Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ recensioner ’

Cineasthörnan

29 april, 2017 by

Pixel – Eskapism

Standard, könlöst, men dock flyktigt underhållande. En fras som dessvärre stämmer in på alltför många renodlade effektbaserade actionfilmer. Assasins Creed har dock den tacksamma uppgiften att legitimera sig via ändlösa försök att applicera kanon-tv-spel till usla  på filmduken. Resident Evil och den senare Warcraft har tillhört minoriteten relativt lyckade. Utmärkta skådisar som Marion Cotillard, Jeremy Irons, Brendan Gleeson och Michael Fassbender kan inte dölja det faktum att man som tittare inte bryr sig nämnvärt vem som lever och dör i filmen. Betyget blir aningen under medel, men det kunde ha varit betydligt värre, i sig ett hyfsat betyg.

The Daughter baseras på Henrik Ibsens The Wild Swan vilket borgar för ett smörgåsbord utav melankoli. Detta australienska drama dissekerar tesen om att mörka hemligheter som kommer upp till ytan kan innebära något positivt. Geoffrey Rush gestaltar den aningen arrogante äldre herren Henry som bland annat bjudit in sin son till sitt bröllop. Bruden är 31 år medan Henry närmar sig de 70.

Parallellt reconnectar sonen Christian med barndomsvännen Oliver, något som är början till slutet. Att alkohol inte är bra får en ny dimension på bröllopsdagen. Utmärkta skådisar som får något att bita i eftersom varje karaktär har sina egna demoner att fightas med. Det finns liksom en mörk hemlighet bakom varje scensjokshörn. Definitivt ingen förfestfilm, men annars riktigt sevärd.

Före detta husguden Tim Burton har definitivt inte gått från klarhet till klarhet, istället stagnerat och upprepat sitt egensinniga framgångsrecept några gånger för mycket. Sett i backspegeln framstår doldisen Big Fish som hans allra bästa film. Till skillnad från punk/Goth-höjdpunkter som Kalle i chokladfabriken, Mars attack, Batman, Beetlejuice och Ed Wood saknas det precis som i hans senare filmer en cineastisk själ förutom en lovande 15 minuters inledning. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är baserade på en ungdomsroman av den amerikanske författaren Ransom Riggs (2011). Läs boken helt enkelt, då filmen känns som den saknar just en adekvat story.

Om jag skulle skapa en lista över de filmer på 2000-talet som jag uppskattat mest hade Denis Villeneuves med lätthet knipit en topp-3 med Incendies från 2010. Så mycket kvalite vill man ha mera av, därav att jag blickade tillbaka i hans tidigare filmgalleri. Villeneuves lågmälda och eftertänksamma science fiction-drama Arrival från 2016 var också klockren. Prisoner är från 2013 och handlar om några familjers uppvaknandet efter att deras barn plötsligt försvunnit.

Polisen letar febrilt efter förövaren, men pappan till ett av barnen upplever processen ta för lång tid och tar desperat lagen i egna händer. Tesen är. ”Hur långt är man villig att gå i syfte att försvara sina egna barn”Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Terence Howard, Maria Bello, Viola Davis, Melissa Leo och  Paul Dano levandegör karaktärerna på ett utmärkt sätt. Jag gillade skarpt Hugh Jackman innan filmen, nu dyrkar jag honom. Kanhända att filmen kunde kortats ner 10 minuter för att få mer ”flow” i händelseförloppet.

Moonlight – ett gangster-pride- drama? Detta är en halvstark film, fast inte i mitt tycke en film som borde avgått med en Oscar för årets bästa film. Konspiratoriska tankar som att en gång för alla förflytta tidigare fokus med för få nominerade färgade skådespelare. Nu kan de alltid hänvisa till: ”Men Moonlight fick ju pris för årets bästa film, med nästan bara färgade skådisar. vad gnäller ni för?”.

Jag tror att män generellt sett skruvar sig några extra varv i favoritfötöljen när intima scener mellan män spelas upp gentemot hur kvinnor generellt reagerar när det är motsatta förhållande; jag var definitivt inget undantag. På tok för lite dialog för min smak och det som kom ur munnarna var oväntat intetsägande. Historien om Chiron (Litle)är indelade i tre segment, ett när han är liten, sedan tonåring därefter vuxen. Bäst är filmens inledande  2/3, det sista segmentet är segt och ofärdigt.

17 år som Wolverine får sitt avslut via tredje filmen med den bästa och coolaste mutanten av dem alla. Hugh Jackman (1968 Sidney Australia: X-Men, Van Helsing, Swordfish, The Fountain, The List, Eddie the eagle,Australia, Prisoners, Pan, Chappie) är lika klockren som John Goodman i familjen flinta. I Logan spelar Hugh ut alla sina skådespelarkort via sårbarhet och successivt förfall.

Detta dramaaction fick kritikerna på fall, medan många av tidigare fans månne fick en dos för mycket av drama. Den skulle mer kategoriseras som en ”äkta” film på grund av att den innehåller en ”riktig historia”, mer än en superhjältefilm utifrån all smärta och svärta. Trots detta är den R-rated vilket parallellt innebär gore i mängder på sina ställen, vilken skapar en härlig filmisk kontrast istället för Disneyfiering. En klockren film där Hugh lägger in sin själ i syfte att binda ihop karaktären och historien på allra bästa sätt.

Continue Reading »
No Comments

Året som gått 

Resurrection Kings, Soto, Sunstorm, Danger Zone, 7HY, Phantom 5, Angels or kings, Rock Wolves, Roth/Brock Project, Overland, Mecca, From the fire, White Widdow, Hardline, Marenna, Tyketto, Sky of forever, Seven, Last in line.

Rob Moratti, Rage of Angels, Avantasia, Apollo, Hevidence, Albany Down, Bryan Cole, Inglorious,  The Defiants, Raveney, Dante Fox, Dare, Edens Curse, Soul seller, Eternal Idol, Dare. Jag skulle kunna stapla upp band, projekt och artister, men utav utrymmesskäl får dessa fungera som en oerhört mild fingervisning.

Det var som sagt en flodvåg utav melodisk rock som sköljde över fansen. Den till trots snäva marknaden, fullkomligt översvämmades av spännande band med innovativ musik – teoretiskt sett; i verkligheten höll långt ifrån alla det berömda helhetskvalitetsmåttet.

Hur skulle genren klara sig utan Frontiers records? Utifrån föregående listor inklusive denna, troligtvis inte alls. I maffialand huserar bland annat Pretty Maids, Treat, Cry of dawn, First signal, Vega, RavenEye, The Defiant. De är lite typ ett Motown-light, där utmärkta europeiska låtskrivare skapar ny fräsch musik med ekon från det förflutna till projekt, artister eller grupper.

Anmärkningsvärt att notera är kapningen av 10 i topp listan i och med eklektiska grupper såsom Sixx: A.M, Cilver, Hands like houses,  och Darkhaus. Resistance is futile” är ett Star Trek uttryck som passar bra in i sammanhanget. Kvalitet rostar inte, och när den är så sjukt rostfri som i dessa fall är det bara att kapitulera.

Det som slår mig är den halvtaskiga kvalitet som tycks infinna sig hos många nya band som ser ett öppet fönster till fame and fortune via grupper som H.E.A.T, Reckless love och Eclipse. Brist på adekvat sång, produktion och helt enkelt bristen på bra låtar är allt som oftast gemensamma nämnare. Att recensenter höjer upp dem till skyarna beror nog på en dysfunktionell symbios med skivbolagen eller brist på nya riktigt bra band, man vill leva i nuet,  då får man ta det som står till ens förfogande, när det kommer till  att hitta ett nytt ungt Survivor, Journey eller Foreigner.

Om något melodiskt hårdrockband av någon oförutsedd anledning råkade recenseras av NT, Aftonbladet, Expressen eller SVD, är det allt som oftast subliminala raljeringar på genren i sig. Gliringarna kretsar oftast till hur otidsenlig musikstilen är. De kan dock tycka plattan är bra, men med förbehållet att det är inaktuell musik som inte borde skapats.

Hade det istället rörts sig om Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Rolling Stones, Eldkvarn eller Håkan Hellström så är otidsenligt i sig bannlyst, då pendlar det istället mellan hur bra plattan är där superlativen generellt sett flödar trots att plattan låter ungefär likadant som förra, förrförra och de 12 plattorna innan. Så visst är det en form av subtil genrediskriminering bland recensenterna i landet. Det är  helt enkelt inte rumsrent att skapa kvalitativ melodisk hårdrock på 2000-talet, den är död och begraven enligt de flesta musikförståsigpåare. Ödets ironi skulle vara om Bruce Springsteen eller Håkan Hellström gjorde varsin melodisk hårdrocksplatta – tillsammans.

Adekvta Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows sångare är ett utmärkt exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett exempel på bra musik vs halvtaskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2016 års 20 bästa plattor

1. Pretty Maids – Kingmaker

Det är ju lätt att finna ord som partiskhet eller gruppgroupie. Sanningen är den att jag är überkritisk när det kommer till band jag dyrkar. Yngwie Malmsteen var min största ledstjärna innan han totalhavererade och blev helnykterist parallellt som det musikaliska storhetsvansinnet bröt ut på allvar med produktioner som kan få livstidsfångar att bekänna massgravar.

Detta gäller inte Pretty Maids. Jag har följt bandet sedan första minialbumet och efterkommande 14 studioalbum. De gått från klarhet till klarhet, med några få pyttesmå klaversteg. Vad jag vet så är de det band i hårdrock världen vilket inte  dippat på allvar. Kvalitet, utveckling, melodikänsla, tyngd kännetecknar bandets lunga, hjärta och lever; sångaren Ronnie Atkins och gitarristen Ken Hammer.

De levererar tidlösa låtar som allt som oftast väver ihop melodier och tyngd utan för den delen upprepa sig, vilket i sig tyder på en form av musikalisk genialitet. Svenska Treat är det enda band som kan komma i närheten av detta låtskriverisnickeri, men de också har släppt betydligt färre plattor och dessutom gjort ett långt uppehåll.

2006 gjorde de en skivbolagsrockad till Italienska Frontiers records.  Där har de släppt hafsverket ”Wake up the Real world” 2006, underbara ”Pandemonium” 2010, utomjordiska ”Motherland” 2013, fräscha ”Lounder than ever” (re-recordings) 2014 och 2016 ”Kingmaker”.

Pretty Maids Kingsmaker är en av fyra plattor på listan som uppnår kriteriet 1, det vill säga en helgjuten platta. Det utifrån att alla låtar verkligen är bra. Parallellt är dessa otroligt varierade, vilket gör att lyssnaren inte riskerar att tröttna på materialet. När alla pusselbitar går i varandra så kan kvalitet i överflöd skapas.

”When God took a day off” och ”Kingmaker” inleder albumet och sätter ribban på en onåbar höjd. Därefter följer a.o.r-iga ”Face the world”, som är på att annat sätt trots det subliminala genrebytet. Därefter följer en kavalkad av hits som exempelvis ”Humanize me”, ”Bulls eye”, ”King of the right here and now”, ”Heavens litle devil” och ”Sickening”. Om man skulle hitta en svag punkt så är sista låten ”Was that what you wanted” sisådär. Årets överlägset bästa platta och troligtvis ett av de bättre på hela 2000-talet.

2. Cilver – Not the end of the world

Årets överraskning är debutalbumet från New York baserade Cilver. Tillrättalagd så det står härliga till,  oerhört lättlyssnad radiorock, definitivt, det vill säga  en cool rockrecensents mardröm. För vissa band känns det som en självklar naturlig ynnest att producera ett album med bra låtar. Jag tänker bland annat på på Shinedown, Tonight alive och Halestorm. Motorn är av… Rumänsk ursprung: kraftfulla sångerskan Uliana Preotu och flinke gitarristen Leon LyazidiJust Halestorm känns som en bra referens om man ska beskriva Cilvers musik, precis som Paramore.

Inledande ”Break free är plattans allra bästa låt. Därefter följer ett koppel a himmelska pop-rock-örhängen av rang såsom ”I´m America”, ”Headstone”, ”Razorblade”, ”Frozen”, ”It´s my life”, ”, Frozen”"Bleed for me”, ”In my head” visar på en fingertoppskänsla att skapa…rockhits, något som långt alla band är förunnande med.

Energi, närvaro, autenticitet och som sagt förmånen att kunna variera sin musik på ett sätt som trollbinder i alla fall mig, utan för ens skull tumma på kvaliteten det minsta. Ibland är det svårt att förklara varför en platta faller en mer i smaken än andra.

Det enda jag kan säga är att detta är ett utav årets album, utan på något sätt vara nyskapande, ett anti-epitet som oftast kan titulera många bra plattor i exempelvis a.o.r-genren. Gudomlig musik behöver nödvändigtvis i uppfinnas om och om igen, utan just bara vara bra musik.

3. Treat – Ghost of Graceland

Treat är ytterligare ett utav mina allra största favoritband. Precis som Pretty Maids är de dels lika vitala nu som på 80-talet, dels har sin egna patenterade musikstil, vilket är få förunnat i dagens hårdrocksvärld. Deras schizofrent bra ”Coup de grace” från 2010 skulle bli deras sista och avskedsturnéerna avlöste varandra. Nu blev det inte så, vilket jag är glad för. Efter de första spelningarna blev jag besviken. Vad var det här för skit, jag ville ju ha en Coup de grace 2 helt enkelt. Istället rockigare, bluesigare, ett havererat Europe II månne?

Så var inte riktigt fallet, utan plattan växte fram  till en klar 10-i-topp. En jämn, varierad och skön platta som saknar de de super hitsen ”Coup de grace” blomstrade av: ”Roar”, ”Paper tiger”, ”The war is over”och ”Skies of Mongolia”.

Jag tycker dessa låtar är bäst på albumet: ”Nonstop madness”, ”Endangered”,”Do your own stunts”, ”Better the devil you know”, ”House of fire” och ”Ghost of Graceland (trots onödiga lånet från John Farnhams - ”The Voice”). Som sagt det är härligt att se både Treat och Pretty Maids i toppen av den melodiska näringskedjan.

