs utvecklas och göras om i manuset.

Wordfeudhybris – beroendeframkallande


Från att raljerat alla andra idioter som spelat detta spel till att själv ligga på soffan, vid köksbordet, i bilen, utanför affärer och i badrummet med oftast ett frustrerat ansiktsuttryck. Jag älskar att skriva, älskar att vinna och älskar att skapa; Wordfeud är alltså som gjort för att jag ska fastna i ordstruktureringshybrisen. Har dock de senaste veckorna trappat ner på det maniska spelandet, genom att helt enkelt inte gå in på appen innan jag gjort vad jag planerat göra. Jag har 8 spelare i Wordfeud-vänlistan, men spelar frekvent mot Jocke Andersson, Rolf Okon, Helena Lager, Cissi Jussila och Lino Ferrari. Smolket i bägaren är att jag ligger under mot Lino, som jag innan detta knappt trodde han kunde stava till sitt eget namn. Människan leder irrationellt med hela 5-2 (för tillfället), de andra motståndarna har jag plusstatistik mot. De jag möter är alla tävlingsmänniskor av rang, något som onekligen förstärker charmen med Wordfeud. Detta beroendeframkallande rutnätsordspel har på gott som ont ändrat mina vardagsrutiner.

Dop i rosa kyrka -  mitt uti Vikbolandsskogarna

En skara runt 25 personer hade samlats i Östra Nys charmiga och späda kyrka där jag Marie, Hanna och Frida också  ingick. Efter den korta ceremonin drog vi vidare till Bygdegården några 100 meter därifrån. Kakor, bullar och fyra jättegoda tårtor serverades till kaffet, läsken eller starkölen. Vi fick se lilla Emilia sjunga en sång, Cissi öppna paket medan jag själv diskuterande wordfeudstrategier med min bordsgranne. Kyrkan uppfördes på 1200-talet, men har byggts till under århundradena, bland annat tillkom tornet 1874 och kyrkan byggdes om till sin nuvarande stil 1821-1822.

Julförberedelser

Julen är i mina ögon en utmärkt och välbehövlig tid att varva ner på, utan de obligatoriska sommarledighetskraven. Parallellt är det väl så att julen för många människor är signifikativt med stress; implicita krav som släktträffar julklappsinköp, matlagning och numera även pyssla ihop jobb med ledighet. Många människor tror jag skulle kategorisera in vår familjs jul som tråkig och intetsägande, då i stort sett ”ingenting” händer -  själv kallar jag det livskvalitet, återhämtning och avkoppling. Jag själv är uppväxt i en miljö där det inte var ett konstant farande till olika släktträffar, något  jag troligtvis reproducerat fullt ut när jag själv bildat familj.

Glögg, sambucca, körsbärsvin, tända ljus, adventskalendern  klockan 07.15 med barnen, julgranspåklädning, julmusik med Peter Jöback, Agneta Fältskog och Chess, Wordfeud, blogga, manusjusteringar, promenader, läsa böcker, planera resor och bilköp, leka och spela spel med barnen, pynta, pyssla och se på DVD-boxar i lugn och ro. Dessa aktiviteter kommer att prägla vår familjs jul.Vi ska också till Maries föräldrar på Julafton, mina föräldrar kommer till oss på juldagen.  På ledighetsagendan står också ett biobesök samt familjemiddag på någon mysig restaurang. Däremellan ska jag spela squash och löpträna medan Marie drar ner till Friskis & svettis.

Lågkolhydratprocessen, träning & tävling

Det var med viss oro som jag stegade över tröskeln till Squashcenter för min andra match i division 3 mot den erkänt duktige Daniel Stridsman. Med mina två horribla enerigedräneringar i bagaget var jag orolig att fenomenet skulle kvarstå. Min ambivalensoro blev till hälften en självuppfylld profetia, då jag onekligen var tröttare än jag borde ha varit, men inte lika schizofrent trött som tidigare. Jag lyckades knipa ett set mot Stridsman som jag i ärlighetens namn inte alls var värd. Ett set kan dock visa sig vara osannolikt värdefullt i kampen att inte åka ur gruppen. Nästa match spelades mot Mikael ”Örat” Öhr. Min senaste statistik gentemot denna råkämpe är 2-2 i matcher. De första seten genomsyrades av en subtil oroskänsla att jag var tvungen att vinna. Sådana tvångstankar brukar sällan göra någon lycklig. Jag låg under med 5-1 i de båda första seten. Uppförsbacken blev för lång och jag förlorade dem båda, men spelade successivt upp mig. Det blev till sist 11-7, 11-9, 9-11, 11-9 till en omänskligt kämpande motståndare. När  jag sätter blodsmaksgränser, så spränger ”örat” dem, en oerhört viktig faktor varför han vann matchen och inte jag.

Jag har sprungit med Jocke ”Spurs” Andersson och med min son David. Så även den biten har kommit i gång någorlunda. Vecka 47 bestod av 190 minuter fördelat på 3 pass. Vecka 48 var en lugn period som innehöll 2 pass a`la 150 minuter.

Min energilöshet hade lyckats sätta hypokondriska griller i huvudet hos mig. Det hela gjorde inte saken bättre när ett antal  kompisar ärligt trodde att det kunde vara hjärtat. Det blev till att boka upp en tid på Kneippens vårdcentral för att kolla upp mina värden en gång för alla. Det tog 1½ vecka från samtalets slut till att stega över vårdtröskeln. Läkaren frågade 1000 frågor, kände, klämde och såg oroligt eftertänksam ut. Han förklarade att mina värden var extremt bra och kunde liknas med en 30-årings. Jag blev såklart otroligt lättad och dessutom glad för komplimangen. Han menade på att mina supervärden till stor del baserades på bra kost, avsaknad av övervikt, varken snusar och röker, dricker måttligt, men framförallt tränar 3-4 gånger i veckan. Matchvikten låg förövrigt på 75.2 kg.

Det blev en delegering till division 4, cirkeln var sluten. Från lite poppiga division två till den lite mer grå division fyra. Jag förlorade ödesmatchen mot en ny bekantskap, nämligen Jesper Karlsson. Han var yngre, han var snabbare och han ville verkligen vinna. Jag själv hade förätit mig på Golden Bankkoks delikata buffé 4 timmar innan, något som reducerade mina vinstchanser. Min första match i fyran blev dock en ryslig historia, där jag onekligen började riktigt bra med 11-3, 11-5 samt 5-1 mot Markus Lundberg. Därefter drabbades jag av nu-är-det avgjort-hybris,  och började irrationellt experimentera  med olika slag. Markus fick vittring, jag tappade min. Ju längre matchen led desto mer rädd blev jag att förlora matchen. Han vann de två följande seten, och det var dags för ett  oundvikligt avgörande. Spänd likt en Stradivarius fiolsträng lyckade jag ändå vända matchen till min vinstfavör, med minsta möjliga marginal 11-10. Ska jag gå upp i trean måste jag definitivt spela bättre, och ge järnet under hela matchen samtidigt som mina servereturer akut  behöver utvecklas

Vecka 51 innehöll 2 pass på 160minuter, vecka 52:s träningskvot slutade också på 2 pass fast 163 minuter. Under vecka 01 ökade passen från 2 till 3 stycken a´la 200 minuter. Upplevde också att det dysfunktionella viruset som hämmade min träningsfrenesi ett bra tag låg numera bakom mig.

Innan nyår kändes Madrid och dess halvmaraton totalt avlägset. När nyåret passerats så insåg jag lite panikartat hur kort tid det egentligen är kvar till den 1 april. Det som är bra med denna tankekarta är att jag verkligen tar itu med träningsprocessen, vilket i sig är syftet med målet att springa långlopp i Europa. Det ska helt enkelt fungera som en träningstrigger, en ta-tag-i-träningen-katapult så att säga, och hittills har det funkat. Att man sedan kombinerar nytta med nöje i en av Europas största huvudstäder gör ju inte saken sämre

Continue Reading »

1 Comment

Nuvarande tillstånd

Mats Widholm & Stefan Hammarström Alias Team Humor

Stefan Hammarström & Mats Widholm alias Team Humor är back on the track again. Vi har helsynkroniserat våra livsfaser med varandra och är nu redo att ta världen med storm; vi går ut lite lugnt med regionen  Östergötland. Team Humors återinträde i filmprocessen innebär för oss att vi:

  • Påbörjar kortfilmen Jesus
  • Böjar marknadsföra oss på Facebook
  • Skapat en Myspacesida: http://www.myspace.com/teamhumor
  • Lagt ut våra 3 filmalster på Youtube
  • Bombarderat våra producenter med information att vi är på gång igen

Hur det började – ”the story behind”

1987 blev Mats Widholm värvad från stadslaget Ektorps FF till landsortslaget Vikbo IK (Vibolandet – 3 mil från Norrköping). Denna värvning innebar inte bara en spelmässig uppryckning för själva fotbollsklubben utan också tillkomsten av humorkonstellationen: Team Humor. Vår infantila och likartade humor, musiksmak, reseintresse och visionen att Vikbo IK skulle bli nordeuropas coolaste fotboll klubb förenade oss likt talibaner med Ak4:or.

Embryot till vårt första gemensamma filmkomedimanus inleddes en stekhet midsommarafton1987. I brist på alkohol, orgier och smådjur spånade vi fram fragment av manuset via småsketcher. De blev bättre för varje promille vi fick i oss, något som vi såhär i efterhand förstått summerar alla sanna konstnärers mest kreativa perioder. Till skillnad ifrån Absinth så nöjde vi oss med hembränt och pappas hemmagjorda rosévin. En kombination som var som klippt och skurna för en total makeover av närminnet. Det vi råkade få ner på någon form av papper visade sig vara startskottet för en långlivad filmskaparprocess.

Kontakter & Utbildning

  • Magma film – Våra allierade kameramän vid Räckemyrs sista chans. (De sysslor inte med film idag).
  • Röde Orm film alias Thomas Allercrantz & Adel Kjellström (www.rodeormfilm.se)
  • Studiefrämjandet i Linköping och Norrköping
  • Adastra media  – produktion och undervisning (www.adastramedia.se)

Vi har i stort sett tagit alla tillfällen i akt att framavla nya fyndigheter till  manusprojekten och kortfilmerna. Vår devis är: absolut ingenting är heligt, och att alla  tänkbara situationer är humorkällor som kan infogas i någon form komedikreativitet. Det har uppkommit oändligt med uppslag på våra resor till Thailand, Malaysia, Singapor, Australien, Irland, Skottland,  Spanien samt oändliga konserter, festivaler och herrklubbsträffar.

2003 blev vi inbjudna till Röde Orm film i Stockholm på Svenska filmhuset. Vi blev bjudna på……sallad eftersom restaurangen var tillfälligt stängd. Våra förväntningar var fyllda till bristningsgränsen och jag själv hade fixat fram ett ramavtal ifrån Sveriges Dramatikerförbund, så att vi dels inte skulle bli lurade, dels ha underlag för att kunna ställa krav. Adel och Thomas med massor av kända produktioner i bagaget hälsade oss välkomna. Det var  ett osannolikt nervöst tillfälle, och vi var väl medvetna att de inte bjudit hit oss i syfte att vara snälla, utan för att de tyckte vårt manus var såväl annorlunda som välskrivet. Vi lyckades med konststycket att drabbas av hybris då vi helt sonika tackade nej till att istället göra en tv-serie av manuset istället för långfilm.  Felix Herngren var ett förslag på skådespelare som skulle kunna tänkas medverka i denna tv-serien. Näe, vårt filmmanus skulle definitivt inte bli någon otidlös tv-serie, utan helt enkelt en långfilm – punkt slut. Såhär i efterhand är det relativt enkelt att vara efterklok, men salladen var i alla fall ruskigt god.

I maj 2005 deltog vi i en två dagars manuskurs i Stockholm på Skeppsholmen i syfte att utveckla oss ifrån amatörer till rena fullblodsproffs. De två dagarna på Adastra media var  inspirerande, lärorika och trivsamma. Vår mentor/lärare Fredrik Lindqvist rekommenderade oss att inte fortsätta på vårt seriemördarmanus eftersom han ansåg att det uppstår komplikationer att behöva känna sympati för någon så ond som vår huvudkaraktär. Det sporrade oss så klart, och vi blev ännu mer angelägna att slutföra och vidareutveckla filmmanuset.Norrköping eller Östergötland är en metropol då det kommer till filmspetskompetens är att luras. Tyvärr har våra kontakter via Flimmer/Film i öst och Johan Karlsson inte resulterat i någon konkret hjälp. Hade vi inte varit för snygga, för gamla, för provocerande och gillat Woody Allen så hade vi definitivt få gjort en film i Norrköping. Det är självklart jättebra att det satsat på ungdomar sådana som har framtiden för sig, men det borde  onekligen också finnas plats för kreativitetseldsjälar likt Team Humor som inte tillhör ålderskategorin under 25.

Att påstå att in under 25 år.

 

 

 

 

 

 

 

 

Go all the way production – Roa, oroa och provocera

Röde Orm film rådde oss att göra kortfilmer i syfte att ha något att visa upp producenter. Vi tog dem på orden och producerade 3 stycken ”no-budget-kortfilmer”. Bitska, ironiska, provocerande och klämkäcka kortfilmer var och är vår nisch. Vad är en film utan provokation? Räckemyrs sista chans lyckade vi få med på SVF-festivalen 2003 (Sveriges Film- och Videoförbund) i Stockholm.  De i salongen skrattade oroväckande mycket och högljutt, vilket kanske inte var så konstigt eftersom många av de andra bidragen var i stil med The Cures mest deppiga låtar – filmer att begå lyckade självmord till. Titlar som Koma, Dimman och Den lycklige finnen kanske kan ge er en hint om innehållsnivån i dessa konstnärliga embryon. Skrattsalvorna stärkte ändå vårt självförtroende i syfte att fortsätta skapa sarkastiska kortfilmspärlor.

Vi vill passa på att hedra vår bortgångne kameraman Per Kjellberg. Han var vår kameraman/redigerare och sidekick vid Räckmyrs sista chans och Bland tall och kantarell. Per brann för filmskapandet och hade onekligen en  konstnärlig ådra som han ofta försökte kasta på oss i Team Humor, men Per fick inte gehör för modifieringarna ,något som vi alla skrattade mycket åt – även Per. Om vi i Team Humor i viss mån är perfektionister så var Per 1 miljard gånger värre; att redigera med honom var som att skapa Sagan om Ringen triologin. Pers favorit uttryck var hmmm, något han anammade varje gång han var ambivalent, eftertänksam och filosoferande -  alltså nästintill hela tiden. Hela paketen var onekligen charmen med Mr Kjellberg dessutom var han trevlig,  flexibel, noggrann och en mycket duktig filmare, men framförallt blev han en god vän till oss båda – R.I.P 2 maj 2005 – we miss you Per.

I och med kritiken från alltför många amatörfilmkritiker att vår östgötska dialekt förstörde helheten i Räckmyrs sista chans, så blev vi indirekt tvungna att ändra vår castingstrategi inför den andra kortfilmen: Bland tall och kantarell. För att ragga billiga skådespelare använde sig Team Humor av Sveriges största filmforum: Filmcafé. Det är helt enkelt ett fantastiskt ställe om man söker någon form av filmkompetens såväl framför som bakom kameran  i vårt avlånga land. Vi sökte två skådespelare utan Norrköpings dialekt och hittade också två underbara karaktärer. Priset blev en hotell natt på vandrarhemmet Hörnan och en brakmiddag på Cromwell House.

Fria tyglar var vår tredje kortfilm. Den  filmades inte av Per Kjellberg eftersom han inte längre var med oss; Linköpingssonen Jens Friman stod istället för filmandet och klippandet. Huvudrollen spelades av Stefans chef och tillika Vita hästen legenden: Krister Kårebrand. Den mannen var en naturbegåvning och  endast född till att gestalta en östgötsk bonde som undervisar i ämnet: ”tidelag med respekt”.

  • Räckmyrs sista chans – http://www.youtube.com/watch?v=Y-K0T8CGk58
  • Bland tall och kantarell  – http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.channel&ContributorID=43943620
  • Fria Tyglar
  • Jag och polaren Jesus (pre-production)

Långfilmkomedimanus

Kortfilmer i all ära, men vårt primära mål är att förverkliga våra två långfilmskomedimanus. Såväl Stefan som jag dyrkar all form av humor och vi vill skapa ett mästerverk som dels kan mäta sig med våra förebilder, dels förbli tidlösa. Vi vill också försöka applicera en mer amerikansk humor i våra alster eftersom våra förebilder härstammar just därifrån. Bröderna Farrelly med mästerverk som: Dum & dummare, Kingpin, Den där Mary och Me, myself and Irene. Z.A.Z (Zucker – Abrahams -  Zucker) ligger bakom komedipärlor som: Titta vi flyger, Top secret, The Naked gun och Hot shots. Dessa filmer är en bra indikation på vår låga humor som vi vill implementera i den svenska filmsjälen.

  • Sommaren med Rogge
  • Seriemördaren, praktikanten och den homosexuelle

Teknik och sånt

Nä, det är inte vårt bord helt enkelt. Visst vore det  optimalt om vi behärskade hela filmprocessen ifrån själva filmandet till redigerande, men de bitarna upplever vi mer som ett nödvändigt ont. Det är säkert bra att kunna meka med bilar, plantera blommor, och ha sex med insekter, men som sagt det är det kreativa skapandet som är vår lott. Gemenskapen, gamla som nya minnen, film & musikintresset samt subliminala deadlinekrav är faktorer som gör att trivs och  dessutom arbetar effektivast.

Projekt: insamlandet av 20 miljoner

Syftet med denna insamling är att själva producera filmen om inte några producenter nappar på våra filmmanus. Vi vill inte gå ut med denna nyskapande idé eftersom andra filmskapare troligtvis skulle plagiera (stjäla) denna geniala marknadsföringsstrategi. Team Humor har dessutom några andra unika idéer hur man på ett mer optimalt sätt kan arbeta med produktplacering. Den som väntar på något gott kan gärna vänta lite längre.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu