Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Never let me go ’

Cineasthörnan

19 september, 2011 by

Pixel – Eskapism

Adjustment Bureau är sci-fi, romantik och thriller på en och samma gång. Matt Damon spelar sanne-kärleks- hängivne David Norris som i ordets bemärkelse har ödet mot sig. Han blir kär i balettdansösen Elise Sellas som spelas av Emily Blunt (1983, Rockhampton, London: The devil wears Prada, The Wolfman).  Enligt de som styr ödet ska inte detta ske, och de utför dylika knep för att förhindra att de två blir ett par. Filmen är intelligent och estetiskt kreativ, något som är ovanligt i dyra produktioner förutom då förra årets Inception. Det går inte komma ifrån att dessa män har mycket gemensamt med ”Men in black”. Kemin mellan Blunt & Damon är osedvanligt bra, då Damon tidigare inte precis varit känd för någon kärleksfilmsromeo. En annorlunda och oförutsägbar film som jag verkligen gillade.

Biutiful är ett spansk drama som man inte bör titta på ifall man vill bli på extra gott humör. Detta är en naken och skitig film som är till för förståelse, reflektion och måhända en eventuell egen förändring. Javier Berdam (1969, Las Palmas, Spain: Collateral, Goya´s ghosts, No country for old men, The sea inside) spelar Uxbal, killen som nyligen fått reda på  av sin läkare att han endast har några månader kvar i livet. Han har vårdnaden om sina två barn, då modern via sin manodepressivt är aningen opålitlig.   Detta är en film om att vara människa, och hur smärtsamt det faktiskt kan vara ute i verkligheten. Uxbal gör sitt bästa för att dö med värdighet genom att försöka göra slut med den brottsliga bana som han infogats in i. Filmen målar upp en välbehövlig kontrast av att livet oftast inte slutar som en Hollywoodfilm. Biutiful känns otäckt verklighetstrogen, och sjunker upp till ytan likt cigarettrök. Vi får följa människor i den yttre samhällsperiferin, sådana som vi inte umgås med på våra weekendresor till Barcelona, där denna handlingen utspelas. Det här är en ruggigt stark film som alla bör se, för att måhända inse hur bra vi egentligen har det, och hur dåliga vi oftast är på att tillvarata sådan lyx.

Never let me go är ett kärleksdrama där svartsjuka spelar en bärande roll. Filmen är en nutida och verklighetsnära science-fiction historia där utvalda individer växer upp enbart för att harvas på sina organ. De är en del av en stor reservdelsindustri, där de saknar både värde och rätten till en egen vilja. Det är deras lott i livet, det är det som de är ämnade för, liknande kastsamhället i Indien fast värre. Andrew Garfield (1983, Los Angeles, USA:  Boy A, The social network) har för övrigt lyckats nästla in sig som  Peter Parker i kommande Spidermanfilmen. Detta är en vacker, sorgsen och trovärdig film om en dåtid som det skulle kunna ha varit, beroende vem som suttit med makten i sina händer. Never let me go är en film om att hoppet är det sista som överger en människa. Det finns också en parallell hopplöshet i filmen, allt är ödesbestämt, allt är en meningslös  i väntan på den oundvikliga dagen, då organen skall plockas. Det finns något vackert och spännande i den idén. Det är också en film om kärlek och förlorad sådan och tårar och tragedier. En djup film med rätt skådespelarkemi mellan de 3 sammanlänkade huvudrollsinnehavarna. En lika vacker som tänkvärd film. Den vackra Kiera  Knightley (1985, Teddington, England: Star Wars – episode 1, Bend it like Beckham., Pirates of Caribbean, Love actually,  Pride and prejudice) innehar en av de tre bärande rollerna.

Hall pass är gjord av Team Humors favoritregissörer: Peter och Bobby Farrelly, männen bakom  bland annat Dum och dummare, Kingpin, Den där Mary. Det har gått 4 för långa år sedan förra filmen Heartbrak kid. Två gifta män får möjligheten av sina fruar att under en veckas tid totalt bortse från att de är gifta, att således återigen leva ungkarlsliv (hall pass). De båda vännerna tittar nämligen hela tiden på andra kvinnor, och är ganska fula i munnen när de tror att ingen lyssnar. Fruarna hoppas denna vecka i frihet ska ge utlopp för omoralen. Det är en kul idé, men utförandet och  upplägget befäster förlegade könsroller, att männen tänker för mycket på sex och kvinnorna får framstå som nästan frigida i sina åsikter. Vilket de naturligtvis inte är(tror jag). Det finns en poäng här i att respektera sin partner, men det hade kunnat göras med en bättre nyans; nu känns det bara exceptionellt konservativt. Det betyder inte att jag ogillar filmen, snarare tvärtom, den är osedvanligt underhållande.

Cowboys and aliens är en korsbefruktning av genrerna western och sci-fi. 1873 i Arizona. En främling (Daniel Craig) med minnesförlust vandrar in i ökenhålan Absolution. Den enda ledtråden till hans förflutna är en mystisk boja runt hans ena handled. Han tar sig till närmaste stad som snart invaderas av rymdskepp som kidnappar flera invånare. Jake tvingas slå sig ihop med stadens förmögna översittare (Harrison Ford) och några andra, inklusive en mystisk kvinna (Olivia Wilde) med dolda avsikter, för att hitta överlevande och bekämpa utomjordingarna.Påhittiga idéer, snyggt och och underhållande, men avsaknaden av ”personlighet” drar ner helhetsintrycket. Här om någonsin handlar det om stor budget och stora producentnamn, vilket gör att man inte riktigt vågat gå hela vägen med konceptet, och nöjer sig med att tillfredsställa den breda publiken. Det blir lite försiktigt, snällt och alltför förutsägbart. Birollsveteraner som Sam Rockwell, Paul Dano, Clancy Brown, Keith Carradine och Walton Goggins ackompanjerar de andra på ett utmärkt sätt.

En spansk fängelsefilm från 2009, kan det vara något? Absolut, Cell 211 är en helt magnifik dramathrillerpärla, vilken hypnotiskt drar in tittaren  från första scen til the bitter end. Det är en film om förändring, om motivation, och brist på sådan. Handlingen utspelar sig under ett upplopp i ett spanskt fängelse, i minst sagt en farlig  och oförutsägbar värld. Juan Oliver ska börja sitt jobb som fångvaktare, och dyker upp en dag tidigare än förväntat, för att implicit gör ett gott intryck på sin nya arbetsgivare. Av en ren tillfällighet anländer parallellt 3 ETA-fångar, vilket indirekt är roten till ett planerat myteri. Juan vaknar upp i cell 211 med insikten att han blir tvungen att låtsas vara fånge för att överleva. Han lyckas vinna fängelsets värstings Badass tillit, men för hur länge? Den här filmen har det många amerikanska filmer i samma genre saknar: en själ, och en trovärdighet där klyschorna inte staplas på varandra. Manuset är utmärkt, precis som skådespeleriet, och trovärdighetsfaktorn är überhög. Skådespeleriet utger sig inte att vara Hollywoodska stereotyper, utan just fångar. Filmen i sig känns som en film, inte bara som en ren produkt i syfte att enbart tjäna pengar. Cell 211 är helt enkelt en svinbra film. Den tog för övrigt hem 8 Goyas, Spaniens motsvarighet till Oscars.

Förväntningar kan endera stjälpa eller hjälpa en film. I detta fall så baserades min förförståelse via trailerfragment och recensioner. Att göra en uppföljare till en av Sveriges bästa filmer någonsin är en utmaning. Generellt sett så fick Jägarna 2 osedvanligt goda recensioner. Det i sig är presentation, då merparten av de sequels som framavlas, ofta är karbonkopior av originalen, eller helt enkelt urusla. Pappa, jag och brorsan var en del av en fullsatt salong 5 i Filmstaden. Att ersätta Lennart Jähkel som gjorde sitt livs roll i första filmen kan inte varit det enklaste, men Peter Stormare gör det med bravur. När Stormare tar till våld, mår man helt enkelt dåligt, men den känslan framkallas enbart bara om karaktären i sig agerar trovärdigt, vilket Stormare verkligen lyckas med.

Jägarna 2 största ”psyko”, och en av filmens större behållningar var den finske skådisen Eero Milnoff gestaltning av den huvudmisstänkte Jari Lipponen. Det var Oscarsnomineringsklass på den rollen; den äkta ondska och missförståndhet som han utstrålade och förmedlade, vill jag egentligen inte veta hur han lyckades framalstra. Första filmen tog upp teman som lokalpatriotism, och rörde sig mycket mer bland lokalbefolkningen. I Jägarna 2 så fokuserar regissören Kjell Sundvall på en handfull karaktärer, vilket skapar en välbehövlig distans till Jägarna 1. Som tittare är det inte svårt att luska ut vem som är mördaren, det är transportsträckan till upplösningen som Kjell Sundvall lyckats så otroligt bra med. Lassgård/Stormare är Sveriges motsvarighet till De Niro/Pacino i HEAT, fast till skillnad från de amerikanska ikonerna lyckas de svenska skådisarna med sin skådespelaruppvisning. Just den ingrediensen har fått kritik, att allt kretsar för mycket på de två skådisarna enligt media, något som jag inte alls kan instämma i. Alla skådisar i Jägarna är top notch, och de hänförande bilderna och miljöerna är ytterligare dimensioner som förstärker bilden av en de bättre uppföljare jag sett, och då inkluderas även utländska sådana. Som sagt jag blev dels överraskad av en superb uppföljare, dels lyrisk över en film som dessutom  berörde mig starkt.

Mitt filmtittande är inne i en period, då jag helt enkelt inte är sugen att se på film. De två jag sett var däremot riktigt bra. Först ut var den lite mer traditionella The Company men.  I detta drama gör Ben Affleck en av sina bättre rollprestationer, som den välbetalda kontorsarbetande Bobby Walker. Han är mannen med fina framtidsutsikter inom företaget; tills den dag företaget i en tid av ekonomisk kris måste göra sig av med ett gäng anställda – inklusive Bobby. Förutom Ben Affleck så hittar vi storheter som Tommy Lee Jones, Kevin Costner och Chris Cooper som gemensamt bidrar till en solid skådespelarinsats. Det är onekligen en aktuell historia med relevans, både sett till helheten och de enskilda karaktärerna och till deras relationer. Det är stabilt och välgjort hantverk, men också aningen förutsägbart. Det blir aldrig tråkigt, men inte heller någonsin särskilt spännande. Jag gillar i alla fall filmen, som visar upp bilden att även högt betalda personer kan mista sitt jobb, och dessutom få svårt att hitta något nytt arbete. Detta mistande får konsekvenser för vad som ska behållas eller försakas i familjen. Behövs golfkortet, den dyra sportbilen, de lyxiga restaurangbesöken eller klarar man sig utan dessa statusattributer, och ändå lyckas må bra?

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu