Deltävling 3 – Leksand

Programledarna fortsatte med sin aningen ytliga lättsamma gayhumor. Jag tycker verkligen inte det gör bort sig, men som sagt det är så snuskigt slätstruket och tillrättalagt. Det finns inget provocerande eller roligt med detta. Deras mellanaktsnummer var däremot under all kritik. Det kändes mer som ett studentspex eller taskigt lokalrevynummer. Jag är däremot väldigt nöjd att årets deltävlingar reducerat det annars vedertagna humorinslagen. Allt som oftast är det enerverande mediokert, och då är det bra mycket smartare att fokusera på själva musiken. Ett av de hedervärda musikambitioner är när andra artister tolkar andra melodifestivallåtar. Denna gång var det dags för Sirqus Alfon att tolka Roger Pontare något bortglömda Silverland, och på vilket sätt de gjorde det. Detta var 1 miljard gånger bättre än föregående anti-kreativa halvfabrikat. Nytänkande, humor, skönt sväng och humoristiskt underhållande scenshow stod dessa grabbar för; så genomtänkt borde varje mellanakt med självaktning framföras.

1. Youngblood – Youngblood

Medioker sång och accent-dysfunktionalitet är i mina ögon helt bannlyst. Spelar ingen roll om låten är en superhit i sig, om de nämnda faktorerna medverkar i bidraget. I detta fall var Fredrik Kempes låt långtifrån någon ny Manboy/Popular, men dessvärre märktes det tydligt att han ville infoga de framgångsrika tonerna i detta bidrag. Slutresultaten blev bara en andefattig karbonkopia, med taskig sång och myriader av accentluckor.

2. Mina BenHajji – I mina drömmar

Själlös traditionell sömnig svensk ballad. För att en sådan här låt ska få ett riktigt lyft måste en sångerska/sångare med riktigt hög klass implementeras typ Sarah  Dawn Finer. Mina Ben Hajji tillhörde inte den kategorin, även om jag tror att hennes nerver spökade, något som påverkade såväl det stelbenta framförandet som den osäkra tonprocessen.

3. Mattias Andréasson – Förlåt mig

Det här gillade jag instinktivt. Killen gick igenom kameralinsen och låten var en varierad R´n B med bra tryck i. Mattias har också varit med och skrivit låt och text, något visar på att han inte bara är ett ”prettyface”.

4. Love Generation – Just a little bit

Trots att de tappat en medlem framför de ett bättre  bidrag än förra året ”Dance alone”.  Numret är snyggt, energiskt, genomtänkt och låten växer sig starkare för varje avverkad genomlyssning – en stark poplåt.

5. Carolina Wallin Pérez – Sanningen

Det är något med låten som jag inte kan sätta fingret på, något som jag gillar. Det är en skön låt  med en annorlunda text som jag tror har stor potential att bli en riktig radiohit. Jag saknar däremot ett riktigt killer chorus; hade ett sådant infogat så borde bidraget varit en finalkandidat.

6. Andreas Johnson – Lovelight

Trägen vinner är väl något som passar in på Andras Johnsson. Femte gången gillt måhända; i vilket fall som helst fortsätter han på sin patenterade stil. Låten i sig är väl en av de bättre i mitt tycke, bra tryck och skönt sväng, tyvärr balanserar vissa partier farligt nära Suedes 90-talsklassiker ”Beautiful Ones” samt några andra klassiker, vilket gör att den i mitt tycke inte ska med till vare sig finalen eller andra chansen. Andras Johansson är likt Orup och Per Gessle en riktig meloditjuv. De flesta av hans låtar har en tendens att låta likt någon annans låt i högra grad än många artister. Han har en lång väg att vandra om han ska kunna hantera stölderna lika bra som Orup/Gessle.

7. Molly Sandén – Why am I crying

Jag vet inte varför, men ballader är dels inte min stil, dels vill jag inte att Sverige ska skicka en sådan genre till Azerbajdzjan. Tyvärr måste jag säga att framförandet, rösten, utstrålningen som låten var över förväntan. Hennes tillsynes äkta och nakna inlevelse om hennes före detta kärlek Saade lyser igenom  på ett positivt sätt. Helt klart en låt som vi lär få höra mycket mer av i etern, som då hinnit vuxit sig ännu starkare.  Hade jag inte vetat bättre så kunde denna klassiska powerballad vara något som de största amerikanska artisterna kunde framfört utan att skämmas.

8. Björn Ranelid featuring Sara Li – Mirakel

Vad kan man säga, jag brukar skylla på en form av utvecklingsstördhet hos de som röstar på dylika bidrag. I grund och botten är det bossen Christer Björkmans fel som likt Hitler/Pol Pot eller Stalin utnyttjar sin maktposition att förverkliga sina sjuka musikkonstellationer. Idén en var väl teoretiskt inte så dum, men då skulle det inte vara Björn Ranelid som står på scenen utan någon helt annan, någon som kan sjunga (prata) och någon som inte tar sig själv och sin rösta på allra största allvar. Björn Ranelid pratar och Sara Li står för sången i denna eurodisco pastisch a´la E-Type. Med några lyssningar i bagaget upptäcker jag en subtil humor, spontanitet, äkthet, kärlek och en smittsam refräng. Kommer nog att omvärdera mina första intryck av låten som framförandet, då jag i nuläget inte alls tycker den är så hemsk som jag tyckte från början. I vilket fall som helst är det ett hån mot Mattias Andréasson utmärkta bidrag; vi får som vanligt skylla på idioterna som röstar, det vill säga svenska folket. Jag hoppas vid Gud att denna låt inte går och vinner finalen, då de andra länderna ställer sig lika frågande till spektaklet som vi gör när de kommer upp med något humorbidrag.

Summering

I mina ögon att se det hela var detta den sämsta deltävlingen hitintills dessutom bjöds det på oanat mycket falsksång (nerver måhända). Jag tänker främst på pojkbandet Youngblood och webbkokern Mina Ben Hajji. När musikprogrammen ratar de som inte kan sjunga på ett tidigt stadium, får artister immunitet att deltaga i Sveriges största musikprogram. Det borde onekligen vara bannlyst att ta med en artist som inte kan uppfylla adekvata sångnormer eller inte behärskar det engelska språket så att accenten i sig blir en bitter fiende.

Att Youngblood gick vidare är brist på småbrudarnas tondövhet, när de bara går på coola moves och utseendet. Ranelid rörde om i grytan som aldrig förr, vilket i sig är väldigt positivt och välbehövligt. Nackdelen var att bidraget  i symbios med Youngblood gick vidare på bekostnad av bra låtar som Love Generation, Mattias Andrásson och Carolina Wallin Pérez, vilket är aningen tragiskt för tävlingen som för Sveriges låtskrivare.

Om man ska skönja någon form av subliminalt mönster så är det just att de bästa låtarna helt enkelt inte går vidare i tävlingen. Först deltävlingen bästa med låt och enda hit med Marie Sernholt ignorerades av svenska folket, i deltävling 2 föll Andreas Lundstedt bort med utmärkta ”aldrig, aldrig” och deltävling 3 var det Mattias Andreássons tur med  topplåten ”Förlåt mig” att lämna tävlingen på tok för tidigt

Mina två finalval: Mattias Andreásson & Love generation

Mina två andra-chansen-val: Carolina Wallin Pérez & Molly Sandén

De två som gick till final: Björn Ranelid featuring Sara Li & Molly Sandén

De två som gick till andra chansen: Youngblood & Andras Johnson

Deltävling 4 – Malmö

Programledarna malde och pumpade ut sina klämkäcka presentationer och kommentarer. Vid det här laget upplever jag dem som aningen påfrestande. Hade det funnits snabbspolning så hade jag använt mig av det. Sarah Dawn Finer var den som i mellanakten tolkade Melody Clubs ”The Hunter”, något som blev bättre i praktiken än på pappret.

1. Charlotte Perrelli – The girl

Charlotte Perrelli är en artist uti fingerspetsarna med en väldigt bra röst och utstrålning. Låten The girl känns dessvärre för utstuderat, för klyschigt och för euforiskt för sitt eget bästa.

2. Opa – Allting blir bra igen

Mångfald är något mycket positivt, och det ligger väl i SVT natur att ha med sig allehanda etniska bidrag likt detta. Tyvärr osar detta alltför mycket amatörism och borde ha kunnat slagit om platsen som webbjoker – inget annat. Det kändes som låten, texten och framträdandet var präglat av den ekonomiska situationen i Grekland.

3. Dynazty – Land of broken dream

Hårdrock på agendan igen. Då jag själv innehar deras plattor så ska jag försöka vara så opartisk som möjligt. Till min förtjusning visar sig låten som framträdandet vara tillräckligt bra för att knipa en finalplats. De går genom rutan till skillnad från många andra bidrag dessutom sjunger sångaren tillräckligt rent.

4. Lotta Engberg & Christer Sjögren – Don´t let me down

Att de lyckas sammanfoga två av mina anti-artiser till ett bidrag bådar inte bra. Att låten i sig påminner om något annat, går inte heller att ta bort. Don´t let me down är en klassisk  svensk modern schlager som var lika själlös som deras intetsägande framträdande. Det här var ett bidrag som gav klämkäckheten ett ansikte – ett sötsliskigt äckligt sådant. Tantigt och gubbigt – usch.

5. Hanna Lindblad – Goosebumps

I årets svagaste startfält så borde låten Gossebump tagit sig till andra chansen. Den är energisk, trallvänlig och ytterst medryckande. Jag blev glad av låten, vilket man inte kan säga om typ halva det här startfältet.

6. Axel Algmark – Kyss mig

I samma hatanda som Christer Sjögräs/Lotta Engberg/ Kicki Danielsson sällar sig Håkan Hellströms musik. Denna Hellströmsklon gjorde inte bort sig, men tilltalade mig inte det allra minsta. Den här är verkligen inte min typ av musik.

7. Lisa Miskovsky – Why start a fire

Vackert och lågmäld midtempopop, som jag inte trodde skulle gå vidare i tävlingen. Då hon är en erkänd duktig låtskrivare, lite egensinnig, vacker, cool med en bra sångröst så känns det bra att hon gick vidare. Hon känns som en välbehövlig motvikt till allt glitter, tillrättalagt och oftast meningslösa texter med taskig sång.

8. Danny Sacuedo – Amazing

Jag upplevde förra årets In the club som alltför tjatig. Denna gång har Danny fixat till ett koreografiskt mästerverk i kombination med en bättre låt än förra årets hit. Tyvärr sjöng han som en kråka, men då jag hört honom sjunga rent ett antal gånger förut så kan kan det bara bero på nervositet i kombination med förkylning och dylikt. Amazing hade definitivt hittat sin inspirationskälla från Swedish house mafia – Save the world.  Men jag tyckte ändå den var värd att gå direkt till final.

Summering

Med facit i hand blev denna fjärde deltävling också den klart sämsta, ännu värre än den tredje deltävlingen.

Mina två finalval: Dynazty & Danny Sacuedo

Mina två andra-chansen-val: Lisa Miskowsky & Hanna Lindblad

De två som gick till final: Lisa Miskovsky & Danny Sacuedo

De två som gick till andra chansen: Lotta Engberg/Christer Sjögren & Dynazty

Continue Reading »

Eurovision song contest

Jag har följt hela musikprocessen ifrån den svenska uttagningen till ”Inför eurovision contest” samt de båda semifinalerna och den avslutande finalen.  Sveriges bidrag Popular med Eric Saade var den klara vinnaren detta år (med Swingfly tätt bakom sig). I mitt tycke var hans förra bidrag Manboy en betydligt bättre låt. Den låten eller Salem Al Fakirs jättehit Keep on walking borde ha vunnit före halvtrista Anna Bergendahl, då hade en den ibland (svenska) hätska domedagsstämningen att Sverige tappat greppet inte uppstått. Samma sak gällde 2009 då E.M.D inte vann med Baby goodbye, utan Malene Ernmans operapop. Det hade blivit idel topplaceringar i finalen där båda utan tvekan hade tagit sig till.

Nåväl nu är Eric Saade med igen, med en riktigt bra låt och ett koreografiskt smörgåsbord; ett finalbidrag och topp 3. Sveriges största problem är paradoxalt att vi håller en för hög klass på de flesta av våra deltävlingsbidrag på alla nivåer. Det går varken att sjunga taskigt, på dålig engelska eller komma med en crapkoregrafi; vi har lagt ribban alldeles för högt för det.  Utifrån vårt genresmörgåsbord är det betydligt svårare att sänka sig till en lägre europeisk standard. Jag tror att Swingfly, Loreen, Love generation, The Moniker, The Playtones, Jenny Silver, Dilba, Sanne Nielsen, Danny Melody club hade hävdat sig jättebra i finalen däremot hade det varit lika förödande utifrån ett placeringsperspektiv att skicka Sara Varga som det var att skicka Anna Bergendahl.

Christer Björkman med panelmedlemmarna Lotta Engberg, Sarah Dawn Finer, Andreas Johnson, Thomas Lundin och Christine Meltzer tog sig an att göra personliga bedömningar i fyra entimmesprogram som gick av stapeln på tisdagar. Många upplever dessa som helt menlösa, men jag har alltid gillat dessa ”inför Eurovision program”. Dessa panelmedlemmar har successivt bytts ut, men kunnige och fyndige finlandsvensken Thomas Lundin består från år till år. Lena Philipson är i mina ögon den som varit coolast av dem alla medan Shirley Clamp varit den allra mest påfrestande låttyckaren.

Efter att ha sett alla andra upplagor så tycker jag att många av årets 43 bidrag håller en besvärande dålig klass. Jag kommer aldrig att kunna förstå att länder skickar artister som antingen inte kan sjunga rent eller inte sjunga på engelska. Det vore i så fall bättre om de sjöng på sitt modersmål, istället för halv- eller heltaskig engelska, vilket minst sagt förstör låtens helhetsintryck. Vissa låtar är så osannolikt dåliga så man inte tror sina öron. Hur är det möjligt att man kan skicka så sjukligt oförklarligt dåligt bidrag som till exempelvis Portugal, inte undra på att landet är konkursfärdigt .

The Big Four: England, Spanien, Tyskland och Frankrike har fått sällskap av melodisnickrarna ifrån Italien, vilket jag tycker är toppen – de ska helt enkelt vara med. Eftersom dessa länder håller igång tävlingen ekonomiskt så får de friplatser till finalen, utan att behöva kvalificera sig via oförutsägbara semifinaler. Överlag har dessa bidrag varit genant dåliga, något som verkar ytterst märkligt, då de betalar kalaset. England detta popens urmoder som vanligtvis är synonymt med melodikvalitet har skickat bidrag som är beyond pinsamma. Detta år har de skickat återförenade pojkgruppen Blue som hade en riktig hit med All rise på det glada 90-talet.  Alla bidragen från dessa länder var i för ovanlighetens skull medelgoda.

De båda semifinalerna presenterades av den sedvanliga man och kvinna dialogen. Förutom ur ett genusperspektiv ser jag inget positivt med detta horribla, klämkäcka och helt meningslösa dravel. Det spelar ingen roll vilket land som har hand om evenemanget, presentationsprocessen förefaller vara ristad i sten; ju pinsammare desto bättre. Mest överraskande  i semifinal 1 var att  Norge inte gick vidare. Semifinal 1 var en orgie av taskig engelska och horribla sångprestationer. Mina 5-i-topp var: 1. Ungern. 2. Georgien.  3. Azerbaijan. 4. Serbien. 5. Island Semifinal 2 var en klar uppryckning, vilket i och för sig inte säger så mycket. Mest anmärkningsvärt var att inte förhandstippade Israel gick vidare 1. Sverige. 2.Irland. 3. Slovakien. 4. Cypern. 5. Slovenien.

Finalen blev oväntat nog en riktigt trevlig lördagsunderhållning där tyskarna gjort ett riktigt smakfull jobb. Programledarna höll sig för omväxlings skull i bakgrunden, och tog inte överhanden med avlagd och sedvanlig 30-tals humor. Jag kan till och med sträcka mig till att säga att de skötte sitt åtagande på ett helt klanderfritt sätt.  Pausunderhållningen bestod av en inhemsk popstjärna som inte alls lät så illa, men var det nödvändigt att sjunga två hela låtar?  Scenografin var exceptionellt snyggt gjord, och harmoniserade med varje bidrag på ett brutalt effektivt sätt. Röstningsförfarandet var förut en svårsmält process som kontraproduktivt fick fler tittare att räkna får istället för röster. Numera  är det snarare ett förfarande som man ser fram emot. Tyskarna synliggjorde poängfördelningen på ett överskådligt vis; exempelvis såg tittarna hur många röstande länder som var kvar.

Nepotism = Svågerpolitik eller ”Rösta på grannlandet syndromet” har arrangörerna försökt reducera genom att tidigt särskilja grannländerna ifrån varandra i semifinalerna. De har också delat upp så att tittarna får makten av 50 % och jury resterande 50; en riktigt bra strategi. Tyvärr är det påfallande många länder som irrationellt  hellre röstar fram sina grannar, än röstar fram de bästa låtarna: Cypern → Grekland, Ukraina ↔ Georgien, Portugal → Spanien. Vi behöver inte ens gå in på vänskapskorruptionens epiccenter: Balkanländerna: Bosnien, Slovenien, Serbien, Makedonien och Kroatien. Jag tycker att det är schizofrent tråkigt att det ska vara på det sättet. I vilket fall som helst är det svårt att hitta  konspirationsteorier mot Azerbaijan, då de gränsar till: Iran, Ryssland, Georgien och Armenien, så kanske rätt låt vann?

Detta var enligt mig de bästa låtarna

1. Sverige. 2. Irland. 3. Georgien. 4. Slovenien. 5. Azerbaijan. 6. Ukraina.

7. Serbien. 8.Ungern. 9. Danmark. 10. Island. 11. Moldavien. 12. Estland

Resultatet blev på följande vis:

1.	Azerbajdzjan	221	“Running scared“, Ell & Nikki
2.	Italien	189	“Madness of love”, Raphael Gualazzi
3.	Sverige	185	“Popular”, Eric Saade
4.	Ukraina	159	“Angel”, Mika Newton
5.	Danmark	134	“New Tomorrow”, A Friend In London
6.	Bosnien och Hercegovina	125	“Love In Rewind”, Dino Merlin
7.	Grekland	120	“Watch my dance“, Loukas Yorkas Feat. Stereo Mike
8.	Irland	119	“Lipstick”, Jedward
9.	Georgien	110	“One more day”, Eldrine
10.	Tyskland	107	“Taken by a stranger“, Lena Meyer-Landrut
11.	Storbritannien	100	“I can“, Blue
12.	Moldavien	97	“So Lucky”, Zdob și Zdub
13.	Slovenien	96	“No One”, Maja Keuc
14.	Serbien	85	“Čaroban“, Nina
15.	Frankrike	82	“Sognu“, Amaury Vassili
16.	Ryssland	77	“Get You“, Alexey Vorobyov
17.	Rumänien	77	“Change”, Hotel FM
18.	Österrike	64	“The Secret Is Love”, Nadine Beiler
19.	Litauen	63	“C‘est ma vie“, Evelina Sašenko
20.	Island	61	“Coming home”, Sigurjón’s friends
21.	Finland	57	“Da da dam“, Paradise Oskar
22.	Ungern	53	“What about my dreams”, Kati Wolf
23.	Spanien	50	“Que me quiten lo bailao“, Lucía Pérez
24.	Estland	44	“Rockefeller Street”, Getter Jaani
25.	Schweiz	19	“In love for a while“, Anna Rossinelli

Efter att alla 43 länder röstat slutade Italiens Raphael Gualazzi på andra plats och passerade precis Sverige via Estlands sista röst. Duon Ell & Nikki från Azerbajdzjan vann schlager-EM i Düsseldorff med låten Running Scared. Jag tyckte dessvärre att deras kemi var lika med noll, precis som karisman; låten i sig var aningen slätstruken, och deras engelska lämnade mycket att önska. Såhär med facit i hand var det i mitt tycke många låtar som både hann att mogna och kalibreras. Italien blev bara bättre för varje lyssning, precis som Danmark och Estland. Överlag så höll finalbidragen en riktigt bra klass; genrevariationen är ju som sagt en både en förbannelse som musikgåva. Frankrikes och Finland bidrag var exempelvis starka och finstämnda, men inga vinnarkandidater. Den unge och karismatiske Eric Saade gjorde ett riktigt bra framförande och kunde ståta med kvällens läckraste dansnummer. Även fast han inte knep förstaplatsen blev det ändå något av en svensk seger i Düsseldorf, då Running scared skrivits av de svenska låtskrivarteamet: Sandra Bjurman och Stefan Örn samt haft svensk inblandning i alla dess tänkbara led.

Avslutningsvis är Sveriges outsourcing inget jag i grund och botten gillar. Grundtanken är att bevara och stärka varje lands särart. Vad är egentligen syftet med tävlingen om man likt Azerbaijan, Ryssland med flera kan köpa till sig låtskrivare?  Hur nationgenuint är det; och vad blir då nästa steg? Det borde vara så att text,  musik och artist ska tillhandahållas av varje enskilt land.  Det är däremot valfritt om ett land väljer att framföra sitt bidrag på engelska eller modersmål eller en kombination.

 

 

Continue Reading »