4. Hands like houses – Dissonats

Modern rock, post hardcore, indie rock, alternative rock, radiorock eller vad? Uppdaterad A.O.R eller melodiös hårdrock…varför inte egentligen. Bandet bildades 2008, är från Canberra Australien och har släppt 2 plattor innan denna. Detta är i mitt tycker deras magnum opus, och en platta de lär få fullt sjå att toppa.

Första låten ”I ám” är superhiten och alstrets bästa spår tätt följd av ”Division symbols”. Därefter radas ett melodisnickrande av rang upp. Tack Gud för att sångaren Trenton Woodley inte anammar sig av avgrundsskrik a´la Motionsless in white utan ren härlig röst.Det finns knappt ett dåligt spår på albumet; de smittsamma poprefrängerna avlöser helt enkelt varandra. När grupper som Cilver, Shinedown, Hands like houses och Darkhaus skapar kvalitetsmelodier som är tidlösa går det inte att värja listan från intrång av musik som inte riktigt faller in i den allt som oftast stereotypa aor/melodiösa hårdrocksmallen. Månne är detta framtiden som krävs för att förnya genren?

5. Jaded Heart – Guilty by design

Tysk/svenska Jaded Heart huserar i samma fålla som Pretty Maids, Eclipse, Dynazty, Axxis och Crystal Ball. Många vill att de ska återgå till ett mer a.o.r-baserat sound som de omgärdades av via Michael Bormann. Trots mitt starka intresse för den genren föredrar jag definitivt plattorn då svenske sångaren Johan Fahlberg tog över mickstativet år 2005.  En annan bidragande faktor till det tyngre och mer passande soundet är deras svenske gitarrist Peter Östros. Jaded Heart har efter svenskbytena radat upp melodiska hårdrockjuveler.

Plattan rymmer 14 låtar, men kunde dissekerats i syfte att skala av lagom intetsägande låtar såsom ”No waiting for tomorrow”, ”My farewell” och ”My own way down”, något som skulle tightat upp plattan ännu bättre. Låtarna ”No reason”, ”Salvation”, ”Torn and scarred”, ”Seven gates of hell” och ”Godforsaken” är de starkaste lysande stjärnorna på albumet.

6. Sixx: A.M – Prayers from the damned

Vad i helv…! Precis, hur kategoriserar man Sixx:A.M? Modern rock, 90-talspastischer, pudelrock, alternativ rock? Sanningen är en crossover av föregående stilar det vill säga en eklektisk gryt av genrer – på ett positivt sätt. Har plattan något att göra på denna lista överhuvudtaget? Onekligen en berättigad fråga, en subtil balansgång helt klart. Utifrån kvaliteten och fokuset på starka melodier och refränger hamnar detta energiknippe på listan.

Sixx: A.M är ett ”projekt” grundat 2007 av Mötley Crüe basisten Nikki Sixx, gitarristen DJ Ashba och sångaren James Michael. Bandet har släppt fem album .”Prayers for the damned” fick ett syskon via ”Prayers for the blessed” som släpptes hösten 2016.

Plattan inleds tungt och avväpnande med klockrena rockhitsen: ”Rise” och ”You have come to the right place”. Temposänkande ”Prayers from the damned” samt aoriga ”Better man” visar upp plattans variation med bibehållen låtkvalitet. James Michael har en fantastisk rockröst med svärta som i bästa världar skulle kunna tygla hela Mellanöstern. Dessutom är albumet sanslöst skönt producerat.

Pampiga ”When we were Gods” och ”Everything went to hell” är också utmärkt. Enda spåret som jag inte är helt bekväm med är: ”Can´t stop”. Tillskillnad från åtskilliga band som i mina ögon onödigt nog släppt två album efter varandra exempelvis Stone Sour och Avantasia, lyckas de framavla ännu ett bra album, dock inte lika starkt som denna energibomb.

7. Darkhaus – When sparks ignite

Vad i helv…II! Precis, hur kategoriserar man tyska Darkhaus? Mörk melankolisk melodisk modern rock med ytterst smittsamma mollackord. Jag har alltid varit ett stort fan utav Depecehe Mode och på senare år finska The Rasmus samt tyska A Life divided. Även om Darkhaus inte på långa vägar är några kopior av nämnda band finns det ekon till dragningen till det melodiska och oftast himmelska refränger.

Som sagt det är melodisk, tungt producerat och refrängerna sitter som gjutjärnsgjutna. ”All or nothing” är första spåret tillika oväntat nog albumets allra sämsta. Skadan repareras omedelbart via efterkommande ”The last goodbye”, ”Feel my pain”, ”Second chances” och ”After the heartache”. Andra låtar som sticker ut från mängden är ”Lonesome road”, ”To live again” och ”Bye bye blue skies”. Deras första platta från 2013 ”My only shelter” är otroligt nog ännu bättre en denna underbara rockpärla.

8. Narnia – Narnia

Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt men orättvist ratar. De bildades 1996 i Jönköping av Christian Liljegren och CJ Grimmark. De är nu tillbaka med sitt 7: e studioalbum med den underfyndiga titeln Narnia. Deras förra platta  ”Course of a generation” från 2009 var enligt mig en klockren melodisk käftsmäll, en de själva oväntat var aningen missnöjda med.

Förutom Christian Liljegrens bravuriska sång har den gravt underskattade gitarrfantom CJ Grimmark ett stort finger med i spelet. Denne har en egensinnig gitarrstil som jag tycker är sanslöst skön, något han bland annat visat i Narna, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt grymt undervärderade Empire 21 (2014). Hade inte han varit djupt troende så hade han troligtvis blivit Gus G arvtagare att spela i Ozzy Osbournes band.

”It´s a killer, no filler” är ett epitet som passar albumet perfekt. De där riktiga ”hårdrockhitsen” kanske saknas, men helheten i melodisnickrandet är omöjligt att värja sig ifrån. Hade Gud varit hårdrocksproducent kunde det låtit så här fantastiskt bra helt enkelt. Tyngd, finess, variation och klockrena refränger äger albumet. Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall nog en bonus utifrån att jag är agnostiker. Kärleken till Gud genomsyrar definitivt texterna, dock inte hallelujaeuforier något som annars kan bli aningen ”too much”.

9. Magnum – Sacred blood divine lies

En av mina första vinylskivor var ”Chase the dragon” från 1992. Trots att alla låtar inte var bra så var ”Soldier of the line”, ”On the edge of the world”, ”The teacher”, ”The spirit och ”Sacred hour” übermagiska. Därefter var jag ett troget fan till 1992 ”Sleepwalking” där kvaliteten markant reducerades. Mitt intresse vaknade till liv med uppvaknandet ”Princess Alice and the broken arrow” (2006). Från där har de visat att de fortfarande kan skapa magi med hits som: ”When we were younger”, ”Black skies”, ”The visitation”, ”Freedom day” och  ”Unwritten sacrifice”. Dock skulle ingen av dessa plattor utifrån ett helhetsperspektiv platsa på min eminenta lista.

Jag föredrar den mer metalliska produktionen som ”Visitation” (2011) uppvisade, än en på senaste ”Sacred blood divine lies”. Att plattan dels hamnar på  listan, dels så högt upp förvånade även mig. Låtarna var som ett taskigt bakhåll med båda flankerna vidöppna. Låtarna smög sig på mig. Till skillnad från de tidigare skivorna är detta nästintill ett helgjutet sådant.

Variationen är anmärkningsvärd hög och lägstanivån nästan obefintlig. Sämsta låten är ”Quiet rhapsody”, annars inte en dålig låt. De fyra bästa är: ”Twelve men wise and just”, ”Crazy old mothers”, ”Don´t cry baby” och  ”Afraid of the night”. Bob Catley sjunger fortfarande gudomligt; på skiva vill säga. Han och låtskrivarmotorn Tony Clarkin är de ende kvarvarande originalmedlemmarna i Magnum, lite typ Ken & Ron i Pretty Maids.  En ytterst angenäm och oväntad kvalitetshöjare.

10. Seven – Shattered

Britternas andra skiva, och uppföljare till ett utav 2014 års bästa aor-plattor. Premier League klubben Bournemouth är inte i mina ögon stadens stolthet utan Seven. Här pratar vi pure a.or där helgjutna plattor är lika ovanliga som Muhammedbilder i en kyrka. Numera är genren indirekt stendöd i etern och media, men frodas hos de som dyrkar mollackord, pompiga keyboards, starka melodier, kompetenta musiker och sångare med essensen utav rockröster.

Det har visat sig svårt att toppa ett riktigt bra album i a.o.r-branschen. Seven lyckas med den bedriften. Hela plattan osar a.o.r-classic det vill säga ett album som kommer att dyka upp på mångas best-of-listor även om 20-30 år – för de som fortfarande är i livet det vill säg. Musik som kan jämföras med 80-tals klassikerkillers såsom Icon, Fortune, Aviator, FM och Shy.

De fyra första låtarna lägger ribban sjukt högt. De toppas bara av ”Pieces of you” och ”High hopes”. ”Shattered” är allt som krävs av en adekvat a.o.r-platta. Inget att orda om, världsklass helt enkelt, från låtkvaliteten, variationen,  produktionen till den starka rösten.

11. The Defiants – 1:st

En supergrupp med otroligt kompetenta musiker varav tre av dem härrör från Danger DangerPaul LaineBruno Ravel och Rob Marcello. Bandet som 1989 skapade en av de 20 bästa låtar någonsin: ”Under the gun”.  Dock blev inte Danger Danger på något sätt några personliga favoriter; för ojämna och ”för rockiga” helt enkelt. 

De tre första låtarna är a.o.r-eufori av den högsta graden ”Love and bullets”, ”When the lights go down” och ”Waiting for love”. Feta riff och likdels überkorpulenta refränger/melodier,  med en utomjordisk skön produktion samt en kvalitets rocksångare, vad mer kan man begära?

Resten av plattan är en uppvisning i hur man skapar tidlös melodisk hårdrock av rang. Enda smolket i bägaren är bluesrockiga ”Lil´Miss Rock´n roll”, en stil jag verkligen aldrig någonsin gillat. Detta är Danger Danger på kvalitetssteroider med stark betoning på 80-talet utifrån de grymma refrängerna och långt bort från de intetsägande rockiga låtarna. Sista låten på plattan”Underneththe stars” sällar sig för övrigt  till de tre magiska låtarna.

12. Miss Behaviour – Ghost play

Norrköpingsbandet fjärde skiva. Det var via deras andra skiva ”Last man standing (2011) som gruppen tog klivet från lovande, till något att räkna med. Det epitetet stärktes med den ännu bättre ”Double agent” (2014). ”Ghost play”  är till skillnad från övriga plattor betydligt tyngre, utan att ge avkall på melodierna eller refrängerna. Jag har fått lite  inside infomation att grabbarna är ett stort fan utav Yngwie Malmsteen.

Det märks då det fullkomligt osar toner från ”Trilogy” och ”Odyssey” det vill säga Yngwie med tydliga refränger, något som jag tycker ha saknats i musikvärlden, förövrigt något han själv saknat de senaste 16 åren.  Jag tycker att den lite tyngre nya skruden klär gruppen bättre, trots att de skrivit aor-hits som ”Cynthia” och ”Double agent”.

Produktionen är klockren, låtmaterialet vassare och jämnare än tidigare samt att Sebastian sjunger bättre än någonsin och med reducerad svensk accent. Deras bästa platta inleds med en trippel av hits: ”Friendly fire”, ”The magician” och ”Pain and passion”. Lite lägre ner  låtlistan hittar man en av albumets bästa låtar: ”Never say never”. ‘

Som sagt Miss Behaviour har rört sig mera mot en melodisk hårdrock typ Dynaztys utveckling, men inte lika hårda, utan de värnar fortfarande om a.o.r-genren, som i topplåtarna ”Night moves” och ”Walking in shadows”. Den kombinationen är ett minst sagt vägvinnande koncept, trots recensenternas  tjat om musik från det förgångna. Plumpen i protokollet är rockiga och halvt refränglösa ”All eyes on you”. En petitess i sammanhanget utifrån att detta är Miss Behaviours bästa platta so far.

13. Delain – Moonbathers

Kvalitetsbärarnas kronan på verket är fortfarande ”We are the others” från 2012. Precis som föregående Thunderstone har de redan skapat sitt mästerverk. Trots det kreeras det fortfarande otroligt bra symfonisk pop/rock. Likt landsmännen Within temptation har de en utomordentlig fingertoppskänsla för ett varierat melodisnickeri. Charlotte Wessels poppiga men starka pipa är i paritet med Sharon den Adel från Within Temptation. Klassiskt skolade, men inte på något sätt operettjobbiga som exempelvis Tarja Turunen och 100 stycken till i female fronted rock genren.

”Moonbathers” är gruppens sjätte platta sedan 2006. Inledande ”Hands of gold”, ”The glory and the scum” och ”Suckerpunch” visa var det symfoniska skåpet ska stå. ”Fire with fire” och ”Dance macabre” sällar sig till ett utav utrymmet i samma skåp. Resten av låtarna är inte på något sätt plumpar i protokollet, men står sig lite slätt gentemot dessa fem hitlåtarna.

14. Vega –  Who we are

Detta är Vegas fjärde platta sedan 2010. Britterna har subliminalt utsetts till ett utav framtidshoppen i a.o.r – sfären. Albumets allra största styrka är också dess svaghet: jämntjockheten, ungefär som det brukar vara när det kommer till musik av Vega.  ”Who we are” sprudlar av energi, hits och kvalitet, också precis som vanligt, men låter aningen typ likadant; var för sig är låtarna klockrena.

Keyboarden tar aldrig överhanden utan kryddar låtarna subtilt.  Nick Workman sjunger mer varierat än tidigare det vill säga mindre nasalt.  Alla låtarna håller imponerande hög klass; från startfållan till målsnöret. Måste jag framhålla några låtar före några andra så får det bli a.o.r.besten ”Every litle monster” och ”White flag””Explode”. ”Generation now” samt ”Savin Grace”.

15. Change of heart – The Tiger

Listans andra pure-a.o.r album kommer också från England. 1998 släppte gruppen sitt debutalbum. Deras senaste alster kom ut 2005. ”The Tiger” är ett fantastiskt comebackalster, deras bästa någonsin faktiskt. Sångaren, gitarristen, låtskrivaren och motorn  Alan Clark är indirekt bandet, det är hans skötebarn.

Inledningsfyrlingen med låtarna ”Rise to the challenge””Wayward son”, ”Roads of my life” och ”March of  the soul” är en grym inledning på en a.o.r-platta. Krutet är dessvärre inte lika torrt på resten av albumet. ”Only tomorrow”, ”Stone cold” och ”Stone cold” är andra bra låtar. 7 bra låtar av 11 är dock inget att skämmas för. Change of heart är lite ”bluesigare” än sina bröder i Seven, mer i paritet åt FM eller Chris Ousey.

16. Shakra – High noon

Mitt intresse för gruppen vaknade i och med albumet ”Everest” 2009. Innan dess figurerade de under min hårdrockradar. Så tidigt som 1998 släppte de sin första platta; ”High noon” är deras 10 skiva.  2011 frigav de underbara ”Back on track”, 2013 krutdurken ”Powerplay”. På de plattorna hade sångaren Mark Fox (2002-2009) ersatts av  John Prakesh. Det innebar inte i mina öron någon väsentlig skillnad  eftersom de nästan var karbonkopior utav varandra. På nya plattan är Mark Fox tillbaka bakom mickstativet.

Deras Schweiziska kollegor i Gotthard påminner mångt och mycket om varandra. Deras stilar känns…genuint Schweiziskt? Det finns också drag av AC/DC fast med refränger och melodier det vill säga något som australiensarna allt som oftast saknar.

Bandet inleder med singeln och klockrena hårdrockhiten ”Hello”.  Andra riktigt bra låtar är ”High noon”, ”Is it real”, ”The storm” och i viss mån ”Stand tall”. Resten av materialet fyller sin funktion, men inte mer. Då Shakra tillhör hårdrockgrupper med väldigt hög lägsta nivå blir helheten riktigt bra, men inte lika bra som de föregående tre plattorna.

17. Thunderstone – Apocalypse again

Den finska melodiska hårdrocksvågen har kommit av sig en aning. Thunderstone är tillika power metal, heavy metal och melodic rock det vill säga, periodvis rätt snabb och dubbelkaggad hårdrock.  Deras första platta kom ut 2002, deras senaste 2009. ”Dirt metal” hette den halvt braiga plattan där originalsångaren Pasi Rantanen utgick för att bereda plats åt svenske Rick Altzi (At Vance, Masterplan). 6 år senare återtar Pasi Rantanen sångtronen genom 2016 års ”Apocalypse again”.

Det visade sig vara en rockrockad i rätt kvalitetsmässigt riktning. Pasi känns som Thunderstone; musiken upplever jag vara en självklar adekvat uppföljare utav ett av 2007 års bästa hårdrocksalbum ”Evolution 4.0″. På den skivan finns förövrigt låten ”10 000 ways” som kom två i i Finlands uttagning till Eurovision song contest.

Det dryper kvalitetshårdrock där melodier och refränger är minst lika viktig som tyngden och snabbheten precis som giganterna Masterplan och Firewind. Likt de banden har Thunderstone hittat sin egna patenterade hårdrockstil. De första fem låtarna av plattans nio är rent magiska. De fyra kvarvarande är helt okej, men inte i samma kaliber. Skivan är väldigt bra dock ½ ljusår från ”Evolution 4.0″ där alla ingredienserna i rockgrytan föll på plats. Har svårt att tänka mig att de någonsin bräcker den kvalitetströskeln.

18. First Signal – One step over the line

Vill man ha sin a.o.r. IKEA-certifierad så är detta plattan för er. Den innehåller alla standardfomulär det går att använda sig av, det vill säga någon form av kortfattad a.o.r-bruksanvisning. Svenske Daniel Flores tycks vara involverat i allt Frontiers skeppar ut numer, detta album är inget undantag. Utifrån förra plattan har denne lyckts med konststycket att slipa bort de flesta barnsjukdomar.

Trots alla a.o.r-avbockningar finns det sex riktigt bra låtar i denna jämntjocka sörja. ”Broken, ”Karma”, ”Minute of your time”, ”Shes is getting away”, ”Loves gets through” och ”December rain” är i mina ögon de klart bästa låtar, de andra är egentligen inte heller helt slätstrukna, så kontentan blir att plattan är riktigt bra

19. Enbound – The blackened heart

Enbounds andra platta, är en som med hästlängder slår debutalbumet. Sångaren och låtskrivaren från Work of art, Lars Säfsund får utlopp för sina dubbelstamp gener, dock med ett alltid närvarande melodisinne.

De levererar bombastisk melodisk metal med drag av powermetal, a.o.r, progressiv metal och symfonisk sådan. Kombinationen fet produktion av Jacob Hansen och Lars sköna röst skänker oss lyssnare en platta som växer för varje lyssning som läggs till handlingarna.

20. Kissin´Dynamite – Generation goddbye

Oj då, en grupp som fallit helt under min radar. Fått för mig att de varit ett fattigmans Reckless love  eller sleazeepastischer (som i sin tur är en halvparodi). Plöjde igenom deras förra platta : Megalomania från 2014. Hittade 5 riktigt bra låtar på den. Dags att ta dessa populära tyskar på allvar månne?

De tycks gjort en Dynazty,  det vill säga vandrat ifrån ett mer sleazeebetonat sound till melodiös hårdrock  och inslag av aor faktiskt. Refrängstarka ”She came she saw” är en av många juveler på plattan. Tunga ”Under friendly fire” visar på att de precis som Dynazty kan hantera mjukare som tyngre låtar på ett utmärkt sätt. ”Utopia”, ”Somebody to hate” och ”Masterpiece” dryper av melodisk världsklass helt enkelt.

Mix och mastering sköts av Sascha Paeth. Killen som producerar Kamelots plattor borgar för god kvalite, denna platta är verkligen inget undantag. En extra guldstjärna får de för att deras tema på plattan tar upp pandemin om hur moderna människor hellre sitter med sina mobiler eller framför datorskärmar, än att umgås.

Några av Årets bottennapp

Rick Springfield – Rockt science

Nashville-rock är inte min stil. Detta är säkert inte dåligt, men far from powerpop/rock smittsamma låtar som brukligt infinner sig på hans plattor. Låtarna”Down” och ”We connect” pallar jag med resten är för ”vuxet”, för rockigt och för intetsägande.

Drive she said – Pedal to metal

I paritet med Yngwies senaste plattor hamnar  allt som oftast produktionen och har så alltid gjort, oförklarligt illa. Det går ju inte att leva hur länge som helst på guldkornen med Michael Bolton i början av  det glada 80-talet. Allt från rösten till låtarna i sig osar motsatsen till a.o.r-kompetens, oinspirerande.

Yngwie Malmsteen – World on fire

Herregud vad sysslar människan med? Från husgud av husgudar till medioker på allt förutom att spela gitarr. Från storhetsvansinne till überhybris.  Från variation till att återupprepa typ allt.  Från ett gudabenådat melodisinne till knappt inga refränger alls. Trots en manisk sida att inneha vokalister över rang, till att sjunga helt själv. Marcus och Martinus sjunger sämre, men han är ändå flera ljusår från Joe Lynn Turner, Mark Boals eller Göran Edman register. Han krävde det, hans musik kräver det, men nu förnekar han det.

Att han dessutom producerar sina egna alster är oväntat nog ännu större källa till tandgnissel, ofattbart dålig helt enkelt. The Platters demoinspelningar framstår ju som smärre mästerverk i jämförelse. Låten ”World on fire” har ju potential att reproducera det förgångna på ett positivt sätt det vill säga med en annan sångare.

Hartmann – Shadows and silhouettes

En av mina subtila husgudar har varit forne At Vance sångaren Oliver Hartmans soloalster. Hans senaste är dock 3 kilometer åt fel riktning. Jag är medveten om att artister vill skriva annan typ av musik i syfte att bredda sig. I min mening borde kanske han istället infogat sitt material  under annat flagg exempelvis som Oliver Hartman. Det finns några halvbra saker på plattan, men de räddar inte genrebytet trots en gudabenådad röst. Hans vision är måhända att bli Tysklands svar på Simon & Garfunkle?

Q5 – New world order

Detta borde i rimlighetens inte ens kunna jämföras med Q5. Jag minns med glädje ”Steel the light” och ”Lonely lady” från 1984. Det här är något annat, något betydligt sämre på alla nivåer. Man skulle behöva gräva till Nya Zeelad för att hitta något som skulle kunna klassas som en adekvat refräng.

Overland – Contagius

Titeln kunde inte vara mera missvisande. Rockigt och bluesigt som det förslår, det vill säga tvärtom det som jag vill ha serverat på min aor-tallrik. Förra plattan ”Epic” från 2014 var ett enhetligt guldkorn, detta alster dess raka motsats – tyvärr. Godtagbara är ”Easy on me” , ”Edge of the universe”, ”Back where I belong” och ”Unforgiving world”.

Några av Årets låtar

Årets bästa låt är lika oväntad som klockrent annorlunda. Avenged Sevenfold har på den nya platan The Stage ändrat sitt sound…till det bättre, påminner ibland lite om ett progressivt System of a down, med melodier. Nyskapande är ett starkt ord, men nåt i den stilen. Tredje låten på plattan, Sunny disposition är en gudomlig orgie utav taktbyten, utan ett försök att briljera tekniskt som musiker. Ödets ironi är väl att plattan som låten i sig inte kan kategoriseras som melodisk hårdrock.

Reckless love  - We are the weeken

Epica – Edge of the blade

Miss Behaviour – Never say never

Narnia – Who do you follow

Dynazty – The human paradox

Alterbridge – Show me a leader

Hammerfall- Hammer high

Change of heart – Wayward son

Sunstorm – The sound of goodbye

Nordic Union – When death is calling

Pretty Maids – When God took a day off

Pain – Call me

Thunderstone – The Path

Serious Black – Dying hearts

As Lions – White flags

Rage of angels – Love will never die

Darkhaus – The last goodbye

Cilver – Break free

Kissin Dynamite – Under friendly fire

Graham Bonnett Band – Strangest day

Niva – Dressed to kill

Evergrey – Someday

Vega  - Every litle monsters

Jaded Heart – No reason

Fit for rivals – Gave it away

Shakra – Hello

Inglorious – Girl got a gun

Crystal Ball – Never a guarantee

Treat – Nonstop madness

Seven – Pieces of you

Angels or kings – You better pray

Chris Ousey – War

Oceans of time – Show me the way

First Signal – She´s getting away

Sixx:A.M – Better man

Cry of dawn – Tell me

Magnum – Twelve men and just

Iron Mask – The first and the last

Hardline – Were will we go from here

Avantasia – Mystery of a blood red rose

Greenday – Revolution radio

Enbound  - Get ready for

Apollo – Power

The Defiants – Underneath the stars

Gemini Syndrome – Sorry not sorry

We are the catalyst – Askja

Palace – Masters of the universe

Hands of houses – I´am

Normandie – Fight

Inte riktigt hårdrock, men bra ändå

De första 6 låtarna på Avenged Sevenfold är eklekticism på hög nivå. Absolut ett utav årets bästa plattor. Svenska Normandie kommer inte långt efter med sitt toppenalbum ”Ingus. Australienska Hands like houses har med sitt ”Dissonants” också skapat ett utav årets bättre album, tillika en 4:e plats på min lista.  Sedan har vi Sixx: A.M, Cilver och Darkhaus som också uppviglades in på huvudlistan, tillika 4:a på min lista.

Skillet – Unleashed

Darkhaus – When sparks ignite

Avnged Sevenfold – The Stage

Sixx:A.M – Prayer for the damned

Cage9 –  Illuminator

Alterbridge – The last hero

Normandie – Ingus

Hands like houses – Dissonants

Stitched up heart – Catch me when I fall

Billy Talent – Afraid of heights

Gemini Syndrome – Momento mori

Greenday – Revolution Radio

Svensk och nordisk hårdrock

Nordisk hårdrock har vuxit sig till en maktfaktor i typ alla genrer inom hårdrock från mjuk totoinfluerad västkusthårdrock till avgrundsskrik från helvetet. En gemensam nämnare är dels melodisinnet, dels kvalitetsstämpeln. De figurerar i lika hög grad som låtskrivare, producenter, studiomusiker, omslagstecknare eller körsångare.

Här nedan följer ett urval av nordisk hårdrock och då är inte death eller black metal grupperna inräknade eftersom jag inte gillar sådan typ av hårdrock.

Alessandro Del Vecchio och Dennis Ward är några som tycks vara delaktiga i det mesta som släpps på det italienska skivbolaget Frontiers, men där finns även svenska Daniel Flores (Find me, Murder of my sweet), Eric MårtenssonMichael Palace med flera. Lägg till bland annat Angelica Rylin som bakgrundssångerska.

Svenskt

Major instinct, Nordic union,  Dynazty, Wolverine, Treat,  Cruzh, Featherstone, Evergrey, Sabbaton, Twilight force, Twins crew, Palace, Yngwie Malmsteen, Miss Behaviour, House of shakira, Grand Magus, Theander Expression, Erika, Atomic love reactor, Toxic Rose, Wigelius, Pain, Chris Antblad, Last Autumn dream, Mary´s Creek, Binary Creed.

Sunstrike, Narnia,  Niva, Witchcraft, Ram, Manimal, Eternal of Sweden, Billion dollar babies, Bombus, Peo, Civil War, Stefan Berggren, Hammerfall, Amaranthe, Kee Marcello, Ghost, Cry of dawn, Enbound, Bulettrain, Wickman Road, Violet Janine, General greed, Astrakhan, We are the catalys, Sister, Grand slam, Cloudscape

Norskt

Equator, Jorn, Whitem, Circus Maximus, Leprous, Sirenia, Outlasted.

Danskt

Royal Hunt, Shotgun revolution, Pyramaze, Pretty Maids, Nordic Union, Meridian, Forever still, Section A, Shotgun revolution

Finskt

Tarja, Reckless love, Thunderstone, Sonata Arctica, Imperium, Shiraz Lane, King company, Astralion, Eilera, Poets of the fall, Dark Sarah, Corona skies. Red eleven.

Light – Listanalys

Dessa rätt braiga album placerar sig strax utanför de 17 som placerat sig före dem. Chris Ousey - Dream Machine, 7HY - Stories we tell, Dynazty - Titanic mass, Cry of dawn , Nordic Union - Nordic union, Serious Black - mirror mirror.

Jag valde bland annat  bort upphaussade Palace och Niva eftersom jag tycker att det är på tok för lite låtar som ”sätter sig”, för standard helt enkelt.

Är stormaktstiden tillbaka? De tidigare listorna har varit orgier utav svensk melodiös hårdrock kvalitet. Det svenska stålet tycks i och med årets lista kluvit kvalitetskraven ännu hårdare.

Inte mindre än 4 ½ plattor är svenska, 4 brittiska,  1½ tyska, 2 amerikanska, 1 holländsk, 1 finsk, 1 schweizisk, 1 dansk, 1 kanadensisk.

Urval av 2017 skivsläpp

Solen tycks lysa på denna relativt anti-mediala genre även nästa år. På pappret ser det oerhört bra ut.

Jim Jidhed, Pride of lions, Firewind, Murder of my sweet, Gotthard, Starset, Lionville, Place Vendome, Stone Sour, Harem Scarem, One Desire.

Europe, Art Nation, H.E.AT, Sapphire eyes, C.O.P, Grand Design, Threshold, Brother firetribe, TNT, Battle beast, Eclipse, Edenbridge, Saffire.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

27 december, 2016 by

Pixel – Eskapism

En intelligent sci-fi rulle, definitivt, men också ett thrillerliknande drama. I kölvattnet utav utmärkta Intestellar rammar Arrival sina tittare med knappt några nedskjutningar av farkoster – befriande, minst sagt. Helt utan förvarning posterar sig 12 ovala farkoster tillsynes randomiserat runt om i världen. Är de fientlig eller vänligt sinande, vad vill de? Den intressant och brännheta frågeställning fick lingvisten Louise Banks i sitt knä och matematikern Ian Donnely. Regissören bakom mästerverket Incendies (2019, Denis Villeneuve ligger bakom detta subtila framtidsdrama, inspirerad av Stanley Kubrick 2001: A Space Odyssey. Hans filmiska fingertoppskänsla lotsar utmärkta skådisar från fällan att vandrande bli klichéer. En av de bättre filmerna jag sett på bio på ett tag, spännande, trovärdig och oerhört tänkvärd.

Doctor Strange är en Marvel snubbe som jag trots ett idoga serietidningsläsande nästintill knappt lagt märke till. Att casta Benedict Cumberbatch som den arrogante läkaren Dr. Stephen Strange var ett genidrag. Förutom att han är en klasskådespelare, passar karaktären i sig honom som handen i handsken. Den subtila humorn som följer Mr drygs fotspår är faktiskt rolig. Precis som Antman, Guardians of the galaxy och Deadpool skiljer sig Doctor Strange från Marvels stadardhjältar, vilket för mig känns ytterst välkommet, när Avengers och X-men målat i sig trötta hörn. De psykedeliska visuella effekterna var både snygga och annorlunda. En klockren film som jag var glad att jag och brorsan avnjöt på bioduken.

Bra skräckisar växer sannerligen verkligen inte på träd. Därför var det en angenäm överraskning att få tillträde till nervpirrande Lights out. Svenske David F. Sandbergs kortfilm Lights out från 2013 drog en en vinstlott utav Guds like. Den blev en inträdesbiljett till självaste Hollywood. Han fick förtroendet att göra en långfilm av sitt kortfilmsalster. Det lyckades han över förväntan med. Bra skådespeleri i kombination med sparsmakade anti-överdrivna effekter och många hoppa-ur-stolen ögonblick. Spöket ”Diana” är i sig också djävulskt obehaglig. En tvättäkta ”popcorn horror movie story”.

Jag och kompisen Jocke Andersson äntrade Filmstaden med agendan att se krigsfilmen Hacksaw Ridge signerad Mel Gibson. Filmen baseras på verkliga händelser. Trots att genren krigsfilm är långt från min favoritgenre, vann de 2 timmarna och 19 minuter över mig på rätt sida utav kvalitetslinjen. Det mesta var rätt i denna film som torde passa Hollywood lite väl perfekt.

Historiens medelpunkt är Desmod T. Doss (Andrew Garfied). En man som vill tjäna sitt land genom att hjälpa andra…utan att själv bära vapen. Det rimmar självklart illa under utbildningen om präglas av testosteron och att just förbereda sig inför att döda sina motståndare. Desmond lyckas med konststycket att få tjänstgöra i slaget om Okinawa, trots manlig härskarteknik i det oändliga. Vince Vaughn som vanligtvis figurerar i komedier gör sin roll som Sergeant Howell trovärdigt precis som alla andra i denna kanonrulle.

I mina ögon är de bästa krigsfilmerna när man får se del 1: personliga motiv, utbildningen, där individerna skiljs från agnarna och sammansvetsat, del 2: där verkligheten omfamnar de nyrekryterade. Långt efter filmen slocknat i biosalongen ruskades jag runt mentalt hur fruktansvärt det måste ha varit att försöka inta berget. Först ta sig uppför det, sedan inte veta var ”de osynliga” japanerna höll hus när man väl kom upp, för att i nästa ögonblick se kamrater invid bli skjutna i huvudet. Mel Gibson spar inte på realistiska otäcka ”bli träffade av vapen scener”. Det är dock dessa som åskådliggör krigets  brutala fasansfulla innebörd och gör Hacksaw Ridge till en av de 10 bästa krigsfilmer jag sett.

Netflix storslagna epos om Marco Polos äventyr under Kublai Khans hov i 1300-talets Mongoliet. Gillar man historiska berättelser såsom Rome, Spartacus, Borgia och Vikings så blir man definitivt inte besviken på Marco Polo. Jag har sett alla avsnitt från de hittills inspelade säsongerna; jag vill se mer, ett gott betyg. Vackra miljöer, detaljrik kostymering, väl underbyggda intriger och adekvata skådespelarprestationer. Det känns också som upphovsmakarna försökt skilja kineser gentemot mongoler istället för att bunta ihop kulturerna. Jag gillar att Marco Polo karaktären mer fungerar som en observatör än en flashig superhjälte.

HBO´s nya slagskepp heter Westworld. Den baseras på Michael Crichton  (Jurasic Park) film Westworld från 1973. Handlingenkretsar runt en nöjespark där gästerna får leva ut livet i det gamla Amerika via revolvermän, salongsberusningar  och skökor. Parken befolkas av Androider som programmerats med historier anpassade för att tilltala besökarna, de är ”nästan” som människor. Det är tillåtet att ligga med de prostituerade eller skjuta folk man inte gillar; Androiderna har en inbyggd spärr att inte skada parkens inkomstkällor.

Jag gillar verkligen den filosofiska tanken med att visualisera hur människor beter sig mot sådant som till trots inte är mänskligt.  Ed Harris och  Anthony Hopkins äger verkligen alla sina scener i denna intelligenta sci-fi serie, kostar det så smakar det.  Artificiell  Intelligens är inget parkens börshajar vill ha mer av, utan snarare tvärtom. När detta embryo till självständighet får ett uns av fotfäste blir serien också ljusår bättre. Kontrasten mellan Amerikas födelse och framtid skär sig på ett positiv sätt. Trots alla coola detaljer och utmärkt skådespeleri var det inte med en renodlad eufori jag betade av måndagens nya avsnitt. Snarare var det aningen segt och faktiskt halvt ointressant. Som sagt brasan tog sig under andra halvan av första säsongen då helheten började ta form. Säsongsavslutningen vari Game of throne klass.

 

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

17 maj, 2015 by

Pixel – Eskapism

Belle är inspirerad av verkliga händelser under en tid då afrikanska slavar var hårdvaluta runt om i världen. Belles mamma var afrikanska medan hennes pappa tillhörde brittiska flottan. Kaptenen tar sin dotter till sina föräldrar då han blir tvungen att bege sig ut till havs igen. Föräldrarna blir lika förkrossade som förvånade över det mötet. Dock är Lady och Lord Manfield hyggliga människor som successivt låter Belle växa upp med privilegier som inte ansågs rumsrena i slutet av 1700-talet för en individ med svart hy. Hon fick inte fullt ut vara delaktig i det sociala tillställningar utan offentliggjordes bara i den lokala sfären. Belle är en fascinerande historia där inte det dramaturgiska kejsarsnittet används. Istället är det en rätt ensidig vuxen-sago-berättelse som utkristalliseras, med den skillnaden att detta hänt på riktigt. Den faktorn, utmärkta skådespelarinsatser, bra dialog i symbios med tvättäkta brittisk landsbygdsmiljö gör denna film mycket sevärd. Kostymdramat visar upp en fingertoppskänsla för karaktärkemier mellan skådespelarna som jag upplever som minst sagt trovärdiga. Parallellt med kärleksintrigerna brottas Lord Mansfield som är en domare av rang med ett kommande prejudikat huruvida slavar helt sonika kunde förolyckas med syfte att få ut försäkringspengar. Detta dilemma fick Belle involverad i processen via sin kärlek som var en upcoming advokat, och en man med starka värderingar mot orättvisor. En förutsägbar film som ändå var oerhört välgjord, intresseväckande och underhållande på samma gång.

Vamyrhistorier brukar kretsa kring ljusskygga varelser som lever i periferin utav de bräckligamänniskorna, trots deras otroliga krafter. Den mexikanska erkänt skicklige regissören Guillermo del Toro mannen bakom filmer som exempelvis Pans Labyrinth, Barnhemmet och Hellboy visar tyvärr inte var skräckthrillerskåpet ska stå i tv-världen. Hans otäcka historia The Strain om en vampyrepidemi är ett välkommet inslag för mig som dyrkar berättelser om blodsugare. Handlingen kretsar kring ett gäng personer med helt olika bakgrund som ofrivilligt tar upp kampen mot de med huggtänderna. Mannen eller snarare gubben med mest vampykompetens är Abraham Setrakian, seriens svar på Draculas antagonist Van Helsing. Istället för tröga långsamtgående zombies serveras det istället hypersnabba och halvintelligenta demoner. Tv-satsningen sjuder inte precis utav Oscarsnomineringar. Jag får Dolph Lundgren vibbar av bland annat sonen till Ephraim, en av huvudrollerna i serien. Det är troligtvis inte det lättaste att vara helrationell under en vampyrepidemi. Men teamet som ska bekämpa de mörka makterna beter sig periodvis så infantilt trögt. Det är ett smärre under att de lyckats överleva hela 13 avsnitt. Karaktärerna är vandrande klichéer som inte tillför någonting. Varför följde jag då hela säsongen med ambition att se andra? Jag gillar vampyrer helt enkelt och förtränger ovanstående kritik, vilket var ett konststycke i sig. .

3 säsonger = 39 avsnitt på cirka 4 veckor; bortkastad tid? Absolut inte,  utan House of  cards är pure pixellivskvalitet. BBC gjorde dock originalet i mitten av 90-talet, och gjorde det bra. Netflix versionen är något annat, något ännu mer intrigträffande. Kevin Spacey gestaltar den fiktive kongressledamoten Francis Underwood på ett överjordiskt sätt. Detta politiska drama utspelar sig i och utanför makten i Washington. Francis Underwood är en cynisk sociopat som likt en mästare i schack utmanövrerar sina motståndare med många drag tillgodo. Hans fru Claire är lika bidragande i sin mans jakt på ära och makt. Hon spelas förövrigt föredömligt utav Robin Wright. De två bildar ett team som älskar att manipulera sin omgivning.

Dialogen är schizofrent tight välskriven i symbios med de oerhört starka och komplexa karaktärerna. Jag gillar verkligen när Francis berättar för sina kameran/tittare varför han gör på ett sätt och vad utgången troligtvis blir.  Tyvärr kommer inte säsong tre upp i lika hög standard som de två första. För mig försvann seriemagin abrupt, korridor0intrigerna var som bortblåsta, dialogen hackade precis som trovärdigheten. En form av trötthet ”inget händer med karaktärerna” lamslog typ allt vilket resulterade i en ganska intetsägande säsong.  Jag kan bara hoppas att säsong fyra som snart startar tar ett steg tillbaka till det som gjorde de två första säsongerna gudabenådade.

The Imitation game bygger på verkliga händelser, bryggd på tvättäkta Hollywoodsk berättarteknik där historiska detaljer töjs ut för att lättare kunna attrahera sin publik. Bortser man från detta så är det en väldigt intressant film som dessvärre inte alls berör mig alltför mycket till skillnad från utmärkta A Beautiful mind (2001). Benedict Cumberbatch (1976, London: Sherlock – tv-serie,  Amazing grace, The other Boleyn girl, Four lions, Star Trek into darkness, 12 years slave, August: Osage county) gestaltar den udda matematikerfågeln Alan Turing på ett exceptionellt sätt. Vi får följa den diktatoriske och påfrestande Alan och hans team i en kamp mot klockan med att knäcka tyska flottans krypterade meddelanden från kodmaskinen Enigma. Alan lyckades till sist, men hans homosexuella läggning fick istället honom på fall via en kemisk kastrering eftersom det var kriminellt på den tiden att vara gay i det brittiska imperiet. Det är befriande att se filmer där det inte finns tillstymmelse till specialeffekter. Fokuset ligger på kodmaskinen, spioneriet, men främst på den ytterst komplicerade människan Alan. Skådespeleriet är verkligen essensen i filmen i kombination med att ”spionfilmen” inte blev för komplex för sitt eget bästa, vilket vanligtvis är mer regel än undantag i denna genre som går under epitetet spionfilmer.

Interstellar trodde jag instinktivt var en Gravitykopia. Detta var huvudanledningen till att jag dels inte såg denna film på bio, dels hade extremt låga förväntningar. Filmer är måhända lite för lång för sitt eget bästa, men jag upplevde den som flerdimensionell i jämförelse med tråkiga Gravity. Den existentiella handlingen tilltalade mig också trots efterföljande light-ångest. För att säkerställa mänsklighetens fortlevnad blir några frivilliga de som stakar ut vägar genom ett maskhål. Ensamhet i kombination med vetenskapen att inte får återse sina nära och kära är två rejäla minusfaktorer på rymdfärden. Med syfte att hitta rätt planet med förutsättningar där människor kan leva så skickas det ut ett antal frivilliga genom det svarta hålet. För det första är detta atmosfäriska  sci-fi drama en vacker film. För det andra är skådespeleriet top notch trovärdigt. För det tredje har filmen en regissör av rang: Christopher Nolan. Den 45-åriga britten ligger bakom ikoniska filmer som: Momento, Dark Knight trilogin, Inception och nu Interstellar.  Dessutom är handlingen minst sagt fängslande och slow motion nervkittlande. Interstellar är en episk film i samma anda som 2001: A space odyssey. Jag fick dels tänka till, blev ordentligt underhållen och fick gråta lite på slutet.

Avengers från 2012 är i mina ögon en av de bästa superhjältefilmer som skapats. Förväntningarna var därmed skyhöga på Avengers: Age of ultron trots att jag febrilt försökte dämpa dessa. Uppföljaren är sjukt bra gjord, effekterna och fightingscenerna  är spektakulärt fantastiska, men där stannar likheterna med första filmen. Den här uppföljaren är inte alls lika rolig, den är för lång och var är Hulken förresten? Den gröne är med på tok för lite. Istället översvämmas vi av scener med den artificiella osynliga intelligensen som Tony Stark inte kan kontrollera. Detta anti-mänskliga medvetande letar sig in i en robot. Problemet är i min mening robotar, det blir för mycket av dessa könlösa konstruktioner. Jag hade hellre sett en genmanipulerad padda med mustasch, än  flera ondsinta robotar som dels vill vara mer mänskliga, dels förstöra planeten vi bor på.  Actionhaglet och fyrverkeriet av specialeffekter får bara en motsats effekt när karaktärsutvecklingen hos superhjältarna tycks ha avstannat helt. Visst, de har byggt upp snyggt under filmerna med Iron man, Thor och Captain America, men det är absolut ingen godtagbar ursäkt att inte fortsätta utvecklingsarbetet utav superhjältarna. Helheten blir bara intetsägande, långdraget och humorlöst. Jag längtar redan till nästa Guardians of the galaxy.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

15 januari, 2015 by

Pixel – Eskapism

I kölvattnet av skräcksuccén The Conjuring landade den ”sanna” historien om den besatta dockan Annabelle nyligen i biosalongerna. Historien är tagen från de ökända spökjägarna Ed och Lorraine Warren. De två inte med i denna berättelse. Skräckfilmer tillhör definitivt en topp 3 genre, dock är det svårt att hitta nya guldkorn. The Conjuring var av det guldskimrande slaget, det är inte Annabelle. Dockor är i min mening otäcka, och Annabelle är absolut skrämmande. Jag kan faktiskt inte förstå hur man ens kommer på tanken att sätta den i sin samling med barn i närheten. Själv växte jag upp med den onda docka ”Chuckie” på det glada 80-talet. En sak som är säker att den dockan rörde betydligt mer än denna. Det värsta är väl ändå att film en i sig inte är speciellt otäck. Skådespeleriet brukar väl i denna utnötta genre inte generera i någon Oscarsstatyett, men trovärdigt agerande av de inblandade var det inte. Skräckmanus är väl sällan helt genomtänkta; i Annabelle var den tunnare än dagens Norrköpingstidning. Manusluckorna, stereotyperna och horrorklychorna ligger tätare än Londondimman. Visst jag har sett betydligt sämre rullar, men efter den utmärkta The Conjuring var mina förväntningar på denna spinoff eller prequel högt ställda. De var inte enda källan till att jag blev gruvligt besviken på Annabelle – ett riktigt hafsverk.

Det var inte så länge sedan jag såg The Book thief med Geoffrey Rush. Nu dyker densamme upp i en rulle från 2013 kallad The Best offer. Den gemensamma nämnaren är att båda filmerna är oerhört sevärda och välgjorda. Det är de enda likheterna. Huvudkaraktären Virgil Oldman skildras plågsamt duktigt av Geoffrey Rush. Han är en excentrisk auktionsguru som själv samlar på konst och titt som tätt fejkar värdet för att hans kumpan ska köpa billigt för att sälja  dyrt. Han lever ensam med sin konstsamling och har aldrig förut varit med en kvinna. Han kommer i kontakt med en kvinna som vill sälja sina tavlor och andra antikviteter via Virgils firma. Kommunikationen sker till en början bara via telefon, men utmynnar senare i att de träffas face to face. Det blir upprinnelsen till en spirande kärlekshistoria, passion och besatthet. I samma hus hittar Virgil delar till en 1700-tals robot som anses vara snuskigt eftertraktad och dyr. Kvinnan och robotdelarna öppnar upp hans nyfikenhet på full gavel. The best offer är en film som det torde vara omöjligt att inte gilla, även för den mest action- och splatterstinna person. Värmen, mystiken och kemin mellan alla inblandade går nästan att ta på. Skådespeleriet är top notch precis som Roms autentiska miljöer. Ett lite udda mästerverk helt enkelt omgärdad av ett ett hyperintelligent manus.

Jag var inte alls överförtjust i de tidigare två filmerna. Då jag med dottern, hennes kompis och pappa begav oss ner till Filmstaden för att se tredje delen av fyra tittade jag om på del 1 och 2. Helt plötsligt fick filmerna en ny kostym vilket till stor del berodde på lägre förväntningar och mer fokus. Cineastiskt uppdaterad var jag ändå relativt skeptisk till en avslutande historia som de delat upp i två filmer. The hunger games mocking jay part 1 motsvarar inte min skepticism utan visar sig ha både en gnutta djup och ett kryddmått svärta. Jennifer Lawrence (1990, Louisville, Kentucky, USA: The burning plain, Winter´s bone, X-men first class, Silver linings playbook, American hustle) är som klippt och skuren för karaktären Katniss Everdeen. Första 30 minuterna är väl aningen sega, men sedan tar det sig, vilket inte säger mycket egentligen. Visst är det återupprepningar och visst är karaktärerna utmejslade sisådär, men jag underhölls dock av filmen i alla fall framförallt det visuella. Money talks och då är det cliffhangers som gäller. Då ungdomarna flockas runt filmerna är det ur ett ekonomiskt perspektiv en  smart strategi, men inte ur ett cineastiskt. Philip Seymour Hoffman hann dö innan The hunger games kunde slutföras. Denna utmärkta karaktärsskådespelare har förgyllt så många filmer, så även i denna.

Hobbit: the battle of the five armies tar vid var tvåan slutade. Ska man summera filmen så är titeln talande: krig, härar, krig och oändligt med soldater. Visst är det snyggt, välgjort och underhållande, men på tok för mycket av det goda. Parallellt har vi ju sett något liknande i Sagan om ringen. Sedan tycker jag att slutet blir som en uppgjord boxningsmatch; för enkelt, för simpelt. Fågeluslingarna och Gandalf är ju värre än var Jesus själv var. De behöver väl inga dvärgar, alver, människor eller dvärgar. Teamet hade kunnat fixat detta på helt egen hand. Sedan kan man ju tycka att det otroliga överläge dessa stridsdugliga orcher hade mot dvärgarna borde varit över på typ 7 minuter. Istället lyckas dessa varelser hålla orcherna stången i vad som upplevs som en hel evighet. Till deras räddning kommer till sist Thorin och hans följeslagare. Till och med Supermans krafter känns energilösa gentemot dessa minst sagt stridsdugliga dvärgar. Det hela blir inte trovärdigt utifrån att inget egentligen är trovärdigt alls, men i alla fall. Jag tycker inte heller att det blev så spännande som upphovsmännen troligtvis trott. Förutsägbart och långdraget är bättre ord för klimaxen. Men som sagt underhållning för stunden, men ingen värdig avslutning på denna überdyra trilogi.

Ben Affleck, förut ett rent hatobjekt, nu nästan en filmhjälte. Hur denna helomvändning skett spelar mindre roll. Numera spelar han adekvat trovärdigt, är med i toppfilmer och regisserar själv kanonrullar. Gone Girls bygger på en bästsäljande bok av Gillian Flynn. Det brukar inte alltid vara formeln för att även filmen ska bli bra. Nu har jag dock inte läst boken, vilket jag oftast ser som något positivt då det är lätt att falla in ”jämförelsefällan”; ett krig man sällan vinner. Nu kan jag istället koncentrera mig på historien helt utan referenser förutom att filmen fått överlag väldigt bra kritik. Gone girl är utmärkt regisserad av David Fincher som ligger bakom filmer som Fight club, Seven, Zodiac, The game och The girl with the dragon tatoo. Ben Affleck spelar Nick Dunne vars fru tycks vara spårlöst borta. Vi får följa Nick och hans samarbete med polisen. Då hans fru Amy är en kändis och har föräldrar som är snorrika tar de mycket hjälp av media för att hitta hans fru. Efter några dagars smekmånad vänder vindarna och Nick får den otacksamma uppgiften av media att agera syndabock för att ha mördat sin egna fru. Hon spelas för övrigt  förträffligt av Rosamund Pike (1978, London: Die another day, Pride and prejudice, Wrath of the titans, Surrogates, Jack reacher). Gone girl klockar in på 2½ timmar, lite för lång skulle jag vilja påstå. Filmen vimlar av myriader av manushål utifrån denna katt och råtta lek  och ett adekvat detektivarbete.  För mig är oförutsägbara slut en ovanlig syn, men en välkommen sådan. Detta slut gillar jag dock inte; irrationellt och idiotiskt – tyvärr. Jag måste tillstå att jag ändå gillade filmen, men så bra som kritiker och olika betyg gett sken av var den inte.

Denzel Washington har alltid tillhört mina favoritskådisar, trots att många tycker att han spelar om samma roll igen och upplever honom som intetsägande. Det är sällan man ser honom göra en dålig insats, och han onekligen fingertoppskänsla när det gäller att hitta sevärda filmer att medverka i samtidigt som genrerna är blandade.  I The Equalizer gestaltar han Robert McCall en man med många strängar på sin lyra eller en Batman utan dräkt. Mannen med det mystiska förflutna jobbar på en byggfirma, coachar en av de anställda till att bli vakt. Han bor själv hemma, sover självvalt ytterst lite, men läser desto mer och tycks ha OCD. Hans terapi blir att under natten sätta sig i ett lokalt fik, för att läsa och dricka te. Där träffar han på den den olycklige prostituerade Alina som han börjar prata med. Dessa möten är inledningen till hans enmanskamp mot den ryska maffian. Jag får samma vibbar för denna rulle som för Taken 1. Båda är överdrivna såklart, båda är nästintill skottsäkra, men ändå är de riktigt bra actionfilmer. Visste man inte att detta var en actionfilm så skulle detta kunnat vara ett drama utifrån de första inledande 30 minuterna. Det gillar jag, bra uppbyggda karaktärer, inte bara actionscener från start till mål. Brutalt våld, korruption och moral  filmens tre grundbultar i symbios med den tystlåtne huvudkaraktären. Jag gillar också kemin mellan den prostituerade Alina och Robert, det känns äkta. Filmen är över två timmar lång, men känns som 97 minuter det vill säga att historien är bärande hela vägen.  Självklart finns det luckor i manuset och Robert McCalls snabbtänkthet och slagsmålsduglighet är av superhjältekaraktär. Vill man analysera amerikanska actionfilmer blir det knappt någon tio-i-topp-lista om man ska tänka utifrån ett realistiskt perspektiv.  Antagonisten i filmen Teddy spelad av Marton Csokas är också en vitamininjektion. Jag gillade verkligen vad jag såg. Denzel Washington har återigen visat var skåpet ska stå.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

3 december, 2014 by

Pixel – Eskapism

Christophers Nolans Batman begins inledde en film-era där betydligt större fokus lades på karaktären bakom masken än som förut en relativ stereotyp varelse. Denna cineastiska strategi har borgat för mer homogena superhjältefilmer. I andra filmer såsom Thor och The Avengers har man lyckats med att infoga en viss form av välbehövlig humor. Men det är först med Guardians of the Galaxy som filmkreatörerna fullt ut lyckats skapa den perfekta hybriden utav genrerna humor, sci-fi och action. Den klockrena Hans Solo klonen Peter Quill gestaltas av Chris Pratt som bland annat medverkat i Moneyball och Zero dark thirty. Det gående trädet som bara kan säga ”I´m Groot” är bara för härlig. Rösten till  växtverket  görs för övrigt av bjässen Vin Diesel.

Essensen i polisfilmernas är olikheterna mellan två oftast manliga partners där jargongen och samspelet är underhållningen. Den pusselbiten har oerhört snyggt implementerats i denna film. Jargongen mellan filmens fem minst sagt olika ”personligheter” är som taget från någon stand-up show, varken för mycket eller för lite skämt. Oftast är det en karaktär som ska stå för det roliga, men i Guardians of the galaxy är det alla huvudkaraktärer som hjälps åt med roligheterna, vilket gör detta till till 2000-talets absolut skönaste film alla kategorier eller 2000-talets svar på Star Wars. Visst är detta en bagatell i jämförelse med exempelvis Gudfadern och Schindlers list, men i jämförelse med andra filmer i samma genre är detta ett mästerverk just på grund av att balansen mellan humor, action, och dialog är så klockren. Det finns bara ett problem; hur ska uppföljaren kunna toppa denna film?

Dess raka motsats är ”The Book thief” en lågmäld historia där vi förflyttas från framtid till dåtid, närmare bestämt till 2:a världskrigets fasor. Liesel lämnas i ung ålder till fosterföräldrar i en liten tysk by. Innan dess begraver mamman hennes bror som dör på vägen dit. Under begravningen snor Liesel åt sig en bok som en präst tappar. Det blir upprinnelse till hennes fascination att börja läsa böcker. Hennes nya föräldrar består utav den jovialiske och genuint trevlige Hans Huberman  (Geoffrey Rush, 1951, Toowoomba, Australien: Elizabeth, Shakespeare in love, Quills, Frida, Pirates of the Caribbean, The life and death of Peter Sellers, Munich, Candy, The King´s speech, The best offer)  och hans fru den barske Rosa. Grannpojken Rudy blir hennes bästa vän liksom en judisk  kille som fosterföräldrarna gömmer i källaren.

Som sagt det händer inte mycket i filmen. Det finns inte tillstymmelse till porr eller naket, inga specialeffekter och berättarrösten är döden själv. Trots detta är filmen källan till att jag grät som en nygriljerad spädgris. Det är inte bara Geoffrey Rush som agerar optimalt i denna film fylld av smärta, hjärta och värme; utan alla inblandade är klockrena i sina roller. Sophie Nelisse som spelar Liesel är helt fantastisk. Relationsrealismen  i denna vackra film går nästan att ta på samtidigt som porträttet av 1940 talets Tyskland kändes nästintill äkta. Jag skrattade subtilt för att i nästa sekund gråta. Tempot i filmen var perfekt balanserat. The Book Thief skulle kunna vara den perfekta filmen att visa till sina barn i utbildningssyfte hur det aldrig får bli i framtiden.

Den senaste i raden av filmatiseringar utav Apornas planet landade i Filmstaden nyligen. Jag hade sett första filmen som främst utspelade sig i ett hus och i ett laboratorium. I uppföljaren Dawn of the planet of the apes är det mer action som gäller då aporna som bildat en fristad i skogen sedermera blir tvungna att konfronteras med människorna. Visst är det bra och snyggt gjort, men filmen berör mig inte nämnvärt, tyvärr. Tvärtom så är detta drama ganska förutsägbart, tråkigt och fylld av klichéer. Jag gillade första filmen betydligt mera trots mera action i denna tunna uppföljare.  Att det blir en trea är helt uppenbart, men hur det ska lägga upp det efter detta slut kräver sin man. Historien borde ha slutat med denna film. Dessvärre är det pengarna som styr, inte rationalismen. En ultratunn handling med transparenta skådisar.

I kölvattnet av Twilight, The Hunger games, The giver och  Divergent spottar Hollywood ut sig liknande dystopiska filmer för att blidka målgruppen tonåringar. I The Maze runner kretsar handlingen om tonåringar som dels mist sitt minne, dels förts till en by omgärdad av en labyrint som organiskt rör sig. I syfte att förstå hur labyrinten har gruppen av 60 pojkar sett till att det finns några som snabbt som tusan undersöker labyrintens innersta väsen. Processen att en ny kille var 30:e dag dyker upp har pågått i två år. Nykomlingen Thomas blir den som hittar nya infallsvinklar gentemot de andra i gruppen. Det finns tydliga liknelser till den utmärkta Cube i kombination med Lord of flies och tv-serien Lost. Denna rulle är dock ljusår ifrån ovannämnda genialitet utan mera återanvändning av dess stöpta i tonårskostym. I labyrinten härjar de fruktade Grievers. Varelser som är snabba och skoningslösa och älskar ”runners”. Rebellen Thomas luckrar upp uppgivenheten i gruppen på ett sätt som delar upp gruppen i två läger. Tyvärr bryr jag mig inte det minsta om hur det går med karaktärerna i denna förutsägbara sörja eftersom de saknar den karisma som skulle få filmen att tända till. Detta skapar en grogrund för taskig dialog, då intresset redan avtagit. Filmen saknar själ, och jag hoppas inte tillräckligt med människor ser detta eftersom slutet är en cliffhanger till en eventuell uppföljare, ett koncept som dessvärre ligger i tiden.

Ibland kommer man bara över någon serie som bara är helt sensationell. För inte så länge sedan dök True Detective in på den radarn, dessförinnan The Borgias, Game of thrones, Dexter och  Rome. Visserligen  är inte Hell on Wheels lika optimal, men ända en sjusärdeles bra serie. Handlingen utspelar sig efter det amerikanska inbördeskriget slut när slaveriet, revolvermännen och indianerna såg sina sista stunder. Jag bevittnade de tre första säsongerna under en period utav två veckor. Huvudkaraktären Cullen Bohannon spelas utmärkt av Anson Mount. Den mannen är som klippt och skuren för rollen. Bohannon är sydstatare och ägde såväl slavar som eget plantage. Under inbördeskrigets mördas hans fru av ett gäng nordstatare. Efter denna tragiska händelse ger han sig ut på en oviss roadtrip vars huvudsyfte blir att döda alla inblandade. Under resans gång fastnar han som förman till dåtidens största projekt: att binda samman öst- med västkusten via järnvägsräls.

Han blir Mr Bohannon för människor som inte har så mycket val i livet. Blandningen mellan färgade, tyskar, kineser och irländare är total precis som hierarkin mellan dem. ”På fritiden”  tycks det bara finnas två intressen: alkohol i mängders mängder samt prostituerade. En av Bohannons antagonister är Tomas Durant, det vill säga mannen som lyckades med konststycket att jämka öst med väst och tillika en karaktär som funnits på riktigt. Den andra antagonisten är ”Swede”, en man helt utan samvete som tycks ha fler liv en än katt. Serien har allt när det kommer till intriger: våld, action, drama, korrumperade politiker, sex och humor allt perfekt avvägt i en mörk, smutsig och rå plats där varje meter räls var essensen för de inblandade. Förutom detta är allt snyggt gjort och karaktärerna både komplexa och trovärdiga i denna moderna westernserie.

Jag dyrkar vampyrer och har sett det mesta när det kommer till dessa fiktiva varelse. Dock har jag inte sett någon film som avhandlar om tiden innan Vlad Tepes blev vampyr. Den ingången gjorde i alla fall mig nyfiken. Dracula untold berättar den historien på ett helt okej sätt. I syfte att skydda sin familj samt hindra turkarna från att decimera befolkningsmängden i hans kungarike väljer han bli ett monster. Luke Evans (Bars the bowman) från The Hobbitt är klockren som mörkrets furste. Om man inte bryr sig om att inget stämmer med  historiska personer och att manusluckorna är oändliga så är Dracula untold en medel actionskräckis med bra visuella effekter det vill säga 90 minuters bra biounderhållning för stunden, inte ett uns mer.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

24 augusti, 2014 by

Pixel-Eskapism

Efter att ha sett denna rysare på bio blev kontentan; köp alltid IKEA, aldrig antikviteter. Familjen Russels överhuvud Maria skaffade en antik spegel till sin man Alans arbetsrum; det skulle hon inte ha gjort.  1400-tals spegeln innehöll ett ondskefullt väsen som familjen fick på köpet. Handlingen pendlar mellan nutid och 11 år tidigare. Familjens dogmatiska dotter Kaylie har ägnat en stor del av sitt liv att återta spegeln som indirekt tog livet av sin familj. Sonen Tim vilken fick skulden för att skjutit sin far släpps ut från en psykiatrisk anstalt. Han återförenas med systern Kaylie och spegeln och flyttar in i huset där allt hände. Filmens själ är nästintill befriad från svordomar, special FX, sex och alltför mycket splatter. The Shining eller The Orphanage  troligtvis filmer  inspirerat regissören Mike Flanagan. Han berättar en en historia som med små medel skrämmer skiten ur mig. Oculus kryper obehagligt sakta men säkert upp i famnen på sina tittare, och då har man hunnit att hoppa till ett antal gånger. Jag kan bara rekommendera att se denna klassiska psykologiska tvättäkta spökhistorien som dessutom också är underfyndigt  smart. När kvaliteten, skådespelarkompetensen och skrämseltillfällena är såhär hög är det  återigen ”roligt” att se skräckfilmer igen.

Efter att ha sett Game of Thrones säsong 4 så kan jag bara konstatera att världens bästa serie håller måttet. Krig och elände präglade de första tre säsongerna. Nu är det mindre av den varan och ännu mera fokus på de de redan fantastiska karaktärerna. I serien introduceras ytterligare en  klockren karaktär: Prince Oberyn Martell of Dorne. Dennes hämndlystnad över familjen Lannisters  är i sig underhållande. En stor del utav handlingen läggs på Jon Snow och  hans polare i nattväktarna i deras kamp mot ondskan bakom muren. De tre drakarna har också hunnit växa till sig och blivit tonåringar det vill säga blivit aningen bångstyriga parallellt som de nästan ser oerhört verkliga ut.  Jamie Lannister har under sin fångenskap, fritagning och ofrivilliga vänskap med  Brienne utvecklats som karaktär; från arrogant till nästan en man med heder. Förutom hämnd, konspirationer och intriger från alla flanker är det ett dysfunktionellt bröllop i Kings Landing och dess förberedelser som upptar en stor del av handlingen. Hela den processen är som klippt och skuren för att kunna matcha perfektionismen i säsong 3.  Det är absolut  ingen överdrift att jag faktiskt längtar efter säsong 5. I och med min familjs resa till Dubrovnik i år så öppnade sig möjligheten att se om hela serien innan femte säsongen äntrar HBO Nordic. Dubrovnik visade sig vara stället där allt från Kings Landing spelats in. Då jag gjorde en nästan 3 timmar Game of thrones tour i den staden blev det att återupptäcka gamla miljöer med nya ögon i tv-soffan.

Game of Thrones, Dexter, Rome, Six feet under och Sopranos är seriekällor till euforiska cineastdubbelslag. Det var dock ett tag sedan jag såg något som fick mig att dregla framför pixelväggen. True detectiv första säsong var så hypad att den lämnade mig oberörd obstinat. Av en tillfällighet så kom jag över de första tre episoderna och blev helt hänförd av serien och dess ultrasmarta upplägg där dåtid pendlar mellan två autonoma FBI-intervjuer med de två huvudrollsinnehavarna. Matthew McConaughey (1969, Texas, USA: Amistad, EDtv, U-571, Tropic thunder, The Lincoln lawyer, We are Marshall, Mud, Dallas buyers club,  The wolf on Wall street) spelar den lakoniska och oförutsägbare, men ytterst smarte Rust Cohle.  Husguden Woody Harrelson gestaltar seriens nyckfulle familjefader och andra halvan i polisteamet. Vi får följa dessa två poliser som är så olika varandra som bara det är möjligt i kampen att fånga en potentiell seriemördare.  De karga och dunkla miljöerna de rör sig i runt Louisiana är bara det värt en extra guldstjärna. Kemin mellan de båda i symbios med en dialog att döda för är hörnstenarna i denna mörka grymma tv-serie. Jag har väl aldrig riktigt upptäckt  McConaughey storhet förut. I och med denna horribelt utomjordiska uppvisning utav en karaktär som balanserar mellan geni och galenskap  i kombination med  grav nihilism och alkoholism måste jag gräva djupare i hans tidigare filmbibliotek. Game of Throne har pågått i fyra säsonger och det återstår att se hur nästa True detectiv säsong kommer att se ut. Ett nytt team dyker upp 2015, men med stor risk att reproducera detta framgångsrika konceptet till medelbra är överhängande. I vilket fall som helst var dessa åtta avsnitten  av True detectiv en sanslöst  briljant tv-underhållning och en kommande HBO-klassiker.

Inledningen när Irving Rosenfeld alias Christian Bale varsamt appliceras sin peruk tidigt på morgonen i nästan 4 minuter är bara för härlig bra utifrån vad man senare  får reda på hur viktigt hår på huvudet är för honom. Filmen är baserad på verkliga händelser som skakade om USA på sent 70-talet, tidigt 80-tal. Irving är en naturbegåvning  när det gäller att lura av människor ens pengar. Det är dock inte förrän han inleder samarbete med den sexiga Sydney Prosser som han blommar ut. De två bygger sin framtid på att i ännu högre grad ta andras pengar. När FBI kommer på dem då främst via agenten Richie DiMaso spelad av Bradley Cooper blir paret tvungna att samarbeta med byrån. Christian Bale, Amy Adams, Bradley Cooper, Jeremy Renner och Jennifer Lawrence är en sann fröjd för ögat. 70-tals miljöerna, den sköna dialogen och framförallt manuset är faktorer som greppade tag och ruskade om mitt skeptiska cineasthuvud rejält. Visst går det långsamt framåt och visst det är mycket dialog, men tråkigt blir det absolut inte. Med skådisar som går över gränsen hur bra de kan agera framför kameran kunde det fått varit ännu mera långsamheter. Bradley Cooper spelar sin neurotiskt karaktär så trovärdigt fantastiskt; definitivt hans allra bästa prestation någonsin på vita duken. I och med Jennifer Lawrence gestaltning utav Irvings fru hoppas jag att alla trögisar som tycker att hon är överskattad får skämmas; hon är helt fenomenal. Jag har också läst recensioner där de undrat om detta ska vara ett drama, komedi, romantik eller action. Poängen är istället att se problemet som själva essensen i filmen; American Hustle är en eklektisk gryta som inte blir överkokt av att hoppa mellan genrerna; det gör den bara ännu mer al dente, om en gryta nu kan vara al dente. Jag njöt i vilket fall som helst i varje minut utav denna fantastiskt briljantsmarta film som definitivt har glimten i ögat; den  blev nästan som en intim kompis.

Finns det bra vuxensagor? Tim Burtons Big Fish är för mig det bästa som gjorts i den genren. Winter´s tale är en saga som inte  utger sig för att vara något annat än en tvättäkta sådan. Den Dickensinspirerade karaktären Peter Lake  spelad förträffligt av Colin Farrell är en jagad man. Han är född att bli tjuv och vinner snabbt gängets chefs gunst tillika den som tog hand om den vilsna föräldralöse själen. Vid ett standardinbrott blir han tagen på bar gärning av en vacker, men döende arvtagerska. Peter blir träffad av kärlekens pilar och vill genast ändra livsstil, något som hans boss motsätter sig. Densamme är också ondskan själv och inser att att ett under är på väg att ske. Det blir en  kamp mellan det goda och det onda: änglar mot demoner och flygande hästar som kronan på verket. Helheten i detta episka poetisk-romantiska-drama bidrar till att jag fäller några dyra droppar på favoritkudden. Det finns många filmer som vill uppnå det stadiet men inte lyckas, eftersom Winter´s tale får mig berörd har den lyckats helt enkelt. Då spelar det föga roll om vissa fragment i filmen känns aningen malplacerade, även för att vara en saga. Colin Farrell kommer verkligen till sin rätta med sin äkta irländska accent och ”jordnära” karaktär. Att William Hurt, Russel Crowe och Lucy Griffith förgyller filmen med bra gestaltningar gör inte saken sämre. En oväntad bra, annorlunda saga som får mig att le och gråta – härligt.

Vad har hänt i skräckfilmsbranschen? Kvaliteten och kreativiteten har pekat spikrakt uppåt med filmer som The Conjuring, Oculus och nu Deliver us fom evil samt tv-serien American horror story. Dessa skrämmande nutida guldkorn har det gemensamt att de inte överdriver special FX och har skådisar som agerar någorlunda rationellt i irrationella situationer. Parallellt ligger också betoningen mera på spökhistorier än renodlade skräckfilmer. Deliver us from evil korsbefruktar exorcism- och polisfilmsgenren typ Seven och Exorcisten. Många gnäller just över detta och vill ha renodlade klyschiga skräckisar som oftast håller sig strax under kvalitetströskeln. Jag dyrkar detta med att blanda ihop genrerna då det oftast uppstår något nytt och fräsch istället för att gå i gamla uttjatade fotspår. New York polis officeren Ralph Sarchi spelad av Eric Bana (1968. Melbourne, Australien: Black hawk down, Hulk, Troy, Munich, Lucky you, The other Boleyn girl, The time traveler´s wife, Hanna, Deadfall, Closed circuit, Lone survivor) slåss mot sin egna inre demoner som med sådana på jobbet. För att lösa några komplexa mordfall tar han efter mycket begrundande hjälp utav en okonventionell präst vars primära kompetens ligger i exorcismutdrivning. För bara några år sedan var 9 av 10 skräckisar halvtaskiga, dit kan inte Deliver us from evil räknas in. Det är helt klart en av de bättre och mest intressanta som gjorts på ett tag. Att den baseras på ”verkliga” händelser gör det bara hela ännu mer underhållande. Det räcker med en svart svan för att i alla fall jag ska gå från skeptisk till troende på andar och demoner. Efter denna film så började jag forska lite i fallet precis som i verklighetsbaserade The Rite och The Conjuring; visst är det frestande att att tro att något av deras alla fall inte är påhittade rakt av. På History vs Hollywood kan man läsa in sig på filmer som  sägs vara baserade på verkliga händelser. Som sagt en annorlunda, spännande, oförutsägbar och otäck skräckis med en Eric Bana i dramahögform.

Continue Reading »

No Comments

Cineasthörnan

23 juni, 2014 by

Pixel – Eskapism

12 years a slave vann 3 Oscars år 2013. Det är en osannolik historia med verklighetsförankring. Jag förstår att amerikanska producenter dreglade över manuset som torde vara essensen hur de vill att filmer bör se ut i tron att massorna ska flockas till biograferna med händerna fulla av XXL-large popcornsmuggar. Handlingen kretsar runt den fria färgade Solomon Northup som kidnappas och säljs som slav till de mindre empatiska regionernas i sydstaterna. Vi får följa hans enträgna kamp för överlevnad med motivationen att återse sin familj det vill säga hans trognaste livlina. Filmen är vacker, dramaturgisk perfekt och mollstämd, men den fernissade ytan är på tok för välpolerad precis som överproducerad A.O.R vilket skapar en alldeles för tillrättalagd film. Micheal Fassbender (1977, Heidelberg, Tyskland: 300, Hunger, Eden Lake, Fish tank, Inglourious bastards, X-men First class, Prometheus) stjäl återigen showen och visar att han är 2000-talets coolaste skådis. Han spelar den demoniske slavhandlaren Edwynn Epps på ett horribelt verkligt sätt. Utifrån alla priser filmen fått så är det självklart en besvikelse eftersom 12 years a slave är en själlös rulle. Vad är argumentet för att kalla den själlös? Jo, jag blev inte det minsta berörd av denna misslyckade sentimentalitetsorgie, däremot var jag ytterst nära att somna.

Från en Oscarsrulle till en annan; från 3 Oscars till hela 5 stycken sådana tillskansades denna udda fågel: The Artist. Att den var svartvit och att knappt någon pratar i filmen var faktorer som fick mig att gömma filmen längs ner i filmlådan. I vilket fall som helst kände jag mig manad att se filmuslingen utifrån ett cineastperspektiv. Det blev en oväntad positiv överraskning som väntade mig runt tv-hörnan. Filmen kretsar runt stumfilmsikonen George Valentin och hans fall från världskändis till föredetting när tekniken skiftar från stumfilm till talfilm. Hans motspelare Peppy Miller klarar den övergången betydligt bättre och blir en ännu större stjärna i och med den nya tekniken. Jean Dujardin som spelar George Valentin var för mig helt okänd, men han var helt sanslöst bra. The Artist var precis allt det där som inte 12 years a slave inte var. Med subtil humor, mimik i världsklass och Hollywoodsk sällsynt självironi kan man inte annat göra än att abdikera. Allt är så snuskigt snyggt gjort, trots svartvit bild och ljudlöshet. Jag gillade också hur  man på ett träffsäkert sätt visade hur det kunde sett ut när den gamla skolan med Chaplin och Buster Keaton fick lämna över stafettpinnen till den nya skolan med Cary Grant och Audrey Hepburn. Som sagt en charmig, genuin och rolig film där George’s hund också borde fått en Oscar.

Captain America: The winter soldier tillika uppföljaren till 2011 års Captain America: The first avenger. Jag gillade första filmen trots att Captain America aldrig tillhört mina favoriter i Marvelvärlden. Chris Evans iklär sig återigen i ultranationella trikåer och tillhörande jättefrisbee med ett hjärta av guld och en vilja av stål. Det som skiljer Captain America är just äktheten i slagsmålen, han har styrkor, men inte för stora, ungefär som Batman, något som känns ”äkta” i förhållande till exempelvis Superman. Just actionscenernas genuinitet är kittet i filmen i symbios med en härlig intelligent humor. Det ligger en ironisk lekfullhet över filmen som helhet och dess karaktärer. Konspirationer var en av filmens manuskällor, vilket gör att filmen har fler bottnar än den allt som oftast glättiga Marvelytan. Periodvis är detta en politisk thriller som väver in specialeffekter, utmärkt dialog med bra skådespelarprestationer. Denna bryggd visar sig vara en framgångsfaktor eftersom jag oväntat rankar detta som en av de bättre Marvelfilmer som gjorts.  Scarlett Johansson (1984, New York: Ghost world, Eight legged freaks, Lost in translation, Match point, The Island, The Prestige, Iron man 2, The Avengers, Hitchcock, Don Jon) som Black widow också ett vinnande koncept.

The Amazing Spider-man 2 på stans största bioduk i Filmstaden med brorsan. Trots ljud och bild i världsklass lossnar det inte riktigt för Andrew Garfield som axlat Tobey Maguires fallna Spidermanmantel. Visst är han vitsigare än förut något jag gillar. Visst är slowmotionscenerna osannolikt snygga. Visst får Gven Stacy (för) stor plats. Visst finns det adekvata antagonister som Electro (Jamie Foxx) och Green Goblin (Dane DeHaan). Tyvärr blir det dock för mycket utav Gwen & Peters relation i ett alltför segdraget tempo. Mitt skruvande i biofåtöljen började successivt nöta på tyget. Jag måste poängtera att jag dyrkar Spiderman; har alla serietidningarna inplastade samt en tatuering av densamme på överarmen. Det betyder inte att man som fan inte behöver svälja allt som produceras. Att filmteamet ändrar grundstoryn med Gren Goblin är en historia i sig. Jag avskyr när de gör på detta viset. Gröna trollet alias Norman Osborne tillika Harrys pappa var och är Green Goblin, sedan tog sonen Harry över. Karaktärerna är också snuskigt dåligt underbyggda som exempelvis Peter och Harrys mystiska kompisrelation. Hade de gjort alla dessa horribla förändringar från bok till film i Sagan om ringen så hade alla i filmteamet troligtvis arkebuserats. I detta fall förpassas de dysfunktionella förändringarna till periferin. Regissören Marc Webb är tyvärr kontrakterad till ytterligare en uppföljare, något som bådar riktigt illa – in med Sam Raimi igen. Ärligt talat känns det knappt som en Spider-man film utifrån alla dessa hopsnickrade habravincher vars syfte är att tilltala Twilight och Hunger games kidsen – money talks – tyvärr.

 X-Men-Days of the future past, en storslagen fest för fansen? Definitivt inte, utan en av årets hittills största besvikelser. I framtiden har kriget mellan mutanter och människor ödelagt planeten. Wolverine skickas tillbaka i tiden för att hindra Mystique från att starta kriget som sätter igång den dysfunktionella processen. Om det funnit 3777 olika manusförslag så torde detta varit det allra sämsta valet. Det är ytterst sällan filmer där personer skickas tillbaka i tiden blir lyckade, snarare blir de bara källan till stor förvirring och manusluckor. Här har också också utmärkte regissören Bryan Singer sneglat mot att fördjupa karaktärer a´la Batman begins, något som dränerar filmen på adekvat underhållning. Jag dyrkar de andra X-men filmerna och rankar X-Men first class som en av de allra bästa superhjältefilmerna någonsin. Tyvärr har filmteamet drabbats av hybris genom att öka sentimentaliseringen, reducerat effekter och actionscener – en helt klart dålig strategi. Om man tar bort inledningen och några andra småscener så kunde dramaturgin varit i klass med Broarna i madison county. Jag älskar den filmen, men att en actionfilm håller så lågt tempo är långt ifrån optimalt när man förväntar sig mer action under mer än två timmar i en biofåtölj. Parallellt påminner handlingen alltför mycket om Terminator och i viss mån om The Matrix något som definitivt inte gör saken bättre. För det tredje finns det  manusluckor som kan få den mest inbitne X-men fantasten att sätta i halsen: exempelvis förklaras inte varför och hur Xavier plötsligt är i livet. Som sagt en av årets största besvikelser; en trött och tråkig film.

Edge of tomorrow är en ”måndag-hela-veckan film” det vill säga i samma genre som Groundhog daySource code och Buttefly effect med flera. Tom Cruise har onekligen fingertoppskänsla i sina filmer; han i sig är bra precis som de filmer han medverkar i. Att han lyckats vara med i Sci-fi godingar såsom denna rulle, Oblivion och Minority report är bara att gratulera. Här spelar Cruise skrivbordsofficeren som ofrivilligt blir indragen till fronten i ett krig där det bara tycks finnas en vinnare det vill säga de tillsynes oövervinnliga utomjordingar.  När döden infinner sig vaknar Cage upp på exakt samma ställe, men det han gör eller inte gör påverkar det fiktiva tidsskeendet. Från timid, arrogant och feg till att utvecklas till en man med heder och supersoldat är en underhållande cineastisk resa för oss biobesökare. Specialeffekterna är bombastiska, många och snygga, men reducerar inte skådespeleriet i sig utan bara kompletterar. Det fanns inte ett läge att skruva sig i biofåtöljen då varje sekund tillförde helheten något nytt. Absolut en av Tom Cruises allra bästa roller på senare år  i symbios med Emily Blunt som som den ultimate soldaten Rita. Deras relation blir aldrig pinsam eller överdriven utan bara naturlig. En synnerligen intelligent och underhållande film.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

30 april, 2014 by

Pixel – Eskapism

Jag och döttrarna Hanna och Frida traskade från Ektorp till Filmstadens största salong. Målet var animerade Frozen, en film som oväntat slagit klassikern Lejonkungen på tassarna. Disney har till sist återvänt till rötterna med en tvättäkta prinsessfilm där diskrepansen mellan gott och ont är skör. Ett annat ledord är syskonkärlek eller hat det vill säga essensen av handlingen. Elsa, den ena systern krafter får typ allt att frysa till is och sätter stockar i hjulet för syskonen såväl som landet i sig där hon är drottning. Anna är systern utan magiska dysfunktionella krafter, men med ett naivt sinne istället. Det banar iväg för friare som har dolda agendor att ta över riket – efter att ha mördat det lilla livet först. Detaljrikedomen och de animerade vyerna över norsk sagokultur är sjukligt snyggt utfört. Trots att halvtaskiga sånger återinförts i Frozen kan inte ens den bromsklossen förta att detta är en återgång till magiska filmer som ”Beauty and the beast” och ”The Lion king”. Disney som moraltant kan alltid diskuteras, men jag upplever det som bättre med att vidmakthålla moral, än som idag avsaknaden av sådan. Förutom att man kunde skippat musiken så kunde filmen ha varit aningen roligare än den var; förra filmen ”Tangled” var betydligt roligare än Frozen. Men som sagt det visuella fick mig som barnen att abdikera, och måhända skynket som fick oss att inte se helheten; en presumtiv klassiker eller inte?

The Borgia säsong 3 kunde lika gärna blivit ett monumentalt aber, men visade sig hålla stilen sedan föregående två säsonger. Jeromy Irons är sedvanligt aktriskung och tillika påve Alexander. Antagonisten Caterina Sforza är lika slug som vacker och enträget långsint. Hennes hämndaktioner på den spanska släkten Borgia är säsongens huvudhandling. Lönnmördaren Michelettos nye älskare var en av hennes allierade vars syfte var att läcka information, vilken skulle användas till att avlägsna hela den spanska släkten från jordens yta. Denna dramaturgiska soppa bidrar till att denna avslutande säsong (?) var klart bättre än den föregående. Efter att ha historiskt läst på lite om de riktiga karaktärerna så devalveras manusförfattarna en hel del. Exempelvis så  borde inte den rike intellektuelle giganten Niccolò Machiavelli korsat The Borgias vägar – ännu. Visserligen passar det bra in i serien, men utifrån ett historiskt perspektiv borde detta inte skett. Så här blir det när nästintill historielösa amerikaner massakrerar välgödd europeisk sådan. Deras respektlöshet och oförmåga att förstå vikten av adekvat historia i samklang med underhållning är beklagansvärd. Ur ett underhållningsperspektiv är serien dock helt klockren, och säsong 3 var definitivt inget undantag – intriger, dialog och karaktärer i världsklass.

Jag och kompisen Jocke Andersson hoppades att denna sanna historia skulle förhöja stämningen inför ett stundande O´Learys´s besök med Champions League tittande och öltilltugg. The Monumental men baseras på verkliga händelser utifrån Hollywoodmått mätt. Förutom George Clooney vimlar det utav välrenommerade skådisar såsom John Goodman, Bill Murray, Dujardin, Bob Balaban, Hugh Bonneville, Matt Damon och Cate Blanchett. Detta glorifierande actiondrama kretsar runt en kärna av 7 män vars uppdrag gick ut på att skydda och rädda ovärderlig Europeisk konst a´la Michelangelo (i verkligheten bestod gruppen utav 350 personer). Nazisternas order vara att förstöra all konst ifall riket skulle falla. Med detta i bagaget och insikten att all konstnärlig kreativitet låg bakom fiendernas linjer fanns det fog för att kalla det ett omöjligt uppdrag eller frivilligt självmord. Trots bra skådisar och ett intressant ämne blir dialogen som karaktärerna på tok för endimensionella. Halvvägs in filmen börjar jag besvärat skruva på mig i biostolen. Om någon film sponsrats av ett tobaksbolag så torde det vara denna halvsega rulle. Cigaretter nämns någon halvmiljard gånger samtidigt som alla röker typ hela tiden. Mina förväntningar devalverades ordentligt, måhända skulle Steven Spielberg suttit vid rodret istället, en riktig besvikelse.

Säsong två av tv-serie överraskningen American Horror story. Det enda som var sig likt var kittet och tillika fantastiska skådespelerskan Jessica Lange samt  Zachary Quinto (1977 Pittburgh, USA: 24-tv-serie,  Heroes – tv-serie, Star Trek, Margin Calls). Istället för att hoppa mellan tidsepokerna som i första säsongen håller sig tvåan mestadels till ett årtionde. Handlingen kretsar runt det ökända mentalsjukhuset Briarcliff Manor. Jessica Lange gestaltar huvudnunnan Syster Jude som styr stället med järnhand. Hon brottas med sina egna inre demoner som de intagnas. Nazistförbrytare, ufo-ombordtagningar, exorcism-utdrivningar som bestialiska seriemördare slåss om uppmärksamheten. Den orädde reportern Lana börjar nysta i missförhållandena som råder. Hennes strategi går ut på att skriva in sig som mentalsjuk och på så sätt dyrka upp historien i ett inifrånperspektiv. Först och främst är castingen top notch, precis som dialogen, tempot och den otäcka anstaltsmiljön. Upphovsmakarna drar inte ut onödigt på scenerna som dessvärre är mer regel än undantag i amerikanska ”tv-produkter”, istället smeker scenerna varandra och för handlingen intresseväckande framåt. Mycket sex och sparsmakat med splattervåld balanseras perfekt genom alla 13 avsnitten. Ta några doser Twin Peaks American Beauty och The Shining och mixa ihop dem i en surrealistisk miljö. Chanserna att bli advokat i framtiden är obefintliga på det stället som effektivt målas upp. Jag ser redan fram mot säsong 3, där en ny handling, ny miljö och ny casting väntar mig – otäckt bra.

Brorsan och jag stegade ner till Filmstaden för att se Joel Kinnemans fortsatta eskapader på vita duken i Hollywood. Originalet Robocob var teoretiskt bättre än vad som äntrade biosalongerna på det glada 80-talet. Nu var det dags igen att reproducera en dåtida kassako i återvinningsfabriken i USA. Den tekniska utvecklingen har verkligen inte legat den nya filmatiseringen i fatet. Året är 2028; brottsligheten korruptionen har ökat lavinartat. Megaföretaget OmniCorp vision är att sälja robotar för att stävja kriminaliteten parallellt göra aktieägarna till miljardärer. När de misslyckas med den agendan så inleder de fasen att skapa hälften robot hälften människa. Den olycklige blir polismannen Alex Murphy som skadas allvarligt i tjänsten. Förra filmen var en kamp mot bovarna, i denna remake ligger fokuset på kampen mot sig själv; en uppdaterad Frankensteins monster. Detta är en ytterst underhållande Sci-fi action thriller där regissören indirekt kritiserar och ifrågasätter vart vårt samhälle är på väg och dess konsekvenser. Abbie Cornish, Jay Baruchel, James Earle Haley, Gary Oldman, Michael Keaton och inte minst Samuel L. Jackson förgyller lätt två timmar i biostolen. Jag upplevde denna remake som betydligt intressantare och bättre än kultförklarade originalet från 1987. Joel Kinneman passar utmärkt in i rollen som den aningen bittre Alex Murphy

En films som undgått min cineastradar var The Informant från 2009 med Matt Damon i huvudrollen. Han spelar den verbalt fantasifulle Mark Whitacre som går med på att under några år spionera för FBI i det företag han själv jobbar för. Att han känner sig som en light-James Bond är hans enda belöning för det enorma arbete han lägger ner för byrån. Bakom den anti-hjälte-fasaden göms dimridåer stora som skyskrapor, vilka successivt förbryllar FBI, vad är sant, vad är inte sant? Regissören Steven Soderbergh (1963 Atlanta, USA: Kafka, Out of sights, Erin Brockvich, Traffic, Oceans´s eleven, Che, Contagion, Haywire, penslar fram ett verklighetsbaserat porträtt av en dysfunktionell man. Matt Damon går från klarhet till klarhet och känns numera som 2000-talet svar på Tom Hanks. Det långsamma tempot skulle kunna få vilken människa som helst att somna, men ju längre filmen pågår desto mer vill man se hur och varför Mark gjorde som han gjorde. Filmen demaskerar företagspolitisk korruptionskonsumtion utifrån en komisk infallsvinkel, något som både roade och underhöll mig.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

23 februari, 2014 by

Pixel – Eskapism

The Iceman baseras på en sann karaktär i Amerika och utifrån Hollywoodmått ”verkliga” händelser. Richard Kuklinski titulerade sig som sann familjeman tillika kontraktmördare av rang. Han tog för övrigt på sig över 200 stycken blodiga mord från sin karriär som människoslaktare. Denna bestialiske individ gestaltas utmärkt utav en av mina nya favoritskådisar nämligen Michael Shannon (1974, Lexington, Kentucky, USA: Pearl Harbor, 8 mile, Tigerland, The Woodsman, Revolutionary road, Take shelter, Machine gun preacher, Man of steel). Många av sina brott utfördes med mordpartnerkollegan Robert ”Mr. Freezy” Pronge och med maffian som ytterst oförutsägbar arbetsgivare. Hans fru och två barn fick vetskap om hans dubbelliv först efter att han arresterades 1986. En stor del av filmen fokuserar på hans ambivalenta dubbelliv där mord och hålla reda på barnens utvecklingssamtal inte tycktes vara det lättaste att hålla isär. Trots fenomenalt bra spelat av Michael Shannon upplever jag filmen som aningen orealistiskt utifrån att situationen i sig är dysfunktionell. Winona Ryder spelar sociopatens ovetande fru; James Franco, Chris Evans samt kufen Ray Liotta är andra kändisar som medverkar i denna hyfsade rulle. Hade regisören putsat lite mera under historieytan så hade en betydligt bättre film framavlats.

Tyrannosaur är minst sagt en karg brittisk film. Huvudrollen framförs underbart av skotske Peter Mullen (1959, Peterhead, Skottland: Riff raff, Braveheart, Trainspotting, Boy A, War horse). Han gestaltar en bitter man med ett mörkt förflutet som präglas av ursinne, impulsivitet och våldsbenägenhet. Någonstans i detta svarta sinne finns det en människa som vill förändras, i alla fall lite granna. Den kuvade Hannah arbetar i en kristen secondhand affär och blir indirekt en språngbräda för dennes pragmatiska biktsejour. Vägen dit, och efter är dock allt annat än en rak sådan. I en av kurvorna tampas han med Hannahs obehagliga man som periodvis misshandlar henne. Att se detta tragiska karaktärsporträtt är smärtsamt tungt. Det är ingen film där popcornsskålen bör vara alltför bred eller hög, risken är obehagligt stor att man som tittare sätter sina smörinlindade tilltugg i halsen. Det borde vara svårt att gilla den cyniske och minst sagt impulsiva Joseph, men det blir en ambivalent kamp mellan ytorna svart och vitt som tornar upp sig. Två nedbrutna karaktärer försöker finna strimmor av hopp i ett samhälle båda upplever svikit dem, men utifrån helt olika perspektiv. Eddie Marsan som porträttterar Hannahs man är klockrent sliskigt otäck och raka motsatens till Hannah själv vilken spelas gudabenådat av Olivia Colman.

Promised land är en film i samma anda som Erin Brockovich det vill säga en man eller kvinna som kämpar för något där ekonomiska tentakler nästintill är onåbara. Alldagliga Matt Damon spelar den aningen naive Steven Butler som jobbar för ett gigantiskt stort naturgasföretag. Han och kollegans Sues uppdrag ligger i att övertyga invånarna i småbyar om fördelarna med att skriva på ett avtal som legitimerar företaget att borra och transportera naturgas över deras gårdar. Den omstridda processen att utvinna naturgas kallas fracking vilket i vissa fall innebär att det kommer gas ur kranvattenkranarna och brunnarna istället för just bara vatten, något som kan skådas i den utmärkta dokumentären Gasland från år 2010. Steve Butlers successiva förändring från företagshängiven till misstänktsam och tveksam är byggstenarna i Promised land. Jag gillar vad jag ser, filmen i sig kan väl kategoriseras som lagom. Bra skådespelare som varken tilldelas för mycket eller för lite att bita i som Frances McDormand och Hal Halbrook. Att detta är något som pågår i nutid gör att jag upplever temat och budskapet som väldigt intressant, hur det hela slutar kan vi bara se i backspegeln. Troligtvis vinner kapitalet trots miljöförstöring och att individers egendomar tappar i värde och sedermrera blir obrukbara, men vad gör det om 150 år? I vilket fall som helst är denna lagomfilm ett återuppvaknande och några timmars lagom förströelse. Den amerikanska drömmen får sig i alla fall ytterligare en törn via denna samhällskritiska dissekering.

The Hobbit: The Desolation of Smaug är del två av tre i filmatiseringen av den lövtunna The Hobbit novellen av Tolkien. Bilbo, Gandalf och dvärgarna rör sig mot Ensliga berget för att återkräva dvärgarnas förlorade rike Erebor. Mikael Persbrandts Hollywoodpremiär tillhör inte en av de mest mångfacetterade rollerna i världshistorien. Hans korta getstaltning av skinnbytaren Beorn lär inte generera i någon Oscarsnominering, dock gör han inte på något sätt bort sig. Sminkningen är så snuskigt bra att jag knappt insåg att det var Persbrandt. Det är helt enkelt en väldigt fartfylld resa som hinns med på två timmar och fyrtio minuter. Under den tiden implementeras det subtil romantik mellan dvärgen Aidan Turners Kili och den nya ursnygge karaktären Tauriel, spelad av Evangeline Lily från bland annat  Lost (en karaktär som filmskaparna för övrigt hittat på helt själva). Den andra delen av Hobbit-trilogin har gentemot den första ingen seg/lång startsträcka med falsksjungande dvärgar. Historien tar vid direkt och slutar inte förrän filmens textrader mynnat ut från biosalongen. Draken Smaug är osannlikt datorbra gjord, den känns förhållandevis verklig. Till skillnad från första delen så har Peter Jacksson lyckats återskapa den känsla och magi som fanns/finns i den tidigare Sagan om ringen trilogin. Mindre barnvänligt, mera våld och mera äventyr är en kort sammanfattning av vad som gör denna del betydligt sevärdare än sin föregångare. Jag kan bara kapitulera inför den enormt välgjorda äventyrsfilm som The Desolation of Smaug är.

Gravity är en tvåmansshov av och med Sandra Bullock (Dr. Ryan Stone) och George Clooney (Matt Kowalsky). Den förstnämda har aldrig tillhört någon av mina favoritskådisar och kommer aldrig att göra så, men i denna film fungerar det osedvanligt friktionsfritt. I rymden kan ingen höra dig, en devis som väl överensstämmer med microtunna ploten i Gravity. Efter att en rysk satelit kommit ur kurs och olyckligt kraschat med deras skyttel så måste de enda överlevande det vill säga Dr. Stone och Kowalsky samarbeta för att överleva i den ogästvänliga rymden. Deras enda riktiga vän i rymden är Houstons tysta radioljud. Att fylla 90 minuter med ett visuellt smörgåsbord samt två skådisar är en bedrift i sig och parallelt Gravitys grund- och huvudproblem. Filmen har tokhyllats från alla håll och kanter dessutom utsetts till 2013 års bästa film av väldigt många filmkritiker. Tyvärr sällar jag mig inte till hyllningkörerna, eftersom det helt enkelt blir för händelsefattigt, för förutsägbart och för polerat. Jag får en IMAX- känsla över detta klaustrfobiska hantverk, något som inte är något positivt utifrån att ha korats till årets bästa film. Trots det gör Clooney och Bullock trovärdiga roller via den Disneyfierade halvtaskiga dialogen som tittarna får stå ut med. En bra, vacker och underhållande film, men inte ett dyft mera.

Säsong två av The Borgias fortsätter på samma vägvinnande inslagna sätt som första säsongen. Numera agerar den spanska anti-helylle familjen utifrån att de själva sitter på tronen och helt sonika måste försvara den från alla tänkbara riktingar såväl exteriört som interiört. Kardinal Della Rovere tar återigen på sig självmordsuppdraget att agitera, avsätta och helst utplåna Borgia med syftet att själv iklä sig påveattributerna. Det är dock i mitten av denna omgång som huvudfienden utkristalliseras, nämligen Caterina Sforza och resten av hennes mäktiga släkt. Bröderna Juan och Cesare hierarkiträterier eskalerar, och bara en av dem går segrande ur familjestriden. Bland oheliga allianser, otukt, dråp, syskonsex, prostituerade döljer sig också en historisk verklighet, dock i händerna på klåfingriga amerikanska kapitalistfingrar som skulle kunna skildra Obama som kvinna om så vore nödvändigt för att expandera det dramaturgiska anslaget. Fortfarande gestaltar Jeremy Irons påven Alexander VI horribelt underhållande. De andra i ensambeln är perfekta som exempelvis vackra Lucrezia Borgia vilken spelas utmärkt utav Holliday Granger (1988, Didsbury, Manchester, England: Jane Eyre, Anna Karenia). Jag köper kostymeriet, alla miljöer och den smarta dialogen de känns autentiska utifrån ett tv-serie perspektiv. Jag dyrkade för övrigt serien Rome och anser att det är den bästa historiska som producerats. The Borgias kommer inte långt efter samtidigt som Rome varade i två säsonger och The Borgias i för närvarande i tre.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu