Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Norrköping ’

Weekend med barn

Reseursprungsversionen bestod endast utav mig och Hanna. Jag upplever att det kan vara ett bra sätt att ibland bara göra något, med ett av sina barn, där ett miljöbyte är kärnan i processen. En bra ingång är definitivt att anamma ens barn intresse, inte bara sin egna agenda. Hade jag exempelvis valt vandring med tältövernattningar i västra Vitryssland hade resekommunikation troligtvis fallit innan den ens inletts.

Shopping, ta fina mobilkort, uppleva smala gränder ifyllda med medeltidskullersten var bättre lockrop. Subtila kompisviskningar ledde sedermera till en expanderad reserockad. En av Hannas bästa kompisar Tilde och hennes pappa Jonas omfamnade dessa kontinentala resetankar med hull och hår.

Hela processen skedde relativt snabbt. Semesterdagvälsignelsen var droppen som fick  oss agera. Vi valde med att åka med Ryanair eller Wizz air. Schizofrena flygavgångstider på hemresan som klockan 06.00, bannlyste Öststatsbolaget. Dock avgick planet från Skavsta med Ryanair klockan 07.00. Det en väsentlig skillnad gentemot en morgonlig hemresa. Dels är det lite spännande att stiga upp fyra på natten när ens resa ligger framför en, dels kan man utnyttja hela dagen optimalt.

Min gamle polare Booking.com stod för boendeförslagen. Det blev en snabb affär med ett stort lägenhetshotell i hjärtat av Warszawa för det ringa priset av 3000 kronor för tre nätter. Jag införskaffade mig kvickt en reseguide över Warszawa. Det visade sig vara svårare än jag väntat. Guiden som jag hämtade ut på Q8 devalverades till en Polenguide i brist på annat.

Fredag – Gamla Staden

Alkoholpåverkade långtradarchaffisar, ostrukturerade byggnadsarbetare, korrumperade politiker, antastande tivolipersonal och namn som är omöjliga att uttala. Snacka om fördomar, så mycket mer visste inte jag om Polen. Mina låga förväntningar var källor till en härlig weekendresa.

Våra aggressiva klockradios hamrade symbiotiskt in budskapet – att nu var det definitivt dags gå upp. Sömndruckna som få staplade vi upp ur sängarna runt klockan 04.30. Precis som i matprogrammen var allt minutiöst förberett. En halvtimme senare körde jag Jonas bil som tog oss till Skavsta.

Det är alltid bra med marginaler. Kön som sträckte sig från restaurangen till visiteringen var helvetisk lång. Med två minuters framförhållning blev våra resedokument avpolletterade. 30 minuter senare satt vi fyra utspridda för vinden eftersom jag vägrade betala extra för tjänsten att sitta tillsammans. Tilde skötte sig med bravur utifrån att detta var hennes första flygning någonsin. Jag lyssnade på Spotify under de 90 minuter resan pågick.

En marginell högre värmehalt än Nyköping mötte oss efter avstigningen. Molnen avlöste periodiskt solljuset. 45 minuters taxifärd från flygplatsen till vårt hotell kostade 170 Zloty (40 Zloty ungefär 100 kr). Bagaget lämnades in på hotellet, tog med det viktigaste såsom glasögon, guideböcker och solkräm.

Klockan 10.00 inleddes rutten med att följa floden Wisla via ett nybyggt promenadstråk som skulle kunna göra tjänstemännen i Norrköping gröna av avund. Stenblocksorgier avlöstes endast av metall, minimalt med trä och obefintlig grönska. Polsk struktur på en skala från 1 – 100 hamnade i de absolut lägre regionerna. Inför fotbolls-EM 2012 byggdes en helt ny Nationalstadion för fotboll. Den såg otroligt häftig ut från den optimala utsikten vi hade från kajen.

Slutfasen av promenadstråket var inte färdigbyggt. Något som visade sig genom ett stalinistiskt stängsel. Omöjligt att komma vidare, om man inte gick utmed en sjukt trafikerad väg några 100 meter. I ren protest och frustration valde vi rysk roulette vägen. Eftersom vi fortfarande är i livet fungerade strategin.

Vi vek av från promenadstråket för att ta oss till Multimedia fountain park. Efter att ha gått över en mil kändes en glass- och kaffepaus som en välsignelse.

När det blev Jonas tur kom han inte på vad glassrån heter på engelsk, och drog till med ”vaffla” det vill säga våffla. De anti engelsktalande personalen såg lika oförstående ut som oss. Jonas våffelfras blev källan till återkommande skrattbristningar hos oss alla dessa tre dagar. Jonas Visakort var dessutom ogiltigt, något som skapade en kö bakom oss utav Guds like. Mitt Mastercardkort blev den förlösande faktorn.

Från fontänparken var det inte långt till  Stare Miasto (Gamla stan). Ur andra världskrigets rykande rester restes gamla stan mjuk och pastellfärgad likt fågeln Fenix via öppna torg, vindlande gränder, utsmyckade husfasader och lummiga parker. Skadorna beräknas ha kostat 45 miljarder dollar och man övervägde till och med  att flytta huvudstaden till Łódź istället.

Gamla stans återuppbyggnad avlutades officiellt år 1953. Slottet öppnades däremot åter för allmänheten först i mitten av 1980-talet. För att återuppbygga så mycket som möjligt av dess landskap och karaktär använde de ansvariga arkitekterna sig av Canalettos främsta verk från 1700-talets Warszawa, som fortfarande kan beskådas i Canalettorummet i det kungliga slottet.

Jonas kortstrul fortsatte. Istället för att ta ut kontanter, tog bankautomaten oväntat hans kort. Där stod hänfört vilseledda av teknikens under. Jag löste detta  genom att ta ut pengar som han swishade mig.

Hard Rock Café var stället där hungerkänslorna stillades. Ett perfekt ställe att ta med sig barnen till. De åt pasta medan vi dissekerade deras gigantiska burgare. Lite sömn, mycket logistik och helvetiskt mycket gående i solkvalmigt väder hade gjort oss chockerande trötta. Det blev 3 timmars ytterst välbehövlig avkoppling på hotellrummet.

Vi var som andra människor när vi fått vila ut ett tag. På kvällen traskade gänget via Nya Staden till Gamla staden. Trots sitt namn, Nowe Miasto (Nya Staden) är inte heller denna stadsdel särskilt ny, om man bortser från att den också återbyggts sedan kriget. Dock är det en perfekt avvägd huvudgata med restauranger och butiker på båda sidor, vackra kyrkor och packat med folk.

Vi passades på att implementera en sötsakstradition nämligen deras svar på typ mjukglass. Den existerade överallt, med olika smaker med oftast två storlekar. Det var en oerhörd stor prestation att bara inta en sådan per dag.

En bit från Old town letade Jonas oss fram till Warszawa uprising monument. Av alla monument jag sett var detta schizofrent stora konstverk det största av dem alla. Till och med Hanna och Tilde ryggade tillbaka utav respekt för något som måste kostat ruskigt mycket.

Nöjda med dagen och kvällen kastade vi oss i sängarna. Det var bara det att barnens säng bara var en soffa. Jag kollade på vår beställning och insåg att vi bokat ett familjerum för…2 personer. Servicenivån var top-notch eftersom vi helt kostnadsfritt fick ett nytt större rum de två återstående dagarna. Barnen fick ofrivilligt sova på golvet denna natt.

Lördag – Krigshistoria

Mitt i natten runt klockan 03.00 hoppade spasmiskt Jonas ur vår smala dubbelsäng. Kombination av The Grudge och Jean Claude Van Damne fick hjärtat att stanna flera gånger om. Denna häpnadsväckande mardrömsrealism höll mig vaken någon timme extra. Jonas hade upplevt en obehaglig mardröm, jag ett sjusärdeles trauma.

Hotellfrukosten var ett ordentligt plåster på såret. Prick klockan 08.45 intog vi allt från diverse bröd, fruktyoghurt, kokta ägg och kronan på verket: starkt svart kaffe. Även fresterskor som dansk croissant där det fanns två varianter: en med choklad, en med hallonsylt, förföriskt gott, och ett extra kaloriintag på minst 2000 sådana.

I och med Polens inträde i EU upplever Warszawa idag en ekonomisk högkonjunktur som staden aldrig skådat förut. Stora satsningar har gjorts på kulturens område genom byggandet av flera påkostade museer. Warszawa håller på senare år att utvecklas till ett ekonomiskt centrum med betydelse utanför Polens gränser särskilt för stora delar av Central- och Östeuropa. Det märktes bland annat på alla glasskyskrapor som tycktes finnas lite var stans.

Även denna dag var vi välsignade med fint väder; moln, sol i kombination med 22 grader. Bästa sättet att upptäcka en stad är helt sonika att promenera. Det vore synd att säga att vi slaviskt inte följde dessa råd. Vi hade gått cirka 2.4 mil på fredagen, 1.7 mil lördag och söndag 2.1 mil. Det var definitivt en bra bit att gå till Warszawa Rising Museum. Barnen var sanslöst duktiga; synkad marschtakt, oväntat lite gnäll.

Upprorsmuseet invigdes i samband med 60-årsjubileum av Warszawaupproret år 2004. Inträdet kostade 100 kronor för 1 vuxen och en ungdom samt 25 kronor styck för  svensk audioguide bestående av 47 berättelsepunkter. När Polen ockuperades av nazisterna samlade man ihop en motståndsarmé som så småningom krossades.

Museet har även dokumenterat lokalinvånarnas vardag under ockupationen och kommunismen. Detaljrikedomen var såväl estetiskt som minutiöst. Har ytterst svårt att tro att de missat en enda detalj; det var information för flera år framöver.

Filmer, fotografier och andra utställningsobjekt gav oss och alltför många turister inblick i hur dessa år kunde te sig för Warszawaborna. Det var en orgie utav polska smeknamn, datum och krigsstrategier. Efter 3 timmar var i alla fall mitt, Hannas och Tildes hjärnbalkar översvämmade av information. Jonas skulle nog kunnat vara kvar 1 timme till. Frihetsparken invid museet inhyste ett minnesmonument med namnen på de ca 10 000 upprorsmakare som miste sitt liv under striderna.

Dränerad på energi tog vi taxi till Praga som låg på andra sidan Wislafloden. Stadsdelen har tidigare varit en rätt så förfallen stadsdel i Warszawa, men förskonad från världskrigets bombningar som under de senaste åren fått ett rejält ansiktslyft.

Många har liknat stadsdelen med New Yorks Brooklyn, då området numera har blivit hippt bland unga konstnärskreatörer med många nya barer och restauranger som positiva följeslagare.

Upptäcktsfärden inleddes med en bohemisk marknad bestående av lokala konstnärer. En kilometer senare blev vi avrådda att fortsätta, då några lokalbor varnade oss för att området var långt ifrån säkert. Det grusade min planering att se Neonmuseet som eventuellt låg någon kilometer längre fram.

Vi vände på klacken för att ta sig till Pragas största shoppingmall. Barnens shoppingögon var  som stora tefat av det som fanns i dessa butiker. Att barnen lyckades ta sig ut utan att handla var ett smärre under. Jag och Jonas passade på att insupa den mer white trashiga stämningen utanför kommersialismens högborg.

Återigen använde vi oss v taxin för att ta oss till hotellet där vi slappade några timmar i vårt helt nya större rum med sängplatser för fyra personer. Runt klockan 18.00 begav i oss ut i folkvimlet via Nya staden till Gamla staden. Innan dess åt vi goda pizzor och himmelsk pasta på en lokal trattoria.

Där uppdagades det att även mitt kort var körd. Jag hade använt mig av kortet hela dagen innan, så det var ett mindre muntert mysterium. Jonas betalade därifrån allt via sitt kreditkort, jag swishade honom direkt. Det funkade, men fungerade ändå som en frustrationsmåltavla.

Vi upptäckte nya delar av Gamla stan, köpte glass och var ett med folkvimlet samt mobilkamerorna. På hotellrummet uppdagades ett nytt troligtvis mer ekonomiskt sätt att dubba film på. The Impossible från 2012 var på amerikanska utan undertexter.

Polsk finurlighet visade sig genom en polsk berättarröst som efter karaktärerna sagt sina kommentarer på amerikanska återupprepade på polska vad de sagt. Det var inte så att de hade en röst för varje karaktär vilket är brukligt. Nää, här var det en gubbe som emotionellöst tog sig an alla karaktärer. Henrik Larssons röstvariation framstod som livlig i jämförelse; tragikomiskt uselt.

Söndag – Park

Vi vaknade till ett helt molnfritt Warszawa. Frukosten var lika god och varierad som dagen innan. Klockan 10.15 marscherade vi stalinistiskt från folkmyller till den betydligt lugnare stora och vackra Lazienkiparken mitt i Warszawa.

Dessförinnan log Gudarna mot mig. Jag samlar på fotbollslags muggar. Ett självvalt kriterium för att överhuvudtaget få köpa en mugg är att se arenan laget spelar på.  50 meter från Warszawa vackraste park låg Legia Warszawa arena tillika legitimitet att traska in på deras fanstore. Den var oväntad stor, modern och faktiskt vacker. Min samling var via ett mugginköp ett faktum.

Lazienkiparken kan ståta med hela 76 hektar. I lummigheten tecken inhystes mängder av historiska byggnader, konstsamlingar, trädgårdar, gondoler och utomhuskonst. Det var en ren fröjd att spatsera runt prunkande träd och dammar. Vi betade av de mest intressanta delarna, i annat fall hade vi kunnat vara kvar hela dagen om vi skulle sett allt.

Vi vilade någon timme invid imponerande Chopinstatyn, där gratiskonserter ges varje söndag under sommarmånaderna; ett folknöje för lokalborna. Några timmar i denna gigantiska park var helt enkelt ”good enough”.  Vi valde en helt annan väg tillbaka till Centrum, en som såg betydligt kortare på kartan än i verkligheten

Barnens shoppinggener fick återigen sina behov tillfredsställda i Polens största och modernaste shoppingpalats. Jag och Hanna åt kungligt på Kentucky fried chicken med en lyxig milkshake som kronan på verket, Jonas och Tilde valde istället McDonalds.

Barnen styrdes av Adidas- och Nikegudarna; vi fick slaviskt agera bankautomater utifrån deras in- och utspring från oändliga klädbutiker. Deras högsta önskan var snygga skor, vår högsta önskan var vila. Trots det blev inte shoppingrundan alltför påfrestande för plånboken som vi först befarat. Deras kräsenhet blev deras fall. Benen kändes som cementerade timmerstockar på ett negativt sätt.

Kulturpalatset var en gåva från Stalin till Warszawa ironiskt nog inspirerad utav Empire state building. I konkurrens med nya skyskrapor är den ändå den högsta byggnaden i Polen med 237 meter till toppen av spiran. Den har 42 våningar, 3288 rum; på 30: e våningen finns en terrass med en helt fantastisk utsikt över staden, något vi dissade. Klart Warszawas häftigaste byggnad.

Klockan 18.00 var vi äntligen tillbaka på hotellrummet. Belöningen var en välbehövlig vila där lyssnandes på Spotify var en ren bonus. Två timmar senare tog vi farväl av Warszawa genom att reproducera gårdagens rutt till Gamla stan. Glassinköp varvades med souvenirbutiker. Runt tiotiden var vi tillbaka på hotellrummet efter att ha tagit en annan väg hem. Vi kopplade av med dylika sociala medier och packning innan John Blund hälsade på.

Måndag – Hemresa

Under sista hotellfrukosten fick vi reda på att man vid disken kunde beställa olika omeletter eller äggröror. Det förtog inte kvaliteten på det i upplevt innan. När jag skulle betala vistelsen med samma kort som jag bokat rummen med uppstod det ett problem då mitt kort var trasigt. Det löste sig efter att tredje personalen tycktes vara mer kunnig i dessa frågor än de andra.

Vi tog en taxi till flygplatsen runt 11 där kön till incheckningen nästan var obefintlig. Shopping stod på agendan. Presenter till Marie och Frida samt en ny parfym till min samling: Hugo Boss – The Scent.  Planet avgick klockenligt 14.00 för att landa på Skavsta 90 minuter senare. Eftersom Jonas Visakort var kopplad till parkeringstiden blev det lite strul att passera bommen.

Eftertanke

Tre mastiga dagar med toppenväder var precis en lagom dos. En dag till lite för länge, en dag mindre, för kort vistelse. Barnen gick precis som vi, nästan 6 mil på tre dagar, ett smärre under i sig. Att vi upptäckte Warszawas nutid som dåtid var ett understatement

Warszawa som stad betraktad upplevde jag som en stor överraskning. Det var en oväntad grön stad, med massor av spännande monument, uteserveringar och

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

27 december, 2016 by

Pixel – Eskapism

En intelligent sci-fi rulle, definitivt, men också ett thrillerliknande drama. I kölvattnet utav utmärkta Intestellar rammar Arrival sina tittare med knappt några nedskjutningar av farkoster – befriande, minst sagt. Helt utan förvarning posterar sig 12 ovala farkoster tillsynes randomiserat runt om i världen. Är de fientlig eller vänligt sinande, vad vill de? Den intressant och brännheta frågeställning fick lingvisten Louise Banks i sitt knä och matematikern Ian Donnely. Regissören bakom mästerverket Incendies (2019, Denis Villeneuve ligger bakom detta subtila framtidsdrama, inspirerad av Stanley Kubrick 2001: A Space Odyssey. Hans filmiska fingertoppskänsla lotsar utmärkta skådisar från fällan att vandrande bli klichéer. En av de bättre filmerna jag sett på bio på ett tag, spännande, trovärdig och oerhört tänkvärd.

Doctor Strange är en Marvel snubbe som jag trots ett idoga serietidningsläsande nästintill knappt lagt märke till. Att casta Benedict Cumberbatch som den arrogante läkaren Dr. Stephen Strange var ett genidrag. Förutom att han är en klasskådespelare, passar karaktären i sig honom som handen i handsken. Den subtila humorn som följer Mr drygs fotspår är faktiskt rolig. Precis som Antman, Guardians of the galaxy och Deadpool skiljer sig Doctor Strange från Marvels stadardhjältar, vilket för mig känns ytterst välkommet, när Avengers och X-men målat i sig trötta hörn. De psykedeliska visuella effekterna var både snygga och annorlunda. En klockren film som jag var glad att jag och brorsan avnjöt på bioduken.

Bra skräckisar växer sannerligen verkligen inte på träd. Därför var det en angenäm överraskning att få tillträde till nervpirrande Lights out. Svenske David F. Sandbergs kortfilm Lights out från 2013 drog en en vinstlott utav Guds like. Den blev en inträdesbiljett till självaste Hollywood. Han fick förtroendet att göra en långfilm av sitt kortfilmsalster. Det lyckades han över förväntan med. Bra skådespeleri i kombination med sparsmakade anti-överdrivna effekter och många hoppa-ur-stolen ögonblick. Spöket ”Diana” är i sig också djävulskt obehaglig. En tvättäkta ”popcorn horror movie story”.

Jag och kompisen Jocke Andersson äntrade Filmstaden med agendan att se krigsfilmen Hacksaw Ridge signerad Mel Gibson. Filmen baseras på verkliga händelser. Trots att genren krigsfilm är långt från min favoritgenre, vann de 2 timmarna och 19 minuter över mig på rätt sida utav kvalitetslinjen. Det mesta var rätt i denna film som torde passa Hollywood lite väl perfekt.

Historiens medelpunkt är Desmod T. Doss (Andrew Garfied). En man som vill tjäna sitt land genom att hjälpa andra…utan att själv bära vapen. Det rimmar självklart illa under utbildningen om präglas av testosteron och att just förbereda sig inför att döda sina motståndare. Desmond lyckas med konststycket att få tjänstgöra i slaget om Okinawa, trots manlig härskarteknik i det oändliga. Vince Vaughn som vanligtvis figurerar i komedier gör sin roll som Sergeant Howell trovärdigt precis som alla andra i denna kanonrulle.

I mina ögon är de bästa krigsfilmerna när man får se del 1: personliga motiv, utbildningen, där individerna skiljs från agnarna och sammansvetsat, del 2: där verkligheten omfamnar de nyrekryterade. Långt efter filmen slocknat i biosalongen ruskades jag runt mentalt hur fruktansvärt det måste ha varit att försöka inta berget. Först ta sig uppför det, sedan inte veta var ”de osynliga” japanerna höll hus när man väl kom upp, för att i nästa ögonblick se kamrater invid bli skjutna i huvudet. Mel Gibson spar inte på realistiska otäcka ”bli träffade av vapen scener”. Det är dock dessa som åskådliggör krigets  brutala fasansfulla innebörd och gör Hacksaw Ridge till en av de 10 bästa krigsfilmer jag sett.

Netflix storslagna epos om Marco Polos äventyr under Kublai Khans hov i 1300-talets Mongoliet. Gillar man historiska berättelser såsom Rome, Spartacus, Borgia och Vikings så blir man definitivt inte besviken på Marco Polo. Jag har sett alla avsnitt från de hittills inspelade säsongerna; jag vill se mer, ett gott betyg. Vackra miljöer, detaljrik kostymering, väl underbyggda intriger och adekvata skådespelarprestationer. Det känns också som upphovsmakarna försökt skilja kineser gentemot mongoler istället för att bunta ihop kulturerna. Jag gillar att Marco Polo karaktären mer fungerar som en observatör än en flashig superhjälte.

HBO´s nya slagskepp heter Westworld. Den baseras på Michael Crichton  (Jurasic Park) film Westworld från 1973. Handlingenkretsar runt en nöjespark där gästerna får leva ut livet i det gamla Amerika via revolvermän, salongsberusningar  och skökor. Parken befolkas av Androider som programmerats med historier anpassade för att tilltala besökarna, de är ”nästan” som människor. Det är tillåtet att ligga med de prostituerade eller skjuta folk man inte gillar; Androiderna har en inbyggd spärr att inte skada parkens inkomstkällor.

Jag gillar verkligen den filosofiska tanken med att visualisera hur människor beter sig mot sådant som till trots inte är mänskligt.  Ed Harris och  Anthony Hopkins äger verkligen alla sina scener i denna intelligenta sci-fi serie, kostar det så smakar det.  Artificiell  Intelligens är inget parkens börshajar vill ha mer av, utan snarare tvärtom. När detta embryo till självständighet får ett uns av fotfäste blir serien också ljusår bättre. Kontrasten mellan Amerikas födelse och framtid skär sig på ett positiv sätt. Trots alla coola detaljer och utmärkt skådespeleri var det inte med en renodlad eufori jag betade av måndagens nya avsnitt. Snarare var det aningen segt och faktiskt halvt ointressant. Som sagt brasan tog sig under andra halvan av första säsongen då helheten började ta form. Säsongsavslutningen vari Game of throne klass.

 

Continue Reading »
No Comments

Ett KISS fan av rang

I begynnelsen av mitt musikintresse det vill säga efter att ha lyssnat på mamma och pappas dansbandshit typ Ingmar Nordströms och Vikingarna blev det helt sonika KISS som gällde en bra tid framöver. På det dystra 70-talet var det antingen ABBA eller KISS som gällde.

Jag förstod då inte ABBAS genialitet utan fogade in mig till dem som dyrkade de maskerade männen. I klassen var det jag som slogs starkast för KISS, polaren Jukka Lukkonen hade Ramones som sina husgudar medan Keijo Kumpala föredrog Rainbow.

Tidningen Poster vars stora affischer allt som oftast hade KISS som headliner vilka var källan min tapet. Hela rummet var en orgie utav KISS-planscher. Några gånger per månad skiftade jag platser på dessa posters, vilket jag i viss mån  upplevde som en sorts religiös höjdpunkt mellanlångrandiga  läxorna. Om det var en hög form av kreativitet eller ett utav Nordeuropas tråkigaste liv låter jag vara osagt.  Att jag hade alla plattor med gruppen på vinyl var ingen överraskning, men att jag skaffade dockor av originalmedlemmarna var mindre rationellt.

En av mina bästa kompisar Jarmo Kolehmainen var också ett stort Kiss fan. Han blev min vapendragare som följde mig på de flesta konserter som jag sett med de sminkade amerikanerna. Första gången jag såg KISS var dock inte Jarmo med. Det var på Animalize-turnén 1984 med Bon Jovi som förband. Jag blev hårt ansatt i bussen eftersom jag var den ende i horderna av  Kiss entusiaster som upplevde Bon Jovi som betydligt bättre. Det var gör övrigt en av inkörsportarna till a.o.r-genren. Med låtar som ”Runaway”, ”Breakout”, ”Shot through the heart”, ”Burning for love” och ”Roulette” ägde de arenan.

Andra gången  var i återföreningsturnén 1994 i ett utsålt Globen.  Jag hade lyckats med konststycket att få med mig min fru och bror. Hon somnade otroligt nog i den höga volymen. Till viss del kunde jag förstå tillståndet eftersom ljudet var så taskigt att det var svårt att urskilja vilka låtar de spelade, enerverande uselt.

Ännu horriblare blev det sista gången jag såg dem. Det var år 2013 på  Sweden Rock. Jag såg 6-7 låtar innan jag hastade tillbaka till tältet. Det var noll inlevelse, trots mängder utav eld, bomber och rök. Paul Stanley sjöng som en dåligt kastrerad hammarhaj; det mesta lät livlöst och konstruerat.

Sista plattan plattan som jag lyssnade rakt av var ”Asylum” från 1985. Därefter har jag inte hört något mera album i sin helhet. De blev bara tröttsamma, förutsägbara och för kommersiellt plastiga. Såhär i efterhand har jag lyssnat in mig på Spotify utan att bli speciellt imponerad utav det musikaliska de presterat på de senaste alstren.

Sett i backspegeln tycker jag att a.o.r-alstren: Dynasty och Unmasked fortfarande är sjukt bra. Med låtar som ”Easy as it seems”, ”Naked city”, ”Is that you”, ”Shandi”, ”Charisma”, ”I was made for loving you”, ”Dirty livin”, ”Sure know something”, ”What makes the word go round”, ”She´s so european”, ”Tomorrow” skapade de en melodisk magi.

Ett brittiskt tributeband

Dressed to kill: ar turnerat som tribute band i 25 år. Ash, Gary, Matt, Danny kommer från Storbritannien.

Att få igång publiken tillhörde troligtvis inte det enklaste uppdraget när Flygeln bara bestod utav numrerade sittplatser. Antingen var arrangören totalt trög i huvudet, eller hur genialisk som helst, utifrån att snittåldern låg mellan 55-60 år, och att någon i publiken när som helst kunde tuppa av. Jag hade hoppats på att en ny generation skulle upptäcka musiken, så tycktes inte vara fallet i Norrköping.

Flygeln var sådär pinsamt halvfull, vilket öppnade möjligheter att sätta sig någon annan stans i lokalen. Vårt gäng på fem gubbar satt oss nästan längst bak. Ljudet där var förhållandevis bra precis som vyn.

Paul Stanley borde ha varit typ 97 procent tystare på scen och istället låtit musiken talat. Slå ihop Donald Trump med Anna Book får man en ganska bra bild på hur pinsamt mediokert mellansnack den mannen hade. Enligt mina vänner var trummisen den som var bäst musikaliskt sett i bandet. Gene den som var mest look-a-like. Smolken i bägaren var att trummisen föreställde Eric Carr, inte Peter Criss.

De rev av de flesta klassiker såsom ”Room service”, ”Rock bottom”, ”Love gun”, ”Makin love”, ”Detroit rock city”, ”Tomorrow and tonight2,  ”Do you love me”, ”God of thunder”, ”I was made for lovin you”, ”Stole your love”, ”Rock and roll all nite”, ”Shout it out loud”, ”I want you”, ”Black diamond”, ”C´mon and love me”. Största överraskningsanfallet var ”The Oath” från ”Music from the elder”; en bortglömd pärla. Bandet passade på att dra sköna ”A world without heroes” från samma platta.

I Sverige är ordet ”lagom” ett kriminellt underskattat ord.  Det är ett ord som passar som handsken; det var lagom bra konsert. En av få låtar jag saknade var blytunga ”War machine” från ”Creatures of the night”.

Största behållningen var  en retroaktiv sådan. Inspirerad av musiken skapade jag en Spotify lista med 70 av KISS allra bästa låtar. Det var riktigt trevligt att återupptäcka KISS igen, gamla KISS låtar mestadels, men ändå. Det går inte komma ifrån att deras bästa låtar verkligen är bra och nästintill tidlösa.

Continue Reading »
No Comments

Sätt färg på livspusslet

I begynnelsen när jag och min fru Marie precis träffats inleddes en matprocess som idag är mer vital än någonsin. Vi upplevde att det vore trevligt att sätta guldkant på vardagen genom att en gång per månad besöka en helt ny restaurang. Att aktiviteten fick epitetet ”28:e middagar” berodde på att det var datumet som vi dels förlovade oss, dels gifte oss.

500-1000 kronor per månad lägger vi på vardagslyxkontot. Beroende på menyn så kan det skifta mellan att ta en efterrätt eller förrätt; huvudrätt och dryck är standard, men oftast inte alla tre.

Främst låg fokuset på Norrköping och dess restaurangutbud, men närliggande städer var lika attraktiva att konsumera samt restauranger som befann sig i skottgluggen där vår semester förlades. I år var det Kiruna, Jukkasjärvi Linköping och Stockholm som fick ta del utav vårt besök.

Det ursprungliga  kriteriet var att barnen inte skulle följa med på dessa kulinariska äventyr. Den dogmatiska strategin har vi ibland ruckat på. Anledningarna har varit att vi inte haft någon barnvakt eller att vi helt enkelt ville att barnen skulle få uppleva just den maten eller restaurangen. Generellt sett är de två små alvmonstren inte med oss vid dessa matupplevelser.

Restaurang eller restaurant kommer av det franska restaurer, vederkvicka, vilket i sin tur kan härledas till latin restaurare, återuppbygga, därav även svenska restaurera, försätta i ursprungligt skick. En av Europas äldsta restauranger är förmodligen Stiftskeller St. Peter i Salzburg, Österrike. Den finns omnämnd i skrift redan år 803.

De bästa restaurangerna

Det var många om budet eftersom kvaliteten detta år var osedvanligt högt. Samrat of India: Södermalm Stockholm var definitivt en av årets höjdpunkter. En annan given krogpärla var Urbane Goat. Vi hade inga höga tankar om stället, men upplevde att maten, servicen och interiören var sådär överraskande bra.

Den sämsta restaurangerna

I och med ett ägarbyte har före detta favoritrestaurangen Indra devalverats några snäpp på kvalitetsskalan. Tragiskt, men dessvärre sant, jag hoppas att de helt enkelt rycker upp sig eller återigen gör en ägar-rockad.

2015-års besökta mathak

Januari

Olympia i Linköping (grekisk restaurang)

Februari

Östgöta Kök: Nya Torget

Mars

Spicy Hot: Repslagargatan

April

Kopparhammaren

Maj

Urbane Goat: S:t Persgatan

Juni

Indra

Juli

Stadsvakten: Nya Rådstugugatam

Augusti

Samrat of India: Södermalm Stockholm

September

Asian Garden

November

Landströms kök: Kiruna

December

Hembygdsgården: Jukkasjärvi

 

Continue Reading »
No Comments

Hanna, Frida & David

Det senaste halvåret har det kreativa spelet Minecraft förtätat kamratskapen mellan Hannas kompisar och Fridas. De sitter som snälla lamm med varsin mobil i sängen, på golvet och stolar fingrades på den minimala skärmen livrädda för kommande Creepers. Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller kasta i mig antidepressiva tabletter. Visst är det på sätt och vis tragiskt, men hade jag egentligen upplevt samma sak om de spelat Monopol tillsammans? Troligtvis inte, Minecraftspelandet är väl lika förenande som traditionella sällskapsspel. Trots det ser jag ljusblått i och med att de sitter med sina mobiler, men som sagt det är väl mera en tankekonstruktion är rationellt tänkande.

På tal om mobiler, Frida fick två dagars mobilförbud på grund att hon var för uppnosig några gånger för mycket. Hon trodde aldrig på när vi sa att detta scenario skulle infinna sig. Hon blev ytterst mopsig, men också ledsen att vara utan sin kära mobil i två dagar. Dagen efter skötte hon sig exemplariskt genom att inte nämna detta samt vara på gott humör. Något jag upplevde som positivt var senare på kvällen. Frida kom till mig och sa att hon inte visste vad hon skulle hitta på. Hennes förslag var att spela Memory och Uno. Det blev 1 timmes spelande där Frida dessvärre krossade mig. Hade inte mobilförbudet funnits hade inte far och dotter aktiviteten skett eftersom hon suttit och fingrat på något slags spel på mobilen, definitivt en tankeställare.

Där föddes idén att införa en spelfri dag i veckan det vill säga ingen spel på mobilen, Ipaden, tv:n, stationära datorn, laptoppen eller något annat. Jag tror helt enkelt att det ät bra för dem att ha aningen tråkigare. Inte alltid rastlöst fingra på mobilen så fort de upplever att det är tråkigt eller att inget händer. Om de umgås med oss eller inte spelar egentligen mindre roll. Det viktiga är att få en kontrast till att sitt med mobilen hela tiden.

Självklart måste Marie och jag föregå med gott exempel. Ringa och sms:a är det enda vi får tillåtelse att göra. Genom ett konstruktivt samråd med barnen enades vi om onsdag som spelfri dag. Efter 8 onsdagar har strategin fungerat över förväntan. Jag förklarade också att detta parallellt var ett test i självrespekt eftersom Marie och jag inte kan ha koll jämt och ständigt och när de är hos kompisar.

Några veckor senare iscensattes del två av denna spelreducerande strategi. Barnen fick högst spela 3 timmar per dag. Det kan låta mycket, men tyvärr har det vissa dagar med råge överstigit denna gräns. Även denna tekniska implementering gick över förväntan. Barnen har på ett misstänkt sätt omfamnat de nya Widholmska reglerna.

Efter en liten bula nedanför ögat förra året bar det iväg till Vårdcentralen i Kneippen. De klämde ut innehållet i vad de sa var en vagel. När det blev mer var så skulle Hanna själv trycka ut det. Självklart lät det lika dumt som det var. Bullen blev ännu tjockare. Vi fick remiss till Ögonkliniken där de undrade vilka klåpare som låg bakom idén att trycka ut innehållet. Vi fick en tid till Vrinnevisjukhuset där de den 31 mars 2015 skar ut cystan och sydde igen såret. Hanna hade varit jätterädd för att det skulle göra ont. Efter det lyckade ingreppet upplevde hon att det inte var lika obehagligt som hon hade föreställt sig. Någon vecka senare tog Vårdcentralen bort stygnen.

Eurovision-Song-Contest

Första semin med 16 bidrag var tisdagens begivenhet. Vanligtvis brukar det vara mycket skräp, men på senare år har musikkvalitetsribban höjts några snäpp. Jag och barnen tittade och lyssnade på bidragen. I mina öron var semins första bidrag Moldaviens Eduard Romanyuta med poppiga ”I want your love” en av de bästa låtarna. En given hit trots vibbar från Hollywood undead utan rap, men säg den låt i dessa sammanhang som inte det går att dra paralleller till i pop- och rockhistorien. Tyvärr gick inte den låten vidare från semi 1. Bidrag 9, Serbiens Bojana Stamenov, ”Beauty never lies” var en udda fågel som inleddes som en ballad, men ändrade tempokaraktär mitt i låten. Barnen och jag var överens om att Rysslands Polina Gagarina  tillhörde topp-5 med ”A million voices”. Sista bidraget som jag gillade lite extra var Georgiens Nina Sublatti med tunga ”Warrior”. Finlands punkiga bidrag var horribelt usel, till skillnads ifrån Danmarks snygga  60-talspastisch från Anti-Social Media med The way you are”.

Semin nummer två var betydligt sämre än än sin föregångare; det var en ocean utav sliskiga ballader. Måns Zelmerlöv bidrag var dock en given hit såväl artistiskt, visuellt som musikaliskt. Loreen inspirerade ”Love injection” av Aminata från Lettland var hyfsad. Precis som Switzerland och Slovenien. Annars var vi tillbaka till ruta ett utifrån kvalitetskrav. San Marino och Irland var så schizofrent dåliga att man börjar undra hur de tänker egentligen

Arrangörerna och programledarna i finalen gjorde inte alls bort sig, men tillförde inte något speciellt heller. Jag upplevde att det daltades lite väl mycket med Conchita, det blev bara löjligt i längden. Hon i sin tur fick mycket beröm för greenroom intervjuerna, en uppfattning som jag definitivt inte delade. För lite eller för dålig humor, för omständligt och för långdraget är några epitet på de 3½ timmarna.

Mats 10-i-topp

1. Sverige

2. Australien

3. Ryssland

4. Italien

5. Georgien

6. Israel

7. Serbien

8. Spain

9. Lettland

10. Grekland

Svenska låtskrivare står högt i rang bland de andra nationerna. Ryssland, Spanien och Azerbajdzjan var några länder som  använde sig utav svenska tonsättare. Tyvärr upplever jag det som en källa till att dränera musiktävlingen på sin identitet. Jag tycker att de låtar som varje land framför ska vara skriven av respektive landsmän, inte outsourcas till Skandinavien eller Amerika. Då blir det ju bara konstigt om det är pengarna som talar.

De big 6 bidrag hamnade som vanligt i botten förutom Italien som glädjande nog satsade på kvalitet denna gång. England med sin pop-anor är en skam för tävlingen. De har ju en uppsjö av kända artister och grupper som de skulle kunna skicka. One direction, Robbie Williams, Muse eller Sir Elton John. De väljer istället att indirekt håna tävlingen med halvusla bidrag, föredettingar och anti-rutinerade artister. Jag tycker att det slår tillbaka på de själva utifrån ett självrespekt perspektiv. Varför i herrens namn vara med att betala kalaset när de inte tar något på allvar?

Den Widholmska påsken

Det närmaste vår familj kommer påsk är Maries pyntning av hemmet samt påskmiddagens till densammes föräldrar och bror. Där blir det vanligtvis en tvättäkta påskmiddag annars är det glest med påsktraditioner och tillhörande mat. Visst blir det mer ägg än vanligt och visst blir det några liter påskmust, men där tar det stopp. Jag tycker att detta är ganska skönt att slippa cementerade traditioner som ibland reproduceras till ren skär tristess.

I och med att Marie och jag jobbar inom samma yrkesgenre innebär det att vi nästintill jobbar växelvis. När jag är ledig jobbar Marie och tvärtom. Det positiva är att någon av oss är hemma med Hanna och Frida. Det negativa är att jag och min fru knappt får så mycket tid med familjen -  tillsammans.

Maries föräldrar blev förkylda och fick feber. Det innebar att påskmiddagen blev inställd. Istället promenerade familjen till Visualiseringscenter där vi fick följa en häftig resa tillbaka i tiden. En tid där varken Iphones eller människor existerade. Fokuset låg på befjädrade dinosaurier vilka enligt filmen är besläktade med dagens fåglar. Vi fick också en inblick hur dinosaurierna gick sitt öde till mötes. Därefter blev det att kolla dylika experiment på två våningsplan. Jag stötte för första gången på en 3-skrivare och saker som producerats i den.

Hanna och Frida skulle ha nya vårskor därav några timmar på stan inkluderat varsin burgare på McDonalds.  Därefter var det dags att göra årets första besök på Halvars. Köerna var utraderade på bekostnad utav ett halvtaskigt anti-glass-väder. Dock åt vi två kulor vardera. Mitt val landade på körsbär och chililakrits. Den godaste smaken roffade Hanna åt sig: himmelsk röra. Efter fyra timmars samkväm uti det fria var det minst sagt skönt att komma hem.

Av allt som finns att göra är ett besök i något badhus önskemål ett på listan. Undertecknad, Hanna, Frida och Hannas kompis Lina bilade till Centralbadet under påsklovet. Jag fick en timmes frist att läsa NT och Sweden Rock Magazine sedan var det vattenläge som gällde. Det är otroligt att barnen fortfarande tycker det är kul att leka ”jaga”. Lika sanslöst är att de inte kollapsar av trötthet under de fyra timmarna. Jag avslutade med ett 30 minuters bastubad, något som oväntat resulterade i illamående och 15 minuters vila på det hårda golvet. Helt urlakad kom gänget hem, de vilade lite medan jag hade en squashstegmatch timmen senare, självklart slutade inte den duellen i dur utifrån hur förmiddagen sett ut.

Mårten Andersson på Skandiateatern

Mårten Andersson har jag sett titt som tätt, men aldrig riktigt kunnat placera honom. Första gången jag konkret fann något att associera honom med var bara för något halvår sedan. Jag läste om att han klippt banden med alkoholen utan att vara alkoholist i ordets bemärkelse, utan mera att han kände för det. Mårten hade startat upp en klubb som hette Sober, där alla måste vara nyktra. Det tyckte jag lät provokativt och spännande utifrån hur de nordiska sociala koderna praktiskt fungerar. I ensam majestät cyklade jag till Skandiateatern efter att bokat biljetten så fort jag blev medveten om föreställningen. Klockan 20.10 började evenemanget och slutade runt 22.00.

Mårten byggde snyggt upp sin enmansdramaturgi genom att varva roligt med gravallvar. Han berättade kronologiskt från barnsben till nutid hur han alltid känt sig aningen utanför. Denna tomhet fyllde han senare med bekräftelsekickar som kvinnor, alkohol och party samt oändligt med karriärboostar. Trots det på ytan spännande singelmacholiv upplevde Mårten att han ville bryta med det liv som han levde, han visste inte bara hur.  Trots sin livsambivalens förträngde han impulserna och fortsatte som förut. Utåt sett var han glad och levde efter devisen ”allt blir bra”. Innerst inne brottades Mårten med en skev trygghet och massor av ångest.

Jag upplevde de 110 minuterna som en berg och dalbana av tragik och eufori. Jag föredrog det gravallvarliga, då vissa skämt var relativt standardroliga, men helheten hade aldrig blivit så bra som den blev utan de båda kontrasterna. Mårten skämtade och drev om allt och alla, oavsett kultur och bakgrund, danskarna fick dock ta mest stryk. Den öppenhjärtiga livsutlämnande berättelsen fick nog många i publiken att börja sätta vinet eller ölen i halsen och eventuellt börja nysta i sitt egna leverne. Den mörka baksidan av showbiz som Mårten beskriver är inte den versionen många individer vars dröm varit att leva det liv Mårten levt inte ens funnits på kartan. Jag hoppas att hans ambition att väcka tankar smittat av sig till andra som sett denna tänkvärda show. Att desperat jaga lyckan med alkoholruset som närmaste kompis är ingen bra kamratskap i vare sig det korta eller långa perspektivet.

Jag själv kände igen mig i mångt och mycket av vad Mårten beskrev hur alkoholen fungerade för honom. Han menade på att han inte hade minnesluckor utan snarare minnesbilder, något jag lätt kan identifiera mig med. Utifrån otaliga sådana upplevelser borde han för länge sedan tagit sitt förnuft till fånga, precis som jag borde gjort. I mitt fall blev det Väsby Rock 2014 i kombination med för mycket alkohol som blev den utlösande faktorn till att sluta med ”det grabbiga drickandet”.

Numera dricker jag måttligt, hellre mindre än mera. Jag förebygger detta normbrytande med att förklara för andra att jag inte ger mig in i dessa alkoholdimmorna något mera, något som allt som oftast är svårare än man tror. Jag vill veta vad jag gör under kvällen, och parallellt få ut mera av densamma, precis som Mårten gjorde handlar det att gå utanför sin komfortzon. Det är helt enkelt inte nödvändigt att ta 3-4 öl på After worken. Istället kan 1-2 stycken räcka eller i bästa fall ingen alls. Det fungerar utmärkt att inte ha 2-4 kylskåpskalla öl per dag under utlandssemestern med familjen.

Mr Tourette och Jag.

Första gången jag överhuvudtaget hörde talas om Per Sandstrak var via min introduktionsmånad i september 2014 på mitt nya jobb på NP-center. Det var NP-gurun-rebellen Anne Lundinsom gav mig en glimt av denna kreativa norrman. Den förstklassiga utbildningen bestod förövrigt utav sex heldagar teori som följdes av sju handledningstillfällen.Pelle Sandstrak reser runt i Skandinavien, Europa och Nord-Amerika med föredragsföreställningen: ”Mr Tourette och jag”.  Hans uppdragsgivare pendlar från från små skolor till multiföretag, via teatrar, studieförbund, skolor och konferenser.

Tourette Syndrom/OCD  är ett tillstånd som karakteriseras av en mångfald varierande tics, såsom snabba grimaser, rörelser, ryckningar, ofta i kombination med läten. Orsaken till syndromet är okänd, men de anses vara organiskt och inte psykiskt betingande. De drabbar oftast pojkar i barnaåren och är som intensivast i tonåren och tidig vuxenålder. Kan avta med åldern. Innehåller klara inslag av tvångssyndrom, hyperbeteende och kan ge koncentrationsproblem under skoltiden. Människor med Tourette uppfattats också som extra lekfulla, kreativa och fantasifulla om de får ett öppet bemötande (Källa: Nationalencyklopedin).

Det finns fördelar med att vara pragmatisk rationell. Istället för att anlända klockan 17.30 till Laxholmskällaren i Arbetes museet, var jag där 16.55 exakt. Det innebar inte bara att jag tillhörde skaran som fick sittplats eller plats i lokalen överhuvudtaget, utan också att jag och min fru Marie knep de bättre platserna framför scenen. Enligt arrangörerna så var detta ett nytt publikrekord av alla evenemang som hållits i Laxholmskällaren. De som kom 15 minuter innan starttid kom helt sonika inte in.

Per Sandstrak hade endast en skrivtavla och två pennor som sina assistenter på scen. Resten skötte hans personlighet, karma  och kroppsspråk genom miner, upprepningar, gravallvar och absurd humor, med stark betoning på absurdism. Per beskriv sina år av magiska ritualer, tics, tvång och dubbelliv. Han hade under en period levt som hemlös och amfetaminist i Norge. Med 500 kronor på fickan och amfetamintabletter tågluffade han till Sverige. Där fick Pers udda sidor ett konkret namn: Tourette syndrom, vilket blev en katapult till ett nytt liv.

Vad är ovanligt, vad är egentligt ovanligt var hans huvuddevis? En väldigt bra fråga utifrån hur normal en svensk verkligen är. När han var yngre så hade han Tourette med ångest, nu levde han med Tourette med moms. Istället för att leva mot Tourette lever han nu med. Per anser sig vara så frisk som han vill, det vill säga ”hur frisk får man bli innan man blir sjukligt normal?”

Förutom 10 minuter paus var det en 110 minuters orgie utav tänkvärdhet och stå-upp komik i 190 km/timmen och 100 procent Per Sandstrak. Per var som en  überspeedad brunråtta på scenen. De coola, kvicka och underfundiga kommentarerna haglade över den skrattande massan. Per ägde verkligen scenen och den trollbundna publiken. Att det blir sådär extra roligt och trovärdigt är den autenticitet han omgav sig med. Det han sprutar ur sig har han faktiskt varit med om, skillnaden är att han återberättar det på ett så fantastiskt underhållande sätt.

I Pers liv finns det en handfull personer som  han anser sig sett igenom honom, vilka vågat lämna den trygga boxen och som gett honom adekvat livsinsikt. Bruksanvisning för människor som stannar upp i livet och genuint villigt är mottagliga för att hjälpa medmänniskor som inte anses normala är enligt Per: VENÖ. V står för värdighet, E för enkelhet, N för närvaro; tillsammans bildar de Ö som står för ödmjukhet. Enligt Per så finns det en fras som bör användas betydligt mer: ”Så kan det vara”, stället för att beskriva vad en person gör för fel. Pers absoluta favoritsajt på nätet är ”lifes a twitch”; en gigantiskt bruksanvisning utav bra råd att reducera ens ticks med.

Som sagt, förutom att dessa nästan två timmar var schizofrent roliga, var de också väldigt lärorika. Denna föreläsningsshow kommer i alla fall inte jag att glömma i första taget. Risken är sto att jag lärt mig mer under dessa timmar än vad jag lärt mig ur böcker och halvtråkiga föredrag. Per Sandstrak – en sann hjälte och ett komiskt geni. Jag och min fru la gladeligen 200 kronor för hans två böcker som han signerade efter sitt uppträdande.

Arbetskompisar på besök

En före detta jobbarkompis tjat att ha en form av ”reunion” hos mig fick mig till sist att synka ett datum mellan Fredrik, Robin, mig och Mr Smith. Källan till samkvämet sms:ade att han var tvungen att jobba det datumet som vi bestämt oss för. Istället för att ställa in sammankomsten fick nyanställde Martin Jernberg ta dennes plats. Från klockan 17.00 till nästan 21.00 dracks det öl och skvallrades.

Jag hade iordningställt ett underbart recept: kycklinggryta med aprikoser och nudlar. Det blev djävulskt gott, men betydligt starkare än det brukar bli. Det berodde nog på att jag gjorde en tre gånger så stor bryggd än vanligt då jag inbillade mig att de skulle äta mig ur huset. Denna mixning av ingrediensavvikelser skapade en obalans, i detta fall när det gällde chilimängden. Det tog några timmar att återfå sin naturliga ansiktsfärg efter några portioner av chilimarinerad kyckling. Det blev en väldigt trevlig kväll där manlig vänskap drogs till sin spets. Det blev dock en lugn tillställning med tre öl som en form av alkoholmåttstock. Samtalsämnena pendlande mellan kost, träning, film, musik, resor och sport såklart.

Mats & Marie allergitester

Marie har i 14 år nyst som besatt något som är minst lika störande för henne som mig själv.  Vad det beror på har hon ingen aning om. Är det på grund av våra 3 katter, pollen, damm eller något helt annat. Marie fick ett råd att köpa medicinen med det härliga namnet: Loratadin ratiopharm. Utifrån ett sannolikhetsperspektiv var det en oerhörd överraskning att pillren tycktes hjälpa henne; Marie har i skrivande stund inte nyst en enda gång.

Jag själv har inte fått influensan sedan 2009 däremot har jag från september till april/maj varit halvsjuk; förkylningen försvinner inte, utan pendlar mellan täppt och genomtäppt. Det påverkar mig att att jag är tröttare privat som på jobb, men framförallt när jag ska träna inför dylika långlopp. När det är tid för dessa har jag halvkollapsat eller ställt in dessa. Det blir istället en kontrast till syftet med idén att träna inför långlopp.

Jag bokade upp två förmiddagstider när vi båda för omväxlings skull var lediga samtidigt på Kneippens vårdcentral. Marie fick göra ett allergitest för känslighet mot katter medans jag tjatade till mig hela 6 prov. Det var D-vitamintest, katter, sköldkörtel och tre till andra tester. Då jag har nålfobi var det ingen fördel att ta så många prov. Det kändes stundtals som en evighet innan de 6 rören var fyllda.

1 vecka senare ringde jag upp Vårdcentralen för att höra hur proverna gått. De visade inte tillstymmelse till någon obalans i kroppen. I och med att läkaren sa att även om proverna var negativa så  kan man ändå vara allergisk mot katter, pollen eller annat. Ur en uteslutningsprocess var det bland det mest idiotiska han kunde ha vräkt ut sig, även om det ligger till på det sättet. Det verkar ju dock inte vara någon framgångsmetod, utan bara ett sätt att slösa pengar på.

Tatueringsmässan i Norrköping

Den 23 upplagan utav Svenska tatueringsmässan gick av stapeln mellan 24-26 april. Platsen var Borgen och veckodagen fredag. Det fanns 57 tatuerare på plats ifall man kände för att utmana det irrationella med att smycka sin kropp med motiv eller text. Jag har besökt mässan tre gånger i mitt liv förut och detta var den sämsta. De andra gångerna har evenemanget hållits i Flygeln där jag upplevde typ det mesta vara bättre.

Jag hade ingen ambition att fixa någon ny tatuering – ännu. Den som i så fall ska få det eminenta uppdrag är Viking tattoo i Linköping. I skrivande stund vet jag inte vilket motiv som skulle få pryda min rygg, men inspiration till detta kommer väl i sinom tid. Själv tycker jag inte alls det är snyggt när personer är fulltatuerade på armar och rygg. Jag upplever det som enbart grötigt och väldigt svårt att urskilja vad som tatuerats in på kroppen.

 På tatueringsmässan fanns det utställare som sålde kläder, piercingsmycken, utrustning till tatueringsmaskiner, rockprylar och dylikt. De som ville fika eller dricka öl hade 3-4 ställen att besöka i lokalerna. När jag var där var det ingen underhållning som pågick som exempelvis Årets tatuerare, musik från Norrköpingsbandet Pådrag och artisten och modellen Elegy Ellem samt spektakulära Skuggan.

Chess i Linköping

En av mina och Maries absoluta favoritskivor alla kategorier är Chess. Jag är osäker om det är 1 eller 2 miljoner lyssningar som avverkats, men många är det, och jag att jag skulle tröttna på musiken finns inte ens på världskartan. Vi två såg den svenska versionen av föreställningen år 2002 på Cirkus. Platserna, ljudet och kanske att de sjöng på svenska gav dessvärre ingen mersmak. Nu landade tillfälle i vårt knä att beskåda Chess på engelska i vår syskonstad Linköping. Jag bokade kvickt upp två skapliga platser.

I år är det 30 år sedan Benny Anderssons, Tim Rice och Björn Ulvaeus musikal ”Chess” hade urpremiär i London. Turnén ”Chess in concert” inleddes Globen i Stockholm den 10 april för att avslutas 28 Linköping; en sorts försenad jubileumspresent till alla musikälskare.

Marie och jag bilade från Norrköping runt klockan 15.00 för att parkera på Saab Arenas parkering. Därefter gick vi en härlig promenad i gudabenådat väder till restaurangen Da vinci som dessvärre  hade söndagsstängt. Efter ett febrilt letande blev det till sist den grekiska restaurangen Olympia som fick stå värd för vår hunger. Vi besökte detta ställe år 2002. Precis då som nu blev vi väldigt nöjde med vad som serverades. Ackompanjerade av en gemytlig stämning blev det en fransk rätt: Cordon Bleu det vill säga en dubbel wienerschnitzel med ost och skinka inuti. Efteråt blev det hemmagjord glass på Linköpings  bästa ställe: Bosses glassbar.

Vi traskade ödmjukt  tillbaka till Saab Arena med god marginal till starten. Rad 25 vänster parkett kunde onekligen ha varit bättre ifall jag bokat biljetterna snabbare än jag nu gjorde. Tillställningen inleddes med mäktiga Merano. Det som ljöd från scenen fick nackhåren att resa sig dubbelvikta. Stockholms musikgymnasiums kammarkör, Helene Stureborgs kammarkör i symbios med Stockholms concert orchestra skapade magi från första till sista tonen.

De dallrande farhågorna att ljudet inte skulle göra sig rättvisa i denna arena visade sig som tur vara helt fel, det vart precis tvärtom – ett sagolikt fint ljud. Till skillnad från Chess-skivan där låtarna inramas av ett lite platt och otidsenligt ljud skapas det live en matta av organisk skönhet.

Anders Glenmark (The American) blev dessvärre enda smolket i glädjebägaren denna afton. Hans begränsade register, onödigt korthuggna fraser, den tunna rösten samt att det periodvis var svårt att höra vad Anders sjöng i verserna devalverade föreställning från gudomlig till nästintill gudomlig. Tyvärr var det densamme som fick uppdraget att tolka min favoritlåt Pity the child. Utifrån mina förväntningar så blev det för mig kvällens bottennapp.

Philip Jalmelid (The Russian) hade den übertunga uppgiften att axla Tommy Körbergs paradroll. I mina ögon överträffade han faktiskt Tommy Körberg. Han sjöng som en halvgud och skapade magi med klassiska Anthem. Det hade varit intressant att höra hur den mannen tolkat Pity the child. Philip har medverkat i musikaler som Westside story, Jesus christ superstar, Sunset boulevard, Hair, Miss Saigon och Les Miserables.

De två 2 timmarna och 30 minuterna fullkomligt rusade iväg. Det blev en oförglömlig kväll där både jag och Marie var helnöjda. Vi hade parkerat nära arena, vilket gjorde att vi slapp alla former av bilköer ut från Linköping. Dagen efter beställde jag en remastrad cd av Chess från Ginza.

Upptaktsmöte inför Skottlandsresan

5 av 7 kommande Islay resenärer samlades hos Stefan Hammarström klockan 17.00 en skön dag i maj. Stefan delade ut ett program som han med lite hjälp från undertecknad tagit fram. Det fanns knappt tid för att gå på toaletten mellan alla aktiviteter som var inplanerade; något undertecknad gillade. Stefan hade verkligen varit überambitiös och lagt ner massor av tid med syfte att resan ska innehålla så många minnesvärda moment som det är möjligt under dessa 6 dagar.

Fokuset ligger dock på att besöka 5 utav de 8 whiskydestillerier som huserar på ön. Det rimmar illa med min nya alkoholapproach. De andra som ska med på resan är inte kända för att vara nykterister precis, vilket för mig innebär att vistelsen blir en form av rejält mandomsprov. Mitt nya jag ska dricka måttligt eller inte alls, något som lär förvårar utav att detta faktiskt är en whiskyresa. Självklart blir det öl till maten samt att testa på destilleriernas specialiteter,  det är det emellan som jag måste reducera.

Vacker natur, slott, god mat och ren luft är andra faktorer som jag kan fokusera på. Klockan 04.14 tisdagen den 2 juni kommer Mr Hammarström och hämtar upp mig invid Lidl i Ektorp. Att resa till en destination som jag aldrig varit på är alltid lika härligt och denna resa blir inget undantag. Stefan och jag reste runt Skottland under tre magiska veckor i mitten av 2000-talet, det gav oss båda mersmak.

Axels tivoli

Efter att det regnat fredag och lördag så passade jag, Frida och hennes kompis Nellie att besöka detta ambulerande nöjesfält. Bygga upp och plocka ner ingår i deras affärsidé något som jag upplever som det otäcka i det hela. På Gröna Lund eller Lisseberg så är farttingestarna stationära och betydligt lättare att reparera. Hos Axels borde det rationellt sett lättare uppstå fel i och med att de plockar ihop och isär karuselldelarna hela tiden.

Det känns som byggkompetensen borde vara essensen i att inget går sönder. Dock får sig den mänskliga faktorn betydligt större utrymme att helt sonika missa något vitalt i maskineriet. Utan att vara fördomsfull så känns instinktivt inte alla i personalen ut som ingenjörer utan mest som att de absolut inte vill vara på plats. Det ingjuter mig inte i att ta med barnen hit, men statistiskt sett ser det betydligt bättre ut i olycksstatistiken än vad min dysfunktionella fantasier säger mig.

Fyllde upp ett kort med 300 kronor då kort är det enda betalningsmedlet som gäller på tivolit från och med förra året. Idiotiskt tyckte jag på Augustifestivalen, smidigt tyckte jag nu istället. De små liven åkte s5 karuseller varav Virvelvinden och Over the top avverkades två gånger. Vi klarade oss från regn under den timmen vi besökte Axels. Jag såg att barnen verkligen gillade att åka dessa karuseller så det var helt klart värt 280 kronor. En utav de häftigaste åkturerna i världen just nu enligt Axels själva är The King.  Här svingas man helt upp och ned och inte nog med det så när du minst anar det snurrar vagnarna också. Barnen var för korta att åka denna helvetesmaskin, vilket jag verkligen var glad för, den såg sjukt otäck ut.

Bob Marleys minneskonsert 2015

En lurig väderprognos var orsaken till att jag inte förrän fredag kväll beslutade att att ägna en halvdag i Skärblacka. Detta var min andra minneskonsert i rad, den förra skedde förra året. Maries kompis Annso och hennes dotter, Hanna bytte ut förra årets Tilde med hennes andra kompis Lina. Marie hade lärt sig av förra årets regnande och kylslagna väder. Denna gång var grillen, ett tält-light, varmare kläder och mer  mat inkluderat.

Detta året var mitt andra besök någonsin, mitt första var förra året. Två konkreta förändringsförbättringar sedan 2014 var dels att de fixat en entré, dels flyttat scenen från Folket hus till parken. Det innebar konkret att arrangörerna slapp jaga folk på området under dagen och kvällen. Inträdet på 20 kronor var inte obligatorisk, men det kändes ganska självklart att betala denna ytterst ringa summa till ett gott ändamål, vilket de flesta tycktes göra också.  Den förra scenplaceringen  kändes aningen malplacerad så denna flytt till parken blev ett mer naturligt läge utifrån ett publikperspektiv.

Till skillnad från förra året då regnet länge låg i luften för att senare utmynna i ett blött kallt regn vilket senare oväntat förbyttes i strålande solsken var årets upplaga en orgie utav solstrålar. Det möjliggjorde att saker som packades upp förblev torra. Det skapade också en källa till lokal folkfest det var betydligt mera människor än 2014. Då vi var så tidigt ute fick vi tillgång till platser att döda för.

Jag kommer ihåg förra årets frustration att de inte sålde öl på området. Denna gång var jag förberedd på det och hade konspiratoriska tankar att köpa med mig 4-5 öl. Samvetstrollet knackade mig försiktigt på axeln och påminde mig ödmjukt om min lite nyare stil där antingen alkoholen skulle reduceras eller inte tas med överhuvudtaget. Jag valde det sistnämnda på grund av att mina tidigare erfarenheter gjort mig besviken. Visst, avslappningen och avkopplingen av 1-2 kalla öl går inte att förneka.  Tyvärr ingår följeslagaren segheten efter dessa 100 cl samt behovet att inte dippa genom att dricka ännu flera maltprodukter. Hjärnceller lagrades istället för reduceras, tröttheten infann sig inte och jag var betydligt mer närvarande än vad jag brukar vara i dessa sammanhang.

Först ut  på scen var Svenska kyrkans bidrag till reggaevärlden: Blacka gospel. Bakom detta namn dolde sig bland annat musikgeniet Peter Nolér och Ola Fagrell. Jag köpte receptet rakt av som bestod av kompetenta musiker, stor kör och ett härligt sväng. De avslutade med en psalm. I vanliga fall hade jag väl inte hurrat ihjäl mig, men ”Härlig av jorden” blev klockren i reggaeversion. Nästa band till drabbning klockan 13.00 var Partiet. I partikostymer levererade de sitt politiska budskap som spreds via rap och tunggung till live-energi-frenesi. Sett ur backspegeln var Partiet det band som överraskade mig mest på ett positivt sätt.

11-manna bandet Desmodrôme som jag missade förra året var de jag hade mest förväntningar på. Deras musik är en välbehövlig mix av musikstilar. Det mesta av materialet är skrivet och arrangerat av Sverker Ydén; en av grundarna av Blacka musik. De infriade förväntningarna med råge. Ett extra plus till mannen som implementerade ”Yngwie solon”, han borde ha fått betydligt större utrymme. Den kvinnliga energiska duokören samt sångerskan visade verkligen att de kunde sjunga, något som förhöjde kvaliteten i ännu högre grad. I det internationella gångbara soundet ingick också en skön blåssektion.

Detta var 34:e gången som detta osannolika evenemang gick av stapeln i en obetydliga bruksort som blivit ett nav för reggaen i Sverige. Skärblackas stoltheter Kalle Baah har medverkat i 33 av de gånger som festivalen pågått. Tyvärr hade trummisen Janne Karlsson nyligen ådragit sig ett ryggskott, något som utmynnade i att de skippade trummisen. Janne var dock med på scen genom att sittande bidra med ett gitarrspelande. Jag upplevde det draget som något förhastat/dumdristigt. Det hade varit så mycket bättre att bara ”tagit  in någon ung förmåga” från  exempelvis Blacka musik att sitta bakom rytmskinnen. Då reggaen bygger just på trummor och rytmer blev detta en avslagen och djävulskt intetsägande spelning – tyvärr.

Marx Gallo var i mitt tycke förra årets bästa akt.  De slog sig ihop med  Hilltown Syndicate  i somras och samarbetet bar frukt omedelbart. Den nya konstellationen åkte till Jamaica  i början av året för att spela in ett fullängdsalbum som släpps i sommar. Sångaren Kevin Acuna har en synnerligen stark pipa och äger scenen.  Han sjunger bra  på svenska och engelska.  Jag gillar att de varierar tempot i sina låtar, annars har det en tendens i denna genre ”att låta likadant”.

Den 68-åriga jamaicansk sångaren och låtskrivaren Max Romeo tillhör första generationens reggaeartister. Nu är han här i lilla Skärblacka för att framföra hits som War Ina Babylon, ”Wet Dream”, ”I Chase the Devil” och ”One Step Forward”. Det låter riktigt bra, men faller i samma tempofälla som många andra i denna genre; det blir för tok för endimensionellt. Inte undra på att folk röker på när variationen i musiken nästintill är obefintlig. Trots detta blir det en bra konsert där många sjunger och dansar med i de mer kända låtarna. Som soloartist har människan har hunnit släppa hela 22 plattor mellan 1970 och 2007, så han har lite musik att ösa ur från

Familjens Widholms sista band för kvällen blev Gräsrot. Det skärblacka-baserade bandet bildades 2008 med att göra översatta svenska versioner av Bob Marley låtar. Detta koncept fullföljdes också deras debutalbum ”Marley” som släpptes nyligen. Jonas Engbloms karakteristiska röst trollbinder sin publik. De har onekligen mognat bara sedan förra året, riktigt bra. Klockan 18.15 lämnade vi festivalen. Solen hade för inte så länge sedan gott i moll, och de som druckit alkohol hade hunnit bälga i sig ytterligare kortsiktiga euforihöjare. Det skulle mycket till om inte arrangörerna slog förra årets upplaga på fingrarna. Jag upplevde till skillnad från förra året att jag var på festival, en park smockfull med människor, grillar, campingstolar, filtar och tomburkar

Det kändes som att allt var bättre detta år. Det hade dock inte spelat någon nämnvärd roll ifall vädergudarna öst på med ihållande regn. Det är onekligen ett lotteri med ytterst dåliga odds att ha tur med vädret vid större utomhusarrangemang i detta avlånga land.

Det var också en skön känsla att landa i hemmets ljuva vrå utan att druckit någon öl.  Måhända har jag subtilt också agerat förebild för mina två döttrar som snart infogas i dysfunktionella svenska alkoholnormer. Jag hoppas bara att de upptäcker ordet lagom i god tid, det gjorde tyvärr inte jag trots gudomliga föräldrar.

Familjedag i Linköping

Mitt besök runt hos sjukgymnasten klockan 09.30  på Linköpings Lasarett blev startskottet att Marie och barnen passade på att vara tillsammans. Från de sterila miljöerna till något mer betydligt levande. I kölvattnet utav Busfabriken har Leo´s lekland vuxit upp och även passerat dem genom att finnas på fler orter. Detta var vårt första besök. 130 kronor kostade per barn och öppettiderna var mellan 10-19. Det blev 2½ hektiska timmar. Dock föredrog både Hanna, Frida och vi Busfabriken i Norrköping. Det var snyggare, färggrannare, men mindre och färre saker att göra. Parallellt med detta så är barnen 10 och 11 år måhända 2-4 för gamla för´målgruppen. Barnen tycker osannolikt fortfarande att det är sjukt roligt att leka jaga. Min rygg, koordination och kondition var tre aber som begränsade mitt jagande. De var som två illrar mellan burarna.

Vår middag förlades till till Burger king. Ibland kan det bara vara så otroligt gott att dräpa några saftiga burgare. Vi passade på att storhandla på Maxi i Linköping för att avsluta på Mediamarkt där Divergent DVD köptes samt några mobilskal. Det var en trevlig halvdag där familekittet stärktes på fler fronter. När vi runt klockan 15.00 kom hem så var vi alla relativt trötta.

Mitt krokiga finger och jag

Fotboll är en kul sport på många sätt och vis: kamratskap, tävlingslusta och oändligt med konditionsträning. Jag började spela i IF Sylvia när jag var sju år, för att senare kliva ner på hierarkistegen till Ektorps FF och slutligen Vikbo IK. I den sistnämnda  klubben spelade jag mellan 20- till 32 års ålder. Den så kallade karriären avslutades abrupt av en elakartad främre korsbandsskada. I mitt skade-cv ingick bland annat ett brutet nyckelben, två gånger avslaget näsben och ljumskproblem.

En av de mindre skadorna inträffade när jag var runt 25 år. Jag tappade balansen i en nickduell, föll handlöst bakåt och tog emot fallet med handen. Det visade sig vara ovanligt korkat, då de flesta av fingrarna böjdes bakåt. Det gjorde helvetiskt ont. Jag traskade bort till min tränare som Stalinistiskt menade på att detta var väl inget att belasta sjukvården med. Mellan raderna menade han på att vara en tvättäkta man, spela fotboll och något så fånigt som lite ont i fingrarna inte fanns på kartan.

En tränare är mångt och mycket en form av guru eller mentor. Jag lydde hans råd att inte besöka någon form av vård. Sett  i backspegeln var det självklart hur dumt som helt. Tiden gick och jag tänkte väl inte överdrivet på vad som låg i fingerdvalan förrän fingret successivt började krokna. Processen skedde dock inte på en dag utan jag kan idag inte svara på när jag började fundera på fingrets krökning.  I vilket fall som helst tog jag tag i detta 2009 genom ett härligt besök på Vårdcentralen i Kneippen. Läkarens fråga huruvida jag kände någon smärta eller inte var den utlösande faktorn till svaret: ”vi gör inget förrän det gör ont och blir värre”. Självklart skulle jag ha dragit en vit lögn i stil med att det gör fruktansvärt ont. Min ärlighet satte dock stopp för den strategin.

Det tog mig 6 år att ta mig i kragen igen. Fingret hade enligt mig och min familj definitivt blivit konkret krokigare. Parallellt hade jag periodvis fått en molande värk i fingret. Dessa två faktorer blev källor till att återigen stå öga mot öga med med Vårdcentralens hälsosoldater. Översteprästen var minst sagt inte mottaglig för varken molande värk eller krokiga fingrar. Efter mycket bönande fick jag i alla fall en remiss till Linköping och Hand och plastikkirurgiska kliniken.

Det tog ett antal månader innan adekvat information och besöksdatum damp ner i brevlådan. Det var med viss bävan jag bilade de 4½ milen till syskonstaden Linköping klockan 06.30 den 24 mars. Förutom att nästintill vara medvetslös av trötthet fanns det en oro för dylika skräckhistorier om operationer som vänner och bekantat skrämt upp mig med. Mitt krokiga finger och jag passerade hastigt de intetsägande nybyggda entrén till regionens största sjukhus. Klockan 07.40 satt jag i väntrummet med en liten rykande plastmugg med kaffe efter att gått fel några gånger.

Jag var inte ensam; två andra män som var äldre än mig skulle deltaga vid denna gruppinformation. Den trevliga sjuksystern välkomnade oss och förklarade vilka alternativ vi hade samt hur vi skulle gå till väga. I informationen beskrevs alltför detaljerat hur de tre  ingreppen gick till om man som jag ville rätta till fingret. Hon passade också på att nämna att ett ingrepp i kroppen är ingrepp, något som alltid kommer att vara förenat med en risk för att nerver skadas eller andra mindre välkomna bieffekter uppstår i kroppen.

Nästa station blev ett möte med en arbetsterapeut en våning upp. Syftet var att mäta sträckdefekten på krokigheten och om det fanns en tydlig sträng i fingret som gick att behandla. Enligt henne så uppfyllde jag kriterierna för att genomgå någon av de tre alternativ som finns att tillgå. Vilken av dessa var höljt i dunkel och något som jag skulle få besked om via postgången. Sista anhalten blev att röntga fingret. Det var en oväntad servicebonus utifrån mitt enträgna tjatande om att krokigheten hade uppkommit genom en fotbollsskada. Klockan 10.45 satt jag återigen i bilen lyssnades på Pop Evils klockrena album – Onyx samt med worst case scenario tankekonstruktioner på smärtskalan i kommande ingrepp.

Detta klämkäcka namn kallas vardagligt för vikingasjukan och är en progressiv och delvis ärftlig bindvävssjukdom. Sjukdomen utvecklas vanligtvis långsamt och under lång tid. I ett tidigt stadium av sjukdomen bildas knölar i handflatan. För vissa  inklusive undertecknad utvecklas sjukdomen med en kännbar sträng som kan kröka och låsa fingret så det inte kan sträckas ut. Detta kan vara handikappande och medför ofta svårigheter att utföra vardagliga sysslor som att köra bil, tvätta sig i ansiktet, hålla i föremål, skriva på tangentbord och utöva olika idrotter såsom i mitt fall squash.

Runt 700 000 svenskar lider av vikingasjukan, majoriteten av dessa är män, flertalet har dock bara lindriga besvär och behöver ingen behandling. I Sverige drabbas ungefär var femte man över 60 år och för kvinnor är andelen lika stor när de har passerat 80 år. Cirka 3000 patienter behandlas årligen mot Dupuytrens kontraktur. Men ungefär en tredjedel av patienterna får ett återfall inom tre år. Risken för återfall är beroende på olika faktorer. Risken ökar om man till exempel fick sjukdomen tidigt, om flera fingrar är krökta, om det finns tecken på att sjukdomen finns på andra delar av kroppen som exempelvis penis eller i fotsulan eller om det finns en ärftlig faktor. Dupuytrens kontraktur är en kronisk sjukdom och kan därför uppkomma flera gånger.

Förr i tiden fanns det bara ett alternativ och det var helt sonika att operera fingret. Sedan några år tillbaka finns det två andra metoder att tillgå, operationer görs nästan aldrig. Den vanligaste och mest smärtsamma metoden heter Xiapebehandling. Den går ut på Xiapex injiceras i den hårda bindvävssträngen i handen, ej senan. Den verksamma substansen är ett enzym som bryter ner kollagenet i strängen. Läkemedelskostnaden per injektion är för närvarande cirka 6 000 kronor. Då är det positivt att bo i Svedala kontrasterat USA. Via mitt frikort behövde jag bara betala bensinen till och från Linköping.

Jag fick beskedet om Xiapexbehandling den 2 juni och fingersträckning den 5 juni. Dessvärre sammanföll det datumet med min inplanerade Skottlandsresa. Jag ringde återbud och hoppades att inte återbudet  skulle innebära 1 års väntan. Turen stod mig bi via ett återbud som någon annat lämnat. Det innebar att jag fick ett tidigare datum än det i juni.

Jag bilade i ett konstant olycksbådande regnoväder till Norrköpings syskonstad. Linköpings lasaretts nya parkering fungerade klockrent; man betalar bara för den tid som man varit på sjukhuset. Jag var i god tid innan min bokade tid klockan 16.50. 30 minuters försening i sällskap med 10 goa gubbars sällskap var lika trevligt som deprimerande. Flera av dem kom ut som skadeskjutna vitryssar. Den ena höll på dö utav smärtorna från de 10 nålsticken i fingrarna, den andre höll på att kollapsa, den tredje för chockad för att överhuvudtaget kommunicera. Utifrån att jag dels är spruträdd, dels är oerhört känslig för all typ av smärta var deras mardrömshistorier inget jag ville höra innan jag själv skulle träda in i mottagningsrummet.

Sköterskan fick dock hålla mig i armen samtidigt som hon masserade densamma. Visst gjorde det ont, men inte lika smärtsamt som jag hade förväntat mig. Alla som tagit dessa sprutor var tvungna att vänta i väntsalen runt 30 minuter innan man fick åka hem. Anledningen stavades allergiska reaktioner från den starka bakteriesprutan. Jag uppvisade inget av de 376 varianterna av  allergiska reaktioner. Det tog mig 35 minuter att bila hem till Norrköping för att andas ut. Det blev en kortvarig utandning då fingret dels svullnade upp, dels fluktuerade mellan lila och röd.

Dagen efter var fingret  kallbrandsrödblå, helvetisk öm och betydligt mer svullen än dagen innan. Jag avbokade kommande två squashmatcher utan att tveka. Att hålla i ett rack i detta dysfunktionella tillstånd kändes inte på något sätt naturligt. Samma dag ringde jag för säkerhets skull upp Linköpings lasarett för att fråga om detta var vanligt eller inte. De sa att det var helt i sin ordning.

Att köra hem till Norrköping kändes inte helt klockrent, men det gick till sist att manövrera bilskrället från punkt A till punkt B. Att ekipera mig och gå på toaletten tillhörde numera inte alls de enklaste saker; det var som att vara barn på nytt. Efter någon dag tog jag som hastigast av handsken och såg till min förfäran att fingeruslingen nästintill var rak, dock kunde jag inte böja på fingret. Den stora blodblåsan som uppstått efter sprutor och fingerknäckningar tryckte jag splatterfilmiskt bort. Att sova med handsken var inte alls så  farligt som jag trott från allra första början.

Fas två fyra dagar senare bestod utav att fingersträcka mitt sargade finger. Första steget i den processen var en härlig bedövningsspruta vars innehåll aldrig tycktes sina. Läkaren satte nålskrället på 200-300 platser i min hand. Jag fick därefter ligga kvar på britsen tills bedövningen verkat fullt ut. Den lakoniska kvarten kändes snarare som 35 minuter. Jag visste ju vad som komma skulle, det vill säga med våld trasa sönder senorna i handen. Sköterskan fick återigen hålla och massera armen samtidigt som läkaren knäppte och knackade ut mitt krokiga finger. Det fanns inte en chans i världen att jag smygtittade på läkarens brutala kamp mot det krokiga fingret.

Efter den kroppsliga misshandeln sa läkaren att det skulle krävas dagliga träningsrutiner eftersom han inte kunnat sträcka ut allt. Jag fick därefter en ritning som visade mig hur jag skulle ta mig till sjukgymnasten. Efter att gått fel två gånger kom jag in på direkten till en snäll arbetsterapeut. Sköterskan som satt bredvid förordade plastskena, medan den jag hade tyckte handske vore ett bättre alternativ. Kompromissen blev till sist handske med extra stöd. Smolket i bägaren var definitivt att jag var tvungen att bära denna otympliga tygtingest med dragkedja från nu till på onsdag. Utifrån tidigare information var det bara på nattetid som handske eller skena skulle på. I och med nya riktlinjer så skulle handsken vara på hela dygnet runt, punkt slut. Jag fick en ny tid hos sjukgymnasten där vi dels skulle se hur fingret fungerade, dels gå igenom övningar som jag var tvungen att göra dagligen.

En vecka senare drog hela familjen till Linköping. Målet var att få adekvat information om dylika övningar för mitt finger. Sjukgymnasten på Linköpings lasarett var väldigt snäll och svarade kunnigt på mitt flöde utav konspiratoriska frågor. Jag undrade bland annat om det inte var bäst i alla fall att ha på handsken även på dagen. Hon berättade då, att om fingret vill kröka sig igen så spelar det ingen roll vad man gör nu. Det viktigaste var att göra de 5 övningarna 4-5 gånger per dag samt att ha på handskskenan på natten. Visst var fingret fortfarande gulaktig och svullen, men den såg onekligen relativ rak ut. Det ömmade lite, annars hade jag ingen nämnvärd smärta.

Två veckor efter besöket hos sjukgymnasten så ser fingret fortfarande rak ut. Några smärtor känner jag inte; dock skulle jag kunna göra flera av de övningar som jag blivit ombedd att göra 4-5 gånger per dag. Fingret är fortfarande missfärgat, visste jag inte bättre så hade jag gissat på att det är på väg att ruttna bort. Enligt läkarna kan det ta över en månad innan detta försvinner. Jag är väldigt nöjd med hur sjukvården har hanterat detta. Trevlig, strukturerad och kunnig personal var det jag möttes av.

Lokusloppisen

Jag promenerade med Hanna, Frida och deras två kompisar Nellie och Lina till Norrköpings största loppis. Det var smockfullt med människor som ville göra exceptionella fynd. I och med att de flesta är rookies det vill säga inte personer som  har det som hobby att köpa och sälja prylar blir det som besökare betydligt trevligare.

Barnen köpte mest kläder, vilket gladde mig personligen. Dessutom var deras val av plagg iögonfallande klockrena. Utifrån detta kunde jag inte motstå deras vädjande ögon när de ville åka häst och vagn. Jag åkte med de fyra från torget runt före detta kvarnen, en resa på 15 minuter. Del två av denna förmiddag bestod utav att handla sommarkläder på Cubus samt handla på Ica spiralen. Vi avslutade den trevliga dagen med att besöka McDonalds, därefter promenerade vi hem igen.

Kattskrällena

Vår 13-åriga veteran Sudden är den som är mest mobbad på jobbet så att säga. De två yngre förmågorna Dexter och Tussen jagar den stackars katten från kök till något rum, från källaren till balkongen. Det positiva med detta att det något överviktiga katten får en anledning att röra på sig.

Hos Marie är katten som allra tryggast, något sudden klart visar upp. Vi andra familjemedlemmar förpassas till periferin när Marie kommer hem från jobbet. En fördel med detta är att kattskrället även huserar i Maries säng vid läggdags, inte på min sida av sängen. Sudden har en tendens att bli aningen lättirriterad när Marie vänder på sig, vilket gör att Marie försöker vända sig så få gånger som möjligt. En av fördelarna med att sova dåligt är månne att i smyg kunna få småskratta åt sådant som högljudda kattprotester klockan 02.15 på nätterna.

Ny musik från Ginza

För den nätta summan av 2400 kr inhandlades det kvalitetshårdrock från Ginza: Eclipse, Battle Beast, Issa, Triopsphere, Amaranthe,  Revolution Saints, Nightwish, Bloodbound och Soto var några alster som implementeras i mina Billyhyllor.

Några månader senare var det dags igen, för 2000 kr inhandlades bland annat Three days grace, Halestorm, Kamelot, Hollywood undead, The Poodles, Otherwise, Pop evil, Papa roach, Peterik/Scherer, Care of the night och  Chess remastered.

Min oerhört snälle bror Kjell överraskade mig med att ge mig en knippe remastrade CD-guldkorn såsom Aldo Nova x 3, Export, Balance x 2, Rick Springfield x 3, Harlequin x 2, Survivor x 2, Streets och Orion.

Det är ju inte så att jag saknar cd skivor att konsumera. De senaste årens inköp har absolut inte lyssnats av tillräckligt för att arkivera dem. Det rör sig om cirka 190 skivor är ett enda stort I-landsproblem.  Hur ska jag lyckas frigöra tid och motivation att hinna lyssna på dessa? Det kan jag troligtvis inte göra, utan får hoppas på ett liv efter detta istället.

Semestermålen 2015

De resor som utkristalliserats sig från höst- och vår funderandet blev:

5 nätter i Skottland med Stefan Hammarström och 5 andra gäster 2-7 juni.

3 nätter i hyrstuga med barnen nära Örebro med Gustavsvik som det primära målet.

4 nätter i London med familjen i augusti.

7 nätter i juli åker med en av sina bästa kompisar till Island.

2 nätter med Steffe Hammarström, Johan Nordström  och Jonas Gustavsson till närliggande Skogsröjet.

5 nätter i Bryssel 6 okt, halvmaratonresa med Magnus Ström, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen.

Löning och squashprocessen

Det var ett tag sedan men den 26 mars knep jag helt välförtjänt ett game mot Lino Ferrari. Han ledde med 2-0 och sa om jag vinner detta game så skulle jag få matchen. Jag spelade bra och kämpade som ett djur. Över sin döda kropp att han släpper ett game i detta läge. Det visar bara på hur bra jag spelade det gamet.

Efter regn kommer solsken, i detta fall var det precis tvärtom. Från ett härlig vårligt solsken till ett gråmulet ihållande regn. Jag hade hängt upp träningskläderna och ställt fram löpardojorna. Mitt psyke pallade inte att ställa om att springa 10 kilometer med kyla, blåst och regn. Det blev att skjuta upp löparpremiären. Visserligen är det mina egna krav som ligger till grund för löpprocessen i sig. Detta år har jag endast Stadsloppet i mitten av augusti samt Bryssel halvmaraton i början av oktober. Det gör att jag har god tid på mig att träna med syftet att slå mina rekord i dessa lopp.

Vårvädret i kombination med kompisen Jocke Anderssons dogmatiska tjatande var orsakerna som fick mig ur träningsdvalan. Vi inledde den 12 april med 13 km löpning och det gick osedvanligt lätt. Veckan efteråt var jag genomtäppt och var ljusår ifrån den lättheten. Jag började gå efter 10 km. Tredje passet skedde veckan 23 april och flyttades från Vrinnevis påfrestande grusbackar till plant asfaltsunderlag. Tyvärr fick Jocke förhinder nästkommande vecka, därefter skapade det opererade fingret ett ofrivilligt uppehåll till 21 maj. Ett pass som för övrigt kändes sådär ofattbart lätt. Det blev tyvärr ingen nystart då heller eftersom jag fick något virus fick som satte sig på stämbanden och vi fick göra ytterligare ett löpuppehåll till den 10 juni.

Kompisen tillika gårdsgrannen och jag har de sista halvåret börja gå 1-2 promenader i veckan i rask takt. Syftena är många men det primära är att ta sig i kragen när man blir för stillasittande för att i nästa skede bli kreativare, piggare och friskare genom rörelse, frisk luft, ljus och ibland sol. Oftast sker detta traskande i Vrinnevi där tillgången på backar är bättre än runt Ektorp/Vilbergen.

Bryssel here we come! Till sist synkade jag viljorna mellan Magnus Ström, Jarmo Kolehmainen och Stefan Hammarström. För 1500 kr tur och retur från Bromma till Bryssel. Därefter bokades 4 nätter på ett orientaliskt-inspirerande hotel med 4 enkelsängar, frukost, gratis wi-fi och egen nyckel.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Dupuytrens kontraktur

Fotboll är en kul sport på många sätt och vis: kamratskap, tävlingslusta och oändligt med konditionsträning. Jag började spela i IF Sylvia när jag var sju år, för att senare kliva ner på hierarkistegen till Ektorps FF och slutligen Vikbo IK. I den sistnämnda  klubben spelade jag mellan 20- till 32 års ålder. Den så kallade karriären avslutades abrupt av en elakartad främre korsbandsskada. I mitt skade-cv ingick bland annat ett brutet nyckelben, två gånger avslaget näsben, 10 stygn under ögat och delikata ljumskproblem.

En av de mindre skadorna inträffade när jag var runt 25 år. Jag tappade balansen i en nickduell, föll handlöst bakåt och tog emot fallet med högerhanden. Det visade sig vara ovanligt korkat, då de flesta av fingrarna böjdes bakåt. Det gjorde helvetiskt ont. Jag traskade bort till min tränare som stalinistiskt menade på att detta var väl inget att belasta sjukvården med. Mellan raderna menade han på att en tvättäkta man som spelar fotboll och något så fånigt som lite ont i fingrarna inte har något gemensamt.

En tränare är mångt och mycket en form av guru eller mentor. Jag lydde hans råd att inte besöka någon form av vård. Sett  i backspegeln var det självklart hur dumt som helt. Tiden gick och jag tänkte väl inte överdrivet på vad som låg i fingerdvalan förrän fingret successivt började krokna. Processen skedde dock inte på en dag utan jag kan idag inte svara på när jag började fundera på fingrets krökning.

I vilket fall som helst tog jag tag i detta 2009 genom ett härligt besök på Vårdcentralen i Kneippen. Läkarens fråga huruvida jag kände någon smärta eller inte var den utlösande faktorn till svaret: ”vi gör inget förrän det gör ont och blir värre”. Självklart skulle jag ha dragit en vit lögn i stil med att det gör fruktansvärt ont, men min ärlighet satte stopp för den strategin.

Det tog mig 6 år att ta mig i kragen igen. Fingret hade enligt mig och min familj definitivt blivit konkret krokigare. Parallellt hade jag periodvis fått en molande värk i fingret. Dessa två faktorer blev källor till att återigen stå öga mot öga med med Vårdcentralens hälsolegosoldater. Den drakoniske översteprästinnan var minst sagt inte mottaglig för varken molande värk eller krokiga fingrar. Efter ett enträget appellerande till högre makter fick jag i alla fall en remiss till Linköping och Hand och plastikkirurgiska kliniken. Det tog ett antal månader innan adekvat information och besöksdatum damp ner i brevlådan.

Det var med viss bävan jag bilade de 4½ milen till syskonstaden Linköping klockan 06.30 den 24 mars. Förutom att nästintill vara medvetslös av trötthet fanns det en oro för dylika skräckhistorier om operationer som vänner och bekantat skrämt upp mig med. Mitt krokiga finger och jag passerade hastigt de intetsägande nybyggda entrén till regionens största sjukhus. Klockan 07.40 satt jag i väntrummet med en liten rykande plastmugg med kaffe efter att gått fel några gånger i de labyrintliknande korridorerna .

Jag var inte ensam; två andra män som var äldre än mig deltog också vid denna gruppinformation. Den trevliga sjuksystern välkomnade oss och förklarade vilka alternativ vi hade till vårt förfogande samt hur vi skulle gå till väga. I informationen beskrevs alltför detaljerat hur de tre  ingreppen gick till om man som jag ville rätta till fingret. Hon passade också på att nämna att ett ingrepp i kroppen är ingrepp, något som alltid kommer att vara förenat med en risk för att nerver skadas eller andra mindre välkomna bieffekter uppstår i kroppen.

Nästa station blev ett möte med en arbetsterapeut en våning upp. Syftet var att mäta sträckdefekten på krokigheten och om det fanns en tydlig sträng i fingret som gick att behandla. Enligt henne så uppfyllde jag kriterierna för att genomgå någon av de tre alternativ som finns att tillgå. Vilken av dessa var höljt i dunkel och något som jag skulle få besked om via postgången. Sista anhalten blev att röntga fingret. Det var en oväntad servicebonus utifrån mitt neurotiska tjatande om att krokigheten hade uppkommit genom en fotbollsskada. Klockan 10.45 satt jag återigen i bilen lyssnades på Pop Evils klockrena album – Onyx samt med ett knippe  worst case scenario tankekonstruktioner på fiktiva smärtskalan i kommande ingrepp.

Detta klämkäcka namn kallas vardagligt för vikingasjukan och är en progressiv och delvis ärftlig bindvävssjukdom. Sjukdomen utvecklas vanligtvis långsamt och under lång tid. I ett tidigt stadium av sjukdomen bildas knölar i handflatan. För vissa  inklusive undertecknad utvecklas sjukdomen med en kännbar sträng som kan kröka och låsa fingret så det inte kan sträckas ut. Detta kan vara handikappande och medför ofta svårigheter att utföra vardagliga sysslor som att köra bil, tvätta sig i ansiktet, hålla i föremål, skriva på tangentbord och utöva olika idrotter såsom i mitt fall squash.

Den är väsentligt mycket vanligare i Skandinavien och det i sin tur har fött teorin om att det skulle kunna ha något med våra förfäder att göra. Teorin besannas så till vida att sjukdomen faktiskt visat sig vara vanligare på de landområden vikingarna härjat eller där de slagit sig ned i österled, det vill säga i Ryssland och även ner mot Medelhavet finns det enklaver där sjukdomen är betydligt vanligare än annars.

I Sverige uppskattas omkring 8 procent eller 700 000 svenskar lider av vikingasjukan, majoriteten av dessa är män, flertalet har dock bara lindriga besvär och behöver ingen behandling. I Sverige drabbas ungefär var femte man över 60 år och för kvinnor är andelen lika stor när de har passerat 80 år. Cirka 3000 patienter behandlas årligen mot Dupuytrens kontraktur. Men ungefär en tredjedel av patienterna får ett återfall inom tre år. Risken för återfall är beroende på olika faktorer. Risken ökar om man till exempel fick sjukdomen tidigt, om flera fingrar är krökta, om det finns tecken på att sjukdomen finns på andra delar av kroppen som exempelvis penis eller i fotsulan eller om det finns en ärftlig faktor. Dupuytrens kontraktur är en kronisk sjukdom och kan därför uppkomma flera gånger. Forskning visar att vikingasjukan är vanligare bland till exempel rökare, alkoholister och diabetiker där den gemensamma nämnaren är kärlförändringar.

Förr i tiden fanns det bara ett alternativ och det var helt sonika att operera fingret. Sedan några år tillbaka finns det två andra metoder att tillgå, operationer görs nästan aldrig. Den vanligaste och mest smärtsamma metoden heter Xiapebehandling. Den går ut på Xiapex injiceras i den hårda bindvävssträngen i handen, ej senan. Den verksamma substansen är ett enzym som bryter ner kollagenet i strängen. Läkemedelskostnaden per injektion är för närvarande cirka 6 000 kronor. Då är det positivt att bo i Svedala kontrasterat USA. Via mitt frikort behövde jag bara betala bensinen till och från Linköping.

Jag fick beskedet om Xiapexbehandling den 2 juni och fingersträckning den 5 juni. Dessvärre sammanföll det datumet med min inplanerade Skottlandsresa. Jag ringde återbud och hoppades att inte återbudet  skulle innebära 1 års väntan. Turen stod mig bi via ett återbud som någon annat lämnat. Det innebar att jag fick ett tidigare datum än det i juni.

Jag bilade i ett konstant olycksbådande regnoväder till Norrköpings syskonstad. Linköpings lasaretts nya parkering fungerade klockrent; man betalar bara för den tid som man varit på sjukhuset. Jag var i god tid innan min bokade tid klockan 16.50. 30 minuters försening i sällskap med 10 goa gubbars sällskap var lika trevligt som deprimerande. Flera av dem kom ut som skadeskjutna vitryssar. Den ena höll på dö utav smärtorna från de 10 nålsticken i fingrarna, den andre höll på att kollapsa, den tredje för chockad för att överhuvudtaget kommunicera. Utifrån att jag dels är spruträdd, dels är oerhört känslig för all typ av smärta var deras mardrömshistorier inget jag ville höra innan jag själv skulle träda in i mottagningsrummet.

Sköterskan fick dock hålla mig i armen samtidigt som hon masserade densamma. Visst gjorde det ont, men inte lika smärtsamt som jag hade förväntat mig. Alla som tagit dessa sprutor var tvungna att vänta i väntsalen runt 30 minuter innan man fick åka hem. Anledningen stavades allergiska reaktioner från den starka bakteriesprutan. Jag uppvisade inget av de 376 varianterna av  allergiska reaktioner. Det tog mig 35 minuter att bila hem till Norrköping för att andas ut. Det blev en kortvarig utandning då fingret dels svullnade upp, dels fluktuerade mellan lila och röd.

Dagen efter var fingret  kallbrandsrödblå, helvetisk öm och betydligt mer svullen än dagen innan. Jag avbokade kommande två squashmatcher utan att tveka. Att hålla i ett rack i detta dysfunktionella tillstånd kändes inte på något sätt naturligt. Samma dag ringde jag för säkerhets skull upp Linköpings lasarett för att fråga om detta var vanligt eller inte. De sa att det var helt i sin ordning.

Fas två fyra dagar senare bestod utav att fingersträcka mitt sargade finger. Första steget i den processen var en härlig bedövningsspruta vars innehåll aldrig tycktes sina. Läkaren satte nålskrället på 200-300 platser i min hand. Jag fick därefter ligga kvar på britsen tills bedövningen verkat fullt ut. Den lakoniska kvarten kändes snarare som 35 minuter. Jag visste ju vad som komma skulle, det vill säga med våld trasa sönder senorna i handen. Sköterskan fick återigen hålla och massera armen samtidigt som läkaren knäppte och knackade ut mitt krokiga finger. Det fanns inte en chans i världen att jag smygtittade på läkarens brutala kamp mot det krokiga fingret.

Efter den kroppsliga misshandeln sa läkaren att det skulle krävas dagliga träningsrutiner eftersom han inte kunnat sträcka ut allt. Jag fick därefter en ritning som visade mig hur jag skulle ta mig till sjukgymnasten. Efter att gått fel två gånger kom jag in på direkten till en snäll arbetsterapeut. Sköterskan som satt bredvid förordade plastskena, medan den jag hade tyckte handske vore ett bättre alternativ. Kompromissen blev till sist handske med extra stöd. Smolket i bägaren var definitivt att jag var tvungen att bära denna otympliga tygtingest med dragkedja från nu till på onsdag. Utifrån tidigare information var det bara på nattetid som handske eller skena skulle på. I och med nya riktlinjer så skulle handsken vara på hela dygnet runt, punkt slut. Jag fick en ny tid hos sjukgymnasten där vi dels skulle se hur fingret fungerade, dels gå igenom övningar som jag var tvungen att göra dagligen.

Att köra hem till Norrköping kändes inte helt klockrent, men det gick till sist att manövrera bilskrället från punkt A till punkt B. Att ekipera mig och gå på toaletten tillhörde numera inte alls de enklaste saker; det var som att vara barn på nytt. Efter någon dag tog jag som hastigast av handsken och såg till min förfäran att fingeruslingen nästintill var rak, dock kunde jag inte böja på fingret. Den stora blodblåsan som uppstått efter sprutor och fingerknäckningar tryckte jag splatterfilmiskt bort. Att sova med handsken var inte alls så  farligt som jag trott från allra första början.

En vecka senare drog hela familjen till Linköping. Målet var att få adekvat information om dylika övningar för mitt finger. Sjukgymnasten på Linköpings lasarett var väldigt snäll och svarade kunnigt på mitt flöde utav konspiratoriska frågor. Jag undrade bland annat om det inte var bäst i alla fall att ha på handsken även på dagen. Hon berättade då, att om fingret vill kröka sig igen så spelar det ingen roll vad man gör nu. Det viktigaste var att göra de 5 övningarna 4-5 gånger per dag samt att ha på handskskenan på natten. Visst var fingret fortfarande gulaktig och svullen, men den såg onekligen relativ rak ut. Det ömmade lite, annars hade jag ingen nämnvärd smärta.

Två veckor efter besöket hos sjukgymnasten så ser fingret fortfarande rak ut. Några smärtor känner jag inte; dock skulle jag kunna göra flera av de övningar som jag blivit ombedd att göra 4-5 gånger per dag. Fingret är fortfarande missfärgat, visste jag inte bättre så hade jag gissat på att det är på väg att ruttna bort. Enligt läkarna kan det ta över en månad innan detta försvinner. Jag är väldigt nöjd med hur sjukvården har hanterat detta. Trevlig, strukturerad och kunnig personal var det jag möttes av.

Continue Reading »
No Comments

En show med djup i – Under ytan

Mårten Andersson har jag sett titt som tätt, men aldrig riktigt kunnat placera honom. Första gången jag konkret fann något att associera honom med var bara för något halvår sedan. Jag läste om att han klippt banden med alkoholen utan att vara alkoholist i ordets bemärkelse, utan mera att han kände för det. Mårten hade startat upp en klubb som hette Sober, där alla måste vara nyktra. Det tyckte jag lät provokativt och spännande utifrån hur de nordiska sociala koderna praktiskt fungerar.

När jag såg att han skulle besöka Norrköping bokades biljetterna på stubinen. Av någon outgrundlig anledning kände jag för att dra dit själv. Efter ett nästan två timmar intensivt squashpass blev det ett soffläge i någon timme. I detta rigor mortis tillstånd var lusten att se föreställningen nästintill obefintlig. I vilket fall som helst cyklade jag ner till Skandiateatern i ett osedvanligt kylslaget ”Peking”. Jag valde läktaren före ”framför scenen” och självklart platsen allra längst bort till vänster. Dock såg jag Mårten och scenen väldigt bra i ett nästintill slutsålt Skandiateatern.

Mårten byggde snyggt upp sin enmansdramaturgi genom att varva roligt med gravallvar. Han berättade kronologiskt från barnsben till nutid hur han alltid känt sig aningen utanför. Denna tomhet fyllde han senare med bekräftelsekickar som kvinnor, alkohol och party samt oändligt med karriärboostar. Trots det på ytan spännande singelmacholiv upplevde Mårten att han ville bryta med det liv som han levde, han visste inte bara hur.  Trots sin livsambivalens förträngde han impulserna och fortsatte som förut. Utåt sett var han glad och levde efter devisen ”allt blir bra”. Innerst inne brottades Mårten med en skev trygghet och massor av ångest.

Mårten strategi var att försöka skratta bort känslorna, bara ha kul och hålla skenet uppe. Han levde för stunden via små doser av rus. Det hjälpte föga eftersom tomheten, ångesten och känslan av värdelöshet successivt blev värre. Han upplevde själv att han höll på att gräva sin egna grav, men orkade inte då förändra sitt liv. En av källorna till livsstilsbytet var när Mårten varit stupfull och hamnat i vattnet. Han berättade att han var en hårsmån från döden den dagen. Han insåg att alkoholen var en bidragande orsak till hans mående och beteende.

Alkoholnedtrappning och terapi var två verktyg som Mårten använde sig av för att komma underfund hur han skulle ändra sitt liv. Efter många psykologisamtal insåg han att han led av ”Alfons Åbergs syndromet” det vill säga anammade ”ska bara strategin” istället för att ta itu med problemen. Mårten började läsa på om alkoholens destruktiva sidor där väldigt många blir introverta och hämmade istället för att orka jobba med sig själva; alkoholen blir en ständig flyktväg. Trots en bättre insyn i sitt leverne, meditation, bättre träning och mindre alkohol hamnade Mårten i en depression.

Det ledde till mera terapi och antidepressiva tabletter som han sedermera lade av med. Under den själsliga läkeprocessen insåg han att han måste lägga ner alkoholen på obestämd tid, men inte längre än 60 dagar. I Sverige dricker vi oss fulla för att våga vara oss själva menar han på. Något Mårten tror beror på jantelagen: det är lättare att vara som andra än att vara sig själv. Mårten inspirerades utav fraser som: ”vad är det värsta som kan hända” eller ”inte bry sig så mycket vad andra tycker”. De 60 dagarna blev till ett halvår och idag har han varit helt nykter i 14 månader. Mårten utesluter inte att han kan ta ett glas vin till maten eller någon öl i framtiden, men för tillfället finns det inget behov av rusdrycker.

Helt ärligt menar han på att han aldrig någonsin mått bättre. Han är  oerhört mer närvarande, en mycket bättre lyssnare och flyr inte längre från sina problem. Hans terapeut sa att han skulle fylla sig med själ istället för kortsiktiga bekräftelsebomber. Han utövar numera meditation, tar långa promenader och börjat utmana sin komfortzon genom att dansa, se på fotbollsmatcher det vill säga det han gjorde med alkohol förut gör han numera utan alkohol. Att stanna upp och sluta fly genom att bland annat sluta med alkohol har inte varit lätt, men definitivt värt det. I och med att han slutat fly finns det idag ingen skit som kommer upp till ytan.

Jag upplevde de 110 minuterna som en berg och dalbana av tragik och eufori. Jag föredrog det gravallvarliga, då vissa skämt var relativt standardroliga, men helheten hade aldrig blivit så bra som den blev utan de båda kontrasterna. Mårten skämtade och drev om allt och alla, oavsett kultur och bakgrund, danskarna fick dock ta mest stryk. Den öppenhjärtiga livsutlämnande berättelsen fick nog många i publiken att börja sätta vinet eller ölen i halsen och eventuellt börja nysta i sitt egna leverne. Den mörka baksidan av showbiz som Mårten beskriver är inte den versionen många individer vars dröm varit att leva det liv Mårten levt inte ens funnits på kartan. Jag hoppas att hans ambition att väcka tankar smittat av sig till andra som sett denna tänkvärda show. Att desperat jaga lyckan med alkoholruset som närmaste kompis är ingen bra kamratskap i vare sig det korta eller långa perspektivet.

Jag själv kände igen mig i mångt och mycket av vad Mårten beskrev hur alkoholen fungerade för honom. Han menade på att han inte hade minnesluckor utan snarare minnesbilder, något jag lätt kan identifiera mig med. Utifrån otaliga sådana upplevelser borde han för länge sedan tagit sitt förnuft till fånga, precis som jag borde gjort. I mitt fall blev det Väsby Rock 2014 i kombination med för mycket alkohol som blev den utlösande faktorn till att sluta med ”det grabbiga drickandet”.

Numera dricker jag måttligt, hellre mindre än mera. Jag förebygger detta normbrytande med att förklara för andra att jag inte ger mig in i dessa alkoholdimmorna något mera, något som allt som oftast är svårare än man tror. Jag vill veta vad jag gör under kvällen, och få ut mera av densamma, precis som Mårten gjorde handlar det att gå utanför sin komfortzon. Det är helt enkelt inte nödvändigt att ta 3-4 öl på After worken. Istället kan 1-2 stycken räcka eller i bästa fall ingen alls. Det fungerar utmärkt att inte ha 2-4 kylskåpskalla öl per dag under utlandssemestern med familjen.

Mårten Andersson var 19 år gammal, fick han jobb som ungdomsreporter på Sveriges Radio P3:s Signal. Knappt ett år senare blev han rekryterad av den relativt nystartade tv-kanalen ZTV. Där jobbade Andersson i fyra år som framför allt programledare och reporter men även som redaktör och producent. Arbetskamraterna hette bland annat  Kristian Luuk, Henrik Schyffert, Per Sinding-Larsen och Peter Siepen.

1998 började Andersson som programledare på TV3 och var bland annat nyhetsankare för TV 3-sporten. Under de tre åren på  TV3 jobbade han parallellt på P3. Denna gång med samhällssatiriska programmet Pippirull. Andersson har senare sagt att han länge hade känt ett sug att skriva humor och att han i Pippirull fick ett kvitto på att han kunde det. Hans kontroversiella imitationer av Dr Alban och Mikael Persbrandt blev publikfavoriter och han valdes år 2001 ”Till årets manliga komiker” av tidningen Café och skivan ”Det e stabilt” Grammis-nominerades.

I samband med Pippirull började även Mårten Andersson att uppträda som ståuppkomiker. Debuten skedde på Norra Brunn år 2000, Andersson var inspirerad av den stand up han hade sett i England som ofta hade en råare, elakare ton än den svenska. När han 2004 grundade sin egen stand up-klubb: ”RAW comedy club” ville han att komikerna själva skulle få sätta ribban för hur rå humorn skulle få vara. RAW comedy club har idag breddat verksamheten och omfattar både stand up-klubb, tv-program, turnéer, management och bokningar av internationella komiker.

Continue Reading »
No Comments

Sällsynt matkreativitet

Jag har alltid lekt med tanken att själv vara den som hittar på nya smakkonstellationer och coola namn på pizzor. Det skulle definitivt vara spännande att få testa sig fram till kommande smaksensationer. Det är i mitt tycke ett under att inte fler pizzaägare gjort det. Kanske beror det på att de upplever att de inte behöver göra så, de tjänar pengar i vilket fall eller att de märker att de konservativa kunderna inte bryr sig nämnvärt? I vilket fall som helst är det minst sagt konstigt att det inte experimenteras mer än vad det gör.

Smaken är som baken, och vad man gillar och inte gillar är ytterst individuellt. Tyvärr tillhör jag kategorin som är lite tråkig då det kommer till att äta vissa produkter och testa nya matanrättningar. Jag avskyr alla former av svamp, och äter absolut inte vare sig kräftor eller räkor. Det mesta som kommer från havet dissar jag helt sonika, med undantag för torsk. Mina mer barnsliga kostvanor dränerar mina valmöjligheter att hitta nya smaksensationer.

Detta dysfunktionella matbeteende kan dock inte stoppa den mentala kreativiteten från att flöda. Bra råvaror skulle vara grunden för verksamheten där ekologiskt och närproducerat skulle vara självklara ledord. Jag skulle inte kunna stoppa in massor av kemikalier med syftet att bara tjäna pengar; det skulle vara emot mina principer helt enkelt. En god pizzasallad är självklart ett tillbehör som skulle finnas, men att inte testa andra ingredienser vore ett helgerån. Varför finns det inte fler varianter på sallader som skulle kunna passa lika bra som den som nu dominerar hela Sveriges pizzakultur.

När det kommer till ingredienser i sig så är det bara fantasin som sätter gränserna. Jag skulle testa varje grönsak, frukt, kött, sås, nöt, frön, baljväxt, krydda, ost som finns på planeten – och mixa dem. Att placera ett ägg på pizzeria är definitivt något jag skulle anamma på alla fiktiva glutenhärdar, även de glutenfria. Banan skulle få större utrymme precis som parmesan, chili, potatis och ris. Pizza för säsong, Sveriges starkaste, Östergötlands fruktigaste, världens sötaste, Norrköpings matigaste och så vidare skulle vara epitet att gå efter.

Varför måste pizzor vara runda? Mina skulle kunna vara fyrkantiga, rektangulära, hjärtformade eller något annat spännande format, vilka skulle implementeras till något passande tema. Sådana skulle kunna vara filmgenrer, politiska, humor, speciella dagar, konst, kändisar, nyheter, historia.

Norrköping fullkomlig svämmar över av pizzerior, varav de flesta är riktigt bra. Dock är urvalet ganska likartat trots ett brett urval. Det borde ju snarare vara helt tvärtom; säkra kort som varvas med egna vetemjölskreationer utifrån ett konkurrens perspektiv. Mitt favoritställe är och har alltid varit Vesuvio. Deras Pinoccio är schizofrent god där den väl tilltagna pizzans gyrossås är kronan på verket. Det finns väl en god anledning  till att de dels funnits kvar så länge som de gjort med samma ägare, dels att de fortfarande attraherar  massor av Norrköpingsbor.

Visst är pizzorna i Italien goda, men ibland kan det bli för mycket knäckebrödskänsla över de vedugnsbakade tingestarna och på tok för smaklöst. Jag har varit i många andra länder och ätit pizza såsom USA, Australien, Thailand, Tyskland, Frankrike, men de svenska upplever jag ändå som de allra bästa på flera plan. De är de mest varierade, de största, de mest smakrika, de matigaste, störst utbud, mest prisvärda och dessutom billiga. Jag är väl medveten om att kvaliteten på ingredienserna inte är de bästa exempelvis skinkan som troligtvis är ekorre eller känguru, men en tvättäkta Vesuvio slår ändå det mesta som produceras utomlands.

För någon månad sedan blev jag rekommenderad utav en jobbarkompis att besöka en nyöppnad pizzeria som satsade på kvalitet och nytänkande. Stället ligger på Petter Swartzgatan 26 och heter Pizzeria Massimo. Jag tog tillfället i akt prata lite med mannen bakom disken tillika ägaren. Han har jobbat som kock och rest runt Italien med syfte att inspireras i sin jakt att utveckla pizzabagaryrket. Hans ambition är att sätta sin egna prägel på varje ny skapelse han gör. Trots den lite mera lyxiga touchen är pizzorna inte vedugnsbakade, något jag tycker är riktigt bra då jag upplever de som godare.

Jag beställde deras ”veckans pizza” som bestod av: husets tomatsås, gouda ost, mozzarella ost, parmesan ost, bria ost, gorgonzola ost, grekiskt feta ost, ruccola, chili & vitlöks olja. Den var över förväntan: fräsch, delikat och aningen annorlunda. Via veckans pizza frodas kreativiteten;lammpizza, avokadopizza med flera är unika skapelser. Ska bli intressant och se hur Norrköpingsborna tar sig en pizzeria som tänker utanför boxen så att säga. I mitt fall så stannar tanken på egna pizzor endast på det teoretiska planet.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

15 januari, 2015 by

Pixel – Eskapism

I kölvattnet av skräcksuccén The Conjuring landade den ”sanna” historien om den besatta dockan Annabelle nyligen i biosalongerna. Historien är tagen från de ökända spökjägarna Ed och Lorraine Warren. De två inte med i denna berättelse. Skräckfilmer tillhör definitivt en topp 3 genre, dock är det svårt att hitta nya guldkorn. The Conjuring var av det guldskimrande slaget, det är inte Annabelle. Dockor är i min mening otäcka, och Annabelle är absolut skrämmande. Jag kan faktiskt inte förstå hur man ens kommer på tanken att sätta den i sin samling med barn i närheten. Själv växte jag upp med den onda docka ”Chuckie” på det glada 80-talet. En sak som är säker att den dockan rörde betydligt mer än denna. Det värsta är väl ändå att film en i sig inte är speciellt otäck. Skådespeleriet brukar väl i denna utnötta genre inte generera i någon Oscarsstatyett, men trovärdigt agerande av de inblandade var det inte. Skräckmanus är väl sällan helt genomtänkta; i Annabelle var den tunnare än dagens Norrköpingstidning. Manusluckorna, stereotyperna och horrorklychorna ligger tätare än Londondimman. Visst jag har sett betydligt sämre rullar, men efter den utmärkta The Conjuring var mina förväntningar på denna spinoff eller prequel högt ställda. De var inte enda källan till att jag blev gruvligt besviken på Annabelle – ett riktigt hafsverk.

Det var inte så länge sedan jag såg The Book thief med Geoffrey Rush. Nu dyker densamme upp i en rulle från 2013 kallad The Best offer. Den gemensamma nämnaren är att båda filmerna är oerhört sevärda och välgjorda. Det är de enda likheterna. Huvudkaraktären Virgil Oldman skildras plågsamt duktigt av Geoffrey Rush. Han är en excentrisk auktionsguru som själv samlar på konst och titt som tätt fejkar värdet för att hans kumpan ska köpa billigt för att sälja  dyrt. Han lever ensam med sin konstsamling och har aldrig förut varit med en kvinna. Han kommer i kontakt med en kvinna som vill sälja sina tavlor och andra antikviteter via Virgils firma. Kommunikationen sker till en början bara via telefon, men utmynnar senare i att de träffas face to face. Det blir upprinnelsen till en spirande kärlekshistoria, passion och besatthet. I samma hus hittar Virgil delar till en 1700-tals robot som anses vara snuskigt eftertraktad och dyr. Kvinnan och robotdelarna öppnar upp hans nyfikenhet på full gavel. The best offer är en film som det torde vara omöjligt att inte gilla, även för den mest action- och splatterstinna person. Värmen, mystiken och kemin mellan alla inblandade går nästan att ta på. Skådespeleriet är top notch precis som Roms autentiska miljöer. Ett lite udda mästerverk helt enkelt omgärdad av ett ett hyperintelligent manus.

Jag var inte alls överförtjust i de tidigare två filmerna. Då jag med dottern, hennes kompis och pappa begav oss ner till Filmstaden för att se tredje delen av fyra tittade jag om på del 1 och 2. Helt plötsligt fick filmerna en ny kostym vilket till stor del berodde på lägre förväntningar och mer fokus. Cineastiskt uppdaterad var jag ändå relativt skeptisk till en avslutande historia som de delat upp i två filmer. The hunger games mocking jay part 1 motsvarar inte min skepticism utan visar sig ha både en gnutta djup och ett kryddmått svärta. Jennifer Lawrence (1990, Louisville, Kentucky, USA: The burning plain, Winter´s bone, X-men first class, Silver linings playbook, American hustle) är som klippt och skuren för karaktären Katniss Everdeen. Första 30 minuterna är väl aningen sega, men sedan tar det sig, vilket inte säger mycket egentligen. Visst är det återupprepningar och visst är karaktärerna utmejslade sisådär, men jag underhölls dock av filmen i alla fall framförallt det visuella. Money talks och då är det cliffhangers som gäller. Då ungdomarna flockas runt filmerna är det ur ett ekonomiskt perspektiv en  smart strategi, men inte ur ett cineastiskt. Philip Seymour Hoffman hann dö innan The hunger games kunde slutföras. Denna utmärkta karaktärsskådespelare har förgyllt så många filmer, så även i denna.

Hobbit: the battle of the five armies tar vid var tvåan slutade. Ska man summera filmen så är titeln talande: krig, härar, krig och oändligt med soldater. Visst är det snyggt, välgjort och underhållande, men på tok för mycket av det goda. Parallellt har vi ju sett något liknande i Sagan om ringen. Sedan tycker jag att slutet blir som en uppgjord boxningsmatch; för enkelt, för simpelt. Fågeluslingarna och Gandalf är ju värre än var Jesus själv var. De behöver väl inga dvärgar, alver, människor eller dvärgar. Teamet hade kunnat fixat detta på helt egen hand. Sedan kan man ju tycka att det otroliga överläge dessa stridsdugliga orcher hade mot dvärgarna borde varit över på typ 7 minuter. Istället lyckas dessa varelser hålla orcherna stången i vad som upplevs som en hel evighet. Till deras räddning kommer till sist Thorin och hans följeslagare. Till och med Supermans krafter känns energilösa gentemot dessa minst sagt stridsdugliga dvärgar. Det hela blir inte trovärdigt utifrån att inget egentligen är trovärdigt alls, men i alla fall. Jag tycker inte heller att det blev så spännande som upphovsmännen troligtvis trott. Förutsägbart och långdraget är bättre ord för klimaxen. Men som sagt underhållning för stunden, men ingen värdig avslutning på denna überdyra trilogi.

Ben Affleck, förut ett rent hatobjekt, nu nästan en filmhjälte. Hur denna helomvändning skett spelar mindre roll. Numera spelar han adekvat trovärdigt, är med i toppfilmer och regisserar själv kanonrullar. Gone Girls bygger på en bästsäljande bok av Gillian Flynn. Det brukar inte alltid vara formeln för att även filmen ska bli bra. Nu har jag dock inte läst boken, vilket jag oftast ser som något positivt då det är lätt att falla in ”jämförelsefällan”; ett krig man sällan vinner. Nu kan jag istället koncentrera mig på historien helt utan referenser förutom att filmen fått överlag väldigt bra kritik. Gone girl är utmärkt regisserad av David Fincher som ligger bakom filmer som Fight club, Seven, Zodiac, The game och The girl with the dragon tatoo. Ben Affleck spelar Nick Dunne vars fru tycks vara spårlöst borta. Vi får följa Nick och hans samarbete med polisen. Då hans fru Amy är en kändis och har föräldrar som är snorrika tar de mycket hjälp av media för att hitta hans fru. Efter några dagars smekmånad vänder vindarna och Nick får den otacksamma uppgiften av media att agera syndabock för att ha mördat sin egna fru. Hon spelas för övrigt  förträffligt av Rosamund Pike (1978, London: Die another day, Pride and prejudice, Wrath of the titans, Surrogates, Jack reacher). Gone girl klockar in på 2½ timmar, lite för lång skulle jag vilja påstå. Filmen vimlar av myriader av manushål utifrån denna katt och råtta lek  och ett adekvat detektivarbete.  För mig är oförutsägbara slut en ovanlig syn, men en välkommen sådan. Detta slut gillar jag dock inte; irrationellt och idiotiskt – tyvärr. Jag måste tillstå att jag ändå gillade filmen, men så bra som kritiker och olika betyg gett sken av var den inte.

Denzel Washington har alltid tillhört mina favoritskådisar, trots att många tycker att han spelar om samma roll igen och upplever honom som intetsägande. Det är sällan man ser honom göra en dålig insats, och han onekligen fingertoppskänsla när det gäller att hitta sevärda filmer att medverka i samtidigt som genrerna är blandade.  I The Equalizer gestaltar han Robert McCall en man med många strängar på sin lyra eller en Batman utan dräkt. Mannen med det mystiska förflutna jobbar på en byggfirma, coachar en av de anställda till att bli vakt. Han bor själv hemma, sover självvalt ytterst lite, men läser desto mer och tycks ha OCD. Hans terapi blir att under natten sätta sig i ett lokalt fik, för att läsa och dricka te. Där träffar han på den den olycklige prostituerade Alina som han börjar prata med. Dessa möten är inledningen till hans enmanskamp mot den ryska maffian. Jag får samma vibbar för denna rulle som för Taken 1. Båda är överdrivna såklart, båda är nästintill skottsäkra, men ändå är de riktigt bra actionfilmer. Visste man inte att detta var en actionfilm så skulle detta kunnat vara ett drama utifrån de första inledande 30 minuterna. Det gillar jag, bra uppbyggda karaktärer, inte bara actionscener från start till mål. Brutalt våld, korruption och moral  filmens tre grundbultar i symbios med den tystlåtne huvudkaraktären. Jag gillar också kemin mellan den prostituerade Alina och Robert, det känns äkta. Filmen är över två timmar lång, men känns som 97 minuter det vill säga att historien är bärande hela vägen.  Självklart finns det luckor i manuset och Robert McCalls snabbtänkthet och slagsmålsduglighet är av superhjältekaraktär. Vill man analysera amerikanska actionfilmer blir det knappt någon tio-i-topp-lista om man ska tänka utifrån ett realistiskt perspektiv.  Antagonisten i filmen Teddy spelad av Marton Csokas är också en vitamininjektion. Jag gillade verkligen vad jag såg. Denzel Washington har återigen visat var skåpet ska stå.

Continue Reading »
No Comments

Pappa, jag och brorsan

Min pappas vädjande ögon blev katapulten som sammanfogade min far, min bror och mig i vår nytvättade svarta Hyundai en  solig lördagsförmiddag. Mitt primära uppdrag låg i att återskapa det förflutna till min pappa vars uppväxt skedde i Lindö. Det blev en guidad tur fyllda med kända som okända anekdoter. Lindö båthamn, fotbollsplanen, släktingars hus med mera var några ställen vi stannade på. Orten är en villaförort omkring fem kilometer nordost om Norrköping. Orten är uppdelad på Abborreberg, Berga, Rönntorp, Långtorp samt Lindö en yta av 3,2 km

I och med att pappa aldrig sällat sig till kategorin modeikoner så hjälpte jag och brorsan på traven genom att lotsa honom genom skodjungeln på XXL-sport. Det blev till sist ett par bekväma och snygga gympaskor som inhandlades. Vi passade därefter på att ögonshoppa på El-giganten. Förmiddagen avslutades med en lyxig lunchbuffé på Ghandi. Det blev helt enkelt en toppendag, något vi definitivt måste göra om lite oftare.

Ridning med proffs

Jag tog Hanna, Frida och Hannas klasskompis Kajsa till min kompis tjejs Lindas stall. De fick vara med hästen Moses som enligt Linda hunnit bli 25 år gammal och väldigt van vid barn. Först borstade de hästen tillsammans för att lära känna den sedan var det dags att kläden gamle besten. Först ut i hagen blev Frida, sedan Kajsa och sist ut Hanna. Alla ungarna fick känna på när Moses började trava, något som både gladde och skrämde. Själv satt jag på tryggt avstånd från hästbestyren med en undangömd liten lösgodispåse.

Hästflugor ett gissel, men fäbromsar klasser värre. Boskapsbromsen som den egentligen heter är en stor broms med en längd på mellan 18 och 25 millimeter. Till skillnad från vissa andra bromsar så flyger den ofta med ett högt brummande ljud. Hos honorna är mundelarna omvandlade till bladlika stiletter, och med dem biter de hål på huden hos däggdjur.

Betten är därför ytterst  smärtsamma. Honan suger främst blod på kreatur, mer sällan på människor. Flygtiden är från juni till och med augusti. Larven lever i jord eller vatten och är ett rovdjur som livnär sig på insektslarver och maskar – otrevliga varelser helt enkelt. En klar orsak till varför vi aldrig kommer att skaffa oss hästar.

Väsby Rock 2014

Den strävsamma trion bestående av Mats Widholm, Johan Nordström och Stefan Hammarström bytte förra årets lokala Skogsröjet mot en annan hårdrockfestival nämligen Väsby Rock. Detta  var andra gången denna begivenhet gick av stapeln, men första försöket som två-dagars-festival. Till skillnad ifrån ovannämnda skogbeklädda festivaler samsas Väsby Rock med grå betong, smutsig betong och ännu mera betong. Miljonprojektvyerna delade plats med den amerikanska drömmen: shoppingpalatsen.

De två scenerna var placerade på en fotbollsplan mitt emot varandra. Att man som besökare kunde dra nytta av den finklippta gräsmattan var lika  genialt som behagligt. Vi hade för första gången i vårt liv betalat extra för att få varsitt backstagepass. Det primära syftet var att mingla med våra hårdrockande idoler. Nackdelen var att det var lika dyrt som på resten av festivalområdet, något vi i vår enfald trott skulle vara precis tvärtom.

Vi unnade oss att bo två nätter på Scandic hotell i Upplands Väsby med deras traditionellt underbara frukost. Till skillnad ifrån från Skogsröjet och Sweden Rock Festival låg musikbetoningen på melodiös hårdrock. Första dagens absoluta höjdpunkter var för mig var Degreed; dels för de bara är bra, dels för de är hungriga och anti-gubbiga. Treat levererade som vanligt, och det blir bara uppenbarare för varje år som går att de utifrån senaste plattan borde släppa minst en platta till på grund av att ”Coup the grace” utklassar allt annat som kommit ut på 2000-talet i genren melodiös hårdrock

Tyvärr blev jag aningen seg och somnade till på gräsmattan – invid båset med dylika vaktkonstellationer. Detta visade sig vara en usel idé då jag blev utdriven från området genom att de tog bort mitt festivalpass. Jag missade At vance, husgudarna Pretty Maids, Candlemass samt Jorn. Ångesten dagen efter var minst sagt 100-procentig parallellt som mitt frukostintag var lika med noll.

I det ögonblicket formade sig motivationen att aldrig mera dricka så att något som detta aldrig sker mera.  Har visserligen sagt det förut, men en hög motivation är nyckeln till ett oönskat beteende. Hädanefter blir det full kontroll som gäller det vill säga inte blanda alkoholsorter i den mängd som gör att jag ballar ur.

Dagen efter så såg jag varenda konsert som innehöll musik vilket var ytterst befriande. House of lords, TNT och Europe var de som höll ställningarna bäst och längst. Europe gjorde för övrigt en toppenspelning där Tone Norum gästade precis som basisten i H.E.A.T. Konserten var den första någonsin på Upplands Väsby mark efter att de åtnjutit internationell hårdrockstatus. Helhetsintrycket av festivalen blev att vår trio fortfarande föredrar ett adekvat campingområde nära spelningarna i skogen, inte i betongdjungeln. Annars var det bekvämt för besökarna med två scener mitt emot varandra omgärdad av fotbollsklippta gräsytor.

Staffan Hellstrand

Stefan Hammarström och min husgud Staffan Hellstrand äntrade Söderköpings kommungränser. Platsen för hans akustiska uppträdande skedde i de intima lokalerna på Bondens. Med oss vid bordet hade vi Magnus Larsson och hans tjej. Vi passade på att äta innan konserten inleddes. Mannen är en levande anekdot och förmedlade sina egenupplevda berättelser på ett underfyndigt humoristiskt sätt.

I mitt och Steffes tycke är den mannen lika underskattad som Håkan Hellström är överskattad. Han rev av nya som gamla godingar som ”Du går aldrig ensam”, ”Underbarn”, ”Fel sida av vägen” och ”Ingen ska få andas”. Självklart spelade han låten som alla kan: ”Lilla fågel blå”. Det är dock synd att så många svenskar nästan bara kan nämna den låten när det finns 50 låtar till som är minst lika bra.

Efter 1½ timme var det trevliga slut och då passade jag på posera med vår karga hjälte. Kände mig manad att fråga om nästa platta kommer att dofta lika mycket country som han senaste. Hans svarade att så inte kommer att vara fallet, utan det blir pop som gäller med samma klassiska melodiådra som förut, något som undertecknad saknade på senaste plattan från 2012: ”Staffan Hellstrand”.

Familjen i Dubrovnik

Bad, sol, kultur och miljöer att döda för var faktorer som fick oss att välja denna anrika stad.  Vi hade sju dagar till vårt förfogande att utforska Dubrovniks omgivningar och innanmäte. Staden är känd för att vara ett solsäkert näste. Det visade sig vara en sanning  med modifikation för vår del under denna resa, då två dagar präglades av skyfall, blixtorgier och oändligt med åskmuller. Även i ett sådant dysfunktionellt väder fanns det guldkorn att hämta ur. Barnen tyckte det var jättespännande och det öppnade parallellt upp för längre siestor i vår ytterst trivsamma lägenhet.

Maten vi åt bestod mest utav pasta och pizza, dels för det mest fanns sådana hak, dels för att familjefriden skulle hållas så intakt som det bara var möjligt. Bolognese och Carbonara var de pastarätter som Hanna och Frida varvade mellan. Pizzorna var generellt sett både stora och goda. På vissa restauranger serverades bläckfiskburgare något ingen av oss tyckte lät speciellt upphetsande.

Staden i sig var helt fantastisk insprängd mellan två vikar, mot kala, grå berg som står i effektfull kontrast till det blå havet. Turister från hela världen flyger hit för att besöka en av de bäst bevarade städerna från Medeltiden. Längs den marmorklädda gatan Stradun ligger caféer, restauranger och affärer varvat med historiska byggnadsverk. Det är knappast en tillfällighet att världens dyraste tv-serie ”Game of thrones” upprättat en bas i staden. Från säsong två är Dubrovnik platsen som föreställer ”Kings landing” i serien. Jag passade på att gå en lång ”Game of thrones-tour” som var helt sanslöst intressant.

De pittoreska gränderna, de terrakottabeklädda hustaken och det azurblå adriatiska havet förförde oss fullständigt. I Dubrovnik möts nytt och gammalt på ett naturligt sätt. Kyrkor, palats och befästningar i Dubrovniks gamla stad är väl bevarade och tar andan av besökarna med sin skönhet. Vädret till trots blev det bad fem dagar utav sju till barnens glädje. Även om jag ser mig lite som en badkruka så blev det oväntat mycket bad för egen del. Upp på Stadsmuren kan man gå runt hela Dubrovniks gamla stad. Muren är strax under två kilometer lång, upp till sex meter tjock och som mest 25 meter hög.

Det enda smolket i bägaren var att vi missade den magnifika utsikten från berget Srd som man tar sig via en linbana på tre minuter. Vi tänkte ta den första dagen, men sköt upp det hela veckan tills det dåliga vädret omöjliggjorde en färd upp och ner på denna adekvata turistfälla. Sju dagar var bra, men sex dagar hade varit optimalt; Dubrovnik är ju inte precis New York, och är vädret lite taskigt så blir det genast svårare att hitta på saker som hela familjen tycker om.

Första gången i ”Munken in the park”

Jag och grannkompisen Jonas Andersson strosade ner till Munken in the park dag 1. Vädret var inte av denna värld det vill säga osvenskt och gradantalet dallrade runt 30 graders strecket. För vår det blev det en akustisk Tomas Di leva som startade kvällen. Jag har sett människan 3-4 gånger, alla gånger med ett band till sitt förfogande. Di leva kommer i mina ögon mera till rätta med en elektrisk repertoar än detta på tok för lågmälda och intetsägande uppträdande.

Dagens överraskning var lokala 23 till, några jag borde varit insatt i då jag gillade och gillar den typen av musik. Jag kom på mig att inte kunna en låt, men däremot lät dessa för mig okända alster riktigt bra och tight. Soundtrack of our life har aldrig tillhört mina favoriter och när Ebbot  Lundberg själv fick chansen att lufta sin kreativa ådra blev det ännu mera intetsägande. Det spelar nog ingen roll ifall jag blir torterad med syfte att nynna någon av hans eller bandets låtar eftersom jag aldrig skulle komma ihåg dem.

Efter att gått runt serveringsborden typ 80-90 gånger med en cider eller öl i handen mötande folk som  jag inte sett på 10 år var det dags att avrunda kvällen. Coole Jonas drog till Wasa medan tråkiga Mats traskade hemåt. Det var helt klart en trevlig kväll, men betydligt trivsammare när folket var mindre påverkade av alkohol i början än i slutfasen. Det märks ganska tydligt när man själv var oerhört städad.

Heldag i Vadstena

Vårt primära mål denna ytterst varma dag var att ta sig till Slottsgården tillika Leksaksmuseet där en kompis till Maries man hade sin fotoutställning med en kollega. Utställningen var karg, vacker och aningen udda. Temat var skrotbilar som var på väg att förenas med naturen igen. Frank Anebrands foton doftade metall och urskog. I samma lokaler låg som sagt Leksaksmuseet. Denna plats var ett härlig ställe att vistas på i en 30 minuter. Välgjort, smakfullt inrett, intressant och varierat genomsyrade lokalerna och dess innehåll.

Vi hade sedan hela dagen på oss att strosa runt denna helt underbara småstadsidyll.  Sensommarvädret var som gjort för att  gå med bar överkropp och glasögon. Det blev dock inga mera museibesök, men istället en långpromenad utmed  strandpromenaden där bland annat Klosterområdet passerades. Vi käkade på toppenstället ”Mat från Köket” och avslutade på förföriska  Glassmagasinet. Vadstena är onekligen en pärla att fördriva tiden på, synd att vi åker hit så sällan bara.

Största Ginza beställningen ever

I och med att jag är en hängiven Spotify lyssnare och varje månad betalar 99 kr för den näst intill optimala underhållningstjänsten så är det lätt att vackla utifrån att beställa flera CD. Vad är det som driver mig att lägga pengar på dessa musiktingestar, när nästan alla av dem finns på Spotify? Det är också ytterst sällan en skiva rakt igenom är bra, utan betoningen ligger i bästa fall på 4-7 låtar. På Spotify är det på ett miljövänligt sätt väldigt enkelt att adda 4 bra låtarna och skippa resten.

För att överhuvudtaget kunna  legitimera  detta gigantiska inköpet så väntade jag in Ginzas stora rea. Min väntan omsattes senare i ren skär besatthet. Jag mailade till dem ett antal gånger, med svaret att de inte visste när en sådan skulle ske. När jag nästan gett upp hoppet dök den till sist upp. CD för 149 kr var nu nere i 79 eller 99 kronor, vilket för mig kändes betydligt rationellare att handla. Min skivlista under dessa 9 månader sedan förra köpet hade växt till sig onaturligt snabbt och var nästan plågsam att skåda. Jag skippade toppenalbum som skulle komma ut om några veckor, dessa 15 fiktiva hamnade på en speciallista, där en beställning på 20 plattor låg i bagaget.

Slutsumman hamnade på härliga 7800 kr med musik såsom: Miss Li, Leona Lewis, Escape the fate, Lacuna coil, Savatage, Zeromanccer, The Intersphere, Pop evil, Epica, Dynazty, Audrey Horn, Anberlin, Magnum, House of lords, Brother firetribe, Within temptation, Delain, Volbeat, Ring of fire, Iron mask, Anubis gate, Bigelf, Seven, H.E.A.T.  Resterande som inte fanns på Ginza beställdes via Music by mail för med grupper som Days of jupiter, Skagerack , Fatal force, 7th Heaven, Jet trail, Saliva. Tysk ordning och punktlighet är aldrig att förakta.

DV-filmer till DVD och USB

Vad går livet ut på? Jag har inget riktigt bra svar på den frågan, men måste väl tillstå att det är ens barn som får ta över stafettpinnen och den funderingen. I brist på annat kan de reproducera fornstora dagar där deras föräldrar inte hade rullatorer. Då jag tycker om att ta kort och filma så har det hunnit bli en hel del film under årens lopp. Dessa har överförts till VHS som numera genom att de bara ligger i en kartong är en skugga av sitt forna jag. Originalbanden finns dock kronologiskt kvar i kartonger. Jag gick ner till BGA-video för att kolla upp vad det kostade att överföra dessa till DV-band till andra bildkällor. 229 kr per band var dyrare än beräknat. Dessvärre hade de också ett pris på 429 kr per band vilket skapade förvirring i mitt ekonomiska sinne.

Var det snålheten som bedrog visheten eller helt enkelt det rationella tänkande som fick styra. Jag gick ambivalent på det rationella. I priset för 438 kr  ingick det  bild- och ljudförbättring samt att man fick filmerna på både DVD och USB. USB var bra utifrån att de kunde ha en bättre kvalitet än vad DVD samt att det gick att kopiera bitar från USB i fall man ville ge bort minnen till släktingar eller vänner.

Cirka 30 band fick slutnotan att skena till 12 500 kr. Vi blev väldigt nöjda med resultatet, framförallt barnen som dyrkade att se sig själva, katterna och allt annat från de var bebisar till nutid. Vi har ytterligare 20-30 band kvar, men det är en annan historia. Dock har jag inlett processen genom att öronmärka ett konto för denna kommande utgift där lite pengar successivt blir 12 000 kr.

En kontakt hjälpte mig också att ta tag i processen att på rätt sätt överföra den nya videokamerans SD-kort till en 2 gigabyte hårddisk som kan ses via ett nätverk på såväl tv som laptops. I nuläget har vi 8 SD-kort inspelade från 2012 till nu. Det är ett lite bestyr att notera vad varje filmsekvens innebär, men när det väl är gjort kan hela familjen enkelt gå in och titta på vad som spelats in från 2012 till det senaste SD-kortet.

Jobbet

3 veckor kändes snarare som åtta dagar och vips var man tillbaka på jobbet. Det är en otrolig livskvalité att åka bort någon vecka, men då bör man ha en vecka extra för att kunna hinna reflektera, beta av vardagssysslor samt varva ner ordentligt. Sista pusselbiten av att uppnå fullgod personaltäthet skedde via vår sjunde kollega Sandra som började sin anställning i mitten utav augusti. Det är härligt när en ny i detta fall också ung kraft tillkommer med ny energi och kompetens i bagaget. Sandra har för övrigt varit proffs i fotboll i bland annat Linköping och och Eskilstuna.

Teamet det vill säga andra delen av NP-center så som det skulle ha varit från projektets början i september 2013 är nu landsatt. Psykolog, arbetsterapeuter, lärare med flera huserar numera med vår chef på Sambyhovsområdet. Vår Afterwork bokades på Saliga Munken där vi åt fullskalig husmanskost. De fotbollsintresserad som för dagen bestod av Robin Everitt, Fredrik Larsson fortsatte kvällen med EM-kval matchen i fotboll mellan Österrike- Sverige. Det blev en verkligt trevlig helhetstillställning som trion avrundade på MAX när McDonalds oväntat var stängt.

Kattskrällena två år

Avlivningsprocessen avstannade i och med de tre livlinorna doftavgivaren, den tredje kattlådan samt att ta bort taken till dessa. Sudden kissar numera inte längre på vår kära hallmatta eller invid kattlådan. Frågan kvarstår; var det cocktaileffekten utav de tre strategierna eller var det endast en av dem som var huvudnyckeln till ett kissfritt golv?

Söndagen den 31 augusti var det dags att dels återse Dexters och Tussens mamma och deras syskon. den nya kullen bestod utav åtta rågulliga kattungar som endast var 5 veckor gamla. Sist när jag köpte katterna bodde de utanför Västra Husby, nu var det Östra Ryd som gällde. Efter detta trevliga besök hos Maria och Peter Anderson for vi vidare till Jonny Hammarström. Under dessa två timmar hade barnen knappt tid för sitt kära fika; att klappa de små var betydligt viktigare.

Den 27 september fyllde Dexter & Tussen två år. Det firades inte med pompa och ståt, utan med lite nyinköpt kattgodis samt en ny leksak som kontinuerligt pep när de lekte med den. Det subtila ljudet växte sig starkare efter varje tillfångaintagning, vilket gjorde att den snart hamnade i en kartong högt uppe på en hylla.

Jonny Hammarström visit

Jonny Hammarström är en av mina äldsta vänner tillika före detta fotbollsmålvakt i det anrika Vikbo IK. Det har genom åren blivit en Widholmsk tradition att årligen besöka Hammarströmsklanen i Östra Ryd. Dock har nya jobbtider och livspusslet i sig reducerat dessa obligatoriska trevliga sammankomster. Jag, Hanna och Frida passade på att ta en 3 timmars fika hos familjen Hammarström när vi ändå var i faggorna så att säga. Det blev en trevlig fika i symbios med anekdoter från det förflutna och några från 2014 med stark betoning på 80- talet.

Accessoar shopping på nätet

Det fanns en period i livet där jag fick för mig att manliga axelväskor var aningen”gayigt”. Efter att ofrivilligt lånat en kompis sådan för 7 år sedan insåg jag såväl att det estetiska såsom det funktionella var 2-3 miljoner gånger bättre en en halvtaskig plastpåse. Att man dessutom kunde ha med sig massor av andra bra saker som antiperspirant, pennor, block, suddgummi gjorde inte saken sämre. Jag nätshoppade denna ögonsten på Zalando samt en riktigt snygg klocka.

Deras utbud är inte gränslöst, men inte långt ifrån. Det största problemet för mig var att välja väskusling. Deras priser är billiga, utifrån att det är märkesprylar det rör sig om, annars kan man nog tycka att 900 kr för en axelväska är väl tilltaget. Jag är dock djävulskt nöjd med inköpet och den tvättäkta snabba tyska servicen.

Hanna och Frida

Sommarlovet gick samma kvicka väg som den brukade. Helt plötsligt stod de inför en höstterminen som inleddes måndagen den 18 augusti. Discomoves på Norrköpings Danscenter inledde höstterminen onsdagen den 10 september och fortsatte så 12 gånger till.  En av gångerna fick liven gjuta liv i matchen och på läktarna på Parken mot Kalmar. Det hjälpte föga då den slutade 0-0. Frida har ännu inte riktigt hittat sin nisch, men sjunger varje vecka i Vånga missionskyrkans barnkör med sin kompis Nellie Lundberg.

Familjen samt Hannas kompis Tilde Smedberg inledde kvällen med att äta gott på relativt nyöppnade Terrassen Papa Grappa. Ägarna hade fixat till en supermysig uteservering invid Strömsparken. Klockan 18.30 var vi på plats i Vasaparken där norska Donkey boy inledde de två timmarnas musikunderhållning. Ace Wilder var fartigast och bäst med  Sveriges svar på brittiska svärmorsdrömmen  Rick Astley: Robin Stjernberg, som var oväntat bra.

NT-knatet gick av stapeln 10 september. Oväntat nog ville Hanna vara med detta år; förra året var hon totalt ointresserad. Jag hoppades att mitt löpande har ingjutit inspiration till att vara med, men det är  självklart ett väldigt löst antagande. Frida sprang in på 6:33 min. Fridas klasskompis Ida malmberg sprang in på utmärkta 5:19, Ellen Jarbman 7:25 min och Nellie Lundberg på 7:35 min. Hanna sprang hand i hand in på 7:13 min med Lina Skarin. Väldigt empatiskt gjort av henne att springa tillsammans med Lina Skarin som hade det tungt ute i spåret.

Inköpet av en Ipad förra året har lett till en oväntat kreativ sida hos barnen. Via appen Imovie skapar Hanna och Frida och deras kompisar på ett förhållandevis enkelt sätt nästintill professionella filmer/trailers. Tänk om Stefan och jag haft tillgång till detta när vi gjorde våra tidskrävande filmer om looserkaraktären Räckemyr.

Löss igen, vart bär det hän. För 10 år sedan var detta dysfunktionella problem, inget problem, numera har kräken implementerats in i vår vardag. Det utkommer fler löss-informations-blad än klasslistor, till och med mer utskick än från Kungsfoto, vilket är en prestation i sig. Återigen var det Frida som de små krypen tycks gilla mest av alla i familjen. Denna gång lyckades även Hanna bli delaktig i processen, vilket innebar en förlorad skoldag. Av någon anledning trots otaliga lössepidemier har undertecknad aldrig drabbats av dem. Om det beror på taskig musiksmak eller för mycket kemikalier i min hårgelé låter jag vara osagt. Lincin Schampo är halvdyrt, cirka 220 per förpackning, något som borgar för rikare aktieägare i det uppluckrade Apoteksmonopolet att köpa en större pool.

Skolfotorgierna har eskalerat. Barnen får numera ta foton första dagen i skolan, i bästa fall andra dagen. Oftast sker detta utan bra information att något sådant är i görningen med syfte att kunna förbereda barnen att klä sig någorlunda fotovänligt. Att pengarna styr hela fotograferingen råder det ingen som helst tvekan om, men att inte skolan stävjar denna forcering innan barnen ens hunnit fått schema eller annan information är pinsamt dåligt. Kungsfoto som ombesörjer denna digitala tjänst är såväl smarta som giriga. Har man tre barn i skolålder och inte massor med pengar på banken vet man vad man har att vänta på hösten utifrån ett ekonomiskt perspektiv

Hanna 11 år

Jag fick motvilligt ge mig när hela familjen vilja gick mot att ha födelsekalaset på McDonalds. Dock fick jag igenom att det endast var denna gång. Under veckan som gick modifieras festen till att vara på McDonalds till att endast beställa hem till de fem inbjudna. Hon fick bland annat: Monsters High Frankenstein docka, Katy Perry Platta, Koss hörlurar, Glitterpennor och en svart skrivtavla, pyjamas, trollerilåda samt 500 kronor i rena pengar.

De fem som Hanna bjöd in var de tre klasskompisarna Kajsa, Ebba och Freja samt kompisarna Tilde  och Lina. De fick välja varsin McDonalds meny som vi hämtade och chips samt muffinstårta som Hanna hade specialbeställt. Tjejgänget anlände runt klockan 13.00 och drog runt 17.00. Förutom att öppna deras presenter och kolla på DVD när Hanna var typ 2-4 år blev det Ipad-film-inspelning och tjejsnack som jag själv höll mig långt ifrån. Jag vill absolut inte veta detaljer om eventuella moppekillar som de lärt känna.

Familjefotografering i Folkparken

Jag hade samlat i ladorna för att under året bekosta Widholms första professionella familjefoto. Mannen som skulle lotsa oss genom denna bildprocess var Maries väninnas Fias man: Frank Anebrand. Vädret var som gjort av att ta dylika familjefoton. Frank visade sig ha ett bra handlag med barn och lyckades lotsa dem till väldigt bra poser och skratt. Vi fick fotona på ett USB med syfte att skaffa ramar till de bilder som vi väljer ut ska pryda vardagsrummet samt barnens rum.

Demokrati i Ektorp

Jag och min fru Marie traskade ner till vår vallokal som låg ett stenkast ifrån var vi bor. Vädret var som klippt och skuret för att vistas utomhus. Jag lade min röst på Vänsterpartiet från att de två senaste valen röstat på Moderaterna. Att jag lade min röst på de före detta kommunisterna beror på att jag verkligen ser hela processen med alltför högt vinstuttag som något som underminerar vårt samhälle, men ökar på segregeringen i skolor, vård och omsorg.

Har inget emot lite vinst i dessa sektorer, det är mera när det kommer till att riskkapitalister med endast avkastning i kikaren  vilka dysfunktionellt ritar om utbildning och vårdkartan i Sverige. Det gillar jag inte alls eftersom det dränerar vårt samhälle på tillgångar som skulle kunnat gått till något mycket bättre saker.

Allt detta måste bort; vi behöver bara lyfta blicken till våra grannländer Danmark och Norge för hur se hur de bortforslat kapitalism som inte hör hemma i ett välmående demokratiskt land med devisen  ”en skola för alla”. Tyvärr kom inte Vänsterpartiet upp i 8 procent, något jag tror de var ganska säkra på; 5.7 procent utav rösterna var ett bottennapp.

Tyska ikonerna Accept i Linköping

Jag, grannen Jonas Gustavsson samt Jarmo Kolehmainen tog bussen klockan runt 17.00 för att 50 minuter senare gå av i syskonstaden Linköping. Det primära målet var hårdrocksveteranerna Accept, det sekundära maten och den tredje faktorn deras svar på Norrköpings Kulturnatt: City of art.Vi traskade skyndsamt från Centralstationen till Linköping enda Indiska restaurang: Yogi. Utsökt mat, indisk öl och trevlig atmosfär borgade för en kväll fylld av holistisk livskvalitet.

Nästa  planerade steg skulle bli att röra oss i de kulturelitiska kretsarna runt City som anordnas i Linköping för 8:e gången. City Art Link är en heldag då en rad olika institutioner och enskilda kulturutövare ställer upp med olika arrangemang, utställningar, visningar och happenings. Dock tog matbesöket och ett sportbarbesök den beskärda del av tiden, vilket innebar att kultelitismen försvann ur vår agenda för kvällen.

Få band har influerat heavy-metal-genren så mycket som det tyska bandet Accept. De klassiska åttiotalsalbumen ”Restless And Wild”, ”Metal Heart” och inte minst ”Balls To The Wall” har inspirerat band i flera generationer. 2009 gjorde bandet en efterlängtad comeback och 2010 släpptes plattan ”Blood Of The Nations”. 2012 kom ”Stalingrad” och  i år släpptes äntligen det senaste studioalbumet ”Blind Rage”. Accept består av Wolf Hoffmann (originalmedlem), Peter Baltes (originalmedlem), Herman Frank, Stefan Schwarzmann och Mark Tornillo.

Mina förväntningar var relativt höga denna kvava lördagskväll. Det visade sig ur backspegeln att dessa överträffades med råge. Hörnstenarna var bra låtar, scennärvaro, spelglädje och bra ljud. Accept hann avverka 21 låtar på två timmar från klockan 21.00-23.00. Jag saknade dock låten ”Breaker”, samt låtarna ”Too high to get it right”, ”Bound to fail” från gudabenådade plattan ”Metal Heart”. Från det relativt nya plattan ”Blod of all nations” saknade jag obeskrivbart Acceptiga ”Bucket full of hate”. Detta var onekligen en petitess i sammanhanget eftersom konserten var en av de bättre jag sett på väldigt länge.

I mina öron blev det ”Metal heart” som fick ståta för mest gåshud under kvällens helt klockrena konsert. Det var mycket folk på konserten och blandningen mellan gamma/ och kvinna/man var anmärkningsvärd stor. Maten, sällskapet, West ham – Liverpool tittandet och konserten i sig gjorde denna kväll till en livskvalitetsdag där nästan alla sinnen blev tillfredsställda.

Borttappade lägenhetsnycklar

För något år sedan light-skällde jag på min fru Marie för att hon är slarvig. Denna gång hade hon lagt ifrån sig hemnyckeln. Vi letade febrilt efter den lilla metalltingesten, men utan konkret resultat. Då valde vi att inte göra något åt saken. För fem veckor sedan hade jag och Marie varit och storhandlat. Till vår gård är det en härlig bom som måste öppnas varje gång man ska köra in sin bil på gården. Jag sa åt Marie att nyckeln kunde vara kvar i bommen eftersom jag ämnade att inom 5 minuter köra ut samma väg igen.

Ett telefonsamtal som varade ett tiotal minuter fick mig att tappa bort denna vitala information. Jag körde helt sonika ut genom bommen utan att tänka på att våran husnyckel satt kvar i bommen. Det förde med sig att den var borta två timmar senare när vi insåg att den suttit kvar i bommen.

Det blev lappar med grannens telefonnummer på, förfrågningar och ett evigt letande. Även denna nyckel var spårlöst borta. Frågan var hur vänligt sinnad den person var som innehade vår nyckel egentligen var. Sista utposten blev vår kära polisstation. Då eländet inte fanns där ringde vi Ståhls för prisuppgifter. 2000 kronor för två lås som vår lägenhet innehar samt 5 nycklar blev kostnaden för våran oförsiktighet. I det senare fallet fanns det också bara en bov i dramat och det var ju jag själv. Nu borde risken för inbrott med de gamla nycklarna tillhöra det förflutna, förhoppningsvis lär man sig av misstagen.

Träning och tävling – en väg till hälsa?

Stadsloppet lördagen den 16 augusti, Bråviksloppet den 6 september och 50-jubiularen Lidingöloppet den 27 september låg på min löpningsagenda. Det var första gången Stadsloppet gick av stapeln med den nya bansträckningen där såväl start som mål skedde i City invid Filmstaden. Runt 2000 startande från första årets cirka 1200 stycken. Mina fyra antagonister som jag visste om var jobbarkompisen Fredrik Larsson, kompisen Joakim Andersson och Magnus ”AIK” Ström samt djuret träningsodjuret Matthias Magnusson. Kände mig klockrent vital, vilket var källan till den utmärkta tiden 49. 17 minuter på 10 km, utan att ta ut mig helt och hållet. Att springa en bansträckning två gånger brukar jag inte vara förtjust i fast under Stadsloppet fungerade det perfekt. Nära och kära och vänner fick chansen att under en timme se personerna de kände två gånger.

Jag har via mitt dysfunktionella immunförsvar blivit livrädd när baciller, hostningar eller nysningar som försiggår framför ögonen på mig florerar,  dessa är numera förenat med en ofrivillig oro. I mitten av augusti vet jag med mig att jag sa till mig själv, kollegor och kompisar att jag var kärnfrisk, och på ett mycket bättre sätt skulle tackla såväl, Bråviksloppet såsom Lidingöloppet samt träning inför dessa mål. Det gick två dagar efter det mantrat uttalats innan en halvhelvetisk nästäppa kom som ett paket på posten. Det medförde att jag fick ställa in det planerade  och välbehövliga 16 km träningspasset helgen 23 augusti.

Trots att jag inhandlade en stor och ytterst dyr förpackning av växtbaserade Sinupret Forte för att råda bot på det uppkomna, ville nästäppan/förkylningen inte släppa. Trots det valde jag att springa den planerade långlöpningen med Jocke ”Spurs” Andersson i Vrinnevi  torsdagen 28 augusti. För mycket buffémat från Chiliwok, squash  dagen innan mot monstret Lino Ferrari samt nästäppan gjorde passet  till ett helvete det vill säga de sista 6½ km, då jag lät Jocke springa själv på grund utav att jag inte kunde hålla tempot.

Låg efter dessa 17 km i soffan helt energilös samt svettades som en griskulting på natten. Frågan kvarstår hur farligt är det att springa med nästäppa? Något har ju letat sig in i den mänskliga kroppen,  något som dränerar en på energi. De flesta träningsmänniskor säger att det går utmärkt att trän bara inte näsinnehållet är grönt, att man har hosta eller feber. Jag ställer mig däremot väldigt frågande till hur bra det egentligen är.

Klockan 11.30 stod jag till sist på Bråviksloppets startlinje. Jocke Andersson och Robin Everitt var mina polare innan, under och efter loppet. Utifrån förra årets kollaps och årets virushärbärgering var mina förväntningar och mål knappt synliga. Mitt första mål var att ta mig runt, mitt andra att komma under två timmar. Ingen av de målen infriades dessvärre utan jag bröt loppet efter cirka 18.5 km. Det ligger inte i min natur att bryta ett lopp som jag dels betalat, dels tränat inför. Därför blev detta en ny erfarenhet för mig att bryta ett lopp, även den inte tillhörde kategorin positiva sådana.

Jag gick upp från 5:an till division fyra i Squashstegen. Fokuset låg dock inte på att gå upp, utan att utvecklas som spelare. Eftersom det är så mycket som man lär sig ifrån grunderna som jag inte lärt mig är det en bergskedja att bestiga. Min nya giv är att inte ta en sak i taget som förut, utan se hela förloppet som en process. Squashprocessen består numera av att tänka på att först höja racket – böja knäna – träffa bollen lågt – följa bollbanan – inta mitten. Det blir en del att tänka på.

Dock känner jag att höja racket processen blivit aningen bättre och konkret gjort så att jag vunnit fler bollar genom att vara mera slag-läges-beredd. Min första match mot antagonisten Lino Ferrar skedde i slutet av augusti; första duellen på ett halvår. Det slutade som vanligt med 3-1 0ch 3-0 i game till honom. Trots det kändes det bättre än vanligt eftersom jag förfinat några bitar såsom höjt rack, följa bollen och inta T:et.  Jag fick över 7 poäng i alla game utom ett medveten om att han gick lång ifrån för fullt, men ändå. I och med dessa två vinster har Lino vunnit 1039 matcher sedan hösten 1999 mot mina 47; men min tid kommer.

Förutsättningarna inför mitt andra Lidingölopp var rent ut sagt usla. Från halvkollapsen den 6 september i Bråviksloppet hade jag inte löptränat en enda gång, utan bara spelat squash tre gånger. Från att jag blev täppt i näsan på hösten tills nu hade det gått cirka 6 veckor, vilket omöjliggjorde adekvat backträning eller längre sträckor, då energin snabbare än vanligt passerade ur kroppen. Frustration är väl det ord som bäst passar in i sammanhanget. Detta var nu 5-6 året i följd som samma dysfunktionella mönster reproducerades Detta blev katapulten som gjorde att jag bokade tid till hälsogurun Bodil ThornellVårt Alternativ. Konsultationen på 1½ timme kostade nästan en tusenlapp, men då alternativet heter svensk sjukvård var detta värt varenda krona. Deras svar hade varit penicillin/antibiotika eller inte, fungerade det eller inte, sedan hade deras hälsoverktygslåda varit tom.

Frustration, stress att bli ”frisk” innan Lidingöloppet samt lösa frågan varför jag blir halvsjuk 3-5 månader de senaste åren gjorde mig till en farligt foglig åhörare. Kontentan av detta blev att jag kom hem med en högteknologisk tingest som används av såväl Norska skidlandslaget som av NASA. Kruxet var att köpet stred mot mina rationella impulser det vill säga inte göra något förhastat. Priset för healingmaskineriet landade på 31 000 kr som via en avbetalningsplan på två år genom  Wasa kredit hamnade runt 1400 kronor per månad.  BEMER-teknologins positiva inverkan på hälsan och den tydligt förbättrade sömnen gör att den allmänna känslan av välmående ökar och krafterna tilltar, vilket ska ge mer livskvalitet. Detta och några 100 andra faktorer ska  skapa bättre förutsättningar för att uppleva och njuta intensivare av alla fritidsaktiviteter och träning.

Min hälsoguru Bodil Thornell grundade Vårt Alternativ för över 20 år sedan och är ansvarig för såväl verksamheten som kursutbudet. Bodil är diplomerad reflexolog, biomedicinsk analytiker, näringsterapeut, miljöinspiratör och föreläsare. Där den traditionella sjukvården går bet tar Bodil över skutan för att börja nysta i vad som är mindre bra i våra kroppar. I och med köpet av den svindyra hälsoprodukten bistår Bodil med telefonkonsultation hur man bör gå tillväga utifrån hur hälsoprocessen fortskridit. Från dag ett och åtta veckor framåt för jag hälsodagbok hur, vad, när och om det sker konkreta förändringar i kroppen som förbättrar vardagsliv som träning och tävling. Skulle detta vara Guds gåva till mig är 31 000 kronor en droppe i havet, om inte, en dyr lärdom att ta med sig i framtiden.

Tisdag till fredag vecka 39 kännetecknades att jag istället blev sämre än förut. Långt ifrån influensa-liggande-sjuk, men ändå dygnblöta lakan på grund utav nattliga svettningar, bihåletrötthet, och klegg-fyllda ögon. Jag gick till jobbet knaprades Panodil, då jag anser att vara sjuk är lika med att ligga influensasjuk. Verktyget Panodil har sina fördelar, men utifrån att det inte botar, utan snarare förtränger så har jag en förmåga att göra för mycket istället för att ta en välbehövlig vila istället.

Klockan 21.30 kvällen innan Lidingöloppet tog jag beslutet att ställa in tävlingen eftersom jag svettades som en griljerad gris och febern låg på måttliga 38:3 grader. Jag ringde upp jobbarkompisen Fredrik Larsson som också skulle springa loppet tillika agera chaufför, att jag istället blev hemma och kurerade mig i helgen. Ett toppenväder, väldigt trevligt sällskap, revansch för förra årets resultatfadäs och att loppet firade 50 år var faktorer som var källor till besvikelse. Den holistiska hälsan i kombination med kollapsen i 2013 års Bråvikslopp i starkt minne var detta ändå helt rätt beslut.

Om inte nedanstående apparat dyrkar upp ”vara-sjuk-nästan-hela-höst-och-vinter-halvåret-syndromet” så blir det helt sonika till att skippa långlopp som avgörs på hösten för att istället finna lopp på sommaren. Joakim Andersson  upptäckt en frizon till dessa så kallade envetna virusorgierna;  ett maraton mellan Linköping och Norrköping som går av stapeln i augusti.

Personer som jag känner som deltog Lidingöloppet 2014 samt vinnare och sista man

17 018 stycken tappra hjältar tog sig i mål. Fredrik Adolfsson missade förra året den medalj man får om man tar sig under 2:15 timmar, denna gång klarade han tidsgränsen och fick sin välförtjänta attribut.

Plats 1         Levis Korir (Kenya)  1:37:13

Plats 538.   Fredrik Adolfsson,    2:14:28

Plats 7357   Kent Kullander,         2:57:32

Plats 7639  Peter Samelius            2:58:39

Plats 8909  Björn Olsson,             3:04:45

Plats 9652 Björn Stensen              3:08:33

Plats 9915   Joakim Andersson     3:09:55

Plats 14954 Fredrik Larsson         3:48:35

Plats 15704 Robin Everitt             3:59:14

Plats 17017 Dag Wilkenson           6:12:55

 

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu