Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Nice ’

Nice – Franska Rivierans kronjuvel

”Run Forest run” fick tillökning i löpningsfamiljen: rookien hette Magnus ”AIK” Ström tillika herrklubbspolare och gammal Vikboitfotbollskompis. Steffe Hammarström hade ont i ryggen och hade aviserat att hälsan går före 2.1 mils löpning. Samma ljumma ursäkt stod den pillemariska finnen Jarmo Kolehmainen för, när hans otränade kropp var huvudargumentet för att inte löpa detta lopp. Jag och AIK var trots mängder av skador och virusackumulerare start- och målfållan trogen.

Dag 1 – förväntningsfasen

Vårt flyg gick tidigt vilket innebar att gå upp djävulskt tidigt för att ta sig till Arlanda, parkera och checka in i tid. Jag hade bokat lyxlägenhet via Wimdu och flygbiljetter genom Lufthansa så allt det administrativa var var fixat sedan länge. Stefan hämtade upp oss mellan klockan 03.00-03.30, därefter var det ett påfrestande trevligt tjatter ända till Arlanda. Planet avgick klockan 07.40 så vi hade gott om tid att skåla in detta årliga evenemang med en traditionsenlig bägare öl i harmoni med frukost.

Reseprocessen avverkades till 100 procent friktionsfritt. Vi möttes av ett mycket behagligt väder med ett kvicksilver  som landade på 21 grader och en klarblå himmel. Efter att ha stigit ur taxin i Nice gamla stan mötte vi upp lägenhetsansvarige Mario som visade oss vägen till vårt näste i de historiska och trånga labyrinterna. Vi gjorde oss hemmastadda och packade upp vårt bagage. Nästa steg blev att fulla kylen, och  det skedde via närmaste SPAR där yoghurt, skinka, müsli, juice lades i korgen, men det var framförallt ölmängden som stack ut. Steffe och jag testade ett 8% öl som sett i backspegeln var såväl gott som starkt men dessvärre också redigt förrädiskt.

Nästa anhalt blev att acklimatisera sig med de välfyllda och inbjudande uteserveringarna; på menyn stod öl. Jag och Jarmo skämtbråkade senare i lägenheten något som resulterade i en osannolikt oväntad halvnelson där jag for som en vante över soffkanten från helvetet. Det måste ha varit cement i den stoppningen eftersom jag för ett tag trodde jag brutit ryggen. Vi avslutade kvällen med middag på innestället Waynes och  livemusik på Aka Thor. Torsdag var definitivt inte någon partydag, utan det var glesare än på de flesta årsmöten i de populära lokalerna. Tröttheten, förväntningarna och alkoholen fick oss att ressignera tillbaka till lägenheten runt klockan 23.00.

Dag 2 – Barrundeorgie

Jag sov gudomligt fast jag och AIK delade broderligt på ett täcke. Densamme räddade min dyrbara förmiddag med två panodil. Han och jag steg upp vid 8 snåret, då de andra sov som små grisar. Min ångest för att inte upptäcktsprungit under gårdagen tilltog, och jag dövade samvetet genom att irrationellt kasta på mig löparskorna med kameran i högsta hugg med syftet att insupa Nice uppvaknande. Tempot var lågt precis som mitt lokalsinne. Sprang vilse i ett gigantiskt industriområde efter att ha frågat en vänlig men inkompetent fransman om vägen till fotbollslaget Nice hemmaarena: Stade de ray.

Den fadäsen ledde mig indirekt till det helt fantastiska bergsområdet Cimez. Med vyer att döda för i symbios med fashionabla villor omgärdade av färguppviglade citrusträd där bland annat Arkeologiska- och Matisse museet hade sin hemvist. Jag hittade till slut den groteskt slitna och fula hemmaarena där Nice spelar på som för övrigt parkerar på sjätte plats i Ligue 1. Tog därefter huvudboulevarden hem för att mötas av en yrvaken Stefan. Rundan tog 2 timmar och 20 minuter, men var värd nästan varenda minut.

Runt 11 besökte vi turistbyrån för att samla på oss information hur man tar sig till närliggande bergsbyn Eze. Kontentan av detta blev helt sonika att bussen aldrig dök upp, trots ihärdigt väntande. Besvikna inledde vi resans mustigaste barrunda med att dela på en flaska vin. Vi tog oss sedan uppför de tillsynes oändliga trapporna med ett tjog kalla 8% öl från Steffes vidöppna ryggsäck. Även denna dag bjöd på sol och 20-22 grader. Målet var självklart bestiga dessa trappor för att nå toppen av den gamla slottsruinen på Castle hill. Verkligheten visade sig vara bättre än dikten med vyer som var obeskrivligt vackra. Vi tre som gemensamt besökt underbara Lissabon såg klara likheter med denna pärla. Efter 150 korttagningar i olika vinklar så vilade vi likt skandinavisk turistalkoholister på närmaste parkbänk, men en bra bit från flanerande barnfamiljer.

När ögonen inte längre pallade med mera hänförande vyer så drog vi oss ner mot Nice hamn där lyxyachterna låg radade invid varandra. Hade vi haft en halvmiljard så hade någon av dessa flytande hotell kunnat vara våra. Steffe luktade upp ett potentiellt ölhak med utsikt över hamnen, vattnet och berget. Vi det tillfället var vår alkoholpeak på topp, och livet var helt groteskt fantastiskt. Vi smidde ekonomiska planer som skulle förföra det globala kapitalet i syfte att komma upp i Bill Gates klass, att vi missade de 14 grundläggande stegen i den processen var ovidkommande.

Tiden pinnade på i rasande takt därefter inleddes en lägenhetssiesta med alkoholpåfyllning, dusch samt dunkande NRJ-låtar på stereo-tv:n. Vi flanerade smålulliga ut i de pittoreska grändlabyrinterna; vårt mål var den välrenommerade indiska restaurangen Le Dehli Behli. Den 75 -årige ägaren zappade mellan borden som en smidig panter iklädd endast en indisk variant av one piece dessutom hade den mannen ett fotografiskt minne. Maten var gudomlig precis som atmosfären, stämningen var på topp, men redan här märkte jag att Stefan påverkats mer av alkoholen än vi andra.

Vi fortsatte vidare till ett av de bästa livemusikställena i Nice: Aka Thor Pub. Till skillnad från gårdagens låga besöksantal var stället knökfullt. Vi nästlade oss fram till borden invid scenen där tre-manna-cover-bandet Bronsonv12 uppträdde i några timmar. Den 24 -årige Mathilde var en autentisk rockuppenbarelser fri från rockklyschor. Det var troligtvis en syrra som livnärts sig på sina bröders musikintresse. Hon hade karisma som få, och kan väl närmast jämföras med en ung Joan Jett eller ännu bättre: Pat Benetar. De framförde bland annat The Cranberries ”Zombie”, men blandade och spetsade musikcocktailen med pop, punk, hårdrock, en mycket uppskattad hybrid hos den vilda publiken, så även hos oss.

Tyvärr så blev Stefan Hammarström  hakets värstingvilden, och dansade loss likt ett nyvaket lik på speed. När han likt mig själv inträder i den komafasen, det vill säga inte har tillstymmelser av minne av vad som hänt dagen efter, blir han ”busbråkig” och aningen ”buselak”. Jarmo, jag och Magnus samt någon stackars snäll fransman blev offer för ett crescendo med små tjuvknep. Till sist blev en högröd Jarmo tjurig, och skulle flyga på Steffe. Jag hade fått såväl sambucca som öl på mig, och golvet var mer likt en skridskobana. Det hela slutade med att Jarmo som var helt oskyldig blev utkastad, och sedan fortsatte vi fyra att käbbla onödigheter utanför. Det blev en natt av otrevligt raljerande där alkoholen gjorde att vi alla drogs in i smeten. Runt halv fyra kom den stora försoningen, med essensen av manlig vänskap. Kramar avlöste förlåtorgier och sedan somnade vi alla likt snälla lamm.

Dag 3 – Dagen innan loppet

Jag och AIK gick upp vid åttatiden för att hämta våra startnummerlappar i ett närliggande löpningsforum. Vi hittade dock inte vår nyckel. Utan den så var vi strandsatta, då detta var ett franskt speciallås. Alla utom Steffe som låg utslagen i sin säng letade febrilt efter metallbiten, utan att hitta den. Det ironiska var att Jarmo ersatte mig som ”the guardian of the key” bara för att jag var så svår att nå via mobiltelefon, men som sagt såhär går det om man utelämnar strukturens och organisatörens mästare. Jarmo var uppriktigt jätteledsen, men till sist fick vi ringa upp vår värd Mario med beskedet att vi inte hittade vår enda nyckel. Han kom inom en timme och ringde runt till 2 av 3 grannar som bodde ovanför oss som var potentiella nyckelbärare. Jag och AIK lämnade den uppdämda stämningen för att hämta nummerlappar och T-shirts inför loppet.

Vi anlände till vår port samtidigt som den jovialiske låssmeden; ett dåligt tecken. Mario hade beslutat att byta låset, något som skulle kosta runt 2000 kr. Steffe låg i sin säng och tynade bort; runt 12.30 var låsprocessen över. När de gått kravlade sig liket upp, och vi var självklart påverkade av det turbulenta som dels skedde igår, dels det som skedde med den borttappade nyckeln.

Tyvärr så missade vi chansen genom detta ofrivilliga tidstapp att besöka vad som kan beskrivas som ett utav Rivierans vackraste platser, nämligen Villages Perchés byn Eze. Med sina 3000 invånare och vyer som lockat bland annat Disney och Nietzsche reser sig byn 429 meter över havet likt ett jättelikt örnnäste. Ja, det missade vi tyvärr; måhända var det aldrig meningen att vi skulle få se detta närliggande paradis.

I ett grådaskigt och aningen kylslaget Nice lämnade vi gamla stan för att shoppa loss i de nya delarna. Så mycket inköp blev det dock inte då de inavlade globala kedjorna även kan hittas i Norrköping dessutom var det dyrare än i Sverige. Det blev ett Internetcafé för mig medan de andra strosade runt kvarteren. Sedan testade vi på en genuin Vietnamesisk restaurang, där Jarmo blev gruvligt besviken på sin rätt medan Steffe var supernöjd, vi två andra var väl halvnöjda med stark betoning på halv. Kittet i gruppen var mer homogent än någonsin; att prata med varandra och respektera varandras olikheter är en styrka hos oss onekligen.

När vi kom tillbaka till lägenheten så började de som inte skulle springa morgondagens lopp att grogga och inta diverse ölsorter. Det skapade verkligen en polarisering mellan de två teamen; de hälsosamma vs alkoholisterna. Av en ren händelse städade Jarmo rummet, och upptäckte till sin fasa den bortsprungna nyckeln. Då vi redan bytt lås så var värdet av fyndet lika med noll. Det hade faktiskt varit bättre att något tagit den, än att vi själva var orsaken till nyckelfadäsen. Vi beslutade snabbt att ingen skulle få skulden, utan delade broderligt på kostnaden. Senare på kvällen hittade vi återigen en restaurangpärla. Denna gång var temat genuint italienskt käk. Det familjedrivna Piccola Italia var en dröm för gommarna. Pappan spelade gamla italienska hits på keyboard, frun och de vackra döttrarna tog upp beställningarna och serverade den delikata maten. Nu började Steffe komma i fasen ”obstinat och retfull”. Det i sig var väl inte jordens undergång, men då jag och AIK var kliniskt nyktra så var vi mera vaksamma på gänget med sju karga italienska män som likt hökar vakade över vårt beteende. Jag associerade genast dess karismatiska maktauktoriteter till tv-serien The Sopranos. Visste jag inte bättre så hade jag nog trott att de kommit för att äta en middag efter att ha dumpat några lik i vattnet täckta av cement efter att ha knivmördat dem.

Vi kom ut med livet i behåll till vår lägenhet där anti-hälso-teamet fortsatte grogga. De fortsatte ut för att se om de kunde hitta någon bra musikpub. Jag och Magnus förberedde oss istället minutiöst inför morgondagens komma skull. Grabbarna grus kom inte hem alltför sent, och då betedde de sig som två tysta möss, något som borgade för mycket gående och lite alkohol.

Dag 4 – Nice halvmaraton

Vi vaknade diktatoriskt av AIK:s förinställda alarm klockan 07.-00. Kaffe, vatten, müsli och fil blev vårt kostvapen mot de kommande 2.1 milen. Att ta på sig löpningsutrustningen är det närmaste jag kommer en religiös upplevelse Ångorna av den burk tigerbalsam som jag gnodde in mig med öppnade upp alla sinnen på full gavel. Trots våra fiktiva farhågor angående taskiga väderprognoserna så var förhållandena nästintill optimala när vi 45 minuter innan starten lämnade lägenheten. 16-17 grader, enbart lite blåst, samt sol och moln som turades om att visa sig.

När jag väl stod i min  löparfålla så var det så där lite pirrigt och löparhögtidligt som man bara vill att det ska vara. AIK och jag hade kommit ifrån varandra under uppvärmningen. Min kära bundsförvanter GPS pulsklockan Garmin 305 samt en nyladdad mp 3 Sansa med blandade musikhöjdpunkter som Shinedown, Survivor, Ace of base Tom Jones, Amanda Jensen, Halestorm, Rick Springfield, Sixx:AM var såklart med mig.

Trots att jag festat loss ordentligt och joggat över 2 timmar två dagar innan, svarade kroppen osedvanligt bra; kände mig pigg i benen helt enkelt. De första 9 km avverkades runt Nice relativt breda boulevarder, dock inte tillräckligt för att man skulle kunna springa utan att behöva dra ner på tempot. Ville man springa om andra löpare så var det trottoarstrategin som gällde. Efter en mil när vi nått strandpromenaden försvann det bekymret. Jag passade på att äta och dricka det som stod tillbuds efter varje 5 km, det vill säga banan, apelsin, sportdryck och vatten, och mycket bananbitar blev det.

Min fyra adekvata mål

1. Ta sig runt utan att bryta loppet på grund av skada och dylikt.

2. Inte under några omständigheter gå under själva loppet.

3. Komma under 1 timme och 50 minuter

4. Slå mitt personbästa på 1 timme 44 minuter och 3 sekunder från Bratislava halvmaraton 2011

Ända fram tills 14 km kändes allt väldigt behagligt, efter 15.5 km vände vi tillbaka mot mål längs med strandpromenaden. Mitt primära mål var att hålla ut steglängden och öka farten, då benen fortfarande kändes fräscha. Tyvärr hade lilldjävulen på axeln hunnit vakna till liv. Han manade mig de 4 sista km att börja gå, i alla fall dra ner på tempot. Denna mentala diskrepans var min allra värsta fiende, inte konditionen eller kroppen i sig.  Som alltid är det en härlig känsla att ta sig under målsnöret. 3017 stycken män och kvinnor tog sig runt detta välarrangerade lopp. Den bästa tiden stod SEFIR DINO med på tiden 1:00:30, en perverst bra tid, BEUCHOT GÉRARD kom in sist med tiden 3:12:53.

Magnus Ström kom in runt 1:44:30, en mycket bra tid utifrån att han varit såväl skadad som  sjuk den sista tiden. Själv landade jag på utmärkta 1:47:47, fast omräknat på 21.375 km eftersom resultaten lustigt nog baserades från startskottet till mållinjen, men vi längre bak nådde den inte förrän senare. Det visade sig också att AIK sprungit och lurpassat på mig under cirka 1.1 mil, för att när jag hämtade bananer rutscha förbi mig. Han var livrädd för att han skulle sporra mig ifall jag sett honom, något han hade damned rätt i. Steffe och Jarmo hejade för övrigt fram oss under slutskedet av loppet, ett välbehövligt inslag.

Efter duschen tog jag videokamera och kameran i handen för att fota runt lite granna och shoppa presenter till familjen. Det blev två minnesvärda timmar tillika ett tidigt farväl av en underbart trevlig stad. Senare på dagen letade vi upp en irländsk restaurang där mina gourmandförväntningar var obefintliga, men majoriteten bestämde helt enkelt. Till min förvåning visade sig haket The Snug  and cellar bar värna om sina mattraditioner. För första gången åt jag Yorkshire pudding med kål, ölsås, potatis och stekt rostbiff och en tvättäkta Guiness till. Jag ville ha radioaktivt well done kött precis som Magnus, men när maten väl dök upp var köttet alldeles för rött för min smak, det var bara tillbaka in i ugnen igen, men hela matanrättningen var både mastig och väldigt god.

Vårt mål för dagen var annars att se Liverpool vs Chelsea i Premier League. Vi valde en nästan folktom bar där vi drack öl och åt jordnötter till en match som till sist slutade 2-2 efter att kannibalen Suarez gjort mål i 6:e övertidsminuten. Därefter bar det iväg hem igen där vi dividerade lite om vi skulle gå ut eller inte. Jag själv kände mig mätt på såväl öl som andra alkoholaktiva drycker och passade helt sonika. De andra gjorde likadant efter ett noga övervägande. Kvällens begivenhet blev samkväm och pizza från ett hål i väggen, ett toppenställe visade det sig. Vi packade, tittade på musik och följde nyheterna samt tog vår sista glass på Rivierans största glassbar med 94 olika sorters smaker i sitt bagage: Fenocchio. 

Dag 5 – Farewell

Jag sov nog bäst av alla trots den ödmjuka men nattliga dragkampen om mest täcke med AIK. Densamme snarkade periodvis, men slutade när han vände på sig efter att ha rappat honom aggressivt på armen. Enligt Steffe gällde inte det devisen; Jarmo snarkade sig igenom natten likt en spädgris utan äpple. I vilket fall som helst gick de flesta av oss upp runt åtta. Fixade i ordning det sista och tog successivt adjö av en utmärkt lyxlägenhet. Vår hyresvärd Mario dök upp runt 10, och gav oss tillbaka depositionen exklusive 200 euro för byte av lås, Han beställde taxi, 10 minuter senare var vi på väg ifrån gamla stan. Kaffe med frukost samt shopping i ett utbud som var halvtaskigt var det vi ägnade oss åt på flygplatsen. Att matcha rätt presenter till rätt familjemedlem var definitivt inte det lättaste. Den 3 timmar långa flygresan segade sig fram, man ville bara hem. Detsamma gällde bilfärden från Arlanda till ”Peking”: Jarmo lämnade oss redan på flygplatsen, då han lovat sin dotter att följa henne och hennes kompis till Justin Bieber konserten.

”Borta bra, men hemma bäst”, en sliten klyscha men ack så sanningsenlig. Jag har i och med löpningen längs med strandpromenadernas urmoder Promenade des Anglais, dels gjort det, dels sprungit längs med Seine förra året i Paris. Nu har jag bara löpningen i Groznys radioaktiva kolgruvor kvar. Hur klarade sig vår rookie-resekompis Magnus Ström då? Han passade perfekt in i denna dysfunktionella löpningsresa, och klarade utan problem inträdesbiljetten till kommande löpresor. Som det ser ut för tillfället hägrar Prags halvmaraton i början av april 2014. Då har även Jarmo och Steffe proklamerat att de ska springa.

 

 

 

 

 

 

Continue Reading »
No Comments

Tjejen har blivit mobiltelefonmyndig?

Det nyliberala samhället tillika kapitalismens i sin renaste form har motvilligt assimilerat mig att gå med på att köpa Hanna en egen mobiltelefon. Hon börjar i 4:an efter sommaren och är då inte berättigad att gå på frita samtidig som jag diktatoriskt tagit bort det fasta teleabonnemanget i syfte att finslipa budgeten. I och med dessa åtgärder målade jag in mig i ett riktigt klibbigt hörn. Min enda konkreta sanktionerade motåtgärd som jag fick igenom, var att inte köpa någon av Iphone eller Samsungs flaggskepp. Det blev istället den smidiga och ”lagom” dyra mobilen Samsung Ace, vilken vi köpte kontant för 1400 kronor med syftet att slippa ackumulerade avbetalningsplaner. 79 kronor kostade abonnemanget en summa som inte är allt för påfrestande. Problemet med mobilvalet var att kapacitet/processorn eller vad det nu är, inte kan ta emot alla spel som typ Minecraft; ett dagligt eko från en som vill spela med sin bästa kompis, men helt sonika inte kan det. Jag har lovat henne en ”lyxigare andratelefon” om några år, men det viktigaste är just att kunna ringa, maila, sms:a och ta kort helt enkelt – tycker vi.

Pappa-dotter-lång-promenad

Hanna följde med sin bästa kompis Lina på Öppet hus på Vittraskolan. Det öppnade dörren för en Frida & pappa förmiddag. Vi tog en promenad i snöbelagda miljöer där syftet var att prata, men också att titta in till Arbetes museet och Stadsmuseet. Fridas fokus låg definitivt på fikapausen. Hon valde med stor omsorg ett av de dyraste ställen i stan nämligen Jolle choklad & dessert som samtidigt är en av de mest autentiska ställen i Norrköping när det kommer till originalitet, kunskap och egentillverkning. Jag tog en magisk hallonchokladmousse med dubbel espresso medan Frida frossade på en 72% chokladkladdkaka som var lika god som mäktig. Pappsen fick ta över ätprocessen, något som jag hade hoppats på; som kompensation blev det delikatesspraliner och chokladkakor. Det blev en jättetrevlig utflykt där man inser vikten att ibland bara ägna sig åt ett av sina barn.

Påsklovet

Essensen i vårt påskfirande är den traditionsbundna påskmiddagen hos Marie föräldrar i Vångaland. Förutom att det är trevligt där och att maten är sådär svärfäräldrargod passar jag dessutom på att tvätta bilen såväl utvändigt som invändigt. Vårsolen sken i takt med med det höga radioskvalet, något som nästan skapade en religiös här-och-nu-känsla. Att jag för första gången på länge kunde se bilen som den bör se ut exklusive salt, snö, lera, sandberg var minst lika tillfredsställande som själva solen och musiken.

Marie försörjde familjen genom att jobba extremt mycket, så det låg på min lott att aktivera barnen. Den första begivenheten som de önskade sig allra mest var att besöka Linköpings Badhus. Det blev 4 intensiva timmar inklusive fika i symbios med ett redigt motionspass där vattenrutschkanor regerade. Det relativa nya vattenhjulet var något som uppskattades av alla i badhallen. Smolket i bägaren var att man endast  fick parkera i högst två timmar i taget, då de inte har någon egen parkeringsplats, något som innebar att någon måste byta om, lägga i pengar i automaten och byta tillbaka till badkläder. En process som varken jag eller Medley själva var speciellt överförtjusta i.

Några dagar senare tog jag och barnen en promenad till Filmstaden för att se Crodarna i 3D. Förfesten bestod av att besöka våröppnade glasspalatset Halvars. Visst, det var aningen kylslaget för årstiden, men stod man i solen så kändes det verkligen som att våren var här. En av årets nyheter blev avpolletterad på direkten då den bestod av den egendomliga konstellationen citron och pepparrot. Nyhet nummer två hette ”godis” och bjöd på en färgsprakande gräddglass med godissmak och tuttifruttikulor som tilltalade båda barnen före som efter provsmakningen.

Klockan 13.00 när solen sken som bäst ute uteblev publikrekordet på den stora biografen. Jag Frida och Hanna satte oss bekvämt i biosalongen med  cirka 70 andra förväntansfulla. Filmen fick av oss ett enhälligt klart godkänd betyg. Innan vi begav oss hemåt dräpte vi några burgare på McDonalds, ett alltid lika populärt inslag. Efter denna halvdag var vi alla lite sega, men utbyte upplevde vi alla en riktigt trevlig dag.

På samma lott låg subliminalt också att jag skulle stå för lördagsmiddagen. Jag testade att göra tre nya recept där kittet var teriyakimarinerad kyckling. De tre tillbehören var: tomatparmesansallad, chililime-guacamolesallad och basilikaröra. Dessa såg rysligt aptitliga ut på middagsbordet. Tyvärr var det bara basilikaröran som klarade kriteriet djävulskt gott, de andra förkastades till intetsägande-listan-periferin. Efterrätten bestod av en skotsk dessert: Cranachan. Whisky, grädde, hallon, havregryn och honung var några adekvata ingredienser. Skottar är väl inte kända som några gourmander, kanske en förklaring till att detta inte frestade på smaklökarna.

Kattuslingarna

Dexter och Tussen växer så det knakar, något som definitivt påverkar ekonomin. Att de äter oss ur huset är ett starkt uttryck, men då jag fått noja att bara servera såväl mjuk- som hårdmat till dem utan socker innebär det produkter i klass med saffran. Men det är svårt att gå tillbaka till stormarknadskattmaten när det kommer till sina kära ögonstenar. Att man lackar till på kattmatsproducenter vars syfte med att tillsätta socker är dels att se till att de äter mer än de borde, dels att sockret framavlar diabetes. Marie har förstärkt balkongräcket med nät i syfte att omöjliggöra för främst Tussen att hoppa upp på räcket och sedermera försvinna ur våra liv. Hitintills har den strategin fungerat, men vill dem så kan de klättra upp på nätet och sedan ut i friheten, hoppas de inte får den tanken bara.

Buffétradition med flera dimensioner

Brorsan, jag och pappa har den senaste 10 års perioden inlett någon form av mattradition i slutet av mars. Det är ett utmärkt sätt att umgås. Min pappa dyrkar friterad mat troligtvis en gigantisk anledning till varför hans vikt inte minskas nämnvärt. I vilket fall som helst sammanfaller slutet av mars med hans födelsedag vilket bildar en matbrygga till hans konservativa friteringsbegär. Buffén är den äldsta i Norrköping och det är inte svårt att förstå varför den funnits i hela 17 år. Två  timmar med friteringsos, currysåser och en några kalla öl skred snabbt fram.

Hantverksmarknad på himpa

Ett 40-tal lokala konsthantverkare visade upp sina kreativa alster i den mysiga Brunnssalongen från 1700-talet. Maries kusin Mikael Gustavsson var en av utställarna på denna årliga hantverkstradition. Medelåldern brukar ligga runt 71 år, och detta år var inget undantag, tror till och med den var ännu högre i år. Det finns massor av fina saker som i och med att de just är hantverk är snordyrt. Vi har alltid försökt stödköpa dylika konstkreationer ifrån Micke. I  år låg hans konstärliga fokus på keramikbilar och såklart blev det en estetisk rostfärgad sådan som hamnade i vår shoppingvagn för 550 kr.  Jag tror bestämt att vi ligger i framkant när det kommer till ”bästa kunder” på hans dolda lista.

Mats & Marie egentid

28:e traditionen det vill säga ut och äta på ny restaurang 1 gång i månaden vidmakthölls. Det blev Saliga Munken, Tegelvalvet samt  Viet Deli som stod för utspisningsprocessen.  Av någon outgrundlig anledning har vi ännu inte gemensamt besökt Saliga Munken. Vi tog tillfället i akt och lotsade även med oss barnen trots att vi helst inte ska göra så. Köttfärslimpa, gräddsås och kokt potatis var husmanskost som gick hem hos alla i familjen. Den var väldigt god samtidigt som man också blev mätt, en ypperlig kombination. Att servicen, stämningen och lokalen är optimal gör saken inte sämre. Tegelvalvets plankstek var väl tilltagen och dessutom djävulskt god. Rikligt med bearnaisesås och vinsås var hörnstenarna i den goda anrättningen, något som det vanligtvis brukar snålas med.

Nice halvmaraton och squashstegen

Semestertävlingen på franska Rivieran i Nice närmar sig med stormsteg, endast 11 dagar kvar nu. De säger att planeringen är halva resan, och i viss mån kan jag hålla med dessa förespråkare eftersom jag bläddrat perverst många gånger i de resehandböcker jag köpt.  Jocke och jag fortsätter vårt lunkande runt Norrköpings nejder där snittet ligger runt 15 km en gång i veckan.

Tyvärr skadade han sin häl parallellt Thailandresa och efterföljande Sälen resa. Jag ägnade mig mera åt squash än behövlig löpning. Till sist var ursäkterna uttömda, självrespekten tillintetgjord; återvändsgränden hamrade brutalt på dörren. Dålig vädertiming eller guds vrede?. Ingen aning, men som man bäddar får man lika och Franska Rivieran målbilderna kändes mer än avlägsna. När såväl kroppen som knoppen strejkar får man förlita sig på ens samvete, vilket jag gjorde i detta fall. Det blev efter förutsättningarna med nysnö, blåst och -4 en väldigt skön resa till att återställa ens samvete; löpningsbalansen var iordningställd igen.

Ömsom vin ömsom vatten på squashfronten. Jag lyckades ta mig upp i division 3 på grund av en av mina medtävlares walk over. Mina första match i 3:an var mot Jan Ola Philgren där han återigen drog längsta strået med 3-2 vinst. Den andra matchen var mot ärkerivalen Magnus Hjortberger där statistiken för i år talade i min favör det vill säga 4-2 i matcher. Mitt sköra tävlingspsyke visade sig stå pall till 4:e set, i avgörande game tog den reslige hem matchen, spelet i sig var annars riktigt glädjande. Samma process skedde mot ultravänsterhänte Putte Käll med 3-1 och mot lurige Börje Bjurström med samma siffror. 6 poäng av 12 möjliga håller inte och nu hägrar division 4 – igen.

Desto roligare är det att finnen Jarmo Kolehmainen kommit igång igen. Motivation tycks ha infunnit sig efter att skådat världsklassquashen i Linköping för några månader sedan. Detta är hans andra comeback i squasharenan på två år. Vi har i skrivande stund avverkat 10 svettiga pass sedan premiären. Gamesiffrorna är främst en morot eller verktyg för Jarmo att roffa åt sig något set. Sedan går det ju inte sticka under stolen att jag över min döda kropp inte heller vill tappa något game. Likt ett elakt bi stretar han emot och har några setbollar, tyvärr står inte turen honom bi, utan han får allt som oftast bita i det sura äpplet. På sätt och vis känns det helt rätt, då min före detta squashmentor allt som oftast plockade mig på oändligt med läskburkar varje gång han vann, och det var otaliga gånger, men som sagt det var över 25 år sedan.

En annan före detta Vikboit nämligen Leszek har kommit in i mitt squashliv. Han ringde oväntat och frågade om jag ville sparra mot honom i syfta att han ska bli en bättre squashspelare. Den processen är nu inne på 9:e mötet. Polacken är i squashbegynnelsen vilket innebär 1.3 miljoner saker att tänka på. Hans mentalitet att Rom byggdes på en dag är för honom dock en gigantisk bromskloss. Hans otålighet är en kompromisslös akilleshäl som måste behandlas innan några framsteg sker.

Med viss oro stegade jag över tröskeln till Medicinskt centrums ansvarige läkare B. Jansson. Det var han som skulle förklara alla dessa värden som ingick i hälsokollen för 2000 riksdaler. Det hela tog 40 minuter och jag fick papper på alla mina värden och medelvärden. Resultaten var bättre än väntat, som helhet hade jag en hälsa som en 25-30-årig man. Detta glädjande besked kändes välbehövligt, då de senaste 4 månaderna präglats av ruskig trötthet när jag tar i för mycket i squashmatcher. Han menade på att virus kan sitta i jättelång tid, men kommer automatiskt att avta för att helt försvinna när våren gör sitt intåg i Norrköping.

 

Continue Reading »
No Comments

Hanna och Frida

De ”små” liven var sysselsatta av skola, kompisar, läxor, kattlekar, spela Uno med familjen och åka pulka såklart. För oss vuxna är pulkaåkning fortfarande roligt, men jag är inte lika mjuk i kroppen längre, vilket påverkar smärttröskeln efter 3 timmar i guppiga backar. Ett besök hos kiropraktorn dagen efter är mera regel än undantag numera. Barnens kompis Tilde i gul jacka var allt som oftast en ständig följeslagare i de olika backkonstellationerna.

Lillprinsessan redan 8 år

Osannolikt vad tiden fullkomligt rusar fram. Det känns inte som evigheter sedan vår ”lille” Frida låg i barnvagn; nästa år börjar hon 2:a klass. Frida fick mest pengar när hon fyllde år; hon och Hanna sparar till en laptop i höst. Hennes tårtval innehöll bland annat banan, marsipan, grädde vaniljsås och choklad, med lite godis på såklart. Hon bjöd fem klasskompisar på partyt som bestod av lekar, tacos, glass och dans i Hyresgästförenings rymliga närliggande lokal.

Kattungarna har vuxit snabbt

Dexter och Tussen har börjat acklimatisera sig i lägenheten under de två månader som de bott under vårt tak. Tyvärr har den snövite också insett att man kan hoppa från balkonggolvet till balkongräcket. Detta innebär att man endera måste ha ständig uppsikt över de små liven när de är på balkongen eller att helt sonika inte öppna dörren alls. De båda har också vaccinerats två gånger samt avmaskats, och snart är det dags för kastrering. Att ha katter är dock ingen billig ”hobby”, förutom oändligt med kattsand och snordyr sockerfri mat så kostar två sprutor 1400 kr och kastrering nästan 2000 kr.

Det går inte komma ifrån att livskvaliteten höjts några snäpp i och med hårbollarnas ankomst till vår familj. De är flexibla när det kommer till var de sover; ibland snarkar de i Fridas rum, ibland i Hannas, men oftast hos Marie och mig. Det är teoretiskt betydligt mysigare att ha två katter bredvid sig än i praktiken. Dexter har ett uppdämt behov av att snutta på något, och dessvärre har mina sargade bröstvårtor fått agera snuttefilt. Det innebär förutom djävulskt många plåster också en betydligt sämre sömnrytm. När jag håller för den ena vårtan och ligger på den andre börjar han irrationellt  istället strula med armhålan. Att kattskrället saknar luktsinne är därmed bevisat.

3-veckors släktinneboende

Maries brors fru skulle praktisera tre veckor på Vrinnevisjukhuset. De bor vanligtvis i Hofors, så det är en bit bort. I vilket fall som helst fick hon bo hos oss de tre veckor som processen fortgick. Det är onekligen en omställning att få någon vuxen inneboende i ens lägenhet. Övertrevligheten får ett ansikte samtidigt som ens favoritprogram blir outsourcade till andra kanaler. Det är självklara i-landsproblem, men ändå. De rutiner som är vardagspatenterade får rucka på sig. Men Nina är en positiv och glad människa så de tre veckorna avlöpte friktionsfritt. Den enda smolket i bägaren var lösgodisorgier varvade med mängder av nötter, chips och bullar som frestade och tärde på mitt sockermissbruk.  När hon åkt var jag vänlig nog att äta upp det som blev kvar i skåpen.

Nyårslöfte

Träna-upp-framsida-lår-processen har redan en gång havererat. Övningen tar egentligen inte lång tid i anspråk, och jag har beslutat att göra den 3 ggr i veckan. Huvudproblemet är att den är så groteskt tråkigt och obehaglig. Men som sagt, nu har jag Lidingöloppet som mål i september, något som sätter större krav på att klara deras mardrömsbacke enligt andra skadeglädjande löpare. Samtidigt har jag lärt mig av återfallen, och skriver numera upp alla gånger jag gör övningen, i syfta att pressa mig själv att göra dessa, samtidigt som dagboksskriveriet reducerar strategin förträngning.

3-dagars Sweden rock biljetter i hamn

Jag lovade mig själv för tre år sedan att det var mitt sista Sweden Rock vistelse. Hade med bland annat Stefan Hammarström avverkat åtta sådana, och kände instinktivt att det hela gick på tomgång, samtidigt som själva tältsovandet kändes alltmer avlägset. Jag var också mätt på de band som jag sett, och som tycktes återkomma år från år. Passande nog var jag helt nykter den festivalen, vilket i sig är en osannolik bedrift, och ett värdigt avslut på en epok. Men som sagt, man ska aldrig säga aldrig.

Först basunerade arrangörerna ut att Survivor gör sin första och enda spelning i Sverige någonsin. Detsamma gällde för ett annat av mina husgudar, nämligen Asia. Sedan tillkom några av mina tyngre favoriter som Avantasia, Nya Accept, Threshold, Axxis och Firewind. Grupper som Europe, Demon, Saxon, Accept, Sonata arctica, Kiss och Candlemass har jag redan sett. Sister Sin, Morgana Lefay, Amaranthe, Crazy Lixx, Hardline och Witchcraft är jag väldigt nyfiken på att se live. En av mina squashpolare Michael Garrido brukar årligen besöka festivalen med några kompisar, och han bjöd oväntat in mig till deras gemenskap. Ska bli kul med lite ombyte såväl socialt som musikaliskt, att 3-dagars biljetterna går på 2500 kr får man förtränga helt enkelt.

Firefest biljetterna kom med posten

Europas största och mest välrenommerade festival för melodisk hårdrock hålls i Nottingham England av alla ställen på jorden. Har varit bra sugen att besöka detta mecka för pudelrock i några år nu. Då varken Stefan Hammarström eller Jarmo Kolehmainen hade tid eller ekonomi att hänga på så tog jag situationen i egna händer. Bokade biljetterna första veckan de släpptes; en månad senare damp de ner i brevlådan. De åtråvärda biljetterna har en tendens att försvinna snabbt bland musiknördar runt hela Europa. För en gångs skull har jag ingen holistisk plan hur resprocessen kommer att se ut. Jag har datumen, biljetterna och min reseerfarenhet att luta mig tillbaka på, hur jag tar mig till Nottingham får bli en senare fråga precis som boendet. Att resa ensam bekommer mig inte så mycket då jag tågluffat två gånger ensam förut. Visst skulle det varit kul om någon bra polare hängt på, men samtidigt brukar man möta fler människor när man är ensam än när två stycken reser tillsammans.

Inför Nice Halvmaraton och division fyra i squash

Jocke ”Spurs” Andersson och jag fortsatte att springa 1 gång i veckan, ganska lagom, om ambitionen är densamma att ta sig runt Lidingöloppet med en genomsnittsfart runt 6 min/km. Jag sprang 16 km själv när Jocke och hans fru latade sig på andra sidan jordklotet, närmare bestämt tre veckor i Thailand.

Squashäventyret i fyran blev inte vad jag tänkt mig. Blev kvar i 4:an i tre squashomgångar, och ytterst när att åka ner i femman vid förra sejouren. Jag har dock uppdaterat mitt mantra: ”titta på bollbanan, ta mig till mitten”. Mitt mål är att få dessa två grundstenar att sätta sig i ryggraden. Först då kommer jag att vinna fler bollar tillika fler jämna matcher, men som sagt rutiner är svåra att förändra, främst de dåliga.

Jag trodde att virusproblemet var ur vägen, men icke sa Nicke. De låg och lurpassade så fort det blev för många bolldueller. När det gäller löpningen så märks det inte lika tydligt eftersom jag kan styra tempot på ett ett helt annat sätt, det är bara att lunka på så att säga. Rådfrågade min kiropraktor, och han sa att ett virus kan sitta kvar upp till 5-8 månader om det vill sig illa, och mitt har bara hållit på i 4½ månader. Jag tömde några budgetpostar och ökade pasta- och blodpuddingkvoten rejält i syfte att frigöra 2000 kronor för att framavla min hälsostatus. Mår jag bra, mår min familj bra eller? Provtagningsorgien skedde på Medicinskt Centrum och allt som nedanstående bild visar ska jag tydligen få svar på. Om en vecka har jag bokat tid med en läkare som kommer att att tala om vad som är bra och vad som är mindre bra med de miljarder prover jag tog vecka 7.

Continue Reading »
No Comments

Det Widholmska jul- och nyårsfirandet

Då både min som Maries närmaste släkt är minimal, blev det anti-stressande begivenheter som vi medverkade i. Julaftonen firades hos Maries föräldrar i Vånga. Förutom döttrarna Hanna och Frid, Marie och jag samt Maries pappa Kalle pch mamma Gull-Britt kom brorsan Tomas och hanses fru Nina. Precis som hos oss följer julafton viss vedertagna rutinmallar. En tidig middag med traditionella rätter som Jansson, skinka, prinskorv, gravad lax och revbensspjäll fanns på bordet. När det kommer till delikatesser som typ alla i Sverige gillar är jag oerhört tråkig person. Där jag är finns det oftast en potatisgratäng i kombination med Jansson. Jag äter i stort sett bara detta med skinka, prinskorv, köttbullar och revbensspjäll, men mätt blev jag i vilket fall som helst.

Julaftondagen kom pappa Hasse, min bror Kjell och min 21-åriga son David hit runt 10 tiden. Jag hade åter lagat till min traditionella köttfärssåshybrid med penne, riven parmesan och must. Eftersom det var 3 kg köttfärs som skulle brynas, hade processen inletts dagen innan. Det innebar att det mest tidskrävande var avverkat, så jag gick upp runt 8 på morgonen för att göra resten av receptet. De två efterrätterna hade jag också gjort dagen innan, och fick dra sig i kylskåpet. Det var dels en smarrig amerikansk citronpaj, dels en . Vi följde en utstakad julaftonsrutin där julklappsöppning följde efter den mastiga maten. Lite senare så serverade jag de två pajerna i symbios med rykande kaffe. Det var en trevlig familjär tillställning som avslutades runt klockan 14.30 då Marie skulle börja jobba. Därefter kunde man ägna sig åt de presenter man fått, precis lagom.

Nyåret blev en kluven tillställning som präglades av att dra in pengar till vardagskassan. Jag jobbade från 21.00-08.00, så några alkoholhaltiga drycker blev det aldrig tal om, vilket egentligen var ganska behagligt. Innan dess han vi avverka en supergod paj och en stark currygryta.

Barnen hade ledigt från 21 december till tisdag den 8 januari. De lekte mest med kompisar, men vi försökte också vara delaktig i någon form av familjesammanslutning. Dessa bestod av att åka pulka, spela Uno och titta på  bra barnfilmer. Ibland lyckades jag med konsttycket att få ut dem på vinterpromenader. Det gäller numera att ha något att locka (muta) dem med. Fogliga barn som följde varje diktatorisk order tillhör tyvärr svunna tider.

Julmusikstunder lika med genuin livskvalitet

Ponera att klockan är runt 16.00 i ett becksvart mörker som endast ackompanjeras av en vinande blåst och skenet av tusentals adventslljusstakar i ett ett snötäckt betonglandskap i 15 karga minusgrader. Becksvart är måhända aningen malplacerat ord, dock är det mörkt, kyligt och blåsigt. Familjen är samlad: Hanna leker med Lina, Frida ritar, Marie pysslar och jag läser Sweden rock magasin i kombination med ”Kollaps” av David Jonstad. I bakgrunden hörs tonerna av Peter Jöbacks julskiva. Skivan fasas ut och jag byter illa kvickt till Chess för att efteråt kolla till glöggen och leka med kattungarna Dexter och Tussen. Jag lägger mig återigen i soffan för att köra några parti Ruzzel mot den tävlingsinriktade och envise halvtysken Rolf Okon. Vi har för övrigt avverkat över 1800 matcher, troligtvis inte ett sundhetstecken, men väldigt kul, lärorikt och  frustrerande. Umgås därefter med med barnen, städar lite, styrketränar och bloggar i harmoni med förföriska jultoner.

Vi har väldigt mycket julmusik med olika artister och grupper i Billyhyllorna, men de två skivor som utkristalliserat sig som topp-2 är som sagt Peter Jöback och Chess. Båda plattorna är som trolsk magisk massage för själen, och når ända fram där varken Black Sabbath, At Vance eller Stone Sour har fullt tillträde. Chess är egentligen ingen julskiva, men har i vårt hem vuxit fram till en adekvat jultradition. Björn och Benny är med bröderna Gibb och McCartney/Lennon mina primära husgudar när det kommer till musikgenialitet.

Att känna att man bockat av saker som bör göras såsom städning, julklappsinköp och julpuntning är livskvalitet i sig. Att uppleva att inget jätteviktigt pockar på ens uppmärksamhet i symbios med att ha tid för att koppla av och få tid att reflektera över livet det vill säga bara vara, är en nästintill religiös upplevelse som definitivt förstärks vid juletider. Mina trygga barndomsminnen tränger parallellt upp ur porerna för att ytterligare stärka meditationen. Sammantaget är detta en kollektiv livskvalitet uti fingerspetsarna för såväl knopp som kropp.

Nice halvmaraton och Squashstegen division 4

Nice

Operation-chocka-kroppen var i slutskedet på sin andra vecka och hade bestått av 8 pass med löpning, squash och simning. Chockdoktrinen med ett tvåfrontskrig som huvudstrategi tycktes inte ha väckte kroppen ur sin virusdvala. Det kolloidala silvret lovade inte vad det höll, utan tjänade bara som ytterst lättförtjänta pengar rakt ner i alternativhälsans manipulerande fickor. Jag ökade tempot ordentligt i början av vecka 48 och kände mig under som efter passen riktigt, riktigt stark. Ska jag vara helt ärlig så trodde jag faktiskt att virusåkomman låg bakom mig;  jag åt, gick, andades och sov optimism. Bakslaget kom två dagar senare när jag mötte Markus Lundberg i squashstegens första tävlingsmatch, för övrigt min första squashmatch på över 1½ månad. Frukterna av de intensiva bollduellernas skördade energi, och ambitionen blev istället att dra ner tempot till boulnivå. I två set var taktiken giltig, för att i sista och avgörande set balla ur totalt, då första bollen blev maratonlång. Det var början till slutet och jag återhämtade mig aldrig efter de inledande ruscherna. Markus fick ett påtagligt bekvämt sista set den grisen. Jag överlevde i vilket fall som helst, men var efter matchen mer ambivalent än någonsin huruvida denna prekära situation skulle tacklas.

Vapenvila med ytterligare 4-5 veckors ofrivillig vila, eller att fortsätta kriga på med löpning och squash och helt enkelt be en bön att det utomjordiska släpper taget? Att då basta och simma var väl inte de aktiviteter som påskyndade läkningsprocessen precis. Min vän Lino Ferrari förordade taktiken med bastubad, medan en annan vän Joakim Andersson idiotförklarade mig för samma strategi. Enligt honom är det bland det trögaste som en människa kan utsätta sig för om man har virus eller en infektion i kroppen, något som jag dagen efter bara kunde instämma fullt ut i.

Det tog ett antal veckor innan sviterna av det dysfunktionella beteendet släppte, men kändes som ett halvår. Vecka 1 spirade återigen hoppet då jag fortsatt två-fronts-kriget utan att bli sådär snuskigt trött. Denna subjektiva upplevelse förstärktes i början av vecka två när jag gav mig ut för att springa 1.1 mil med Jocke ”Spurs” Andersson. Benen kändes pigga och jag hade mer kvar att ge,  tempot var godkända 5.18 min/km.  Parallellt spelade jag 1½ timmars pass mot Lino Ferrari några gånger utan att bli sådär helvetiskt trött. Visserligen sprang jag medvetet inte ihjäl mig precis, men hoppet började återigen spira. Hade viruset lämnat byggnaden, eller låg den bara och lurpassade på ett högintensivt träningspass?

Samma vecka bokade jag exceptionellt smidigt Nice Halvmaraton online. Med avgifter kostade startavgiften endast 19 euro vilket jag tycker är riktigt billigt. I det ingår det också T-shirt, mat samt en påse med sponsrade produkter samt tidtagning och dylikt.


 

Continue Reading »
No Comments

V.45  – Fokus på innovationer och entreprenörskap

När ålders – och erfarenhetsdiskrimineringen tagit ett kraftfullt men genant strypgrepp på mig i samklang med att jag testat åtskilliga okonventionella hitta-jobb-strategier såg jag starta-eget-företag som en potentiell möjlighet. Symboliken med min ålder kändes som ett kall och jag kollade genast in kalendariet för att hitta denna tillsynes intressanta föreläsning en ovanligt vacker onsdagsförmiddag. Evenemanget var sedan länge förbokat,  något som tvingade mig att göra en ”fuling”, det vill säga spela hjälplös och sårbar .”Jag bara måste in, och står gärna längst bort, bara jag får höra föreläsningen”, blev mitt mantra i några ovissa minuter. Det ambivalenta klartecknet krävde att jag inte tog någon macka från de som bokat plats. Det gröna ljuset var nog en kombination av moderskänslor som ungdomlig osäkerhet hos värdinnan. Runt 30 personer hade samlats i detta minimala rum i Strykbrädan lokaler på plan 2. De som arrangerade föreläsningen heter Venture cup och är en icke-vinstdrivande organisation som är ett samarbete mellan alla Sveriges Högskolor/Universitet, Näringslivet och Offentliga sektorn. Essensen i deras verksamhet är en tävling där bästa affärsidé årligen koras. Inspiration, nätverk och affärsutveckling är deras tyngsta ledord. En timmes föreläsningen ville kortfattat konkretisera: ”Hur vet man att ens affärsidé fungerar i verkligheten” eller ”Från idé till framgångsrikt företag”. Jag upplevde såväl föreläsarskans som innehållet som mycket givande, och antecknade så att skinnet på knogarna avskildes. Förutom rundvandringen i de två  estetiska planen så lyckades jag snika med mig en macka, tyvärr tog jag fel sort och fick med mig räkmackan istället för skinksmörgåsen, något som gladde min fru.

Det andra evenemanget bestod av en idémottagning utan anmälningsplikt på Strykbrädan. Hit kunde man komma mellan klockan 09.30-120 och brainstorma idéer med duktiga affärscoacher och andra aktörer, högt eller lågt. Jag var först av alla och inledde processen genom att sätta mig i den mycket bekväma fåtöljen. Draknästetkänslan smittade genast av sig på mig när VD för Nyföretagarcentrum: Johan Listenius, och Verksamhetsansvarig på New Factory Norrköpings Science Park  Fredrik Borgsjö undrade vad jag hade på hjärtat. Drakduon studerade mitt embryo till affärsidé ingående med groteskt vältrimmade falkögon. Lika ödmjuk som vis, var Fredrik ärlig. Han förklarade att han hade svårt att se hur man tjänar pengar på detta koncept. 40 minuter senare tackade jag för mig, det var ett välbehövligt uppvaknande som skedde denna torsdagsmorgon. Mitt uppdrag blev att konkretisera vad jag vill göra, och hur jag uppnår detta på ett mycket mer intresseväckande sätt än i nuläget.

Nice halvmaraton och Squashstegen

Min nära-döden-upplevelse i squashhallen för några veckor sedan mot bittre konkurrenten Mr Hjortberger var grunden till en veckas ofrivillig ledighet från allt som har med träning och tävling att göra. Jag var konstant alkoholistsvag, och hade feber vart om annat dessutom var jag genomförkyld. Min strategi för att kunna ta revansch mot oberäkneliga  Börje Bjurström baserades på vila, vila, vila och god sömn. Försökte parallellt dricka massor av vatten och äta nyttigt, det vill säga mestadels nötter, grönsaker och keso. Tyvärr blev processen en segdragen historia som inte hann lägga sig till min nästa drabbning sju dagar senare. Matchen mot Börje Bjurström var en orgie av felträffar, och jag stod dessvärre för merparten av dem. Jag till och med vann ett set genom detta omedvetna segervapen. Efter varje bollduell frustade jag likt en välrenommerad porrskådis, det blev inte riktigt en nära-döden-upplevelse, men inte långt därifrån. Varje bollduell kändes som en Kiljimanjarobestigning, det var bara syrgastuberna som saknades. Börje läxade planenligt upp mig med de komfortabla setsiffrorna: 11-4, 10-11, 11-7, 11-9 det vill säga 3-1.

Med tre dagar kvar till Höstmilen bestämde jag mig i samma veva att avpollettera det krävande terrängloppet, nu var det helt enkelt operation ”bli-frisk” som gällde. Jocke Andersson rekommenderade 3-4 snabba whisky, teoretiskt sett ett spännande kur,  men praktiskt dessvärre helt tandlös, men för ett tag glömde jag faktiskt bort att jag var sjuk. Processen hade inletts och jag hamnade på nätterna under epitetet” Svettas som en gris”. Tyvärr berodde det inte på oändligt med sex, utan feber i sin renaste form. Det var ju inte så att jag grät över att jag missade självmordsbanan runt Ljursla, men det var ju en helt annan femma. Mitt nästa mål ligger långt fram i tiden ur ett tävlingsperspektiv. Nice halvmaraton går av stapeln söndagen den 21 april, så tiden är ändå på min sida

Vampyrism, förkylning, hjärnskadan, viruset, eller vad det nu var jag drabbats av vägrade släppa släppa taget om min kropp och själ, hur frustrerande än processen var. Den låg där guppande likt en övermänsklig Londondimma, och hånlog mot mig med anti-tränings-fingret rakt in i ansiktet. Att man kunde svettas så kopiöst mycket varje natt utan sexuella aktiviteter eller utav att drabbats av influensan är för mig en kryptisk gåta. Vårdcentraler och andra så kallade vårdinrättningar hade bara en lösningen på problemet: ”ta det lugnt, det försvinner av sig självt snart”. Men som sagt 7-8 veckor tycker jag är aningen för lång tid utan att bli speciellt mycket bättre. Detta ledde till att jag sköt upp matchen mot ödmjuke Kent Kullander tillika min första squashmatch på över tre veckor. Även det önsketänkandet fick sig en rejäl törn när jag insåg att såväl viruset samt ett  härligt skoskav grusade alla planerna. Enda möjligheten var att lämna WO till både Jesper och Kenta, något som innebar att jag slutade sist i grupp 3.  Jag får helt enkelt ta nya tag i division fyra, något som kanske är det bästa som kan hända i nuläget. Dags att bevisa var squashskåpet ska stå, för det ska väl mycket till om jag blir sjuk igen, så mycket som kroppen fått jobbat övertid med detta tillstånd.

Jag, Björn Olsson och Joakim Andersson anmälde oss första dagen när biljetterna till Lidingöloppet släpptes måndagen 29 oktober. Kostnaden för loppet innan nyår låg på 595 kronor exklusive ett diplom för 50 kronor. Anmälningsprocessen var ny för i år och fungerade exceptionellt smärtfritt när man använde sig av Internet explorer, inte Mozilla firefox. Det ska bli spännande att ta sig an detta mandomsprov som dessutom ingår i en ”Svensk Klassiker” med Vansbrosimmet,  Vättern runt och Vasaloppet. Vansbrosimmet är för mig lika uteslutet som Vätterrundan, men att avverkat  ett Vasaloppet och ett Lidingöloppet är inte fy skam. 2013 tycks bli ett spännande löpningsår med Nice halvmaraton och Grabbhalvan på våren och Bråviksloppet,  Lidingöloppet och Höstmilen på hösten.

Virusdjävulen

Onsdag vecka 45 stegade jag till sist ner till Kneippens vårdcentral med syftet att ta reda på vad som hemsöker min smärta kropp. Ovissheten och frustrationen kom upp till ytan efter nästan 9 veckors ofrivillig squash- och löpningsdvala. Vampyrism var uteslutet, eftersom jag fortfarande kunde vistas i dagsljus utan några som helst problem; kampen mellan virus och bakterier var desto jämnare. En timmes väntan i kölapparnas förlovade land var bra mycket behagligare när man innehar en mångsidig smartphone. På labbet tog de min sänka och det entydiga svaret blev att jag definitivt inte hade någon bakterieinfektion i kroppen. Kontentan av det förvandlades snart till ett dilemma med ett inbyggt moment 22. De två nära-döden-upplever som jag varit inblandat i kunde enligt sköterskan inte när det gäller virus leda till döden, utan bara osedvanlig trötthet. Densamme menade att det är fullt möjligt att träna även, om hon inte rekommenderade det. Ett av scenarierna var att antingen träna och bli riktigt sjuk efteråt, och på så sätt få bort virus ganska snabbt. Det andra bestod av att träna och drabbas-av-nära-döden upplevelse igen, men dock inte dö, utan istället förlänga virustillståndet med 3-7 veckor.

Min tävlingsinstinkt gav mig klartecken medan min rationella sida tackade nej till detta frestande erbjudandet. Min promenadstatistik utökades såväl tidsmässigt som antal gånger per vecka, och strategin var att ta det lugnt, men ändå förbereda kroppen för vad som komma skall. Som vanligt består inte ens verklighet av enbart svart eller vitt. Motstridiga argument haglade snart in från alternativmedicinens ringhörna, där deras kontenta var att det var lika farligt att träna med ett virus i kroppen som bakterieträning. En infektion vare sig det är virus eller bakterier är inget man bör träna hårt med; fantastiskt, vem skulle man lita på? Jag satte dock min tilltro till Vårdcentralen, och valde att gå in i kriget mot alienviruset från helvetet, på två fronter, syftet var att chocka igång kroppen.

Den första strategin bestod av ett ytterst kostsamt inköp på hälsokostaffären Big Heart: Kolloidalt silver, en mirakelkur som sägs neutralisera virus. Det andra blev en 1 timmes squashpass mot tävlingsardennern Lino Ferrari. De första 3 minuterna tränade vi faktiskt slagteknik, därefter var vi åter igång med sedvanlig matchsituation. Jag försökte dock inte springa på bollarna, utan koncentrerade mig istället på att positionera mig rätt på banan. Den lilla illern han roffa åt sig 12 set innan den bokade tiden var över. Efteråt var jag mer död än levande, och tillbringade en allt för stor dela av kvällen liggandes i soffan. Det fullskaliga kriget fortsatte två dagar senare med en 8 km runda i rollatortempo. Såväl under passet som efteråt kändes kroppen förvånansvärt bra, och förhoppningarna började spira.

Continue Reading »

No Comments

NICE – here we come!

I slutet av augusti hade Jarmo Kolehmainen, Stefan Hammarström och jag ett upptaktsmöte inför Nice-halvmaraton på Steffes suveräna husbrygga. Förutom att grilla, bada, basta, gråta ut, besudla varandra och dricka öl beslutade vi att anta två personer som undrat om det var möjligt att följa med på nästkommande resa. De hade i ett tidigare skede svurit att de skulle uppfylla våra omogna, men dock adekvata kriterier fullt ut:

1. Springa loppet i fråga

2. Betala in logi- och resepengar i september 2012.

3. Vara delaktiga i våra tillsynes oändliga och kollektiva pubrundor.

4. Se detta som en kombination av nöje- och tävlingsresa, det vill säga inte agera likt elitiska besserwissrar.

Jag axlade ansvaret att ringa upp de båda träningsnarkomanerna; Magnus Ström och Fredrik Adolfsson. På grund av kommande tävlingar som kolliderade med Nice avsade ”Odda” sin medverkan, medan Magnus kvickt tackade jag. I form av envåldshärskare bokade jag en lägenhet med plats för 4 personer via utmärkta sajten Wimdu.se. Valet gick i lyxens tecken då vi medvetet betalade lite extra för att bo riktigt bra och mindre trångbott. Vi  fick tillgång till badtunna, dubbelglasade fönster, storbilds-tv med hemmabio, wi-fi, tvättmaskin och torktumlare, en utsikt att döda för i samklang med 10o meter till beachen och närhet till shopping, livsmedelsbutiker, restauranger och pubar.

Jag bokade flyget genom rese-sök-sajten: www.flygresor.se, en process som fungerade helt friktionsfritt dessutom var det befriande att slippa Ryanairs anti-service-vänlighet. Även här betalade vi mer än vad som egentligen var nödvändigt, i syfte att slippa ett stopp i båda riktningarna. Det blir en tur på 4 timmar till Nice, men direktflyg från Nice, en tripp på 3 tre timmar. Priset inklusive avbeställningsskydd blev överkomliga 1850 kronor vardera. Anmälan till loppet gör man vanligtvis i slutet av året, ju tidigare desto billigare är de flesta loppens devis. I oktober kommer jag att inhandla minst en Nice-guide, där jag ska fragmentisera varje sida i boken med syftet att skapa de bästa tänkbara förutsättningarna för en resa där livskvalitet står högst på agendan.

NT-knatet 2012

Att röra på sig är universellt en källa till bättre hälsa, och en viss nivå av tävlingsinstinkt tror jag bara är bra i vårt individualistiska 24-timmarssamhälle. Dessa kriterier var grunden till min light-mission att övertala mina två bekväma änglar att vara en del av NT-knatets startfält. Till en början gick det sisådär, men när medalj-och godisbelöningen betonades kunde inte Hanna stå emot. Frida hade däremot ett dogmatiskt krav, och det var att få se banan innan hon startade. I vilket fall som helst anmälde jag de båda för den billiga summan av 110 kronor. Våra grannar och vänner Skarins barn hängde också på, så det blev ett kluster av barn samt två vuxna som 17.20 cyklade till Folkparken. Vädret var sagolikt fint, men det kunde lika gärna varit ösregn, sett hur dagen dessförinnan gestaltat sig. Cykelturen var den perfekta uppvärmningen, något som både förhindrade onödiga skador och distraherade nervositeten. Vi hämtade barnens nummerlappar, sedan var det bara att insupa atmosfären och invänta starterna.

Först ut av barnen var Frida, hon hade definitivt inte kommit till freds med hur banan var upplagd. Frida grät som en spädgris på väg till slakt, och jag kände mig för tillfället som världens elakaste förälder. Det hjälpte inte ens att visa prisbordet med kexchokladberget, däremot blev jag väldigt sugen. Likt en pappig mördarsnigel klamrade hon sig fast vid mig när startskottet gick klockan 18.30. Jag pushade diktatoriskt iväg henne, och jag kunde verkligen skönja ambivalensen från de tårdränkta, men söta ögonen. Mycket oväntat föll hon för någon form av grupptryck, och drog oväntat iväg med blixtens hastighet, klart sist i hela startfältet. Frida sprang dock hela loppet och passerade utifrån omständigheterna många under loppets gång. Hennes tid blev 6:29 minuter och kom 87:a av 131 startande, vinnaren landade på 4:50.

Nästa barn till drabbning var grannens pojke Lukas som verkligen hade fokuset på själva belöningen, nämligen godiset. Till skillnad från Frida så var han både entusiastisk och förväntansfull, hans tid blev sedermera  5:44 och kom 75 av 146 stycken grabbar, vinnaren fick tiden 4:20.  Klockan 19.05 så var det dags för Hanna, Lina och en klasskompis till dem att spräcka startsnöret. De var euforiska till bristningsgränsen, men som sagt de hade ju varandra. Jag filmade liven mellan olika stationer, och såg att Hanna lojt gick en bit. Mitt ”kom igen nu Hanna” väckte henne ur den temporära koman, och hon sprang in på 5:55 vilket innebar en 70:e plats av 108 möjliga. Hennes klasskompis Laura Josefson kom 85 på tiden 6:29, Lina Skarin spurtade in på tiden 6:55, och hamnade på 100 plats, vinnaren fick tiden 4.12.

Solen hade ersatts av mörker och tillika förstadiet till  utpräglad vinterkyla. Klungan cyklade glada men trötta hem till Ektorp; på agendan stod ett bad, kvällsmat och därefter läggdags. Jag var så stolt över att de  överhuvudtaget sprang NT-knatet, och är säker på att deras kondition som självkänsla fått sig en ordentlig skjuts framåt, även Fridas, då hon tills nästa år NT-knat vet bansträckningen, och förhoppningsvis fylls av glädjetårar istället för krokodiltårar

Inför Squashstegen division 3 och Höstmilen

Min första match på över en månad skedde mot Magnus Hjortberger. Jag hade i stort sett en enda tanke i huvudet, och det var att inte slå upp skadan, vilket innebar att jag minst sagt sprang sparsamt. Det kanske var därför jag vann 1 av 2 matcher mot den långe spindeln. Efteråt så avvaktade jag biverkningarna av squashbataljen, men förutom en osannolik stelhet så hände inget mera. Mr Hjortberger blev också min första motståndare i division 3. Mitt psyke var tvunget att bestiga berg  i syfte att vinna denna prestigematch. Jag hade inte vunnit en squashstegefight på över 5 möten. Den dysfunktionella squashepoken låg likt Lonondimman över mitt bräckliga tävlingspsyke. Vi startade i ett ursinnigt tempo, där det rabiata i sig var viktigare än själva riktningen på slagen. Likt två kokainstinna bålgetingar raljerade vi tyst över den andres dyrbara misstag. 11-10 och 11-9 blev siffrorna som bärgade mig de första seten.

Allt borde ju egentligen varit ett upplagt squashsmörgåsbord, men när tankarna sammanflätades till en enda” ”jag får bara inte förlora”, så knöt sig hela spelet ordentligt. Inte ett slag fungerade, och Hjortberger nappade på det omedvetna betet som en gigantisk likmask och vann 3:e setet med  3-11. Då jag vet att voodoo praktiskt taget är verkningslöst fokuserade jag istället på två saker: ”spring till T.et” och ”mata backhand”. Dessa två grundläggande strategier reducerade min nervositet. Hjortbergher lyckades med konststycket att missa mer än vad jag gjorde, något som bidrog till att en epok gick i kaklet, och squashförbannelsen var därmed bruten.

Rolf Okon

Min nästa motståndare blev oväntat nog Rolf Okon. Mannen som jag haft 5 miljarder squashbataljer med när jag jobbade på Kontorab. Det var över 20 år sedan, han har efter det låtit squashracket blivit kvar i garderoben medan jag själv är vitalare än någonsin. Vi var då väldigt jämna, men han hade en unik förmåga att trassla till sig vinsterna, som tur var förde jag inte statistik mellan oss. Han är som sagt på gång igen och valde mig som första måltavla. I och med hans squashdvala har kilona blivit fler och konditionen jämnad med marken. Utifrån detta perspektiv skötte han sig över förväntan, och lyckades knipa 9 bollar i ett set. Vi spelade 10 set och jag vann dem alla, vilket i och för sig varit dåligt om jag inte gjort så. Fortsätter halvtysken vad han inlett så dröjer det inte länge förrän han snor åt sig något set mot mig.

Magnus Hjortberger

Börje Bjurström sopade banan med mig i min andra squashstegematch. Att låta honom föra spelet är som att låta privata företag bedriva vård. Jag korrigerade min dysfunktionella lobbserve till tennisserve; det genidraget medförde att det blev fler bolldueller och fler vunna poäng till mig. Men som sagt gubben var het, och hans tempo högt, då han dagen innan mött Mattias Blomqvist. Match 3 i stegen var mot den oberäknelige Markus Lundberg. Statistiskt sett är jag överlägsen, men som sagt skillnaden har vid vissa möten varit hårfina. Tidigt på lördagsmorgonen avgjordes vår match. Det blev en batalj som präglades utav att jag förde matchen och Markus sprang. Han sprang dessutom kopiöst mycket, vilket han ska ha eloge för. Dessvärre för hans egen del så synkades vare sig slagen som marginalerna, och jag vann till slut komfortabelt med 7-0 i set, vilket innebär att jag inte åker ur gruppen.

Löpningen har blivit mest drabbad av mina så kallade skador. Har kommit igång bra med squashen, men löpträningen har fått ligga i träda. På grund av att Jocke Andersson jobbar när Höstmilen går av stapeln den 21 oktober så har jag ännu inte anmält mig. Jag tänkte för omväxlings skull vänta ut väderleken istället för tvärtom. För några år sedan, då jag i ensam majestät halkade runt i lerbetäckta bergsformationer fick jag mer avsmak än smak för kommande lopp. Att ingen människa slagit ihjäl sig hittills är ett smärre under, men som sagt det är självförvållat att anmäla sig till loppet. Jag och Jocke samt Björn Olsson har däremot beslutat oss för att springa det krävande Lidingöloppet i september 2013. Det ska onekligen bli en sjusärdeles löparutmaning, många meriterade löpare hävdar att spektaklet är resor värre än exempelvis Stockholm maraton.

I min sista match i division 3 mötte jag den outtröttliga Johan Steen som sopat banan med motståndet hittills. Jag hade gjort optimala förberedelser: 8 timmars god sömn, groteskt nyttig nötkeso-frukost med 1 liter vatten och olivolja, en adekvat uppvärmning, 5 km på löpband, rehabövningar samt slagteknikövningar. Mot Johan, som antigen går på en osannolik effektiv somalisk dopning eller har gener att döda för, visade dessvärre vart squashskåpet skulle stå. Spelet i sig blev relativt underhållande, men hans exceptionella kondition, starka vilja och bättre returer blev totalt förödande för mig. Mr uthållig vann välförtjänt matchen med 3-0, något som belönades med gruppsegern i division 3. Med två vinster i bagaget mot Magnus Hjortberger och Markus Lundgren fick jag efter skadeomständigheterna vara relativt nöjd, jag blev ju kvar i gruppen, något som var ett primärt mål.

Prestigemötet mot Hjortberger och tillika första matchen i division 3 gick i ambivalensens tecken; lämna w.o eller inte? Ett begynnande halsont som terroriserade återigen mitt tillsynes sårbara immunförsvar i symbios med en kuslig igentäppt snok drog ner mina förväntningar rejält. Jag valde dock att spela matchen, vilket i backspegeln var ett osedvanligt trögt beslut. Efter att ha vunnit första set så dränerade de korta rusherna mig på välbehövlig energi. I slutet av 2: set trodde jag att hjärtat skulle stanna flera gånger om. Resterande delen av matchen var som en öppen autobahn för den gänglige Hjortberger som för övrigt också var aningen hängig. Siffrorna 11-0 och 11-5 flätade ihop en mindre bra början i gruppen, den långe vann till slut med 3-1, uppförsbacken hade bara börjat.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu