Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Marvel ’

2017 – Året som gått

2017 var som en monstertsunami av nya band som gamla rävar i nya konstellationer, och grupper som alltid tycks funnits där. Lionville, Stan Bush,  Knight area, Place Vendome, Shadowman, House of lords, Unruly child, Brother Firetribe, Walk on fire,  Jeff Scott Soto, Dirty white boys,

Lonely robot, Demon, Serious black,  Devilfire; Bonfire, Xandria, One Desiree,  Shakrs, Coastland Ride, Pride of lions, Romeo riot,  Eclipse, Beyond The Black, Tokyo motor fist, Fiction Syxx, Sons of Apollo,  Dante Fox, Hell in the club, Edenbridge, Ayeron, Mindfeels.

Raintime, Radioation Romeos,  Midnite City, Steve Walsh, End of the dream,  Steelheart,  All 41, Newman, Age of reflection, Hpouston, Santa Cruz, Cheap Trick, Adagio, Wayward sons, Phantom V, Big Big train, Gotthard, för att nämna några få band och artister.

Räddare i nöden

Börjar bli tjatigt, men hur skulle genren klarat sig eller sett ut ifall inte det Italienska Frontiers  records inte existerat? Troligtvis hade genren varit en microtugga i periferin, en viskning av viskningar och en nanoskugga av fornstora dagar.

Genrebotanisterna skapades av Serafino Perugino 1996. Skivbolagets första släpp var en dubbellive-cd med halvmediokra britterna Ten (1998), därefter har såväl utsläppen som kvaliteten successivt skjutit i höjden.

De reproducerar dåtid med framtid på ett exemplariskt sätt via att signa gamla dinosaurielegender som Kansas, Journey, Mr Big, Whitesnake, Danger Danger, Asia, Richard Marx,  Triumph, Y & T, Great White, Nelson, Def Leppard, Uriah Heep, Dokken, Stryper.

Electric light orchestra,  Litle river band, Boston, Heart, Foreigner, Praying Mantid, House of lords, Blackmore´s night, Jim Peterik, Reo Speedwagon, Yes, Toto, Extreme, Sammy Hager, Winger med flera. 

Frontiers records utvecklar parallellt nya musikkonstellationer genom att hybridisera adekvata låtskrivare med yngre förmågor som gamla artister. Synergieffekterna utav dessa projektbrygder är osannolika, utifrån denna smala genre. Dels hålls den vid liv, dels fortsätter den att utvecklas.

Frontiers-band som är med på denna eminenta lista: The Ferryman, Eclipse, One Desire, Harem Scarem,  Pride of Lions, House of lords och Jono,  det vill säga nästan  1/3.

Andra Frontiersband som släppt plattor 2017 men inte lyckats nästla sig in är bland annat: The Murder of my sweet, Tokyo motor fist, Unruly child, Lionville, Nightranger, Warrant, Inglourious, Vanden Plas, Secret Sphere, Quiet Riot, Mr Big.

Riverdogs, Primal Fear, Ten, Jorn, Robin Beck, Revolution saints, Hell in the club, L.A Guns, Steelheart, Circus Maximus, World trade, Eisley/Goldie, Raintimes, Operation Mindcrime, Sweet & Lynch, Pink Cream 69, Jeff Scott Soto, Bigfoot.

Whats in the water?

Epitetet, ”Whats in the water”, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig, vem vet? I vilket fall fortsätter nya som gamla band i alla tänkbara hårdrockgenrer att dels dyka upp, dels leverera kvalitet över medel, med få undantag.

Det är lika sanslöst som norrmännens framfart i medaljligan på alla Vinter-OS. Jag hedrar norrmännen med att ta med ett av deras skivsläpp: utmärkta Tom Satin. Finnarna har också fler grupper än föregående år Jessica Wolff, The Dark Element, Brother Firetribe och One Desire

Hela 11 svenska grupper  kvalificerade sig till denna eminenta lista: Cyhra, Eclipse, H.E.A.T, Art Nation, Coastland Ride, Degreed, The Dark Elenment (finskt/svenskt), The Ferryman, Jono, Days of Jupite och The Nightflight orchestra.

Det betyder att mer än en tredjedel av listan består av svenska grupper och artister.  Det bisarra är att banden inte är sju Within Temptation kloner, något som exempelvis är mer regel än undantag i  exempelvis Nederländerna.

I Sverige håller vi dels i taktpinnarna, dels styr orkestrarna genom att förnya och hybridisera den melodiska rocken, och vara top of the class i alla undergenrer.

Här är  axplock på grupper och artister från Sverige som släppt plattor under 2017 – amazing är ett understatement.

Coastline Ride, H.E.A.T, Art Nation, Diablo swing orchestra, Meanstreak, Murder of my sweet, Jim Jidhed, Martina Edoff, Adrenaline Rush, Debbie Ray,  Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera

Age of reflection, Avatar, Crazy Lixx, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse, The Poodles, Onroxx, Märvel, Korea, Transport League, Houston,  Poison pill, Wonderland

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,  Eclipse, Painful prideCode Red, Kardinal SinThe Rockford heroes, Night, Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,  Wildness, CCD.

Diablo swing orchestra

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Chronus, Night flight orchestra, Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, Midway, Syron Vanes, Screamer, Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell, Houston

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, Snake charmer, The Ferryman, Shape of the new sun, Kaipa, The Parity Complex, Phase II Phase

Corroded, Fallen mankind, Kee of heart, Degreed, Nocturnal Rites, Coldspell, Lykantropi, Wonderland, Kryptonite, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, Jack. L. Strom, Eastern High, Violent divine,

Coverlåts motstånd

Jag vill passa på att hylla The Poodles  vilka släppte ett utmärkt coveralbum 2017. En rockad i hårdrockvärlden som tycks vara förenat med avsky. De flesta recensenter har generellt sätt lagt sig i hatafåran. The Poodles är ett av mina absoluta favoritband, men inte ett legitimt skäl att försvara allt bandet gör, som exempelvis en coverplatta.

Det finns band och så finns det band. Vissa har den eklektiska förmågan att modifiera bra låtar från andra genrer till hårdrock. The Poodles tillhör den skaran av melodiassimilerare som utför det med bravur.

En av mina personliga favoritlåtar: David Guettas ”Love is gone” avhandlar de sanslöst bra precis om Depeche Modes ”It´s no good”,  Blondies ”Call me” och Adeles ”Set fire to the rain”.

Att ta med Elton John´s fantastiska ”Goodbye yellobrick road” och göra den rättvisa ska de definitivt ha en eloge för. Det känns verkligen att bandet plockat fram låtar de älskar.

Michael Sembello ”Maniac” är okej, men helt omöjlig att mätas sig med en av världens bästa coverinspelningar nämligen Firewind på plattan The Premonition från 2007 där de gjorde ”Maniac” till en  betydligt bättre låt än originalet.

Det tyska neo-classisca hårdrocksbandet At Vance bör hamna på samma tron som The Poodles via deras ABBA tolkningar bland annat. Tysk/Svenska krutdurken Jaded Heart är melodiös pålitlig konstellation som värnar om sina covers på ett utmärkt sätt. Anastacia´s -  Paid my dues, WingsLive and let die och Bailey/ColinsEasy lover är några hits som de stöpt om.

Har man ett holistiskt melodisinne så har man. Det visar The Poodles i alla snuskigt bra låtar de skapat under åren. Ett av världens bästa melodiska hårdrockband i mitt tycke, och det mest eklektiska dessutom, vilket inte gör saken sämre.

Parallellt finns det i andra änden tyvärr massor av andra band typ Axxis och Jorn med flera som gör många cover; men ljusår från ovannämnda band. Som sagt, man måste ha talang att arrangera, men framför en kärlek till låten  sig, faktorer som borgar för adekvata covers.

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med subtila skivbolagskrav?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och Age of reflections sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett exempel på bra musik vs halvtaskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2017 års  23 bästa album

1. Cyhra – Letters to myself 

Lägg ner Amaranthe, såhär ska det låta, världsklass, inget vrålapeskrik, ren sång. Amaranthe kändes lite som mellorefränger, här är det lika cheesigt, men inte mellocheesigt. Epitetet: ”Inte en enda dålig låt” uppfylls med råge. A.O.R/Melodisk hårdrock, ja, jag vet inte, svårdefinierat liksom. När melodierna och hitsen duggar såhär tätt finns det ingen annan platta som kan utmana melodismörgåsbordet.

Jag skulle kunna sträcka mig så långt att detta tillhör ett av 2000-talets allra bästa plattor fast det är nog mer utifrån nyhetshybrisen. Kvaliteter på högsta nivån med låtar som : ”Karma”, ”Heartrage”,  ”Here to save you”, ”Muted life”, ”Closure”, ”Letter to myself” och ”Dark clarity” parallellt är det albumets första 7 låtar. Dessa sju är beyond bra tillsammans med ”Black wings” och ”Dead to me”, resten är bara bra.

Plattan fick 5 av 10 i underbara brittiska hårdrockmagasinet Powerplay, en ren skymf och brist på melodikunskap, i ett magasin som får Sweden Rock Magasin att framstå som Pokémonbladet.

2. Stone Sour  – Hydrograd

Vad i herrans namn? Detta är väl långt ifrån a.o.r/melodisk hårdrock, men samtidigt var går gränsen för förnyelse eller konservatism? Med låtar  i bagaget som ”Mercy”,  ”Hydrograd”, ”Song#3″, ”The witness tree”, håller de sig i viss mån till genremallen.

Visst är de emellanåt alldeles för tungt för genren. Låtarna”Fabuless”, ”Friday knights”, ”Rose red violent blue”, ”Somebody stole my eyes”, och ”Whiplash pants” är ett utmärkt exempel på detta. ”Problemet” blir bara att det blandas hej vilt mellan rå energi till melodiska refränger i världsklass.  I deras cocktailblandningar blir det dock helt naturligt och nästintill oöverträffat.

Dessa genrependlare gör det oförutsägbart för sin publik att veta tillhörighet, helt klart en styrka som band. Ett världsband dikterar reglerna, inte följer. Inte konstigt att band som Stone Sour, Shindown, Sixx: AM och Halestom är populära i de flesta musiklägren.

Dock bör man tänka på att på många så kallade a.o.r-album samexisterar det rock/blues låtar som jag aldrig gillat och inte heller kan a.o.r-associera till som exempelvis Damn Yankes eller Danger Danges tyngre låtar

Stone Sour tillhandahåller en svärta i melodierna som allt som oftast saknas i  såväl a.or. som melodisk hårdrocken. Detta är gruppens jämnaste platta. Visst har de skapat sjukt mycket bra musik tidigare, men inte på en och samma platta.

3. Days of Jupiter – New awakening

Oh my god, visst är det nyvaknande. Jag blev helt betagen av gruppens tyngd samt melodifinneri, via deras debutalbum: ”Secrets brought to life” (2012). Andra plattan var okej, men där trodde jag att vinden hade vänt sedan deras fenomenala första alster. Icke sa Nicke, med full kraft visar man upp en kvalitet och variation som i mångt och mycket matchar debutalbumet.

”Resistent is futile”, det är bara att abdikera för crossover musik där man utklassar såväl Disturbed som Shinedown. med hårdrockhits som: ”We will never die”, ”You can´t erase me”, ”awakeining”, ”If I were God”, ”Insane”  och ”Give into me”. Tungt, varierat och snyggt producerad klassisk hårdrock/metal/modern rock, där refrängerna sätts i första ledet. Sångaren Jan Hilli har samma svärta och smärta som Evergreys Tom Englund, fast ännu kraftfullare, men betydligt mer underskattad.

4. Eclipse – Monumentum

Det är bara att abdikera för de svenska melodiska hårdrockens fanbärare. På sin 5:e platta  visar de återigen var skåpet ska stå. Visst, man börjar känna igen melodiutkörningarna, men när de ändå håller en sådan här hög kvalitet finns det ännu ingen anledning att leta efter tomtar och troll.

Gary Moore, Whitesnake och i viss mån tidiga Europe är onekligen primära influenser till Mr Mårtensson. Den uppdateringsdbygden fungerar troligtvis bara på en platta till därefter måste nya element infogas subtilt. Jag saknar mer av de  episka hitsen typ ”The Storm” , ”To mend a broken heart”  och ”SOS”.

För mig är de bästa låtarna på plattan ”Veritgo”, ”Never look back”, ”Killing me””The downfall of  eden”, och ”For better or for worse”. Eriks målsättning har varit att skapa 11 hits, i viss mån lyckades han

5. Night flight orchestra – Amber Galactica

3 plattor på 5 år, det gäller att smida medans järnet är varmt?  Är det kvantitet som är agendan, eller helt enkelt kärlek till musiken i sig? På Amber Galactica  har de 70 – 80 tals nostalgi inspirerade pusselbitarna fallit på plats, deras jämnaste tillika bästa hittills.

Night flight orchestras musik är helt befriad från vrålapeskrik utifrån härkomsten av bandmedlemmar från Soilwork och Arch Enemy.  ”Smooth”, melodiöst, schizofrent varierat, pompigt, och som taget ur ett 80-tals soundtrack.

Killarna är ju musikaliska superproffs, vilket märks tydligt på alla musikaliska, samtidigt som allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren. De låtar som jag gillar allra bäst är: tunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine”"Space whisperer”, ”Something mysterious”, ”Saturn in velvet”.

Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfter de till andra höjder helt enkelt. Är någon hårdrockare parallellt en danskille…utan alkohol, inte jag i iallafall, men musiken på plattan får faktiskt såväl höger- som vänsterbenet att vilja resa på sig och swinga mina antilurviga ben.

6. Threshold – Legend of the shires

Detta überunderskatta band har tillhört mina husgudar sedan albumet Dead reckoning från 2007. Deras hybridisering av progmetal, aor och melodisk hårdrock är svårslagen. De tillhör ett av få band i progmetalgenren som har/kan/vill skapa slagkraftiga refränger. Här har svensk Jono lite att lära av.

På Legends of shire är det lite mer progressiva tongångar än vanligt, dock utan att tulla på refrängeriet. ”Small dark lines””Trust the process”, ”Stars and satelites”, ”Snowblind”, ”Superior machine” och ”Lost in translation”. 

Soundet är som vanligt Threshold-style, vilket innebär att det är bara de som låter på detta viset, en prestation i sig. Att de byter sångare av och ann spelar liksom ingen roll, även om de är klonade i samma mall. Magiskt är bara förnamnet.

7. Cats in space – Scarecrow

Cats In Space är här med uppföljaren till 2015 års debutalbum Too Many Gods. Deras 70-talsskrud sitter som handen i handsken för de som vill vara med på en musiktidsresa med Kansas, Queen, Electric Light Orchestra, City Boy, Styx,  Uriah Heep, Angel, New England, Supertramp och Boston.

De kan på detta album ståta med att ha knåpat ihop en av de 10 bästa låtarna som gjorts under året. ”Mad hatter´s tea party” skär rakt genom pomp-a.o.r-hjärtat. Resten av materialet är så  intelligent varierat och fyllt av pomp-rock/pop att det gör ont i hjärta.

8. Art Nation – Liberation

Oftast rockigt med en polerad modern framtoning, ingen alls bra kombination i mina a.o.r-öron. Trots det är låtmaterialet lite väl för starkt för att ignoreras. Göteborgsbandets andra fullängdare är en hybrid mellan H.E.AT och Degreed. Ödets ironi att dels alla nämnda banden släppt plattor i år, dels tagit sig in på min 10-i-topp lista.

Jag tycker ”I´m alive” är albumets mest lysande stjärna tätt följd utav ”Paralysed” och ”What do you want” lustigt nog de tre sista låtarna på  plattan. Innan 2017 hade jag inte i mina vildaste fantasier placerat Art Nation framför storebrorsan H.E.A.T; men herrens vägar är outgrundliga. Andra härliga låtar är: ”Ghost town”, ”A thousend charades”, ”One nation och ”When stars align”.

9. Coastland Ride – Distance

Ett tyngre svar på svenska Work of art med subtila inslag av klassiska Big Money. Kombinationen är kittlande i sig. Bandet har i och med sitt tredje album hittat nyckeln till ett eget sound, ett tyngre sådant, bättre låtar/produktion och  adekvat variation.

7 av låtarna håller sådan hög kvalitet att det helt enkelt bör premieras via för mig en oväntad hög placering. Dessa guldkorn är: ”Winds”, ”Love is on your mind”, ”Dead for seven days”, ”Eye of the storm”, ”Nation of grace”, ”Higher ground” och ”Reasons to try”.

10. Brother Firetribe – Sunbound

Fjärde plattan från de a.o.r-pilska finnarna. Ytterligare ett släpp fyllt av 80-tals inspirerade låtar med modern ljudbild. Robert Tepper hade satt i halsen utifrån epitetet inte en dålig låt, dock finns det ingen riktigt given ”No easy way out” här.

Spåren som höjer sig lite över mängden är i mitt tycke, ”Help is on the way”,  ”Taste Of A Champion”, ”Give Me Tonight”, ”Strangled” och ”Big City Dream”. Den sedvanliga aor-covers parasiterar denna  gång  på John Parr´s klassiska låt ”Restless Heart”, kanske inte ett av de bättre valen precis.

Precis som Pride of Lions levererar dessa herrar kvalitativt material om och om igen. Inte en enda dålig låt, bra musiker, skön produktion samt  en gudabenådad sångare, utan accent: Pekka Heino. Deras hittills bästa platta tillsammans med Heart full of fire.

11. Pride of Lion – Fearless

Subtila upprepningar och låtar som jag upplevde som sämre än på föregående alster devalverade plattan utanför en 10 i topp placering. Efter några 100 lyssningar var jag tvungen att motvilligt ändra mig.

Jim Peterik är mannen med grönaste a.o.r-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Mannen är alienlik i sina bombastiska pomp-arrangemang. Var han får sin inspiration vill jag nog inte ens veta, men framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig sina.

Den episka ”The tell” är plattans starkaste lysande stjärna. I mina ögon hade en tyngre produktion inte skadat helheten precis som infogandet av stämsång och körer.

12. H.E.AT  – Into the great unknown

Räddare i nöden, genrens förnyare, unisona krav från rigida män över 40 år räds inte bandet. De tänjer på gränser och korsbefruktar sig med allt som rör sig, på ett positivt sätt. De har på varmare breddgrader experimenterat sig fram till ett nytt fräscht sound…eller inte?

H.E.A.T:s tredje alster med Erik Grönwall vid sångmicken, den första utan gitarristen Erik Rivers. Det har inte skadat bandet, snarare  uppviglat dem till att inte återupprepa sig.

Aoriga ”Eye of the storm”  och ”Time on our side” är låtarna som tilltalar mig mest i samklang med ”Do you want it”. Albumet är ytterst varierat och kvalitetsfrystorkat med hits. Trots  superlativen passar mig förra plattan bättre.

13. Harem Scarem – United

Jag vet inte varför; ville bara inte gilla denna platta helt enkelt. Den klättrade irrationellt från utanför listan till 20:plats för att till sist landa på en hedrande tolft plats. Gud så bra det här låtar, allt från produktionen, rösten, musikerna, det förgångna reproducerades mer rationellt än emotionellt var mina första tankar, något som tog udden ur lyssnandet.

Precis som med Pride of Lions tog det några extra lyssningar innan polletten trillade ner. Från comebackalbumet år 2002 The weight of the world, 2003 Higher, 2005 Overload, 2006 Human nature, 2008 Hope, 2014 Thirteen har de minst sagt blandat och gett.

Uppehållet mellan 2008-2014 tycks gjort dem gott. Förra plattan var över medel, denna är en orgie av kvalitetsreproduktion och deras hittills bästa efter comebacken. ”United”, ”Gravity”, ”Bite the bullet” och ”Things I know” lyser starkast.

14. Firewind -Immortals

Tungt så det förslår; för heavy metal för listan, definitivt inte, mycket mangel, absolut, mycket melodier självklart. Plattan lär aldrig snudda vid smått ikoniska The Premonotion från 2008. En platta där a.o.r fick tillträde mellan de tynga riffen. En synnerligen lyckad hybrid som jag definitivt saknar.

Tre übertynga inledande låtarna ”Hands of time”, ”We defy” och ”Ode to Leonidas” lägger ribban högt upp på melodiställningen. Fortsättningen med guldkornen ”Live and die by the sword”, ”Wars of ages”, melodiösa ”Lady of 1000 sorrows” och ”Rise from the ashes” är melodiösa käftsmällar som visar på Gus G oerhörda känsla för speed, melodier, refränger och tyngd precis som Magnus Karlsson.

15. Kee of hearts - Kee of hearts

Listans mest pure a.o.r med Pride of lions, Brother firetribe och Coastland ride. Inledningen är nästan löjeväckande fenomenal. ”The Storm””A new dimension” och ”Crimson dawn” sätter kvalitetsribban på ”onåbar trippelinledning 2017″.  ”S.O.S” med ”Edge of paradise” och ”Learn to live again” var alstren som kunde hänga med i denna inledande kvalitetstrippel.

Sångaren från Fair Warning, Tommy  Heart sjunger som en Gud, ett smärre under att han inte fått större förtroende tidigare från Frontiers. Vår egen Kee Marcello står för stämningshöjande gitarrlir.

16. Jono – Life

Jämntjockt bra, inte lika omedelbar och mindre hitbetonad som magiska Silence, en platta som förgyllde hörselsnäckorna år 2015. Arrangemangen och vägarna till refrängerna är genialiska, men när Jono inte mejslat fram adekvata sådana faller ett par kvalitetspusselbitar bort. Hade fler haft refränger som i låtarna: ”No return”, ”The magician” och ”The Crown”ade detta varit en contender of the year.

Grymma musiker som exempelvis Stefan Helleblad på gitarr (Within Temptation). Sångaren och låtskrivaresset  Johan ”Jono” Norrby är sensationell. Bombastiskt  och cineastisk rock där likheter med svenska A.C.T inte är helt missvisande. Inspirationsekon från bland annat Queen, Styx och Kansas härbärgerar i gruppens CV,  på ett positivt vis.

17. One Desire  – One desire

Råhypade finska ungdomsgänget One desire levererar sex stycken riktigt bra låtar, varav en är en blivande a.o.r classic: ”Hurt”. De andra är  ”Straight through the heart”, ”Whenever I´m dremig”, ”Buried alive”, ”Apologize” och ”Turn back time”. 

Vad kan man säga, tänk om yngre förmågor ändå lyckas föra genren till 2000-talet och framåt. Det börjar bli några stycken adekvata band där medelåldern ligger under 30 år, som mognat med värdighet. Kanske One Desire tillhör skaran av a.o.r/melodisk hårdrock – Messiases.

18. The Dark Element

Vill man som jag ha Nighwishlåtarna inbakad med Anette Olzon likt ”The poet and the pendulum”, ”Bye bye beautiful” och ”Storyline” så får man sitt lystmäte via detta finlandssvenska samarbete.

Före detta Nightwish medlemmen Jami Liimatainen kidnappar det bombastiskt pompösa soundet rakt av från Nightwish plattor med Anette. Inte mig emot, trots det blir det efter ett tag som att äta flamberade bläckfiskarmar, det blir liksom too much, fast ljusår bättre än hans tidigare Cains offering.

Låtarna ”The dark element”, ”My sweet mystery”, ”Only one who knows me”, ”Last good day”, ”Dead to me”, ”Halo”, ”The ghost ande reaper”,  Ibland får jag lite eurodisco känsla, inget egentligt fel i det, då jag dyrkade den genren.

19. Jessica Wolff – Grounded

Pop/rock av ädlaste märke; Finlands svar på Pat Benetar? Njae, inte riktigt samma bett i rösten, i så fall en mer än uppdaterad tyngre klon av norskan Lene Marlin. Jessica ska ha också ha eloge före att hon skriver texterna själva i kombination med att inneha en skön rockröst (trodde de inte kunde engelska i Finland?).

Visst påminner låtuppbyggnaderna om varandra, men när starka låtar som ”Reckless”, ”War”, ”Grounded”, ”Magic castle och ”Playing for keeps”  framavlas, skönjs också ett bra rockalbum.

20. The Ferryman - The Ferryman

Hög lägstanivå är ett bra epitet på Magnus Karlsson. Mannen som hittat en lucka mellan a.o.r och melodisk hårdrock, parallellt skapat ett eget soundpatent. Sångfyndet Ronnie Romero (Lords Of Black, Rainbow) och trumodjuret Mike Terrana (Rage, Axel Rudi Pell) ackompanjerar svensken på plattan.

När man ligger bakom musik med grupper och artister som exempelvis Last Tribe, Bob CatleyTony O´Hora, StarbreakerAllen/Lande, samt två utmärkta soloalbum undrar jag var han egentligen gör i Tysklands svar på Judas Priest: Primal Fear?

Precis som hbörjar melodislingorna snart få en alldeles för hög nivå av igenkänningsfaktor. Det tog ett tag innan jag fullt ut kunde inhalera detta verk. När väl låtar som ”End of the road”, ”Ferryman”, ”One heart”, ”Eyes on the sky” satt sig fanns det ingen återvändo ur melodieuforin.

21. Degreed – Degreed

Degreed tillhör det överfulla stallet av mina största favoritband. I och med denna platta är de redan uppe i 4 album…på 7 år, imponerande. Degreed inleder minst sagt käftsmällkraftfullt.

De första tre låtarna melodiska tyngd däckas man av: ”Sugar””Shakedown” och ”Save me” Kvalitetsstinna ”Animal”, ”Tomorrow” och  ”Nature of the beast”skuggar ledartrion, annars är det jämntjockt, lite väl polerat bland, ifall man ska vara aningen kritisk.

22. House of lords – Saint of the lost souls

Frontiers musikbolagsrutinband number one. Allt från produktionen, rösten, musikerna, det förgångna reproduceras mer rationellt än emotionellt, vilket skapar en fasad som flagnar snabbare än Trumps tweets.

Trots det finns det 5 riktigt starka äss i leken: ”Harlequin”, ”Oceans divided”, ”Saint of the lost soul”, ”Art of letting go” och ”Grains of sand”.

Till skillnad från Escapes rutinband: svenska Last Autumns dreams som pendlar mellan ljummet till mediokert borgar House of lords för en adekvat hög lägsta nivå, vilket är fallet även på denna platta.

23. Tom Satin – It´s about time

Norrmän är inte bara bra på att åka skidor och bränna kyrkor. Tom Satin visar via sitt andra album var det melodiska skåpet ska stå utifrån att detta är en independent release.

Han sköter typ allt på plattan. Tom gör det med hedern i behåll. Sången, låtarna och riffen sitter som fastnitade hos mig. Är det norrmännens svar på Mikael Erlandsson månne?

Låtarna är varierade och skapade med omsorg och kärlek till genren i sig. En egenskap om torde kunna locka till sig Frontiers recordsStage Dolls, Da Vinci, TNT, Evenrude och Return är norska band som troligtvis inspirerat denna multitalang samt Bon Jovi.

Jag tycker hela plattan är bra, men måste jag välja ut några favoriter så får det bli: ”Look up in the sky”, ”The damage go done”  och ”Use it or loose it”.

Hedersomnämnade

Beyond the black – Losy in forever

Pink Cream 69 – Heasdstrong

Serious black – Magic

Boulevard IV- Luminsescence

Pyramaze – Contingent

Wildness – Wildness

Steve Walsh – Black butterfly

Jim Jidhed – Push on through

Newman – Aerial

Lionheart – Second nature

Tony Mills – Street of chancw

Rian – Out of the darkness

End of the dream – Until you break

All 41 – World´s best hope

Tragik – Tainted

Houston

Två av årets bottennapp

Shakra – Snakes & Ladders

Vad i…! Shakra har i mina ögon hittills varit på tok för underskattade. De har släppt fyra bra plattor på raken där bra melodier och refränger samsas om varandra. Att ljudbilden blivit tyngre ser jag bara som något positivt, men att melodierna och de klockrena låtarna lyser med sin frånvaro är ett haveri.

Är detta verkligen samma band som förut? 2-3 bra låtar gör som sagt inget album, en grym besvikelse.

Europe – Walk the earth

Jag väntar och väntar på att bandet som gett halvtaskig blues utan tillstymmelse till bra chorus ett ansikte ändrar kurs. Titellåten ”Walk the earth” får förväntningarna att stegras rejält. Den är nästan som i samma klass som tunga ”Girls from Lebanon”.

Om man gått från att skapa låtar som knappt har några chorus, varför i så fall ha med underbara ”Walk the earth”? Det betyder ju att långt där inne finns det fortfarande en vilja att skapa musik med treenigheten: tyngd, melodier och chorus, varför i fridens namn finns det då inte flera sådana pärlor på deras album?

Några av årets låtar

Under året som gått har massor av melodisk rock försökt blidka fansen. Även om de flesta plattorna var långt ifrån några helgjutna klassiker så fanns det en och annan låt som kommer att bli personliga favoriter. Några av dem som jag gillade extra mycket var:

Edenbridge - Shiantra, Nightranger – Truth, Europe – Walk the earth,  Rian – Out of the darkness,  Cyhra – Dark clarity, Revolution Saints – Freedom,  One Desire – Hurt, Tony Mills -  Scars,  Knight Area -  Box of toys,

Nightranger – Truth,  Night flight orchestra – Something mysterious, Days of Jupiter -  We will never die,  Beast in black – Blind and frozen, H.E.A.T – Do you want it,  Art of Anarchy -Echo of a scream

Cats in space – Mad hatter´s tea party,  Jim Jidhed – Glorious,  Coastland Ride – Higher ground,  Black Paisley – Run run run,  Kee of heart – The Storm, Imminence – This is goodbye, Radioation Romeos – Radioation romeos, Jorn – Hammered to the cross,

Nurse – Gotta get it loaded, Jay Wud – Evil in me, The Rockford heroes -  Fading glory, The murder of my sweet – Personal hell, Boulevard – Life is a beautiful thing, Fozzy – Painless, Underoath – Wake me,

Threshold – Trust the process,  Dirty white boys – Hanging on a heartache,  Degreed – Shakedown, Crazy Lixx- Wild child, Stone sour – The witness tree,  House of Lords – Oceans divide,  Jono – No return,  Art Nation – I´m alive, Seether – I´ll survive,

The Unity – No more lies, Nad Sylvan – The quartermaster, Steve Walsh – Warsaw,  Martina Edoff – We will align, Serious black – Binary magic, Asking Alexandra – Alone in the room

Adrenalize Mob – The killer´s inside, The Ferryman – One heart, End of  the dream - Until you break, Jessica Wolff – War, Onlap – Everywhere I go, Firewind - Live and die by sword,  Lionheart - Time is watching, Doll skin - Shut up, 

Almanac - Losing you, Santa Cruz – River phoenix, Alice Cooper - Paranormal, Kryponite - This is the moment, Wildside - War inside my head, All 41 – Show me the way, Tragic – Can´t take it back, Pinnacle point – Damage is done, Phase II Phase – Running out,

Skarlett Riot – What lies beneath, Tom Satin – The damage got done, Brother Firetribe – Give me tonight, Beyond the black – Lost in forever, Pride of lions – The tell, The Dark element – My sweet mystery, Poison Pill - Wake the sinner,

Place Vendome – Welcome to  the  edge, Harem Scarem - Things I know, Pyramaze - A world divided, Nocturnal rites – Killing me, Hollywood Undead – We own the night, Houston – To be you

Inte riktigt hårdrock, men bra ändå

Definitionen utav melodisk hårdrock och aor kan i vissa fall balansera på en skör lina. Många grupper har inslag av de båda genrerna, ska de helt uteslutas eller ska de snarare räknas in som en utveckling av genrerna?

Modern rock har de senaste åren börjat ligga mig varmt om hjärtat. Här följer grupper som gjort toppenalbum, utan att komma in på listan förutom Stone Sour och Days of Jupiter.

Top Of The Class:

Stone Sour, Starset, Days of jupiter, As lions, Otherwise, Papa Roach, Seether,  Skarlett Riot,  Hollywood undead

Through fire,  Nothing more, Nate Wants to battle,  Imminence, Adelitas way Asking Alexandra, Kerbera

Hell or highwater,  Adrenalize Mob, Dreamcar, Hellbound hearts, Smash into piece, Fozzy, Falling in reverse

Nordisk hårdrock

NORSKT: 

Niterain, Ghost avenue,  Vultures Industries, TNT, Devil, Vicinity, Pristine, Kal-El, Da Vinci, Leprous, Silver end,  Sparzanza, Tom Satin

DANSKT:

A Sun traverse, Junkyard drive, Anubis Gate, Pyramaze, Sea, Seven torns, Defecto, Theory, Pinnacle point

FINSKT:

Brother Firetribe, Battle Beast,  The Nights, One Desire, Moonlord, Amberian Dawn,  The Rasmus,  Jessica  Franklin zoo, Dark element, Santa Cruz, Death is liberty, Nighon, Von Hertzen Brothers

Groupie high school, Anbaric,Force Majeure,  Beast in black,  OZ,  Zarthas, Mausoleum Gate, Pentakill, Skein, Ember fall, Hanging garden, Angel Nation, Cardiant, Lars Eric Mattsson

Urval av 2018 års skivsläpp

På pappret ser det 2018 att bli ett fantastiskt år för de som dyrkar a.o.r/melodisk hårdrock.

Magnum, Perfect plan, Vega, Revertigo, W.E.T, James Christian, Saint Deamon, Praying Mantis, Issa, Niva, Animal drive, Fortune, Rick Springfield,

FM, Odyssey Desperado, Treat, Gus G, Kamelot, Crystal Ball, Hartmann,  Big City, Nils Patrik Johansson, TNT, Saffire, Heartwind, Lords of black, Creye,  Three days grace

Hardcore superstars, Dynazty, Ghost, Within Temptation, The night flight orchestra, Universe infinity, Jaded Heart, Auri, No hot ashes, Dukes of the orient, Breaking Benjamin, 

 

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

23 juni, 2014 by

Pixel – Eskapism

12 years a slave vann 3 Oscars år 2013. Det är en osannolik historia med verklighetsförankring. Jag förstår att amerikanska producenter dreglade över manuset som torde vara essensen hur de vill att filmer bör se ut i tron att massorna ska flockas till biograferna med händerna fulla av XXL-large popcornsmuggar. Handlingen kretsar runt den fria färgade Solomon Northup som kidnappas och säljs som slav till de mindre empatiska regionernas i sydstaterna. Vi får följa hans enträgna kamp för överlevnad med motivationen att återse sin familj det vill säga hans trognaste livlina. Filmen är vacker, dramaturgisk perfekt och mollstämd, men den fernissade ytan är på tok för välpolerad precis som överproducerad A.O.R vilket skapar en alldeles för tillrättalagd film. Micheal Fassbender (1977, Heidelberg, Tyskland: 300, Hunger, Eden Lake, Fish tank, Inglourious bastards, X-men First class, Prometheus) stjäl återigen showen och visar att han är 2000-talets coolaste skådis. Han spelar den demoniske slavhandlaren Edwynn Epps på ett horribelt verkligt sätt. Utifrån alla priser filmen fått så är det självklart en besvikelse eftersom 12 years a slave är en själlös rulle. Vad är argumentet för att kalla den själlös? Jo, jag blev inte det minsta berörd av denna misslyckade sentimentalitetsorgie, däremot var jag ytterst nära att somna.

Från en Oscarsrulle till en annan; från 3 Oscars till hela 5 stycken sådana tillskansades denna udda fågel: The Artist. Att den var svartvit och att knappt någon pratar i filmen var faktorer som fick mig att gömma filmen längs ner i filmlådan. I vilket fall som helst kände jag mig manad att se filmuslingen utifrån ett cineastperspektiv. Det blev en oväntad positiv överraskning som väntade mig runt tv-hörnan. Filmen kretsar runt stumfilmsikonen George Valentin och hans fall från världskändis till föredetting när tekniken skiftar från stumfilm till talfilm. Hans motspelare Peppy Miller klarar den övergången betydligt bättre och blir en ännu större stjärna i och med den nya tekniken. Jean Dujardin som spelar George Valentin var för mig helt okänd, men han var helt sanslöst bra. The Artist var precis allt det där som inte 12 years a slave inte var. Med subtil humor, mimik i världsklass och Hollywoodsk sällsynt självironi kan man inte annat göra än att abdikera. Allt är så snuskigt snyggt gjort, trots svartvit bild och ljudlöshet. Jag gillade också hur  man på ett träffsäkert sätt visade hur det kunde sett ut när den gamla skolan med Chaplin och Buster Keaton fick lämna över stafettpinnen till den nya skolan med Cary Grant och Audrey Hepburn. Som sagt en charmig, genuin och rolig film där George’s hund också borde fått en Oscar.

Captain America: The winter soldier tillika uppföljaren till 2011 års Captain America: The first avenger. Jag gillade första filmen trots att Captain America aldrig tillhört mina favoriter i Marvelvärlden. Chris Evans iklär sig återigen i ultranationella trikåer och tillhörande jättefrisbee med ett hjärta av guld och en vilja av stål. Det som skiljer Captain America är just äktheten i slagsmålen, han har styrkor, men inte för stora, ungefär som Batman, något som känns ”äkta” i förhållande till exempelvis Superman. Just actionscenernas genuinitet är kittet i filmen i symbios med en härlig intelligent humor. Det ligger en ironisk lekfullhet över filmen som helhet och dess karaktärer. Konspirationer var en av filmens manuskällor, vilket gör att filmen har fler bottnar än den allt som oftast glättiga Marvelytan. Periodvis är detta en politisk thriller som väver in specialeffekter, utmärkt dialog med bra skådespelarprestationer. Denna bryggd visar sig vara en framgångsfaktor eftersom jag oväntat rankar detta som en av de bättre Marvelfilmer som gjorts.  Scarlett Johansson (1984, New York: Ghost world, Eight legged freaks, Lost in translation, Match point, The Island, The Prestige, Iron man 2, The Avengers, Hitchcock, Don Jon) som Black widow också ett vinnande koncept.

The Amazing Spider-man 2 på stans största bioduk i Filmstaden med brorsan. Trots ljud och bild i världsklass lossnar det inte riktigt för Andrew Garfield som axlat Tobey Maguires fallna Spidermanmantel. Visst är han vitsigare än förut något jag gillar. Visst är slowmotionscenerna osannolikt snygga. Visst får Gven Stacy (för) stor plats. Visst finns det adekvata antagonister som Electro (Jamie Foxx) och Green Goblin (Dane DeHaan). Tyvärr blir det dock för mycket utav Gwen & Peters relation i ett alltför segdraget tempo. Mitt skruvande i biofåtöljen började successivt nöta på tyget. Jag måste poängtera att jag dyrkar Spiderman; har alla serietidningarna inplastade samt en tatuering av densamme på överarmen. Det betyder inte att man som fan inte behöver svälja allt som produceras. Att filmteamet ändrar grundstoryn med Gren Goblin är en historia i sig. Jag avskyr när de gör på detta viset. Gröna trollet alias Norman Osborne tillika Harrys pappa var och är Green Goblin, sedan tog sonen Harry över. Karaktärerna är också snuskigt dåligt underbyggda som exempelvis Peter och Harrys mystiska kompisrelation. Hade de gjort alla dessa horribla förändringar från bok till film i Sagan om ringen så hade alla i filmteamet troligtvis arkebuserats. I detta fall förpassas de dysfunktionella förändringarna till periferin. Regissören Marc Webb är tyvärr kontrakterad till ytterligare en uppföljare, något som bådar riktigt illa – in med Sam Raimi igen. Ärligt talat känns det knappt som en Spider-man film utifrån alla dessa hopsnickrade habravincher vars syfte är att tilltala Twilight och Hunger games kidsen – money talks – tyvärr.

 X-Men-Days of the future past, en storslagen fest för fansen? Definitivt inte, utan en av årets hittills största besvikelser. I framtiden har kriget mellan mutanter och människor ödelagt planeten. Wolverine skickas tillbaka i tiden för att hindra Mystique från att starta kriget som sätter igång den dysfunktionella processen. Om det funnit 3777 olika manusförslag så torde detta varit det allra sämsta valet. Det är ytterst sällan filmer där personer skickas tillbaka i tiden blir lyckade, snarare blir de bara källan till stor förvirring och manusluckor. Här har också också utmärkte regissören Bryan Singer sneglat mot att fördjupa karaktärer a´la Batman begins, något som dränerar filmen på adekvat underhållning. Jag dyrkar de andra X-men filmerna och rankar X-Men first class som en av de allra bästa superhjältefilmerna någonsin. Tyvärr har filmteamet drabbats av hybris genom att öka sentimentaliseringen, reducerat effekter och actionscener – en helt klart dålig strategi. Om man tar bort inledningen och några andra småscener så kunde dramaturgin varit i klass med Broarna i madison county. Jag älskar den filmen, men att en actionfilm håller så lågt tempo är långt ifrån optimalt när man förväntar sig mer action under mer än två timmar i en biofåtölj. Parallellt påminner handlingen alltför mycket om Terminator och i viss mån om The Matrix något som definitivt inte gör saken bättre. För det tredje finns det  manusluckor som kan få den mest inbitne X-men fantasten att sätta i halsen: exempelvis förklaras inte varför och hur Xavier plötsligt är i livet. Som sagt en av årets största besvikelser; en trött och tråkig film.

Edge of tomorrow är en ”måndag-hela-veckan film” det vill säga i samma genre som Groundhog daySource code och Buttefly effect med flera. Tom Cruise har onekligen fingertoppskänsla i sina filmer; han i sig är bra precis som de filmer han medverkar i. Att han lyckats vara med i Sci-fi godingar såsom denna rulle, Oblivion och Minority report är bara att gratulera. Här spelar Cruise skrivbordsofficeren som ofrivilligt blir indragen till fronten i ett krig där det bara tycks finnas en vinnare det vill säga de tillsynes oövervinnliga utomjordingar.  När döden infinner sig vaknar Cage upp på exakt samma ställe, men det han gör eller inte gör påverkar det fiktiva tidsskeendet. Från timid, arrogant och feg till att utvecklas till en man med heder och supersoldat är en underhållande cineastisk resa för oss biobesökare. Specialeffekterna är bombastiska, många och snygga, men reducerar inte skådespeleriet i sig utan bara kompletterar. Det fanns inte ett läge att skruva sig i biofåtöljen då varje sekund tillförde helheten något nytt. Absolut en av Tom Cruises allra bästa roller på senare år  i symbios med Emily Blunt som som den ultimate soldaten Rita. Deras relation blir aldrig pinsam eller överdriven utan bara naturlig. En synnerligen intelligent och underhållande film.

Continue Reading »
No Comments

Kvalitetsmärkt hårdrock

Det pratas vilt och brett om det svenska musikundret, och har så gjorts i snart 25 år. De som pratar mest och högst om detta är onekligen vi svenskar som allt som oftast tror att vi är mer kända än vi egentligen är. De flesta är väl ense om att Robyn är en världskändis eller?

I Sverige har en ovana att överskatta personer eller platser det vill säga Zlatanifiera saker. Ska man ändå vara konkret så ligger det dock en ansenlig av sanning bakom just detta epitetet, då vi faktiskt är världens största musikexportland, utifrån ett BNP perspektiv, vilket inte är illa pinkat för en nation med 10 miljoner invånare. Där är Sverige dubbelt så bra som Storbritannien, som i sin tur är dubbelt så bra som USA.

En undersökning från ett amerikanskt universitet visar också att Sverige är världsledande när det gäller antalet topplisteplaceringar världen över. Vi har helt enkelt väldigt många som är riktigt duktiga på att producera och framföra musik i Sverige, och svenska låtskrivare har melodihantverket i blodet.

Förutom att vara blyga, arbetsvilliga och dricka mycket har vi också en benägenhet att importera en vedertagen musikgenre för att sedan exportera den svenska hybriden, det är vi verkligen duktiga på, och det gäller bara inte musik. Den senaste genren där vi tagit oss till toppen är ”houseundret” med DJ:s som Swedish house mafia, Avicii, Eric Prydz, Axwell, Sebastian Ingrosso.

ABBA, Secret Service, Europe, Roxette, The Nomads, The Cardigans, Dr Alban, Ace of Base, The Hives är onekligen band som många utomlands vet vilka de är. Nämn exempelvis fem kända band från exempelvis Spanien, Holland, Polen eller Italien.

Vi har som sagt framavlat ett knippe stora artister och grupper precis som Irland, vilket lägger grunden för ett lands musikrykte, något som är enormt viktigt, och som indirekt banar vägen för andra svenska band och artister.

När dessa musiker trappar ner eller sadlar om så är det många som bygger upp egna studios i sin närhet i Sverige där ens familj finns. Dessa är i sig en plantskola där musikundret fortsätter att frodas, där alltifrån låtskrivare, musiker som tekniker kan samlas, synergieffekterna är är tillsynes oändliga.

I Sverige har vi dessutom många låtskrivare av rang där framförallt Cheiron Stuidos med Denniz Pop i spetsen visade vart musik-snickeri-skåpet skulle stå på 90-talet, därefter klonades nya förmågor som spridits likt ringar runt Stockholm, Göteborg, Malmö och sedermera världen, och nu är de många hitmakare som sitter på låtskrivartronen.

Max Martin, RedOne, Alexander Kronlund, Jörgen Elofsson, Andreas Carlsson, Rami, med flera kan tillskansa sig epitetet superproducenter, då de reproducerar hits till globala musikfenomen som Lady Gaga, Britney Spears,  Kate Perry, Kelly Clarkson,  Avril Lavigne, Pink.

Att vi i skolan får lära oss adekvat engelska och musik i symbios med nordiskt genetisk melankoliskt melodisinne samt det mörka kyliga vädret i sig borgar för fortsatt utveckling samtidigt som fritidsgårdar och studieförbund har massor av replokaler och kunniga medarbetare, vilka är några viktiga hörnpusselbitar i det svenska musikundret

På 70-talets lade pionjärerna Neon Rose och Jerusalem hårdrockgrunden i Sverige. Heavy Load byggde vidare på pionjärandan med sin patenterade  form av ”heavy metal”, och inledde en era som än i dag är ytterst vital. I kölvattnet dök det upp en uppsjö av band som exempelvis EF Band, Glory bells band, Torch, Overdrive, Mindless Sinner, 220 Volt, Treat, Six feet under, Biscaya, Axewitch, Crystal Pride,  Madison, Easy action, Bathory och Silver mountain med flera.

De som tog över stafettpinnen och det nyvunna självförtroendet var Europe, Yngwie Malmsteen, Candlemass, dödsmetallen från Göteborg och Scandi rock. Grungen slog dessvärre ner som en bomb i hårdrockslägren, som tur var så drabbades inte Sverige lika hårt av de depressiva odjuren, även om uppmärksamheten mattades markant.

Vi hade ändå Europe, Yngwie Malmsteen och The Gothenburg sound som triumfkort, och det var föga oväntat att det var svenska Hammerfall som återuppväckte hårdrocken ur sin djupa dvala.

I den svenska hårdrocksscenen representeras i stort sett varje subgenre av välrenommerade artister och band. Det riktiga musikundret är i min mening hårdrocken som i dagsläget är större än någonsin. Jag har sedan barnsben prenumererat på hårdrocksblaskor som Kerrang, Fireworks, Metal Hammer, numera är det bara Sweden rock Magazin och utmärkta brittiska hårdrockstidningen Powerplay som dimper ner i brevlådan varje månad.

I den sistnämnda där alla genrer i stort sett representeras går det inte ett nummer utan att 25-50 % av reportagen har med nordiska eller svenska band och då som sagt inte en typisk genre, utan alla. Det är likadant på recensionssidorna där oftast skandinavisk musik får agera kvalitetsriktmärke vare sig det är death metal eller västkustrock.

Recensenterna är allt som oftast helt oförstående: ”hur det är möjligt att ett land kan få fram så mycket bra band med en så relativt liten befolkningsmängd, är det något i vattnet”. De anser allt som oftast att melodisinnet, musikerna, produktionen, låtskriveriet och musikerna själva är av världsklass. Jag som är nationalist tycker självklart om detta; men som sagt helheten utifrån ett hårdrocksperspektiv nämns sällan, vilket är lite synd, när vi annars har en tendens att förstora andra saker.

Det fantastiska är att det tycks finnas en uppsjö av mångsysslare, musikgenier, låtskrivare som dels fungerar som hårdrocksambassadörer, dels som ett kitt för genrens nuvarande och framtida musikliv, som exempelvis Erik Mårtensson, Jack Palace, Daniel Flores, Tommy Dennander, Magnus Karlsson.

Dessa lierar sig med nya som gamla svenska förmågor, och huserar vidare i svenska och utländska studios där uppkomlingar blir indoktrinerade av såväl gamla förebilder som genuin musikkompetens.

De flesta  välrenommerade producenter är oftast musiker som slagit sig till ro och som inte vill lämna musiklivet, men däremot själva turnerandet: Chris Laney, Peter Tägtgren, Dan Swanö, Jens Bogren, Erik Mårtensson, Martin Kronlund, Andy LaRocque.

Kamelot

Många svenska sångare frontar också många utländska kända band eller medverkar i dylika projekt:

Mike Andersson (Cloudscape), Rick Altzi (At vance, Thunderstone, Masterplan), Mats Levén (Yngwie Malmsteen, Therion, At Vance),

Göran Edman (Yngwie Malmsteen) , Johan Falberg (Jaded Heart), Anette Olzon (Nightwish f.d), Tommy  Karevik (Kamelot),

Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Wutering heights, Civil war)

precis som andra musiker exempelvis Mikkey Dee i Motorhead och Jens Johansson Stratovarius.

Ett axplock ur A.O.R/Västkust/Melodiös hårdrock

Treat, Europe, Talisman, Work of art, The Poodles, H.E.A.T, Renegade five, 

Diamond Dawn, Bad Habit, Miss Beavhavior, Radiactive, Mikael Erlandsson, 

Alien, Crossfade, Last autumn dream, Higher ground, T´Bell, Houston, 

W.E.T, Jim Jidhed, The Rockford Heroes, State of Salazar, Dynazty, Shineth

Alyson Avenue, Million, Wigelius, Bai Bang, Chris Antblad, Sonic station, Revertigo, Grand Design,

 Degreed, Xorigin, Osukaro, The Night Flight orchestra,  The murder of my sweet,

Alfonzetti, Spin Gallery, Deacon Street, Elevener, Grand Illusion, Angeline, Blind Alley, Art Nation

House of Shakira, L.A project, Street talk, Peo, Taste, Heartwind, Kryptonite, Korea, Debbie Ray,

Houston, Wildness, Code Red, Kee of heart, Age of reflection, Coastline ride, Eclipse, Night, 

Adrenaline Rush, Martina Edoff, Streamline, Rian, Reach, Groundbreaker 

Axplock Powermetal/Heavy metal/ Neo-classic/Female frontet rock

Lions Share

Yngwie Malmsteen, Bloodbound, Hammerfall, Dream Evil, All Ends, Lions Share, Civil war

Narnia, Evergrey, Sabaton, Lechery, Nocturnal rites, Amaranthe, Morifade, Shiva, Divinefire.

Full force, Neonfly, Crucified Barbara, Fatal smile, Mustasch, Steel Wing, Persuader, Ammotrack, 

Hellfueled, Enforcer,  Astral Doors, Wolf, Spiritual Beggars, Lake of tears, Grand Magus, 

Machinea supremacy, Raubtier, Sparzanza, Falconer, Reinxeed, Stormwind, Ram, Bullet,  

Outshine, Thundermother,  Saint Deamon (swe/norw), Jaded Heart (Swe/Germ), Cyhra

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox,   

Hypnos, Senior management, Morgana Lefay, Aerodyne, Hazemaze, Sister Sin.

Stoneface, Snowy Shaw, Saffire,  Spiral skies, Secret society, Black rose,  Free from sin, 

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, 

Soul Excahange, Hexed,  Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, 

Meanstreak, Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera, Mother misery, 

Ryan Roxie, The sea within, Von Baltzer, Instant Clarity, Beyond the katakomb, Tad Morose, Coldspell.

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch,   

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind, Universe infinity, Greybeards, Ghost

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, 

Avatar, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse,  Onroxx, Märvel, Korea,

Transport League, Poison pill, Wonderland,  Eastern High, Violent divine, Follow the Cipher,

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,   

Kardinal Sin,  Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,   CCD, Engel.Painful pride,

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, 

Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell,  Snake charmer, Midway, Screamer, 

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, 

The Ferryman, Shape of the new sun, The Parity Complex, Phase II Phase, Jack. L. Strom,

Corroded, Fallen mankind, Lykantropi, Wonderland, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, 

Ett axplock ur Proggmetal

A.C.T, Silent Call, Wolverine, Shadrane, Minds Eye, Plattitude, Darkwater, Seventh Wonder, Cloudscape

The Flower Kings, Andromeda, Vindictiv, Jono, 

Ett axplock ur Stooner, 70 tal, Doom, Retro


Ghost, Candemass, Graveyard, Electric boys, Bonafide, Kaipa, Mama kin,

Skånska mord, Catatonia, Krux,  Casablanca, Chronus, 

Ett axplock ur Glam/sleaze

Hardcore Superstars

Gemini five, Babylon Bombs, Hardcore Superstars, Backyard babies, Crazy Lixx, Crashdiet

Chris Laney, Vains of Jenna, Nasty IdolsThe cruel intentions,

Ett axplock ut Death metal, Black metal, Trash

Meshuggah, Marduk, Amon Amarth, At the Gates, Bloodbath, Edge of sanity, Crown, Grave, Hypocrisy, The Foresaken, Unleashed, Solitude, In Flames, Syron Vanes.

Tiamat, Haunted, Dismember, Carcass, Watain, Dark Tranquillity, Entombed, Soilwork, Sonic Syndicate, Arch Enemy, Scar Symmentry, Engel, Darkane, Womitory.

Goth & Övrigt


Pain, Clawfinger, Deathstars, Refused, Dead by April, Takida, Therion, Freak Kitchen,

Draconian, Opeth, Pain of salvation, Khoma, Diablo swing orchestra,

Janne Stark

En kille som är guru på detta område och skapat hårdrockbiblar av typ alla svenska band som funnits är Janne Stark. Den 1 november 2013 släpptes Jannes tredje encyklopedi om svensk hårdrock, The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever.

Denna bok innefattar de 1600 grupper som förekom i de tidigare verken, samt ytterligare 2000, totalt 3600 svenska hårdrockband, omskrivna på 912 sidor . Denna betongklump borde finnas vid varje sann hårdrockares sängbord.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

1 maj, 2011 by

Pixel – Eskapism

The American är en film som tar sin början i Dalarna (Östersund) för att avslutas i en italiensk bergsby nära Verona. George Clooney är inte bara kvinnornas favorit, utan han är faktiskt såväl karismatisk som en utmärkt skådespelare. I The American gestaltar han en lönnmördare som förutom att döda är en skicklig vapenhantverkare.  Han proklamerar subtilt till sin uppdragsgivare att han lägger av som lönnmördare, men godtar ett sista uppdrag. Det består av att tillverka ett specialvapen till en kvinna från Belgien. Han blir tvungen att hålla en låg profil eftersom några personer vill se honom död. I den italienska landsbygden hinner han oväntat bli vän med en präst och förälska sig i en prostituerad.  Det här är ett djupt drama där Jacks resa i filmen är en mans kamp mot sig själv, och mot sitt kaotiska inre. Jack skulle kunna kallas den stillsamme amerikanen, mannen som inte gör några hastiga rörelser, men som har ett brinnande inferno inuti kropp och själ. George Clooney (1961, Lexington, Kentucky, USA: City Akuten tv-serie, From Dusk To Dawn, Batman & Robin, Out of sight, O brother, where art thou, Up in the air, The perfect storm) gör en fantastisk rollprestation, och han ler för övrigt inte en enda gång under filmen. The American är en stillsamt berättad historia som ackompanjeras av ett oerhört vackert och melankoliskt bildspråk. Den som dyrkar Tarantino blir troligtvis besviken, men jag uppskattade den stegrande lågmälda intrigen som hypnotiskt omfamnar tittaren.

Leaves of grass är en svart komedi om ett tvillingpar som efter ett långt uppehåll återigen möts; den ene brodern är en framstående filosofiprofessor, den andre en lokal marijuanaodlare. I syfte att skapa den ultimata drogupplevelsen blir broder Brady tvungen att låna en stor summa pengar för att bygga upp ”verksamheten”. Den personen vill ha tillbaka pengarna – nu; om inte så upphör Brady´s liv abrupt. Brady ser som  sin sista utväg att lura dit sin tvillingbror  Bill som lovat att han aldrig skulle sätta sin fot i Oklahama något mera.  Nu lyckas Brady ändå locka till sig brodern som lite försenat inser att han ska agera alibi för sin tvillingbror. Leaves of grass tillhör den kategori av filmer där en och samma person spelar en dubbelroll, i detta fall är det Edward Norton (1969, Baltimore, Maryland, USA: Primal fear, Ronders, Fight club, American history x, Keepingthe faith, The Italian job, The Illusionist,  Pride & Glory). Vanligtvis brukar ett sådant filmkoncept med en skådis som ska dubblera sig själv bli fånigt eller orealistiskt.  Edward Norton är för mig en kvalitetsskådis som medverkat i några av mina absoluta favoritfilmer som Primal fear och American history x; han skapar oftast biomagi, och gör aldrig några dåliga roller. Därför känns han som rätt man på rätt plats att gestalta Bill/Brady. Jag gillar Leaves of grass eftersom den är  full av oväntade vändningar och utmärkt skådespeleri. I filmen ser vi också  två riktiga Hollywoodveteraner: Susan Sarandon och Rickard Dreyfuss.

Det var ett tag sedan jag äntrade en biosalong, men nu var det återigen dags. Marvelhjälten Thor stod för action underhållningen i 3D dessutom. Min dator hade precis innan lagt av så jag var både irriterad och uppgiven; var egentligen inte alls i fas för någon biofilm. Det var väl tur att det inte var en komedi, även om filmen i sig var lite smårolig på ett bra sätt. Den brtiske skådespelaren och regissören Kenneth  Branagh är för mig mer synonym med seriösa Shakespearetolkningar än underhållningsvåld. I vilket fall som helst så kan allt köpas för pengar samtidigt är det intressant att se hur en filmakademiker skapar ett djup i denna genre. Den relativt okände Australiensiska skådisen Chris Hemsworth (1983, Melbourne , Victoria: Star Trek,  A perfect gataway) gestaltar The allmighty Thor. Oden spelas av Anthony Hopkins och som forskare finner vi ett svenskt inslag nämligen Stellan Skarsgård. Natalie Portman spelar tjejen som Thor blir förälskad i. Att jag är en hängiven superhjälte-fan som dyrkar Spiderman, Batman, Hulken, Fantastiska fyran och X är ingen hemlighet, men jag har i mitt tycke fortfarande en kritisk ådra i mig som inte sväljer allt som Hollywood producerar. Daredevil, Jonah Hex, Catwoman med flera var horribla plumpar i protokollet. Jag tyckte filmen var mycket bättre än vad jag förväntat mig. Datoranimeringarna över Asgard var helt fantastiska; effekterna serverades precis sådär som jag vill ha dem. Humorn hade den där lagom-glimten-i ögat-humorn. En underhållande berg-och-dalbana-action med såväl värme och passion inbakad.

Perrier´s Bounty är en irländsk film i samma anda som Long stock and and two smoking barrels,  men inte så intensiv och så osannolik överdriven som densamme. Cillian Murpy (1976, Douglas, Cork, Irland: 28 days later, Batman begins, Sunshine, Inception, Peacock)spelar Michael McCrea som  är en helt vanlig kille med ovanligt dåligt sinne för pengar. Ett ogenomtänkt smålån från Perrier, en lokal gangsterboss, sätter honom i en situation där han snabbt måste fixa pengar för att slippa misshandlas av Perriers hejdukar. I panik går han med på att utföra en stöt åt en annan kriminell småhandlare – när allt går snett på riktigt och han plötsligt är jagad med betydligt mer än några brutna ben på spel. Jag gillar smarta brittiska actiongangsterfilmer och denna är en av de bättre. Svart torr humor, mycket action och våld samt cool dialog, utan för den delen drabbas av actionhybris. Det är en skör balansgång, men Perriers Bounty klarar detta  med bravur. De brittiska skådespelarna är för övrigt väldigt duktiga, något som förstärker en redan utmärkt film.

Den alltid lika coola Clint Eastwood har regisserat denna Robert Altman influerade Hereafter. Det var länge sedan jag såg en sådan utmärkt, trovärdig och obehaglig inledning av en film som i denna. ”Clintan” väver samman 3 levnadsöden som har den gemensamma nämnaren att de  nyligen drabbats av sorg eller trauma. Matt Damon (1970, Boston Massachusetts, USA: Will Hunting, Eurotrip, The Departed, Stuck on you, The Bourne identity, True grit) gestaltar George Lonegan som ser sin mediumförmåga mer som en förbannelse snarare än en gåva. Han blir subliminalt kittet som hoppet för en tsunamiöverlevare och ett barn vars bror nyligen blivit överkörd. ”Tiden läker alla sår”, ”livet går vidare”, ”Det händer aldrig mig” är fraser som genomsyrar denna lågmälda film. Hopp, smärta, förlust och avsaknaden att inte hunnit försonas med den som dött är ledord i Hereafter. Detta är en film om människor som inte accepterar att döden är sista anhalten i livsprocessen. ”Clintans” dramaturgiska berättarform passar mig som handsken och denna film är inget undantag. Den är vacker, tänkvärd och oförutsägbar, och den hittar fram till tittaren med mycket subtila berättarmedel.

Ett ungt par flyr storstadens stress till ett ett hus mitt uti obygden. Kvinnan är författare och har en deadline inför sin nästkommande bestseller. Mannen är mitt i karriären det vill säga mycket övertidsarbete med sena kvällar. När han jobbar så ska hon inspireras av den lantliga atmosfären i syfta att skriva klart boken. Hon börjar höra och se saker som inte hennes man ser tillstymmelse till. Är detta hennes psyke som spelar henne ett spratt, är det mannen som vill åt hennes pengar eller är det helt enkelt något i och utanför huset…..något övernaturlig? Denna brittiska psykologiska skräckfilm är en karbonkopia av 1000 andra filmer i denna genre. Psychosis genomsyras istället av att det är dels sämre gjort, dels att de lyckats få med alla klyschor ifrån denna genres vedertagna bruksanvisning. Jag glömde nämna att huvudpersonen hade med sig ett allvarligt sammanbrott i livsbagaget, allt enligt bruksanvisningen. Strategin att förtäta och successivt trappa upp spänningen är att använda sig av dag 1 till dag 10 strategin det vill säga visa kronologiska  fragmentpusselbitar ur varje dag. Näe, enda anledningen att jag inte stängde av berodde på att jag översteg gränsen måste-ändå- se-hur- det- slutar- syndromet med futtiga 5 minuter.

Nicolas Cage har i mina ögon varit på dekis under en lång tid, från att förut varit en behållning. Denna gång lär han inte heller bli utsedd till en Oscarsnomineringskandidat, men klarar sig ändå med hedern i behåll. Season of the Witch utspelar sig under 1300-talets pestdrabbade Europa och korstågens omnipotenta härjningar – en mörk period för att uttrycka mig milt. Nicolas Cage (1964, Long Beach, California, USA: The Rock, Con air, Face off , The city of angels, Super 8, National treasure) gestaltar riddaren Behmen som har fått i uppdrag att transportera en flickan som anklagats för att ha startat pestepidemin till en rättegång. Tillsammans med sin bäste korstågspolare och en försiktig grupp med anhängare slår de sig fram genom mystiska och förrädiska landskap för att komma till en helig plats där hennes oskuld kan bevisas och Europas förbannelse hävas. Med väldigt låga förväntningar på en film kan denna medeltidsthriller med övernaturliga inslag fungera, i annat fall är det en film som hopar sig i klyschor och halvtaskiga tv-filmseffekter i symbios med pinsam dialog – tyvärr.

Jan Fares spelar Farsan som jobbar i en cykelbutik. Hans son ska få barn med sin fru, men vågar inte berätta att de ska adoptera, så istället har han lyckats övertala henne att ta på sig en fejkmage varje gång farsan kommer på besök i syfte att lura honom att hon är gravid. Sonens mamma dog för tio år sedan, och nu vill han gärna att farsan ska träffa en ny kvinna, så att de slipper bekymra sig så mycket över varandra. Farsan gör sig bra som en komisk bikaraktär, men man blir snabbt mätt på honom. Han är precis likadan i den här filmen som han var i “Jalla Jalla” – han spelar helt enkelt sig själv, och det räcker i högst 10 minuter. Här har farsan troligtvis utövat  någon form påtryckning på sin Josef med intentionen att få oändligt med speltid i en halvt medioker svensk standardkomedi. Det innebär att Jan Fares drabbats av hybris (övermod) medan sonen Josef (regissören till Kopps & Jalla Jalla) får inkassera sin första riktigt halvkalkon. Utanför Jörgens Cykelaffär sitter tre vänner, Jörgen är rädd för att bli lämnad, Juan oroar sig över hur labradoren mår, farsan är farsan och jag är förbannad för att jag inte hade kurage att  stänga av filmen.

The Way back baseras på en bok som det tvistas om verkligen kan vara sanning. Sju krigsfångar flyr från ett arbetsläger i ett helvetiskt Gulag 1941. Deras väg mot frihet sträcker sig från Sibirien, över den glödheta Gobiöknen och vidare över Himalayas berg till Indien. Under 600 mil av svåra umbäranden får de kämpa mot både moder natur, illvilliga främlingar och inte minst varandra. Australiensiske regissören Peter Weir har tidigare regisserat kassasuccéer som Döda poeters sällskap, The Truman Show, Master and Commander, Witness, The Mosquto coast. Inte mindre än fem av hans filmer har blivit Oscarnominerade, detta är hans första film på 7 år. Den alltid lika duktiga skådisen och sevärda Ed Harris (1950, Tenafly, New Jersey, USA: Apollo 13, Gone baby gone, The Abyss, The Rock, A beautiful mind) spelar amerikanen Zora. Bland rymmarna hittar vi också Gustav Skarsgård och Colin Farrell. The Way back är underbart filmad, den är episk,  bra skådespelarinsatser, den är trovärdig, men i mitt tycke aningen seg. Jag blev aldrig riktigt känslomässigt berörd av filmen (dvs började halvgråta), vilket man borde ha blivit av denna 2 timmar och 15 minuter långa film. Det är någon ingrediens som fattas, något jag inte kan sätta fingret på. Historien i sig är definitivt osannolikt fantastisk – om den nu är sann.

Gillar man humor a`la Dum & Dummare kan Talladega Nights-The ballad of Ricky Bobby från 2006 vara något. Will Ferrell (1967, Irvine, California, USA: Old school, Blades of glopry, Anchorman, Stepbrothers) spelar Ricky Bobby som är hetast bakom ratten och den störste NASCAR-föraren genom tiderna. Den något naive amerikanska vinnarskallen och har allt som en galen våghals kan önska sig: en lyxig herrgård, en sexig fru, två arroganta ungar,  och mer snabbmat än han hinner sätta i sig. Men Rickys enkelspåriga livsstil kraschar totalt när han utmanas av den bombastiske europén Jean Girard (Sacha Baron Cohen = Ali G och Borat) och han förvandlas till ett fegt nervvrak. Efter att ha förlorat både sin fru och sitt jobb till bästa polaren Cal Naughton Jr. (John C. Reilly) måste Ricky lägga i en extra växel för att komma tillbaka på banan, slå Girard och vinna tillbaka sin ära och sin rikedom. Will Ferrell och John C. Riley bildar i mitt tycke ett sjukt bra samarbete, något de fick reproducera i den helt underbara: Stepbrothers.  Infantilt låg humor när den är som bäst i symbios med konstant rolig dialog gör denna film osedvanligt sevärd. Filmen är en 1 timme och 45 minuters orgie i fördomar mot bland annat homosexuella, handikappade, snygga tjejer men framförallt  mot den amerikanska kulturen – härligt. Som sagt en exceptionell låg humor på en osannolikt hög nivå. Ett extra plus för god musikval med bland annat Pat Benetar och AC/DC. Vill man ha en djup film som dessutom är oförutsägbar – se inte denna film.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu