Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Rick Springfield. ’

2018 – året som gått

2018 var ett sjusärdeles stekhett år för vänner av melodisk hårdrock i alla dess varianter. Det fullkomligt sprutade ut kvalite från alla de håll och kanter. Att svenska grupper varit så totaldominanta har aldrig hänt under denna listans 7-åriga historia. 16 av 28 plattor är otroligt nog svenska, hur är det ens möjligt? Det bor ju bara 10 miljoner i detta land!

Känner mig lyckligt lottad att jag lagt ner Sisyfos-shoppandet av CD, ett dysfunktionellt beteende som utifrån mängden av bra musik 2018 skulle spräckt alla ekonomiska ramar och indirekt devalverat kommande San Sebastien resan till ett Vandrarhem i Finspång.

Det finns några adekvata ställen där jag får information, inspiration om genrerna i sig. Mötesplatser av likasinnade för kärlek till musiken: Sweden Rock Magazine, Powerplay magazine, Rocknytt, Rock Report, Melodic Net, Den melodiösa bloggen, Melodic Rock, Heavy Paradise,

Underverket Frontiers

Samma visa år in och år ut, likt ett Schweiziskt kvalitetsurverk. Bra melodiskt hårdrock, utan att Frontiers records har fyra fingrar i a.o.r-syltburken, är numera  helt otänkbart.

De utvecklar nya musikkonstellationer genom att hybridisera adekvata låtskrivare med nya som gamla artister. Synergieffekterna utav dessa brygder är osannolika, utifrån denna relativt smala genre, dels hålls den vid liv, dels fortsätter den att utvecklas – tack igen.

Det finns dock fler trotjänare som levererar bra melodiös hårdrock och AOR som exempelvis: Escape music, AOR Blvd records, Rock Candy med flera, dessa eldsjälar får inte misskrediteras.

Alla årets album släpp från Frontiers. De med fest text är de som tagit in sig på denna eminenta lista. De som är kursiverade är av Nordisk karaktär.

Rick Springfield, Ammunition, Lione – Conti, Labyrinth,  Mike Lepond´s Silent assasins, Dukes of the orient, 

Revertigo, No hot ashes, Bullet boys, W.E.T, Kip Winger, FM, Perfect plan, Stryper,  Issa, Lords of the black,

Vega, Jazzy Pearl, Refugee, Sunstorm, Amanda Sommerville´s Trillium, TNT, Cliff Magness, Graham Bonnet Band, 

King Company, Airrace, 3:2, Enuff Z´Nuff, Primal Fear, Uriah Heep, Treat, Snakes in paradise, Groundbreaker,

Seventh Wonder, Nazareth, Impllitteri, Creye, Crazy Lixx, City of thieves, Ten, Stephen Pearcy, Nordic Union, Holter,

James Christian, Animal drive, Two of a kindDestinia,  State of Salazar, Doomsday Outlaw, Magic Dance, Johnny Giolli,

Devil´s hand, Coreleoni, Geoli – Castronovo, Red Dragon Cartel, Dream Child, Praying Mantis,  Shiraz Lane.

”Whats´s in the water in Sweden?”

Epitetet, Whats in the water, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig, vem vet? I vilket fall som helst fortsätter Sverige framavla kvalitet i alla gitarrdistade genrer, med få undantag.

Utifrån årets lista är är det fler svenska band än någonsin, vilket inte säger lite, som sagt vi är ju bara 10 miljoner människor. Hur kan det komma sig att detta sker? Vilka eklektiska framgångsfaktorer har blandats till detta?

Whats in the water II;  i Örnsköldsvik;  Kenta  Hilli (Perfect plan) och Janne Hilli (Days of Jupiter)?  Till råga på allt är de släkt. Gener eller månne vattnet i sig, vilka naturkrafter döljer i den staden.  Här följer några ingredienser till denna lyckosamma brygg som numera är en informell musikinstitution.

  • Det nordiska klimatet: mycket kyla, nederbörd och gråmulet. Utifrån att uteserveringarna lyser med sin frånvaro, måste vi göra andra saker än att fika och umgås ihjäl oss. Kreativitets möjlighets framgångsfaktor att vårda och hålla på med att exempelvis skapa musik.
  • Svenska musikskolorna – en klassiker, en grogrund i kombination med nya friskolor som exempelvis Rytmus musikgymnasium.
  • Vi får lära oss engelska sedan barnsben parallellt med att svenskan i sig ligger nära engelskan utifrån att undvika accenterier typ amerikaner/tyskar som ska börja prata accentfri svenska, det slipper vi helt enkelt.
  • De som fått blodad tand på musikskolan har nästintill gratisreplokaler på fritidsgårdar eller typ Studieförbund. Det är inte för intet som vi kan åtnjuta nästintill kostnadsfri utbildning i konsten hur man skapar och producerar samt ett ställe att vara på, just för att vi  världens mest föreningstätaste land.
  • Melodifestivalen har alltid varit gigantiskt i Sverige, och är så fortfarande. Melodierna har hamnat i fokus vare sig vill eller inte. Låtskrivare har hamnat där vare sig de egentligen vill eller inte, om de i grunden är hårdrockare eller inte.
  • Vi är exceptionellt duktiga på att ”låna” från andra artister, grupper eller genrer, för att senare stöpa om eller uppdatera ficktjuverierna till någon eget, och i många fall unikt.
  • ABBA som dessutom fick sitt genom brott 1974 i just Melodifestivalen satte ribban högt hur viktig en riktigt bra refräng är, därefter följde Secret Service, Roxette, Ace of Base och så visare och så vidare.
  • Den melodiösa hårdrocksvågen som svepte över världen på 80- talet fick fotfäste i Skandinavien, men släppte aldrig riktigt greppet i det kyliga Norden. Det skapade en positiv kultur för genren i sig precis som att vi är bra i hockey typ. Många band från tiden spelar fortfarande typ Europe, Treat, Alien.
  • Melodifestivalen igen. Trots hatkärlek bland befolkningen tror jag att den melodiösa hårdrocken inte varit så informellt stor som den är utan medverkan H.E.A.T, The Poodles, Eclipse, Dynazty med flera. Ungdomarna har fått upp ögonen att sådan musik faktiskt existerar.
  • Synergieffekterna av många kända band/musiker är att de oftast skapar sina egna studios i Sverige, nära sina familj. Det medför att band från andra länder kommer till Sverige, och inte tvärtom. Det medför att studion i sig fungerar som nav där nya förmågor introduceras och fortplantar in sig i den melodiösa hårdrocken.
  • Det Socialdemokratiska långa väldet från 1932 -1976 har förutom det svenska Folkhemmet/ Socialdemokratiska välfärdsstaten, också velat tagit på sig ett globalansvar att hjälpa människor i utsatta länder därav namn som Wallenberg, Dag Hammarsköld, Olof Palme med flera. Vi är ett litet land i norra Europa som hittat vår nisch i att vara bäst i klassen när det kommer till demokrati, vare sig det gäller att ta emot människor från andra länder, eller mänskliga rättigheter generellt sett. Det i kombination med att vi per capita har mest föreningar i Världen skapar ett klimat där alla får komma till tals, där alla kan lyckas, typ ett Socialistiskt Amerika, fast mer rättvist.
  • Jag tror elitmentaliteten:  ”att vara bäst i klassen” smittat av sig på befolkningen på gott som på ont. I och med att så många svenska grupper och artister kan ståta med superkvalitet, så är det i det fallet en positiv sak av samma mynt.
  • Det eklektiska utbudet av duktiga musiker, producenter, studios, körsångare, mängden band, olika hårdrocksgenrer skapar hybrider av hybrider ,någon som indirekt genererar till en självgående kultur som hela tiden reproduceras.

Här nedan följer ett urval av svenska grupper som släppt musik under 2018

Nordic Union

Outshine, Thundermother, Revertigo, Treat, W.E.T, Grand Design,  Jaded Heart (Swe/Germ), Free from sin, 

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox, Aerodyne, Alastor, Carriage, 

Hypnos, Senior management, Alicate, Engel, Nordic Union (Swe/Denm), Carptree, Johan Darius, Shout, Greenleaf.

Treat

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, Avatar, Mother misery. 

Soul Excahange, Hexed,  Tad Morose, Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, The Palth,

Ryan Roxie, Hardcore Superstars, The sea within, Von Baltzer, Graveyard, Instant Clarity, Peter Jöback.

Perfect plan

The cruel intentions, The ink river, Bodinrocker, Black Paisly, Snakes in paradise, Freak kitchen, Dead Express, 

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch, 

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind,  Reach, Universe infinity, Greybeards, Ghost, 

Heartwind

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, Groundbreaker, Taste,

Manimal, Second sun, Creye, Dynazty, Hank Erix, Kenny Leckremo´s spectre, Osukaru, Seventh Wonder,  Salva.

The Swedish funk conection, Deville, Amaranthe, Seventh Dimension, Prins svart, Normandie, Electric Boys, 

Days  of jupiter

Beyond the katakomb, Iron lamb, The Heard, Hypnos,  Follow the Cipher, Hazemaze, Stoneface, Snowy Shaw. 

Secret society,  Peo, The Night Flight orchestra,  Peter H Nilsson, Black rose,  Source, Care of night, Saffire.

Palace, Spiral skies, State of Salazar, Rikard Sjobloms gungfly, Roine Stolt´s the Flower king, Mia Klose.

The Six foot six project, Electric earth, Riot Horse (Swe/Den), Domkraft, Veonity, Nekromant.

R.I.P The Poodles

Bandet släppte 7 stycken kvalitetsstinna studioalbum mellan 2006 – 2018. De avslutade värdigt genom att sluta cirkeln precis som de inledde sin karriär genom att spela in Prisma, en platta bestående av tolkningar av andra artisters och gruppers låtar.

För mig har The Poddles hamnat strax under musikgudar som Treat och Pretty Maids. De gemensamma nämnarna har varit hög lägsta nivå, varierat material, snygga sticks, och nya grepp det vill säga flerdimensionell melodiös hårdrock. Ni kommer att vara saknade.

We want to take the opportunity to announce the end of The Poodles journey together as a band, and what an amazing experience it has been! Over the last 12 years we have travelled the roads together, created beautiful music, faught, laughed, loved, and dreamed! Alas, every ship must find a port e no matter how great the journey!

”We have cherished every moment and every encounter along the way. We want to thank the many people who helped and collaborated with us, some only briefly, others for longer periods of time; all in the service of rock! You know who you are!Also a very special THANK YOU to our fantastic fans and audiences for following us on the road, appreciating our music and for supporting us in every way! Without you, nothing of this would have been possible, we wish you all the very best!!!”Now, the future is yet to be written and we hope to see you soon, somehow, somewhere!Salute and Farewell for now! 

Frontiers rock Festival in Sweden

17.30: Doors
17.45-18.15: Creye
18.35-19.05: State Of Salazar
19.25-19.55: One Desire
20.15-21.00: Crazy Lixx
21.20-22.05: The Dark Element
22.25-23.40: Eclipse

Jag var där med musikintresserade kompisen Jonas Gustavsson. Vårt bekväma transportmedel var 1.5 timme resa med tåg. Vi bodde hos en kompis till Jonas på Södermalm. Bakom festivalen

Klubben i sig går väl inte till historiens som de 15 coolaste precis. Under kvällen samspråkade jag kort men intensivt med  av genrens allra största förespråkare: Dr AOR, någon annan kände jag inte där. Bakom evenemanget stod förutom Frontiers även Suzan Kverh samt Triffid & Danger som styrde upp det hela på ett ut,ärkt sätt.

Vallfärdade är fel ord, men människor från hela Europa, Sydamerika och USA fanns med bland publiken. De med Eclipse T-shirts var i klar majoritet.

För min del var det One Desiree som vann mitt hjärta genom bra, varierat låtmaterial och bra framträdande. Crazy Lixx fick också en stor guldstjärna. Jag har aldrig varit ett fan av de, ibland känts som ett coverband, men här dominerade de scenen.

The Dark element visade var skåpet skulle stå. Eftersom ljudet var så sanslöst bra, höjdes även musiken några snäpp. Anette Olzon upplevde jag som både avslappnad, euforisk med bra scennärvaro.

Eclipse gjorde vad de skulle. De levererade hits på hits i samklang med ett sjusärdeles bombastiskt ljud. Ett bra ljud var förövrigt det som var grogrunden till ett härligt evenemang, där det mesta var riktigt bra.

En CD-epok gick i graven

I oktober förra året bestämde jag mig för att sluta köpa någon form av fysisk musiklagring. Jag hade sedan barnsben samlat på vinyl och fick väl ihop cirka 1500 stycken sådana innan jag började köpa cd-skivor runt 1990. Den dyra trenden höll i sig till 2017. Från och med 2018 är det bara Spotify som gäller.

Hur många cd som samlade damm ha jag faktiskt inte vågat räkna på. 6 fyllda svarta Billyhyllor skvallrade om att det var betydligt fler än 1000 stycken. Jag köpte nog cd för cirka 25 000 kronor om året. Jag var storkund hos Ginza, ett köpbeteende som eskalerade för varje år som gick.

Spotify listor är användarvänliga, miljövänliga och omedelbara. Det är schizofrent lätt att dela musiken hos typ vem som helst. Dock är de opersonliga, och anonymiserar på ett sätt hela grejen med att lyssna på musik, vare sig det var vinyl eller CD.

Lite Kuriosa

När den första cd-skivan för 35 år sedan lämnade Philips fabrik i tyska Hannover hade utvecklingen av skivan pågått i flera år.Under utvecklingens gång började Philips samarbeta med Sony, vilket medförde vissa avgörande förändringar av cd-skivans design.

1. Storleken

Philips prototyp för cd-skivan hade en diameter på 11,5 centimeter och rymde en timmes musik. Sony vill dock ha en längre speltid och därför får det plats 73 minuter på en cd-skiva. Samtidigt krävde Sony att skivan skulle passa i en japansk skjortficka, som är tolv centimeter bred. Därför blev cd-skivorna tolv centimeter i diameter.

2. Hålets storlek

Philips fick bestämma hur stort hålet i mitten skulle vara och det slutade med att det blev precis lika stort som ett dåtida holländsk tiocentsmynt, som på flamländska kallas för en dubbeltje.

3. Världens första cd-spelare

Sony lanserade den 1 oktober 1982 världens första cd-spelare – CDP-101. En månad senare släppte Philips sin motsvarighet – CD100.

4. ABBA var först

Kort efter lanseringen av cd-spelarna kom de första cd-skivorna med musik och det första albumet som trycktes på cd var ABBA:s The Visitors, som året innan hade släppts på vinyl.

5. Streaming dödade cd:n

Till dags datum har det sålts över 2,5 miljarder cd-skivor, men numera har cd-skivan avlösts av strömmande musik. I dag utgör strömningstjänsterna för 85 procent av musikmarknaden i Sverige. (lånat från PC tidningen)

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och Age of reflections sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

Årets bästa kategorilösa platta

Peter Jöback – Humanology

Jim Jidhead, Göran Edman, Rick Atzi,  Tommy Karevik, Mikael Erlandsson, men många glömmer bort Peter Jöback. Visst, hur aor är de mannen vanligtvis? I och med hans nyaste alster har han dels lagt till med tyngd, dels sjunger på engelska, finns det embryon till genren.

Killen är ett geni, kalla det 60-tals- aor eller blås-aor, det är lika mycket aor som andra grupper vilka kategoriseras i high-teach-aor för exempel. Inte ett dåligt spår, en produktion med tyngd, variation samt en gudabenådad röst. Humanology är en genreöverskridande gryta som puttrar av gospel, 60- och 70-tal, pop, disco, soul, name it. Det gör ont i kroppen utav all kvalitet.

2018 års bästa album

1. Treat – Tunguska

När det gäller Treat såväl som Pretty Maids finns det en risk för partiskhet i mitt fall. Jag försöker att vara så ärlig mot mig själv utifrån hur bra deras senaste alster egentligen är. En gemensam nämnare för att ovannämnda band är att de funnits bland mina topp-5 sedan den inledde sina karriärer, vilka är tämligen lika.

Varierade låtar, kontrasterar mjukt med tufft,  hög lägsta nivå, sköna arrangemang, oväntade sticks och poprefränger. En annan gemensam nämnare är ett båda bandet haft ett uppehåll. Båda banden återfinns på Frontiers records, samt att de lyckts leverera 3 kanonplattor i rad, något bara Accept lyckats ståta med.

Robban Ernlund har en mycket distinkt och ren röst,  som numera låter bättre än någonsin, trots att jag ibland blir lite tvekande i jämförelse med klassiska röster som Jim Jidhed, Fergie Frederiksen eller varför inte Kent Hilli  (Perfect plan). Dock är det något med hans röst som just dessa herrar saknar, vad det är det vet jag inte, men något är det, kanske genuinitet?

Bandet har sedan singeldebuten radat upp melodiösa hårdrockhits, detta album är verkligen inget undantag. Varför kommer denna platta före de andra, när det finns så schizofrent mycket bra plattor på listan?

Anders Wikström låtskrivarmagi får mig subtilt att inte tröttna på låtarna. Det liksom finns en dimension till på deras musik. Detta popmusiklager har jag svårt att analysera, men vissa band kan häva ur sig kvalitet, utan att upprepa sig, vissa inte, dock få förunnat, Treat tillhör definitivt top of the class.

2. The Struts – Young and dangerous

Herrejesus, eklektisk rockpop på steroider, på ett bra melodiskt sätt. Ett poprockigare The Night flight orchestra utspädd med lite Vega? Vackert, stulet, energiskt, medryckande och übervarierat; jag blir gråtmild.

Jag blir helt enkelt glad av musiken, vilket inte alltid är fallet i mollorgierna. Så sanslöst splittrat, men ändå homogent, fantastiskt. Deras inspiratörer härstammar från ikoniska grupper som Queen, Sweet, och framförallt Slade det vill säga pure  Classic rock

Om många aor förståsigpåare har med Steve Perrys sömnmusik ser jag ingen anledning att inte ta med denna otraditionella platta. Mina favoriter är  många, men måste jag välja så får det bli: ”Body talks”, In love with a camera”, ”Bulletproof baby”, Fire part 1″, ”Somebody new”, ”Tatler Magazine”, ”I do it so well” och ”Ashes part 2″,  vilket otroligt nog nästan hela plattan.

3. Days of jupiter – panoptical 

Okristligt underskattade, ett epitet som stämmer bra in på ett av mina nyare husgudar: Days of jupiterPanoptical är deras fjärde i ordningen. De är crossoverband, precis som Stone Sour, Six: A.M, Three days grace,  Shinedown och Halestorm.

Monumental amerikansk radiorock i kombination med klassisk hårdrock av bästa märke. Det sylvassa låtmaterialet, de medryckande refrängerna och de tunga riffen är precis som på deras förra platta och debutalbumet – världsklass.

Förutom sista låten är alla låtar karvade i kvalitet. Den första hälften är starkare än den andra. De låtar som höjer sig över mängden är ”Swallow”, ”We all die young”, ”I am fuel”, ”Why”, ”The end will begin again” och ”Edge of everything”.

Janne Hilli kraftfulla stämma är överjordiskt passande till bandets musik. När jag hör denna maestro på sång kommer jag alltid att tänka på Evergreys frontman Tom Englund. De har melankoli i sina röster så det räcker och blir över mycket, svärta och smärta. Det kan inte vara någon tillfälle att såväl Perfect Plan som Days of jupiter båda kommer från Örnsköldsvik, och båda sångarna heter Hilli i efternamn, de är nämligen bröder.

Vissa har bara känslan att skapa variationer i ovariation, utan att det känns som upprepningar i kombination att refrängerna är superstarka generellt sett. Pretty Maids och Treat tillhör den kategorin precis som Days oj jupiter. Dock är väl just variationsnivån inte lika stark som nämnda grupper, en akilleshäl om man ska vara lite petig.

Kvalitet är inte alltid framgångsfaktorn – tyvärr. Sveriges svar på Shinedown, de har potentialen att bli ett världsnamn, hoppas de har timingen och turen också. Vilket album:))

4. Kissin Dynamite – Ecstasy

Oj, för mig årets största överraskning utifrån att jag dissat deras första två album dels på grund av stil, dels på grund av kvalitet. Deras förra platta samt deras nya föll medveten under min bandradar.

En låt är ingen, två en lyckoträff, men när topplåtarna radar upp sig så som de gör på denna platta är det bara att konstatera att bandet utvecklats i minst sagt rätt riktning.

De chockerande klockrena hitsen är sådana andra band skulle böna och be om: ”I´ve got the fire”, ”You´re not alone”, ”Superhuman”,  ”Waging war”, ”Placebo” och ”Breaking the silence”.

5. The night flight orchestra – Sometimes the world ain´t enough

Varför är det så lätt för vissa och svårare för andra grupper. Trots att det vimlar av aor grupper är det få som lyckas med att inte reproducera sig för mycket, förnya sig, men inte för mycket, men framförallt skapa magi i sina låtar.

Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra vars medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy ska stå för konststycket att gå i bräschen för aor musiken i världen. Förra plattan hamnade på min lista 2017 bästa plattor på plats, definitivt en av förra årets överraskningar.

Det har knappt ett år, så släpper man en skiva som i mina ögon är jämnare och bättre än sin föregångare, sanslöst. Antingen är detta deras Magnum opus det vill säga nästa platta blir sämre, eller är de på väg att bli kungar i sitt eget rike.

Att välja favoritlåtar från albumet är en knepig historia då spännvidden på materialet känns genant varierat. ”Sometimes the world ain´t enough”, ”Lovers in the rain”, ”Can´t be that bad” och ”Barcelona” är i mitt tycke de jag gillar allra bäst.

6. Nordic Union - Second coming

Inte en dålig låt på plattan, ytterligare ett bevis utav Mr Mårtenssons hög lägsta nivå. Det är ingen hemlighet att jag dyrkat Pretty Maids sedan jag först hördes deras mini-lp 1983. Vilket gör denna konstellation till något som Gudarna själva gett de som dyrkar melodiös hårdrock.

Deras debutplatta var en halvjämn historia, där första delen av plattan var magisk, den andra inte lika magisk. I min mening är uppföljaren mjukare än debutalbumet troligtvis en direkt order från huvudkontoret, mer W.E.T, mindre Eclipse.

Inte mig emot, resultaten är i vissa stunder ogripbart. Inleder en grupp sitt album med ”My fear and my faith”, ”Because us”, ”It burns” och ”Walk me through the fire” är det bara att abdikera. Därutöver sticker ”Breathtaking””Outrun you” , ”Die togheter” och ”The best thing I never had”. Helheten slår  lite oväntat W.E.T på fingrarna denna gång.

7. Graham Bonnet band – Meanwhile, back in the garage

Graham Bonnet har en lång karriär bakom sig, han har sjungit med bland annat Rainbow, Michael Schenker Group, Alcatrazz och Impelitteri. Detta album innehåller tretton helt nya låtar, inspelade tillsammans med bandet som turnerat världen runt tillsammans med Bonnet. Soundet och låtmaterialet pendlar mellan hans tidiga grupper.

Utifrån 2016 års platta The Book som överraskade mig stort, fanns alla förutsättningar för något magiskt. Dessa infriades med råge, resultatet blev lysande, trots att spännvidden pendlar mellan neo-classic, aor, melodiös hårdrock och classic rock.

För mig är han en sångare som inte kommer in på en topp 50 på grund av att han periodvis skriksjunger för mycket. Dock är mannen, fyllda 70 år, helt klockren på denna platta.

Känsliga, kontroversiella, provocerande ämnen som Amerikas vapenlagar, pedofili, sekter och rasism, istället för klyschiga kärleksteman; kan bara buga över det initiativet. Det måste vara befriande att sjunga om sådant som berör en, istället för drakar och demoner, ungdomskärlekar och droger.

Mina favoriter är många: ”Meanwhile back in the garage”, ”The hotel”, ”Long island tea”, ”The house”, ”Sea of treas”, ”Man on the corner”, ”America…where have ou gone” och ”Past lives”.

8. W.E.T   - Earthrage

W.E.T består av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman) de kompletteras av Magnus Henriksson (Eclipse) och Robban Bäck (Mustasch).

Deras två tidigare plattor är forever inskrivet i aor- historien som sentida aor- klassics. Deras tredje alster lever i viss mån upp till de minst sagt uppskruvade förväntningarna. Dock börjar det bli ett mer kalkylerat och i viss mån förutsägbar formel

Det kanske inte är så underlig då Erik Mårtensson minst sagt många järn i eld, arbetsnarkomanernas okrönte konung månne? Ammuntion, Nordic Union och så detta underverk. Har man tillgång till Jeff Scott Soto så är det bara att abdikera och gratulera de inblandade, för mig en forever topp-5 sångare.

Trots att jag föredrar  Rise up från 2013 så är det fortfarande aor i den högre skolan. Plattan inleds med den bästa låten: ”Watch the fire”, inte långt efter kommer ”Burn”. I kölvattnet av dessa juveler följer ”Kings of the thunder road”, ”Urgent”, ”Dangerous” och ”Calling out your name”.

9. Heartwind – Higher and higher

I efterdyningarna av Treat och Europe i början av 80-talet inspirerades andra band att spela melodiös hårdrock. De kom i mängder, varenda fritidsgård översköljdes av pudelfriserade ungdomar. Långt ifrån allt var bra, men guldkornen var många.

Heartwinds debutalbum får jag flashbackvibbar på band som tidiga Treat, Madison, Talisman, Dalton och Red Baron. Bästa låten är aoriga: ”Don´t be that girl” tillika en av årets bästa låtar. Andra guldkorn som skuggar är: ”Higher and higher”, ”Cry out of space”, ”Through the light”, ”Ready for the moonlight”" och ”Too late for roses”.

Bandet består av: Gitarr Göran Engvall (ex-Hitworks), keyboard Mikael Rosengren (Constancia, Token, Scudiero). Sångaren Germán Pascual (Narnia, Essence of Sorrow) sjunger gudomligt, men det är amasonerna Nina Söderquist (Björn Skifs, Champions of Rock), och Tåve Wanning  (Adrenaline Rush) som stjäl showen periodvis.

10. Johan Kihlberg´s Impera – Age of discovery

Oh my God, en av listans absoluta överraskningar. I och med låtarna ”Just a conversation” och ”Why does she care” har gruppen frambringat två av 2000-talets bästa aor-låtar. Det är liksom inget som bara skapas, utan alla stjärnorna måste stå på rad. Därefter följer några andra riktigt bra låtar såsom:

De tre plattorna med bara Impera har inte passat mig så bra; ösig blues-melodisk hårdrock. Trots musikerkompetensen med tanke på att både Matti Alfonzetti (sång) och Tommy Denander (gitarr) ingick i denna kvartett så blev i mina öron det mesta slätstruket och dessvärre djävulskt tråkigt.

På de tre första plattorna skrev Johan Kihberg det mesta av materialet. Han har tagit steget tillbaka och låtit andra sköta den processen. Spontant var det ett av draget som bidrog till hans bästa platta hittills.

Lars Criss är ett kapitel i sig tillika den andra faktorn till denna fantastiska skiva. Han är mannen bakom ett av mina favoband Lions Share tycks vara rustad med magiska fingrar att skapa låtar utöver det vanliga precis som Mats Wikström i Treat, Pretty Maids.

I och med hans inträde har en melodisk ådra smugit sig in där refrängerna och arrangemangen fått blomstra fullt ut. Densamme har producerat bland annat Overland, Niva, Chris Ousey, Radioactive och  Seven.

Förutom de överjordiskt braiga ”Just a conversation” och ”Why does she care” kommer ”Fear””Falling” ”The end of the road” och  ”I am I”. 

Killeruppsättning består av: Johan Kihlberg - Drums/Keyboards; Lars Chriss (Lion’s Share)- Guitars; Mats Vassfjord (220 Volt) Bass; Michael Sadler (Saga). Top class sångarna är:  Michael Sadler (Saga) – Lead & Backing Vocals on 8, Göran Edman (Yngwie Malmsteen, John Norum) – Lead & Backing Vocals on 6, Mick Devine (Seven) – Lead Vocals on 3, 5, 9 – Backing Vocals on 3, 7, 9, bonus track, Nigel Bailey (Bailey) – Lead Vocals on 7, 10, bonus track – Backing Vocals on 5, 10, Nils Patrik Johansson (Lion’s Share, Astral Doors) – Lead & Backing Vocals on 2, 3

11. Perfect plan – All rise

Jesus, vilken röst, var kom den killen ifrån? Kent Hilli frambringar bland det starkaste jag hört någon svensk prestera, i klass med Jim Jidhed.  Var kom bandet ifrån, och och hur fick de ihop spetskompetensen.  Det visar sig att sångaren Kent är bror med Janne Hilli från Days of Jupiter. Den ena en Steve Perry light, den andre en kraftfullare Tom Englund från Evergrey. Är det så att allt kommer i två i Örnsköldsvik, då tänker jag på hockeytvillingarna Sedin?

Lägg till en superb produktion, något som förstärker helheten, dels känns den modern, dels klassisk. Allt känns sanslöst professionellt, faktiskt i paritet med Revolution Saint, Giant  eller faktiskt.

I mina ögon är ”Too late” plattans bästa låt. Tätt följd av ”In and out of love”,”Sto ne cold lover”, ”Never surrender” och ”1985″. Variation är a och o, det har de lyckats med. Dock är rockiga låtar inte riktigt min nisch därav låtar som:  ”What goes around” faller platt till marken.

Jag ser denna platta som en kommande ”aor-classic”, ett epitet få svenska plattor kan titulera sig. Jim Jidhed – Full Circle, Mikel Erlandsson – 4, W.E.T – Rise up och Frederiksen/Denander  – Baptism by fire är några av dem.

12. Dynazty – Firesign

Dynazty har på sina 6 album verkligen gått från klarhet till klarhet. Från halvmedioker sleazee, till tyngre AOR och nu kvalitetsstinn melodiös hårdrock. Rune Molin hittades av bandet på My space 2008, från att trevande letat efter taktpinnen har han nu funnit den och parallellt spurtar.

Gruppen levererar sitt bästa och jämnaste album hittills, en formel som låter precis så som man vill att melodisk hårdrock ska låta. Låtarna är minst sagt trallvänliga, men musiken relativt kraftfull.

Adekvata hits saknas verkligen inte. I mina ögon är ”The Grey”, ”In the arms of a devil” och ”Closing doors” skivan tre allra starkaste lysande juveler. Det kanske blir Dynazty som får bära den svenska flaggan genom att breaka utanför den melodiska hårdrockssfären, inte Eclipse eller Creye.

13. Shinedown – Attention Attention

Det är härligt att kunna legitimera plattor som denna på listan som kanske inte borde finnas där, eftersom Steve Perrys sömnpiller återfinns på liknande listor. Kan det rent ut vara så att denna arenarock mycket väl är applicerbar inom melodiös hårdrock/aor genrerna?

Pålitliga crossover bandet Shinedown lyckas återigen leverera ett jämn och varierat låtmaterial dessutom med intressanta budskap. Att de från album  till album rört sig mot mer kommersiella tongångar där klockrena refränger och sanslösa melodier samsas, är mitt block  bara ett stort plus i kanten.

Shinedown har en schizofren förmåga att bygga upp en härlig inramning på låtarna, vilket mynnar ut i bombastiska refränger. Några bra exempel på det låtsnickeriet återfinns i: ”Black souls”, ”Attention attention”, ”Kill your conscience”, ”Pyro”, ”Monsters”, ”Darkside”, ”Evolve”, och ”The human radio”.

I mitt tycke är detta konceptalbum Attention Attention deras jämnaste hittills. Likt ett magnetiskt tågspår, överlappar de dynamiska låtarna varandra – briljant.

14. Jerome Mazza -  Outlaw son

Kansas? Det visade att Jerome Mazza sjönk på braiga plattan Butterfly  från 2017; med just Steve Walsh. Escape Music såg potentialen och samlade ihop samma gäng, minus Steve Walsh. Vår år egen Tommy Dennander står för produktion. Dessutom samarbetar han med huvudpersonen i fråga: Jerome Mazza i att skapa classic rock av hög kvalitet.

Det vore en lögn att skriva att de inte lyckades. Albumet hat precis allt som Devil´s hand saknade (Mike Slammer/Andrew Freeman). Allt från produktion, till låtmaterial och sång är klockrent. Jeromes huvudband är annars Pinnacle Point, där även dansken Torben Enevoldson härskar. De släppte för övrigt en riktig bra platt 2017.

Albumet har egentligen inga svaga länkar. Den låt som jag ändå gillar allra bäst är: ”Streets of fire”, det finns en till version av den låten där Steve Overland från FM gästsjunger. ”Crossfire”, ”Neverland” och ”Undercover love”.

15. Enemy Inside – Phoenix

Oophs, årets Delain eller Within Temptation? Nastassja Giulia sjunger gudomligt, till gudomliga låtar, all killers, no fillers. Genren i sig slänger ur sig skönsjungande gudinnor, dock är det få som sticker ut ur mängden. Sterilt/könlöst är  uttryck jag förknippar med genren.

Detta gäller inte Emnemy inside som briljerar när det kommer till att snickra ihop såväl refränger som mörkglättiga melodier bästa. De starkaste spåren är: ”Falling away”, ”Doorway to salvation”, ”Angel´s suicide”, ”Death of me” och ”Oblivion”. Deras version av Texas”Summer son (1999)” är helt enkelt mästerlig.

16. Three days grace – Outsider

Kanadensiska Three days grace borgar numera för högkvalitativ arenarock, en process som inleddes på albumet innan: Human från 2015,  en hybrid mellan då- och nutid.

Precis som Shinedown har grabbarna blivit mjukare, mognare, poppigare, mer utrymme för elektroniska inslag, det vill säga mer radiovänliga. Inte mig emot, då de vassare kanterna polerats bort, precis som i aor, medans melodierna fått ännu mera utrymme.

På deras sjätte platta visar de på att de kommit till en fas där gått upp en division. I denna superliga lirar Sixx A.M, Stone sour, Shinedown och Halestorm.

Gruppen producerar gigantiska riff som om det vore det enklaste i världen. Matt Walst, som ersatte Adam Gontier 2013, visar på sitt andra albumframträdande att han är som klippt och skuren för musiken som presenteras.

All killers, no fillers, men måste jag välja några låtar så får det bli: ”Infra-red”, ”The abyss”, ”The mountain”, ”I am an outsider” och ”Right left wrong”,

17. Grand Design  – Viva la paradise

Def Leppard klonerna Grand Designs fjärde platta sedan debuten 2009. Egentligen är jag skarpt emot när musiken ligger så nära en grupps primära förebilder tillika faller på denna listans kriterium nummer 5. Dock, när något framförs på detta excellenta sätt går det inte abdikera.

Thrill of the night från 2014 var deras jämnaste och starkaste so far. Nu övertar Viva la paradise dess plats. Frågan är om det är möjligt att framöver mjölka ur mer melodier från detta koncept, eller om de i större grad kan inspireras av grupper som FortuneSurvivor eller Survivor i syfte ut fylla ut formeln så att säga, vilket jag upplever de bör göra på sin nästa platta.

Med ett melodisinne utöver det vanliga skapas det refränger som ackompanjeras till sångaren Pelle Saether sköna men aningen karakteristiska röst i synergi med en klockren produktion. Alla låtar är faktiskt bra, men de fem jag gillar mest är ”Viva la paradise”, ”Love shouldn´t  hurt”, ”Its only straight from the heart” , Too late to fall in love” och ”U can´t foll love”. 

Hårdrockgurun Janne Stark ingår permanent gruppen sedan 2011. Har man skrivit 3 hårdrocksbiblar om svensk hårdrock är man i sig väl värd sin dos av beundran för mannen

18. Dukes  of the orient - 

John Payne sjöng från 1991 – 2006 i Asia Han har i några år vigt en del av sitt liv till att skapa ny musik, hans första under namnet Dukes of the Orient. Tillsammans med amerikanske Erik Norlander (Last in Line) bär han upp ljudbilder från såväl  Asia som Toto.

Albumet är producerat av Payne himself som medvetet strävat efter ett organiskt ljud utan en massa moderna krusiduller. Det här är ytterst välgjord  stämningsfull melodisk rock, i synergi med drömska synthmattor samt Paynes karakteristiska rockröst, allt detta får mig att älska skivan.

All killers, no fillers stämmer delvis.  För mig finns det några låtar som höjer sig över mängden av kvalitet. De är ”Brothers in arms”, ”Strange days” och ”Time waits for no one”.

19. Amaranthe – The Helix

Hur ska man hantera vrålapan i hörnet utifrån denna lista? Ja, det är inte lätt. Då låtarna i stort sett består av schlagermetal kommer avgrundsvrålet levererade likt ett bortkommet Postnord brev. I näst sista låten ”Iconic” får growlande trollet fritt utrymme, ett stort streck  i min bok.

Förra årets vinnare av denna lista: Cyhra visade var skåpet skulle stå i samma genre,  catchiga popmelodier och blytunga metalriffs, utan babianskrik. Egentligen skulle man dissa plattan, helt, vad är problemet. Jo, en stor del av materialet är sjusärdeles magiskt. De mest förtrollade låtarna är: ”365″, ”Inferno”, ”Countdown”, ”Helix” och ”Momentum”.  De är som sagt inte bara bra, utan exceptionellt bra.

Den välkomna sångaren Nils Molin (Dynazty) är den senaste medlemmen in i bandet; Helix är hans första Amaranthe-album, av de fem de skapat hittills sedan 2008.  Amaranthe blandar genrer som på pappret inte skulle vara möjliga, vad blir nästa steg, jojkande djurläten?

Deras femte är bandets jämnaste och bästa platta någonsin. Förutsättningarna att bli nästa Nightwish och Within Temptation finns inom räckhåll.

20. Kamelot – The shadow theory

För mig gick ridån upp på Kamelots fjärde platta: The fourth legacy från 1999 via låten ”Nights of arabia”.  Det var Roy Khans andra platta som sångare (1997 – 2011). Han skrev de flesta av Kamelots låtar tillsammans med bandets gitarrist och grundare: Thomas Youngblood .

Innan han kom till Kamelot, var Khan sångare i det norska progressiva Conception från 1991 till 1997, då bandet upplöstes. Det som då var Kamelot var i mina ögon ett ganska mediokert hårdrockband.

En ny era såg sitt ljus genom att man skiftade sångare från norske Khan till svenske Tommy Karevik. Trots Kamelot åtagandet basar han även Seventh Wonder, ett band som också släppt en ny platta i år.  Silverthorn (2012)v ar hans första albumframträdande i Kamelotskruden. Tre år senare utgavs Haven som var bättre än sin föregångare. Svensken hade börjat acklimatisera sig röstmässigt på det alstret.

I år landade deras 12:e studioalbum tillika Kareviks 3:e framträdande. Jag är glad att berätta att The shadow of theory bandets bästa helhetssläpp  på länge. Produktionen klockrent tung, sången bättre än någonsin, variationen större, upprepningarna färre och refrängerna starkare.

Jag skulle vilja tillstå att detta är deras mest lättillgängliga album sedan Ghost opera (2007) tillika det albumet med Karma (2001) som jag gillar mest. En klar återgång till det bättre.

Knockvarning på inledningen med låtar som ”Phantom divine”, ”Ravenlight”, ”Amnesiac” och ”Burns to embrace”.  Guldkorn typ ”Static” sällar sig till de fyra. Överlag en väldigt stark platta där spelglädjen och melodisinnet återigen fått fotfäste i bandet från Florida.

21. Revertigo – Revertigo

Vad skiljer exempelvis denna debut gentemot exempelvis hypade Creye? Jo hjärta, variation och erfarenhet. För mig är denna platta en smygare. Från början var det några låtar som etsade sig fast med plattans bästa låt: ”Symphony of fallen angels”.

För varje lyssning som gick växte låtarna till sig. Frön som: ”Sailing stones”, ”The Cause”, ”Luciferian break up”, ”False flag” och ”Break away” transformerades till riktiga toppenlåtar.

Anders Wikström är en av jordens bästa melodisnickrare, spelar ingen roll vilken genre, han bara har det i sig precis som &&& Pretty Maids, Bee gees. Mats Leven har en gudomlig rös,t om den används på rätt sätt det vill säga inte som i At Vance.

Revertigo för mig instinktivt till Starbreaker, tungt, mörkt, men ytterst melodiöst. Att de subtilt inkorporerar Ultravoux slingor till sitt sound får de extra stjärnor för.

22. Gioeli/Castronovo – Set the world on fire

1992 jobbade Johnny Gioeli och Deen Castronovo ihop på den allra första Hardlineskivan. 25 år senare, jobbar de ihop igen och släpper ett album under namnet Gioeli/Castronovo. För egen del är inte Hardlines debut något som jag dyrkade precis. Visst, några guldkorn fanns det allt, men definitivt för överhypat.

Mina solklara favoritlåtar är : ”Set the world on fire”, ”Through”, ”Fall like an angel”, ”Need you now” och  ”Ride of your life”.  Rösterna, produktionen och over average låtarnas jämnhet är plattans största förtjänster

23. Diamante – Coming on hot

När katterna är borta dansar råttorna på bordet. Syftningen bollas till Halestorms tuffare, mindre refrängstarka rock. Diamante tar upp stafettpinnen, utan att tappa den. Sångerskan Azzura Bovelli  är en härlig uppenbarelse i högtalarna; lent med attityd, typ en tuffare Belinda Carlisle.

Låtarna ”War cry”, ”Had enough” och ”I´m sorry” höjer sig det där lite extra över ett jämnbra material. Förutom nämnda Halestorm så för mig deras still till en uppdaterad Joan Jett & The Blackhearts.

24. The Unity – Rise

Tyskarnas debutalbum från 2017 var  en ojämn ofärdig produkt, men kunde ändå ståta med det årets bästa låt: ”No more lies”.  På Rise återfinns det hela  tre superlåtar: ”You got me wrong”, ”The Storm” och ”Above everything”.

Kvalitetsribban har höjts på alla positioner, nu ligger de närmare idoler som Firewind och Masterplan – bra jobbat. Kan deras tredje alster bli deras magnum opus månne?

25. Black Paisley – Perennials

En klart udda fågel, men också melodisk klassisk rock i samklang med melodiös hårdrock/aor och några stänk country.  Detta är uppföljaren till en av 2017 års stora överraskningar Late bloomer tillika andra plattan.

När det florerar toppar som ”Trying”, ”Out of my life”, ”Alone”, ”Think” och  ”Miss me” måste Black Paisley rankas som ett de mest intressanta banden i fortsättningen.

De flesta av dessa låtar finner man på den undre låtlistehalvan. På köpet ingår det också tre sköna ballader också: ”Sometimes”, ”Whitout you” och ”Stronger”. Ledordet variation är definitivt ett understatement.

26. Jaded Heart – Devil´s gift

Ett utav den melodiösa rockens fanbärare, underskattade, absolut. De har en grym högsta lägsta nivå. Detta är det trettonde albumet av det tysk/svenska melodiska loket.

The Devils gift är ett slagkraftigt album, fylld av tyngd, melodier och attityd, men utifrån deras tidigare alster och ett helhetsperspektiv, helt sonika ett svagare, tjatigare mer ovarierat album.

Höjdarlåtarna är: ”Wasteland”, ”The devils gift”, ”Scream of anger”, ”Coming home” och ”Phoenix”. Kraftpaketet är mixad och mastrad av Mr Erik Mårtensson (Eclipse, W.E.T., Nordic Union, Ammunition).

27. Hank Erix – Nothing but trouble

Sångaren i Houston levererar sitt första soloalbum i eget namn. Har dock aldrig varit ett värsta fan av just huvudbandet. Från mjuk aor till melodisk hårdrock/aor. I mitt tycke ett välbehövligt lyft. Han är definitivt ingen Lou Gram, men håller sig på rätt sida av röstlinjen.

Hank har lyckats med att knåpa ihop en av årets bästa låtar: ”Fortune Hunter”. Inte långt efterkommer pärlor som ”Shadowdancer” och ”Affair of the heart”. Resten plattan är bra melodisk hårdrock.

28. Groundbreaker – Groundbreaker

Steve Overland från FM har slagit sina påsar ihop med Robert Säll  (Work Of Art/W.E.T). Frontiersprojektet torde vara den perfekta symbiosen mellan det stolta brittiska AOR-arvet och det svenska sinnet för melodier och arrangemang. Robert Säll har skrivit huvuddelen av allt material på albumet medan Alessandro Del Vecchio har producerat.

Ett album som lär inta de flesta Best of listor över 2018. Egentligen är det en klart godkänd platta, där det mesta är top-notch, men rösten som är så bra är i mitt tycke dess svaghet, det nasala ylandet, ömsom vin ömsom vatten känsla. Materialet sticker inte ut tillräckligt, låtarna är dimridåer av sterilitet.

Hedersomnämnade

Det finns en knippe svenska plattor som ingått i de flesta experters årets bästa album listor Dessa är sanslöst gjorda, bra låtar var för sig, klockren producerat och adekvata sånginsatser. Men för mig är det något som saknas, något jag inte kan sätta fingret på.

Kalla det avsaknad av musikkarisma, steriltråkig, überutslätat eller något annat, men låtarna sätter sig inte riktigt. Av den anledningen kom varken Creye, Sapphire eyes, Palace eller State of Salazar med på listan, trots att de egentligen borde göra det…eller inte.

Sapphire eyes – Breath of ages

Otroligt välspelat, allt låter sjukt bra, förutom att jag upplever det hela som för utslätat och intetsägande. Det finns liksom ingen ”Youre my wings” tillika debutplattans bästa spår

Creye  – Creye

Debutalbum tillika superhypad, kvalitetsmässigt inte i paritet med exempelvis Perfect plan, Impera, Heartwind eller Groundbraker, dock har de potentialitet till något stort i framtiden.

Palace – Binary music

Professionell musik, utan egentliga flaws, men något saknas?

Care of night – Love equals war

Första fyra låtarna är riktigt bra, sedan sinar kvaliteten.

State of Salazar – Superhero

Superslick Toto – aor, utsökt…i små doser.

Peter H Nilsson – Litle american dream

En trevlig ny bekantskap, lågmäld aor, med bra sång från amerikanen: Chris Biano. Låten ”Me and you”,  tituleras sig som en av årets bästa låtar.

The Cruel intention – No sign of relief

Nya Chrashdiet? Nyskapande, inte ett dugg. Dock sitter refrängerna lika starkt som gamla Backyard Babies eller Hardcore Superstars.

Royal Hunt – Cast in stone

Deras bästa och jämnaste på århundraden.

Sunstorm – Road to hell.

En mindre plastig produktion som förhöjer helheten. Ett jämnt material med några toppar.

Cliff Magness – Lucky dog

Mjukis-a.o.r, men skön sådan.

Farmer Boys – Born again 

Ömsom aggressivt, ömsom sammetslent, ömsom progressivt, ömsom aor, klockren blandning; Tysklands svar på Threshold?

Några riktiga bottennapp

Halestorm – Vicious

Tuffare, hårdare, men parallellt tappat det jag gillade mest med med bandet: melodierna och refrängerna.

King Company – Queen of hearts

Accenter och  intetsägande musik, trots polishen på ytan, som får det mesta att se bra ut vid en snabbgranskning.

Disturbed -   Evelution

Grattis till coverhiten på förra plattan av Simon and Garfunkles: ”The sound of silence”. Money talks, vilket i detta fall inte oväntat  innebar att tongångarna blev betydligt lugnare.

Det i sig skulle kunna vara bra, men tyvärr behärskar inte band att leverera tillräckligt bra låtar; de är helt sonika för endimensionella.

Steve Perry – Traces

Mannen med en av rockvärldens bästa röster är tillbaka efter 25 års frånvaro. Lika efterlängtad i aor-kretsarna som Messias själv. När Michael Bolton framstår som Dimmu Borgir är måttet rågat.

Plattan skulle kunna vara ett mirakelmedel för sömnlöshet. Visst, människan sjunger ju som en Gud, men vad hjälper det när plattan nästan består av ballader, parallellt inte en riktigt bra låt.

Att albumet är med på många aor experters årsbästa listor är ett smärre mirakel. Hade Mikael Erlandsson eller Kalle Moreus släppt samma musik hade inte en människa brytt sig.

Risken är stor om han även  skulle ge sig in genren att härma ungerska uttrar, så hade nostalgiker haft med plattan på sina årsbästalistor. Horribelt intetsägande

Vega – Only human

Idéerna är nästintill uttömda, rösten för ansträngd, variationen har knappt funnits där; nu verkar de mest trötta.

Hartmann - Hands on the wheel

Tysklands bästa pipa? Från At Vance till en solokarriär som inleddes så fantastiskt bra på de första två plattorna , vad hände sedan?

Devil´s hand – 1:st

Har man varit delaktig i renommerade grupper som City boys, Slamer, Seventh key, Steelhouse lane  och självklart Streets har han verkligen strålkastarljuset på sig.

Att kräva konstant med ny toppmusik från människan är en förbannelse han får finna sig i. Denna gång sänkte han tyvärr sin högsta lägsta nivå, till under standard.

Några av årets bästa låtar

2018 bjöd på schizofrent mycket riktigt bra låtar att välja mellan, ett gigantiskt musiksmörgåsbord helt enkelt.

De som är blåfärgade är exceptionellt bra låtar tillika årets allra bästa.

FM – Follow your hear,  Shiraz lane – Harder to breathe, Odyssey desperado – Rush of the wave, Revertigo – Symphony of the fallen angel, Three days grace -  Right left wrong, Blindside – Shark loves blood, Nils Patrik Johansson -  Evil deluxe, 

Slears – Angel lost, Robby Valentine – Bizarro world, The night flight orchestra – Lovers in the rain, Michael Romero – Black, Crey – Different state of mind, Don Broco – Come out of LA, Lioncage – Dead man walking, Sirenia- Love like cyanide, Peter H Nilsson – You and me,

Cliff Magness – Love needs a heart, Like a storm – Catacombs, Lord of the lost -  Lovely, Station – I don´t mind, No hot ashes -  I´m back, Perfect plan -  Too late,  Dukes of the orient – Strange days, The Struts – Body talks,

Ammunition – Virtual reality boy, Vojd – Breakout, Shinedown – The human radio, Cane Hill – Lords of flies,  Jonathan Davis -  What it is, Stryper – Sorry, Tri state corner – Daydreamer, Mass – Only a dream, Perfect View – Can´t stop the fire.

Amaranthe - 365, Grand Design – It´s only straight from the heart, Kim Wilde – Birthday, Kamelot – Amnesiac, Heartwind - Don´t be that girl, Normandie – White flag, Heaven´s Trail – Too late, Haken – The good doctor, Peter Jöback – Shape of you,

Gioeli-Castronovo – Through, Bullet for my valentine – Over it,  U.D.O – One heart one soul, Primal fear – King of madness, Those damn crows – Say it, Guardians of time – Drawn in blood, Kenny Leckremo´s spectre – Lullaby, Midnite city – Here comes the party.

Grand Design

Audrey Horn – This is war,  Lione – Conti  – You´re falling, Mother Misery – Ashes of your crown, Issa – Run with the pack, Volster -Breathless,  Universe infinity – Red submarine, Burn – Irontown, Praying Mantis – Keep it alive, Saffire – The Rainmaker, Farmer boys – Fiery skies

Meg Myers -Numb, Bonfire – On the wings of an angel, Diamante – War cry, Black Paisley - Trying, Dream Child – Light of the dark, Northward – Timebomb, Palaye Roayale – You´ll be fine, Seventh Wonder – The Everones, Atreyu – House of gold, Dallas – This love.

Kissin dynamite – I´ve got the fire, Big city – Daemon in the dark, Godsmack – When legends fall, Groundbreaker – The way it goes, Exlibris – Shoot for the sun,  Devicious -Everthing, Freak kitchen – Morons, Palace – To have and to hold.

Kissin Dynamite

Blood red saints – Wake up, Kayak – Somebody, Outshine – , Reach – Running on empty, Signal red – Defiant, From ashes to new – My name, Greybeards – Insane, Michael Schinkel´s Eternal flame – Smoke on the mountain, Maverick – Ex machina, Jerome Mazza – Streets of fire.

Sunstorm – On the edge, Messer - Make this life, Dee Snyder – I am the hurricane,  Snakes in paradise – Ever see the sun, Hank Erix – Fortune hunter, Osukaru – Ain´t too late for love, Royal Hunt – Fistful of misery, Arion – Unforgivably, Holter -I´ll die for you

Beyond the katakomb – The killing, The Protest – What else you got, Modern maps – Shot you down, Airrace – Eyes like ice, W.E.T -  Watch the fire, The cruel intention – Sick adrenaline, Dynazty - Closing doors, Sapphire eyes – My desire, Axxis – The tradgedy of Mr Smith

Dynazty

Follow the Cipher – Valkyria,  Gus G – Last of my kind, Engel -  The legacy of nothing, Light the torch – Calm before the storm, Jaded Heart – The enemy, Michel Schenker fest - Take me to the church, James Christian – Heaven is a place in earth,

Felskinn – Pictures in my dreams, QTF – Black hole, Vega – Mess you made, Disturbed – Are you ready, Impelliteri – Man of war, Boston Manor – Flower in the dustbin, Nonpoint – Fix this,  Nordic Union – Because of us,  Days of Jupiter - We all die young,

TNT – We´re gonna make it, Space elevator – Crazies, Destinia – Be a hero, Graham Bonnet band – The Hotel, Venues – We are one, Treat – Progeniter, The Unity – Above everything, Earth for sale – Wild is my heart, Taste – Alive , Guild of ages – all fall down.

Treat

Ten - Shield wall, Firmo -  No prisoners, State of Salazar -My heart is at war, Poets of the fall – My dark disquiet, Purser deverill – Hypnotise, Minus one – Run away, The Intersphere – New maxim, Ghost – Dance macbre, Enemy inside – Doorway to salvation, Nerv – Bad Habits.

The Swedish funk connection – This love will last,  Care of night - Love equals war, Lords of the black - World gone mad, Devil´s hand - We come alive, Krashkarma – Stranded, Northquake – Wolf in the night, Healthy Junkie – Juliet calls, Last union – Taken.

Magnum - Lost to the road of eternity,  Hardcore Superstars - Bring the house down, Johan Kihlberg´s Impera-Why does she careStoneface - Play their game, Eyes set to kill - Not sorry, Shining – When the lights go out,

Lite utanför ramen, men ändå top notch.

Årets Bästa Plattor,

Ej rangordnade

Godsmack – When legends fall

Hela 20 år i branschen, fyra år sedan senaste albumet är Bostonbandet tillbaka med ett nytt alster.  Überkommersiellt, absolut, syntar, jajamänsan, men bättre än någonsin! 38 minuter pure energi när  pop/rock musik är som bäst.

Don Broco -Technology

Aldrig hört talas om Bedford´s Don Broco förut, detta är deras tredje plattan sedan starten 2008. Efter att lyssnat in mig på de två tidigare, så är det inte svårt att kora Technology som deras mest varierade och bästa so far.

För mig är detta crossover av bästa märke; rap, dancebeats och samplingar, helheten andas fräschhet och nyskaperier.

Boston Manor – Welcome to the neighbourhood

Blackpools stolthet Boston Manor har funnits sedan 2013. De har endast släppt två  album varav det senaste skiljer sig avsevärt från debutalbumet från 2016. De har helt enkelt mognat; mindre punk, mer pop;  klockrent, inte en dålig låt.

Days of Jupiter – Panoptical

Sveriges svar på Shinedown: amerikansk radiorock när den är som bäst, utspädd med traditionell hårdrock. Panoptical  är Örnsköldsvik bandets fjärde album.

Ett och ett halvt år sedan förra käftsmällen New awakening, känns inte alls som ett för kort intervall mellan skivsläppen.  Deras klart bästa sedan den magiska debuten från 2012: Secrets brought to life.

Atreyu – In our wake

Oj, här har man acklimatiserat aggressivitet med 63 ½ procent. Tankarna för mig snarare till Three days grace och Breaking Benjamin. De första fyra låtarna är bisarrt härliga. Utan tvekan ett av de 10 bästa album i genren.

Eyes set to kill – Eyes set to kill

Metalcorebandets 6:e album tillika första plattan utan någon vrålapa bakom mickstativet. För mig ett ytterst välkommet beslut. På detta album kan man utan skrikdistraktioner avnjuta den musikaliska energi som Arizona bandet förmedlar.

Nu kan de snarare jämföras med New Years day när det kommer till stil, vilket i alla fall passar mig utmärkt.

The Intersphere – The grand delusion

En av Tysklands största musikjuveler är i mitt tycke  pop/rock /hardrock progressiva The Intersphere som funnits i nästan 12 år. The grand delusion är deras femte album, fyra år sedan deras förra skivsläpp.

Aggressivitet smälts samman med silkeslena arrangemang i synergi med melankoli och existentiella frågeställning. Precis som Threshold bryr sig inte dem om att det anses lite ocoolt eller mindre intelligent att ha starka refränger i sina låtar. Detta är intelligent musik, utan att vara knepig.

Normandie – White flag

Mer modernt än Örebros stolthet Normandies ljudbild är svårt att finna. Det i kombination med att de lyckas inkorporera drömsk pop, rock och dance till något eget, något som spretar, men konstigt nog ändå åt rätt håll.

Förra skivan var rockigare utan tillstymmelse till vrålapa, något som oftast är mer regel än undantag. Denna platta tar vid, och utvecklar soundet mot ännu mera moderniteter.  I låten ”The bell” sjunger de både på svenska och engelska; ett genidrag.

Sångaren Philip Strand har en silkeslen Dr Jekyll och Mr Hyde röst som trollbinder. Normandie har seglat upp till ett av mina nya favoritband med australienska Hands of houses och Eyes set to kill.

Diamante – Coming in hot

Halestorm och Pink möter Joan Jett & the Blackhearts, vem kan motstå det, inte jag i alla fall. Ögonbrynshöjande Mexican-Italiensk-Amerikanska Diamante är definitivt ett safirfärgat 21-årigt fynd, ett 2000-talets svar på Debbie Harry.

Plattan andas av ungdomlig upproriskhet som dessutom är sprängfylld av kvalitetsstinna hits gjord på klassisk rock med moderna kanter. Dags för dagens ungdom att börja snegla på rockmusik med melodier och starka refränger igen; då är detta debutalbumet en av många kilar som bryter danceförbannelsen som pågått i några år nu.

Shinedown – Attention Attention

Attention Attention är bandets 7 platta (2003-2018) tillika ett konceptalbum  handlar om att en människa kan övervinna sina negativa tankar genom att kämpa mot dem själv för att sedan bli återfödd som en ny person.

Det finns få band som kan bygga upp låtar som utmynnar i ett crescendo av bombastiska toner på ett sådant sätt som Shinedown gör. Förändringsobenägna är ett epitet bandet inte kan kopplas till. Deras musik är kommersiella tongångar består av alla typer av genrer vilket gör deras musik inte kan anklagas för att låta likadant.

Three days grace – Outsider

Numera pålitliga Three days grace, levererar återigen sin patenterade arenarock i kombination med förstklassigt låtskriverisnideri. Det liksom finns något för alla.

Outsider tar lyssnaren på en melodisk resa där beroendeframkallande musik fylls ut med en massiv ljudbild och schizofrent starka refränger; det är bara att åka med, eller lifta.

Shining - Animal

Dansk dödsmetallkille som gått i svenska Pains fotspår. Långtifrån avgrundshelvetesvrål har mannen skapat en knippe låtar som brinner av  underbara melodier och refränger.

DÄRUTÖVER

Bullet for my valentine – Gravity

Like a storm – Catacombs

Lord of the lost – Thornstar

Black Veils Bride – Vale

Mother Misery – Megalodon

Engel – Abandon all hope

From ashes to new – The future

Breaking Benjamin – Ember

Stone Broken – Ain´t always easy

Skindred – Big things

Messer – Messer

Modern maps – Hope you´re happy

Nordisk hårdrock

Finskt

Shiraz Lane, Blind Channel, Amorphis, Auri, Jari Tiura, Prayer, Secret illussion, Vinide, Imperium, Evil-lyn, Dyercrest, Heroes don´t ask why,

King company, Plastic tears, Afire, Soul Healer, Arion, Poets of the fall, Flat earth,

Danskt

Justify rebellion, Royal Hunt, Sugarcane, Michael Kratz, Supercharger, Black book lodge, Odd Palace, Black swamp water, Dream police,

I´ll be damned, Junkyard drive, Vola, Rising, Acacia Avenue, Seven Thorns,

Norskt

Turbonegro, Chrome Division, Ammunition, Audrey Horne, Big City, Hex AD,  Issa, Nergard, Sirenia, Angel heart, Sandberg, TNT,

Tomorrow´s outlook, Halycon days, Hercules, Friendship, Vöödöö, Manes, Shining, Hank Von hell, Guardians of time, Dunbarrow,

Holter, Haken, Flight, Pain city, Cristian Tolle project, Northquake, Windmill, Warkings,

Några av 2019 skivsläpp

Dennis DeYoung
Work Of Art
Mikael Erlandsson
Within Temptation
Eclipse
Wigelius
H.E.A.T.
The Grand Masquerade
Brother Firetribe
Revolution Saints
First Signal/Harry Hess
Degreed
Mad Invasion
Chris Ousey
Danny Vaughn
Erik Grönwall
Joseph Williams
John Parr
Michael Sweet
Joe Lynn Turner
John Norum
Fair Warning
Volster
The End: Machine
Radio Exile
Reckless Love
Bad Habit
Pulse
Desmond Child & Rouge
Chaos Magic
Roxy Blue
King Of Hearts
Fortune
Spread Eagle
Streetlore
The Circle/Sammy Hagar
Stryper
XYZ
Decarlo
Taste
Art Nation
Faithsedge
Leverage
220 Volt
Crazy Lixx
Extreme
The Ferrymen
Johan Kihlberg´s Impera
Toby Hitchcock – ”Reckoning”
Find Me – ”Angels in Blue”
Gathering Of Kings – ”First Mission”
Fiction Syxx – ”The Alternate Me”
Tobias Sammet’s Avantasia – ”Moonglow”
Mike Tramp – ”Stray From The Flock”
Beast In Black – ”From Hell With Love”
Last In Line – ”II”
Axe – ”The Last Offering”
Wheels Of Fire – ”Begin Again”
Burning Rain – ”Face The Music”
Whitesnake – ”Flesh and Blood”
Room Experience – ”Another Time And Place”
Roulette – ”Now”
DeVicious – ”Reflections”
7HY – ”No Going Back”
Soulblivion – ”Heart And Soul” (ep)
Cats In Space – ”Daytrip To Narnia
Jim Peterik´s World Stage – ”Winds Of Chance”
Bai Bang – ”Best Of 4″
Adellaide – ”New Horizons”
Silked & Stained – ”GOes Up 2 Eleven”
Hideaway – ”s/t”
Continue Reading »
No Comments

Ett omöjligt uppdrag

Att rangordna denna numera relativt tynande genre utifrån ett historiskt perspektiv är inte möjligt. Dels har jag inte hört alla artister, grupper och album, dels är det tycke och smak något som är föränderligt. I syfte att grotta ner mig lite i min samling är det dock en kul idé. Att ha några kriterier att förhålla sig till är ett måste, annars kan det bli sju låtar av en grupp, eller väldigt stor diskrepans mellan exempelvis renodlade ballader och rockiga tongångar.

Att välja låtar kan ibland vara lättare att välja än själva albumen. På vissa plattor finns det ibland bara 1-4 bra låtar, standard och utfyllnad. Det är dessa guldkorn som jag tycker är så kul att hitta; den där låten som jag anser vara en riktig a.o.r-classic.

Rösten, produktionen och refrängen är huvudbeståndsdelarna som måste sammanfalla för att överhuvudtaget ta sig in på denna eminenta lista. Dock är det skillnad mellan exempelvis grupper som Harlequin, 707, Tycon från tidig 80-tal och Revolution Saints från 2015 utifrån ett produktionstidsperspektiv, vilket i sig inte är så konstigt.

 

Kort a.o.r historik

Mitt intresse för aor inleddes subtilt via Kiss; Dynasty (1979) och  Unmasked (1980). I ett senare skede i livet var vi uppe hos en polares kompis. Denna vägledde mig via ett aor-blandband till en helt ny värld. Band som Harlequin, Balance, Prism, Axe, Arcangel, LeRoux, 707 och Sheriff   blev mina bandguider. Successivt förändrades mina skivinköp ifrån Slayer, Acid, Overkill, The Exploitetd, G.B.H, The Partisans till Axe, Michael Bolton och Rick Springfield, därefter har det bara fortsatt. Def Leppards underbara High ´n dry måste väl också anses som en platta som fick mig in på rätt melodiska spår.

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga. Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar. Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad.

Jag titulerade mig alltid som The A.O.R – King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R- Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittandet och drickandet i sig. Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

Journey, Foreigner, Survivor och Toto är band som den stora massan lättast kan identifiera sig med utifrån att beskriva vad A.O.R står för.  A.O.R är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse. Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band. I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

 När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren. Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen. Vissa hårdrocksband flirtade med A.O.R – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade A.O.R – bandens alster.

Några riktiga A.O.R – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe. Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion. Grungen dödade inte A.O.R musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai. Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe – Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

100 bästa a.o.r låtarna

Skulle jag bli tvungen att välja ut en låt som symboliserar min typ av a.o.r så får det bli  Journey – Separate Ways. Bandet i sig har inte tillhört mina största favoriter, men den låten är überöverjordisk. Trots detta föredrar jag både Survivor och Foreigner. Fet text symboliserar vilka låtar som skapats från 2000 till 2015. Indirekt ett slag i ansiktet på de som titulerar genren som ett 80-tals fenomen. De låtar  som är kursiverade är svenska och nordiska bidrag.

Kriterier

  • Inga ballader
  • Bara 1 låt från samma artist eller grupp
  • Inte rangordna låtarna på listan eftersom det är omöjligt.

Axe – Fantasy of love  (USA/1981)

Edge of forever – Lonely  (Italy/2010)

Signal – Arms of a stranger  (USA/1989)

Tobruk – Falling  (England/1985)

Streets – I can´t wait  (USA/1985)

Mikael Erlandsson – It´s allright (Sweden/1994)

Asia – Eye to eye  (England/1983)

Rob Moratti – Life on the line  (Canada/2011)

Find me – Your lips  (Sweden/2013)

John Waite – These times are hard for lovers  (USA/1987)

Revolution Saints

Tycoon – Walking´the line  (USA/1981)

Van Stephenson – Fistfull of heat  (USA/1986)

707 – Live without her  (USA/1981)

Giuffria – Lethal lover  (USA/1986)

Joe Lynn Turner – Losing you  (USA/1985)

Hartman – The same again  (Germany/2005)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA/1982)

Mark Free – Never be a next time (USA/1993)

Revolution Saints – Here forever  (USA/2015)

Shy – Emergency  (England/1987)

Magnum – Vigilante  (England/1986)

Rick Springfield – Souls  (Australien/1983)

Brett Walker – Quicksand  (USA/1994)

City Boy – The day the earth caught fire  (USA/1979)

Balance – In for the count  (USA/1984)

Aviator – Frontline  (USA/1986)

Tyketto – Forever young  (USA/1990)

Urgent – Running back  (USA/1985)

Silver – Silver  (England/Germany/2001)

Stan Bush & Barrage – Primitive lover  (USA/1987)

Dalton – Caroline  (Sweden/1987)

Robert Tepper – No easy way out  (USA/1991)

Tommy Shaw – Dangerous game  (USA/1987)

Harlan Cage -  No sunday bride  (USA/1999)

FM – That girl  (England/1986)

Foreigner – Break it up  (USA/1981)

Harem Scarem – No justice  (Canada/1993)

Chris Ousey – Give me shelter  (England/2011)

Survivor – Broken promises  (USA/1984)

Harlequin – Superstitious feeling  (USA/1982)

White Sister – Promises  (USA/1984)

Le Roux – Turning point  (USA/1982)

W.E.T  -  Shot ( Sweden/20013)

Strangeways – Where are they now  (Scottland/1988)

Dare – Into the fire  (England/1988)

Sunstorm – Night moves  (USA/2006)

Khymera – Since you went away  (USA/2008)

Toby  Hitchcock  – Mercury´s down  (USA/2011)

Journey – Separate ways  (USA/1983)

Treat – Outlaw (Sweden/1987)

Treat

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA/1985)

Fortune – Trill of it all  (USA/1985)

Aldo Nova – Under the gun  (Canada/1982)

Talisman – I´ll be waiting  (Sweden/1989)

Pride of lions – Ask me yesterday (USA/2014)

Brother Firetribe – Heart full of fire  (Finland/2008)

Frederiksen/Dennander – Siver lining (Sweden/USA/2007)

Far Corperation – Johnny´don´t go the distance  (England/1985)

Franke and the knockouts – Never had it better  (USA/1982)

Bryan Adams – Run to you  (Canada/1984)

Greenway – In the danger zone  (USA/1988)

Bon Jovi – Shoot through the heart  (USA/1984)

Kiss – Naked city  (USA/1980)

Fergie Frederiksen – Angel  (USA/2011)

King Kobra – Iron eagle  (USA/1986)

Danger Danger  – Under the gun (1989/USA)

Cannata – Images of forever  (USA/1988)

Blackfoot – Send me an angel  (USA/1983)

Prophet – Can´t hide love  (USA/1988)

Work of art – The great fall  (Sweden/2011)

King Kobra

Love under cover – Angels will cry  (Sweden/2012)

REO Speedwagon – I don´t want to lose you  (USA/1988)

Place Vendome – Streets of fire  (Germany/2009)

The Storm – Love isn´t easy  (USA/1995)

Sheriff – Elisa  (USA/1982)

101 south – We took the wrong road  (USA/2000)

I-Ten – Taking a cold look  (USA/1983)

Stage Dolls – Wings of steel  (Norway/1988)

Rainbow – Can´t let you go  (USA/1983)

Saraya – Healing touch  (USA(1989)

Venice – All my life  (USA/1990)

Jono – I was the one  (Sweden/2013)

Toto -  Angels don´t cry  (USA/1984)

Places of power – Desires of our hearts  (England/2009)

Airrace – First one over the line  (England/1984)

Prism – Wired  (USA/1982)

Shadowman – Fire and ice  (England/2008)

Poodles – I rule the night  (Sweden/2009)

Robin George – Heartline  (England/1985)

Robin Beck – If you were a woman  (USA/1989)

Michael Borman – Stand up (Germany/2006)

Kane Roberts – Rebel heart – (USA/1991)

Mecca – Without you (USA/2003)

Van Zandt – Heart to the flame  (USA/1985)

Y and T – Face like an angel  (USA/1985)

Skagerack – Always in a line  (Danmark/1988)

Just-if-I – Carpe diem  (Canada/1991)

From the fire -  Hold on  (USA/1992)

Atlantic – Dangerous game (England/1994)

Eclipse – The Storm  (Sweden/2015)

 W.E.T

Låtvalsanalys

Nostalgigenre, njae inte riktigt. Visst är det så att musiken lever en tynande tillvaro i media, men utifrån att 26 av de 100 låtarna är från 2000 talet och framåt bevisar det att kvaliteten och vitalitet ändå är närvarande. Revolution Saints med underbara ”Here forever” är exempelvis från 2015.

Det utkristalliserar sig ganska snart att jag är mycket för bombastiska och pompiga låtar med grupper som Fortune, Urgent, Survivor, Foreigner, Pride of Lions, Le Roux, Tycoon och Harlan Cage. En annan är lite tyngre låtar såsom Tyketto - Forever young,  Talisman - I´ll be waiting, The Poodles – I rule the night, Danger Danger - Under the gun och Harem Scarem med  No justice istället för mjukare västkusttoner. Smaken är som baken och det var groteskt  svårt att välja ut 100 låtar, det finns inget rätt eller fel – men kul var det.

När det kommer till låtsnickeri i denna genre finns det tre som sticker ut ordentligt. Den ena är Jim Peterik (Survivor, Pride of lions) den andre Mike Slammer (City Boys, Streets). I tre konstellationer med relativt likvärdig musik återfinns: Fortune, Harlan cage och 101 south. Bakom dessa band ligger låtskrivarparet Roger Scott Craig och Larry Greene.

Sveriges svar på en människa som har förmåga att skapa minnesvärda låtar är Treats Anders Wikström. Med en adekvat sångare a´la Steve Perry, Lou Gram  eller Fergie Frederiksen hade musiken eventuellt kunnat ta världen med storm. Hans värdiga arvtagare är Erik Mårtensson från Eclipse. Han har skrivit massor av bra låtar till exempelvis W.E.T, Toby Hitchcock och Jimi Jamison.

Svenskt och nordiskt är oerhört tongivande utifrån att vi dels inte engelsktalande, dels är en droppe i havet befolkningsmässigt. Att hitta 13 låtar från norden är minst sagt imponerande. Genren härstammar från USA och i och med att 59  låtar av 100 kommer från USA är det väl bara inse fakta att genren sitter i generna på jänkarna. Britterna med sina 13 bidrag ligger också i toppen. Kanada är ett land som också berikat världen med a.o.r. -godis såsom Bryan Adams, Harem Scarem, Just-if-I och Aldo Nova.

Som sagt det vimlar av implementeringskandidater så här i efterhand. Toto och Van Zand fick i efterskott ersätta Leverage – Follow that river och Toto ersatte Red Siren – All is forgiven. Min polare Stefan Hammarström korrigerade också låtvalet av Cannatas bästa. Självklart ska det vara Images of forever och inte Middle of the night.

Lee Aron, Dakota, Bite the bullet, Charlie, Pat Benetar, Giant, Loverboy, Kansas, Jeff Paris, The Ladder, Red Dawn, Heartland, Boulevard, Europe, Shadow King, Arcangel, Steve Perry, Honeymoon Suite, Def Leppard, Coney Hatch, Dan Lucas, Unruly Child, Q5.

Red Siren, Praying Mantis, Bystander, Tower City, Crown of thorns, Eyes, Jeff Scott Soto, Giant, The Sign, Bad Company, Slamer, Seventh Key, Icon, Bad english, B.E. Taylor group, GTR, Glen Burtnick, Orion. Det finns alternativ så det förslår. Om ett år så ser kanske listan annorlunda ut beroende dagsformen.

The Poodles

En del av texten ”kort historik”  är modifierad från en utmärkt artikel som handlar just om a.o.r: ens historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm

Continue Reading »
5 Comments

Jakten på bra melodisk hårdrock

Min gamle trogne följeslagare Stefan Hammarström kunde tyvärr inte följa med detta år. Det innebar att en epok gick i graven eftersom vi dels besökt Hultsfred 7 gånger och Sweden Rock Festival 8 gånger tillsammans. Vi hade förmånen att besöka festivalen första året den gick av stapeln som Sweden Rock Festival 1999, från att förut gått under namnet Karlshamn Rock Festival. Jag fick en förfrågan av en squashpolare att hänga på deras gäng, istället för att åka helt själv. Valet blev enkelt, ensam är inte alltid stark. Deras grundstomme bestod  av 9 goa gubbar mellan åldrarna 42 till 64. De hade abonnerat guldplatser på Norje Boke camping sedan 10 år tillbaka, snuskigt nära själva festivalområdet. Ledorden för mig i år var Bekvämlighet – Måttligt med alkohol – Fokus på musiken.

Min budget

3 dagars biljett: 2400 kr

Mat: 1500 kr

Camping/partytält: 1200

Souvenirer/presenter: 500 kr

Alkohol: 400 kr

Bensin 300 kr

Festivalkäket

Ett av mina allra största festivalnöjen förutom musiken är att beta av fastfood utbudet. Denna gång var jag mer strategisk än någonsin. Fish`n chips, Kycklingrulle, kycklingfilé med klyftpotatis, Ost-och skink baguette, gigantisk chorizobaguette,  indisk vindalookycklingrulle, Angus cornbrad burger 200 gram, Sveriges största Burgare: Amerikan 200 gram, Langos, Bratwurst, Pizzaslice och 5 sura remmar samt oändligt med svart kaffe från deras mobila kaffeautomater. Angus cornbread burgaren gick segrande ur matstriden, lika delikat som estetisk var 200 gram biffen.

Dag 1 – Torsdag

Blev upphämtad av Michael Garrido runt klockan 07.00 på Lidl parkeringen i Ektorp, 10 minuter senare hade vi plockat upp Johnny Eklund på vägen. Vi tre tjattrade konstant till första stoppet som var på McDonalds i Ljungby. Förutom lite trafikstockningar precis innan Norje flöt allt på friktionsfritt. Tältprocessen tillhörde en av de snabbare i min festivalhistoria, med lite hjälp ifrån Garrido. Klockan 13.30 hade vi hämtat festivalbanden och satt oss tillrätta i strandstolarna med varsin kall öl. Nu kunde festivalen börja på riktigt allvar.

Vid 14.30 pallrade vi oss ner för att inleda ett kluster av konserter. Först ut blev  Örnsköldsviksbaserade Days of Jupiter, trots endast en platta i bagaget uppträdde de som tvättäkta fullblodsproffs, med ett sound taget direkt ur den amerikanska myllan levererade bandet kvalitativ hårdrock med melodier och tyngd som ”Bleed”, ”Bury me alive”, ”Silence” och ”Superman”.

Inte långt därifrån inledde mina husgudar Survivor sin enda Skandinavienspelning tillika första spelningen i Sverige någonsin, också anledningen till att  jag åkte till Sweden Rock festival överhuvudtaget i år.  Arrangörerna hade lyckats få med ”Eye of the tiger” sångaren Dave Bickler. Sett i backspegeln hade det varit bättre att han inte kommit alls. Jimi Jamison hade jag velat sett betydligt mera av än denna förvirrade, anti-karismatiske och aningen malplacerade sångare. Aber nummer två var känslan av att bandet hellre försökte blidka hårdrockpubliken än mina AOR förväntningar. De inledde dock med underbara ”High on you” därefter mer betoning på ösig rock. Den klarblå himlen med 25 graders värmen synkades inte av ett onödigt keyboard- och gitarrsolo. Trots maffigt ljud, trots att Jimi Jamisom sjunger som en gud och trots att  originalgitarristen Frankie Sullivan försökte hålla låda så fick inte spelningen som dessutom avslutades 10 minuter tidigare än utannonserat mer än godkänt. Självklart avhandlades plikttroget även ”Burning heart”, ”I can´t hold back” och ”Eye of the tiger”, men som sagt det som kunde blivit oförglömligt blev bara sisådär

När Rick Springfield spelade på Sweden Rock Festival 2010 var det första gången på över 20 år som han besökte Skandinavien. På grund av den lite oväntade succén blev nästa besök mycket tidigare nämligen i år 2013. Från numera devalverade husgudar till en annan på 5 minuter var självklart ren skär eufori utifrån ett AOR perspektiv. Likt en kokainstinn cockerspaniel levererade en oförskämt fräsch 64-åring något som bara kunde definieras som ren glädje över att spela och att framföra sina låtar som om det vore första gången. Till skillnad ifrån många rockstofiler kan Rick Ståta med två riktigt bra nutida rock/pop album: dels Venus in overdrive från 2008, dels Songs from the end of the world. Vital powerpop med själ och sköna melodier med budskap är epitet som passar in på den forna australiensare. I låtsetet vävdes dåtid ihop med nutid och guldkorn som ”Living in oz”, en blytung version av ”Celebrate youth”, ”Affair of the heart”, ”Jessies girl”, ”Human touch”, ”Don´t talk to strangers”, ”Wide awake”, ”Our ship´s sinking”, ”I hate myself”, Love somebody” och självklart ”Rock of life” avhandlades. Kontrasten kunde inte vara större mellan trötta Survivorgubbarna och energiske Rick Springfieldgubben. Till vakternas förtret kastade han sig ut i publikhavet och bars iväg av publiken till närliggande scen där han schimpanslikt klättrade uppför byggnadsställningarna. Han blev sedermera eskorterad av minst sagt oroade och irriterade säkerhetssnubbar. Gillar man musik överhuvudtaget så var det omöjligt att värja sig mot denna melodiorgie som serverades ur han digra  låtskattkista. Att två av hans bästa låtar utelämnades understryker bara detta: ”Souls” och ”3 warning shots”. För mig var detta en 10-i-top-spelning på Sweden Rock Festival, och det har blivit några band under årens lopp. Enda smolken i bägaren var en bluesig mellanakt, men en petitess i sammanhanget. Att genuint älska sin publik och sina låtar och dessutom bjuda sina fans på sig själv och bra show utan adekvata rockfadäser är få förunnat.

Efter denna musikaliska urladdning vandrade jag nöjt tillbaka till tältet för att mötas av idel tomma stolar. Satt där i min ensamhet och sörplade på några halvkalla 33:or Heineken. Lämnade efter en halvtimme denna depressiva skuggsida för att ragla i takt med andra festivalbesökare med en liten plunta med Sambucca. På solsidan låg jag på slänten och lyssnade på  Devin Townsend. Han slog igenom 1993 som sångare i Steve Vais kortlivade band Vai. Mellan 1994-2007 ledde han Strapping Young Lad, ett av den hårda metallens mest originella och hyllade band. Sist men inte minst har han utgett 14 studioalbum i eget namn, de fem senaste som Devin Townsend Project. Har man aldrig hört en låt ifrån en artist förut kan det allt som oftast bli svårt att ta in det på en lyssning. Så var det för mig; den eklektiska musikgryta som presenterades var inget som berörde mig nämnvärt, men perfekt att koppla av till.

Five Finger Death Punch från Los Angeles är ett av de absolut hetaste banden och nu spelade de här på Sweden Rock. Med tre plattor i bagaget: ”The way of the fist” (2007), ”War is the answer” (2009) och ”American capitalist” (2011)  som alla sålt guld i USA fanns det onekligen material att hämta från. Återigen i liggande ställning försökte jag insupa storheten i musiken, efter 45 minuter gav jag upp. I vissa doser är Five finger death punch bra, men när portionerna blir för stora blir det bara jobbigt. Jag traskade tillbaka till partytältet, och denna gång var alla 8 samlade. Musik, musik, film, musik i symbios med mycket humor och öl var källor till en ruskigt trevlig paus innan vi gick ner i samlad trupp för att se 80-talsikonerna Thunder. Med debutalbumet ”Backstreet Symphony” (1990) slog sig Londonbandet Thunder, med sina rötter i bluesrockens mylla, snabbt in i toppen av melodiska hårdrocksband, dessvärre blev de likt många andra band avväpnade av grungen. De har dock troget fortsatt att ge ut högoktanig rockmusik under årens lopp. Jag sällar mig inte till fansen, men måste ändå beundra deras tighta och kompetenta framträdande.

festival,

Under min uppväxt var mitt pojkrum tapetserat av Kiss-posters. Dessa planscher roterades efter smak och tycke. Jag var ett fan och köpte till och med dockorna. Efter Plattan Animalize avtog mitt Kiss intresse för att med plattan efteråt Asylum  helt försvinna. Har sett Kiss live två gånger förut: 1984 och 1999, men aldrig blivit helsåld, trots oändligt med pyroteknik och cirkusnummer. Tredje gånget gillt månne? Tillfället kunde väl inte varit bättre i och med deras musikaliska uppsving med Sonic Boom och senaste Monster samt sin nya spektakulära scenshow. Prick 23.00 hissades Kiss ner på scen i en 9 ton tung stålspindel. Låtvalen var faktiskt riktigt bra; de spelade oväntat nog ”I was made for loving you” och  ”War machine”, två personliga favoriter. Av de gamla örhängena är det ”Love gun” och ”God of thunder” som jag gillar allra främst. Mitt maniska sneglande på klockan visade tecken på att de 2 timmarna var på tok för sega. Trots ovannämnda höjdpunkter kändes det plastigt, oinspirerat och dessvärre intetsägande långa stunder. För att skapa magi krävs det någon form musikalisk själ, något som saknades helt. Att ge sig ut på stor turné efter den halsoperation Paul Stanley utfört är också nonchalantarrogant, även om Gene sjöng de flesta låtar så fick Paul kraxa fram några låtar. Money talks och i Kiss fall är det väl ett uttalande som genomsyrar gruppens huvudagenda, inte fansen.

Att möta John Blund med grannar som har en arsenal med högtalare staplades på varandra var inte det lättaste. När solen strålar fått huvudfäste på tältduken runt klockan 05.00 var det hetare än i helvetet, två adekvata källor till 3-4 timmars sömn per natt.

Dag 2 – Fredag

Jag gick ambivalent upp runt 07.30. Å ena sidan var jag groteskt medvetslöstrött, å andra sidan blev bastuvärmen i tältet till sist ohållbar. Efter en hygienprocessrutinen med snabbdusch, rakning, tandborstning blev det en rykande kopp kaffe och tidningsläsande invid campingbutiken. Därefter begav jag mig tillbaka till partytältet för att umgås med gänget. Det var ruskigt trevligt att snacka och raljera över gårdagens och kommande  gigupplevelser. Vi hade en toppenhögtalare som kopplades till våra mobiler och Spotify l. Då de flesta i sällskapet hade progressiv hårdrock som främsta genre var det den musiken som gällde.

Klockan 12.00 inledde några av mina husgudar sin spelning tillika avskedsturné. Jag har alltid föredragit Treat framför antagonisterna Europe. Med helgjutna plattor som ”Scratch and bite” (1985), ”The Pleasure principle” (1986), ”Dreamhunter” (1987) och ”Organized crime” (1989) samt comebackalbumet ”Coup de grace” (2010) är de i mitt tycke Sveriges bästa melodiska hårdrockband. Med sista plattan visade Treat konkret att så var fallet; nu lägger de av för gott, när de är på topp. Ett smart drag om bandet känner så, ett exempel flertalet av dagens band borde följa. 25 grader och klarblå himmel med en cider i högsta hugg bevittnade jag en öppnandet av en låtskatt. ”Strike without a warning” inledde förförelseprocessen; ”Paper tiger”, ”Skies of magnolia”, ”Get you on the run”, ”Conspiracy”, ”War is over”, ”World of promises” och ”Roar” förstärkte den. Enda riktiga nackdelen var faktiskt sångaren Robert Ernlund. Han tycks vara en hyvens kille på scen som utanför, och sjunger helt okey. Dessvärre balanserar han på ”låter-det-bra-eller-inte-strecket” utifrån ett accentperspektiv. Att han inte heller är den mest karismatiske personen på scen gör inte saken bättre. Den kontrasten blir groteskt tydlig när de släpper i Mats Levén (Swedish erotica,  Krux, At vance, Yngwie Malmsteen, Dogface, Therion och Treat (1992) i leken som gästsångare. Kanske anledningen till att Treat aldrig riktigt det blev  det världsband som Europe blev. I vilket fall som helst var detta en guldspelning fylld med äkta glädje som smittade av sig som fågelinfluensan på den hänförda publiken. Treat är och den bästa hybriden mellan melodisk hårdrock och AOR, och kommer att bli saknade. Jag stod för övrigt 1 meter i från Nanne Grönwall som tycktes gå i samma tankar.

Jag och Garrido valde bort Hardline för att sätta oss tillrätta i partytältet med några kalla öl. I backspegeln måhända ett misstag då alla var rörande överens om att de gjorde en kanonspelning med sångaren Johnny Gioeli i högform. Samtidigt är det svårt att samla alla intryck vid för många konserter på raken. Det var nog ändå inte helt fel att ta en paus. Vi traskade tillbaka till festivalområdet en timme senare för att spana in ytterligare en av mina husgudar. Gitarristen Gus G (Kostas Karamitroudis) är numera världsberömd som Zakk Wyldes ersättare hos Ozzy Osbourne. Det är inget som berör mig då jag långt innan dess tagit bandet till mitt hjärta via albumet ”Allagience” (2006) tillika första albumet med underbara Apollo Papathanasio på sång. Efterföljande album ”The Premonition” (2008) befäste och expanderade mitt intresse för bandet, sedan följde ”Days of defiance” (2010) och senaste ”Few against many” (2012). Detta grekiska band med halvsvensken Gus G (Dream evil, Arch Enemy) på gitarr är ett gäng virtuoser och sanna fullblodsproffs. Precis som Survivor lades fokuset på deras tyngre tongångar och de mest melodiska fick ligga i träda – tyvärr. De körde i alla fall Flashdance covern ”Maniac”, ”Angels forgive me” och ”Head up high”.

15 minuter senare stod jag 70 meter ifrån några andra riktigt stora favoriter nämligen ASIA. De och Survivor var orsakerna till att det blev något Sweden Rock Festival i år. Deras signifikanta pomp-AOR med främst ”Asia” (1982, ”Alpha” (1983) samt ”Astra” (1985) är bombastiska mästerverk som aldrig blir tidlösa. 2012 års ”XXX” är deras tredje album sedan orginal-uppsättnings-comebacken 2006. Den är bra, men eftersom distade gitarrer helt saknas kan jag inte titulera det AOR utan snarare pop, vilket är lite synd. Gruppen inledde med majestätiska ”Only time will tell”, tätt följd av ”Don´t cry” , ”Wildest dream” och ”Face on the bridge” en svårslagen öppning som satte ribban högt för andra band på festivalen. Därefter blev det segare en period för att väckas till live med klassiker som ”Time Again”, ”Go” ”Soul survivor och självklart avslutningen med megahiten ”Heat of the moment”. Valet av bra låtar var det absolut bästa med denna spelning och musikernas kompetens, därutöver var det inte mycket de bjöd publiken på. Sångaren Geoffrey Downs var profillös precis som resten av bandet. Om någon hade råkat snubblat till så hade det varit spelningens största drama. Som sagt tighta, propra britter men också djävulskt slätstrukna på scenen, snäppet värre än Survivor, något som inte kan kategoriseras som komplimang.

Jag kastade mig direkt in i hetluften till ytterligare ett favoritband Axxis: Bandet släppte sin första platta så tidigt som 1989, men har aldrig tillhört några av mina favoriter. Det var inte förrän ”Time machine” från 2004 som mitt intresse började väckas. De efterföljande plattorna är de som gjort mig till fullfjättrad fan av bandet: ”Paradise in flame” (2006), ”Doom of destiny” (2008) och ”Utopia” (2009). Axxis fick en timme på sig att övertyga mig att de var bra live. De infriade förväntningarna till viss del. Sångaren Bernhard Weiß kan väl beskrivas som en Udo utan armébyxor fast med mössa och tyska tydliga accentfläckar. Han ränner omkring på scenen som ett minitroll med energi för fyra män. Bandets energi blev ännu kraftigare kontrast än den mellan Survivor och Rick Springfield. Då medlemmarna i ASIA knappt rörde på sig så blev denna tyska cirkus en skaplig motsats till stenstoderna. Tysk humor är ingen exportvara men Edguys Tobias Sammett och Bernhard Weiß är två undantag. Tyvärr behöver inte det inte vara likvärdigt med kvalitet. Den humoristiska ådra som genomsyrade denna spelning ledde till att man tog upp en 10-årig grabb (Mattias) på scen för att först spela tamburin och sedan trummor. Plojnummret upptog 1/4 av deras timme, något som dels drog ner helhetsintrycket, dels besparade bandet från att framföra ytterligare topplåtar från deras 3 senaste plattor. När väl det dysfunktionella publikfrieriet var över så var det kvalitativt, ösigt och underhållande i sann Pretty Maids anda.

Efter ett maraton i att stå så var partytält sittningen en befrielse. De flesta i sällskapet var också UFO fans, ett band som gått oupptäckt genom min hårdrockradar. Hela gänget äntrade slänten framför scenen där UFO framförde ett ytterst tight och välspelat set med låtar ur deras digra albumlista. Jag blev inte frälst nu heller utan får nöja mig med att ha sett bra musiker som behärskade sin instrument till fullo. Jag pendlade parallellt mellan UFO och  göteborgska Amaranthe. Deras sound kan beskrivas som en förening av power metal och melodisk death metal, kryddad med moderna ljudeffekter, klatschiga pop melodier och inte minst tredubbel leadsång med manligt och kvinnligt, ljust och mörkt i en salig blandning. Schlagerhårdrocken borde ligga mig varmt om hjärtat, men det blir på något sätt för polerat och konstlat för sitt eget bästa. Ur mitt perspektiv som inte är förtjust i growl så målar bandet in sig i ett hörn när de tillåter gravskändarrösten att framträda i varje låt, något nödvändigt ont, något som gör mer skada än nytta. Elize Ryd är dock lika duktig på att sjunga som hon är fräsch och gjuter hopp i projektet. Deras bästa låt är ”Hunger” ifrån första plattan som kom ut 2011 tillika den låt som avslutade deras set.

Hypocrisy, At the gates och Naglfar var absolut not my cup of the. Europe har jag sett 3 gånger och Crazy Lixx ska jag se på Skogsröjet. Det lämnade ett tomrum som jag ensam fyllde med att följa Sveriges VM-kval äventyr. Då ingen sände Österrike vs Sverige på området fick jag istället ta bussen till Sölvesborg klockan 20.30 för att hinna att se matchen. Det fanns ett ställe i stan som visade matchen nämligen pizzerian Black & White. Ett originellt ställe så till vida att de inte serverade pizza på helgen. Det blev istället kycklingfilé med klyftpotatis, bearnaisesås och en kall öl som ackompanjerade mig genom första halvlek. Dessvärre en dyster sådan då Sverige var i underläge med 2-0, trots 90 % övertag första kvarten. Gör man inget mål på de chanser som erbjuds vinner man sällan några matcher. Elmander snyggade till siffrorna med ett mål i 88 minuten, men Österrike var värda att vinna detta batalj. Aningen moloken inväntade jag bussen som skulle till mig tillbaka till Norje. Den intensiva dagen och kvällen med kroniskt solsken hade satt sina spår. Jag hade chansen att se Europe 23.30, men valde istället tältet.

Dag 3 Lördag

Det blev runt 5 timmar sömn, ett rekord för mig. Processen med att gå upp 07.30, fixa hygien vid campingen, läsa tidningen och dricka en balja kaffe fortskred. På vägen till vår tältplats mötte jag oväntat Magnus Uggla. Jag socialiserade mig med de andra tills vi i samlad trupp drog ner för att se nya spännande band. Förmiddagen gick i Norges tecken med gruppen Sagh. De spelade låtar från deras tre album med de fantasifulla titlarna ”Sahg 1” (2006), ”Sahg II” (2008) och ”Sahg III” (2010). De dynamiska norrbaggarna levererade en minst sagt varierad gryta kryddad med såväl thrash och heavy metal. Nästa akt 100 meter därifrån härstammade från samma land. Leprous har tokhyllats med albumen ”Tall poppy syndrome” 2009 och uppföljaren ”Bilateral” (2011) och senaste ”Coal”. Norska progressiv metal mår bra för tillfället med storheter som Pagans mind och Cirkus maximus  i spetsen. Det är bara en tidsfråga innan  dessa ultramusikaliska unga gutter snart befinner sig i samma liga. Gillar man komplexa och experimentella arrangemang som Dream Theater, Opeth, Pain of Salvation eller Coheed & Cambria så lär man dyrka detta. Själv upplever jag avsaknaden av adekvata chorus som en helhetsdränerare samtidigt som jag aldrig varit ett fan av för mycket growl i låtarna. Sångaren Tor Oddmund Suhrke klädd i kostym tillhörde skaran av tonsäkra killar på festivalen. Deras energiska framträdande  med ett varierat riffande var ändå mycket sevärt, men som sagt less is more.

Medvetslöstrött utan direkta bandmål i sikte begav jag mig till tältet för att vila 1½ timme. Det visade sig vara medicinen som fick mig att hålla mig vaken ända till the bitter end runt klockan 02.30. Svenska Civil War stod näst på tur att synas i sömmarna. I och med att deras debutplatta kom ut i sin helhet med senaste numret av Sweden Rock Magazine 3 dagar innan deras premiärspelning så var det smockat framför scenen. Nils Patrik Johansson är bandets frontfigur densamma gör likadant i Astral Doors, Lions Share och Wuthering Heights. Hans röst är ikonisk men ibland också aningen parodisk på grund av att hans lust att låta som Ronnie James Dio. Jag har allt som oftast lite svårt för hans röst, och har bara fastnat för den i Lions Share två geniala hårdrockplattor. Resten av bandet är ex Sabaton medlemmar som vill reproducera sitt forna bands lyrikkoncept rakt av: ”Om Sabaton lyckas world wide så kan väl vi”. Att återskapa ett genuint krigstema tror jag blir svårt, men har ½ miljarder band i 40 års tid lyckats sjunga om drakar så varför inte.  Kompetens, energi men också ganska likartad dubbeltramp-låtformula som inte stack ut förutom sista låten. De övertygande inte mig, men som sagt måste lyssna på plattan innan den fällande domen utdöms.

Nästa anhalt blev de forna husgudarna Accept som i och med deras två senaste alster: Blood of the nations (2010) och Stalingrad (2012) upphöjts till skyarna. På de plattorna presenterades troligtvis ett utav hårdrockens bästa sångrockader. Att ersätta en hårdrocksikon likt Udo  Dirkschneider är en bedrift i sig på grund av dennes scenpersonligheten, men ännu mera utifrån hans karakteristiska röst. Mark Tornillo före detta T.T. Quick var den som stod för lyckokastet. 13 studioplattor sedan 1979 är imponerande, precis som deras oändliga återföreningsansatser. Trots att jag dyrkar Udos grodengelska så föredrar jag ändå Tornillos accentfria versioner. Även på scenen får han bättre betyg av mig än den armébyxeprydde tysken. Precis som Rick Springfield varvas nya hits med gamla; dåtid och nutid möts för att förhoppningsvis förgylla framtiden med nya tunga albumsläpp. Raka rör, inga krusiduller är väl en benämning som passar väl in. Inte en temposänkande ballad i sikte utan publiken matades med adrenalinstinna metalörhängen som ”Fast as a shark”, ”Metal Heart”, ”Balls to the wall”, ”I´m a breaker” och ”Restless and wild”. En eloge till gruppen att de skippade ofta menlösa gitarr-och trumsolon samt allsångshybris, trots att deras låtar är som gjorda för det ändamålet. Tight, energiskt och mycket underhållande show från dessa tyska heavy metal legender.

Mina nyvunna festivalvänner tillhörde den stora massan som kommit för att se Rush. Jag själv har knappt inga referenser till bandet, och kan inte nämna en enda låt de gjort. Så när rush inledde sitt 2½ timmars maratonpass kände jag mig ganska musikaliskt vilsen. Till och med jag kunde se och höra att gruppen bestod av ett knippe oerhört skickliga musiker som definitivt inte var några föredettingar. Trots att jag ansträngde mig maximalt för att skönja någon form av hitkänsla tycktes det vara omöjligt. Periodvisa fragment kolliderade med gilla-radarn, men sammantaget blev denna musikaliska mur intetsägande. Min största behållning var det visuella. Gruppen hade skapat långa kortfilmssjok som harmoniserade med låttexterna. Det var nog bland det snyggaste jag sett på någon scen förut. Jag ville se mera av den handlingen än själva musiken. Ljudet var också fantastiskt bra, så jag antar att de som älskade Rush förut dyrkar dem efter denna megakonsert.

Sweden Rock Festival sista akt blev Tobias Sammets Avantasia. De inledde sin konsert 30 minuter efter Rush avslutat sin, det vill säga mellan klockan 24.00-02.00. Allt stående och gående hade tärt på ryggen och det blev en kamp mellan ryggproblem och att hålla gruset från ögonen. Jag var snuskigt trött, men vaknade successivt ur min dvala ju längre Avantasia spelade. Projektet beskrivs som en metalopera” för att det finns en underliggande handling och varje sångare som deltar har en roll i denna handling. Dock är det inte en opera enligt den klassiska definitionen, utan snarare en samling av delar av en handling som återfinns i sin helhet i respektive skivas konvolut. Gruppen har släppt 6 studioalbum sedan 2001, varav den senaste The mystery of time släpptes i år. Tobias Sammet huvudband Edguy lever sitt liv parallellt med Avantasia något som jag upplever som förödande för båda banden då låtkvaliteten sjunkit anmärkningsvärd i båda banden på de senaste plattorna.

I denna upplaga gästspelade Bob Catley från Magnum, Michael Kiske från bland annat Helleween, Place Vendome, Unisonic och Ronnie Atkins från Pretty Maids samt Eric Martin från Mr Big. Alla skötte sig med bravur, det var väl bara Bob Catley som kändes aningen malplacerad såväl visuellt som sångtekniskt. De två timmarna vars syfte förutom att underhålla var inriktad på att blidka publiken med hits helt enkelt. Jag kunde inte göra annat än att abdikera för det konceptet. Utifrån vad jag sett och hört hitintills föll alla bitarna på plats på scenen: humorn, variationen, ljudet, genuin glädje, instrument kompetens. Publikfrieriet var skådespel för både ögonen som öronen och det starka låtmaterialet var en källa till eufori helt enkelt. Tobias Sammett har en tendens via sin klämkäcka tyska humor gå över gränsen för vad som är roligt i Edguy, men under denna show balanserade han på rätt sida av patetisk-linjen. Mitt AOR-hjärta bultade allt som oftast i takt i de dubbeltrampande låtarna, vilka inte sällan innehöll klockrena AOR chorus som exempelvis sköna ”Lost in space”. Med ett stort leende på läpparna lämnade jag för sista gången detta år festivalområdet för att bege mig till sovplatsen

Dag 4  – Söndag

Leendet var som bortspolat när solen 3 timmar senare återigen gjorde sig påmind. Några i gänget hade dragit redan vid fem på morgonen, vi andra gick upp vid sju för att hjälpas åt med packningsbestyret. Klockan 08.45 passerade vi Sweden Rock grindarna. Garrido, jag och Johnny stannade till i Jönköping för några saftiga burgare på McDonalds, runt klockan 13.30 var vi hemma. Det tog några dygn att landa efter matorgier, en platta öl, 3-4 timmars sömn och musikaliska upplevelser. Det fanns ett spektrum av intryck att sortera efter festivalen så att säga.

Min topp-5-gig Sweden Rock Festival 2013

  1. Avantasia
  2. Rick Springfield
  3. Treat
  4. Accept
  5. Asia
  6. Firewind

Vad missade jag

Eftersom jag valde bort onsdagen så missade jag automatiskt det underbara brittiska proggmetal/aor bandet Threshold. I trötthetens tecken valdes också Europe bort trots 30-års-jubileumsspelning. Sett ur backspegeln borde man också sett Hardline live. Förutom dessa band kände jag mig väldigt nöjd med vad jag såg och inte såg. Som vanligt var det en välorganiserad festival utan tillstymmelse till bråk. Att organiserade campingligor huserade på festivalen var dock ett aber, men de är nästan lika svåra att bli av med som mördarsniglar. 2009 sa jag att det var min allra sista gång, men man ska aldrig säga aldrig eftersom jag fyra år senare besökte Sweden Rock Festival. Dock blir såväl vädret, sällskapet och festivalbanden svåra att toppa, så i skrivande stund lutar det åt att detta verkligen var mitt sista besök.

Continue Reading »
1 Comment

Kvantitet före kvalitet

Den melodiska hårdrocken tycks ha fått sig ett välförtjänt uppsving. Gamla dinosaurier släpper nytt material och återfår någon form av renässans hos gamla som nya lyssnare som exempelvis Saga, Loverboy, Asia, Rush, Triumph, Aerosmith, Heart, Van Halen, Rickard Marx, UFO, Marillion, Mark Spiro.

Av de nämnda vad det väl endast Asia som föll mig i smaken dessvärre med på tok för få gitarrinslag, då musiken snarare får devalveras till popplatta. Van Halens senaste alster har sålt bra och unisont hyllats i pressen. Frågan är för vad; innehållet är riktigt uselt.

Årets skörd passar in i epitetet ömsom vin ömsom vatten, det är inte som exempelvis 2007 när melodiska mästerverk släpptes på löpande band som exempelvis: Scorpions, Thunderstone, Gotthard, Frederiksen/Denander, The Poodles, Threshold och Pride of lions. Värt att nämna är att Gotthard släppte en nya platta med ny vokalist, vilken ersatte den sagolikt karismatiske och duktiga sångaren Steve Lee som tragiskt omkom i en mc-olycka 2010.

Nya sångaren Nic Maeder gör definitivt inte bort sig, men låtarna på plattan är rockigare och dessutom bra mycket sämre. Efter tre snuskigt bra plattor i bagaget: ”Lipservice”, ”Domino effect” och ”Need to believe” var mina förväntningar exceptionellt höga. Tyvärr tycks ikonen Steve Lee tagit med sig melodisnickeriet in i graven, tre bra låtar gör inget album. 2012 visade sig inte riktigt hålla de helhetskriterier som jag har, och som förra årets Shy, Within Temptation, Work of art, Fergie Frederiksen visade prov på.

Det fanns som sagt en uppsjö av intressanta album att välja och  vraka mellan i den melodiska hårdrockssfären: Hardline, Hess, Tyketto, Jeff Scott Soto, Love Might Kill, Pride of Lions, Hess, Jorn, Gotthard, Hardline, Asia, Rick Springfield, Ten, Dokken, Magnum, Threshold och så vidare. Rick Springfields nya har höjts till skyarna, och jag kan bara stämma in i hyllningskörerna, men inte som melodisk hårdrockplatta, utan snarare powerpop med stänk av A.O.R.

Svensk och nordisk (scandi melodic rock) melodiös hårdrock fanns det gott om. Tyvärr  med betoning på kvantitet framför helhetskvalitet, blev essensen av den skörden med band som: Wigelius, Cloudscape, Issa (Norge), Last Autumns dream, H.E.AT, Europe, Reckless love (Finl)  Sapphire eyes,  Europe,  Love under cover, Wig wam (Norge), Circus Maximus (Norge),  The murder of my sweet, Sonic Station,  Pagans Mind (Norge), Dynazty,  Osukaro, Nubian Rose, End of september, Prayer (Finl), Valerie, Oxygen, Chris Antblad Human Temple (Finl), House of Shakira, Jorn (Norge) Impera, Fatal smile, Sven Larsson. 

Erik Mårtensson från Eclipse, årets bästa arbetsnarkoman

Förutom Eclipse och H.E.A.T släppte Sapphire eyes den bästa svenska plattan 2012, en som skulle hamnat på min topp-15-lista. Med Mikael Erlandsson på sång från bland annat Last Autumn dream, Salute, Love under cover samt fem soloplattor i bagaget blir det sällan fel. Upphovsmannen Nicklas Olsson är tillika  synonymt med Alyson Avenue och Second Heat. Dynazty – Sultans of sin är också en platta som skulle platsat på den fiktiva listan. Från glam-sleaze till pure melodic hardrock i samma nisch som The Poodles.

Första låten på plattan ”Come alive” är en hårdrockhit av stora mått precis som melodifestivalbidraget: ”Land of broken dreams”. Frontkillen Nils Molin har en pipa som är som klippt och skuren för denna typ av musik, deras nästa platta kan bli en sensation. Europe är ett kapitel i sig själv. Jag tillhör dem som gillar det mesta från den självbetitlade debuten till ”Last look at Eden”. Tyvärr har de bluesiga rötterna i stort sett fått härja fritt; patenterade Europemelodier och klockrena chorus lyser dessvärre med sin frånvaro. Senaste plattan ”Bag of Bones” är visserligen mycket kompetent och vital, men i mitt tycke går den musikaliska inriktning åt helt fel håll.

Tommy Dennander

Svenskar tar över den melodiska hårdrockscenen på alla fronter. Den trenden har vuxit sig starkare för varje år som gått i den melodiska hårdrocksfåran. Låtskriveri-briljans tycks vara en bristvara utanför landets gränser. I stort sett varje platta som släppts i genren har någon svensk fingret med i spelet.

Är det inte produktionen, låtskriveriet eller artisten/bandet i sig, är det folket som gör videon. Jag orkar knappt bemöda mig att räkna upp alla blågula musikgenier, men Tommy Dennander, Erik Mårtensson, Robert Säll, Anders Wikström, Daniel Flores är några av av dessa multimusikpersonligheter.

Sådant som var bannlyst på listan

Hur gärna jag ville ha med Shinedowns – Amarylis, är den för tung, Anberlins – vital, för modern, och  Amanda Jensen – Hymns for the haunted för malplacerad. Den sistnämnda tycker jag för övrigt är årets bästa platta alla kategorier.

Spelar ingen roll om aspiranterna heter Delain eller Jimi Jamison, innehållet på hennes tredje platta berör min själ, om det nu råkar existera någon sådan. Hon går förövrigt från klarhet till klarhet eftersom förra plattan ”Happyland” från 2010 också var groteskt bra.

14 i topp under 2014

1. Jimi Jamison – Never too late (4:e plattan). Mannen med en av A.O.R-världens bästa röster återkommer med ett tyngre alster än Jim Peteriks pennade ”Crossroads moment” från 2010. Denna gång han Frontiers records lierat honom med svenske arbetsnarkomanen Erik Mårtensson. Densamme är ansvarig för att ha höjt kvalitet i genren via projekt som Toby Hitchcock, Eclipse och W.E.T. Denna platta låter mer Survivor än Survivor själva, något som jag verkligen inte har något emot, då de är en av mina husgudar.

Produktionen, melodierna, variationen, dispositionen men framförallt  rösten gör detta till den klart bästa melodiska hårdrocksplattan 2013. I mina öron är ”Street survivor”, ”Calling the game”, ”Bullet in the gun”, ”Everybody´s got a broken heart” de självutnämnda guldkornen. Att Jamison fick epitetet ”Årets bästa melodiska hårdrock” och inte Delain beror på  att detta är pure A.O.R, en genre som jag dyrkar och samlar på, men kampen var knivskarp, när egentligen Delain var en kvalitetsmässigt jämnare historia än röstoraklet.

2. Delain – We are the others (3). Förra året hade jag Within temptation-The Unforgiven som 2011 års bästa platta. Detta år har landsmäns-kollegorna nästan upprepat bedriften. Martijn Westerholt ex-keyboardist från Within Temptation är dirigenten i bandet, äpplet faller alltså inte långt ifrån trädet. Produktionen är bombastisk och kraftfull, precis som den här typen av musik måste vara, annars faller den platt.

Är man ett popsnöre som jag själv så vandrar tankarna instinktivt till Avril Lavigne och Pinks tyngre låtar, men för mig är det bara en positiv aspekt. Delain  kontrar med  en nästintill klanderfri inledning, ”Electricity, ”We are the others”, ”Milk and honey” och ”Hit me vith your best shot” är årets tyngsta låtartilleri.  Att låtarna är varierade, att utan för delen falla ur ramen är bara ett stort plus i kanten.  Delain’s Charlotte Wessels trolska anti-opera röst passar mig bättre än exempelvis Tarja Turunen (ex Nightwish), Floor Jansen (After Forever), Simone Simons (Epica) stämmor. Hon påminner mig mera om Sharon den Adel (Within temptation eller Anette Olzon (ex Nightwish) dresserade pop röster.

3. Eclipse – Bleed and scream (4:e plattan). Erik Mårtensson huvudband har funnits sedan 1999, en tid då hårdrock var lika populärt som namnet Tage. Det var hela fyra år sedan de släppte ett av det årets bästa melodiska hårdrockalbum: ”Are you ready to rock”. Då låg betoningen mer på A.O.R, men på denna platta har den tuffare melodiska hårdrocken fått betydligt större spelutrymme. Jag hör tydliga ekon från 80-tals Whitesnake, Gary Moore  (Over the hills and far away eran) och tidiga Europe.

I den eklektiska grytan puttrar en sparsmakad kryddmix vilken bildar den perfekta hybriden mellan dåtid och nutid. Produktionen som bör vara bombastisk, tung och knivskarp uppfyller dessa kriterier med råge. Miljard-illusion-bygget osar världsklass lång väg, och trollar  nästan bort låtkvaliteten i sig. Bäst är titelspåret ”Bleed and scream”, ”Wake me up”, ”S.O.S”, ”Ain´t dead yet” och halvballaden ”Bitter taste”.

4. Pride of lions – Immortal (4:e plattan).

Jim Peterik säger så här  om Pride of lions musik: ”My vision of the best elements of the great melodic rock era of the 80′s, updated of course with more modern production sounds”.  Sångaren Toby Hitchcock och Jim Peterik (ex. Survivor) har med ”Immortal” återigen hamrat in genrens kvalitetsmärkning. Titellåten, ”Vital signs” och sista spåret, ”Ask me yesterday” är melodier att döda för. ”It doesnt kill me” och Delusional kommer inte långt bakom. Balladernas mästare visar var snyftskåpet ska stå, med ”Sending my love” och ”Are you the same girl”.

Därefter är det standardkänningar som gäller, vilket är anledningen till att denna platta inte når topp 3 i symbios med att jag gärna velat haft en maffigare ljudbild än vad som presenterades på ”Immortal”. Toby Hitchcock är en utmärkt sångare, men det är något som stör mig, något sångpedagogiskt som hämmar honom att nå ikoner som Jimi Jamison, Fergie Frederiksen, Joe Lynn Turner och Steve Perry.

5. Sunstorm – Emotional fire (3:e plattan).

Musikprojektet Joe Lynn Turner (Joseph Linquito) ångar förtrutet på, denna gång med lite andra låtskrivare än på förra plattan. Min favorit på plattan är ”Lay you´re arms” en midtempolåt som får mig att färdas 30 år tillbaka i tiden. ”Never give up” ”Emily” och ”Torn in half” är också tre gudomliga A.O.R killers. Albumet innehåller också tre oldies: Emotional Fire (Michael Bolton, Diane Warren, Desmond Child), You Wouldn’t Know Love (Michael Bolton, Diane Warren) och You Wouldn’t Know Love (Michael Bolton, Diane Warren) som framförts av: Michael Bolton och Cher.

Inget fel i dessa nytolkningar, men skåpmaten drar ändå ner helhetsbetyget. Den vitale 61-åringen har dock en av rockvärldens skönaste röster. Precis som skådisarna Ben Stiller och Will Ferell vilka passar perfekt i vissa typer av komediroller så är Turners röst personifierad med genren i sig med storheter som Jimi Jamison, Steve Perry och Fergie Frederiksen. De svenska låtskrivarna Robert Säll (Work of art), Sören Kronqvist och Daniel Palmqvist (Crash the system), och Johan Stentorp (Time Gallery) står för det mesta av materialet på skivan.

6. Rick Springfield – Songs for the end of the world (17:e plattan ). 

63-åriga Rick ser ut oförskämt fräsch ut; likt en 40-åring, med energi som en 20-åring. Denna platta som rättmätigt hyllats av en nästan enad genrekår, tycker jag egentligen ska avpolletteras. just på grund av att detta mera är power-pop-rock, än a.o.r. Om en legends nästa platta går i folkmusikens tecken så tycker jag inte att den ska vara med på allehanda listor, bara för att det alltid varit så.Till skillnad från Asias renodlade pop platta är detta en orgie i distade gitarrer, något som gör att den med nöd och näppe kvalar in på denna eminenta topp-14.

Mitt undantag baseras på att de snittsamma refrängerna i hybriderna är så eklektiska att de likaväl kan hamna i denna kista som någon annanstans. En annan orsak är bristen på helgjutna plattor under året som gått. 3-5 starka låtar uppfyller inte mina adekvata kvalitetskriterier. Inledningsspåret ”Wide awakning” och originella ”My last heartbeat” är tunga låtar och dem jag gillar allra mest på plattan. Ytterligare en aspekt är glimten-i-ögat-texterna, vardagsrealismen och självironin, något typ 99 ½ procent av de andra artisterna och banden saknar i sitt CV. Denna varierade moderna pop-rock platta blir man helt enkelt glad av samtidigt som man sätter de bitska socialrealistiska texterna i halsen.

7. Halestorm – Strange case of….. (2:a platta).

Ytterligare en platta vars existens på min lista kan diskuteras, men som kvalar  som sagt in på grund av den halvmediokra helheten på andra skivsläpp. Detta är modernt, inget grav-groowlande, utmärkt kvinnlig rockröst, och ruskigt mycket bra melodier med sköna riff som sitter på rätt ställe. ”I tidiga tonåren började Lzzy Hale och hennes bror Arejay skriva musik och uppträda tillsammans hemma i Pennsylvania, USA. Idag är hon 28 år gammal och historisk, sedan syskonens band Halestorm i våras blev den första gruppen med en kvinnlig frontfigur någonsin att toppa Billboardlistan för hårdrocksalbum (Tunigo)”.

Denna Pennsylvania baserade rockgrupp har två plattor under sitt bälte och är enormt hyllade i sitt hemland. Sångerskan Lzzy Hale behärskar balansgången mellan pop och rock på ett exceptionellt sätt, utan att det låter tillrättalagd eller plastigt. Jag upplever henne som en 2000-talets Joan Jett eller Pat Benetar, något som länge saknats i rockbranschen. ”Mz Hyde”, ”Freak like me”, ”I miss the misery”, ”Beautiful with you”, ”Daughter of darkness” och  ”You call me a bitch like it´s a bad thing” är låtskrivarhantverk av rang. Halvballaden ”In your room” är rent ut sagt magisk. Vill man vara aningen modern lagd, ligger en tyngre variant av Pink nära till hands i vissa låtar. Strange case of…. är trots sin eklektism och frånvaro av traditionell melodisk hårdrock en av de tre jämnaste plattorna på listan – tyngd, energi, attityd, variation och framförallt minnesvärda melodier.

8. Threshold – March of progress

Precis som Gotthard har Threshold en ny frontfigur äntrat bandet, på grund av att den omnipotenta Andrew McDermott avled i njurproblem 2011. Till skillnad från Schweizarna lyckas britterna och deras nygamle sångaren Damian Wilson att skapa en jämn kvalitetsgryta som fortsätter på den redan inslagna vägen sedan förra superalbumet ”Dead Reckoning” från 2007.

Låtar som ”Ashes”, ”Return of the thought police”, ”Staring at the sun”, ”The hours”,”Don´t look down” är det bara att abdikera. Melodier, bandpersonlighet, arrangemang och melodisinnen gjuts tillsammans till något eget.

I min åsikt är Threshold det enda bandet i världen som kan kategoriseras till de progressiva grupperna, men som lyckas med konststycket att hybridisera det progressiva med A.O.R, utan att det låter konstlat.

9. Hartman – Balance (4: e plattan). 

Den före detta sångaren från tyska neo-classic hårdrockgruppen At Vance släppte sin näst bästa platta någonsin. Jag hade nog gett upp hoppet om att att detta skulle ske, då förra plattan tog ett stort steg ifrån hans patenterade A.O.R-stil samtidigt som låtarna i sig inte var något speciellt bra.

Han är dock tillbaka i den melodiska rockens finrum med anthems som ”All my life”, Lika a river”, ”You are the one”, ”After the love is gone”, ”Save me”, och  ”Fall from grace”. Alla dessa tillhör första delen av albumet det vill säga till låt åtta därefter sjunker kvaliteten som en sten.

10. Jeff Scott Soto – Damage control (5:e plattan).

Jeff sjöng i mitten av 1980-talet på husguden Yngwie J Malmsteens klassiska två första album, Rising force och Marching out. Det var då jag fick upp ögonen för denna eminenta sångare som är en av de mest karismatiska som kan uppbringas på en scen. Jag har sett Jeff fyra gånger och han har alltid levererat. Med mer än 60 inspelade skivor har Jeff ett imponerande CV. Yngwie Malmsteen, Talisman, Journey, Soul SirkUS, W.E.T och nyligen Trans-Siberian Orchestra. På scen är han gud, på sina soloskivor en betydligt ojämnare historia.

På ”Damage Control” har Jeff skrivit låtar med Dave Meniketti (Y&T), Jamie Borger och Nalle Påhlsson (Treat), Casey Grillo (Kamelot) och Joel Hoekstra (Night Ranger), något som borgat för en högoktanig kvalitet, men dock inte rakt genom hela plattan. Öppningsspåret ”Give a litle more” är en A.O.R rökare av stora mått som följs av nästan lika mäktiga ”Damage control” och ”Look inside your heart”.  I låtarna ”Die a little”, ”I never let her go” och ”How to love again” skalas gitarrskramlet ner, men melodierna som utkristalliseras är bland de bästa på plattan.

Detta är Jeffs bästa soloplatta hittills, där funken och Sotos vilja fått ge vika för Frontiers records påtryckningsmetoder, med syftet att uppbringa den ultimata A.O.R plattan. Denna gång lyckades de inte fullt ut, men nästa album kan mycket väl bli guds gåva till oss halvpatetiska medelålders män samt några kvinnor ute i musikperiferin.

11. H.E.A.T – Adress the nation (3: e plattan).

Debutplattan var inträdesbiljetten till det globala A.O.R-finrummet. ”Ungdomar” som spelade ”gubbrock” sågs som Messias ankomst hos de mest hängivna fansen, där konservatism är mer än ett ledord. Deras andra platta var i mina ögon ingen höjdare; produktionen kändes stendöd och hämmade de få melodiembryona som fanns att tillgå att växa till sig.

Tredje plattan var ett vägskäl för gruppen, ett mandomsprov som de lite oväntat klarade galant. Med nya sångaren Erik Grönwall i spetsen levererade de mer pure A.O.R än de hitintills varit kapabla till. Skivan är riktigt bra, men dock inte ett mästerverk som många recensenter basunerat ut. Den klart bästa låten är ”Living on the run”, en riktig A.O.R – classic. Därutöver  är ”Breaking the silence”, ”Falling Down” samt ”In and out of trouble” och ”Heartbreaker” de klart bästa låtarna. Måhända får slynglarna till den där riktiga fullträffen med nästa platta?

Threshold

12. Lionville – II (2: plattan).

Mollstämda italienare med svenska sångare, Robert Säll från Work of art. Stefano Lionetti är hjärnan, levern och lungorna i denna musikkonstellation. Till sin hjälp har han värvat många välkända AOR personligheter och kompetenta musiker, oftast ett enkelt recept för att nå framgång eller popularitet. Mycket kompetent genomfört med en steril och luftig ljudbild att döda för, i harmoni med klockren sång.

De första intetsägande lyssningarna är  lika med total fantasilöshet, men albumet är en groover och kräver sin man/kvinna innan låtarna sitter som etsade. Lionville lär definitivt inte revolutionera denna dogmatiskt konservativa genre, men gör det ändå så bra att de får vara med i detta sammanhang. Efter 27 lyssningar växer favoritlåtar som: ”All we need”, ”The only way is up” och ”Another day” fram, de tre är bland de tyngsta på plattan, vilket inte säger så  mycket när många låtar angränsar till Westcoast.

13. Jaded Heart – Common Destiny (8).

 Jaded Heart är ett tyskt melodiöst hårdrocksband som har funnits sedan 1991. Från och med 2005 ingår även två svenskar i bandet, dels Johan Falberg på sång och dels Peter Östros på gitarr. Sedan svenskinvasionen har Jaded Heart släppt fyra riktigt bra plattor. Med en fet produktion som endast kan matchas av Eclipse senaste så går denna platta rakt ner i mitt melodiska hjärta.

Många refränger är helt klockrena, Johan Fahlberg sjunger som vanligt gudomligt. Att han ersatte välrenommerade Michael Bormann är inget jag sörjer för längre. Plattan inleds med chorusstinna ”With you” som överträffas av nästkommande  ”Saints deniad”. De låtarna samt ”Into tears” ”Are we mental”  är de som lyser starkast på albumet. Såsom Jaded Heart, Pink Cream 69, Masterplan och Pretty Maids ska enligt mig min dos av melodiös hårdrock serveras och avnjutas – tungt, melodiöst, bombastiskt, accentfri sång överfylld med refränger som klänger på varandra utan att vara karbonkopior av varandra. Dock upprätthålls inte det tysksvenska kvalitetsstålet rak igenom, utan faller ihop likt ett miljardbyggprojekt efter 7:e låten.

14. Unisonic – Unisonic (1).

Ännu mer tysk musik, den tredje plattan på listan, och ytterligare ett alster som går i den tyngre melodiösa hårdrockens fotspår. Michael Kiskes dynamiska röst prydde bland annat de två klassiska albumen från Helloween: ”Keeper of the Seven Keys”. Densamme ville i början av 2000-talet  inte beblanda sig med tunga gitarrer, och lierade sig istället med italienska A.O.R fantasterna på  Frontiers Records.

Efter att ha avhandlat två plattor med Place Vendome och en med projektbandet Kiske/Somerville så har han nu försonats med forna Helloween medlemmen Kai Hansen och de tyngre gitarrerna. Förutom nämnda så ingår två medlemmar från Pink cream 69, så detta kan väl liknas vid en tysk supergrupp. Debutplattan spretar hårdrocksmässigt åt en väldans massor av väderstreck, vilket i detta fall inte gör mig något. Unisonic är en ytterst väloljad och jämngod platta, där melodier samsas med tyngdfast råenergi.

Den som förväntar sig hårdrockspeed a´la  Helloween lär bli snuskigt besvikna; de som dyrkar Masterplan kommer däremot att ta emot plattan med  öppna armar. De bästa låtarna är ”Unisonic”, ”Souls alive”, ”Never change me”, ”I´ve tried samt  halvpunkiga ”Never too late”.

2013 – ett fullpackat år som bådar gott

2013 ser riktigt intressant ut med svenska A.O.R-släggor som: W.E.T,  Degreed, Diamond Dawn, Hardcore superstars, Dalton och Crashdiet. Utanför Svedala kommer bland annat:  Pretty Maids, Vega, Pink cream 69, Eden´s curse, Mecca, Seventh Key, Avantasia, Helloween, FM att släppas.

Välrenommerad topplista

En av de mest adekvata melodiska hårdrockssajterna på nätet är belgiska Rock Report. De har sedan 1975 ett röstförfarande: Rock Report’s Album Polls där den bästa melodiska hårdrocksplattan koras, vilket är länge i denna föränderliga bransch. Här är deras topp – 12 av listans 75 artister och grupper.

1. H.e.a.t - Address The Nation
2. Jamison, Jimi - Never Too Late
3. Eclipse - Bleed & Scream
4. Pride Of Lions - Immortal
5. Hardline - Danger Zone
6. Sunstorm - Emotional Fire
7. Springfield, Rick - Songs For The End Of The World
8. Soto, Jeff Scott - Damage Control
9. Lionville - II
10. Rush - Clockwork Angels
11. Threshold - March Of Progress
12. Circus Maximus - Nine

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu