Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ mjukporr ’

Cineasthörnan

19 juni, 2013 by

Pixel-Eskapism

Ben Affleck ett före detta hatobjekt av guds nåde går oväntat från klarhet till klarhet för varje film han regisserar eller medverkar i numera. Från medioker till riktigt bra, från nolla till geni,  vilken förvandling. Vad som ligger bakom denna helomvändning vill jag helst inte veta, men bra blev det och Argo är inget undantag. Trots en orgie i patriotism är filmen underhållande och antyds vara baserade på verkliga händelser, men Hollywood har dessvärre en förmåga att kunna böja på sanningen i syfte att göra historien mera adekvat tillrättalagd. 1979 så tas amerikanska ambassaden i Iran i besittning och de som jobbar där som gisslan. Sex av dem lyckas rymma till Kanadas ambassad. Med tiden som värsta fiende kommer Tony Mendez (Ben Affleck) upp med en sinnessjuk plan, dock den enda planen. De skapar en fiktiv filmprocess som skenmanöver det vill säga att spelar in en fejkad långfilm i Iran, men teorin går ut på att smuggla de 6 amerikanarna ut ur Iran.  En sådan film som Argo har inte sina förtjänster genom att agera oförutsägbar, för det är den inte, däremot snygg, intressant och med bra inbyggd dialog. Givetvis alltför överskattad utifrån att den blev Oscarsnominerad, så bra var den absolut inte, men helt klart sevärd, då jag egentligen inte alls är förtjust politiska thrillers.

Mina föräldrar satte alltid mig och brorsan i första rummet, men det innebar också att någon eller båda jämt var hemma. Men en gång när även brorsan var borta så hade jag Evil Dead i min hand, en VHS som skulle bli mitt kvällsnöje i symbios med 1 liter glass och chokladsås. Jag hade redan då sett massor av skräckisar, men inget som liknade detta. Jag kommer aldrig lyckas förtränga hur rädd jag var den kvällen. Att vi bodde granne med Matteuskyrkogården gjorde inte saken ett dugg bättre. Det var ångest på hög nivå, och vad som var verklighet eller inte gick hand i hand denna sömnfria natt. Som sagt så paralyserad av skräck som jag var den kvällen har jag aldrig någonsin varit igen. Nu har regissören av detta splattermästerverk istället satt sig tillrätta i producentstolen och gjort en remake av av sitt skötebarn Evil Dead. Generellt sett brukar resultaten bli usla i bästa fall dåliga, men det finns dock  undantag, tyvärr sällar sig inte denna remake till den näst intill obefintliga skara.

Stämningen och det visuella precis som inledningshandlingen är dock överlägset originalet, så mina förväntningar stegrades från 2 till 200 på en tvåhundragradig skala. Fem ungdomar med inbördes konflikter kommer successivt i kontakt med Book of the dead, något som får ödesdigra konsekvenser för alla de inblandade. Ska man göra en remake av världens otäckaste film utifrån ett splatterperspektiv så måste man i vilket fall nå upp till originalets otäckheter; det gör man inte här. Visst är det blodigt och visst finns det demoner men det räcker inte. Originalets klaustrofobiska stämning som fick tittaren att må dåligt av att det aldrig blev dag existerar knappt. Det och att man valt att reducera vansinnet, galenskapen och demonernas lek med råttan blir förödande för slutresultatet. Evil Dead blir bara en i raden av standardiserade kopior som inte  lyckas reproducera originalets cineastkarisma och otäckheter.

Sedan Sverige var tvåkanaligt har jag följt Star Trek. Vissa stunder har varit smärtsamma påminnelser hur snabbt teknikutvecklingen tagit sig fram de senaste 20 åren, men de flesta fåtöljsittningarna framför tv:n har varit ren skär underhållning. Mina favoriter är tv-serierna med Star Trek: The Next Generation (1987–1994) Capt. Jean-Luc Picard och Star Trek: Voyager (1995–2001) Adm. Kathryn Janeway. Filmerna har alltid varit sevärda, men de har enligt mig inte lyckats kravla över tröskeln till att bli så bra som jag hoppats på. I och med J.J Abrahams back to the roots Star Trek 2009, öppnade det dels dörrarna för en ny generation att förstå ursprungshistorien, dels göra en Batman och göra detta ursprung begripligt, storslaget och relationsackumulerande. De karaktärer som inledde nystarten med att iklä sig de näst intill odödliga och kultstatus karaktärerna gör det med hedern i behåll. Star Trek into the the darkness dök upp upp på biograferna för någon månad sedan, och fungerar parallellt för inbitna Star trek-fans likaväl som för nybörjare. Handlingen tar avstamp i en brutal attack mot Starfleets ledningen. Rymdskeppet Enterprise, med James T Kirk och Spock vid rodret får det tvivelaktiga uppdraget att inte fånga, utan eliminera gärningsmannen. Resultaten utmynnari en spännande och actiondriven handling med välbehövlig tyngd i form av moraliska frågeställningar. Den visuella ribban placeras högt ifrån inledningen av rymdäventyret, då våra hjältar befinner sig på en blodröd planet på väg att drabbas av ett vulkanutbrott; estetisk action med nerv i. Dynamiken emellan Kirk och Spocks är ett utav filmens allra största behållningar. Kirk är ifrågasatt både som kapten och ledare och Spocks paragrafrytteri får nästan ödesdigra konsekvenser. Vad vore en riktigt bra action film utan en adekvat antagonist? Ett nerköp troligtvis, och något som skulle urholkat underhållningsvärdet.  Benedict  Cumberbatch (1976, London, England: Four Lions, Atonement, The Whistleblower, Tinker tailor soldier spy, War horse, Hobbitt, Sherlock tv-serie) uttryckslösa ansikte och ondskefulla närvaro med minst sagt  sociopatiska drag som Khan är bara det värt biopengarna.

Om Star Trek var riktigt bra underhållning så hamnar den ändå i skuggan av de komplexa och dysfunktionella karaktärer i Dexter. Säsong 7 är den näst sista, vilket jag tycker är jättebra. Jag vill helt enkelt inte bevittna en dålig säsong. Denna omgång startade direkt från en av tv-historiens mest osannolika Cliffhanger besannade inte min neurotiska sida, alla 12 avsnitten var världsklassunderhållning från början till slut. Utan att avslöja något vitalt så kan jag bara gratulera teamet som ständigt uppdaterar de karaktärer efter vad som händer i deras omgivning samt förmågan att med ytterst fingertoppskänsla hitta nya antagonister som bara genialiskt sevärda.I säsong 7 finner vi en iskall ukrainsk maffialedare som Dexters fiende, en man med många lager. Vår seriemördar blir också kär i en vacker kvinna som parallellt döljer ett finsnickeri i konsten att förgifta människor i sin omgivning. Förutom att tampas med dessa ”vardagliga” relationer så börjar snaran om Dexters hals stramas åt ordentligt. Fragment från det förflutna börjar lämna spår efter sig, för de som är villiga att följa dem. Det känns befriande att kunna lägga den sjunde säsongen till handlingen som ytterligare en triumf hur en tv-serie hela tiden bör utvecklas. Den bästa serie jag sett som hållit såhär hög klass genomgående. Det ska bli spännande att se hur upphovsmakarna kommer att avsluta historien i åttonde och sista säsongen.

Spartacus War of the damned är den avslutande säsongen om frihetskämpen Spartacus. Blod, våld och mjukporr med oändliga slowmotion sekvenser är faktorer som gör detta till en serie av män för män. Ledorden: frihet-ära-heder är koden hos krigarna som agerar aggressiva fästingar på det romerska riket. Karaktärerna är fortfarande så härligt sköna och starka. Till denna omgång har Caesar (Todd Lasance)  och Crassus (Simon Merells)  lagts till och de är obetalbara i sina gestaltningar. Crixus (Manu Bennett), Agron (Daniel Feuerriegel) och Gannicus (Dustin Clare) har alla hunnit att växa till sig. De militära framgångarna fortsatte för Spartacus och hans gäng, även i denna avslutande säsong. Han skall ha varit en briljant taktiker, och hans erfarenheter inom de romerska legionerna gjorde honom till en formidabel motståndare. Hans män var dock till stor del oerfarna därför delade Spartacus upp slavarna i grupper där hans gladiatoranhängare utbildade männen i den mån de kunde. Detta medförde att de fick en grundutbildad armé på kort tid och besegrade kort därefter två romerska legioner, därefter gick det bara successivt utför. Jag tycker att denna säsong var den näst bästa av de fyra säsongerna som spelades in, endast slagen av osannolikt gudomliga säsong 1. Förutom det råa våldet och mjukporren så är faktiskt dialogen minst lika givande precis som de politiska intrigerna. En ytterst sevärd serie.

Dexter står i i en klass i sig själv på grund av att det knivskarpa underhållningvärdet kunnat bibehållas i 7 säsonger på raken, där finns det ingen jämlike i seriernas underbara värld. Jämför man då med serier som är inne på sin 3:e säsong så finns det bara en serie som marginellt slår Dexter och det är Game Of Throne. Världens dyraste serie behöver inte vara lika med världens bästa, snarare tvärtom. Men i detta specifika fall har man lyckats optimalt. Jag såg alla 10 avsnitten på ett dygn utan sittsår, Förtrollad av urstarka karaktärer och utspridda historier som genialiskt vävs samman till en oförutsägbar helhet. När något är så här underhållande är det svårslaget vad än man jämför med, till och med 10 minuter sex. När ett avsnitt är runt 55 minuter så måste det onekligen vara riktigt bra sex. Måhända är denna spontana glädje indirekt en reaktion att nyss bevittnat dessa 10 lyckopiller, men som sagt bättre än så här blir det inte. Något som jag verkligen är förtjust i är att karaktärer man tror är huvudkaraktär tillika personer som aldrig dör, utan alltid blir räddade i sista sekund, inte existerar i Game of throne. Grymt naket kan din favoritkaraktär abrupt sluta existera, ovanligt för att vara Hollywood, men ack så effektivt och härligt med genuin ovisshet.  Det kommer helt enkelt  inte fram någon Gandalf från ingenstans och räddar hjälten på sin vita skinande häst.

Continue Reading »

No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu