Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ nepotism ’

Eurovision song contest


Jag har följt hela musikprocessen ifrån den svenska uttagningen till ”Inför eurovision contest” samt de båda semifinalerna och den avslutande finalen.  Sveriges bidrag Popular med Eric Saade var den klara vinnaren detta år (med Swingfly tätt bakom sig). I mitt tycke var hans förra bidrag Manboy en betydligt bättre låt. Den låten eller Salem Al Fakirs jättehit Keep on walking borde ha vunnit före halvtrista Anna Bergendahl, då hade en den ibland (svenska) hätska domedagsstämningen att Sverige tappat greppet inte uppstått. Samma sak gällde 2009 då E.M.D inte vann med Baby goodbye, utan Malene Ernmans operapop. Det hade blivit idel topplaceringar i finalen där båda utan tvekan hade tagit sig till.

Nåväl nu är Eric Saade med igen, med en riktigt bra låt och ett koreografiskt smörgåsbord; ett finalbidrag och topp 3. Sveriges största problem är paradoxalt att vi håller en för hög klass på de flesta av våra deltävlingsbidrag på alla nivåer. Det går varken att sjunga taskigt, på dålig engelska eller komma med en crapkoregrafi; vi har lagt ribban alldeles för högt för det.  Utifrån vårt genresmörgåsbord är det betydligt svårare att sänka sig till en lägre europeisk standard. Jag tror att Swingfly, Loreen, Love generation, The Moniker, The Playtones, Jenny Silver, Dilba, Sanne Nielsen, Danny Melody club hade hävdat sig jättebra i finalen däremot hade det varit lika förödande utifrån ett placeringsperspektiv att skicka Sara Varga som det var att skicka Anna Bergendahl.

Christer Björkman med panelmedlemmarna Lotta Engberg, Sarah Dawn Finer, Andreas Johnson, Thomas Lundin och Christine Meltzer tog sig an att göra personliga bedömningar i fyra entimmesprogram som gick av stapeln på tisdagar. Många upplever dessa som helt menlösa, men jag har alltid gillat dessa ”inför Eurovision program”. Dessa panelmedlemmar har successivt bytts ut, men kunnige och fyndige finlandsvensken Thomas Lundin består från år till år. Lena Philipson är i mina ögon den som varit coolast av dem alla medan Shirley Clamp varit den allra mest påfrestande låttyckaren.

Efter att ha sett alla andra upplagor så tycker jag att många av årets 43 bidrag håller en besvärande dålig klass. Jag kommer aldrig att kunna förstå att länder skickar artister som antingen inte kan sjunga rent eller inte sjunga på engelska. Det vore i så fall bättre om de sjöng på sitt modersmål, istället för halv- eller heltaskig engelska, vilket minst sagt förstör låtens helhetsintryck. Vissa låtar är så osannolikt dåliga så man inte tror sina öron. Hur är det möjligt att man kan skicka så sjukligt oförklarligt dåligt bidrag som till exempelvis Portugal, inte undra på att landet är konkursfärdigt .

The Big Four: England, Spanien, Tyskland och Frankrike har fått sällskap av melodisnickrarna ifrån Italien, vilket jag tycker är toppen – de ska helt enkelt vara med. Eftersom dessa länder håller igång tävlingen ekonomiskt så får de friplatser till finalen, utan att behöva kvalificera sig via oförutsägbara semifinaler. Överlag har dessa bidrag varit genant dåliga, något som verkar ytterst märkligt, då de betalar kalaset. England detta popens urmoder som vanligtvis är synonymt med melodikvalitet har skickat bidrag som är beyond pinsamma. Detta år har de skickat återförenade pojkgruppen Blue som hade en riktig hit med All rise på det glada 90-talet.  Alla bidragen från dessa länder var i för ovanlighetens skull medelgoda.

De båda semifinalerna presenterades av den sedvanliga man och kvinna dialogen. Förutom ur ett genusperspektiv ser jag inget positivt med detta horribla, klämkäcka och helt meningslösa dravel. Det spelar ingen roll vilket land som har hand om evenemanget, presentationsprocessen förefaller vara ristad i sten; ju pinsammare desto bättre. Mest överraskande  i semifinal 1 var att  Norge inte gick vidare. Semifinal 1 var en orgie av taskig engelska och horribla sångprestationer. Mina 5-i-topp var: 1. Ungern. 2. Georgien.  3. Azerbaijan. 4. Serbien. 5. Island Semifinal 2 var en klar uppryckning, vilket i och för sig inte säger så mycket. Mest anmärkningsvärt var att inte förhandstippade Israel gick vidare 1. Sverige. 2.Irland. 3. Slovakien. 4. Cypern. 5. Slovenien.

Finalen blev oväntat nog en riktigt trevlig lördagsunderhållning där tyskarna gjort ett riktigt smakfull jobb. Programledarna höll sig för omväxlings skull i bakgrunden, och tog inte överhanden med avlagd och sedvanlig 30-tals humor. Jag kan till och med sträcka mig till att säga att de skötte sitt åtagande på ett helt klanderfritt sätt.  Pausunderhållningen bestod av en inhemsk popstjärna som inte alls lät så illa, men var det nödvändigt att sjunga två hela låtar?  Scenografin var exceptionellt snyggt gjord, och harmoniserade med varje bidrag på ett brutalt effektivt sätt. Röstningsförfarandet var förut en svårsmält process som kontraproduktivt fick fler tittare att räkna får istället för röster. Numera  är det snarare ett förfarande som man ser fram emot. Tyskarna synliggjorde poängfördelningen på ett överskådligt vis; exempelvis såg tittarna hur många röstande länder som var kvar.

Nepotism = Svågerpolitik eller ”Rösta på grannlandet syndromet” har arrangörerna försökt reducera genom att tidigt särskilja grannländerna ifrån varandra i semifinalerna. De har också delat upp så att tittarna får makten av 50 % och jury resterande 50; en riktigt bra strategi. Tyvärr är det påfallande många länder som irrationellt  hellre röstar fram sina grannar, än röstar fram de bästa låtarna: Cypern → Grekland, Ukraina ↔ Georgien, Portugal → Spanien. Vi behöver inte ens gå in på vänskapskorruptionens epiccenter: Balkanländerna: Bosnien, Slovenien, Serbien, Makedonien och Kroatien. Jag tycker att det är schizofrent tråkigt att det ska vara på det sättet. I vilket fall som helst är det svårt att hitta  konspirationsteorier mot Azerbaijan, då de gränsar till: Iran, Ryssland, Georgien och Armenien, så kanske rätt låt vann?

Detta var enligt mig de bästa låtarna

1. Sverige. 2. Irland. 3. Georgien. 4. Slovenien. 5. Azerbaijan. 6. Ukraina.

7. Serbien. 8.Ungern. 9. Danmark. 10. Island. 11. Moldavien. 12. Estland


Resultatet blev på följande vis:

1. Azerbajdzjan 221 “Running scared“, Ell & Nikki
2. Italien 189 “Madness of love”, Raphael Gualazzi
3. Sverige 185 “Popular”, Eric Saade
4. Ukraina 159 “Angel”, Mika Newton
5. Danmark 134 “New Tomorrow”, A Friend In London
6. Bosnien och
Hercegovina
125 “Love In Rewind”, Dino Merlin
7. Grekland 120 “Watch my dance“, Loukas Yorkas Feat. Stereo Mike
8. Irland 119 “Lipstick”, Jedward
9. Georgien 110 “One more day”, Eldrine
10. Tyskland 107 “Taken by a stranger“, Lena Meyer-Landrut
11. Storbritannien 100 “I can“, Blue
12. Moldavien 97 “So Lucky”, Zdob și Zdub
13. Slovenien 96 “No One”, Maja Keuc
14. Serbien 85 “Čaroban“, Nina
15. Frankrike 82 “Sognu“, Amaury Vassili
16. Ryssland 77 “Get You“, Alexey Vorobyov
17. Rumänien 77 “Change”, Hotel FM
18. Österrike 64 “The Secret Is Love”, Nadine Beiler
19. Litauen 63 “C‘est ma vie“, Evelina Sašenko
20. Island 61 “Coming home”, Sigurjón’s friends
21. Finland 57 “Da da dam“, Paradise Oskar
22. Ungern 53 “What about my dreams”, Kati Wolf
23. Spanien 50 “Que me quiten lo bailao“, Lucía Pérez
24. Estland 44 “Rockefeller Street”, Getter Jaani
25. Schweiz 19 “In love for a while“, Anna Rossinelli

Efter att alla 43 länder röstat slutade Italiens Raphael Gualazzi på andra plats och passerade precis Sverige via Estlands sista röst. Duon Ell & Nikki från Azerbajdzjan vann schlager-EM i Düsseldorff med låten Running Scared. Jag tyckte dessvärre att deras kemi var lika med noll, precis som karisman; låten i sig var aningen slätstruken, och deras engelska lämnade mycket att önska. Såhär med facit i hand var det i mitt tycke många låtar som både hann att mogna och kalibreras. Italien blev bara bättre för varje lyssning, precis som Danmark och Estland. Överlag så höll finalbidragen en riktigt bra klass; genrevariationen är ju som sagt en både en förbannelse som musikgåva. Frankrikes och Finland bidrag var exempelvis starka och finstämnda, men inga vinnarkandidater. Den unge och karismatiske Eric Saade gjorde ett riktigt bra framförande och kunde ståta med kvällens läckraste dansnummer. Även fast han inte knep förstaplatsen blev det ändå något av en svensk seger i Düsseldorf, då Running scared skrivits av de svenska låtskrivarteamet: Sandra Bjurman och Stefan Örn samt haft svensk inblandning i alla dess tänkbara led.

Avslutningsvis är Sveriges outsourcing inget jag i grund och botten gillar. Grundtanken är att bevara och stärka varje lands särart. Vad är egentligen syftet med tävlingen om man likt Azerbaijan, Ryssland med flera kan köpa till sig låtskrivare?  Hur nationgenuint är det; och vad blir då nästa steg? Det borde vara så att text,  musik och artist ska tillhandahållas av varje enskilt land.  Det är däremot valfritt om ett land väljer att framföra sitt bidrag på engelska eller modersmål eller en kombination.

 


 

Continue Reading »
2 Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu