Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ melodic rock ’

Året som gått 

Resurrection Kings, Soto, Sunstorm, Danger Zone, 7HY, Phantom 5, Angels or kings, Rock Wolves, Roth/Brock Project, Overland, Mecca, From the fire, White Widdow, Hardline, Marenna, Tyketto, Sky of forever, Seven, Last in line.

Rob Moratti, Rage of Angels, Avantasia, Apollo, Hevidence, Albany Down, Bryan Cole, Inglorious,  The Defiants, Raveney, Dante Fox, Dare, Edens Curse, Soul seller, Eternal Idol, Dare. Jag skulle kunna stapla upp band, projekt och artister, men utav utrymmesskäl får dessa fungera som en oerhört mild fingervisning.

Det var som sagt en flodvåg utav melodisk rock som sköljde över fansen. Den till trots snäva marknaden, fullkomligt översvämmades av spännande band med innovativ musik – teoretiskt sett; i verkligheten höll långt ifrån alla det berömda helhetskvalitetsmåttet.

Hur skulle genren klara sig utan Frontiers records? Utifrån föregående listor inklusive denna, troligtvis inte alls. I maffialand huserar bland annat Pretty Maids, Treat, Cry of dawn, First signal, Vega, RavenEye, The Defiant. De är lite typ ett Motown-light, där utmärkta europeiska låtskrivare skapar ny fräsch musik med ekon från det förflutna till projekt, artister eller grupper.

Anmärkningsvärt att notera är kapningen av 10 i topp listan i och med eklektiska grupper såsom Sixx: A.M, Cilver, Hands like houses,  och Darkhaus. Resistance is futile” är ett Star Trek uttryck som passar bra in i sammanhanget. Kvalitet rostar inte, och när den är så sjukt rostfri som i dessa fall är det bara att kapitulera.

Det som slår mig är den halvtaskiga kvalitet som tycks infinna sig hos många nya band som ser ett öppet fönster till fame and fortune via grupper som H.E.A.T, Reckless love och Eclipse. Brist på adekvat sång, produktion och helt enkelt bristen på bra låtar är allt som oftast gemensamma nämnare. Att recensenter höjer upp dem till skyarna beror nog på en dysfunktionell symbios med skivbolagen eller brist på nya riktigt bra band, man vill leva i nuet,  då får man ta det som står till ens förfogande, när det kommer till  att hitta ett nytt ungt Survivor, Journey eller Foreigner.

Om något melodiskt hårdrockband av någon oförutsedd anledning råkade recenseras av NT, Aftonbladet, Expressen eller SVD, är det allt som oftast subliminala raljeringar på genren i sig. Gliringarna kretsar oftast till hur otidsenlig musikstilen är. De kan dock tycka plattan är bra, men med förbehållet att det är inaktuell musik som inte borde skapats.

Hade det istället rörts sig om Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Rolling Stones, Eldkvarn eller Håkan Hellström så är otidsenligt i sig bannlyst, då pendlar det istället mellan hur bra plattan är där superlativen generellt sett flödar trots att plattan låter ungefär likadant som förra, förrförra och de 12 plattorna innan. Så visst är det en form av subtil genrediskriminering bland recensenterna i landet. Det är  helt enkelt inte rumsrent att skapa kvalitativ melodisk hårdrock på 2000-talet, den är död och begraven enligt de flesta musikförståsigpåare. Ödets ironi skulle vara om Bruce Springsteen eller Håkan Hellström gjorde varsin melodisk hårdrocksplatta – tillsammans.

Adekvta Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows sångare är ett utmärkt exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett exempel på bra musik vs halvtaskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2016 års 20 bästa plattor

1. Pretty Maids – Kingmaker

Det är ju lätt att finna ord som partiskhet eller gruppgroupie. Sanningen är den att jag är überkritisk när det kommer till band jag dyrkar. Yngwie Malmsteen var min största ledstjärna innan han totalhavererade och blev helnykterist parallellt som det musikaliska storhetsvansinnet bröt ut på allvar med produktioner som kan få livstidsfångar att bekänna massgravar.

Detta gäller inte Pretty Maids. Jag har följt bandet sedan första minialbumet och efterkommande 14 studioalbum. De gått från klarhet till klarhet, med några få pyttesmå klaversteg. Vad jag vet så är de det band i hårdrock världen vilket inte  dippat på allvar. Kvalitet, utveckling, melodikänsla, tyngd kännetecknar bandets lunga, hjärta och lever; sångaren Ronnie Atkins och gitarristen Ken Hammer.

De levererar tidlösa låtar som allt som oftast väver ihop melodier och tyngd utan för den delen upprepa sig, vilket i sig tyder på en form av musikalisk genialitet. Svenska Treat är det enda band som kan komma i närheten av detta låtskriverisnickeri, men de också har släppt betydligt färre plattor och dessutom gjort ett långt uppehåll.

2006 gjorde de en skivbolagsrockad till Italienska Frontiers records.  Där har de släppt hafsverket ”Wake up the Real world” 2006, underbara ”Pandemonium” 2010, utomjordiska ”Motherland” 2013, fräscha ”Lounder than ever” (re-recordings) 2014 och 2016 ”Kingmaker”.

Pretty Maids Kingsmaker är en av fyra plattor på listan som uppnår kriteriet 1, det vill säga en helgjuten platta. Det utifrån att alla låtar verkligen är bra. Parallellt är dessa otroligt varierade, vilket gör att lyssnaren inte riskerar att tröttna på materialet. När alla pusselbitar går i varandra så kan kvalitet i överflöd skapas.

”When God took a day off” och ”Kingmaker” inleder albumet och sätter ribban på en onåbar höjd. Därefter följer a.o.r-iga ”Face the world”, som är på att annat sätt trots det subliminala genrebytet. Därefter följer en kavalkad av hits som exempelvis ”Humanize me”, ”Bulls eye”, ”King of the right here and now”, ”Heavens litle devil” och ”Sickening”. Om man skulle hitta en svag punkt så är sista låten ”Was that what you wanted” sisådär. Årets överlägset bästa platta och troligtvis ett av de bättre på hela 2000-talet.

2. Cilver – Not the end of the world

Årets överraskning är debutalbumet från New York baserade Cilver. Tillrättalagd så det står härliga till,  oerhört lättlyssnad radiorock, definitivt, det vill säga  en cool rockrecensents mardröm. För vissa band känns det som en självklar naturlig ynnest att producera ett album med bra låtar. Jag tänker bland annat på på Shinedown, Tonight alive och Halestorm. Motorn är av… Rumänsk ursprung: kraftfulla sångerskan Uliana Preotu och flinke gitarristen Leon LyazidiJust Halestorm känns som en bra referens om man ska beskriva Cilvers musik, precis som Paramore.

Inledande ”Break free är plattans allra bästa låt. Därefter följer ett koppel a himmelska pop-rock-örhängen av rang såsom ”I´m America”, ”Headstone”, ”Razorblade”, ”Frozen”, ”It´s my life”, ”, Frozen”"Bleed for me”, ”In my head” visar på en fingertoppskänsla att skapa…rockhits, något som långt alla band är förunnande med.

Energi, närvaro, autenticitet och som sagt förmånen att kunna variera sin musik på ett sätt som trollbinder i alla fall mig, utan för ens skull tumma på kvaliteten det minsta. Ibland är det svårt att förklara varför en platta faller en mer i smaken än andra.

Det enda jag kan säga är att detta är ett utav årets album, utan på något sätt vara nyskapande, ett anti-epitet som oftast kan titulera många bra plattor i exempelvis a.o.r-genren. Gudomlig musik behöver nödvändigtvis i uppfinnas om och om igen, utan just bara vara bra musik.

3. Treat – Ghost of Graceland

Treat är ytterligare ett utav mina allra största favoritband. Precis som Pretty Maids är de dels lika vitala nu som på 80-talet, dels har sin egna patenterade musikstil, vilket är få förunnat i dagens hårdrocksvärld. Deras schizofrent bra ”Coup de grace” från 2010 skulle bli deras sista och avskedsturnéerna avlöste varandra. Nu blev det inte så, vilket jag är glad för. Efter de första spelningarna blev jag besviken. Vad var det här för skit, jag ville ju ha en Coup de grace 2 helt enkelt. Istället rockigare, bluesigare, ett havererat Europe II månne?

Så var inte riktigt fallet, utan plattan växte fram  till en klar 10-i-topp. En jämn, varierad och skön platta som saknar de de super hitsen ”Coup de grace” blomstrade av: ”Roar”, ”Paper tiger”, ”The war is over”och ”Skies of Mongolia”.

Jag tycker dessa låtar är bäst på albumet: ”Nonstop madness”, ”Endangered”,”Do your own stunts”, ”Better the devil you know”, ”House of fire” och ”Ghost of Graceland (trots onödiga lånet från John Farnhams - ”The Voice”). Som sagt det är härligt att se både Treat och Pretty Maids i toppen av den melodiska näringskedjan.

4. Hands like houses – Dissonats

Modern rock, post hardcore, indie rock, alternative rock, radiorock eller vad? Uppdaterad A.O.R eller melodiös hårdrock…varför inte egentligen. Bandet bildades 2008, är från Canberra Australien och har släppt 2 plattor innan denna. Detta är i mitt tycker deras magnum opus, och en platta de lär få fullt sjå att toppa.

Första låten ”I ám” är superhiten och alstrets bästa spår tätt följd av ”Division symbols”. Därefter radas ett melodisnickrande av rang upp. Tack Gud för att sångaren Trenton Woodley inte anammar sig av avgrundsskrik a´la Motionsless in white utan ren härlig röst.Det finns knappt ett dåligt spår på albumet; de smittsamma poprefrängerna avlöser helt enkelt varandra. När grupper som Cilver, Shinedown, Hands like houses och Darkhaus skapar kvalitetsmelodier som är tidlösa går det inte att värja listan från intrång av musik som inte riktigt faller in i den allt som oftast stereotypa aor/melodiösa hårdrocksmallen. Månne är detta framtiden som krävs för att förnya genren?

5. Jaded Heart – Guilty by design

Tysk/svenska Jaded Heart huserar i samma fålla som Pretty Maids, Eclipse, Dynazty, Axxis och Crystal Ball. Många vill att de ska återgå till ett mer a.o.r-baserat sound som de omgärdades av via Michael Bormann. Trots mitt starka intresse för den genren föredrar jag definitivt plattorn då svenske sångaren Johan Fahlberg tog över mickstativet år 2005.  En annan bidragande faktor till det tyngre och mer passande soundet är deras svenske gitarrist Peter Östros. Jaded Heart har efter svenskbytena radat upp melodiska hårdrockjuveler.

Plattan rymmer 14 låtar, men kunde dissekerats i syfte att skala av lagom intetsägande låtar såsom ”No waiting for tomorrow”, ”My farewell” och ”My own way down”, något som skulle tightat upp plattan ännu bättre. Låtarna ”No reason”, ”Salvation”, ”Torn and scarred”, ”Seven gates of hell” och ”Godforsaken” är de starkaste lysande stjärnorna på albumet.

6. Sixx: A.M – Prayers from the damned

Vad i helv…! Precis, hur kategoriserar man Sixx:A.M? Modern rock, 90-talspastischer, pudelrock, alternativ rock? Sanningen är en crossover av föregående stilar det vill säga en eklektisk gryt av genrer – på ett positivt sätt. Har plattan något att göra på denna lista överhuvudtaget? Onekligen en berättigad fråga, en subtil balansgång helt klart. Utifrån kvaliteten och fokuset på starka melodier och refränger hamnar detta energiknippe på listan.

Sixx: A.M är ett ”projekt” grundat 2007 av Mötley Crüe basisten Nikki Sixx, gitarristen DJ Ashba och sångaren James Michael. Bandet har släppt fem album .”Prayers for the damned” fick ett syskon via ”Prayers for the blessed” som släpptes hösten 2016.

Plattan inleds tungt och avväpnande med klockrena rockhitsen: ”Rise” och ”You have come to the right place”. Temposänkande ”Prayers from the damned” samt aoriga ”Better man” visar upp plattans variation med bibehållen låtkvalitet. James Michael har en fantastisk rockröst med svärta som i bästa världar skulle kunna tygla hela Mellanöstern. Dessutom är albumet sanslöst skönt producerat.

Pampiga ”When we were Gods” och ”Everything went to hell” är också utmärkt. Enda spåret som jag inte är helt bekväm med är: ”Can´t stop”. Tillskillnad från åtskilliga band som i mina ögon onödigt nog släppt två album efter varandra exempelvis Stone Sour och Avantasia, lyckas de framavla ännu ett bra album, dock inte lika starkt som denna energibomb.

7. Darkhaus – When sparks ignite

Vad i helv…II! Precis, hur kategoriserar man tyska Darkhaus? Mörk melankolisk melodisk modern rock med ytterst smittsamma mollackord. Jag har alltid varit ett stort fan utav Depecehe Mode och på senare år finska The Rasmus samt tyska A Life divided. Även om Darkhaus inte på långa vägar är några kopior av nämnda band finns det ekon till dragningen till det melodiska och oftast himmelska refränger.

Som sagt det är melodisk, tungt producerat och refrängerna sitter som gjutjärnsgjutna. ”All or nothing” är första spåret tillika oväntat nog albumets allra sämsta. Skadan repareras omedelbart via efterkommande ”The last goodbye”, ”Feel my pain”, ”Second chances” och ”After the heartache”. Andra låtar som sticker ut från mängden är ”Lonesome road”, ”To live again” och ”Bye bye blue skies”. Deras första platta från 2013 ”My only shelter” är otroligt nog ännu bättre en denna underbara rockpärla.

8. Narnia – Narnia

Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt men orättvist ratar. De bildades 1996 i Jönköping av Christian Liljegren och CJ Grimmark. De är nu tillbaka med sitt 7: e studioalbum med den underfyndiga titeln Narnia. Deras förra platta  ”Course of a generation” från 2009 var enligt mig en klockren melodisk käftsmäll, en de själva oväntat var aningen missnöjda med.

Förutom Christian Liljegrens bravuriska sång har den gravt underskattade gitarrfantom CJ Grimmark ett stort finger med i spelet. Denne har en egensinnig gitarrstil som jag tycker är sanslöst skön, något han bland annat visat i Narna, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt grymt undervärderade Empire 21 (2014). Hade inte han varit djupt troende så hade han troligtvis blivit Gus G arvtagare att spela i Ozzy Osbournes band.

”It´s a killer, no filler” är ett epitet som passar albumet perfekt. De där riktiga ”hårdrockhitsen” kanske saknas, men helheten i melodisnickrandet är omöjligt att värja sig ifrån. Hade Gud varit hårdrocksproducent kunde det låtit så här fantastiskt bra helt enkelt. Tyngd, finess, variation och klockrena refränger äger albumet. Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall nog en bonus utifrån att jag är agnostiker. Kärleken till Gud genomsyrar definitivt texterna, dock inte hallelujaeuforier något som annars kan bli aningen ”too much”.

9. Magnum – Sacred blood divine lies

En av mina första vinylskivor var ”Chase the dragon” från 1992. Trots att alla låtar inte var bra så var ”Soldier of the line”, ”On the edge of the world”, ”The teacher”, ”The spirit och ”Sacred hour” übermagiska. Därefter var jag ett troget fan till 1992 ”Sleepwalking” där kvaliteten markant reducerades. Mitt intresse vaknade till liv med uppvaknandet ”Princess Alice and the broken arrow” (2006). Från där har de visat att de fortfarande kan skapa magi med hits som: ”When we were younger”, ”Black skies”, ”The visitation”, ”Freedom day” och  ”Unwritten sacrifice”. Dock skulle ingen av dessa plattor utifrån ett helhetsperspektiv platsa på min eminenta lista.

Jag föredrar den mer metalliska produktionen som ”Visitation” (2011) uppvisade, än en på senaste ”Sacred blood divine lies”. Att plattan dels hamnar på  listan, dels så högt upp förvånade även mig. Låtarna var som ett taskigt bakhåll med båda flankerna vidöppna. Låtarna smög sig på mig. Till skillnad från de tidigare skivorna är detta nästintill ett helgjutet sådant.

Variationen är anmärkningsvärd hög och lägstanivån nästan obefintlig. Sämsta låten är ”Quiet rhapsody”, annars inte en dålig låt. De fyra bästa är: ”Twelve men wise and just”, ”Crazy old mothers”, ”Don´t cry baby” och  ”Afraid of the night”. Bob Catley sjunger fortfarande gudomligt; på skiva vill säga. Han och låtskrivarmotorn Tony Clarkin är de ende kvarvarande originalmedlemmarna i Magnum, lite typ Ken & Ron i Pretty Maids.  En ytterst angenäm och oväntad kvalitetshöjare.

10. Seven – Shattered

Britternas andra skiva, och uppföljare till ett utav 2014 års bästa aor-plattor. Premier League klubben Bournemouth är inte i mina ögon stadens stolthet utan Seven. Här pratar vi pure a.or där helgjutna plattor är lika ovanliga som Muhammedbilder i en kyrka. Numera är genren indirekt stendöd i etern och media, men frodas hos de som dyrkar mollackord, pompiga keyboards, starka melodier, kompetenta musiker och sångare med essensen utav rockröster.

Det har visat sig svårt att toppa ett riktigt bra album i a.o.r-branschen. Seven lyckas med den bedriften. Hela plattan osar a.o.r-classic det vill säga ett album som kommer att dyka upp på mångas best-of-listor även om 20-30 år – för de som fortfarande är i livet det vill säg. Musik som kan jämföras med 80-tals klassikerkillers såsom Icon, Fortune, Aviator, FM och Shy.

De fyra första låtarna lägger ribban sjukt högt. De toppas bara av ”Pieces of you” och ”High hopes”. ”Shattered” är allt som krävs av en adekvat a.o.r-platta. Inget att orda om, världsklass helt enkelt, från låtkvaliteten, variationen,  produktionen till den starka rösten.

11. The Defiants – 1:st

En supergrupp med otroligt kompetenta musiker varav tre av dem härrör från Danger DangerPaul LaineBruno Ravel och Rob Marcello. Bandet som 1989 skapade en av de 20 bästa låtar någonsin: ”Under the gun”.  Dock blev inte Danger Danger på något sätt några personliga favoriter; för ojämna och ”för rockiga” helt enkelt. 

De tre första låtarna är a.o.r-eufori av den högsta graden ”Love and bullets”, ”When the lights go down” och ”Waiting for love”. Feta riff och likdels überkorpulenta refränger/melodier,  med en utomjordisk skön produktion samt en kvalitets rocksångare, vad mer kan man begära?

Resten av plattan är en uppvisning i hur man skapar tidlös melodisk hårdrock av rang. Enda smolket i bägaren är bluesrockiga ”Lil´Miss Rock´n roll”, en stil jag verkligen aldrig någonsin gillat. Detta är Danger Danger på kvalitetssteroider med stark betoning på 80-talet utifrån de grymma refrängerna och långt bort från de intetsägande rockiga låtarna. Sista låten på plattan”Underneththe stars” sällar sig för övrigt  till de tre magiska låtarna.

12. Miss Behaviour – Ghost play

Norrköpingsbandet fjärde skiva. Det var via deras andra skiva ”Last man standing (2011) som gruppen tog klivet från lovande, till något att räkna med. Det epitetet stärktes med den ännu bättre ”Double agent” (2014). ”Ghost play”  är till skillnad från övriga plattor betydligt tyngre, utan att ge avkall på melodierna eller refrängerna. Jag har fått lite  inside infomation att grabbarna är ett stort fan utav Yngwie Malmsteen.

Det märks då det fullkomligt osar toner från ”Trilogy” och ”Odyssey” det vill säga Yngwie med tydliga refränger, något som jag tycker ha saknats i musikvärlden, förövrigt något han själv saknat de senaste 16 åren.  Jag tycker att den lite tyngre nya skruden klär gruppen bättre, trots att de skrivit aor-hits som ”Cynthia” och ”Double agent”.

Produktionen är klockren, låtmaterialet vassare och jämnare än tidigare samt att Sebastian sjunger bättre än någonsin och med reducerad svensk accent. Deras bästa platta inleds med en trippel av hits: ”Friendly fire”, ”The magician” och ”Pain and passion”. Lite lägre ner  låtlistan hittar man en av albumets bästa låtar: ”Never say never”. ‘

Som sagt Miss Behaviour har rört sig mera mot en melodisk hårdrock typ Dynaztys utveckling, men inte lika hårda, utan de värnar fortfarande om a.o.r-genren, som i topplåtarna ”Night moves” och ”Walking in shadows”. Den kombinationen är ett minst sagt vägvinnande koncept, trots recensenternas  tjat om musik från det förgångna. Plumpen i protokollet är rockiga och halvt refränglösa ”All eyes on you”. En petitess i sammanhanget utifrån att detta är Miss Behaviours bästa platta so far.

13. Delain – Moonbathers

Kvalitetsbärarnas kronan på verket är fortfarande ”We are the others” från 2012. Precis som föregående Thunderstone har de redan skapat sitt mästerverk. Trots det kreeras det fortfarande otroligt bra symfonisk pop/rock. Likt landsmännen Within temptation har de en utomordentlig fingertoppskänsla för ett varierat melodisnickeri. Charlotte Wessels poppiga men starka pipa är i paritet med Sharon den Adel från Within Temptation. Klassiskt skolade, men inte på något sätt operettjobbiga som exempelvis Tarja Turunen och 100 stycken till i female fronted rock genren.

”Moonbathers” är gruppens sjätte platta sedan 2006. Inledande ”Hands of gold”, ”The glory and the scum” och ”Suckerpunch” visa var det symfoniska skåpet ska stå. ”Fire with fire” och ”Dance macabre” sällar sig till ett utav utrymmet i samma skåp. Resten av låtarna är inte på något sätt plumpar i protokollet, men står sig lite slätt gentemot dessa fem hitlåtarna.

14. Vega –  Who we are

Detta är Vegas fjärde platta sedan 2010. Britterna har subliminalt utsetts till ett utav framtidshoppen i a.o.r – sfären. Albumets allra största styrka är också dess svaghet: jämntjockheten, ungefär som det brukar vara när det kommer till musik av Vega.  ”Who we are” sprudlar av energi, hits och kvalitet, också precis som vanligt, men låter aningen typ likadant; var för sig är låtarna klockrena.

Keyboarden tar aldrig överhanden utan kryddar låtarna subtilt.  Nick Workman sjunger mer varierat än tidigare det vill säga mindre nasalt.  Alla låtarna håller imponerande hög klass; från startfållan till målsnöret. Måste jag framhålla några låtar före några andra så får det bli a.o.r.besten ”Every litle monster” och ”White flag””Explode”. ”Generation now” samt ”Savin Grace”.

15. Change of heart – The Tiger

Listans andra pure-a.o.r album kommer också från England. 1998 släppte gruppen sitt debutalbum. Deras senaste alster kom ut 2005. ”The Tiger” är ett fantastiskt comebackalster, deras bästa någonsin faktiskt. Sångaren, gitarristen, låtskrivaren och motorn  Alan Clark är indirekt bandet, det är hans skötebarn.

Inledningsfyrlingen med låtarna ”Rise to the challenge””Wayward son”, ”Roads of my life” och ”March of  the soul” är en grym inledning på en a.o.r-platta. Krutet är dessvärre inte lika torrt på resten av albumet. ”Only tomorrow”, ”Stone cold” och ”Stone cold” är andra bra låtar. 7 bra låtar av 11 är dock inget att skämmas för. Change of heart är lite ”bluesigare” än sina bröder i Seven, mer i paritet åt FM eller Chris Ousey.

16. Shakra – High noon

Mitt intresse för gruppen vaknade i och med albumet ”Everest” 2009. Innan dess figurerade de under min hårdrockradar. Så tidigt som 1998 släppte de sin första platta; ”High noon” är deras 10 skiva.  2011 frigav de underbara ”Back on track”, 2013 krutdurken ”Powerplay”. På de plattorna hade sångaren Mark Fox (2002-2009) ersatts av  John Prakesh. Det innebar inte i mina öron någon väsentlig skillnad  eftersom de nästan var karbonkopior utav varandra. På nya plattan är Mark Fox tillbaka bakom mickstativet.

Deras Schweiziska kollegor i Gotthard påminner mångt och mycket om varandra. Deras stilar känns…genuint Schweiziskt? Det finns också drag av AC/DC fast med refränger och melodier det vill säga något som australiensarna allt som oftast saknar.

Bandet inleder med singeln och klockrena hårdrockhiten ”Hello”.  Andra riktigt bra låtar är ”High noon”, ”Is it real”, ”The storm” och i viss mån ”Stand tall”. Resten av materialet fyller sin funktion, men inte mer. Då Shakra tillhör hårdrockgrupper med väldigt hög lägsta nivå blir helheten riktigt bra, men inte lika bra som de föregående tre plattorna.

17. Thunderstone – Apocalypse again

Den finska melodiska hårdrocksvågen har kommit av sig en aning. Thunderstone är tillika power metal, heavy metal och melodic rock det vill säga, periodvis rätt snabb och dubbelkaggad hårdrock.  Deras första platta kom ut 2002, deras senaste 2009. ”Dirt metal” hette den halvt braiga plattan där originalsångaren Pasi Rantanen utgick för att bereda plats åt svenske Rick Altzi (At Vance, Masterplan). 6 år senare återtar Pasi Rantanen sångtronen genom 2016 års ”Apocalypse again”.

Det visade sig vara en rockrockad i rätt kvalitetsmässigt riktning. Pasi känns som Thunderstone; musiken upplever jag vara en självklar adekvat uppföljare utav ett av 2007 års bästa hårdrocksalbum ”Evolution 4.0″. På den skivan finns förövrigt låten ”10 000 ways” som kom två i i Finlands uttagning till Eurovision song contest.

Det dryper kvalitetshårdrock där melodier och refränger är minst lika viktig som tyngden och snabbheten precis som giganterna Masterplan och Firewind. Likt de banden har Thunderstone hittat sin egna patenterade hårdrockstil. De första fem låtarna av plattans nio är rent magiska. De fyra kvarvarande är helt okej, men inte i samma kaliber. Skivan är väldigt bra dock ½ ljusår från ”Evolution 4.0″ där alla ingredienserna i rockgrytan föll på plats. Har svårt att tänka mig att de någonsin bräcker den kvalitetströskeln.

18. First Signal – One step over the line

Vill man ha sin a.o.r. IKEA-certifierad så är detta plattan för er. Den innehåller alla standardfomulär det går att använda sig av, det vill säga någon form av kortfattad a.o.r-bruksanvisning. Svenske Daniel Flores tycks vara involverat i allt Frontiers skeppar ut numer, detta album är inget undantag. Utifrån förra plattan har denne lyckts med konststycket att slipa bort de flesta barnsjukdomar.

Trots alla a.o.r-avbockningar finns det sex riktigt bra låtar i denna jämntjocka sörja. ”Broken, ”Karma”, ”Minute of your time”, ”Shes is getting away”, ”Loves gets through” och ”December rain” är i mina ögon de klart bästa låtar, de andra är egentligen inte heller helt slätstrukna, så kontentan blir att plattan är riktigt bra

19. Enbound – The blackened heart

Enbounds andra platta, är en som med hästlängder slår debutalbumet. Sångaren och låtskrivaren från Work of art, Lars Säfsund får utlopp för sina dubbelstamp gener, dock med ett alltid närvarande melodisinne.

De levererar bombastisk melodisk metal med drag av powermetal, a.o.r, progressiv metal och symfonisk sådan. Kombinationen fet produktion av Jacob Hansen och Lars sköna röst skänker oss lyssnare en platta som växer för varje lyssning som läggs till handlingarna.

20. Kissin´Dynamite – Generation goddbye

Oj då, en grupp som fallit helt under min radar. Fått för mig att de varit ett fattigmans Reckless love  eller sleazeepastischer (som i sin tur är en halvparodi). Plöjde igenom deras förra platta : Megalomania från 2014. Hittade 5 riktigt bra låtar på den. Dags att ta dessa populära tyskar på allvar månne?

De tycks gjort en Dynazty,  det vill säga vandrat ifrån ett mer sleazeebetonat sound till melodiös hårdrock  och inslag av aor faktiskt. Refrängstarka ”She came she saw” är en av många juveler på plattan. Tunga ”Under friendly fire” visar på att de precis som Dynazty kan hantera mjukare som tyngre låtar på ett utmärkt sätt. ”Utopia”, ”Somebody to hate” och ”Masterpiece” dryper av melodisk världsklass helt enkelt.

Mix och mastering sköts av Sascha Paeth. Killen som producerar Kamelots plattor borgar för god kvalite, denna platta är verkligen inget undantag. En extra guldstjärna får de för att deras tema på plattan tar upp pandemin om hur moderna människor hellre sitter med sina mobiler eller framför datorskärmar, än att umgås.

Några av Årets bottennapp

Rick Springfield – Rockt science

Nashville-rock är inte min stil. Detta är säkert inte dåligt, men far from powerpop/rock smittsamma låtar som brukligt infinner sig på hans plattor. Låtarna”Down” och ”We connect” pallar jag med resten är för ”vuxet”, för rockigt och för intetsägande.

Drive she said – Pedal to metal

I paritet med Yngwies senaste plattor hamnar  allt som oftast produktionen och har så alltid gjort, oförklarligt illa. Det går ju inte att leva hur länge som helst på guldkornen med Michael Bolton i början av  det glada 80-talet. Allt från rösten till låtarna i sig osar motsatsen till a.o.r-kompetens, oinspirerande.

Yngwie Malmsteen – World on fire

Herregud vad sysslar människan med? Från husgud av husgudar till medioker på allt förutom att spela gitarr. Från storhetsvansinne till überhybris.  Från variation till att återupprepa typ allt.  Från ett gudabenådat melodisinne till knappt inga refränger alls. Trots en manisk sida att inneha vokalister över rang, till att sjunga helt själv. Marcus och Martinus sjunger sämre, men han är ändå flera ljusår från Joe Lynn Turner, Mark Boals eller Göran Edman register. Han krävde det, hans musik kräver det, men nu förnekar han det.

Att han dessutom producerar sina egna alster är oväntat nog ännu större källa till tandgnissel, ofattbart dålig helt enkelt. The Platters demoinspelningar framstår ju som smärre mästerverk i jämförelse. Låten ”World on fire” har ju potential att reproducera det förgångna på ett positivt sätt det vill säga med en annan sångare.

Hartmann – Shadows and silhouettes

En av mina subtila husgudar har varit forne At Vance sångaren Oliver Hartmans soloalster. Hans senaste är dock 3 kilometer åt fel riktning. Jag är medveten om att artister vill skriva annan typ av musik i syfte att bredda sig. I min mening borde kanske han istället infogat sitt material  under annat flagg exempelvis som Oliver Hartman. Det finns några halvbra saker på plattan, men de räddar inte genrebytet trots en gudabenådad röst. Hans vision är måhända att bli Tysklands svar på Simon & Garfunkle?

Q5 – New world order

Detta borde i rimlighetens inte ens kunna jämföras med Q5. Jag minns med glädje ”Steel the light” och ”Lonely lady” från 1984. Det här är något annat, något betydligt sämre på alla nivåer. Man skulle behöva gräva till Nya Zeelad för att hitta något som skulle kunna klassas som en adekvat refräng.

Overland – Contagius

Titeln kunde inte vara mera missvisande. Rockigt och bluesigt som det förslår, det vill säga tvärtom det som jag vill ha serverat på min aor-tallrik. Förra plattan ”Epic” från 2014 var ett enhetligt guldkorn, detta alster dess raka motsats – tyvärr. Godtagbara är ”Easy on me” , ”Edge of the universe”, ”Back where I belong” och ”Unforgiving world”.

Några av Årets låtar

Årets bästa låt är lika oväntad som klockrent annorlunda. Avenged Sevenfold har på den nya platan The Stage ändrat sitt sound…till det bättre, påminner ibland lite om ett progressivt System of a down, med melodier. Nyskapande är ett starkt ord, men nåt i den stilen. Tredje låten på plattan, Sunny disposition är en gudomlig orgie utav taktbyten, utan ett försök att briljera tekniskt som musiker. Ödets ironi är väl att plattan som låten i sig inte kan kategoriseras som melodisk hårdrock.

Reckless love  - We are the weeken

Epica – Edge of the blade

Miss Behaviour – Never say never

Narnia – Who do you follow

Dynazty – The human paradox

Alterbridge – Show me a leader

Hammerfall- Hammer high

Change of heart – Wayward son

Sunstorm – The sound of goodbye

Nordic Union – When death is calling

Pretty Maids – When God took a day off

Pain – Call me

Thunderstone – The Path

Serious Black – Dying hearts

As Lions – White flags

Rage of angels – Love will never die

Darkhaus – The last goodbye

Cilver – Break free

Kissin Dynamite – Under friendly fire

Graham Bonnett Band – Strangest day

Niva – Dressed to kill

Evergrey – Someday

Vega  - Every litle monsters

Jaded Heart – No reason

Fit for rivals – Gave it away

Shakra – Hello

Inglorious – Girl got a gun

Crystal Ball – Never a guarantee

Treat – Nonstop madness

Seven – Pieces of you

Angels or kings – You better pray

Chris Ousey – War

Oceans of time – Show me the way

First Signal – She´s getting away

Sixx:A.M – Better man

Cry of dawn – Tell me

Magnum – Twelve men and just

Iron Mask – The first and the last

Hardline – Were will we go from here

Avantasia – Mystery of a blood red rose

Greenday – Revolution radio

Enbound  - Get ready for

Apollo – Power

The Defiants – Underneath the stars

Gemini Syndrome – Sorry not sorry

We are the catalyst – Askja

Palace – Masters of the universe

Hands of houses – I´am

Normandie – Fight

Inte riktigt hårdrock, men bra ändå

De första 6 låtarna på Avenged Sevenfold är eklekticism på hög nivå. Absolut ett utav årets bästa plattor. Svenska Normandie kommer inte långt efter med sitt toppenalbum ”Ingus. Australienska Hands like houses har med sitt ”Dissonants” också skapat ett utav årets bättre album, tillika en 4:e plats på min lista.  Sedan har vi Sixx: A.M, Cilver och Darkhaus som också uppviglades in på huvudlistan, tillika 4:a på min lista.

Skillet – Unleashed

Darkhaus – When sparks ignite

Avnged Sevenfold – The Stage

Sixx:A.M – Prayer for the damned

Cage9 –  Illuminator

Alterbridge – The last hero

Normandie – Ingus

Hands like houses – Dissonants

Stitched up heart – Catch me when I fall

Billy Talent – Afraid of heights

Gemini Syndrome – Momento mori

Greenday – Revolution Radio

Svensk och nordisk hårdrock

Nordisk hårdrock har vuxit sig till en maktfaktor i typ alla genrer inom hårdrock från mjuk totoinfluerad västkusthårdrock till avgrundsskrik från helvetet. En gemensam nämnare är dels melodisinnet, dels kvalitetsstämpeln. De figurerar i lika hög grad som låtskrivare, producenter, studiomusiker, omslagstecknare eller körsångare.

Här nedan följer ett urval av nordisk hårdrock och då är inte death eller black metal grupperna inräknade eftersom jag inte gillar sådan typ av hårdrock.

Alessandro Del Vecchio och Dennis Ward är några som tycks vara delaktiga i det mesta som släpps på det italienska skivbolaget Frontiers, men där finns även svenska Daniel Flores (Find me, Murder of my sweet), Eric MårtenssonMichael Palace med flera. Lägg till bland annat Angelica Rylin som bakgrundssångerska.

Svenskt

Major instinct, Nordic union,  Dynazty, Wolverine, Treat,  Cruzh, Featherstone, Evergrey, Sabbaton, Twilight force, Twins crew, Palace, Yngwie Malmsteen, Miss Behaviour, House of shakira, Grand Magus, Theander Expression, Erika, Atomic love reactor, Toxic Rose, Wigelius, Pain, Chris Antblad, Last Autumn dream, Mary´s Creek, Binary Creed.

Sunstrike, Narnia,  Niva, Witchcraft, Ram, Manimal, Eternal of Sweden, Billion dollar babies, Bombus, Peo, Civil War, Stefan Berggren, Hammerfall, Amaranthe, Kee Marcello, Ghost, Cry of dawn, Enbound, Bulettrain, Wickman Road, Violet Janine, General greed, Astrakhan, We are the catalys, Sister, Grand slam, Cloudscape

Norskt

Equator, Jorn, Whitem, Circus Maximus, Leprous, Sirenia, Outlasted.

Danskt

Royal Hunt, Shotgun revolution, Pyramaze, Pretty Maids, Nordic Union, Meridian, Forever still, Section A, Shotgun revolution

Finskt

Tarja, Reckless love, Thunderstone, Sonata Arctica, Imperium, Shiraz Lane, King company, Astralion, Eilera, Poets of the fall, Dark Sarah, Corona skies. Red eleven.

Light – Listanalys

Dessa rätt braiga album placerar sig strax utanför de 17 som placerat sig före dem. Chris Ousey - Dream Machine, 7HY - Stories we tell, Dynazty - Titanic mass, Cry of dawn , Nordic Union - Nordic union, Serious Black - mirror mirror.

Jag valde bland annat  bort upphaussade Palace och Niva eftersom jag tycker att det är på tok för lite låtar som ”sätter sig”, för standard helt enkelt.

Är stormaktstiden tillbaka? De tidigare listorna har varit orgier utav svensk melodiös hårdrock kvalitet. Det svenska stålet tycks i och med årets lista kluvit kvalitetskraven ännu hårdare.

Inte mindre än 4 ½ plattor är svenska, 4 brittiska,  1½ tyska, 2 amerikanska, 1 holländsk, 1 finsk, 1 schweizisk, 1 dansk, 1 kanadensisk.

Urval av 2017 skivsläpp

Solen tycks lysa på denna relativt anti-mediala genre även nästa år. På pappret ser det oerhört bra ut.

Jim Jidhed, Pride of lions, Firewind, Murder of my sweet, Gotthard, Starset, Lionville, Place Vendome, Stone Sour, Harem Scarem, One Desire.

Europe, Art Nation, H.E.AT, Sapphire eyes, C.O.P, Grand Design, Threshold, Brother firetribe, TNT, Battle beast, Eclipse, Edenbridge, Saffire.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Melodieufori

2015 går inte till historien som varken ett topp-år för melodisk hårdrock eller a.o.r. Det blev ärligt talat påfrestande svettigt att hitta 15 plattor som var tillräckligt bra för listan.  Jag blev så illa tvungen att blanda in lite modern rock på den för att kunna iordningställa sammanställningen. Listans senare hälft präglas av att de inte alls når upp till mitt fjärde kriterium. Det som faktiskt räddar upp året är de svenska akterna.

Grupper som Serpentine, Level 10, Ten, Chaos magic, Lifeline, Hungryheart är på tok för dåligt. I mittfåran hamnar de flesta grupper, projekt eller artister via halvbra/godkänt som exempelvis Kelly Keeling, Radio exile, Lande/Holter, Kamelot, Issa, Royal Hunt, Kiske/Sommerville, House of lords,  Newman, Blood red saint.

Hur är det möjligt att året som gått varit halvljummet när veteraner som Toto, Def Leppard, FM, Bonfire, Whitesnake, Kamelot, Europe etc etc släppt plattor som hyllats. Utgår man som lyssnare att allt de släpper är lika med kvalitet så är väl musikåret en sensation. Utgår man istället från att dessa grupper oftast bränt sitt krut för att reproducera sin fornstora klassiker med syfte att uppnå någon form av glans från fansen, är det lättare att sopa bort det förgångna. Det är få gamla dinosaurier som levererar musik som överraskar i alla fall mig.

Att vara världsledande utan att ha engelska som sitt modersmål är minst sagt unikt. Förutom kvalitetsaspekten på musiken från Sverige är variationen abnormt stor. Varje grupp har verkligen sin egna stil och är inte stöpta i samma musikbryggd: The Poodles, Jono, Degreed, Find me, Magnus Karlsson, Art Nation,The Murder of my sweet och C.O.P. Jag tycker att massmedia borde sätta strålkastarljuset på hur världsledande vi är i melodisk hårdrock och hur det överhuvudtaget är möjligt.

Melodifestivalen kan man tycka vad man vill om, men att såväl H.EA.T, The Poodles, Dynazty och i år Eclipse varumärkesmedverkat där har fått kidsan på genrens sida, utan att de egentligen fattat det; en utmärkt grogrund för framtiden helt enkelt.

5 melodiska kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.  En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än  är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett utmärkt  exempel på bra musik vs taskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2015 års bästa plattor

Kampen om den åtråvärda melodiska hårdrocksstronen stod som sagt mellan svenskarna och svenskarna. Det myllrar av melodisk hårdrock i bland annat i Tyskland och England, men när det gällde att komma över den subtila adekvata kvalitetströskeln var det de blågula som utrotade all konkurrens eftersom den saknades hos de flesta andra.

Inte mindre än åtta plattor var från Sverige, helt osannolikt egentligen utifrån vår folkmängd. Egentligen borde det vara en omöjlighet att skapa så mycket bra musik i ett så litet land.

Jag måste återigen prisa det italienska skivbolaget Frontiers som i år släppt osannolikt mycket bra album och som vanligt introducerat nya intressanta gruppkonstellationer. Hela sju plattor från min topp-10 lista är ifrån detta eminenta skivbolag. Jag tror inte genren varit så vital som den ändå är i en ointresserad musikvärld som den är nu. Tack Gud för att ni finns!

1. EclipseArmageddonize

Jag hade oerhört höga förväntningar på denna platta. Deras förra album var ett av det årets topp-10. Med en sådan i bagaget försvåras varje grupps försök att följa upp en väldigt bra platta. Efter några lyssningar så lossnade det rejält i bilstereon och mina höga förväntningar överträffades med råge. Det var inte svårt att räkna ut att musiken med lätthet skulle placera sig på en 5-i-topp-placering.

De första fem låtarna är som bombastiska knytnävsslag i solarplexus. Fjärde låten ”The Storm” är plattan allra starkaste lysande stjärna.Produktionen, variationen, rösten men framförallt de starka refrängerna bidrog till att skapa ett av årets starkaste album. Det som gör denna platta bättre än den förra är definitivt att denna landar mer emellan melodiös hårdrock och a.o.r än den förra men framförallt att refrängerna är betydligt starkare.

På förra plattan fanns det låtar som aldrig riktigt blommade ut på grund avsaknaden av ett riktigt bra chorus. Det finns bara en låt jag inte alls gillar och det är spår 7, ”Breakdown”. Erik Mårtensson är gud i sin genre helt enkelt, med ett melodisnickrande där han subtilt stjäl lagom från genren och stöper om det till sitt egna signum och för a.o.r-facklan in i 2010-talet.

2. Revolution Saints

På gitarr Doug Aldrich (ex Dio, ex Whitesnake), på bas och sång Jack Blades (Night Ranger) och slutligen på sång och trummor Deen Castronovo (Journey). Kan något överhuvudtaget gå fel? Självklart, det är mera en regel än ett undantag. Denna gång vinner erfarenhet, någon form av hunger, ihopknåpandet utav bra låtar samt en sjukt bra produktion.

En annan skön faktor är att plattan inte bara retroandas 80-tal utan också nutid i och med att musiken känns fräscht tidlös. Jack Blades röst skärsmeker genom de härligt tungamelodiska riffen, den är som skapt för plattan. Ordet supergrupp känns som ett epitet bara Revolution Saints och W.E.T får legitimitet att iklä sig.

Plattan är i mitt tycke en a.o.r-classic som samsas med The Storm, Signal och Bad English. ”How to mend a broken heart” är skriven av Erik Mårtensson och inspelad av Eclipse. Denna version är bättre än originalet på grund av bättre röst och ljudvägg. För mig är ”Here forever”plattans kronjuvel, tätt följd av ”Locked out of paradise”, ”Turn back time” och ”Back on my trail”. Denna tyngre variant av Journey är ett exempel på att a.o.r fortfarande lever och frodas, trots att det är ett Frontiersprojekt, vilket även W.E.T är. Tänk om inte Frontiers funnits? Hade genren överlevt?

3. Jono – Silence

Första gången jag hörde Jono var via låten ”I was the one” från plattan ”Requim” (2013). Det var en låt som minst sagt fångade mitt intresse. Tankarna vandrade instinktivt till Queen, men också till ett mindre komplicerat A.C.T. Förutom att produktionen är 130 procent bättre än på förra skivan finns det också en helhet och en musikalisk röd tråd i denna svulstiga  musikaliska soppa.

Jono krånglar inte till det, de blir inte heller något Queenkopiator. Istället har de skapat en egen identitet influerad utav Queen. Deras svar påBohemian Rhapsody är låten Opus.  Själv föredrar jag ”Man of misery”,  ”Wasting time”, ”Can we make it”, ”Your bread”,  och ”In my life”.  Jag såg för övrigt bandet på Skogsröjet  2015 och blev förtrollad. Vokalistens Johan Norrby sjöng minst lika bra live som på skiva, vilket inte säger lite.

Efter 10 lyssningar var det ingen tvekan om att detta var ett utav årets bästa album. En pompös fet produktion och musiker i världsklass – Queen är Gudar, Jono halvgudar – vilket album. Enda smolket i bägaren är att plattan fått på tok för lite uppmärksamhet. I en rättvis värld hade albumet legat högt på typ alla listor runt om i världen.

4. A Life Diveded – Human

80-tals Depeche Mode blandat med finska The Rasmus, tillsätt tyngre gitarrer, bibehåll ett sanslöst melodisinne så hybridiseras detta till tyska A Life Divided.  Bandledaren Jürgen Plangger är också medlem i framgångsrika bandet Eisbrecher, ett band som många inte vet är större än självaste Rammstein. ”Human” är deras 5:e album tillika uppföljare till kvalitetsstinna albumet ”The Great Escape” som i mitt är ett ännu bättre album än detta.

Vad gör en sådan här platta på denna eminenta lista? Vill man vara riktigt kryptisk kan man månne kategorisera detta till en ny typ av a.o.r eller helt enkelt strunta i att etikettera ett melodisnickrande som kryllar av refränger att döda för, distade gitarrer, adekvat produktion och ett skönt driv. Sanslöst braiga ”The most beautiful black” är en klockren hit av stora mått.

Tunga anti-aoriga inledningslåten ”Burst” skulle kunna driva horder av fanatiska pudelrockare till att repa cd:n, men den är inte helt signifikativ för resten av skivan. Melodier som ”Inside me”, ”Own mistake”, Right where I belong”, ”Could you” och ”My apology” är pure örongodis som får vaxet att ploppa ut flera gånger om. A Life Divided har mångt och mycket gemensamt med sin landsmän Darkhaus, också ett band som går i bräschen med skapandet av nya  episkt tidlösa mollmelodier med epitetet: ”No fillers, just killers”.

5. The Poodles – Devils in details

Precis som Treat har The Poodles hittat en  egen kil mellan melodisk hårdrock och a.o.r -fluffet. Deras signum är kliniskt starka bombastiska melodier med stick samt chorus att döda för. De lyckas också variera sig utifrån att de från 2006 till 2015 släppt 6 kvalitetsstinna album. Deras sista alster kanske inte har de här topparna, men däremot en jämnhet.

Poodleismen har och är lika närvarande nu som när bandet startade. The Poodles framför högkvalitativ musik, där smådetaljer vårdas ömt, precis som helheten. De är den grupp på listan utifrån den hårda konkurrensen som kan ståta med mest variation på en platta, utan att det på något sätt upplevs för uträknat eller splittrat. Jag tycker att ”Devils in details” är betydligt bättre än föregående ”Tour de force” från 2013. Enda smolket i bägaren är ”What the hell baby”. Kul med crossovers, men den pastischen blev inte helt lyckad.

6. Shinedown – Threat to survival

Vad gör Shinedown på listan; varken a.o.r eller melodic rock. Jag upplever  Floridabandet som en hybrid av många genrer, men som verkligen tillvaratar en melodisk ådra som röd tråd i sin musik, därav inträdet på listan. Det var inte den lättaste uppgiften de hade framför sig, att toppa förra plattan Amaryllis från 2012. Till skillnad från Halestorm som hade liknande problematik, redde Shinedown ut det på ett exemplariskt sätt.

Det är ett  enda långt crescendo av variation och melodisnickerier av absolut högsta kaliber. Många förståsigpåare menar på att de blivit på tok för kommersiella. Absolut att de blivit det, och jag älskar det. ”Threat to survival” är deras jämnaste och mest varierade platta hittills, med refränger som gjutits ännu starka runt melodierna än på föregående plattor. Det här är verkligen arenarock för 2010-talet.

7. The Murder of my sweet – Beth out of hell

Tredje alstret från cineastmjukrockarna från Sverige. Det märks att det eklektiska musikgeniet Daniel Flores lagt tid och krut på detaljerna på detta album. Välgjord är ett positivt ledord, aningen enformigt ett annat. Ryggraden i bandet förutom Daniel är utmärkta sångerskan Angelica Rylin.

Soundet och låtarna är mörkare, mer dramatiska och mer symfoniska än på de tidigare plattorna. Innehållet är också  mindre trallvänliga, fast med bättre refränger och  mera a.o.r i sig. ”The Awakening”, ”World in ashes”,  ”Requiem for a ghost”, ”Bitter love”, ”The humble servant”, ”Still” och ”Euthanasia” är otroligt sköna låtar. Förutom att skriva låtar, texter, producerat, spelar människan många av instrumenten.

Det tar onekligen några lyssningar innan låtarna och de oändliga små ljuddetaljerna sätter sig i ryggraden, men det är helt klart värt den tiden. Det här är inte Nightwish, Delain, Within temptation eller Xandria; The Murder of my sweet har hittat sin egna stil i denna urbaniserade djungel.

8. Magnus Karlsson´s Freefall – Kingdom of rock

Förra skivan var en av 2013 års  allra bästa. Det var en orgie i sjukt starka låtar. Denna uppföljare vandrar samma utstakade väg, men innehar  långt ifrån de klockrena hitsen som präglade debutalbumet. På detta album gästar en prominent radda hårdrocksångare, bland dem Joe Lynn Turner (Rainbow, Yngwie Malmsteen), David Readman (Pink cream 69), Tony Martin (Black Sabbath), Jorn Lande (Masterplan), Tony Harnell (TNT) och Jakob Samuel (The Poodles).

Magnus Karlssons patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt egna universum. Att låta olika sångare sköta mickstativen brukar sällan vara en framgångsfaktor. Magnus Karlsson har dock en förmåga att anpassa låtarna till de olika struparna utan att plattan på något sätt känns splittrad. Mindre metal, mera a.o.r  präglar Kingdom of rock. Mina favoritlåtar är titellåten ”Kingdom of rock”, ”Out of the dark”, ”Another life” och  ”Never look away”.

9. The Dirty Youth – Gold dust

Rebell-Pop/rock a´la Halestorm och Icons for hire, vad gör de på listan? Vad definierar melodisk hårdrock? En fråga som får olika svar beroende vem du frågar. Visst är detta en udda fågel i sammanhanget, men melodiskt och välproducerat är det. En plastpunkig attityd typ Pink, Tonight alive och Paramore genomsyrar plattan, vilket verkligen inte är någon nackdel.

De härligt klockrena refrängerna från Walesarna avlöser varandra med ett genomgående driv som jag upplever som ytterst befriande. ”Bury me next to Elvis” är en av plattans allra bästa spår med ”I´m not listening to you” och ”Bedroom karate”. Sångerskan Danni Monroe har en såväl stark som skön röst. Vad kan man säga mer, en bra platta är alltid en bra sådan.

10. Degreed – Dead but not forgotten

Degreeds tredje skiva är definitivt en übergroover. De första lyssningarna lät det mesta ungefär  likadant och upplevdes relativt intetsägande. Ju fler vändor plattan fick på sig desto mer växte den något svårtillgängliga musiken. Likt Vega och Harem scarem är de en aningen udda fågel i a.o.r-träsket. De sticker ut ordentligt med sin eklekticism och moderna sound samtidigt som a.o.r.själen finns i låtarna vare sig de är modern rock, pop, hårdrock eller melodisk hårdrock.

Av de 14 låtarna är  ”The scam”, ”Madness”, ”Forgive you”, ”Kill your darlings” och  ”Final ride” bättre en genomsnittet. Degreed låter verkligen som Degreed, inget annat, vilket är ett stort plus i en genre där reproduktion snarare är en regel än ett undantag. Sångaren Robin ”Idol” Ericsson är ett riktigt fynd. Han fyller ut pojkbandslåtar likväl som tuffare melodisk hårdrock.  Hela bandet är egentligen en uppvisning av intrumentkompetens. Detta unga band  tillhör definitivt eliten utav svensk melodisk hårdrock anförda av H.E.AT, Work of art , The Poodles och Eclipse. I en rättvisare radiovärld hade Degreed haft företräde att bli spelade på exempelvis Bandit framför annat halvskräp.

11. Halestorm – Into the wild life.

Att toppa 200-talets bästa album fanns inte på världskartan. Utifrån detta konstaterande har ens förväntningar sjunkit med 40 procent. Efter fem lyssningar började det som till en början var en grov besvikelse ta form, vinna terräng och besegra tvivlen, dock ljusår från förra plattan. Albumet är otroligt varierat och fylld med melodier att dö en gnutta till, men det kräver som sagt lite mer tålamod.

Jag faller för dem tyngre låtarna på plattan som: ”Scream”, ”I´m on fire” och ”Mayhem”. Låtar som jag inte gillar och definitivt kunde varit utan är ”Jump the gun”,  och ”I like it heavy”. Halestorm har en musikspännvidd och en låtsnickeriproccess som är få förunnat i branschen. Det ska bli ytterst spännande att se om bandet kan reproducera fler superlåtar i kombination med att också utvecklas.

12. Khymera – The grand design

Fjärde skivan från detta kvalitetsstinna Frontiersprojekt. De förra 3 skivorna har varit juveler i a.o.or kronorna. The Grand design var på väg att hamna i samma ädelstensskåp, men det som drar ner helhetsbetyget är låtarna 8 till 12 som inte är dåliga, men inte alls hakar på de första sju killerlåtarna.

Att kalla projektet för Khymera borde ju kunna diskuteras utifrån att alla lämnat projektet. Mannen som typ gör allt är eminenta musikmaestron Dennis Ward. Han sjunger, gör låtarna, spelar de flesta instrument. Resultaten är ändå oerhört kompetent. Låtar som gör en a.o.r-själ glad är ”She´s got the love”, ”Say what you want”, ”I believe” och ”A night to remeber”.

13. C.O.P – State of rock

En av årets största överraskningar för mig var denna svenska grupp. Med ett pure a.o.r-sound, vassa gitarrer, sköna låtar som sticker ut, men såklart inte för mycket. Grand Illusion vokalisten Peter Sundell med brorsan Christian  levererar pomp-rock  med kanonlåtar som ”Nightmare””On the run”, ”Darkness”, ”I want the world to know” och ”In my dreams”.

Den svenska tidsmaskinen för mig tillbaka till en svunnen och saknad tid. Produktionen, musikerkompetensen, bra falsettsång och sköna låtar; vad mer kan man begära förutom att plattan kunde ha innehållit ett mejämnare låtmaterial

14. Art Nation – Revolution

Hypade och hyllade av typ alla. Så bra var det väl egentligen inte, eller? De rider ordentligt på H.E.A.T-vågen och reproducerar indirekt deras sound. Ärligt talat så ville jag inte gilla denna platta överhuvudtaget. Till en början gjorde jag inte det heller.

Den föred röre detta sångaren i Diamond Dawn tyckte jag inte alls om, men i Art nation låter han betydligt bättre. Jag blev dock tvungen att abdikera med syfta att ta med albumet på listan.  Det är utifrån min a.o.r-smak på tok för mycket rockiga tongångar och för få  fluffiga guldkorn som ”Don´t wait for salvation”. Andra bra låtar är ”Start a fire”, ”3000 beats” och ”Here I am”. Överhypat, men ändå klart godkänt.

15.  Find me – Dark angel

Förra plattan ”Wings of love” var en riktig höjdare med några a.o.r classics i sitt sköte. Dessa saknas tyvärr på denna uppföljare, det blir liksom bara halvbra. Framgångsfaktorer är soundet, jämnheten och i viss mån sångaren ? ??? Jag upplever dock alltför ofta ”har jag inte hört det förr syndromet” på alltför många låtar. Helheten och den pure-aoraktiga soundet går ändå inte att motstå, plattan måste in på listan, trots avsaknaden av killerhits, lite som Kiske 2015? Bästa låtarna är ”Another day”, ”Midnight memories”, och ”I´m free”.

16. Cats in space- Too many Gods

Cats In Space debutalbum osar pompös 7-tals rock, på ett bra sätt. Gillar man Kansas, Queen, 10cc, Electric Light Orchestra, City Boy, Styx, New England  och Supertramp så dyrkar man det här. Låten ”Stop” är en talande låt.

17. Ozone – Self defence

Slamer, Ousey och Overland, en line up som torde få majoriteten utav a.o.r.-folket att dregla över.  De båda sångarna har en bluesig underton i sina starka röster där svärta, ångest och brustna hjärtan har sitt härbärge.

Mannen bakom dessa är multigeniet Mike Slamer som florerat i grupper som City Boys, Streets, Steelhouse Lane, Slamer och Seventh key. Teoretiskt sett borde dessa förutsättningar vara en contender of the year. Dessvärre lever inte förväntningarna upp till den färdiga produkten.  Riktigt bra låtar är titellåten ”Self defence” samt  ”Practice what you preach”.

Årets besvikelser

FM – Heroes and villains

Så var vi där igen. Jag har full förståelse att de gillar två olika stilar. Själv har jag ytterst svårt för de bluesiga rockalstren som inte säger mig någonting alls, vedervärdigt.

Europe – War

Europe fortsätter sin resa mot nya musikaliska utflykter. Jag gratulerar verkligen dessa herrar för att hittat sin nisch och att de vågar lämna ”the comfortable zone”.  De är duktiga musiker, fortfarande hungriga på scenen och bra låtskrivare. Tyvärr skapar de rockblues pastischer som för mig förblir helt intetsägande precis som på förra plattan. Visst, det finns 2-3 låtar som visar prov på hur bra detta kunde ha blivit.

Mitt nya Europe är Eclipse, vilka jag aldrig hoppas hittar någon form av bluesinspiration i framtiden.  Dagens Europe verkar göra allt de kan för att tvätta bort sin hitmaskins-stämpel. Nu ska de bli respektabla musiker och tagna på allvar av både kritiker och publik. Sammanfattningsvis en sann besvikelse. Denna väg känns helt fel att gå. De borde istället vara stolta över sin historik och göra en melodiös poppig AOR-platta – med bluesinslag.

Toto – XIV

Totoism på hög nivå dock inte för mina öron. Jag hittar 2-3 ljusglimtar som tilltalar mig därutöver är det en en adekvat avsaknad av bra chorus. Den visar upp ett musikaliskt lekfullt Toto – tyvärr.

Peterik & Scherer

Exceptionellt höga krav på mannen  som är ju en gud i a.o.r-världen.  Jim Peterik är dock inte mer än en människa och i samarbetet med nya sångaren  Marc Scherer når inte materialet upp till hans sinnessjuka kvalitetströskel.

Def Leppard – De Leppard

Reproduktionsmaskinellt och scizofrent utstuderat. Jag föredrar hellre de svenska kopiorna Grand Design. Grand design plagierar på ett förtjänstfullt sätt och kan på senaste platta rada upp hits. Sådana existerar knappt på Def Leppards luftslott. Ta lite här, ta lite där filosofin känns ljusår från genuinitet. Det bästa vore om Grand Design skrev låtarna och Def Leppard framförde dem.

Svenskt och nordiskt

Svenskt: Europe,    Eclipse,   Last autumns dream,   Care of the night,    Impera,   Crazy Lixx,   The Poodles,    Magnus Karlsson,   Skintrade,   Reach,   Radioactive,   Hardcore superstars,   Jono,    Grand Design,   Naked, The murder of my sweet ,   S.A.Y,   Osukaro,   Vindictiv,    Art nation,    C.O.P,    Martina Edoff,   Nalle Påhlsson´s Royal mess,   Saffire,    Ghost,    The Summit,

Finskt: Cains offering,    Myon,    Lotta Lene,     Michael Monroe,    Nightwish,

Norskt: Issa,    Jorn Lande/Trond Holter,    Åge Sten Nilsen’s Ammunition

Danskt: Royal Hunt,    Powerplay

Superbra musik

De senaste 4-5 åren har genren modern rock börja få ett grepp om min musiksjäl och plånbok. Det började lite smått med Fountains of wayne,    Madina lake,    Fall out Boys,    Anberlin,    The all american reject, Disturbed,    Billy Talent,  Shinedown,    3 Doors down

Musikilärningsprocessn fortsatte med grupper som: Halestorm,    Icons for hire,    Nothingt more, Starset,    Escape the fate,    Rise again,    Like a storm,    Pop evil,     Saliva,    The Veer union,    Adelitas way,    Breaking Benjamin,    Skillet,    Cavo,    Days of jupiter,    Red,     The Inthersphere,    VersaEmerge,   

The Material, Poets of the fall,    Lord of the lost,    My Darkest days,    Six A:M,    Stone Sour,    Forever At Last,     The Cab,    A life divided,    Story of the Year,    The letter black,    Tonight alive,     Bridge of grace,    Jimmy eat world,    Yellowcard,    Sick puppies, Art of dying för att nämna några.

Skillnaden mellan genrerna ligger nog i hur man vill ha sin melodiska rock lista. det kan ju var befriande att inte blanda ihop stilarna trots att skillnaderna ibland är hårfina eller helt enkelt ligger i betraktarens ögon.

Om jag blandat dessa så hade det dessvärre inte funnits kvar så många contender of the year utifrån renodlad melodic rock eller a.o.r. Dock blev jag så illa tvungen att ta med The Dirty youths album som omöjligtvis inte kan stoppas undan, precis som Shinedown, A Life Divided och Halestorm.

Bästa modern rock och annat

Papa Roach

New years day – Mavovalence

Papa Roach – F.E.A.R.

Three days grace – Human

Trivium – Silence in the snow

Shinedown – Threat to survival

Bullet for my Valentine – Venom

A life divided – Human

The Dirty youth – Gold dust

Fall out boys – American beauty/american psycho

Ellie Goulding Delerium

Ed Sheeran – X

Breaking Benjamin – Dark before dawn

Några av årets låtar

Revolution Saints – Here forever

Praying Mantis – Believeable

The Dirty Youth – I´m not listening to you

Art Nation – Don´t wait for salvation

Cats in space – Stop

Ozone – Self defence

The Poodles -  Stop

Murder of my sweet – The awakening

Jono – Can we make it

Eclipse – The Storm

C.O.P – Nightmare

Martina Edoff – Word has gone mad

Khymera – She´s got the love

Bullet for my Valentine – Hell or high water

Find me – Another day

House of lords – Go to hell

Naked – Aim for the heart

Three days grace – I am machine

Papa Roach – Skeletons

Halestorm – I´am the fire

Shakra – Hello

Lande/Holter – Walking on water

Issa – Long time coming

Grand Design – 10 outta 10

Kamelot – Insomnia

Khymera – She´s got the love

Shinedown -  Asking for it

Magnus Karlssons Free Fall – When the sky fall

Festivalsommaren

Den lilla och genuina Skogsröjetfestivalen som gick av stapeln slutet av juli blev min enda festival detta år. Jag hade lovat mig själv att aldrig övernatta i tält något mera. Man ska dock aldrig säga aldrig, då mygg och gyttja återigen blev mina vänner. Det fanns mycket att glädja sig åt utifrån ett melodiskt rock perspektiv. Festivalens överraskning var Jono. De levererade kvalitetsstinn  rock influerad utav Queen på ett sanslöst underhållande sätt.

FM var en fröjd för örat när de levererade hits som ”That girl” och ”Love be the leader”.  Trots att Europe dragits ner i ett bluesträsk är de fortfarande ett ytterst vitalt och professionellt band på scen.Precis som FM var det för första gången jag såg Magnum live. De gjorde mig inte besvikna. Några av deras nyare låtar såsom ”Unwritten sacrifice och ”Black skies” samsades behagligt med ”Vigilante”  och ”Sacred hour”.

Svenska H.E.AT med sångaren Erik Grönvall i spetsen har jag sett ytterligare två gånger förut. Denna kväll var inte sämre än någon av dessa. Variationen på låtarna i den genren är sjukt stort; de rockiga som exempelvis ”Enemy of me” som de mer aor:iga: ”Point of no returm” och ”Living on the run” vårdas ömt på scenen. Erik Grönwall är ett kapitel i sig. Han är en riktigt vitamininjektion på scen. Det blir ibland ”too much” och man undrar lite om han inte tagit någon annan form av injektion.

Kommande släpp 2016

Edens Curse, Avantasia, Nordic Union, Mecca. 

Jaded Heart, Rage of Angels, Treat, Serenity Magnum.

Last in line, Shakra, Rick Springfield, Chris Ousey, Dynazty.

TREAT

Continue Reading »
No Comments

Ett omöjligt uppdrag

Att rangordna denna numera relativt tynande genre utifrån ett historiskt perspektiv är inte möjligt. Dels har jag inte hört alla artister, grupper och album, dels är det tycke och smak något som är föränderligt. I syfte att grotta ner mig lite i min samling är det dock en kul idé. Att ha några kriterier att förhålla sig till är ett måste, annars kan det bli sju låtar av en grupp, eller väldigt stor diskrepans mellan exempelvis renodlade ballader och rockiga tongångar.

Att välja låtar kan ibland vara lättare att välja än själva albumen. På vissa plattor finns det ibland bara 1-4 bra låtar, standard och utfyllnad. Det är dessa guldkorn som jag tycker är så kul att hitta; den där låten som jag anser vara en riktig a.o.r-classic.

Rösten, produktionen och refrängen är huvudbeståndsdelarna som måste sammanfalla för att överhuvudtaget ta sig in på denna eminenta lista. Dock är det skillnad mellan exempelvis grupper som Harlequin, 707, Tycon från tidig 80-tal och Revolution Saints från 2015 utifrån ett produktionstidsperspektiv, vilket i sig inte är så konstigt.

 

Kort a.o.r historik

Mitt intresse för aor inleddes subtilt via Kiss; Dynasty (1979) och  Unmasked (1980). I ett senare skede i livet var vi uppe hos en polares kompis. Denna vägledde mig via ett aor-blandband till en helt ny värld. Band som Harlequin, Balance, Prism, Axe, Arcangel, LeRoux, 707 och Sheriff   blev mina bandguider. Successivt förändrades mina skivinköp ifrån Slayer, Acid, Overkill, The Exploitetd, G.B.H, The Partisans till Axe, Michael Bolton och Rick Springfield, därefter har det bara fortsatt. Def Leppards underbara High ´n dry måste väl också anses som en platta som fick mig in på rätt melodiska spår.

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga. Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar. Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad.

Jag titulerade mig alltid som The A.O.R – King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R- Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittandet och drickandet i sig. Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

Journey, Foreigner, Survivor och Toto är band som den stora massan lättast kan identifiera sig med utifrån att beskriva vad A.O.R står för.  A.O.R är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse. Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band. I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

 När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren. Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen. Vissa hårdrocksband flirtade med A.O.R – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade A.O.R – bandens alster.

Några riktiga A.O.R – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe. Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion. Grungen dödade inte A.O.R musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai. Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe – Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

100 bästa a.o.r låtarna

Skulle jag bli tvungen att välja ut en låt som symboliserar min typ av a.o.r så får det bli  Journey – Separate Ways. Bandet i sig har inte tillhört mina största favoriter, men den låten är überöverjordisk. Trots detta föredrar jag både Survivor och Foreigner. Fet text symboliserar vilka låtar som skapats från 2000 till 2015. Indirekt ett slag i ansiktet på de som titulerar genren som ett 80-tals fenomen. De låtar  som är kursiverade är svenska och nordiska bidrag.

Kriterier

  • Inga ballader
  • Bara 1 låt från samma artist eller grupp
  • Inte rangordna låtarna på listan eftersom det är omöjligt.

Axe – Fantasy of love  (USA/1981)

Edge of forever – Lonely  (Italy/2010)

Signal – Arms of a stranger  (USA/1989)

Tobruk – Falling  (England/1985)

Streets – I can´t wait  (USA/1985)

Mikael Erlandsson – It´s allright (Sweden/1994)

Asia – Eye to eye  (England/1983)

Rob Moratti – Life on the line  (Canada/2011)

Find me – Your lips  (Sweden/2013)

John Waite – These times are hard for lovers  (USA/1987)

Revolution Saints

Tycoon – Walking´the line  (USA/1981)

Van Stephenson – Fistfull of heat  (USA/1986)

707 – Live without her  (USA/1981)

Giuffria – Lethal lover  (USA/1986)

Joe Lynn Turner – Losing you  (USA/1985)

Hartman – The same again  (Germany/2005)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA/1982)

Mark Free – Never be a next time (USA/1993)

Revolution Saints – Here forever  (USA/2015)

Shy – Emergency  (England/1987)

Magnum – Vigilante  (England/1986)

Rick Springfield – Souls  (Australien/1983)

Brett Walker – Quicksand  (USA/1994)

City Boy – The day the earth caught fire  (USA/1979)

Balance – In for the count  (USA/1984)

Aviator – Frontline  (USA/1986)

Tyketto – Forever young  (USA/1990)

Urgent – Running back  (USA/1985)

Silver – Silver  (England/Germany/2001)

Stan Bush & Barrage – Primitive lover  (USA/1987)

Dalton – Caroline  (Sweden/1987)

Robert Tepper – No easy way out  (USA/1991)

Tommy Shaw – Dangerous game  (USA/1987)

Harlan Cage -  No sunday bride  (USA/1999)

FM – That girl  (England/1986)

Foreigner – Break it up  (USA/1981)

Harem Scarem – No justice  (Canada/1993)

Chris Ousey – Give me shelter  (England/2011)

Survivor – Broken promises  (USA/1984)

Harlequin – Superstitious feeling  (USA/1982)

White Sister – Promises  (USA/1984)

Le Roux – Turning point  (USA/1982)

W.E.T  -  Shot ( Sweden/20013)

Strangeways – Where are they now  (Scottland/1988)

Dare – Into the fire  (England/1988)

Sunstorm – Night moves  (USA/2006)

Khymera – Since you went away  (USA/2008)

Toby  Hitchcock  – Mercury´s down  (USA/2011)

Journey – Separate ways  (USA/1983)

Treat – Outlaw (Sweden/1987)

Treat

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA/1985)

Fortune – Trill of it all  (USA/1985)

Aldo Nova – Under the gun  (Canada/1982)

Talisman – I´ll be waiting  (Sweden/1989)

Pride of lions – Ask me yesterday (USA/2014)

Brother Firetribe – Heart full of fire  (Finland/2008)

Frederiksen/Dennander – Siver lining (Sweden/USA/2007)

Far Corperation – Johnny´don´t go the distance  (England/1985)

Franke and the knockouts – Never had it better  (USA/1982)

Bryan Adams – Run to you  (Canada/1984)

Greenway – In the danger zone  (USA/1988)

Bon Jovi – Shoot through the heart  (USA/1984)

Kiss – Naked city  (USA/1980)

Fergie Frederiksen – Angel  (USA/2011)

King Kobra – Iron eagle  (USA/1986)

Danger Danger  – Under the gun (1989/USA)

Cannata – Images of forever  (USA/1988)

Blackfoot – Send me an angel  (USA/1983)

Prophet – Can´t hide love  (USA/1988)

Work of art – The great fall  (Sweden/2011)

King Kobra

Love under cover – Angels will cry  (Sweden/2012)

REO Speedwagon – I don´t want to lose you  (USA/1988)

Place Vendome – Streets of fire  (Germany/2009)

The Storm – Love isn´t easy  (USA/1995)

Sheriff – Elisa  (USA/1982)

101 south – We took the wrong road  (USA/2000)

I-Ten – Taking a cold look  (USA/1983)

Stage Dolls – Wings of steel  (Norway/1988)

Rainbow – Can´t let you go  (USA/1983)

Saraya – Healing touch  (USA(1989)

Venice – All my life  (USA/1990)

Jono – I was the one  (Sweden/2013)

Toto -  Angels don´t cry  (USA/1984)

Places of power – Desires of our hearts  (England/2009)

Airrace – First one over the line  (England/1984)

Prism – Wired  (USA/1982)

Shadowman – Fire and ice  (England/2008)

Poodles – I rule the night  (Sweden/2009)

Robin George – Heartline  (England/1985)

Robin Beck – If you were a woman  (USA/1989)

Michael Borman – Stand up (Germany/2006)

Kane Roberts – Rebel heart – (USA/1991)

Mecca – Without you (USA/2003)

Van Zandt – Heart to the flame  (USA/1985)

Y and T – Face like an angel  (USA/1985)

Skagerack – Always in a line  (Danmark/1988)

Just-if-I – Carpe diem  (Canada/1991)

From the fire -  Hold on  (USA/1992)

Atlantic – Dangerous game (England/1994)

Eclipse – The Storm  (Sweden/2015)

 W.E.T

Låtvalsanalys

Nostalgigenre, njae inte riktigt. Visst är det så att musiken lever en tynande tillvaro i media, men utifrån att 26 av de 100 låtarna är från 2000 talet och framåt bevisar det att kvaliteten och vitalitet ändå är närvarande. Revolution Saints med underbara ”Here forever” är exempelvis från 2015.

Det utkristalliserar sig ganska snart att jag är mycket för bombastiska och pompiga låtar med grupper som Fortune, Urgent, Survivor, Foreigner, Pride of Lions, Le Roux, Tycoon och Harlan Cage. En annan är lite tyngre låtar såsom Tyketto - Forever young,  Talisman - I´ll be waiting, The Poodles – I rule the night, Danger Danger - Under the gun och Harem Scarem med  No justice istället för mjukare västkusttoner. Smaken är som baken och det var groteskt  svårt att välja ut 100 låtar, det finns inget rätt eller fel – men kul var det.

När det kommer till låtsnickeri i denna genre finns det tre som sticker ut ordentligt. Den ena är Jim Peterik (Survivor, Pride of lions) den andre Mike Slammer (City Boys, Streets). I tre konstellationer med relativt likvärdig musik återfinns: Fortune, Harlan cage och 101 south. Bakom dessa band ligger låtskrivarparet Roger Scott Craig och Larry Greene.

Sveriges svar på en människa som har förmåga att skapa minnesvärda låtar är Treats Anders Wikström. Med en adekvat sångare a´la Steve Perry, Lou Gram  eller Fergie Frederiksen hade musiken eventuellt kunnat ta världen med storm. Hans värdiga arvtagare är Erik Mårtensson från Eclipse. Han har skrivit massor av bra låtar till exempelvis W.E.T, Toby Hitchcock och Jimi Jamison.

Svenskt och nordiskt är oerhört tongivande utifrån att vi dels inte engelsktalande, dels är en droppe i havet befolkningsmässigt. Att hitta 13 låtar från norden är minst sagt imponerande. Genren härstammar från USA och i och med att 59  låtar av 100 kommer från USA är det väl bara inse fakta att genren sitter i generna på jänkarna. Britterna med sina 13 bidrag ligger också i toppen. Kanada är ett land som också berikat världen med a.o.r. -godis såsom Bryan Adams, Harem Scarem, Just-if-I och Aldo Nova.

Som sagt det vimlar av implementeringskandidater så här i efterhand. Toto och Van Zand fick i efterskott ersätta Leverage – Follow that river och Toto ersatte Red Siren – All is forgiven. Min polare Stefan Hammarström korrigerade också låtvalet av Cannatas bästa. Självklart ska det vara Images of forever och inte Middle of the night.

Lee Aron, Dakota, Bite the bullet, Charlie, Pat Benetar, Giant, Loverboy, Kansas, Jeff Paris, The Ladder, Red Dawn, Heartland, Boulevard, Europe, Shadow King, Arcangel, Steve Perry, Honeymoon Suite, Def Leppard, Coney Hatch, Dan Lucas, Unruly Child, Q5.

Red Siren, Praying Mantis, Bystander, Tower City, Crown of thorns, Eyes, Jeff Scott Soto, Giant, The Sign, Bad Company, Slamer, Seventh Key, Icon, Bad english, B.E. Taylor group, GTR, Glen Burtnick, Orion. Det finns alternativ så det förslår. Om ett år så ser kanske listan annorlunda ut beroende dagsformen.

The Poodles

En del av texten ”kort historik”  är modifierad från en utmärkt artikel som handlar just om a.o.r: ens historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm

Continue Reading »
5 Comments

En uppryckning från 2012

Det har fullkomligt vimlat av spännande nya band, Frontierskonstellationer såsom gamla uvar som rör om i den övermedelljumma grytan. Band som hela tiden måste överträffa sig själva genom att framavla bättre låtar än på förra eller förrförra plattan. Samtidigt bör de utvecklas, men absolut inte för mycket. Arrangemangen ska vara maffigare, texterna ännu mer kärlekskranka, refrängerna fetare och helst fler.

Det är onekligen inte lätt att tillhöra musikbranschen när lyssnarna och de sviktande albumköparna blir kräsnare för varje år som går, hur kan man toppa förra plattan?

På tal om det italienska skivbolaget Frontiers; på min gedigna lista är inte mindre än 8 av 15 grupper från detta eminenta bolag. De får mycket kritik för att de likt Milan på 90-talet köper upp allt som har med a.o.r att göra. Vänder man på processen istället, tänk om de inte skulle finnas?

Personligen tycker jag att de berikar min musikaliska värld med oftast världsklassmusik där de involverar nya förmågor att föra a.o.r traditionen vidare. Hade inte Frontiers funnits så hade nog det inte varit så mycket kvar av denna härliga genre år 2014.

Melodiska Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra än plattan är.

3.  Sången måste vara tillräckligt bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. White Widdow är ett perfekt exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen identitet och inte vara rena karbonkopior av andras låtar, som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de, många fans och kritiker uppskattar det de gör.  Jag gör det definitivt inte; det blir bara för mycket och alltför patetiskt.

2013 års femton bästa plattor

1. Magnus Karlsson´s Freefall (1:a plattan).

Från gruppen Last Tribe till att gå i skivbolagets Frontiers asketiska ledband, där hans mission blev att uppdatera/modernisera den melodiska hårdrocken med adekvata aor tongångar. Det är ingen svårighet att i backspegeln se att han lyckats fullt ut. Han inledde processen med projektet Starbreaker (2 album) sedan Allen/Lande (3 album), Tony O´Hara, Planet Alliance, Bob Catley med flera.

Jag har aldrig varit fan av tyska Primal Fear, men det är i den gruppen som Magnus Karlsson sedan 2009 huserar i. Äntligen fick han då släppa ett solalbum med sångdraghjälp från värenommerade uvar som Mark Boals, David Readman, Russel Allen, Mike Andersson, Rick Altzi, Rickard Bengtsson och Herman Saming. Magnus har producerat hela plattan och sjunger själv utmärkt på tre spår.

Karlsson har lyckats skapa ett eget melodiös hårdrocksound som jag upplever som sterilt behagligt. Ur ett holistiskt  kvalitetsperspektiv vinner denna platta över de andra för att låtar som ”Not my saviour”, ”Last tribe” och ”Dreamers and hunters” finns på skivan. De är monumentala klassiker och ljuv musik för en luttrad melodiös hårdrockare.

Förutom de tre topplåtarna vimlar det av kvalitativ musik såsom ”Heading out” och ”Our time has come”. Magnus bästa platta so far, vilket inte säger lite. Ljudet, variationen, arranmgemangen och timingen av dylika sångfåglar är top notch – årets bästa platta med våra danska vänner Pretty Maids.

1. Pretty Maid – Motherland (12:e plattan)

Den melodiska rockens okrönta konungar gjorde en bejublad minicomeback genom sagolika albumet Pandemonium 2011. Att följa upp den torde vara komplicerat utifrån ett kvalitetsperspektiv. Det som skiljer våra danska vänner från andra band är att kunna variera låtarna, utan att vare sig konservatister och liberaler börjar muttra.

En annan aspekt är deras spännvidd mellan tyngre snabbare låtar, ballader, aor och melodisk hårdrock. Dessa pärlor genomsyras av att melodierna och refrängerna sätts i främsta ledet. Om Magnus Karlsson funnit ett eget sound så har Pretty Maids abbonerat på sitt sedan de tog patent på det i början av 80-talet.

De inleder albumet med übertungsnabba ”Mother of all lies” och lägger därmed kvalitetsribban utomjordiskt högt. Nästa riktiga höjdarlåt är ”The iceman” som är ren klockren Pretty Maids hit. Den följs av a.o.r indränkta ”Sad to see you suffer”. Pretty Maids har haft den goda smaken att placera en av plattans bästa låtar sist: ”Wasted”. Den har en refräng att mörda till eller för. Förutom dessa juveler finns ”Why so serious”, ”I see ghosts”, ”I take a bullet for you” och ”Who what where when why”.

Det borde egentligen vara ett helgerån att inte titulera ”Motherland” till årets platta, men som sagt Magnus Karlsson är bra på ett annat sätt därav att de delar på förstaplatsen. Jag trodde förövrigt aldrig de skulle lyckas toppa 2011 års bästa platta ”Pandemonium”. Det gör de inte heller, men det står och väger mellan dessa två schizofrent bra melodiösa hårdrocksplattor.

Jag har varit ett trogen fan sedan magiska ”Red hot and heavy” och kan stolt titulera mig som genuint ärlig när det kommer till deras storhet. Det är först de senaste åren som andra börjar få upp ögonen för detta helt underbara band.

3. Wet – Rise up (2:a plattan).

Inte lika bra som debutalbumet, men med lager av förväntningar på sig istället är det inte lätt att toppa den kommande klassikern. Dock inleds skivan nästintill magiskt med: ”Walk away, ”Learn to live again” och ”Rise up”. Båda balladerna ”Love Heals” är ”Still believe in us” är dessutom himmelskt bra.

Plattans allra bästa låt är i min mening ”Shoot”. ”Still unbroken” är också en riktig pärla precis som ”On the run”. Jeff Scott Sotos röst är som en silkeslen smekande a.o.r bris. Det är svårt att finna sångare som passar bättre att utföra genrens alla adekvata måsten likt den mannen. Erik Mårtensson (Eclipse) och Erik Säll (Work of art) är de andra två kuggarna i teamet som medverkar till skapandet av nutidens bästa renodlade a.o.r band.

4. Darkhaus – My only shelter (1:a plattan)

Tysk kvalitetsrock; kalla det modern rock, melankolisk rock och dylikt, men för mig är detta en uppdaterat/modifierad kvalitetssäkrad melodisk hårdrock. Det flörtas hej vilt med The Rasmus och Depeche Mode, utan på något sätt kännas stulet. För mig kunde detta album mycket väl koras till årets bästa. På grund att tillhöra det svarta fåret med A life divided på listan så får plattan skugga de ”traditionella” tre i topp.

De 13 låtarna faller definitivt under epitetet ”no fillers, only killers”. Det går faktiskt inte att välja favoritspår eftersom låtvariationen är så stor, arrangemangen så mäktiga och melodierna infekterat smittsamma. Darkhaus har skapat ett debutalbum andra band inte ens kan drömma om att framavla.

5. A Life Divided –  The great escape (4:e plattan)

Electro gothic rock, synth/electro-Metal-Rock, modern rock eller alternativ rock. Kärt barn har många namn. Det är ytterst lätt att rata denna helt sanslöst braiga platta utifrån att det inte är en traditionell melodisk hårdrock eller a.o.r en pastisch. Silvers debutplatta skar genom aor-terrängen som ekologiska gojibär, Harem Scarems ”Mood Swings” likaså, precis som Vega och Degreed, det vill säga lite udda utifrån givna ramar. Ta ett tyngre The Rasmus, lägg på lite Depeche Mode i en moden rockskrud så kan man få en hint utav hur det kan låta.

Hur många moderna album kan inkludera såhär många hits numera förutom ovanstående landsmännen Darkhaus? Plattan kryllar utav smittsamma refränger som får zikaviruset att verka harmlöst typ ”The Lost”, ”It ain´t good”, ”The last dance”, ”Perfect day”, ”Feel”, ”Foreign rain”, och ”Wait for me”. Det är bara att abdikera för något som är så sanslöst kvalitetssäkrat.

6. Vega – What the hell (2:a platta).

Kicks sångare Nick Workman parade ihop sig med låtskrivarna Tom och James Martin (House of Lords, Ted Poley of Danger Danger, Khymera, Sunstorm) och magi skapades helt sonika. Deras unika moderna hybrid av tidiga Bon Jovi och U2 gjorde ett groteskt stort avtryck på mig via debutalbumet ”Kiss of life” som kom ut 2010.

Låtar som var för sig påminner om varandra i alldeles för hög grad gör detta till ett mycket bra album istället för ett exceptionellt sådant. Måste jag nämna två låtar så får det bli: ”Not there for you” och ”You can´t run”. I vilket fall som helst är detta ett helgjutet album bestående utav en orgie av härlig stadiumrock, en partyhöjare av rang.

7. Laneslide - Flying high (1:a plattan).

För mig blev detta årets överraskning trots att de inte klarade mitt första kriterie där de flesta låtarna ska över helhetskvalitetströskeln. Men med a.o.r juveler som ”Flying high”, ”Hanging out here”, ”Look the other way”, bortser jag från det.

Skivans två allra bästa låtar stavas ”You can make it” och ”Your fight”. Laura Braningans super hit ”Self control” blir i deras tappning inte heller helt oävet. En annorlunda låt är ”Dancing girls” vilken kvalar in bland de bättre låtarna på plattan.

8. Misth – Rise of a new day (1:a plattan)

Vilken oväntad angenäm överraskning utifrån att detta är Misth debutalbum. I mitt sätt att se på progressiv rock blir det mesta i mina öron synkade till en jämntjock smet oftast helt utan refränger. Detta Stockholmsband anammar lite progg i symbios med melodiös hårdrock, female fronted rock och ibland även ett stänk av AOR.

Maria Rådsten (One More Time) sjunger som en rockgudinna; accentfritt, tonsäkert och personligt. Låtarna i sig är konstruerade att lura sina få lyssnare till att vi hör ett band som hållit på minst 10 år. Hela skivan är klockren, musikkompetensen oklanderligt moget och balanserar melodisnickrande med instrumentbriljans.

9. Degreed - We don´t belong (2:a plattan).

Beröringspunkter med udda a.o.r fåglar som exempelvis kanadensiska Harem Scarem och brittiska Vega finns onekligen där. Det är två band som dyrkas i aor kretsar, men som ändå är aningen svåra att kategorisera.

Här blandas det hej vilt mellan modern rock och a.o.r. Starka låtar, skön produktion, duktiga musiker, men framförallt är deras tyngsta vapen, urstarka melodier. Bästa låten enligt undertecknad är ”Blindhearted”  tätt följd av ”Coming home” , ”What if” och ”Inside of me”.

10. Shakra – Powerplay (9:e platta).

Schweizarna har övertagit och snott stafettpinnen från sina landsmän Gotthard. Shakra är ett av Schweiz mest framgångsrika hårdrocksband ever. Den tyngd som förut saknats i produktionen finns numera via denna perfekt producerade platta. Melodierna påminner mångt om mycket om varandra precis som på Vegas – What the hell, men var för sig lever de ett eget liv, något som tilltalar mig väldigt mycket.

Deras jämnaste och bästa platta sedan 2009 års mästerverk Everest. Euforiskare och vitalare inledning än ”Life is now”, ”The mask”, ”Higher” får man leta som besatt efter för att finna. När setlistan kompletteras med ”Save you from yourself”, ”Stevie” och ”Because of you” är det bara att abdikera.

11. Find me – Wings of love (1:a plattan).

Find me är ytterligare ett Frontiersprojekt från deras a.o.r brunn vilken aldrig tycks sina. Så länge kvalitet är så här bra, så länge låtskrivarna reproducerar dåtid med nutid på ett sådanthär oförskämt friktionsfritt sätt är jag med på tåget, trots att jag typ hört allt förut.

Låtskrivaren/producenten Daniel Flores (Issa, The Murder of My Sweet, Angelica) har slagit sig ihop med Robbie LaBlanc från Blanc Faces. Hälften av låtarna är riktigt bra  såsom inledande ”Road to nowhere” , ”Another world”, ”Firefight”, ”One soul”, ”Unbreakable”, ”Wings of love” i sällskap med bästa låten ”Your lips”. Jag har svårt att sätta fingret på varför jag inte till 100 procent slukar sången av Robbie LaBlanc. Den uppfyller alla a.o.r regler, men jag tycker den periodvis känns aningen ansträngd.

12. Place Vendome – Thunder in the distance (3:e platta).

De skivor på denna lista som är mest pure aor är: Place Vendome, Laneslide och W.E.T. Till skillnad från W.E.T:s delikata andra platta upplever jag en mindre passionerad, men desto gnälligare Michael Kiske på sång, och låtskrivare som inte druckit tillräckligt med kaffe. De där klockrena refrängerna får en mer undanskymd plats, vilka istället är ersatta av rutinuppbyggda alster.

Trots det är detta tillräckligt bra för att kvala in på denna eminenta lista. Bästa låten ligger först på plattan: ”Talk to me” och efterföljande ”Power of the music” i symbios med ”Broken wings”,  ”Lost in paradise”, ”Heaven lost” , ”Break out” och ”Fragile ground” vilka höjer sig höjer sig över medel. Det hade inte heller skadat med lite mera bett i produktionen än vad som framkom på plattan.

13. Seventh Key – I will survive.

Tokhypat och hyllat från alla håll och kanter, till viss del måste jag hålla med den unisona kritikerkåren på grund av den musikaliska kompetensen, låtvariationen, produktionen och de aningen udda arrangemangen. Ligger man bakom klassiker med Streets, City Boys och andra Seventh Key album har man lagt ribban sjukligt högt.

Låtkvaliteten på deras senaste håller inte måttet för att ta sig upp på en topp-5, ärligt talat ganska långt därifrån faktiskt. Bästa låtarna är ”I See you there”,I will survive”, ”I want it all” och ”When love sets you free” annars saknas de där magiskt klockrena refrängerna  som vanligtvis är Mr  Billy Geer och Mike Slammers signum, det vill säga  pompös rock med progressiva inslag och chorusorgier.

14. The Poodles – Tour de force (6:e plattan).

Ett utav de ”nyare” bandet som kommit fram i världen är The Pooodles det bandet som enligt mig släppt bäst och mest kvalitet på 2000-talet. Parallellt har de mage att utveckla denna urvattnade genre via någon form av storbandsstämning genom dramatiska arrangemang och bombastiska refränger.

Tyvärr är Tour de force deras sämsta sedan starten 2003, men ändå tillräckligt kompetent att medverka på denna lista. De låtar som legitimerar det är: ”Misery loves company”, ”Happily after that”, ”Going down”, ”40 days and 40 nights”, ”Miracle”, ”Godspeed” och ”Now is the time”.

15. Rage of Angels – Dreamworld (1:a plattan). 4

Det finns 5 riktigt bra låtar som kvalificerar projektet att överhuvudtaget finnas med på listan. Annars har gruppen tagit i överkant när det kommer till långa låtar. Vi pratar inte prog metal, utan melodiös hårdrock mixat med aor, men som sagt på tok för långa slagdängor.

Årets fetaste syntar hittar vi dock i själva öppningsspåret: ”Dreamworld”, en snuskigt bra låt, men även den 3 minuter för lång tyvärr. Ten keyboardist Ged Ryland är mannen bakom projektet som lierat sig med sångare av yttersta kaliber som exempelvis Harry Hess, Matti Alfonzetti och Robert Hart samt en knippe välrenommerade gitarrister som Tommy Denander, Vinnie Burns, Neil Fraser. Andra bra låtar på skivan är: ”See you walking by”, ”Through it all”, ”Falling” och  ”Spinning wheel”.

16. Cradhdiet – The savage playground (4:e plattan).

I brist på contender of the year kravlar sig denna platta över kvalitetströskeln och anledningarna stavas dels plattans jämnhet, dels den stora variationen. Det som saknas är de där riktiga topparna.

För mig har aldrig Crashdiet sällat sig till de andra sleazybanden utan kryddat sin musikaliska kista med några doser a.o.r, Guns and roses, Mötley Crue samt ren skär melodisk hårdrock. Öppningslåten ”Change the world” och ”California”, ”Circus”, ”Drinkin without you”, ”Damaged kid” och”Anarchy” är bäst med a.o.r dängan ”Excited”.

Utanför listan

Fergie Frederiksen – Any given moment.

Här har man bytt ut låtskrivarteamet  från förr plattan till Alessandro Del Vecchio tillika producent, keyboardist och huvudsaklig låtskrivare. I mina öron är detta långt ifrån lika bra som en av 2011 års bättre plattor: ”Happiness is the road”. Det tänder inte till liksom.

Öppningsspåret ”Last battle of my war” efterföljande ”Let go”, ”Times will change” och ”When the battle is over” är i grund och botten bra låtar. Men med en av aor världens bästa röster så hade jag väntat mig så mycket mera. Att Fergie låter aningen trött är inte så konstigt på grund av cancern som besegrade honom i januari 2014, men att låtskrivarfolket tyckts haft en vanlig dag på jobbet är inte alls lika bra.

Houston-II.

Uppföljaren till 2011 succe. De unga grabbarna och ”gamle” Ricky Delin skulle ta steget ut till a.o.r himlen med Survivor och Foreigner som övertydliga ledstjärnor. Tyvärr ser jag inte skymten av någon ny ”Truth Slips”, ”Shes a mystery”, eller ”Pride”. Inte dåligt, men inte heller tillräckligt bra, snarare relativt intetsägande och jämntjockt.

Edens curse – Symphony of steel.

Ett sångbyte kan i bästa fall innebära ett lyft för ett band, för Edens Curse blev det omvänt. Förutom den rokaden har musiken blivit lite ruffigare, lite tyngre i sin helhet samtidigt som kvalitetströskeln sänkts några pinnhål. ”Losing my faith”, ”Turn the page”, ”Where is the love”, ”Break the silence” är dock gediget hantverk i den högre melodiösa skolan.

Masterplan – Novum initium.

Precis samma devis gäller ett annat av mina absoluta favoritband.  Det är inget fel att ändra den musikaliska inriktningen en aning, men då är det en fördel om låtarna håller hög adekvat klass. Trots deras sämsta platta finns det en del guldkorn som ”Keep your dream alive”, ”Black night of magic”, ”Betrayal”, ”No escape” och ”Pray on my soul”.

Fate – If not for the devil.

Titellåten är utan tvekan en av årets 50 bästa låtar därefter följer välspelad kompetent melodiös hårdrock som inte har helhetskapaciteten att ta sig in på listan. Förutom ”If not for the devil” är ”Bridges are burning”, ”Feels like making love”, ”Made of Stone” och ”Man against the wall” riktigt bra också.

Angelica – Thrive.

The murder of my sweet sångerskans Angelica Rylin har handplockats av Frontiers och  Daniel Flores för att skapa kvinnlig a.o.r magi. De lyckas hyfsat i framförallt ”Breaking my heart again”, ”Rain on my parade”, ”You will never win”, ”Riding out the storm” och ”The kiss is just for you” där utefter är det ett standardförfarande som gäller.

Nordiskt

Skandinavisk melodiös hårdrock går under ett eget epitet i utlandet: ”Scandi melodic rock”. Den och andra subgenrer råder det ingen bristvara av, dock haltar kvaliteten betänkligt utifrån ett holistiskt perspektiv.

Tittar man på min 13 bästa lista för 2013 så utkristalliserar sig ett gytter av nordisk musik som Pretty Maids, Magnus Karlsson´s freefall, Degreed, Crashdiet, The Poodles, W.E.T och Find me det vill säga hälften av topp of  class.

Några nordiska band som släppte plattor under 2013 var: State cows, Covered call, House of Shakira, The Poodles, Diamond Dawn, Last Autumn dreams, Lover under cover, Taste, Heartbreak radio, Bai bang, Find me, Niva, Coldspell, Angelica, Impera, Hardcore superstars, Houston. Revolution Road, Dogface.

Några av årets största besvikelser

Arc Angel – Harlequins of light 

Titellåten är  en underbar öppningslåt; den tar en till den melodiska himlen. Tyvärr är den inte signifikativ för resten av materialet. Försäljningstricket från Frontiers lyckas inte dölja att Mr Cannata numera har en annan musikalisk agenda, en som jag inte alls gillar. Den andra topplåten är ”Fortune teller 2″  det vill säga en omgjord version från hans mästerverk Images of forever från 1988. Förutom ett snyggt omslag är detta horribelt dåligt, två låtar, och i viss mån ”Diamonds and gold” gör ingen platta så att säga.

FM – Rockville I & II.

FM lever på sin ultraklassiks debut och i viss mån av efterföljaren ”Tough it out. Därefter blev de rockiga och cowboy-jobbiga, not my cup of tee. De embryon av A.O.R som såddes via Metropolisplattan 2010, vilken innehöll kommande A.O.R- classics som ”Unbreakable”, ”Over you” och ”Who`ll stop the rain” var som bortblåsta. Här är det återigen jobbig rock utan vare sig finess, refränger eller bra produktion; herregud så katastrofalt illa.

Diamond Dawn – Overdrive.

Unga framtidshopp som vi äldre kan sätta vår tilltro till, vi som gillar en genre som tillhör det förflutna. Diamond dawn gör allt som står i deras makt att reproducera 80-tals eran. Tyvärr finns det inte en enkel formel att frambringa kvalitet på. Dessa ungdomar har tokhypats och framstått som frälsare i kölvattnet av H.E.A.T och Houston. För det första så håller inte rösten, faller den så faller allt, spelar liksom ingen roll om låtarna och produktionen är överjordiskt bra, vilket det för det andra inte heller är. Vi-har-hört-det-förut-syndromet är det som genomsyrar plattan i symbios med orden tamt och tunnt. De har för övrigt bytt namn till Streamline och kommer med sitt debutalbum 2014.

King kobra – II.

Hur är det möjligt att framavla något så groteskt dåligt som denna smörja. Är det samma grupp som gav oss ”Iron eagle (never say die)”, ”Dream on” eller ”Hunger”? Det är omöjligt att leva på gamla meriter hela livet. Förresten är det Yngwie som producerat plattan?

Robin Beck – Underneath.

Poppigare, radivänligare modern pop/rock, men också betydligt sämre låtar. Det är synd på en kvinna med en av rockvärldens rivigaste rockröster till sitt förfogande tillsammans med the the one and only Pat Benetar. Titelspåret ”Wrecking ball”, ”Checking your attitude”, ”Ya can´t fight love” och ”Perfect storm” håller visserligen hög klass.

James Christian – Lay it all on me.

Hennes make hamnade dessvärre på samma lista som sin vackra fru. En taskig produktion, stark röst och några få bra låtar. Otroligt att nya House of Lords albumet blev så bra utifrån dessa makars senaste solosläpp.

Bra, utan att vara hårdrock

Heaven´s basement – Filthy empire

Firefest 2013

Undertecknad passade på att besöka 10-års jubileet i Nottingham. Det jag kommer att minnas mest var fredagen som för mig var helt magisk med lineupen: Work of art, Dare, W.E.T och avslutningsvis Harem Scarem. Jag stod som fastgjuten framför scenen när dessa band avlossade sina a.o.r dänger. Har alltid varit ett fan av ojämna och oförutsägbara kanadensiska Harem Scarem, men det visade sig vara kvällens bäst tätt följd av the allmighty W.E.T. Lördagen och söndagen var ljusår ifrån denna euforiska upplevelse.

Höjdpunkterna blev istället en närliggande indisk restaurang samt egenupplevd sightseing runt och i Nottingham. De två dagarnas musikaliska höjdpunkter kunde väl summeras som att svenskarna kom och räddade den periodvis mediokra tillställningen. Lördagens två bästa var ”gamla” Treat och nya H.E.A.T, söndagens änglar hette ”gamla” Alien och nya Eclipse. Det visar på att kompetens, framtid och den musikaliska ådran befinner sig i Sverige förnärvarande och har så gjort i ett tiotal år.

Jag åt mig mätt på såväl Firefest, Rock City, föredettingar, det brittiska vädret som Nottingham. Att se om H.E.AT, The Poodles, Axxis eller Pretty Maids lockar mig inte nämnvärt. De band jag instinktivt känner att jag skulle vilja det sista året Firefest går av stapeln är: Shy, Boulevard, Danger Danger och From the fire. Detta år blir det bara Bråvallafestivalen i Norrköping och eventuellt Skogsröjet. Sneglar dock pillemariskt på nya 3-dagars a.o.r festivalen i Milan: Frontiers rock festival mellan den 1-3 maj. De band som jag skulle vilja se där är: Three lions, Jeff Scott Soto, L.R.S, Issa, Winger och Dalton. Om det blir ett årligt evenemang så blir det nog ett vårlikt Milano 2015 för mig, lite beroende på vilka band som kommer dit.

Några utav 2014 års skivutgivningar

En riktigt lovande inledning såhär 1/4 in på det nya året. Within temptation, Pretty Maids, Magnum, Overland, House of lords, Stan Bush, Asia har släppt bra plattor. Några andra kommande skivsläpp under året är Gotthard, Winger, L.R.S, Three lions, Tony Mills, Skyscraper .

Alien och H.E.A.T är de som lär hålla svenska fanan högst och släpper snart två förhypade album precis som våra grannar Brother Firetribe. Andra nordiska band är Streamline, Dynazty, Art nation, Amaranthe, Jono, A.C.T, Dalton. Det ser ut som att jag blir skyldig Ginza en helvetisk massa kosing i syfte upprätthålla mitt dysfunktionella cd-samlande.

 

Continue Reading »
No Comments

En orgie av melodier

A.o.r står för adult orieted rock och var en musikgenre som jag fick upp ögonen för i mitten av 80-talet därefter har jag varit besatt av denna mollstämda melodieufori, ett val som Ginza troligtvis är oerhört nöjda med. För de icke omvände är grupper som exempelvis Journey, Survivor och Foreigner essensen av vad genren i sig står för. Kieran Dargan och gänget är sanna entusiaster och har sett sitt skötebarn Firefest växa successivt, för att i år fira 10-års jubileum. Detta a.o.r -mecka har jag avundsjukt sneglat på  länge. och självklart varit himla sugen att se. När årets line up avtäcktes fanns ingen återvändo, då den på pappret var den bästa hitintills, nu eller aldrig så att säga. Jag bönade och bad polare som skulle kunna tänkas hänga på till Nottingham, men vardagslunken, ekonomin, och svårighet att få ledigt komplicerade processen. Ville jag uppleva denna musikfest så fanns det bara en utväg, och det var att ta mig dit på egen hand.

När den tröskeln var passerad var det dags att snabbt som attan boka 3-dagars biljetter, för att senare pussla ihop den bångstyriga reserutten till Nottingham. De åtråvärda biljetterna kostade ca 1900 kr,  flyget 1500 (+1200kr extra) kr, hotellet 2500 kr,  tåget 1000 kr. Plötsligt var det dags att packa handbagaget, för övrigt första gången någonsin jag rest utan inlämnad resväska. Att resa ensam har såväl fördelar som nackdelar. Det negativa är väl att inte ha någon att dela upplevelsen med, det positiva är att jag gör precis vad jag vill, kompromisser finns inte. Vill jag lägga mig klockan 22.30 så gör jag det, utan att känna att jag måste festa för att polaren vill det, trots att man är spytrött.

Fredag Dag 1

Upp runt klockan 06.30 för att 45 minuter senare bila i ett ytterst gråmulet väder till Skavsta. Enda smolken i bägaren var den sköra reseprocessen, föll en bit föll alla, eftersom reseschemat var så tight upplagt med syftet att hinna till festivalen i tid. Jag tog två lugnande Heineken på planet, och laddade med arbetsrelaterad litteratur om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Ett kritiskt läge uppstod vid passkontrollen till tröskeln in till England. Min kö, en av 20 tycktes stå still, medan de andra rörde sig betydligt kvickare. När psyket passerat rationalism kastade jag mig ovigt över repet till den andra kön efter fått deras välsignelse. Det valet gjorde att jag faktiskt hann med Stansted express och sedermera tunnelbanan från Liverpool street till S:t pancras. När jag väl satt på tåget från London till Nottingham kunde jag slappna av för första gången. Den sista halvtimmen språkade jag med aor-legenden Rick Delin tillika bandmedlem i Houston och med en låtskatt av rang i sitt musik-CV. Resan till Robin Hoods hemtrakter tog ungefär 2½ timmar. Likt ett dopat näbbdjur tog jag första bästa taxi från tågstationen till Rock city för  5 pund, en resa på 5 minuter.

FRIDAY OCTOBER 18TH

Doors 15:00

THE MAGNIFICENT 15:20 – 16:00
EDENS CURSE 16:20 – 17:00
WORK OF ART 17:20 – 18:00
W.E.T 18:20 – 19:05
DARE 19:25 – 20:20
HAREM SCAREM 20:45 – 22:00

SATURDAY OCTOBER 19TH

Doors 12:30

NATION 12:50 – 13:30
VON GROOVE 13:50 – 14:30
HEAVENS EDGE 14:50 – 15:40
TREAT 16:00 – 17:00
H.E.A.T 17:20 – 18:25
SHOOTING STAR 18:45 – 19:55
HARDLINE 20:25 – 22:00

SUNDAY OCTOBER 20TH

Doors: 12:30

ECLIPSE 12:50 – 13:30
BRIGHTON ROCK 13:50 – 14:30
PROPHET 14:50 – 15:40
ALIEN 16:00 – 17:00
BATON ROUGE 17:20 – 18:25
JSRG 18:45 – 19:55
LEGENDS 20:25 – 22:00

Jag äntrade aor:ens heliga katedral klockan 15.35 och fick i stort sett se hela finsk/norska The Magnificents uppträdande. Detta ”frontiersprojekt” har endast en platta i bagaget, men snabbt blivit populära i dessa kretsar. Personligen anser jag inte det vara helt befogat, då plattan är halvbra. De låtar som är riktigt bra är Bullets, Cheated by love, Loves on the line och  Holding out to your love vilka avverkades med autentisk glädje; för övrigt  projektets första spelning någonsin.

Spelschemat var minst sagt tight upplagt om man som jag själv ville se alla banden. Det var 20 minuters paus mellan framträdandena, vilket endast frigjorde tid att stå i kö vid baren för i mitt fall dräpa en dubbel Sambucca och en iskall burk Tuborg. Nästa band till drabbning var multinationella och halvkristna Edens curse. De har fyra plattor i bagaget och på sista plattan har serbiske sångaren Nikola Mijic tagit över mickstativet. Deras Dokken inspirerade melodiska hårdrock gör sig bra på scen och nye sångaren låter bra live, till och med bättre än originalsångaren. Till skillnad från The Magnificent klämkäcka framträdande var det full fart på Edens curse. De spelade Fly away som enligt mig är deras bästa låt. En rolig petitess i sammanhanget är satan-tecknet-hybrisen som sångaren använde sig av. En scenstrategi som kan tyckas gå stick i stäv med deras diffusa kristna texter.

Efter två bra framträdande blev det återigen 20 minuters paus och jag smet iväg för återuppleva smakerna av en dubbel Sambucca och en burk Tuborg. Blev snabbt medveten av den mångfald av svenskar i baren och framför scenen; det tycktes prata svenska i varje kvadratmeter. Blev också medveten om att jag endast ätit frukost klockan sex på morgonen. I baren fanns bara drycker, men inga former av tilltugg, inte ens nötter konstigt nog. Klockan 17.20 stegade svenska hi-tech-aor killarna Work of art upp på scenen. Detta var deras andra spelning på anrika Firefest. Sångaren Lars Säfsund utstrålade genuin sprudlande glädje på scen, något som smittade av sig till oss i publiken. Han ägde scenen helt enkelt, en horribelt cool scenpersonlighet med glimten i ögat. En kontrast till Edens curse sångaren som visserligen var duktig, men som parallellt omgav sig med miljarder hårdrockklyschor. De inledde urstarkt med The great fall och The price you pay till ett snuskigt bra ljud. När de avverkat underbara Robert Säll pennade Nature of the game så var det bara att abdikera, detta var absolut bästa spelningen hittills.

Kastade mig ut i ett ljummet Nottingham för att hinna vräka i mig en dubbel ostburgare och en kycklingburgare under pausen innan nästa svenska band skulle äntra scenen. W.E.T (Work of art, Eclipse, Talisman) med gudabenådade sångaren Jeff Scott Soto har släppt två renodlade kvalitetsmäktade plattor. Utifrån ett aor-perspektiv är en en bandpresentation överflödig eftersom W.E.T är den moderna erans nya kungar. Robert Säll fick kasta sig från Work of art spelningen till denna WET konsert, men tycktes inte beröras av den omställningen. Erik Mårtensson från Eclipse är bandets brainchild densamme som skrivit merparten av deras låtmaterial. Den überkarismatiske Jeff Scott Soto vet hur en slipsten ska dras precis som resten av bandet. Jag blev extremt underhållen av herrar som andas aor via euforibefriare som: The best line, Brothers in arms och  One love, låtar som på det glada 80-talet hade härjat på varenda topplista i hela världen.

Jag hann med nöd och näppe köpa två burköl innan brittiska kultbandet Dare dök upp på scen. I mina ögon har de endast gjort en riktigt bra platta: Out of the silence (1988), därefter sjönk låtkvaliteten anmärkningsvärt på de nästkommande sju plattorna, samtidigt som aor rötterna blev på tok för tunna. Frontmannen Darren Wharton är mannen bakom Dare och den som skapat hybriden mellan melodiös rock och de keltiska tongångarna. Jag blev nästan överrumplad av den energi och tyngd bandet uppvisade. De spelade endast tre låtar från deras bästa platta: Abandon, The Raindance och Into the Fire. Personligen hade jag också velat hört Under the sun och Heartbreaker från första plattanMed den yngre coole gitarristen i bandet tillika ett scen-charm-troll av guds like blev detta en oväntad höjdarspelning.

Kvällens avslutades med den snuskigt underskattade kanadensiska headlinern Harem Scarem. De skulle spela aor klassikern Mood swing från 1993 i sin helhet. Deras musik har mångt och mycket varit en hybrid mellan aor och  en dos grunge, fast på ett positivt sätt. Harem scarem har släppt 12 studioplattor där post-core-inslagen blivit flera för varje platta som gått sedan Mood swing. Gitarristen Pete Lesperance och sångaren Harry Hess och i viss mån Darren Smith är essensen i bandet, och de som skapar stundtals magiska låtar. Harry Hess på scen är anti-aor-sångare, något jag upplevde som befriande. Likt en hardcore/punk farbror provocerade han samhället, sig själv, bandet och publiken med ett pillemariskt leende. Kanadensarna inledde med fantastiska Saviors never die och fortsatte sedan med Sentimental boulevard, Stranger than love, Empty promises, Jealousy, Honestly och övernaturligt underbara No justice. Pete Lesperance på gitarr fick jag gåshud av, påminde lite om Dave Meneketti i Y and T i sitt hypnotiserande gitarrfrieri. Trodde inte det gick att toppa W.ET:s spelning, men detta var nog snäppet bättre, mindre polerat, mera urkraft, och även här melodier att döda för.

Obehagligt belåten över den bästa musikdagen i mitt liv utifrån att det var sex band i rad som spelade, parallellt med att resprocessen fungerat helt friktionsfritt. Korsryggen och fötterna var däremot ömma samtidigt som jag märkte av alkoholmängden. Jag lullade hem efter tiotiden för att avsluta med tv, mobiltelefon och en ytterst välbehövlig sömn. Rummet upplevde jag som mindre klaustrofobisk än på bilden.

Lördag: dag 2

Upp klockan 08.30 utan att känna mig speciellt bakfull. Jag spatserade efter en välkomnande dusch förväntansfull till frukostbuffén. Den visade sig vara bättre än vad jag någonsin trott, framförallt när jag befann mig i England. Färska bär samsades med nystekta ägg, diverse ostsorter och flingor samt nybryggt kaffe, en höjdpunkt på dagen faktiskt. Nästa anhalt var att ta sig till stadens två stora fotbollsarenor som låg en bra bit bort. Med kameran i högsta hugg i symbios med ett regnfritt väder begav jag mig först till Notts countys arena. Syftet med detta är att jag samlar på keramikmuggar. Mitt egna kriterie för att överhuvudtaget få köpa en mugg är att jag sett eller åkt förbi lagets arena. Laget The Magpies (skatorna) är den äldsta proffsklubben i världen (1862) som fortfarande deltar på en professionell nivå. Nottys county spelar i Footboll league one det vill säga division 3. Meadow lane heter arenan och den byggdes om 1993 i syfte att inhysa framtida framgångar. Tyvärr har dessa inte infriats, utan arenan snittar 6000 personer, men rymmer 20 000 människor. För visat intresse fick jag en privat guidning av personalen runt Meadow lane; en stolthet som det gick att ta på.

300 yards därifrån vandrade jag till betydligt större City ground med plats för 30 5000 personer tillika Nottingham Forrest tillhåll, de två arenorna är för övrigt de två närmaste arenorna i England. Shoppen var gigantisk för att vara ett division två lag, men Notts countys  genuina värme fanns inte där. Nottingham huserar för närvarande på tredje plats i The Championship.

Efter 2½ timmar av gående blev det dags att ta sig till Rock city för att njuta av första bandet som var svenskt: Nation. De inledde lördagens maratonspelningar prick klockan 12.50. Precis som förra årets Royal Hunt var detta den bokning som låg längst ifrån fluffbanden på Firefest. Nation spelar pure neo classic hardrock det vill säga Yngwie Malmsteen musik. Grupper som idag iklär sig den genren är tyska At vance och belgiska  Iron Mask. Har en platta av två möjliga av Nation hemma i cd-hyllan, vilka båda sålt bra i Japan. Enligt några personer som jag träffade på mitt hotell som var släkt med några i bandet, så var detta deras första spelning på 20 år. Jag är osäker på om det i sig är något bra eftersom bandet var tagna av deras egna ringrostighet. Utifrån de förutsättningar så klarade de sig bra. Sångaren Isaac Isaacson var okarismatisk, men vägdes upp av en hyfsad pipa. Duktiga musiker, men dessvärre med ett alltför intetsägande material i bagaget. Signifikativt var att deras bästa låt var en cover på ABBA`s Waterloo.

Skippade sedan Von Groove, en grupp jag aldrig gillat och troligtvis aldrig kommer att gilla. Det efterlängtade substitutet bestod av en hägrande indisk restaurang. 100 meter från Rock City låg passande nog den välrenommerade Mogal -e-Azam  tillika Nottinghams äldsta indiska matställe, vilken funnits i släkten i nästan 40 år. Jag tog det starkaste huset hade att erbjuda, ett snäpp över Vindaloostyrka. Till det ett ostnaan bröd och två lokala öl. Maten var stark, dock inte värre än vindaloo. Hittills hade detta varit dagens absoluta höjdpunkt med frukosten.

Såg sedan Heavens edge ett band jag heller inte varit överförtjust i; lite för mycket sleaze, lite för mycket Sunstrip boulevard för min smak. De klarade sig dock bättre än väntat, men den kraxiga sångaren Mark Evans levererade låtar som hamnade under epitetet: ”inte en bra låt”. Avsaknaden av kvalitet blev övertydlig; en totalt intetsägande spelning av ett uselt band.

Nästa band var Heavens edge raka motsats i alla avseenden; ett band som utan problem kan titulera sig epitetet: ”inte en dålig låt”. Treat har varit och är en av mina största husgudar. Jag har alltid föredragit dem framför ”konkurrenterna” Europe. Detta är deras avskedsturné efter 30 år i branschen. Vart jag hamnar efter att sett dem på Sweden Rock och Skogsröjet i år vill jag inte veta; inte groupie i alla fall, men stalker måhända? I vilket fall som helst var detta en inomhusspelning till skillnad ifrån de två andra, med en publik som dyrkar deras variant av aor/melodiös hårdrock. Det märktes på bandet som utifrån vad jag sett gjorde sin bästa spelning. I den melodiska hårdrocksfåran är Treat essensen av det jag verkligen gillar. Minnesvärda och varierade melodier med allt som oftast chorus att döda för dessutom lägger de in snygga stick i varje låt, något som varje band borde göra eftersom låtarna blir ännu mera fulländade.

Att detta gravt underskattade band inte blivit större kan bero på rena tillfälligheter eller dålig timing. Personligen tror jag att sångaren Robert Ernlund varken röstmässigt eller scenmässigt är någon Joey Tempest, däri ligger nog den historiska nyckeln. Dock har han ett hjärta som få, samt en röst och accent som faktiskt blivit bättre med åren.  Treat är ett av få band som lyckats med bedriften att implementera in dåtida klassiker med hela fyra nya sådana, vilka är tagna från ett av 2000 talets allra bästa album: Coup the grace. Låtarna är When the war is over, Roar, Papertiger och Skies from mongolia. Förutom dessa exceptionella låtar spelades Strike without a warning,  Sole survivor, Conspiracy,  Caught in the line of fire, World of promises, Get you on the run, samt ett litet onödigt medley. Det bästa vore självklart om Treat fått headlina denna kväll och fått spela dessa klassiker i sin helhet. Det var ett osannolikt ös på scenen som hos publiken, trots det så saknade jag I burn for you, Ride me high, men framförallt Outlaw och Fallen angel, vilket bara förstärker devisen att de förfogar över en av rockvärldens bästa låtskatter. En mycket värdig avslutning av ett fantastiskt band.

Nästa band  skulle väl kunna ses som Treats naturliga arvtagare parallellt med Eclipse. Dessa unga herrar har släppt tre fullt godkända plattor om inte lite väl hypade utifrån att de är unga och genrens framtidshopp, deras bästa är deras senaste Living on the run från 2012. I vilket fall som helst har jag sett dem en gång förut med originalsångaren Kenny Leckremo. Denna gång har Erik Grönwall tagit över mickstativet; i och med det så har det valet påverkat hela livframträdandet från ganska laidback till superenergiskt. Det positiva var att han fick med sig Firefestpubliken bäst av alla banden under dessa 3 dagar, det negativa var att det blev ”too much”.  Likt en skållad bergsiller på kokain krängde han spastiskt på huvudet och iklädde sig Axl Rose och  Michael Monroe poser i mängder. Trots deras tre ojämna plattor har de lyckats framavla låtar som gott och väl rymmer en timmes speltid. Bandet är också betydligt tightare än när jag såg dem sist. Deras bästa låtar är Straight to your heart, Heartbreaker, Living on the run och  1000 miles som alla spelades under denna bejublade 1 timmes konsert. Helheten blev ändå en mycket positiv överraskning av ett band som är lika rockiga som aoriga, något som gör dem  ytterst oförutsägbara.

Näst sista bandet för kvällen var amerikanska Shooting star. Ett band som funnits sedan slutet av 70-talet och med  8 studioalbum bakom sig. Deras line uppsättningar torde vara en av de längre i rockhistorien, men denna uppsättning var helskön utifrån att knappt kunna en låt från deras låtkatalog. En av rockvärldens biffigaste sångare stegade in på scenen: Todd Pettygrove. Instinktivt blev jag skeptisk, men killen hade karisma, humor och en riktigt bra röst. Den enda låt jag kände till av deras låtar de framförde var Summer sun från Silent scream albumet från 1985. Därutöver var allt annat material nytt för mig, vilket torde vara en källa till att ta till sig låtarna. Coole keyboardisten Dennis Laffoon och  gitarrhjälten Van McLain var otroligt vitala gubbar med inlevelse som få. Dessa ingredienser samt en genuin energi i kombination med personlig stil helt befriad från H.E.A.T:s påklistrade hårdrocksposer var vinnarkort. Ruskigt sköna låtar som Let it out, If you got love, Are you on my side och Get excited sken tyvärr med sin frånvaro. I vilket fall som helst en av denna upplaga av Firesfest mest angenäma överraskningar.

Sista bandet för kvällen var Hardline som fick hela 1½ timme till sitt förfogande. Deras klassiker Doube eclipse från 1992 är en kultklassiker i genren som dessvärre bara innehåller två riktigt bra låtar: Hot Cherie och Everything; tillika en av genrens mest överskattade plattor. Själv tillhör den inte min topp 1000 lista på grund av för rockiga och sleaziga låtar. Dock har de en fenomenalt bra sångare att tillgå, nämligen Johnny Gioeli. Med den pipan borde kvällen vara räddad, men icke sa nicke, när låtvalet faller på det äldre materialet. Själv föredrar jag plattan från 2012 Danger Zone, där de dels fått hjälp med låtskrivandet, dels blivit inknuffade på aor-territoriet av deras skivbolag Frontiers. Förutom att ha en pipa av guds like är Johnny Gioeli överallt på scen, dock inte på samma nivå som kokainstinne Erik Grönwall, men hans energi räckte gott och väl till en hedrande andra plats. Trum- och gitarrsolon är jag allergisk mot, och personligt snack som mera kändes opersonligt upplevde jag som ytterst påfrestande. Jag var nog en av få som inte alls gillade vare sig liveuppträdandet eller de rockiga låtarna, men som sagt smaken är som baken.

De två sista timmarna  var en orgie av ryggkota-förskjutningar och avdomnade fötter. Att ta sig från rockklubben till den hägrande sängen var en befrielse. Min alkoholkonsumtion hade dessutom sjunkit till hälften i jämförelse med gårdagen, med endast 4 öl under hela kvällen. När de flesta festande vidare hade jag inga ambitioner att göra detsamma. Innan jag välkomnade John Blund så kände jag mig instinktivt manad att grabba två excellenta burgare på världens bästa fastfood kedja nämligen Kentucky Fried Chicken.

Söndag dag 3

Gick upp med tuppen, pigg som en lärka och med 9 timmar sömn i bagaget. Hade min förmiddag utstakad i huvudet. Efter en skön dusch och mobiltelefonfibblande åtnjöt jag frukost smörgåsbordet. Inriktning på denna färd inleddes med 1 timmes gående längs med British Waterways. Att bara röra sig, reflektera, koppla av och leta upp  vackra kameravyer var balsam för själen, trots pensionärsvarningen.Efter denna trivsamma promenad drog jag mig till de äldre delarna av Nottingham. Först besökte jag det utmärkta The Museum of Nottingham Life at Brewhouse Yard, där man de synliggjorde livet under, i och över grottorna. Ett fantastiskt ställe med myriader av grottgångar, montrar, trappor och smårum.

Därefter besöktes Nottingham castle med anor från 1000-talet. Det visade sig vara mer än bara ett slott. Konstutställningar, stadsmuseum, utställningar, Robin Hood staty och krigsmuseum samsades bland annat om utrymmet. Vi i Sverige anser subtilt att vi är världsbäst ur ett barnperspektiv. Nottingham castle var ljusår från de slott jag besökt i Sverige. Här hade man grundligt utformat allt som rör utställningar och slottet i sig till att vara en gigantisk barnkammare. Syftet torde vara ganska självklart, men tjuriga barn såg man inte tillstymmelse till.

Efter denna kulturella orgie så var det dags att besöka närliggande Ye Olde trip to Jerusalem tillika Englands äldsta pub. Interiört var det nästan ännu häftigare än exteriört med myriader av smårum. Det var som att färdas tillbaka i tiden. Här serverades också öl från Nottinghams microbryggeri: Castle rock brewery. På denna pub träffade jag på 3 trevliga svenska Firefestentusiaster, en av dem var Leif Olsson. Densamme visste det mesta om aor och om Firefest, vilket skapade ett nörderi av guds like.

Några-öl-till-processen samt att det var så trevligt gjorde att vårt gäng missade några låtar från söndagens första band Eclipse. Bandet med låtskrivarfenomenet Erik Mårtensen i spetsen är värdiga arvtagare till Treat och deras låtskrivare Anders Wikström. Bandet är tight, hungrigt och underhållande samtidigt som de kan varva aor med tyngre melodiös hårdrock. Att deras låtar är en fröjd för örat gör inte saken sämre. De spelade låtar från deras två senaste plattor: Are you ready to rock (2008) och Bleed and scream (2012) En riktigt bra show, med toppenljud och sköna låtar som SOS  och To mend a broken heart. Erik Mårtenson är mannen bakom exempelvis Toby Hitchcock och Jimi Jamisons soloplattor något som borgar för en adekvat låtkvalité.

Nästa band till drabbning var brittiska Brighton rock. Jag har deras plattor men har aldrig varit något fan av dem. Min skepticism besannades till en viss del, de visade sig vara både vitalare och bättre än vad jag förväntat mig. Trots var avsaknaden av bra låtar något som förföljde dem under hela spelningen.

Tröstade mig sedan med två San miguel då jag inväntade pomp-aor-bandet Prophet. Bandet släppte under sina glansdagar 3 plattor av varierande kvalité från 1985 till 1991. De drog av sin bästa låt som nummer två; Can´t hide love vilken skulle närmast kunna beskrivas som en aor-classic.  Tyvärr tömde de den pompösa bägaren via denna låt, därefter var det i mina ögon främst en sörja av ordinär hårdrock där betoningen låg på väldigt  intetsägande.

I ren uppgivenhet och med en begynnande ryggvärk köpte jag ytterligare två San Miguel i baren. De två senaste banden hade varit en uppvisning i tristess, något jag visste skulle ändras i och med att svenska Alien skulle äntra scenen. De gjorde braksuccé vid deras förra framträdande på 2011 års upplaga av Firefest. Deras debutalbum från 1988 är en av Sveriges bästa renodlade aorplattor någonsin tillsammans med Mikael Erlandsson: 4, och Alien sångarens Jim Jidheds solo: Full Cirkle.  Hade produktionen och timingen funnits 1988 så hade framtiden troligtvis tett sig annorlunda, men efter denna sagolika debut gick det raskt utför med såväl grupp som låtmaterial.

Det jag fick uppleva på scen var den kraft som som saknades på debutplattan samt att de parallellt var mer tighta och förberedda än 2011. Den tyngd de förmedlade, den röstkraft som Jim Jidhed ynglade av sig kvalade lätt in på sångprestationlistan med storheter som Johnny Gioeli och Jeff Scot Soto. Merparten av deras set bestod som tur var av låtar från deras debutplatta samt en ny kommande låt från deras comebackplatta. Som sagt i en bättre värld hade Alien varit världsstjärnor, men precis som Treat så fanns inte den där gnutta turen på deras sida för att de skulle kunna brottas med Journey, Survivor och Foreigner. På tal om Journey så är Jim Jidhed helt klart Sveriges svar på Steve Perry, en jämförelse som killen kan känna sig stolt över.  Med låtar som Tears don´t put out the fire, Jamie remember, Go easy och Brave new world reproducerades med lätthet 2011 års succé. Alien visade var aor skåpet skulle stå och utförde en klockren spelning, en av de bättre under dessa tre dagar

Jag ville suga på Alien-karamellen och beslöt mig för att skippa mediokra Baton Rouge. Precis som med Brighton Rock har de aldrig tagit sig in på min 1000-top-lista. De efterföljande reaktionerna på bandet var ännu värre än vad jag trott, medioker var smickrande i detta fall, enligt hörsägen. Jag spatserade hungrig till min indiska kvarterskrog endast några minuter ifrån Rock city. Där mötte jag senare Leif Olsson med polaren Mikael, och aor-nörderiet fortsatte där det avslutades förut; våra aor-topp-5-listor granskades och jämfördes grundligt. Jag valde att testa en betydligt mildare rätt denna gång. Två lokala öl i kombination med nötnaanbröd var sagolikt gott. Sett ur backspegeln kunde kvällen ha avstannat på denna restaurang.

Jag gick tillbaka till konsertarenan för att se nästa band på listan JSRG det vill säga Vixen utan Janice Lynn ”Jan” Kuehnemund tillika kvinna som grundade bandet och sedermera avled 2013. Deras storhetstid varade mellan debutalbumet som släpptes 1988 till deras andra mindre lyckade Rev it up från 1990. Edge of a broken heart är deras bästa låt med balladen Cryin, Love made me och How much love, därutöver är det inte mycket att hurra för. Med få kvarvarande medlemmar men med en glöd visade sig de i alla fall vara både kompetenta och vitala; en bra spelning utifrån dessa faktorer.

Jag tog mina sista två San Miguel i baren inför vad som skulle bli denna upplaga av Firesfest sista band. Headlinern Legends är ett hopplock av aor-gurun Tommy Dennander. På grund av Fergie Frederiksens hälsotillstånd blev han ersatt av Bobby Kimball, något som var tråkigt på flera plan dessutom utgick sångguden Joe Lynn Turner och ersattes av före detta Rainbow sångaren Graham Bonnett. De två och Eric Martin (otroligt like Stålmannens alias: Clark Kent) och på ett hörn Bob Catley,  spelade dem sånghuvudrollerna till något som kunde blivit så bra. På tok för mycket skitsnackprat mellan låtarna och dessutom fel sådana enligt mitt sätt att åtnjuta aor. Det bidrog starkt till en halvtaskig tillställning som jag faktiskt inte såg till det bittra slutet. Urgrymma musiker och låtar som To Be With You, Since You Been Gone och Hold The Line räddade inte alls upp situationen. Den rockiga tillställningen borde istället skötts av Treat, Alien, W.E.T eller varför inte av H.E.A.T.

Jag skyndade mig kvickt till hotellrummet i ett hällregn som ockuperade Nottinghams himmel. Det blev att packa och titta lite på tv i syfte att förtränga såväl vädret som söndagens många mediokra band.

Måndag Dag 4

Vaknade återigen likt en pigg ekorre, en hungrig sådan. Frukosten var lika varierad och delikat som de tidigare dagarna. Regnet öste ner på Nottinghams vattenbelagda gator. Mitt tåg avgick klockan 13.28 prick, vilket möjliggjorde att jag kunde shoppa till nära och kära och mig själv. Tyvärr förtog hällregnet det nöjet, och jag väntade ändå till 10.30 innan jag checkade ut från hotellet. Innan dess hade jag lyssnat 1½ timme på min Spotify aor lista på deras Iphone docka. Till sist fanns det ingen återvändo, utan med en tung väska bar det ut i ösregnet.

Jag inledde shoppandet i närliggande prylbutiken Ice Nine. Detta var ett Mecka för en person som gillar coola ringar, kedjor och dödskallar. Handlade lätt på mig för en tusenlapp till ägarens belåtna min, fast unika saker. Mer än nöjd väcktes jag till liv av de strilande vattenmassorna. Jag sicksackade mellan gatorna, butikerna och de två galleriorna. Den andra guldbutiken var Sports directs trippelvåning av  sportprylar och träningskläder; allt till priser att döda för. Hade jag haft mer plats i handbagaget så hade mitt inköpskvitto varit betydligt högre. En sak var säker, väskan var definitivt tyngre nu. Jag traskade i makligt tempo till Nottinghams tågstation som för övrigt var under kraftig ombyggnad.

Jag hade tiden på min sida och passade på att läsa lite innan tåget anlände. Till skillnad ifrån ditresan så kände jag mig übersäker på att nå London via detta Midlandtåg. I nästan två timmar svävade jag i den säkra zonen. 13 minmuter innan jag nådde Victoria Station hände det som inte fick hända. Någon hade fått för sig att kasta sig från en bro framför tåget. Förutom en traumatisk upplevelse för tågföraren och en snabb död för den drabbade blev detta en polissak. När taget stannat in förvandlades tåget och närliggande område till en scene of the crime, vilket för Londonpolisen var en process runt 2 timmar. Jag bad till Gud att detta händelseförlopp av någon outgrundlig anledning skulle påskyndas, men agnostiker hade inte tillträde till önskelådan. Jag fick finna mig i att missa mitt plan som skulle avgå klockan 18.35, där gaten stängdes runt klockan sex.

Konduktörerna förklarade övertydligt att speciell personal skulle ta hand om oss när vi väl anlände till S:t Pancras för att lösa processen med nästa flyg. Jag och ett gäng finnar stressade till det stället. De hade ingen aning om detta utan hänvisade oss till nästa våning, där vi återigen hänvisades till en ny plats. Ingen hade någon aning om någonting, och kaoset var komplett dessutom var empatilösheten påtaglig hos de vi rådfrågade. Det gick upp ett ljus att vi var uppfuckade och inte skulle få någon adekvat hjälp. Jag la mitt fokus på att ta mig till Liverpool Street via tunnelbanan. Resestrulet fortsatte när den bara stannande, utan att nå den tilltänkta stationen, det blev ytterligare förseningar, men inget svar varför detta skedde, bara att det nästan aldrig händer.

Till slut nådde jag Liverpool Street för att ta Stanstedt Express. Jag missade det tåget med en hårsmån, till råga på allt var nästa tåg inställd, vilket enligt personalen var ytterst ovanligt. Väl på plats i tåget blev även det försent 15 minuter på grund av att de skulle vänta in ett annat tåg. Mina farhågor om Ryanairs anti-servive vänlighet besannades dessvärre med råge. Någon mer otrevlig människa än den mannen jag pratade med får man leta efter. Kontentan av min förfråga hur jag skulle gå tillväga efter missat mitt flyg blev köp av en ny dyr flygbiljett. Det flyget avgick klockan 06.00 nästkommande dag och kostade 1200 kronor extra. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men att älta detta skulle inte hjälpa mig, utan jag ställde in mig på att göra det bästa av denna prekära situation.

Jag var tvungen att hämta ut boardingkortet via Ryanairs automater vid 03.10. Det innebar att jag hade många timmar att lära känna Stansted som tur är har nattöppet. Från klockan 20.00 till 03.10 segade sig timmarna fram i de osittvänliga stolarna. Jag gick, läste lite och åt kvällsmat på Burger King. Efter en friktionsfri boardingcardprocess rakade jag mig och borstade tänderna. Därefter gick tiden relativt snabbt till  vad som skulle ske. Jag hade god tid på mig att shoppa, tyvärr så fick man inte längre ta med sig det man köpt i extrapåsar som förut, utan allt skulle få plats i handbagaget. Då denna väska redan var proppfull så var godis till barnen och en Sambucca till mig utesluten. Butikerna hade dock en lösning på detta genom att man kunde köpa en plastbag som motsvarade handbagagets storlek. Detta frigjorde att jag fick plats med väskan i väskan så att säga. I kölvattnet av detta blev dock väskan betydligt tyngre än de 10 tillåtna kg. Varje kilo var förenat med dryga böter. Jag var kallsvettig ändå till efter den långa kön förbi sista kassan; klarade stickprovstesten med minsta möjliga marginal, några innan mig fick böter.

Flygresan till Skavsta flöt på utan konstigheter. Jag flygvaggades med slutna ögon de två timmar som resan tog. Jag välkomnades av ett regnhärjat Nyköping fast kallare än i Nottingham. Hämtade ut bilen från långtidsparkeringen för att att bila halvsnabbt till Norrköping. Runt 10 tiden på morgonen var jag äntligen hemma; bytte kläder och gjorde mig av med resväskan för att 30 minuter senare infinna mig på jobbet. Utan tillstymmelse till sömn var jag oroväckande pigg den dagen, men onsdagen fick jag lida lite mera efter sviterna av den utebliven sömnen.

Topp-5 Firefest 2013

Harem Scarem

Treat

WET

Alien

Eclipse

Uppleveleprocessen

Jag antar att jag upplevdes som europas tråkigaste människa där jag gick omkring med min svarta Adidasväska, penna och block. Mitt fokus låg på musiken i symbios med några bägare öl. När jag mellan banden satt ute och tog luft så kom det fram några snortankade hårdrockare som frågade varför jag dels satt ensam, dels tycktes ha groteskt tråkigt. Svaret på den frågan blev att jag föredrog det istället för fyllesnacket samtidigt som jag inte alls upplevde att jag hade tråkigt. Jag var nog aningen för nykter för att komma in i Firefestfamiljefasen. När jag gick in för att se på nästa band, var de som frågade mig kvar, de såg långt ifrån alla banden. Jag ville verkligen se livemusiken och inte vara knölfull eller dysfunktionellt bakfull, tankad kunde jag vara i Norrköping.

Dag 1 var magisk med Harem Scarem som värdig headliner medan dag två räddades upp av svenska banden Treat och HEAT, medan dag 3 livlinor bestod av Eclipse och Alien. Självklart var mycket bra musik, men det gnager lite att såväl lördag som söndag kunde blivit lika bra som fredagens euforiska upplevelse; kvaliteten haltade betänkligt. Hade jag fått önska så hade horribla band som Baton Rouge, Heavens Edge, Brighton Rock och Von Groove ersatts av exempelvis: finska Leverage, eller Brother Firetribe. Svenska Dalton och Degreed hade också varit perfekta val av band, precis som tyska Hartman eller Michael Borman. Amerikanska Harlan cage eller brittiska Bite the Bullet hade inte heller suttit fel.

Helheten med god mat, bra musik, nya fotbollsmuggar, Kentucky fried chicken och häftiga platser som besöktes i Nottingham var saker som gjorde resan till en riktigt lyckad helhetsupplevelse. Det sägs att nästa års Firefest ska bli den sista, men för mig var detta troligtvis mitt enda besök på festivalen. Nu har jag varit där, och min nyfikenhet är stillad. Det ska till osannolikt många favoritband för att jag ska ändra mig.

 

Continue Reading »
No Comments

Fyra helgjutna plattor

30 december, 2012 by

Ultra A.O.R klassiker

Jag har hamnat i en A.O.R lyssnarperiod där Survivor är den mest spelade gruppen på såväl Spotify som stereon. Survivor har hittills släppt åtta ojämna albumhistorier, men ett av dessa sticker ut ur kvalitetsmängden och innehåller fler än bara 3-4 bra låtar. ”Vital signs” heter plattan som var deras 5:e, och som kom ut två år efter ökända ”Eye of the tiger” albumet 1984.

Jag tycker att deras  musik är lika tidlös som tiden själv. Gudomliga melodier går sällan ur tiden, de blir istället monumentala klassiker som i alla fall jag inte tröttnar på i första taget. Sångaren hette Jimi Jamisson och var personifierad  hur en tvättäkta A.O.R-sångare skulle/ska låta. Varken Eye of the tiger eller  deras näst största hit Burning heart finns för övrigt med på Vital signs, något som understryker plattans storhet.

Jim Peterik är som låtskrivare måhända inte lika varierad som gudarna Björn & Benny och Lennon & McCartney, men killen (gubben) har ett genuint och osedvanlig sinne för arrangera och snickra ihop minnesvärda melodier. Det har han även visat efter att Survivor lagts på is genom exempelvis Pride of Lions  fyra plattor, och till Jim Jamisons underbara soloplatta Crossroads moments (2010) samt låtar till supergruppen Mecca (2002). A.O.R låtar som verkligen visar att Jim Peterik är en låtskrivare av absolut högsta rang.

1998 kom Survivors 7:e platta ”Too hot too sleep” ut och var verkligen inget att hurra för. De återuppstod sedermera på 2000-talet, utan Jim Peterik, och släppte albumet ”Reach”, deras 8:e alster. Den var ett riktigt stolpskott, med urusel produktion, vedervärdiga låtar, och utan någon som helst kraft eller Survivormagi.

I Survivors fall lever i alla fall jag på tidlös nostalgi, och främst via A.O.R-milstolpen: ”Vital Signs”. ”Broken promises” är för mig bästa låten på plattan, tätt följd av ”Cant´t hold back”, ”Popular girl” och ”High on you”. För första gången någonsin beträder denna fundamentala A.O.R grupp Skandinavien. Spelningen på Sweden rock festival 2013 blir också den enda i Skandinavien. Det skälet och att gruppen åter frontas av guden Jimi Jamison skulle kunna få mig på andra tankar huruvida festivalen blir besökt eller inte.

1.I Can’t Hold Back

2.High On You

3.First Night

4.The Search Is Over

5.Broken Promises

6.Popular Girl

7.Everlasting

8.It’s The Singer Not The Song

9.I See You In Everyone

10.The Moment Of Truth (Bonus Track)

Metal with a touch of class

En platta som jag dels älskade från första stunden, dels fortfarande rankar som en av 2000-talets 10 bästa metalplattor är finska Thunderstone med deras monster platta: Evolution 4.0. Här finns alla ingredienser en sann metaldyrkare kan tänkas vilja ha med på en platta: en produktion att döda för, en gudabenådad sångare, variation och framförallt otroligt bra låtar.

Första låten ”Forevermore” är tillika synonymt med ett av Finlands finalbidrag till Eurovision song contest 2007, de kom för övrigt tvåa efter Hanna Pakarinen. Likt ett gott vin har detta melodiskt tunga mästerverk mognat under de fyra år som jag haft den i min ägo. Ur detta übertunga album väljer jag ut: ”Forevermore”, ”Roots of anger”, ”10000 ways”, ”Down with me” och ”Great man down” som definitiva favoritlåtar.

Thunderstone har sedan starten 2000 släppt fem tungmelodiska plattor, och gått från powermetal till mer melodisk metal.  Den senaste  plattan Dirt Metal som kom ut 2009 är  enligt min mening sisådär. De har bytt ut den  eminente sångaren Pasi Rantanen (Revolution Renaissance) mot den excellente svenska  sångare Rick Atzi (Treasure Land, At Vance), dessutom har de bytt ut  den tongivande keybordisten Kari Tornack.

Dessa rockader resulterade dessvärre inte i att toppa i metalpärlan Evolution 4.0, vilket jag förvisso inte heller trodde var möjligt. Nu har hoppjerkan Rick Atzi blivit sångare i ett av mina absoluta favoritband: Masterplan, där han ersätter den nordiska vokalistguden Jorn Lande. Vi får väl se hur länge Rick blir kvar i Thunderstone.

1.Evolution 4.0

2.Forevermore

3.Roots Of Anger

4.10.000 Ways

5.Holding On To My Pain

6.Swirled

7.Down With Me

8.Face In The Mirror

9.Solid Ground

10.The Source

11.Great Man Down

12.Forevermore (Eurovision Edit / Bonus Track)

Pink – Best Of

Denna rebelliska uppenbarelse visar var skåpet ska stå med en kaxig attityd och karisma som få kvinnliga kollegor kan matcha. Pink, Alecia Moore,  föddes 1979 i Doylestown, Pennsylvania, USA, dotter till Judith Moore (Judinna), en sjuksköterska, och James Moore (katolik), Jr, en Vietnam veteran.

Pink är väldigt mångsidig och målmedveten; förutom att sjunga spelar hon gitarr, piano, trummor och keyboard, något jag uppskattar och skiljer sig ifrån flertalet sångerskor som främst är ett vackert ansikte och  röstresurser. Hon skriver också egna texter som exempelvis den mycket utlämnade låten ”Sober” och djupa ”Mr President” dessutom skapar hon egen musik och producerar den.  Trapets är något som hon hänger sig åt på ”fritiden”. Hon har redan hunnit att släppa 6 studioalbum varav den senaste släpptes i år.

Denna Best of samling porträtterar hennes musikaliska historia på ett utmärkt sätt och synliggör hennes positiva genrependlande och höga låtkvalitet. De tre sista låtarna är nyskrivna och finns med på hennes senaste platta, de tillhör för övrigt de sämre låtarna på plattan.

Vår egen Max Martin har skrivit ett knippe låtar till Pink, varav ”U + ur hands” och ”So what” enligt mig är hans bästa. Mina favoritlåtar är annars: ”Get the party started”, ”Family portrait”, ”U + Ur hand”, ”So what”, ”Stupid girls”, ”Bad influence”,  ”Funhouse”. Tyvärr är inte den fenomenala låten: Cuz I can med i samlingen; en låt som först spelades in av svenska Ana Johnsson (Excellence).

  • 2000: Can´t take me home
  • 2001: Missundaztood
  • 2003: Try this
  • 2006: I´m not dead
  • 2008: Funhouse
  • 2012: The truth about love

1.Get the party started

2.There you go

3.You make me sick

4.Don’t let me get me

5.Just like a pill

6.Family portrait

7.Trouble

8.Stupid girls

9.Who knew

10.U + Ur hand

11.Dear Mr President (featuring Indigo Girls)

12.So what

13.Sober

14.Please don’t leave me

15.Bad influence

16.Funhouse

17.Raise your glass

18.Fucking perfect

19.Heartbreak down

Melodic Metal 

Edens curse första platta slog ner som en bomb i den melodiska hårdrocksdiskursen. Här hade fansen äntligen hittat en metalmessias i form av en multinationell grupp baserad i England, med en amerikans sångare och medlemmar från bland annat Tyskland och Italien. Den första skivan var groteskt bra, men den komplicerade efterföljaren kunde givetvis inte matcha debuten högt satta kvalitetskrav. Det kan däremot deras tredje och senaste alster som de lite käckt döpt till Trinity, och som gavs ut i mars 2011.

Skivan är kraftfullt producerad av The Master Himself: Mr Dennis Ward (Pink Cream 69). Plattan inleds utomjordiskt starkt med den bombastiska och riffdrivna ”Trinity”. Andra riktigt bra låtar är exempelvis den episka 7 minuter långa ”Jerusalem sleeps”, blytunga ”We climb” och refrängstarka ”Saint of tomorrow”. Det är annars en jämnbra skiva utan några riktiga utfyllnadslåtar, vilket är ett trevligt inslag, då jag fortfarande tillhör den gamla stammen som betalar 149 kronor för en cd, istället för att ladda ner den gratis.

Om jag kortfattat skulle beskriva deras musik så ligger det nära till hands att nämna den amerikanska 80-tals gruppen Dokken utspädd med en hög dos av A.O.R. 2013 kommer deras nya platta, och med den vandrar originalsångaren Michael Eden ut för att ersättas av Marco Sandros. Samma år gästar de dessutom den melodiska högborgen i Nottingham: Firefest. Detta innebär att jag får uppleva melodisk hårdrock i världsklass den 18 oktober i symbios med några kalla pints på Storbritanniens äldsta pub,Ye Olde Trip to Jerusalem.

1.Trinitas Sanctus (Intro)

2.Trinity

3.Saints Of Tomorrow

4.No Holy Man (Featuring James Labrie)

5.Guardian Angel

6.Can’t Fool The Devil

7.Rivers Of Destiny

8.Dare To Be Different

9.Children Of The Tide

10.Black Widow (Featuring Andi Deris)

11.Jerusalem Sleeps

12.Rock’N'Roll Children

13.We Climb

 

 

 

Continue Reading »
No Comments

4 helgjutna plattor

28 november, 2010 by

Barnens nya favoriter – Aqua

  1. ”Happy Boys & Girls” – 3:37
  2. My Oh My” – 3:22
  3. Barbie Girl” – 3:16
  4. Good Morning Sunshine” – 4:05
  5. Doctor Jones” – 3:22
  6. ”Heat of the Night” – 3:33
  7. ”Be A Man” – 4:22
  8. Lollipop (Candyman)” – 3:35
  9. Roses Are Red” – 3:43
  10. Turn Back Time” – 4:10
  11. ”Calling You” – 3:33
  12. Didn’t I” – 3:22*

I syfte att flytta barnens fokus från Eric Saade till något annat introducerade jag Aquas första platta. Tanken var att ge dem ett musikalternativ, istället blev det en kontraproduktiv tillställning. Från att barnen lyssnat måttligt på musik, till att lyssna ständigt och ihärdigt på Aqua dessutom i discomiljö med tillhörande volymhöjningar. Till råga på allt så kom jag på mig själv nynna på olika låtar från detta kvalitetsalbum. Dessa smittsamma toner etsade sig fast i min hjärnbalk och ersatte Stone sour, Murderdolls, Kamelot, Staffan Hellstrand med just Aqua.

Det går inte att komma ifrån att låtarna i mitt tycke fortfarande håller hög pop-tuggummi-klass. Denna typ av genre är känd att profitera på idioter som mig själv med att släppa 2-3 riktiga hits och resten utfyllnader. Den digitala revolutions positiva aspekter motverkar detta destruktiva konsumtionsbeteende. Istället för att bli uppfuckad på 159 kronor så är det möjligt att välja ut och köpa de låtar som man tycker bäst om och betala för endast dem, vilket förhoppningsvis främjar en kvalitetshöjning.

Tillbaka till Aqua; denna danska grupp som tog världen med storm 1997. Debutalbumet är sprängfyllt med bubbelgumpärlor a´la  ”Happy boys & girls, My oh my, Barie girl,  Doctor Jones, Lollipop, Roses are red”. Jag vill definitivt inte beblanda dessa popjuveler med exempelvis blöjartister som Dr Bombay, vilka alltför många hänvisar till. Det här är bara riktigt bra poplåtar, vilket jag inte tror de flesta riktigt förstått. Även balladerna på skivan är helt ok.

Med norskan Lena Nystrom  i spetsen kom gruppen år 2000 ut med en efterföljare. Plattan hette Aquarius och innehöll hitlåtar som ”Cartoon heroes”, ”Bumble bees”, och ”Around the world”. Tyvärr präglades plattan av att försöka återupprepa debutalbumets  lyckade formula. Det medförde istället att albumet kändes krystat och för tillrättalagt samtidigt som låtarna helt enkelt var betydligt sämre och saknade den naturliga och lekfulla  charmen  som genomsyrat debutplattan. Gruppen splittrades därefter  för att återuppstå 2009 genom att släppa en helt ny låt: ”back to the 80´s” som var riktigt bra.

Utomjordiskt bra melodisk hårdrock


1.Runaway

2.Roulette

3.She don’t know me

4.Shot through the heart

5.Love lies

6.Breakout

7.Burning for love

8.Come back

9.Get ready

En riktig klassiker som fått renässans i mitt hem är Bon Jovis första alster från 1984. Jo, ni läste rätt, första plattan är i mitt tycke en topp-10  på min a.o.r lista – ever. Plattan är en orgie av melodiska hårdrockspärlor som står sig väl även i dag,  och har sålts över 2 miljoner exemplar. 8 av de 9  låtarna är rena rama klassiker med absoluta toppar som: ”Runaway”, ”Shot through the heart”, ”Roulette”, ”Breakout” och ”Burning for love”.

Jag, Jarmo och Harry såg  förövrigt Kiss på 80-talet och förbandet var Bon Jovi, som precis släppt sitt debutalbum. Jag var den enda i bussen som tyckte att de var klart bättre än själva huvudbandet. De uttalandena fick Kiss fansen att gnissla tänder och rikta sitt patetiska  hat mot mig, resten av den långa bussresan ifrån Stockholm.

Min andra konsert med Bon Jovi upplevdes då de var väletablerade via ultrahits som: ” Living on a prayer, You give love a bad name, Wamted dead or alive, Blaze of glory och Lay your hand on me”. Jag, Jarmo och hans fru Helena såg dem i Globen någon gång under det glada 90-talet. Det först då jag insåg att Jon Bon Jovi var en brudmagnet av rang; alla tjejer/kvinnor i publiken hade lätt varit otrogna mot sina pojkvänner, om han bara frågat någon av dem; då menar jag verkligen alla.

Han är dessutom en väldigt karismatisk sångare med en röst som inte liknar någon annan. Tyvärr är jag inte alls förtjust i deras musikaliska utveckling som skedde efter fjärde plattan från 1988 New Jersey. De må fortfarande sälja ut arenor och skivor, men jag håller mig dogmatiskt anti till deras countrydoftande rock.  Näe, för mig kommer alltid debutalbumet vara en källa till musikeufori.

David Guetta – Poplife

Jag hade aldrig hört talas om David Guetta innan jag hörde låten ”Love is gone” via en dancesamlingsskiva. Den låten väckte mitt intresse, och jag lyssnade in mig på mp3- previews och beslöt mig sedermera för att köpa plattan på Ginza. David Guetta är född 1967  i Paris och är av marockansk-judisk härkomst. Han har släppt fem plattor: 2002 – Just a litle more love, 2004 – Guettablaster, 2007 – Poplife, 2009 – One love, 2011 – Nothing but the beat.

Han fick stora framgångar 2005 med singeln ”The World Is Mine” som toppade de europeiska dansmusiktopplistorna, sedan har framgångssagan bara eskalerat. Personligen föredrar jag denna platta framför miljonsäljaren – ”One love”. Den plattan är också riktigt bra, men är iklädd en en mer hip-hop skrud, vilket inte riktigt är min nisch.

David Guetta – Poplife ifrån 2007 är absolut en av de bättre plattor jag har i min skivsamling inkluderat melodisk hårdrock. Detta är som sagt plattan innan han blev mannen på allas läppar i ”skivbranschen”, med skivan  ”One love”, som kom ut 2009. Poplife är fullmatad med danshits och starka poplåtar. En bra DJ är alltför sällan synonymt med ett gediget låtskrivarhantverk, allt som oftast är det  endimensionella beats som utkristalliserar sig.

Inte nog att ljud och och bra låtar sammanflätas även genrevariationen på plattan är osedvanligt  bred.  Det som tilltalar mig är den lite punkiga attityden; den är lite rebellisk, uppkäftig och aningen unik. Låten ”Joan of Arc” är just en sådan new wave pärla i hybrid med dancemusikens främsta kännetecken. Min absoluta favorit är dock fortfarande låten: Love is gone och jag föredrar faktiskt mixen framför originalet. Andra superlåtar är: Baby when the light, Winner of the game, och Always.

1. Baby When The Light

2.Love Is Gone (Original Mix)

3.Everytime We Touch

4.Delirious

5.Tomorrow Can Wait

6.Winner Of The Game

7.Do Something Love

8.You’Re Not Alone

9.Never Take Away My Freedom

10.This Is Not A Love Song

11.Always

12.Joan Of Arc

13.Love Is Gone (F. Rister & J. Garraud remix)

Dennender & Frederiksen – Baptism by fire 2007

Svenska helgjutna a.o.r-plattor är inte det lättaste att finna. Den svenska scenen går mer i den lite ”tuffare” a.o.r-skolan med grupper som Talisman, Europe, Treat, Dalton,  Eclipse HEAT, Grand illusion. Mikael Erlandssons – The one från 1994 är ett av få undantag precis som Jim Jidheds  – Full cirkle  från 2003. Tommy Dennander ligger bakom ett antal egna gruppkonstellationer (Radioactive, Deacon street, Prisoner) som kan kategoriseras som pure a.o.r, men jag anser inte att de är tillräckligt bra.

Där finns låtembryon som skulle kunnat blivit riktigt bra, men som saknar de där  klockrena refrängerna som gör låtarna till a.o.r klassiker. Här har han i alla fall i symbios med Fergie Fredriksson skapat ett smörgåsbord av kvalitetslåtar, precis som a.o.r ska låta. Inspirationen är återigen inhandlad ifrån hans husgudar: Toto. På denna platta är det mer fokus på Totos ”tuffare era” med ekon från plattor som Isolation och The seventh one. Jag själv fördrar denna lite rivigare stil än det västkustinfluerade som många anser vara äkta Toto.

Fergie Frederiksen har en röst som går in på min topplista över sångare som är skapta för att sjunga denna typ av mjukishårdrock med exempelvis och Terry Brock.  Han har spelat  och sjungit i grupper som Trillion, Toto (Isolation), Le Roux och Mecca. De första sju låtarna på Baptism by fire är gudomligt starka, faktisk en låtkronologi som tillhör det bästa jag någonsin hört. De efterkommande låtarna kommer inte alls upp i samma standard, och varvas dessvärre också med lite rockigare tongångar, något som inte alls passar mig

Låtlista

1.Let Him Go

2.Right Heart, Wrong Time

3.Sliver Lining

4.Crossing Over

5.Written In Stone

6.Saving Grace

7.Baptism By Fire

8.Can’t Get Enough

9.Never Try To Love Again

10.Dead End

11.Keep A Light On

12.Left With Nothing



 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu