Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Matt Damon ’

Cineasthörnan

30 april, 2014 by

Pixel – Eskapism

Jag och döttrarna Hanna och Frida traskade från Ektorp till Filmstadens största salong. Målet var animerade Frozen, en film som oväntat slagit klassikern Lejonkungen på tassarna. Disney har till sist återvänt till rötterna med en tvättäkta prinsessfilm där diskrepansen mellan gott och ont är skör. Ett annat ledord är syskonkärlek eller hat det vill säga essensen av handlingen. Elsa, den ena systern krafter får typ allt att frysa till is och sätter stockar i hjulet för syskonen såväl som landet i sig där hon är drottning. Anna är systern utan magiska dysfunktionella krafter, men med ett naivt sinne istället. Det banar iväg för friare som har dolda agendor att ta över riket – efter att ha mördat det lilla livet först. Detaljrikedomen och de animerade vyerna över norsk sagokultur är sjukligt snyggt utfört. Trots att halvtaskiga sånger återinförts i Frozen kan inte ens den bromsklossen förta att detta är en återgång till magiska filmer som ”Beauty and the beast” och ”The Lion king”. Disney som moraltant kan alltid diskuteras, men jag upplever det som bättre med att vidmakthålla moral, än som idag avsaknaden av sådan. Förutom att man kunde skippat musiken så kunde filmen ha varit aningen roligare än den var; förra filmen ”Tangled” var betydligt roligare än Frozen. Men som sagt det visuella fick mig som barnen att abdikera, och måhända skynket som fick oss att inte se helheten; en presumtiv klassiker eller inte?

The Borgia säsong 3 kunde lika gärna blivit ett monumentalt aber, men visade sig hålla stilen sedan föregående två säsonger. Jeromy Irons är sedvanligt aktriskung och tillika påve Alexander. Antagonisten Caterina Sforza är lika slug som vacker och enträget långsint. Hennes hämndaktioner på den spanska släkten Borgia är säsongens huvudhandling. Lönnmördaren Michelettos nye älskare var en av hennes allierade vars syfte var att läcka information, vilken skulle användas till att avlägsna hela den spanska släkten från jordens yta. Denna dramaturgiska soppa bidrar till att denna avslutande säsong (?) var klart bättre än den föregående. Efter att ha historiskt läst på lite om de riktiga karaktärerna så devalveras manusförfattarna en hel del. Exempelvis så  borde inte den rike intellektuelle giganten Niccolò Machiavelli korsat The Borgias vägar – ännu. Visserligen passar det bra in i serien, men utifrån ett historiskt perspektiv borde detta inte skett. Så här blir det när nästintill historielösa amerikaner massakrerar välgödd europeisk sådan. Deras respektlöshet och oförmåga att förstå vikten av adekvat historia i samklang med underhållning är beklagansvärd. Ur ett underhållningsperspektiv är serien dock helt klockren, och säsong 3 var definitivt inget undantag – intriger, dialog och karaktärer i världsklass.

Jag och kompisen Jocke Andersson hoppades att denna sanna historia skulle förhöja stämningen inför ett stundande O´Learys´s besök med Champions League tittande och öltilltugg. The Monumental men baseras på verkliga händelser utifrån Hollywoodmått mätt. Förutom George Clooney vimlar det utav välrenommerade skådisar såsom John Goodman, Bill Murray, Dujardin, Bob Balaban, Hugh Bonneville, Matt Damon och Cate Blanchett. Detta glorifierande actiondrama kretsar runt en kärna av 7 män vars uppdrag gick ut på att skydda och rädda ovärderlig Europeisk konst a´la Michelangelo (i verkligheten bestod gruppen utav 350 personer). Nazisternas order vara att förstöra all konst ifall riket skulle falla. Med detta i bagaget och insikten att all konstnärlig kreativitet låg bakom fiendernas linjer fanns det fog för att kalla det ett omöjligt uppdrag eller frivilligt självmord. Trots bra skådisar och ett intressant ämne blir dialogen som karaktärerna på tok för endimensionella. Halvvägs in filmen börjar jag besvärat skruva på mig i biostolen. Om någon film sponsrats av ett tobaksbolag så torde det vara denna halvsega rulle. Cigaretter nämns någon halvmiljard gånger samtidigt som alla röker typ hela tiden. Mina förväntningar devalverades ordentligt, måhända skulle Steven Spielberg suttit vid rodret istället, en riktig besvikelse.

Säsong två av tv-serie överraskningen American Horror story. Det enda som var sig likt var kittet och tillika fantastiska skådespelerskan Jessica Lange samt  Zachary Quinto (1977 Pittburgh, USA: 24-tv-serie,  Heroes – tv-serie, Star Trek, Margin Calls). Istället för att hoppa mellan tidsepokerna som i första säsongen håller sig tvåan mestadels till ett årtionde. Handlingen kretsar runt det ökända mentalsjukhuset Briarcliff Manor. Jessica Lange gestaltar huvudnunnan Syster Jude som styr stället med järnhand. Hon brottas med sina egna inre demoner som de intagnas. Nazistförbrytare, ufo-ombordtagningar, exorcism-utdrivningar som bestialiska seriemördare slåss om uppmärksamheten. Den orädde reportern Lana börjar nysta i missförhållandena som råder. Hennes strategi går ut på att skriva in sig som mentalsjuk och på så sätt dyrka upp historien i ett inifrånperspektiv. Först och främst är castingen top notch, precis som dialogen, tempot och den otäcka anstaltsmiljön. Upphovsmakarna drar inte ut onödigt på scenerna som dessvärre är mer regel än undantag i amerikanska ”tv-produkter”, istället smeker scenerna varandra och för handlingen intresseväckande framåt. Mycket sex och sparsmakat med splattervåld balanseras perfekt genom alla 13 avsnitten. Ta några doser Twin Peaks American Beauty och The Shining och mixa ihop dem i en surrealistisk miljö. Chanserna att bli advokat i framtiden är obefintliga på det stället som effektivt målas upp. Jag ser redan fram mot säsong 3, där en ny handling, ny miljö och ny casting väntar mig – otäckt bra.

Brorsan och jag stegade ner till Filmstaden för att se Joel Kinnemans fortsatta eskapader på vita duken i Hollywood. Originalet Robocob var teoretiskt bättre än vad som äntrade biosalongerna på det glada 80-talet. Nu var det dags igen att reproducera en dåtida kassako i återvinningsfabriken i USA. Den tekniska utvecklingen har verkligen inte legat den nya filmatiseringen i fatet. Året är 2028; brottsligheten korruptionen har ökat lavinartat. Megaföretaget OmniCorp vision är att sälja robotar för att stävja kriminaliteten parallellt göra aktieägarna till miljardärer. När de misslyckas med den agendan så inleder de fasen att skapa hälften robot hälften människa. Den olycklige blir polismannen Alex Murphy som skadas allvarligt i tjänsten. Förra filmen var en kamp mot bovarna, i denna remake ligger fokuset på kampen mot sig själv; en uppdaterad Frankensteins monster. Detta är en ytterst underhållande Sci-fi action thriller där regissören indirekt kritiserar och ifrågasätter vart vårt samhälle är på väg och dess konsekvenser. Abbie Cornish, Jay Baruchel, James Earle Haley, Gary Oldman, Michael Keaton och inte minst Samuel L. Jackson förgyller lätt två timmar i biostolen. Jag upplevde denna remake som betydligt intressantare och bättre än kultförklarade originalet från 1987. Joel Kinneman passar utmärkt in i rollen som den aningen bittre Alex Murphy

En films som undgått min cineastradar var The Informant från 2009 med Matt Damon i huvudrollen. Han spelar den verbalt fantasifulle Mark Whitacre som går med på att under några år spionera för FBI i det företag han själv jobbar för. Att han känner sig som en light-James Bond är hans enda belöning för det enorma arbete han lägger ner för byrån. Bakom den anti-hjälte-fasaden göms dimridåer stora som skyskrapor, vilka successivt förbryllar FBI, vad är sant, vad är inte sant? Regissören Steven Soderbergh (1963 Atlanta, USA: Kafka, Out of sights, Erin Brockvich, Traffic, Oceans´s eleven, Che, Contagion, Haywire, penslar fram ett verklighetsbaserat porträtt av en dysfunktionell man. Matt Damon går från klarhet till klarhet och känns numera som 2000-talet svar på Tom Hanks. Det långsamma tempot skulle kunna få vilken människa som helst att somna, men ju längre filmen pågår desto mer vill man se hur och varför Mark gjorde som han gjorde. Filmen demaskerar företagspolitisk korruptionskonsumtion utifrån en komisk infallsvinkel, något som både roade och underhöll mig.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

15 augusti, 2010 by

Pixel-Eskapism

The soloist är historien om en av de få svarta musiker som gått på den ansedda Julliard School i New York.  Filmen rymmer två teman: hemlöshet och schizofreni. Det är det sistnämda som får Nathaniel att skippa en ljus framtid för att istället fly till Los Angeles och istället bli en hemlös musikant. Jamie Foxx (Any given sunday, Ali, Ray) går in i rollen som den schizofrena Nathaniel Ayers på ett mycket trovärdigt sätt. Inte för att jag är någon expert på den diagnosen, men det känns som han studerat sjukdomen ingående. Robert Downey Jr (Chaplin, Wonder boys, Iron man) spelar den nyhetstörstande reportern: Steve Lopez som attraheras av Nathaniels levnadsöde att han successivt rör sig från scoopjakt till nära vän relation. Två mycket duktiga skådisar bär denna sanna. intresseväckande och fängslande historia framåt. Jag blev rörd av denna vackra, men sköra berättelse och kommer definitivt att läsa in mig mera på ämnet schizofreni – någon av oss i alla fa

Matt Damon (The talented Mr Riply, Rounders, The Bourne identity) har sedan filmen Good will hunting utvecklats i en positiv riktning. Han är betydligt mer mångfasetterad  än förut och till skillnad ifrån polaren Ben Affleck trovärdig i sitt agerande. I detta politiska krigsdrama gestaltar Matt Damon en sympatisk soldat som ifrågasätter sitt uppdrags uppsåt. Han är där i ett syfta att hjälpa befolkningen, inte att agera marionett till politiker med ekonomiska vinstintressen. Var är massförstörelsevapnen, finns det verkligen några sådana eller? Det är ett bra driv i filmen The Green zone och filmmakarna fördummar inte lokalbefolkningen som brukar vara så vanligt i amerikanska krigsfilmer.  Filmen skildrar istället Iranska individer som tänkande rationella människor som vill sitt lands bästa, utan krig och terrorism. En av de bättre Irakfilmerna som jag sett och jag har sett några stycken.

Först vill jag börja med att poängtera att jag gillar Nicolas Cage - den ”gamle” (The rock, Con air, Face off, City of angels). Den nuvarande Nicolas Cage väljer fel roller, spelar över, och är i mina ögon en skugga av sitt forna jag. I Bad lieutenant hade han chansen att korrigera lite av detta, men misslyckas kapitalt. Filmen i sig är heller ingen uppvisning av filmkonst precis. Här råder enbart stereotypism i den högre skolan som delar plats med oändliga  klassiska actionfilmklyschor. Nicolas Cage spelar en drog- och spelmissbrukande polis som får ett mordfall på halsen i efterdyningarna av stormen Kathrina i New Orleans. Polisutredningen blir lidande av jakten att fixa kokain till sig själv och sin prostituerade flickvän: Eva Mendes (Ghost rider, We own the night). Hon är sagolikt snygg, men får på grund av det spela samma roll om och om igen, vilket gör att man som tittare snart inte vet vilka filmer hon medverkat i. I en biroll hittar vi brorsans stora idol Brad Dourif (The lord of the rings, One flew over the cuckoo´s nest, Critters 4). Val Kilmer (Top secret, Willow, Felon, Top gun) spelar Cage partner som verkar inte bry sig nämnvärt om sin kollegas minst sagt irrationella beteende, något som jag upplever som märkligt och mindre trovärdigt, även om ett antal människor anser att det är svart humor på hög nivå.

Komedispökhistorien I sell the dead kretsar runt två gravplundrare och deras kamp mot ett rivaliserande likskändande gäng i mitten på 1800-talet. Dominic Monaghan (Lost, The lord of the rings) spelar ena halvan av teamet som även gräver upp odöda såsom vampyrer och zombies. Ron Perlman (Hellboy) spelar för övrigt en av the bad guys. I denna ”berätta – tillbaka – film” får vi följa hur Arthur Blake blev en gravplundrare och några av deras mest spektakulära äventyr. Jag gillade skarpt denna ”glimten i ögat” svarta komediskräckis med inslag av Tim Burtons vuxensagostil. Dialogen mellan de två gravplundrarna fungerade väldigt bra, och den blev aldrig riktigt ointressant. Detta är en äkta spökhistoria såsom jag vill ha dem serverade i mitt vardagsrum – en positiv överraskning.

The Book of Eli är en sofistikerad  post-apocalyptisk film i samma anda som The road warrior och The Road. Denzel Washington (Malcolm x, Mo better blues, Remember the Titans, The Hurricane, Deja vu. The inside man) ser vi i en genre som är lite ovanlig för honom. Han spelar en ensamvarg med en mission att skydda och föra en helig bok till västra USA.  Han är en djävul på att hantera alla slags vapen och fruktar ingen på vägen till sitt mål. Gary Oldman (Sid and Nancy, The fifth element, The dark knight) är filmens skurk och vill också åt boken som är den enda kvarvarande av sitt slag. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Moses, filmen har onekligen en kristen underton, visste jag inte bättre så hade jag gissat på  att Jehovas vittnen ensamma hade producerat detta actiondrama. Denzel Washington är för mig en liten idol, även om många kritiker anser att han gör

Vem har inte drömt sig bort till en värld där man själv är hjälten,och inte den grå vardagliga  killen som fogat sig i samhällets normsystem. Jag själv dyrkade Spindelmannen, Hulken, Fantastiska 4:a, och har för övrigt varje serietidning inplastad. Den här filmen är till för dem som ställt sig frågan: Varför finns det inga  superhjältar på riktigt, när de är så populära? Det är också en resa i från att vara osynlig i en skolvärld till att få uppmärksamhet. Alla skådisar i denna varma film ska ha eloge för ett mycket bra jobb. Jag måste medge att även Nicolas Cage gör en hedersvärd insats som den fanatiska vapen- och kampsportspappan som uppfostrar sin dotter till att bli  – superhjältinna. Som sagt Dave Lizewski är är highschoolkillen som är inte bra på idrott, lagom bra i skolan och inte innehar den minsta gnutta superkrafter. Han besitter tron att vilja hjälpa sin omgivning – maskerad. Han tar sig an skurkar med civilkurage som alla stadsbor borde lära sig av samtidigt som han undrar vad han gett sig in i. Filmen handlar också onårbar tonårskärlek, men i själva verket är det en fråga om inställning och självförtroende. Att civilkurage på rätt sätt är smittsamt är ingen myt, utan goda gärningar sprids – preci som superhjälteskaran i Kick-ass. Storyn är ytterst genomarbetad, och i sin förutsägbarhet är den oförutsägbar. Till skillnad i från andra superhjältefilmer är denna film filosofisk, tänkvärd och dessutom blev jag på ett riktigt bra humör såväl under som efter. Dialog, skådespeleri, musikinslagen, värmen, humorn vävs ihop på ett osedvanligt trivsamt sätt. Kick-ass är helt enkelt en film som inspirerar – en groteskt sevärd rulle.

Kevin Costner (The Untouchables, No way out, Bull Durham, Dances with wolfs, JFK, Bodyguard, Robin Hood: Prince of thieves, Tin cup, Mr Brooks – vilka filmer) spelar en nyskild författarpappa som flyttar med sin tonårsdotter och son till en ett hus på den amerikanska landsbygden. En indiansk begravningsplats på en kulle intill huset ruvar på en otäck hemlighet. Dottern dras till denna kulle och hon förändras successivt till något annat, under filmen gång. The New daughter är en psykologisk skräckfilm som man sett hundratusentals gånger förut, men jag jag upplevde den ändå som sevärd – en standardrulle med goda intentioner. Jag har alltid varit svag för Kevin Costner, även om han tillhör filmhistoriens värsta filmsumpare. Han hade världen i sin hand, gick sin egen väg, vilket är beundransvärt i sig, men i detta fall blev det ett smörgåsbord av filmfelval. I denna film så är han lite väl sömngångaraktig, men gestaltar annars rollen väl. Jag föredrar faktiskt denna sävliga, oblodiga och stegrande spökhistoria än exempelvis alla Saw kopior. De två barnen spelar för övrigt sina karaktärer på ett utmärkt sätt.

I denna psykologiska thriller hittar vi den alltid sevärda Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Kill bill, Snakes on a plane, The cleaner),  Carrie-Anne Moss (Matrix – triologin, Momento, Red Planet, Snow cake) och Miachel Sheen (Underworld, Blood diamond, The Damned united, New moon). Ta en dos Seven och en dos Förhandlaren så har ni grundkonceptet i Unthinkable. 3 kärnvapenbomber planeras att sprängas i 3 stora amerikanska städer; den skyldige anger sig själv i syfte att få igenom sina krav. Hela filmen går ut på att få honom att tala; Samuel L. Jackson är tortyrkungen och Carrie:Anne Moss agenten som åberopar Genevekonventionen. Hur hög moral har en nation när det gäller en akut hotbild som kan döda miljoner människor. Dillemmat speglar hela filmen och det är självklart ingen lätt fråga – offra 4 – rädda miljoner – vem är god vem är ond? Jag tyckte filmen var jättebra och fångar i mitt tycke upp ett moment 22 läge – hur långt får vi gå då vi inte anses mänskliga? Unthinkable får mig efter att fundera och reflektera, vilket få filmer annars får mig att göra – se den.

 

Steven Russel är lyckligt gift med sin Debbie och parallellt en framgångsrik polisman. En olycka får honom att inse att han inte ska dölja sitt homosexuelle dubbelleverne. Han skiljer sig och flyttar till Florida för att leva ett livet som en übergay med sin nya älskare. Det nya extravaganta livet har en nackdel – det kostar pengar – mycket sådana. Han blir tvungen att försörja sig på bedrägerier, något som han har talang för. Hans älskare dör, själv hamnar han i fängelset där ödet för honom till hans livs kärlek  – Phillip Morris. Efter frigivningen så försöker han med alla medel få ut den känslige, lågmälde och lite naive Phillip. De lever sedan lyckliga, men Steven symboliserar lycka med ett överflöd av pengar något som  måste finansieras av ännu mera sofistikerade bedrägerier. I love you Phillip Morris är en kärlekskomedi om äkta kärlek. Steven Russel spelas av en av mina större ”idoler”: Jim Carrey (Ace Ventura: Pet detective, The Mask, Dumb and dumber, Liar liar, Man on the moon, Me, myself and Irene, The Truman show, Bruce almighty, Yes man). Phillip Morris  spelas av Ewan McGregor (Trainspotting, Brassed off, Star Wars episode 1, Black hawk down, The man who stares at goats, The ghostwriter). De båda känns trovärdiga, vilket förstärks då även tungkyssar ingår i deras samspel. Jag vet inte om det är mina fördomar som får mig att vrida mig några extra varv i soffan då jag upplever kärlekshistorien som lite gay-fjantigt, och har då svårt att dras med i berättelsen fullt ut. En bra film är det i alla fall.

Clash of the titans är en remake ifrån 1981 och dessvärre en ganska hafsig  och steril sådan. Bra skådisar som Ralph Fiennes: (The English patenient, Quiz Show, Schindlers list, The Reader, The Hurt locker) och  Liam Neeson (Darkman, Schindlers list, Michael Collins, Taken, Gangs of New York) intar några bärande roller i denna antika äventyrsberättelse. Människorna har tröttnat på Gudarnas arrogans och förklarar krig emot dem. Guden Zeus vill sätta mänskligheten på plats, något Hades underjordens härskare  utnyttjar för sina egna syften. I filmen finner vi mytologiska väsen som Medusa, Pegasus, Djinner och Kraken himself. Sam Worthington (Terminator: Salvation, Avatar) gestaltar Zeus oäkta son och tillika halvguden Perseus; hans otacksamma lott blir att bekämpa Hades mörka planer. En av de vackraste människorna jag sett dyker upp som filmens andra halvgud: IO. Hon heter Gemma Arterton (RocknRolla, Pirate radio, Prince of Persia) och är exceptionellt karismatiskt och faktiskt filmens största behållning. Att jag är svag för klassiska äventyrshistorier gör att denna film klarar sig med betyget godkänt, men den har ingen själ och lämnar inget bestående intryck hos mig. Hos Hollywoodbossarna gjorde den det i alla fall det, en uppföljare kommer nämligen ut 2011.

Rec 2 är uppföljaren till den hårresande spanska klaustrofobiska zombiskräckisen Rec. Handlingen tar vid där första filmen slutar. Världens mest oproffisionella SWAT-team skickas in i huset med en teknisk expert som dess ledare. Huset sätts i karantän, ingen kommer varken  in eller ut förutom 3 stycken nyfikna tonåringar som nästlat sig in. Jag älskade första filmen som var en uppvisning i nagelbitande skräckorgiessekvenser. Rec 2 saknar dessvärre detta  moment samtidigt som jag upplever att skådisarna överspelar sin stresskräck. Det blir istället ett irritationsmoment att höra spanska på speed genom hela filmen, vilket dessvärre var det otäckaste i hela filmen. Jag är inte heller överförtjust i filmskapare som anammar ”skakiga kameran” som i Cloverfield eller Diary of the dead.  Denna uppföljare vill också på ett övertydligt sätt visa vad som hänt i 1:an, vilket gör att filmen tappar i tempo.

Jag avslutar denna ciniastsejour med en mänsklig  superhjältefilm. Precis som i Kick-ass har hjälten i Defendor inga som helst superkrafter att förlita sig på, utan enbart den goda viljan att hjälpa människor i nöd. Woody Harrelsson (Kingpin, White men can´t jump, No country for old men, Zombieland) är för mig likt Jim Carrey en riktig husgud, han spelar den halvt efterblivne Arthur Poppington som dagtid arbetar som trafikmärkeshållare, men kvällstid iklär sig rollen som  den maskerade Defendor. Filmen visar upp ett osannolikt vänskapsband mellan Defendor och den prostituerade Kat Dennings (The 40 year old virgin, Big momma house 2); de båda har en trasig barndom som en stark gemensam nämnare. Brottsbekämpare Defendor vill hämnas på drogerna som tog kål på hans mamma. Brottsbekämparen väjer inte för några brottslingar, utan kliver dogmatiskt in i stridens hetta med udda vapen som: getingar, dimma och glaskulor. Elias Koteas (Crash, The Thin red line, Zodiac, Shutter island) gestaltar den korrumperade snuten som får Defendor efter sig vart än han går. Jag dyrkar Woody Harrelsson, han är sorgligt underskattad, men behärskar alla genrer från komedi till drama och actionfilmer. Det gäller även i denna tragiska, men varma dramakomedi som även innehåller action och våld. Detta är onekligen en film som berörde mig; Defendors civilkurage och ärliga snällhet borde implementeras i varje storstadsmänniska med självaktning.

Continue Reading »
1 Comment

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu