Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ livskvalitet ’

Många hälsoflugor i en smäll

Jobbar man med människor som jag likt många andra i vårat avlånga land, måste man vara medveten om att axlarna generellt sett lätt åker upp, vare sig man vill eller inte. Parallellt har man ett livspussel som ständigt pockar på ens uppmärksamhet, samtidigt som egentid, träning och umgås med kompisar finns  med på ens självskapta kravlista.

Musklerna får då ofta arbeta statiskt under långa arbetsdagar i kombination med vardagspyssel och övriga krav. Musklerna blir överbelastade, till slut slits de ut, vilket kan leda till kroniska smärtor eller periodvis värk.

Träning är bra, men det viktiga är att träna i rätt dos. Att träna 4-5 dagar i veckan i kombination med långa pass är i många fall ett bra verktyg att bita sig själv i ankeln med. Ibland kan verktygen ”less is moore” & ”kvalitet framför kvantitet” vara de mest effektiva strategierna när det kommer till träning.

Många människor tror och upplever att mycket är bäst, när det i själva verket balans mellan träning, återhämtning och vila i kombination med god kosthållning och bra sömn som är ”the holy grail”.

I slutet av förra året tror jag att jag hittade min träningsbalans, utifrån att jag fyllt 52 år, tränat hela mitt liv, och medveten om att det bara går utför med kroppen, om man inte tränar och äter smartare än tidigare.

För mig är det tre gånger per vecka som gäller; squash två gånger, löpning 1 gång. Därutöver har jag lagt in tid för återhämtning vila, dagliga lågintensiva promenader, hyfsad kosthållning, mer sömntimmar och nästan viktigast av allt: en betydligt mer devalverad egen-krav-lista.

Dock går det inte komma ifrån ens förflutna; fotboll från 7 år tills 31 år, parallellt squash från jag var 20 år till nutid och förhoppningsvis framtid. I och med att jag sprungit många hel-och halvmaraton har många långa träningspass passerat revyn.

Frågan är om kroppen förträngt tidigare träning och tävlingshistorik? Eller om stelheten i ländryggen är sena svar på att ens kropp helt enkelt tagit stryk av 45 år med ganska hård träningsdos, där fotboll, squash och långlöpning verkligen sliter på kroppen.

De senaste 5 åren upplever jag att mitt reahabtänk som kostat mig mycket pengar hos naprapater, kiropraktorer, sjukgymnaster och massörer, varit sunt utifrån att försöka klippa och klistra med ens tävlingshälsa. Två gånger om året besöker jag min favorit kiropraktor Rickard Szczepanski med syfte att få träna-rätt-vägledning samt justera och förebygga kroppsliga snedbelastningar.

Därutöver så unnar jag mig 10-12 gånger per år att gå till massörer i syfte att inte köra kroppen i träningsväggen. För mig passar Massageakademin finska djupmassage allra bäst. Där regerar kungen av armbågar i vad-och lårmuskel penetrering: massageterapeut Juhani “Jussi” Koskinen.

Kost, hälsa och träning temat har alltid legat mig om hjärtat. Därför har besök på tidigare spå anläggningar som Tällberg vid Siljan, och Spa besök dagar i Las Vegas, lockat, mer än det skrämt.

Att jag fastnade på för Himmelsby gård från första taget var väl deras förföriska reklam över deras nybyggnation i årsskiftet där de visade bilder på ett Romerskt bad. Det liksom satte sig på hjärnbalken. Till sist kunde inte mitt sinne värja för estetiken i kombination med kost, hälsa och träning, endast 40 minuter från Norrköping.

Nu har vi öppnat vår exklusiva romerska simhall. Här kan ni njuta av en skön simtur i vår stora varma simbassäng och  slappna av i den Romerska varma källan.  Uppleva saltets välgörande inverkan på kroppen i vår unika saltbastu..  Träna i nya gymmet och slumra till i våra sköna vilsängar”.

Att 2 nätter inklusive 2 behandlingar gick på 6400 kronor gick att förtränga genom att anamma: ”det är jag värd”, vilket jag i för sig är, men ändå. Kalaset bokades i mitten av februari.

Mitt 4 veckors schema på NP-center har en vecka vars upplägg ger mig möjligheten att ta ledigt fredagar var fjärde vecka. Det innebär att det frigörs en sammanhängande period på 4½ dagar från onsdag till söndag. Dem klockrena luckan har jag sett till öppna ordentligt. 2018 bokade jag upp halva det året på det viset, i år ansökt semesterdagar i ytterst god tid: februari till maj och september till december. Detta var portalen till detta spa-äventyr.

Hälsodag 1

Superutvilad inledde jag processen med att packa inför Mantorp i symbios med Spotify listan: Top of the class pop. Förutom detta såg att näst senaste avsnittet av Star Trek Discovery och Jägarna.

Prick klockan 14.07 vred jag om  tändningsnyckeln, som sällskap hade jag på världens bästa aor-pomp album: Fortune – Fortune (1985). Anlände till Mantorp och ett av deras ögonstenar: Himmelsby gårdshotell lite innan klockan 14.47 . Det var den tiden som man som gäst kunde komma tidigast.

Incheckningen var en orgie utav pure service. Under det mötet fick jag nyckelkortet till mitt rum. Det minst sagt klaustrofobiska rummet var en enkel match att acklimatisera sig i. Jag bytte om till det jag blivit tilldelad mig: badrock och tofflor. Mitt rum låg illavarslande inte  huvudbyggnaden, utan ironiskt nog, cirka 100 meter därifrån, i Storstugan.

 

Det kändes lite udda att likt någon sektmedlem tassa sig över grovkorniga småstenar för att nå min destination. Personalen sa att på Himmelsby äter man alla måltider i just den munderingen, om man vill.

Dock var det få i restaurangen som hörsammat det idealet. Jag var den enda under gourmé fikat som var klädd så, de andra hade fredags-klätt-upp-sig. Jag intog kvickt första bästa lediga hörn.

Försynt, men inte osynlig, även om jag önskade det, ställe jag mig i fikakön. Borden dignade av hembakade muffins med äppelfrosting, toscatårta, chokladbollar, bärpannacotta, fruktsallad, våfflor, donuts, men även ”nyttigheter” som hawthorns-smoothies och hembakat bröd med ärtsmör.

Hur jag som sockermissbrukare skulle klara mig ur detta var en gåta. En förebyggande strategi var helt sonika att skippa skiten. Den ändrades snar till, ”jag har ju betalt för det, en kopp kaffe kan jag väl ta”.

Det där med kaffet fick jag rätt på, det andra blev för frestande att avstå från helt enkelt. För att slippa gå och stå i kön flera gånger körde jag en LEAN, för att ta det jag skulle ta… på en tallrik. Teoretiskt sett djävulskt bra, praktiskt sett ett praktfiasko.

Pannacottaglaset välte i slowmotien över hawthorns-smoothies, som i sin tur välte dels på golvet så det blev glanshalt, dels på min badrock som mer liknande något ur en ungersk porrfilm. En av personalen tyckte synd om mig, hämtade en ny rock, torkade upp allt på golvet, klockren service.

Ett kilo tyngre gjorde jag en kort husesyn över anläggningen i min vita badrock med matchande kritvita tofflor. Jag inledde vistelsen med 40 minuters infraröd bastu. Den låg i den äldre spabyggnaden, med ett turkiskt bad, en stor bubbelpool och en hälsobar där man kunde dricka juicer, vatten och frukt.

Invid den fanns den genomskinliga IR-bastun. Den var otroligt nog mindre än mitt rum, med plats för högst 3 personer. Då den var tom passade jag på att inta tingesten, Det var mitt första besök i en sådan. Enligt skylten skulle hälsovinsterna vara sanslösa. Gradantalet pendlade mellan 39 – 40 grader, vilket så det skulle vara.

Det som är bra med infraröd bastu och vanlig bastu är att svettningen som utsöndras blir  en naturligt detoxmetod. När vi svettas rensas kroppen från ackumulerade kemikalier  eller gifter ut genom våra porer och ut ur vår kropp. Detta är den i särklass snabbaste sättet att bli av med gifter ur kroppen.

Svettbehandling har länge använts av spakliniker och terapeuter för att hjälpa kroppen från skadliga gifter. En infraröd bastu tar denna utrensning ett steg längre och förbättrar kroppens förmåga att svettas.  Svettning är en av endast fyra möjligheter kroppen har vid eliminering av olika toxiner. De andra tre elimineringskanalerna är via tarmtömning, vår andning och urinering.

Det var en behaglig upplevelse; 40 minuter rekommenderas, ett råd jag följde som förstagångsbesökare. Efter denna kroppsliga detox vandrade jag bort till den stora bubbelpoolen som för tillfället var ledig. Den ena sidan hade en stråle som mer kunde liknas vid en bred vattenkanon. För mig blev det som en kraftig vattenmassage på alla punkter av ryggen; oerhört välgörande, under de cirka 30 minuter jag var i.

Jag förflyttade mig från äldre delen, till den nybyggda delen som stod klar i början av 2019. Jag duschade på herrarnas; här hade det inte sparats på kapital precis. Duscharna och toaletten var väldigt lyxigt utformade. Las Vegas  känslan utvidgades när jag trädde in i the masterroom: den romerska simhallen – wow.

Hallen var inte överfylld av gäster, vilket var befriande, då fanns det gott av platser att kunna välja mellan. Jag slog mig ner på en av deras inbjudande tillika sköna vilsängar. Gjorde mig hemmastadd genom att lägga ut de 5 böckerna jag hade med mig; mobilen la jag ännu längre bort. Tanken var att använda den så litet som möjligt, för att istället läsa böcker som jag inte kommit igång med ännu, samt pitcha idéer till en bok som jag lovat mig själv publicera inom två års tid.

I detta kravlösa och halvt meditativa sinnestillstånd saknades något. Öl ville jag undvika, kaffe fanns inte, men kallt vatten vore lösningen på att ha något att sippa på. Det fanns ett utrymme för just sådana saker, längst bort i rummet. Mitt fokus låg på kallt vatten, men inte maskinen som serverade vattnet. Att jag sträckte fram fingrarna för att känna hur kallt vattnet egentligen var, var en överilad trög tanke. Vattnet var skållhett, trots det tog det några sekunder innan jag kunde greppa att jag blivit brännskadad.

2½ fingrar var röda som kräftstjärtar. Jag hittad till sist kranen för kallt vatten. Tanken slog mig inte att ljummet vatten var att föredra, framför iskallt. Den närmaste timmen fyllde jag på glaset med kallt vatten och höll de drabbade fingrarna i det. De sved en stor del av kvällen, både fysiskt, men även psykiskt, för min dumhet.

Med fingret inborrat längst ner i det genomskinliga glaset i det kalla vattnen stegade jag in i en annan del av det nybyggda romarbadet: saltbastun. Den estetiska utformningen med äkta salttegelstenar var sensationell; för ett tag förträngdes smärtan. Inspirationen kom från sydeuropeiska kurorter som Bagni i Lucca, där saltgrottor/gruvor var en stor del av den ursprungliga spaanläggningar för de välbärgade. De upplevde att aldrig drabbades av virussjukdomar, astma eller andra luftvägsbesvär.

Här är några påstående som salt ska ha på människan. Saltet är ett naturligt ämne som har läkande och hälsosamma effekter.  Saltet dödar bakterier samt svampar och stimulerar immunsystemet. Vid förkylning minskar saltbehandlingen svullnad i slemhinnorna. Snuva och hosta blir bättre eller försvinner helt. Vid besvär av astma har läkarna konstaterat att saltrumsbehandling har lindrande och positiva effekter. Astmatiker får lättare att hosta upp slem och andningsbesvären kan minska.

Saltterapi stimulerar luftvägarnas försvarsmekanismer och har en antiinflammatorisk verkan. Saltbehandling är även bra vid psoriasis samt hudeksem. Dessutom I: är det en fantastisk relaxupplevelse. Dessutom II: vilka vetenskapliga dessa påstående vilar på vet jag inte, eftersom det är Himmelsby information som förmedlat informationen.

Efter jag duschat och bytt om från sektutstyrseln till kläder med attityd stegade jag in till deras fina restaurangdel. Jag blev tilldelad en tvåbordssittplats.  Förrätten bestod av gårdens kronärtskockssoppa, krispiga kronärtskockchips, inlagd jordärtskocka & ostkräm av lagrad hårdost. Kronärtskocka var för mig inget jag till vardags vräker i mig precis. Detta till tros blev helheten en ytterst angenäm överraskning.

Till detta tog jag två 0.4 liters öl. Varmrätten bestod av well done flankstek från svensk gård, potatis-och tryffelpuré, rostad kalv sky, sotad morot, friterad persilja & syrad gul morot. Även detta var en form av smaksensation.

Efterrätten var i paritet med de två övriga recepten: syrlig äppelkompott, knäckig havre med kardemumma, äppelmustgelé, vispad vaniljsmetana & mjuk kanelmaräng.

Under middagstimmen där jag satt i min självvalda ensamhet öppnade sig sinnet för två frågeställningar. Den ena rörde hur mycket man som ensamgäst tittar på typ alla  inredningsdetaljer. Varenda millimeter utav den vackra kristallglaslampan synades utförligt. Egentligen rörde det mig inte nämnvärt att sitta ensam, men visst är det lite speciell att inte ha någon att samspråka och umgås med, när alla andra i lokalen tillhörde olika sällskap.

Den andra reflektionen rörde matvolymerna. Hade jag haft en hamster så hade även den fått anorektiska drag av bristen av normalstora portioner. Det gick upp ett ljus för mig varför generellt sett välbeställda människor är smala…de får i sig för lite mat. Av fysiologiska orsaker dök det periodvis upp hägringar av saftiga kebabrullar, och de dansade retfullt någon form av ringdans runt min tomma tallrik.

Väl medveten om att jag druckit alkohol, och att jag var några mil från närmaste kebabhak, fanns det bara en utväg. Restaureringens fräscha focacciabröd toppades med olika röror. Det blev räddaren i nöden.

Efter kvällsmiddagen traskade jag upp till deras konferenslobby, en plats som var öde, förutom en uppstoppad räv. Jag försökte skjuta upp det oundvikliga, att för tidigt inta mitt klaustrofobiska rum, ironiskt nog döpt till Storstugan. Jag slog ihjäl ytterligare en timme där, innan jag begav mig tillbaka till mitt rum. Sociala medier, avlöstes av tv-tittande och lite Kepler läsning.

Hälsodag 2

Vet inte om det var så att väggarna  i det minimala utrymmet försökte angripa mig, eller om all detox gjort mig nojig, men sov dåligt gjorde jag i vilket fall. Sängen var i och för sig skön, men kuddarna höga som små mini Eiffeltorn, täckena heta, så att en kall Sibiriennatt skulle kunna stillas värmemässigt.

Frukosten bjöd på allt från bacon & äggröra, smoothies & färska frukter till nybakade frallor med diverse pålägg samt flingor & müsli med tillbehör. Jag missade inte tillfället att grädda egna våfflor i kombination av två koppar varmt ekologiskt kaffe. Mätt och belåten traskade jag vidare till mitt första av två behandlingar under helgen.

Från klockan 10.00 och 50 minuter framåt befann jag i ett behagligt meditativt rum. Hot Stone massagen utförs med varm olja och heta lavastenar. Värmen från stenarna förstärker och fördjupar massagens förmåga att lösa upp spänningar och minska stress.

Teoretiskt sett lät detta bra, då det var mitt första möte med varma stenarna. Praktiskt var det inte lika bra. Visst, det var behagligt, stämningen och atmosfären på topp, men alla gånger i veckan skulle jag ta massage där händerna används som redskap.

En massörs värsta fiende är konsekvenserna av sitt yrke.  I en studie från Taiwan av Jang et al framkom det att massörer hade en hög risk att drabbas av arbetsrelaterad besvär från muskler och leder. Cirka 71 % av massörerna i studien hade inom en tolvmånadersperiod minst ett besvär från rörelseapparaten. Över 50 % av massörerna fick besvär med tummar och fingrar, 31,7 % av massörer fick skulder besvär, 28,6 % fick besvär från handleder, 23,6 % fick besvär med armarna medan 25,5% fick nackbesvär. Den lägsta prevalensen hos massörerna var 19,3 % och det gällde ryggbesvär.

Det innebär indirekt att verktyg som laser, heta stenar, diskus, bambusticks, ribbstolar, och dylikt är deras verktyg att förlänga sitt massör-yrkesliv; smart och bra för dem. Utifrån ett kundperspektiv, inte lika upphetsande, när jag lagt 895 kronor för 50 minuters behandling. Nu har jag testat heta stenar, men jag kommer aldrig mer att betala för något liknande.

Nästa anhalt blev att testa deras svar på turkiskt bad. Denna variant var inte av det ångiga slaget, utan värmen strömmade istället ur från deras två bastanta marmorerade vilobänkar. Maxvärmen låg runt 40 grader. Efter 30 minuter blev jag tvungen att fråga personal om bastun verkligen fungerade. De förklarade att syftet med bastun var just att den var ångfri, och inte översteg 40 grader.

Det hade ju varit nice med ett uns av svettdroppe. Då jag under dessa tre dagar inte såg någon annan  i bastun, antog att fler gäster upptäckte det inte ägarna upptäckt, att bastun i sig var totalt färglös, och helt utan någon form av aha-upplevelse, trots att utrymmet i sig var estetiskt tilltalande.

Kompassen pekade där i från mot det nybyggda Romerska badet. Saltbastu halvtimmar varvades med behagliga liggningar i deras relaxstolar. Det tog ett tag, men efter tag kom jag in i ett lugnare tempo, ett sådant som välkomnade noggrann läsning av Keplers senaste spänningstingest: Lazarus. Det i symbios med olika varma tesmaker. Gårdagens vattenfadäs löstes på ett smidigt sätt via learning by doing, det vill säga veta vilka kranar som innehöll vad.

Tiden gick ärligt talat lite väl snabbt. Helt plötsligt var det dags för helgbuffén klockan 13.00.  Här kunde man njuta av hemgjord sill, gårdens rökta lax, kallskuren kycklingfilé, potatisgratäng, västerbottensostpaj och en underbar sötvattenpotatissoppa med massor av tillbehör samt en dignande salladsbuffé. Ville man avsluta med något sött så fanns alla chanser till det. Jag serverade mig själv en delikat bär-pannacotta, några smoothies samt blåbärspaj med vaniljsås.

Avsaknaden av rörelse började bli påtaglig efter två himmelska bufféer i tät följd. Innan jag for in i deras nya gym, avverkade jag 40 minuter i deras IR-bastu. Gymmet i sig kändes mint sagt undermålig. Jag fick dysfunktionella vibbar till budgetpalats som ÖB, Rusta, Dollar store och Ullared. Inget förutom hantlarna var standard. Bänkpressen var mer ett ställe att skada sig på, än att träna på. Löpbandet fungerade ändå ok, så det blev 7 kilometer i ett 1o km/h tempo.

Gourméfikat som serverades mellan klockan 15.00 – 17.00 låg som en Londondimma över mitt sockermissbruk. Snålheten utifrån visheten att jag betalat för detta fick sig återigen en törn. Den himmelska fikabuffé med hembakade sockerläckerheter som fick belöningssystemen att gå på högvarv.  Det var ju inte så att jag hade farhågor om vad som komma skulle. Ett tag hade jag  återigen starka funderingar på att helt sonika skippa sockereuforin utifrån att jag generellt  sett har svårt att värja mig mot saker som detta. Det blev en kort sejour i restaurangen ändå.

Efter 30 minuters finsk bastu intog jag min abonnerade plats i det Romerska badet. Efter ett tag nådde jag upp till milstolpen 100 sidor in i Kepler´s Lazarus. Då var det dags att dra sig tillbaka för att byta om till finkläder utifrån sektmunderingen som jag varit ett med under dagen.

Klockan 19.00 blev jag vänligt lotsad till min plats i restaurangen. Himmelsbys. Eminenta köksmästare Jonny Edepil hade komponerat en speciell meny till de som vistades två nätter på hotellet, där syftet var att undvika samma tre rätters som gårdagen bjöd på.

Min rigida magkänsla viskade kvalitetsdevalvering jämfört med gårdagen. Jag passade på ölen, drack bara vatten till maten. Förrätten blev en plocktallrik, där grönsaker samsades med frukt och olika ost-och skinksorter. Varmrätten bestod av en inte well done ryggbiff med rostad potatis och rödbetor med vinsås. Efterrätten beståendes av en…ostbricka slöt matcirkeln denna dag.

Efter maten drog jag direkt till mitt rum, där jag avnjöt några gamla filmhjältars kamp mot Bonnie & Clyde i Netflix-producerade The Highway men. Alltid sevärda Woody Harrelson, Kevin Costner och Cathy Bates var delaktiga i jakten. En film som landade på lite över medel, dock ett bra tidsfördriv innan jag mötte John Blund.

Hälsodag 3

Efter en natt med betydligt mer angenämare sömn, packade jag mitt pick och pack för att checka ut från mitt rum. Det finns en fördel med ett så litet rum. Att lägga ifrån sig saker för att sedan glömma det på rummet var nästintill helt uteslutet. Trots checkout hade jag tillgång till spaet hela dagen, om jag så ville.

Innan dess stod ett kärt återseende på agendan: frukostbuffén. Stel som ett nyvaket lik hämtade jag protein- och kolhydratkällorna till några varma koppar kaffe. Tog mig en funderare varför jag kände mig så seg. Hade jag detoxat ihjäl mig, eller var det sviterna av gårdagens matberg som visade sitt rätta jag?

Bambumassage är en djupgående behandling med varma bambupinnar som mjukar upp stela muskler. Med hjälp av bambupinnarna kommer man djupt in i muskulaturen och får loss spänningar i hela kroppen. Det lät minst lika bra teoretiskt som de varma stenarna, priset var detsamma, 895 kronor för 50 minuter.

Resultaten var lika behagligt som gårdagen, men också lika intetsägande som den. Det var liksom på tok för ”snällt”, dessutom hade de som utförde massagen väldigt lite kunskap om hur kroppen fungerar, skador och hälsa överlag. Deras kompetens tycktes sträcka sig till heta stenar och bambu sticks kunskaper, ingenting mera.

Jag kidnappade återigen ytan i den infraröda bastun, därefter 30 minuters tvättäkta finsk bastubad, vilken följdes av att koppla av i den tempererade poolen. Innan jag for hem så besöktes det romerska badet, där jag i saltbastun läste 50 sidor av spänningsstinna Lazarus.

Lite efter klockan 13.00 var jag tillbaka bakom ratten, 40 minuter senare tillbaka i Norrköping. Kunde återigen konstatera att Fortunes debutplatta från 1985 verkligen är världens allra bästa AOR-pomp platta.

Helhetsintryck

Kommer jag göra om samma hälsoprocess igen, troligtvis inte. Kalaset gick ju ändå på 6400 kronor. Vila och återhämtning, hur blev det med det? Ömsom vin, ömsom vatten skulle jag vilja säga.

Fokus låg på kost och hälsa via behandlingar, bastu och bad. Visst, möjligheten till simning och promenader fanns, även ett halvtaskigt gym. Trots detta saknade jag betydligt bättre förutsättningar för dem som i ännu högre grad vill träna lite mera, än att bli i mina ögon för passiv för sitt egna bästa.

Trenden med att åka på träningsresor har sakta men säkert vuxit sig starkare. Det borde i mitt sätt att se det genomsyrat Himmelsby gårds satsning på ett mer fokuserat sätt.

Maten var sagolikt god, men utifrån lördagens matorgier blev det helt enkelt too much för mig, parallellt aningen kravfyllt. Eftersom det ingick i priset, upplevde jag att det var svårt att skippa bufféerna. Att det mesta var så gott gjorde sitt till att det var svårt att hålla sig till lagom.

Jag fick känslan av att Viktväktarna skulle dyka upp med olika foldrar efter man checkat ut, eller att jätten Andreas från berget skulle äta upp en, efter två dagars matgödning i sann spädgris-uppfödningsanda.

Jag saknade bättre info om joggingrundor och  promenadstråk. Riv nuvarande gym, ersätt spektaklet med ett adekvat och större sådant. Fler och större lounge-ytor där man bara kund sitta och chilla, och som inte låg i själva spat, skulle jag vilja sett mer av.

Mitt klaustrofobiska rum bör bara endast hyras ut till ett reducerat pris, inte som ett fullprisrum.

I vilket fall som helst är det alltid trevligt med nya upplevelser. Deras nybyggda romerska bad med tillhörande saltbastu var helt klockren, en sann fröjd att vistas i. Maten var som jag sagt förut: top notch.

 

Continue Reading »
No Comments

Melodisk hårdrock i världsklass

10 års jubileet av Firefest år 2013 hade gett mig mersmak. 3 dagar fullspäckade med melodisk hårdrock och AOR i världsklass. Jag åkte själv dit det året i Nottingham, eftersom ingen annan hade tid att hänga på.

Att resa ensam var himmelskt. Ingen som tjatade om att efterfesta, dricka mera alkohol, man valde själv var och vad man ville äta, vad man ville se och göra – befriande.

Tanken att besöka Europas andra Mecka för melodiös Rock, Frontiers Rock Festival, som existerat sedan 2014 hade vuxit sig starkare för varje år som gått. När evenemanget skulle göra ett avsteg från Milano till Stockholm var det bara att abdikera eftersom tillfället inte kunde bli bättre.

Tyvärr ersattes svenska Perfect plan mot svenska State of Salazar, en rockad som delvis devalverade lineupen.

Vardagspusslet hämmade vapendragare som Jarmo Kolehmainen och Stefan Hammarström att hänga på. Det blev kompisen Jonas Gustavsson som greppade erbjudandet. Jag bokade tåg biljetter till och från Norrköping.

Perfect plan

Jonas hade tillgång till en kompis lägenhet som för närvarande inte bodde där. Biljetterna till evenemanget som gick av stapeln på Fryshuset Klubben, lördagen den 13 oktober 2018 kostade 395 kronor.

Efter succéer med labelkvällar i Milano och Los Angeles kunde Frontiers Music SRL presentera den första upplagan av Frontiers Rock Sweden. Detta var en showcasefestival med endast band från Frontiers Records. Kvällen arrangerades i samarbete med Triffid And Danger Concerts och Truck Me Hard.

Tåget till Centralstationen anlände runt klockan 13.30,därefter promenerade vi till Södermalm med ett par obligatoriska stopp på Sci-fi bokhandeln och attityd klädbutiken G26.

Ett av mina favorithak på Södermalm är deras äldsta indiska restaurang: Samrat of India. Mitt val föll på Goan chicken, Jonas på en traditionell Tikka masala. De fotogeniska smaksensationerna sköljdes ner med varsin stor Tiger-öl.

I den lilla mysiga lägenheten drack vi 3 öl, lyssnade på bra musik och pratade om livet i sig. Tiden gick som vanligt på tok för fort. Taxi 08 strulade ordentligt. Kontentan blev att vi missade en stor del av Creye konserten.

17.30: Doors
17.45-18.15: Creye
18.35-19.05: State Of Salazar
19.25-19.55: One Desire
20.15-21.00: Crazy Lixx
21.20-22.05: The Dark Element
22.25-23.40: Eclipse

Människor från hela Europa, Sydamerika och USA hade samlats för att åtnjuta melodisk hårdrock från Norden. De med Eclipse T-shirts var i klar majoritet.

Klubben i sig går väl inte till historiens som de 15 coolaste precis. Under kvällen samspråkade jag med en av festivalens förgrundsfigurer Dr AOR, någon annan kände jag inte där.

Creye

Som sagt, taxistrulet dränerade våra chanser att se ett av de svenska nya aor-hoppen. Robin heter sångaren tillika sonen till en av Sveriges kraftfullaste stämmor: The Mighty Jim Jidhed, något som borgar för bra vokalgener och troligtvis adekvata kontakter i branschen.

Deras debutalbum var/är schizofrent hypat, men lever enligt mig inte upp till den på grund utav en anonym produktion, variationsanonyma låtar i kombination med en relativt anonym röst.

Det jag såg var ett orutinerat band i sin karriärslinda, där rösten var lagom, och där dansbandsposerna härskade. Dessa rookies har definitivt framtiden för sig, men banddirigenten Andreas Gullstrand  (Grand Slam) har några kvalitetspunkter han måste bocka av till nästa platta och som liveband.

State of Salazar

För mig har deras musik på deras två plattor inte berört mig nämnvärt förutom en knippe låtar. Mina förväntningar var därav allmänt låga. Kanske just därför upplevde jag såväl deras uppträdande som musik som riktigt tilltalande, inte så sterilt och tråkigt som på plattorna.

De spelade några låtar från deras senaste platta som ännu inte kommit ut. Därifrån tycks kvalitetsribban höjts ett snäpp. Marcus Nygren, Lead och bakgrundssång, Kevin Hosford, Keyboards och leadsång, Johan Thuresson, gitarr, Johannes Hansson, Bas, samt Kristian Brun, trummor är alla riktigt duktiga musiker, dock saknas det lite jävlar anamma, lite mer karisma.

One Desire

Med en hypad och kritikerrosad debutplatta i ryggen var det upp till bevis. Dessa relativt unga herrar kommer förövrigt snart med sitt andra alster. De levererade energisk  melodiös hårdrock som vandrade från AOR till metal. Ganska befriande utifrån ett variationsperspektiv och som kontrast till både Creye och State of Salazar.

För mig är ”Hurt” den mest givna låten, lite White Sister, lite Giuffiria. Därutöver kravlar sig ”Apologize”, ”Turn back time”, ”Straight from the heart” , ”Whenever I´m dreaming” hårdrockiga ”Buried alive” samt balladen ”This is where the heart break begins”.

Den karismatiske sångaren Andre Linman bjöd genuint på sig själv. Han  uppvisade såväl välbeprövade som egna hårdrockposer. Att han dessutom sjunger bra engelska, utan accent är minst sagt en viktig beståndsdel i mina öron.

Gitarristen  Jimmy Westerlund är förutom bandmedlem, även producent och låtskrivare till bland annats Jessica Wolff´s  suveräna Renegade från 2017. Basisten Jonas Kuhlberg var också en kille som ägde scenen. Densamme dubblerade eftersom han även var med på The Dark elements framträdande.

One Desire hade rätt attityd, klyschiga, men inte parodiska. Månne ett kommande arenaband om de fortsätter leverera på scen som på platta i framtiden.

Crazy Lixx

Min förförståelse gentemot Malmögruppen, en av pionjärerna i The New Wave of Swedish Sleaze. har aldrig funnits där, trots 17 år i branschen. 10 låtar med dem, var tio för mycket; det var min ingångsförväntan.  Utifrån detta blev spelningen en av den  största överraskningarna under kvällen

Sångaren Danny Rexon skötte frontmanjobbet med bravur, de relativt nya gitarristerna Christoffer Olsson och Jens Lundgren upplevde jag som två riktiga  sceness. Det var ett jämnt och bra ös från början till slut, fick faktiskt en dos av ett kommande arenaband.

”Children of the cross” tillhör definitivt en av deras bästa låtar, den lät superb på scen. I mitt tycke är deras senaste alster Ruff justice deras allra jämnaste och bästa av de 5 de hunnit släppa under sin karriär.

Att de gått från sleaze till mer melodiös hårdrock är bara ett stort pluspoäng hos mig. ”Wild child”, ”XIII”, ”Killer”, ”Live before I die” och ”Snakes in paradise”, alla tagna från Ruff justice, ett adekvat livgrundset.

Har man dessutom timingen att klampa in på scenen iklädd Jason mask under en låt så är det väl bara att abdikera. Crazy Lixx har tre låtar till Jason the 13th – the game, därav det infallet.

På scen bildade de nya låtarna i kombination med ett ruskigt bra ljud och ett ytterst tight hårdrockframträdande, en för mig oväntad som glädjande helhetsspelning.

The Dark element

Projektet med Anette Olzon (ex-Nightwish) och Jani Liimatainen (ex-Sonata Arctica, Cain’s Offering) kom, sågs och segrade. Musiken kom från deras självbetitlade debutalbum. Ljudet var chockerande bra, något som förstärkte låtarna som mångt och mycket påminde om varandra.

Gruppen kändes såväl tighta som samspelta. Anette sjönk fantastiskt bra live.  Hennes mellansnack på svenska och engelska kändes inte på något sätt pinsam och alltför tillgjort, något jag befarade innan konserten.

Bästa låtar var dock magiska ”My sweet mystery” i samklang med ”Last good day”, ”The ghost and the reaper”, ”Only one who knows me” och ”The dark element”. Tungt, bombastiskt, melodiöst och professionellt rakt igenom – riktigt, riktigt bra.

Eclipse

Vilket låtskatt de har att ösa från. De har liksom hittat en kil mellan Whitesnake 1987 och Gary Moore 1987 (Wild frontiers), utspätt med lite Europe samt en portion AOR. En formel som snart går på sista versen.

Dock är det en ormgrop utav feta riff och grymma refränger som omgärdar hela spelningen. Ljudet som varit toppen under de andra akterna, stegrades till perfektionism under Eclipse – kristallklart.

En temponedgång behöver inte alltid vara en nackdel, trots att jag inte egentligen är ett stort fan av dessa. Först ett riktigt hatobjekt i hårdrocksvärlden: trumsolon.

Detta kräkmedel till underhållning är obegripligt tråkigt, vilken grupp som än utför detta musikaliska helgerån. Erik Mårtenson har å andra sidan vuxit ut till en riktig publikdomptör, som kompenserar det mesta.

Till tonerna av Carl Orffs ”Carmina Burano” synkades lekfulla trummor till detta mästerverk reducerade, trumångesten en aning. Temponedgången fortsatte med två akustiska låtar iklädda irländsk folkmusik.

En av låtarna var bombastiska ”Battlegrounds”, när akustikerådran lagt sig manglades effektfullt tungsnabba ”Black rain”.

Trots att ”Runway” var deras bidrag i melodifestivalen, och mest spelade låten på Spotify finns det enligt mig betydligt bättre avslutningsval som exempelvis allsmäktiga ”To mend a broken heart” eller ”S.O.S”.

Slutord

Jag hade gärna sett att lokalen hade serverat någon form av mat förutom, öl med tilltugg. Jag och Jonas köpte fyra rundor vardera vilket innebar åtta starköl, kanske en runda för mycket.

Kvällens absoluta huvudperson var dock det excellenta ljudet som förstärkte bandens låtar tillika framträdande. Det var många överraskningar såsom Crazy Lixx, The Dark element och One Desire, något som skapade ett gigantiskt mervärde det vill säga över förväntan.

Tillställningen fick mig att längta till original Frontiers i Milano. År 2020 har jag bestämt att jag åker dit, spelar ingen roll vilka band som spelar, eller om någon följer med, jag ska dit bara.

Efter all musik tog en taxi till lägenheten dessförinnan svepte vi varsin McDonalds meny. Tågresan tillbaka dagen efter till Norrköping fungerade klockrent.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

29 april, 2017 by

Pixel – Eskapism

Standard, könlöst, men dock flyktigt underhållande. En fras som dessvärre stämmer in på alltför många renodlade effektbaserade actionfilmer. Assasins Creed har dock den tacksamma uppgiften att legitimera sig via ändlösa försök att applicera kanon-tv-spel till usla  på filmduken. Resident Evil och den senare Warcraft har tillhört minoriteten relativt lyckade. Utmärkta skådisar som Marion Cotillard, Jeremy Irons, Brendan Gleeson och Michael Fassbender kan inte dölja det faktum att man som tittare inte bryr sig nämnvärt vem som lever och dör i filmen. Betyget blir aningen under medel, men det kunde ha varit betydligt värre, i sig ett hyfsat betyg.

The Daughter baseras på Henrik Ibsens The Wild Swan vilket borgar för ett smörgåsbord utav melankoli. Detta australienska drama dissekerar tesen om att mörka hemligheter som kommer upp till ytan kan innebära något positivt. Geoffrey Rush gestaltar den aningen arrogante äldre herren Henry som bland annat bjudit in sin son till sitt bröllop. Bruden är 31 år medan Henry närmar sig de 70.

Parallellt reconnectar sonen Christian med barndomsvännen Oliver, något som är början till slutet. Att alkohol inte är bra får en ny dimension på bröllopsdagen. Utmärkta skådisar som får något att bita i eftersom varje karaktär har sina egna demoner att fightas med. Det finns liksom en mörk hemlighet bakom varje scensjokshörn. Definitivt ingen förfestfilm, men annars riktigt sevärd.

Före detta husguden Tim Burton har definitivt inte gått från klarhet till klarhet, istället stagnerat och upprepat sitt egensinniga framgångsrecept några gånger för mycket. Sett i backspegeln framstår doldisen Big Fish som hans allra bästa film. Till skillnad från punk/Goth-höjdpunkter som Kalle i chokladfabriken, Mars attack, Batman, Beetlejuice och Ed Wood saknas det precis som i hans senare filmer en cineastisk själ förutom en lovande 15 minuters inledning. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är baserade på en ungdomsroman av den amerikanske författaren Ransom Riggs (2011). Läs boken helt enkelt, då filmen känns som den saknar just en adekvat story.

Om jag skulle skapa en lista över de filmer på 2000-talet som jag uppskattat mest hade Denis Villeneuves med lätthet knipit en topp-3 med Incendies från 2010. Så mycket kvalite vill man ha mera av, därav att jag blickade tillbaka i hans tidigare filmgalleri. Villeneuves lågmälda och eftertänksamma science fiction-drama Arrival från 2016 var också klockren. Prisoner är från 2013 och handlar om några familjers uppvaknandet efter att deras barn plötsligt försvunnit.

Polisen letar febrilt efter förövaren, men pappan till ett av barnen upplever processen ta för lång tid och tar desperat lagen i egna händer. Tesen är. ”Hur långt är man villig att gå i syfte att försvara sina egna barn”Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Terence Howard, Maria Bello, Viola Davis, Melissa Leo och  Paul Dano levandegör karaktärerna på ett utmärkt sätt. Jag gillade skarpt Hugh Jackman innan filmen, nu dyrkar jag honom. Kanhända att filmen kunde kortats ner 10 minuter för att få mer ”flow” i händelseförloppet.

Moonlight – ett gangster-pride- drama? Detta är en halvstark film, fast inte i mitt tycke en film som borde avgått med en Oscar för årets bästa film. Konspiratoriska tankar som att en gång för alla förflytta tidigare fokus med för få nominerade färgade skådespelare. Nu kan de alltid hänvisa till: ”Men Moonlight fick ju pris för årets bästa film, med nästan bara färgade skådisar. vad gnäller ni för?”.

Jag tror att män generellt sett skruvar sig några extra varv i favoritfötöljen när intima scener mellan män spelas upp gentemot hur kvinnor generellt reagerar när det är motsatta förhållande; jag var definitivt inget undantag. På tok för lite dialog för min smak och det som kom ur munnarna var oväntat intetsägande. Historien om Chiron (Litle)är indelade i tre segment, ett när han är liten, sedan tonåring därefter vuxen. Bäst är filmens inledande  2/3, det sista segmentet är segt och ofärdigt.

17 år som Wolverine får sitt avslut via tredje filmen med den bästa och coolaste mutanten av dem alla. Hugh Jackman (1968 Sidney Australia: X-Men, Van Helsing, Swordfish, The Fountain, The List, Eddie the eagle,Australia, Prisoners, Pan, Chappie) är lika klockren som John Goodman i familjen flinta. I Logan spelar Hugh ut alla sina skådespelarkort via sårbarhet och successivt förfall.

Detta dramaaction fick kritikerna på fall, medan många av tidigare fans månne fick en dos för mycket av drama. Den skulle mer kategoriseras som en ”äkta” film på grund av att den innehåller en ”riktig historia”, mer än en superhjältefilm utifrån all smärta och svärta. Trots detta är den R-rated vilket parallellt innebär gore i mängder på sina ställen, vilken skapar en härlig filmisk kontrast istället för Disneyfiering. En klockren film där Hugh lägger in sin själ i syfte att binda ihop karaktären och historien på allra bästa sätt.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

27 december, 2016 by

Pixel – Eskapism

En intelligent sci-fi rulle, definitivt, men också ett thrillerliknande drama. I kölvattnet utav utmärkta Intestellar rammar Arrival sina tittare med knappt några nedskjutningar av farkoster – befriande, minst sagt. Helt utan förvarning posterar sig 12 ovala farkoster tillsynes randomiserat runt om i världen. Är de fientlig eller vänligt sinande, vad vill de? Den intressant och brännheta frågeställning fick lingvisten Louise Banks i sitt knä och matematikern Ian Donnely. Regissören bakom mästerverket Incendies (2019, Denis Villeneuve ligger bakom detta subtila framtidsdrama, inspirerad av Stanley Kubrick 2001: A Space Odyssey. Hans filmiska fingertoppskänsla lotsar utmärkta skådisar från fällan att vandrande bli klichéer. En av de bättre filmerna jag sett på bio på ett tag, spännande, trovärdig och oerhört tänkvärd.

Doctor Strange är en Marvel snubbe som jag trots ett idoga serietidningsläsande nästintill knappt lagt märke till. Att casta Benedict Cumberbatch som den arrogante läkaren Dr. Stephen Strange var ett genidrag. Förutom att han är en klasskådespelare, passar karaktären i sig honom som handen i handsken. Den subtila humorn som följer Mr drygs fotspår är faktiskt rolig. Precis som Antman, Guardians of the galaxy och Deadpool skiljer sig Doctor Strange från Marvels stadardhjältar, vilket för mig känns ytterst välkommet, när Avengers och X-men målat i sig trötta hörn. De psykedeliska visuella effekterna var både snygga och annorlunda. En klockren film som jag var glad att jag och brorsan avnjöt på bioduken.

Bra skräckisar växer sannerligen verkligen inte på träd. Därför var det en angenäm överraskning att få tillträde till nervpirrande Lights out. Svenske David F. Sandbergs kortfilm Lights out från 2013 drog en en vinstlott utav Guds like. Den blev en inträdesbiljett till självaste Hollywood. Han fick förtroendet att göra en långfilm av sitt kortfilmsalster. Det lyckades han över förväntan med. Bra skådespeleri i kombination med sparsmakade anti-överdrivna effekter och många hoppa-ur-stolen ögonblick. Spöket ”Diana” är i sig också djävulskt obehaglig. En tvättäkta ”popcorn horror movie story”.

Jag och kompisen Jocke Andersson äntrade Filmstaden med agendan att se krigsfilmen Hacksaw Ridge signerad Mel Gibson. Filmen baseras på verkliga händelser. Trots att genren krigsfilm är långt från min favoritgenre, vann de 2 timmarna och 19 minuter över mig på rätt sida utav kvalitetslinjen. Det mesta var rätt i denna film som torde passa Hollywood lite väl perfekt.

Historiens medelpunkt är Desmod T. Doss (Andrew Garfied). En man som vill tjäna sitt land genom att hjälpa andra…utan att själv bära vapen. Det rimmar självklart illa under utbildningen om präglas av testosteron och att just förbereda sig inför att döda sina motståndare. Desmond lyckas med konststycket att få tjänstgöra i slaget om Okinawa, trots manlig härskarteknik i det oändliga. Vince Vaughn som vanligtvis figurerar i komedier gör sin roll som Sergeant Howell trovärdigt precis som alla andra i denna kanonrulle.

I mina ögon är de bästa krigsfilmerna när man får se del 1: personliga motiv, utbildningen, där individerna skiljs från agnarna och sammansvetsat, del 2: där verkligheten omfamnar de nyrekryterade. Långt efter filmen slocknat i biosalongen ruskades jag runt mentalt hur fruktansvärt det måste ha varit att försöka inta berget. Först ta sig uppför det, sedan inte veta var ”de osynliga” japanerna höll hus när man väl kom upp, för att i nästa ögonblick se kamrater invid bli skjutna i huvudet. Mel Gibson spar inte på realistiska otäcka ”bli träffade av vapen scener”. Det är dock dessa som åskådliggör krigets  brutala fasansfulla innebörd och gör Hacksaw Ridge till en av de 10 bästa krigsfilmer jag sett.

Netflix storslagna epos om Marco Polos äventyr under Kublai Khans hov i 1300-talets Mongoliet. Gillar man historiska berättelser såsom Rome, Spartacus, Borgia och Vikings så blir man definitivt inte besviken på Marco Polo. Jag har sett alla avsnitt från de hittills inspelade säsongerna; jag vill se mer, ett gott betyg. Vackra miljöer, detaljrik kostymering, väl underbyggda intriger och adekvata skådespelarprestationer. Det känns också som upphovsmakarna försökt skilja kineser gentemot mongoler istället för att bunta ihop kulturerna. Jag gillar att Marco Polo karaktären mer fungerar som en observatör än en flashig superhjälte.

HBO´s nya slagskepp heter Westworld. Den baseras på Michael Crichton  (Jurasic Park) film Westworld från 1973. Handlingenkretsar runt en nöjespark där gästerna får leva ut livet i det gamla Amerika via revolvermän, salongsberusningar  och skökor. Parken befolkas av Androider som programmerats med historier anpassade för att tilltala besökarna, de är ”nästan” som människor. Det är tillåtet att ligga med de prostituerade eller skjuta folk man inte gillar; Androiderna har en inbyggd spärr att inte skada parkens inkomstkällor.

Jag gillar verkligen den filosofiska tanken med att visualisera hur människor beter sig mot sådant som till trots inte är mänskligt.  Ed Harris och  Anthony Hopkins äger verkligen alla sina scener i denna intelligenta sci-fi serie, kostar det så smakar det.  Artificiell  Intelligens är inget parkens börshajar vill ha mer av, utan snarare tvärtom. När detta embryo till självständighet får ett uns av fotfäste blir serien också ljusår bättre. Kontrasten mellan Amerikas födelse och framtid skär sig på ett positiv sätt. Trots alla coola detaljer och utmärkt skådespeleri var det inte med en renodlad eufori jag betade av måndagens nya avsnitt. Snarare var det aningen segt och faktiskt halvt ointressant. Som sagt brasan tog sig under andra halvan av första säsongen då helheten började ta form. Säsongsavslutningen vari Game of throne klass.

 

Continue Reading »
No Comments

Världens bästa hårdrockband

Med 15 studioalbum i ryggen från 1984 till 2016 står det klart att klart att Pretty Maids är världens bästa hårdrockband genom tiderna, utifrån mina metalperspektivögon.

Jag hittar inga konkurrenter helt enkelt, om man utgår ifrån kriterierna att att de dels funnits så långe, dels är bättre på skiva än någonsin det vill säga inte lever på gamla meriter. Black Sabbath i all ära, Metallica, definitivt inte. Polletten trillade ner efter senaste underbara skivsläppet ”Kingmaker” november 2016.

Om de är världens bästa hårdrockband, varför tycker bara jag det och i viss mån min kompis Stefan Hammarström? Antingen beror det på att alla andra är osedvanligt tröga, men vi exceptionellt klarsynta eller att bandet i sig är så underskattat. Det troligaste svaret är: jag vet faktiskt inte.

Precis som Lennon/McCartney och Björn/Benny har barndomsvännerna Ken Hammer (gitarrist) & Ronnie Atkins (sång) begåvats med ett melodisinne utav Guds like. Teamet applicerar detta friktionsfritt via fler genrer såsom rock, aor, power metal, ballader och melodisk hårdrock.

Medlemmarna från 1981 till nu har kommit och gått men bandets motor har bestått. Kanske är det den gyllene nyckeln till den bibehållna musikaliska kvaliteten?

Stefan och jag dyrkade  Yngwie J Malmsteen lika mycket som Pretty Maids. Skillnaden är att den killen sedan han blivit nykterist inte gjort en bra platta sedan ”Facing the animal” från 1997. Vart vill jag komma med detta svammel. Jo, att jag kan vara kritisk mot mina husgudar det vill säga inte slicka i sig allt de släpper bara för att det ett specifikt band som jag gillar.

Många band reproducerar istället samma musikformel till all oändlighet medan andra band/artister sneglar alltför mycket på vad som är modernt idag för att då göra en musikalisk helomvändning a´la Bon Jovi eller Kalle Moreaus. Hybriden mellan dessa variabler har Pretty Maids hittills balanserat mycket bra, modernt, men ändå som förr, en konstart i sig.

Den numera 52-årige sångaren Ronnie Atkins har onekligen en minst sagt en säregen sångteknik vilken i sig utmärker Pretty Maids sound. Allt om oftast pendlar han mellan en silkesrosslig röst för att sedermera kombineras med en melodisk halvsånggrowl. Den kraftfulla utomjordiska pipan varieras utifrån låtarnas karaktär likt en vokal Dr Jekyll och Mr Hyde.

I Pretty Maids fall har man som band lyckats framavla 15 sjukt bra plattor. Självklart har inte alla låtar varit bra, men tillräckligt många per platta för att titulera över 100 låtar som djävulskt bra, något andra band bara kan drömma om.

En sak som särskiljer bandet från andra är pendlandet mellan mjuka låtar såsom ”Litle drops of heaven” och brutala sådana som ”Virtual brutality”. Även i de tyngre tongångarna är melodierna och refrängerna ytterst tongivande.

Bandet har fått någon form av renässans eller snarare upprättelse de senaste åren. Pretty Maids gick till italienska AOR/melodisk rock bolaget Frontiers 2006. Från standardverket Wake up he real world 2006, till Pandemonium 2010, Motherland 2013 och Louder than ever 2014, en platta med fyra nya låtar samt äldre låtar i en modernare skrud.

Deras senaste från november 2066 Kingmaker är en stilistisk bruksanvisning till hur man tillverkar högkvalitativ melodisk hårdrock: adekvata melodier, varierat tempo och en knivskarp ljudbild.

Det är bara att gratulera Frontiers för att lyckats med konststycket att ha Pretty Maids, Treat, Eclipse, Allen/Lande, Magnus Karlsson, Khymera, Journey, The Poodles, W.E.T, Work of art och Pride of lions i samma stall.

Pretty Maids live

Min trogne vapendragare och hårdrocklärling Stefan Hammarström gjorde ett försök att se bandet live för första gången på Ginos i Stockholm 1994. Tyvärr blev spelningen inställd, tyvärr fanns inte Internet på den tiden, vi åkte upp förgäves, men burgarna var osedvanligt goda.

Sweden Rock Festival 2001 blev årtalet då vi såg bandet för första gången. Skyhöga förväntningar, dålig ljud och för mycket hårdrock två dagar i rad innan var bromsklossar till eufori.

2010 var året då jag minutiöst planerat allt från logistik till övernattning i Jönköping för att se bandet uppträda på Zaragorn Rock Klubb. Ett  dysfunktionellt whiskyrace satte stopp för den upplevelsen. De få minnen jag hade inkluderade inte mina danska hjältar.

I Rejmyre på Skogsröjet 2013 avnjöt jag och Stefan bandet på en av de två scenerna i symbios med halvtaskigt ljud samt en revbensskadad sångare.

Den numera nedlagda Väsby Rock var anhalten för nästa liveförsök med bandet år 2014. Jönköpingsskuggorna återupprepades tyvärr. Att somna framför en hord av vakter tillhör inte kategorin smartast i stan precis. Den horribla upplevelsen förde med sig att jag indirekt inledde en process att sluta dricka alkohol i alla fall att hålla mig till öl.

Rockklubben Palatset  i Linköping

Gud, Moses eller Muhammed kastade i oktober 2016 ut ett oväntat rockben till mig. Jag nappade maniskt på biljetterna till konserten i Linköping den 3 december. Stefan, Jarmo Kolehmainen och Jonas Gustavsson kunde inte följa med.

Det blev jag och min son David som fick uppleva vinstlotten istället. Han är uppväxt med Pretty Maids vare sig han ville eller inte. David gillar dock bandet, men inte i lika hög utsträckning som jag själv, men vem gör det?

Vi bilade till syskonstaden Linköping till tonerna av det fenomenala tyska bandet A Life Divided. När vi kom fram blev det en stärkande halvtimmes promenad runt centrum i -8 graders kyla.

Det var en fröjd att värma sig på utmärkta Yogi restaurang och bar där jag bokat bord till klockan 20.00. Jag tog en kyckling mango balti medan David valde fläskfilé goa korma. Förrätten bestod av Murgh Pakora, det vill säga friterad kyckling med chili, indiska kryddor och koriander, vilka svaldes ner med varsin magisk Mango lassi. Huvudrätten ackompanjerades av  Paneer naan (färskost), Dahi Raita Yoghurtröra med gurka, tomat, lök och kryddor. Redan här var kvällen i hamn; osannolikt gott käk i härlig meny.

Klockan 21.20 stegade vi över Rockklubben Palatsets trösklar. Jag och David var utan tvekan de enda två personerna som var helnyktra i lokalen. Det var nästan sorgligt att se några individer i min egen ålder som knappt kunde stå upp. Det kunde ju egentligen ha varit jag själv för bara några år sedan.

Förutsättningsstjärnorna stod i rak linje. I och med att jag och Stefan varit aningen missnöjda med ljudet där vi sett dem tidigare fanns chansen till en fullträff i Linköping. Max 150 personer i en lokal som är en renodla rockklubb i symbios med adekvat ljud och en  ny superplatta i bagaget.

De två helnyktra söktes sig längs fram  till scenstängslet. Jag flankerades utav en gammal fotbollskompis: Jesper Calderon och hans polare Crille. På andra sidan stod en kille som också hette Mats och dessutom bott på Idrottsgtan 51 där vi nu bor, världen är minst sagt liten.

Klockan 22.00 äntrade Pretty Maids scenen. De satte ribban blyhögt med ”When God took a day of” och  ”Kingmaker”. Bandet fullkomligt sprudlade utav energi och scennärvaro, något som smittade av sig på den entusiastiska publiken. De drev med sig själva, publiken, danskar och svenskar.

Deras nya Keyboardist var för övrigt svensk. Han heter Chris Laney, en kille som bland annat släppt två egna plattor och spelat med band som Zan clan, Randy pipers animal, Shotgun dessutom är han producent och låtskrivare.

Smolket i bägaren var lokalens mest överförfriskade person som härbärgerat precis bakom mig. Han var som ett skruvstäd med sylvassa klor. Detta var nog det närmaste jag kommit en man förut, på ett negativt sätt. Att den två meter långe saten slog världsrekord att göra djävulstecken mot bandet med Nordeuropas svettigaste armar gjorde inte saken bättre. Till och med sångaren Ron Atkins blev aningen skraj när monstret höll på att dra ner honom i publikhavet.

Förutom Mr aggressiv hade jag verkligen den absolut  bästa platsen i lokalen. Ljudet var sjukt mycket bättre än vid de andra gångerna jag sett bandet. Att jag stod 53 cm från sångaren och resten av bandet var ren eufori. Många hårdrockband har en förkärlek för trum-, bas- eller gitarrsolon. Jag upplever det som bland det mest påfrestande man kan råka ut för på konserter. Pretty Maids hade den goda smaken att utesluta denna helt intetsägande hårdrockaktivitet.

Pretty Maids var verkligen på  ett avslappnat spelhumör. De bjöd på sig själva, utan att applicera någon form av tysk hårdrock humor. De avverkade hela fem låtar från nya plattan; ”When God took a day of”, ”Kingmaker”, ”Heavens  litle devil”, ”Face the world” och ”Bull´s eye”. De backade upp dessa med gamlingar som ”Yellow rain”, ”Rodeo”, ”Red hot and heavy”, ”Savage heart”,  ”Back to back” och Thin Lizzy covern, ”Please don´t leave me”.

Den halvspäde trummisen Allan Tschicaja lät dubbelkaggarna tala. Han var verkligen ett energiknippe bakom trumskinnen. Taktbytena kändes som ett tjog piskrapp i mellangärdet gånger två. Extranumren bestod utav himmelska ”Futur world”, ”Litle drops of heaven”, ”Love games” och ”A merry jingle”.

Grabbarna höll nästan på i två timmar. En välbehövlig reducering av allsångsprocessen hade inneburit två låtar till, minst. De flesta hårdrockare tycks dyrka att yla så falskt som möjligt medan jag själv hellre vill höra musiken tala.

Vi var båda sjukt nöjda med kvällen som helhet. Just blandningen mellan mjukt, tungt samt snabbt gjorde aldrig konserten enformig, utan oerhört varierad istället. Det finns inget band i världen som behärskar båda världarna såsom Pretty Maids. Bandet skulle med lätthet bara kunna spela sina mera aor-låtar och ändå få till en superkonsert.

Ett bands som förfogar över en sådan sanslös låtskatt kan självklart inte tillfredsställa alla fans fullt ut, då var och en har personliga favoriter. De avverkade 19 låtar men jag saknade bland annat: ”Virtual Brutality”, ”Snakes in Eden”, ”Deranges”, ”Destination paradise”, ”Tortured spirit”, ”Psyhco time bomb planet earth”, ”Nightmare in the neighbourhood”, ”Sin-decade”,  ”Who´s gonna change”,” Cold killer”  

”When the angels cry”, ”Only in america”, ”They´re all alike”, ”Time awaits for no one”, ”Waitin forthe time”, ”Dead or alive”, ”Don´t settle for less”, ”Partners in crime”, ”Credit card lover”,  ”Spooked”, ”With these eyes”,  ”Battle of pride”, ”Who what where when why”, ”Wake up to the real world”,  ”I see ghosts”, ”You´re mind is where the money is”, vilket i sig är helt onaturligt utifrån ett låtkvalitetsperspektiv.

Efter att ha köpt några bubbelvatten bilade vi tillbaka till Peking. Runt klockan 01.00 var vi åter hemma. Det var en himmelsk känsla att gå upp till barnen utan tillstymmelse till bakfylla. Likt ett starkt tics styrdes jag till att lyssna på husgudarna i några timmar innan det var dags att fixa chili con carne till barnen. Kvällen avslutades med att familjen såg Hobbit 3.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

19 november, 2015 by

Pixel-Eskapism

Clint Eastwood tog sig an historien om gruppen The Four Seasons uppgång och fall. Bra musikaliska filmer växer sannerligen inte på träd, men Clintan lyckas skapa en trevlig film fylld med starka überkaraktärer, humor och drama. Strålkastaren kastas snabbt på den snälla killen med den mäktiga falsetten Frankie Valli (John Lloyd Young). Hans raka motsats är den charmige men strulige barndomskompisen Tommy DeVito (Vincent Piazza). Gruppnormen ändras när killen med låtarna kommer in i bandet, Bob Gaudio (Erich Bergen). Eastwoods fokus ligger minst sagt på gruppen i sig. Att Bee Gees och The Beach Boys samexisterar är det tyst om. Det var befriande att se en en film om ett band där sex, droger och våld får väldigt lite utrymme. I vilket fall som helst var detta en oväntad överraskning för såväl mig som min fru. Det ledde fram till att vi bokade biljett till Jersey Boys på China teatern i Stockholm den 12 december.

I och med denna fjärde film med Caniel Craig gick det upp för mig att James Bond är reebootad. Det började med Casino Royale (2006), fortsatte med Quantom of solace (2008), och utmärkta Skyfall (2012). Nu var det dags för fortsättningen på den trilogin: Spectre. Frågan jag ställer mig hur långt kan man dra det hela utan att ställa de andra filmerna på sin spets. Kommer alla andra skurkar som varit med i tidigare klassiker att återuppstå? Utifrån detta uppstår det en uppsjö av frågetecken som jag tror att upphovsmakarna inte rätar ut. Går filmerna bra, vilket de tycks göra försvinner nog den ambitionen. Hardcorefansen upplever jag som avvaktande tills nästa Bondfilm dyker upp. Det kan ju faktiskt vara så att upphovsmakarna implementerar en ny antagonist istället för att reproducera någon ur de tidigare filmerna. Skyfall var den första Bondfilm jag sett på oerhört länge, och jag fick definitivt mersmak. Daniel Craigs karga uppenbarelse i symbios med klockrena bitska kommentarer är helt i min smak. Att man via reebooten får en inblick i karaktärerna  M, Q och Moneypenny är också en framgångsfaktor. Den utomjordiske braige Christoph Waltz (1956, Österrike, Vienna: Inglorious bastards, The Green hornet, Water for elephants, Carnage, Django unchained) gestaltar Bonds största trätobroder Ernst Stavro Blofeld. Jag upplevde att första halvan av Spectre var i klass med Skyfall, därefter blev det mer och mer ointressant utan för den delen vara dåligt. Vill man ha realism så bör man inte se Bond överhuvudtaget. Filmen hade mått bra av att kortats med en halvtimme för att man som publik skulle slippa  börja skruva på sig några gånger för mycket i biofåtöljen.

Från en agent till en annan, från en Superman till en annan. Jag har sett alla Mission impossible filmerna med eufori till skillnad från Bond. Den förra filmen Ghost protocol var i mina ögon en vinnare i actiongenren där juvelen i kronan var scenen i och på världens högsta byggnad Burj Khalifa. Rouge Nation är den femte filmen i agentserien och Tom Cruise har spelat Ethan Hunt i alla dem. Bond har Spectre, IMF har Syndicate som organisationsantagonist. Mindre humor, mindre coola tekniska prylar och aningen för lång gör Rouge Nation till en sämre film än föregående Ghost protocol. Dock är det underhållning på hög nivå och bland det bästa man kan se i actiongenren. Filmen tar sig inte på fullt allvar utan har glimten i ögat, vilket skapar en skön stämning bland de redan inkörda huvudkaraktärerna i denna vuxensagaaction. Det otroligt vackra fotot är ett smörgåsbord för ögat. Skurken porträtteras av en personlig favorit till mig: Simon Harris (1966, London, England: The Borgias, Southcliffe, Harry Brown, Promotheus, 71, Deliver us from evil, Macbeth).

Ett förödande kärnvapenkrig har gjort jorden till en obebodd planet. De enda överlevande var de som befann sig på 12 rymdstationer. Dessa slog sig ihop och bildade mänsklighetens sista hopp – Arken. Från den skickas 100 stycken ungdomsbrottslingar tillika försöksdjur med syfte att se om jorden efter 100 år fortfarande är farlig att vistas på.  Detta är en ungdomsserie med influenser från såväl Hunger games, Maze runner, Divergent och klassiska Flugornas herre.The 100 har starka karaktärer som jag bryr mig om till skillnad från exempelvis The Walking dead. Visst finns det svarta hål utav manusluckor och trovärdighet, men vilka sci-fi serier lider inte av dessa problem. Om man bortser från detta så är The 100 riktigt bra tv-underhållning. Jag har sett två säsonger av serien och väntar med spänning på den tredje.

Guillermo del Toro, mannen bakom filmer som Hellboy, Pan´s labyrinth, Barnhemmet, Pacific rim och The Devils backbone är i farten igen. Crimson Peak har en stor budget, bra skådisar och mycket självförtroende till sitt förfogande. När det kommer till gotiska filminramningar är Guillermo svårslagen. Filmens allra största styrka är just det visuella. Han tar i så att man nästan blir tårögd. Tyvärr blir man inte det av denna berättelse. Vuxensagan är på tok för lång och intetsägande. Tom Hiddleston, Mia Wasikowska agerar friktionsfritt framför kameran, men Jessica Chastain  (1977, Sacramento, USA: Jolene, The Debt, Take Shelter,  Corialanus, The tree of life, Interstellar, The Martian) är den som glänser mest och längst. Trots att detta är en spökhistoria får inte andarna någon framskjutande roll, fokuset ligger mer på det romantiska planet. Edgar Allan Poe’s ande svävar precis ovanför Guillermos übergotioska berättelse. Som sagt, om handlingen varit lika bra som det visuella så hade Crimsom Peak blivit en klassiker, nu får vi istället vänta på Guillermos nästa film.

Hotel Transylvania är i mitt tycke en av de senaste årens bästa animerade filmer. Den är  bara så klockren, från början till slut. Den överbeskyddande Dracula har accepterat tanken på  Jonathan som sin dotters .  I tvåan är det hans svärson som blir problemet. Blir han människa, vampyr eller en hybrid? Det vill Dracula och hans monsterpolare ta reda på. Flödet av genialiska one-liners från första filmen är som bortblåst. Jag skrattade knappt en enda gång under filmens gång. Det är inte på något sätt dåligt, utan bara Hollywoodskt reproducerat. Hotel Transylvania 2 hamnar i den gigantiska  högen bland intetsägande uppföljare – tyvärr.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

17 maj, 2015 by

Pixel – Eskapism

Belle är inspirerad av verkliga händelser under en tid då afrikanska slavar var hårdvaluta runt om i världen. Belles mamma var afrikanska medan hennes pappa tillhörde brittiska flottan. Kaptenen tar sin dotter till sina föräldrar då han blir tvungen att bege sig ut till havs igen. Föräldrarna blir lika förkrossade som förvånade över det mötet. Dock är Lady och Lord Manfield hyggliga människor som successivt låter Belle växa upp med privilegier som inte ansågs rumsrena i slutet av 1700-talet för en individ med svart hy. Hon fick inte fullt ut vara delaktig i det sociala tillställningar utan offentliggjordes bara i den lokala sfären. Belle är en fascinerande historia där inte det dramaturgiska kejsarsnittet används. Istället är det en rätt ensidig vuxen-sago-berättelse som utkristalliseras, med den skillnaden att detta hänt på riktigt. Den faktorn, utmärkta skådespelarinsatser, bra dialog i symbios med tvättäkta brittisk landsbygdsmiljö gör denna film mycket sevärd. Kostymdramat visar upp en fingertoppskänsla för karaktärkemier mellan skådespelarna som jag upplever som minst sagt trovärdiga. Parallellt med kärleksintrigerna brottas Lord Mansfield som är en domare av rang med ett kommande prejudikat huruvida slavar helt sonika kunde förolyckas med syfte att få ut försäkringspengar. Detta dilemma fick Belle involverad i processen via sin kärlek som var en upcoming advokat, och en man med starka värderingar mot orättvisor. En förutsägbar film som ändå var oerhört välgjord, intresseväckande och underhållande på samma gång.

Vamyrhistorier brukar kretsa kring ljusskygga varelser som lever i periferin utav de bräckligamänniskorna, trots deras otroliga krafter. Den mexikanska erkänt skicklige regissören Guillermo del Toro mannen bakom filmer som exempelvis Pans Labyrinth, Barnhemmet och Hellboy visar tyvärr inte var skräckthrillerskåpet ska stå i tv-världen. Hans otäcka historia The Strain om en vampyrepidemi är ett välkommet inslag för mig som dyrkar berättelser om blodsugare. Handlingen kretsar kring ett gäng personer med helt olika bakgrund som ofrivilligt tar upp kampen mot de med huggtänderna. Mannen eller snarare gubben med mest vampykompetens är Abraham Setrakian, seriens svar på Draculas antagonist Van Helsing. Istället för tröga långsamtgående zombies serveras det istället hypersnabba och halvintelligenta demoner. Tv-satsningen sjuder inte precis utav Oscarsnomineringar. Jag får Dolph Lundgren vibbar av bland annat sonen till Ephraim, en av huvudrollerna i serien. Det är troligtvis inte det lättaste att vara helrationell under en vampyrepidemi. Men teamet som ska bekämpa de mörka makterna beter sig periodvis så infantilt trögt. Det är ett smärre under att de lyckats överleva hela 13 avsnitt. Karaktärerna är vandrande klichéer som inte tillför någonting. Varför följde jag då hela säsongen med ambition att se andra? Jag gillar vampyrer helt enkelt och förtränger ovanstående kritik, vilket var ett konststycke i sig. .

3 säsonger = 39 avsnitt på cirka 4 veckor; bortkastad tid? Absolut inte,  utan House of  cards är pure pixellivskvalitet. BBC gjorde dock originalet i mitten av 90-talet, och gjorde det bra. Netflix versionen är något annat, något ännu mer intrigträffande. Kevin Spacey gestaltar den fiktive kongressledamoten Francis Underwood på ett överjordiskt sätt. Detta politiska drama utspelar sig i och utanför makten i Washington. Francis Underwood är en cynisk sociopat som likt en mästare i schack utmanövrerar sina motståndare med många drag tillgodo. Hans fru Claire är lika bidragande i sin mans jakt på ära och makt. Hon spelas förövrigt föredömligt utav Robin Wright. De två bildar ett team som älskar att manipulera sin omgivning.

Dialogen är schizofrent tight välskriven i symbios med de oerhört starka och komplexa karaktärerna. Jag gillar verkligen när Francis berättar för sina kameran/tittare varför han gör på ett sätt och vad utgången troligtvis blir.  Tyvärr kommer inte säsong tre upp i lika hög standard som de två första. För mig försvann seriemagin abrupt, korridor0intrigerna var som bortblåsta, dialogen hackade precis som trovärdigheten. En form av trötthet ”inget händer med karaktärerna” lamslog typ allt vilket resulterade i en ganska intetsägande säsong.  Jag kan bara hoppas att säsong fyra som snart startar tar ett steg tillbaka till det som gjorde de två första säsongerna gudabenådade.

The Imitation game bygger på verkliga händelser, bryggd på tvättäkta Hollywoodsk berättarteknik där historiska detaljer töjs ut för att lättare kunna attrahera sin publik. Bortser man från detta så är det en väldigt intressant film som dessvärre inte alls berör mig alltför mycket till skillnad från utmärkta A Beautiful mind (2001). Benedict Cumberbatch (1976, London: Sherlock – tv-serie,  Amazing grace, The other Boleyn girl, Four lions, Star Trek into darkness, 12 years slave, August: Osage county) gestaltar den udda matematikerfågeln Alan Turing på ett exceptionellt sätt. Vi får följa den diktatoriske och påfrestande Alan och hans team i en kamp mot klockan med att knäcka tyska flottans krypterade meddelanden från kodmaskinen Enigma. Alan lyckades till sist, men hans homosexuella läggning fick istället honom på fall via en kemisk kastrering eftersom det var kriminellt på den tiden att vara gay i det brittiska imperiet. Det är befriande att se filmer där det inte finns tillstymmelse till specialeffekter. Fokuset ligger på kodmaskinen, spioneriet, men främst på den ytterst komplicerade människan Alan. Skådespeleriet är verkligen essensen i filmen i kombination med att ”spionfilmen” inte blev för komplex för sitt eget bästa, vilket vanligtvis är mer regel än undantag i denna genre som går under epitetet spionfilmer.

Interstellar trodde jag instinktivt var en Gravitykopia. Detta var huvudanledningen till att jag dels inte såg denna film på bio, dels hade extremt låga förväntningar. Filmer är måhända lite för lång för sitt eget bästa, men jag upplevde den som flerdimensionell i jämförelse med tråkiga Gravity. Den existentiella handlingen tilltalade mig också trots efterföljande light-ångest. För att säkerställa mänsklighetens fortlevnad blir några frivilliga de som stakar ut vägar genom ett maskhål. Ensamhet i kombination med vetenskapen att inte får återse sina nära och kära är två rejäla minusfaktorer på rymdfärden. Med syfte att hitta rätt planet med förutsättningar där människor kan leva så skickas det ut ett antal frivilliga genom det svarta hålet. För det första är detta atmosfäriska  sci-fi drama en vacker film. För det andra är skådespeleriet top notch trovärdigt. För det tredje har filmen en regissör av rang: Christopher Nolan. Den 45-åriga britten ligger bakom ikoniska filmer som: Momento, Dark Knight trilogin, Inception och nu Interstellar.  Dessutom är handlingen minst sagt fängslande och slow motion nervkittlande. Interstellar är en episk film i samma anda som 2001: A space odyssey. Jag fick dels tänka till, blev ordentligt underhållen och fick gråta lite på slutet.

Avengers från 2012 är i mina ögon en av de bästa superhjältefilmer som skapats. Förväntningarna var därmed skyhöga på Avengers: Age of ultron trots att jag febrilt försökte dämpa dessa. Uppföljaren är sjukt bra gjord, effekterna och fightingscenerna  är spektakulärt fantastiska, men där stannar likheterna med första filmen. Den här uppföljaren är inte alls lika rolig, den är för lång och var är Hulken förresten? Den gröne är med på tok för lite. Istället översvämmas vi av scener med den artificiella osynliga intelligensen som Tony Stark inte kan kontrollera. Detta anti-mänskliga medvetande letar sig in i en robot. Problemet är i min mening robotar, det blir för mycket av dessa könlösa konstruktioner. Jag hade hellre sett en genmanipulerad padda med mustasch, än  flera ondsinta robotar som dels vill vara mer mänskliga, dels förstöra planeten vi bor på.  Actionhaglet och fyrverkeriet av specialeffekter får bara en motsats effekt när karaktärsutvecklingen hos superhjältarna tycks ha avstannat helt. Visst, de har byggt upp snyggt under filmerna med Iron man, Thor och Captain America, men det är absolut ingen godtagbar ursäkt att inte fortsätta utvecklingsarbetet utav superhjältarna. Helheten blir bara intetsägande, långdraget och humorlöst. Jag längtar redan till nästa Guardians of the galaxy.

Continue Reading »
No Comments

Ett rejält I-landsproblem

Det finns många nya som gamla filmer som jag inte sett. Tv-serierna renässans har indirekt skapat en oväntad pixelkonkurrens. I och med streamingtjänster som Netflix och HBO nordic finns tillgången på dessa hela tiden, med bra textning, HD-bild samtidigt som det är superenkelt. Självklart blir detta en form av självskapad stress. Å ena sidan se nya filmer, å andra sidan se nya säsonger av bra tv-serier. Det är ju inte så att jag sitter framför tv-skärmen dag in och dag ut. Jag försöker att harmonisera familjeliv, träning, jobb, läsning, matbestyr, läxor och andra aktiviteter. Dock är det frestande att titta på 3-4 avsnitt i rad om en serie är en ren källa till livskvalitet.

Verklighetsflykt kontra avkoppling

Att det inte vore någon form av verklighetsflykt att se på film eller tv-serier är en direkt lögn. Frågan är vad som egentligen inte är en verklighetsflykt? Att umgås med nära och kära är väl det mest jordnära och berikande, men ibland vill man bara vara ensam, vilket i sig månne är nödvändigt för att kunna orka umgås med andra. Dock tror jag att man behöver fler pauser i livet, och vad är bättre än att odla sin intressen.

Att spela tv-spel är inte riktigt legitimt, men att läsa böcker i mängder är det, vem avgör egentligen vad som är bra eller mindre bra? Jag tränar 2-3 gånger i veckan, umgås mycket med familjen och träffar vänner så dessa saker påverkas inte nämnvärt genom mitt intresse för filmer och tv-serier. Jag försöker se underhållningen när barnen lagt sig eller förmiddagar innan jobbet.

När jag var yngre så fanns det bara två kanaler att välja mellan, vilket definitivt gjorde ens valmöjligheter betydligt enklare än idag när det snarare råder en motsatt situation. Jag dyrkade serier som Snobbar som jobbar, Familjen Macahan, Helgonet, Columbo, Onedinlinjen, Dallas, Falcon Crest, Rich man, poor man, Kampen om Colorado med flera.

De senare åren har jag mer och mer gått från komediserier, något jag dyrkade förut. Mina favoriter var självklara klassiker som Fawlty towers, Cheers, Married with children, Black Adder, Seinfeld, The young ones, Bottom, Black box och självklart kultserien Father Ted. Många av dessa komedipärlor är av de äldre slaget, numera har jag ruskigt dålig koll på vad som är roligt och bra inom den genren. Jag har ingen riktigt bra förklaring varför det blivit såhär, kanske jag blivit gammal och gaggig eller bara tråkig?

Det finns flera bra faktorer med att titta på serier och filmer förutom underhållningsvärdet. För mig fungerar pixelhistorierna som nedvarvning, avkoppling, ladda batterierna samt att jag titt som tätt kan bli inspirerad av situationer, handling eller intressanta karaktärer. Historik (dessvärre oftast Hollywoodskt förvanskad) får mig att googla vidare i ämnensom exempelvis i underbara Hell on wheels som handlar om när järnvägen byggde ihop väst med öst. I Rome och Spartacus får vi en inblick i Roms uppgång och fall.

Att bli inkastad i en annan kultur eller andra länder är också berikande i syfte att förstå andra människor bättre. Utifrån ett generationsperspektiv är det också härligt att få ta del av hur yngre eller äldre människor ser på livet och hur de levde livet förr i tiden.

Ofta följer livet sin tillrättalagda vardagsrutinlunk. Det är sällan jag, mina vänner eller familj blir jagade av zombies/spöken, rånade, våldtagna, möter terrorister eller kommer i kontakt med pedofiler. Om något utöver det vanliga skulle ske  så fungerar serier och filmer som en slags instruktionsbok. Bruksanvisningen är ett perfekt verktyg att ha i bakhuvudet vid oförutsedda situationer.

Kommunikationspelet och social sammanhangsnormer dyrkas upp genom att  man som tittare får se  hur olika karaktärer hanterar uppkomna situationer. Tv-serier eller filmer visar upp komplexiteten i den mänskliga naturen genom förändringar, tvivel på sig själv, upptäckter, självförtroende  eller avgörande ögonblick som en tragisk förlust av någon man älskar.

Jag tror att det är betydligt enklare att hantera uppkomna situationer om man först lekt med tanken: ”Hur skulle jag ha gjort i samma situation tänket”. Att få till sig hur olika fiktiva karaktärer hanterar kriser på olika sätt är verkligen ett bra sätt att själv kunna reflektera över något. Ju fler perspektiv man har i sin känsloarsenal, desto bättre rustad är man helt enkelt i livets labyrint, då livet sällan är svart eller vitt.

De serier som jag följer nu är

Jag såg nyligen alla 39 avsnitt av utmärkta House of cards, innan dess tre säsonger av Hell on Wheels. Båda dessa var förföriskt underhållande precis som underbart våldsamma Spartacus. För närvarande har jag 7 tv-seriebollar i luften. Lustigt nog känner jag inte den minsta stress utan bara en mångfaldsbelåtenhet förutom då att filmtittandet  får sig en törn.

Game of thrones (HBO)

The Strain  (FX)

The Walking Dead  (HBO)

Breaking Bad (Netflix original)

Daredevil (Netflix original)

The Returned (Netflix original)

Bloodline (Netflix original)

Serier som finns med på min kommande ”se lista”

Horror story säsong 1 och 2 var riktigt bra. Tyvärr brast all kvalitet i den tredje säsongen. Jag ger serien en sista ärlig chans att bevisa att nedgången endast var temporär. Hur man ska följa upp True Detective förblir en gåta. Blir det en 24 det vill säga karbonkopior av den första succésäsongen eller stuvar dem om ordentligt i ”följa mallen boxen”? Det finns serier vars första säsong är så schizofrent bra såsom Lost, Prison Break och Alias men som sedermera tunnas ut för varje avsnitt  på den nya säsongen som produceras. Jakten att skapa fler säsonger och få in mera pengar på sin produkt dränerade ovanstående serier.

The Wire

The Mentalist

Better call Saul

Downtown abby

Horror story 4

Hell on wheels 4

True detective 2

Helix

Defiance

Suits

The Affair

Empire boardwalk

Mina favoritserier so far

Dexter (Showtime)

Six Feet under (HBO)

Rome (HBO)

True detective (HBO)

The Sopranos (HBO)

Game of thrones HBO)

Fem av dessa är skapade av HBO, något som visar på  hur  de nystat  upp hur kvalitet ska produceras. De har gått i bräschen och satt standarden för hur bra  tv-serier ska te sig. Numera finns det många bolag som producerar kvalitetsserier. Netflix är väl de som anammat konceptet bäst. Även där kryllar det av kvalitetsstinna tv-serier som inom en snart slår sig in på denna eminenta lista.

 

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

15 januari, 2015 by

Pixel – Eskapism

I kölvattnet av skräcksuccén The Conjuring landade den ”sanna” historien om den besatta dockan Annabelle nyligen i biosalongerna. Historien är tagen från de ökända spökjägarna Ed och Lorraine Warren. De två inte med i denna berättelse. Skräckfilmer tillhör definitivt en topp 3 genre, dock är det svårt att hitta nya guldkorn. The Conjuring var av det guldskimrande slaget, det är inte Annabelle. Dockor är i min mening otäcka, och Annabelle är absolut skrämmande. Jag kan faktiskt inte förstå hur man ens kommer på tanken att sätta den i sin samling med barn i närheten. Själv växte jag upp med den onda docka ”Chuckie” på det glada 80-talet. En sak som är säker att den dockan rörde betydligt mer än denna. Det värsta är väl ändå att film en i sig inte är speciellt otäck. Skådespeleriet brukar väl i denna utnötta genre inte generera i någon Oscarsstatyett, men trovärdigt agerande av de inblandade var det inte. Skräckmanus är väl sällan helt genomtänkta; i Annabelle var den tunnare än dagens Norrköpingstidning. Manusluckorna, stereotyperna och horrorklychorna ligger tätare än Londondimman. Visst jag har sett betydligt sämre rullar, men efter den utmärkta The Conjuring var mina förväntningar på denna spinoff eller prequel högt ställda. De var inte enda källan till att jag blev gruvligt besviken på Annabelle – ett riktigt hafsverk.

Det var inte så länge sedan jag såg The Book thief med Geoffrey Rush. Nu dyker densamme upp i en rulle från 2013 kallad The Best offer. Den gemensamma nämnaren är att båda filmerna är oerhört sevärda och välgjorda. Det är de enda likheterna. Huvudkaraktären Virgil Oldman skildras plågsamt duktigt av Geoffrey Rush. Han är en excentrisk auktionsguru som själv samlar på konst och titt som tätt fejkar värdet för att hans kumpan ska köpa billigt för att sälja  dyrt. Han lever ensam med sin konstsamling och har aldrig förut varit med en kvinna. Han kommer i kontakt med en kvinna som vill sälja sina tavlor och andra antikviteter via Virgils firma. Kommunikationen sker till en början bara via telefon, men utmynnar senare i att de träffas face to face. Det blir upprinnelsen till en spirande kärlekshistoria, passion och besatthet. I samma hus hittar Virgil delar till en 1700-tals robot som anses vara snuskigt eftertraktad och dyr. Kvinnan och robotdelarna öppnar upp hans nyfikenhet på full gavel. The best offer är en film som det torde vara omöjligt att inte gilla, även för den mest action- och splatterstinna person. Värmen, mystiken och kemin mellan alla inblandade går nästan att ta på. Skådespeleriet är top notch precis som Roms autentiska miljöer. Ett lite udda mästerverk helt enkelt omgärdad av ett ett hyperintelligent manus.

Jag var inte alls överförtjust i de tidigare två filmerna. Då jag med dottern, hennes kompis och pappa begav oss ner till Filmstaden för att se tredje delen av fyra tittade jag om på del 1 och 2. Helt plötsligt fick filmerna en ny kostym vilket till stor del berodde på lägre förväntningar och mer fokus. Cineastiskt uppdaterad var jag ändå relativt skeptisk till en avslutande historia som de delat upp i två filmer. The hunger games mocking jay part 1 motsvarar inte min skepticism utan visar sig ha både en gnutta djup och ett kryddmått svärta. Jennifer Lawrence (1990, Louisville, Kentucky, USA: The burning plain, Winter´s bone, X-men first class, Silver linings playbook, American hustle) är som klippt och skuren för karaktären Katniss Everdeen. Första 30 minuterna är väl aningen sega, men sedan tar det sig, vilket inte säger mycket egentligen. Visst är det återupprepningar och visst är karaktärerna utmejslade sisådär, men jag underhölls dock av filmen i alla fall framförallt det visuella. Money talks och då är det cliffhangers som gäller. Då ungdomarna flockas runt filmerna är det ur ett ekonomiskt perspektiv en  smart strategi, men inte ur ett cineastiskt. Philip Seymour Hoffman hann dö innan The hunger games kunde slutföras. Denna utmärkta karaktärsskådespelare har förgyllt så många filmer, så även i denna.

Hobbit: the battle of the five armies tar vid var tvåan slutade. Ska man summera filmen så är titeln talande: krig, härar, krig och oändligt med soldater. Visst är det snyggt, välgjort och underhållande, men på tok för mycket av det goda. Parallellt har vi ju sett något liknande i Sagan om ringen. Sedan tycker jag att slutet blir som en uppgjord boxningsmatch; för enkelt, för simpelt. Fågeluslingarna och Gandalf är ju värre än var Jesus själv var. De behöver väl inga dvärgar, alver, människor eller dvärgar. Teamet hade kunnat fixat detta på helt egen hand. Sedan kan man ju tycka att det otroliga överläge dessa stridsdugliga orcher hade mot dvärgarna borde varit över på typ 7 minuter. Istället lyckas dessa varelser hålla orcherna stången i vad som upplevs som en hel evighet. Till deras räddning kommer till sist Thorin och hans följeslagare. Till och med Supermans krafter känns energilösa gentemot dessa minst sagt stridsdugliga dvärgar. Det hela blir inte trovärdigt utifrån att inget egentligen är trovärdigt alls, men i alla fall. Jag tycker inte heller att det blev så spännande som upphovsmännen troligtvis trott. Förutsägbart och långdraget är bättre ord för klimaxen. Men som sagt underhållning för stunden, men ingen värdig avslutning på denna überdyra trilogi.

Ben Affleck, förut ett rent hatobjekt, nu nästan en filmhjälte. Hur denna helomvändning skett spelar mindre roll. Numera spelar han adekvat trovärdigt, är med i toppfilmer och regisserar själv kanonrullar. Gone Girls bygger på en bästsäljande bok av Gillian Flynn. Det brukar inte alltid vara formeln för att även filmen ska bli bra. Nu har jag dock inte läst boken, vilket jag oftast ser som något positivt då det är lätt att falla in ”jämförelsefällan”; ett krig man sällan vinner. Nu kan jag istället koncentrera mig på historien helt utan referenser förutom att filmen fått överlag väldigt bra kritik. Gone girl är utmärkt regisserad av David Fincher som ligger bakom filmer som Fight club, Seven, Zodiac, The game och The girl with the dragon tatoo. Ben Affleck spelar Nick Dunne vars fru tycks vara spårlöst borta. Vi får följa Nick och hans samarbete med polisen. Då hans fru Amy är en kändis och har föräldrar som är snorrika tar de mycket hjälp av media för att hitta hans fru. Efter några dagars smekmånad vänder vindarna och Nick får den otacksamma uppgiften av media att agera syndabock för att ha mördat sin egna fru. Hon spelas för övrigt  förträffligt av Rosamund Pike (1978, London: Die another day, Pride and prejudice, Wrath of the titans, Surrogates, Jack reacher). Gone girl klockar in på 2½ timmar, lite för lång skulle jag vilja påstå. Filmen vimlar av myriader av manushål utifrån denna katt och råtta lek  och ett adekvat detektivarbete.  För mig är oförutsägbara slut en ovanlig syn, men en välkommen sådan. Detta slut gillar jag dock inte; irrationellt och idiotiskt – tyvärr. Jag måste tillstå att jag ändå gillade filmen, men så bra som kritiker och olika betyg gett sken av var den inte.

Denzel Washington har alltid tillhört mina favoritskådisar, trots att många tycker att han spelar om samma roll igen och upplever honom som intetsägande. Det är sällan man ser honom göra en dålig insats, och han onekligen fingertoppskänsla när det gäller att hitta sevärda filmer att medverka i samtidigt som genrerna är blandade.  I The Equalizer gestaltar han Robert McCall en man med många strängar på sin lyra eller en Batman utan dräkt. Mannen med det mystiska förflutna jobbar på en byggfirma, coachar en av de anställda till att bli vakt. Han bor själv hemma, sover självvalt ytterst lite, men läser desto mer och tycks ha OCD. Hans terapi blir att under natten sätta sig i ett lokalt fik, för att läsa och dricka te. Där träffar han på den den olycklige prostituerade Alina som han börjar prata med. Dessa möten är inledningen till hans enmanskamp mot den ryska maffian. Jag får samma vibbar för denna rulle som för Taken 1. Båda är överdrivna såklart, båda är nästintill skottsäkra, men ändå är de riktigt bra actionfilmer. Visste man inte att detta var en actionfilm så skulle detta kunnat vara ett drama utifrån de första inledande 30 minuterna. Det gillar jag, bra uppbyggda karaktärer, inte bara actionscener från start till mål. Brutalt våld, korruption och moral  filmens tre grundbultar i symbios med den tystlåtne huvudkaraktären. Jag gillar också kemin mellan den prostituerade Alina och Robert, det känns äkta. Filmen är över två timmar lång, men känns som 97 minuter det vill säga att historien är bärande hela vägen.  Självklart finns det luckor i manuset och Robert McCalls snabbtänkthet och slagsmålsduglighet är av superhjältekaraktär. Vill man analysera amerikanska actionfilmer blir det knappt någon tio-i-topp-lista om man ska tänka utifrån ett realistiskt perspektiv.  Antagonisten i filmen Teddy spelad av Marton Csokas är också en vitamininjektion. Jag gillade verkligen vad jag såg. Denzel Washington har återigen visat var skåpet ska stå.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

3 december, 2014 by

Pixel – Eskapism

Christophers Nolans Batman begins inledde en film-era där betydligt större fokus lades på karaktären bakom masken än som förut en relativ stereotyp varelse. Denna cineastiska strategi har borgat för mer homogena superhjältefilmer. I andra filmer såsom Thor och The Avengers har man lyckats med att infoga en viss form av välbehövlig humor. Men det är först med Guardians of the Galaxy som filmkreatörerna fullt ut lyckats skapa den perfekta hybriden utav genrerna humor, sci-fi och action. Den klockrena Hans Solo klonen Peter Quill gestaltas av Chris Pratt som bland annat medverkat i Moneyball och Zero dark thirty. Det gående trädet som bara kan säga ”I´m Groot” är bara för härlig. Rösten till  växtverket  görs för övrigt av bjässen Vin Diesel.

Essensen i polisfilmernas är olikheterna mellan två oftast manliga partners där jargongen och samspelet är underhållningen. Den pusselbiten har oerhört snyggt implementerats i denna film. Jargongen mellan filmens fem minst sagt olika ”personligheter” är som taget från någon stand-up show, varken för mycket eller för lite skämt. Oftast är det en karaktär som ska stå för det roliga, men i Guardians of the galaxy är det alla huvudkaraktärer som hjälps åt med roligheterna, vilket gör detta till till 2000-talets absolut skönaste film alla kategorier eller 2000-talets svar på Star Wars. Visst är detta en bagatell i jämförelse med exempelvis Gudfadern och Schindlers list, men i jämförelse med andra filmer i samma genre är detta ett mästerverk just på grund av att balansen mellan humor, action, och dialog är så klockren. Det finns bara ett problem; hur ska uppföljaren kunna toppa denna film?

Dess raka motsats är ”The Book thief” en lågmäld historia där vi förflyttas från framtid till dåtid, närmare bestämt till 2:a världskrigets fasor. Liesel lämnas i ung ålder till fosterföräldrar i en liten tysk by. Innan dess begraver mamman hennes bror som dör på vägen dit. Under begravningen snor Liesel åt sig en bok som en präst tappar. Det blir upprinnelse till hennes fascination att börja läsa böcker. Hennes nya föräldrar består utav den jovialiske och genuint trevlige Hans Huberman  (Geoffrey Rush, 1951, Toowoomba, Australien: Elizabeth, Shakespeare in love, Quills, Frida, Pirates of the Caribbean, The life and death of Peter Sellers, Munich, Candy, The King´s speech, The best offer)  och hans fru den barske Rosa. Grannpojken Rudy blir hennes bästa vän liksom en judisk  kille som fosterföräldrarna gömmer i källaren.

Som sagt det händer inte mycket i filmen. Det finns inte tillstymmelse till porr eller naket, inga specialeffekter och berättarrösten är döden själv. Trots detta är filmen källan till att jag grät som en nygriljerad spädgris. Det är inte bara Geoffrey Rush som agerar optimalt i denna film fylld av smärta, hjärta och värme; utan alla inblandade är klockrena i sina roller. Sophie Nelisse som spelar Liesel är helt fantastisk. Relationsrealismen  i denna vackra film går nästan att ta på samtidigt som porträttet av 1940 talets Tyskland kändes nästintill äkta. Jag skrattade subtilt för att i nästa sekund gråta. Tempot i filmen var perfekt balanserat. The Book Thief skulle kunna vara den perfekta filmen att visa till sina barn i utbildningssyfte hur det aldrig får bli i framtiden.

Den senaste i raden av filmatiseringar utav Apornas planet landade i Filmstaden nyligen. Jag hade sett första filmen som främst utspelade sig i ett hus och i ett laboratorium. I uppföljaren Dawn of the planet of the apes är det mer action som gäller då aporna som bildat en fristad i skogen sedermera blir tvungna att konfronteras med människorna. Visst är det bra och snyggt gjort, men filmen berör mig inte nämnvärt, tyvärr. Tvärtom så är detta drama ganska förutsägbart, tråkigt och fylld av klichéer. Jag gillade första filmen betydligt mera trots mera action i denna tunna uppföljare.  Att det blir en trea är helt uppenbart, men hur det ska lägga upp det efter detta slut kräver sin man. Historien borde ha slutat med denna film. Dessvärre är det pengarna som styr, inte rationalismen. En ultratunn handling med transparenta skådisar.

I kölvattnet av Twilight, The Hunger games, The giver och  Divergent spottar Hollywood ut sig liknande dystopiska filmer för att blidka målgruppen tonåringar. I The Maze runner kretsar handlingen om tonåringar som dels mist sitt minne, dels förts till en by omgärdad av en labyrint som organiskt rör sig. I syfte att förstå hur labyrinten har gruppen av 60 pojkar sett till att det finns några som snabbt som tusan undersöker labyrintens innersta väsen. Processen att en ny kille var 30:e dag dyker upp har pågått i två år. Nykomlingen Thomas blir den som hittar nya infallsvinklar gentemot de andra i gruppen. Det finns tydliga liknelser till den utmärkta Cube i kombination med Lord of flies och tv-serien Lost. Denna rulle är dock ljusår ifrån ovannämnda genialitet utan mera återanvändning av dess stöpta i tonårskostym. I labyrinten härjar de fruktade Grievers. Varelser som är snabba och skoningslösa och älskar ”runners”. Rebellen Thomas luckrar upp uppgivenheten i gruppen på ett sätt som delar upp gruppen i två läger. Tyvärr bryr jag mig inte det minsta om hur det går med karaktärerna i denna förutsägbara sörja eftersom de saknar den karisma som skulle få filmen att tända till. Detta skapar en grogrund för taskig dialog, då intresset redan avtagit. Filmen saknar själ, och jag hoppas inte tillräckligt med människor ser detta eftersom slutet är en cliffhanger till en eventuell uppföljare, ett koncept som dessvärre ligger i tiden.

Ibland kommer man bara över någon serie som bara är helt sensationell. För inte så länge sedan dök True Detective in på den radarn, dessförinnan The Borgias, Game of thrones, Dexter och  Rome. Visserligen  är inte Hell on Wheels lika optimal, men ända en sjusärdeles bra serie. Handlingen utspelar sig efter det amerikanska inbördeskriget slut när slaveriet, revolvermännen och indianerna såg sina sista stunder. Jag bevittnade de tre första säsongerna under en period utav två veckor. Huvudkaraktären Cullen Bohannon spelas utmärkt av Anson Mount. Den mannen är som klippt och skuren för rollen. Bohannon är sydstatare och ägde såväl slavar som eget plantage. Under inbördeskrigets mördas hans fru av ett gäng nordstatare. Efter denna tragiska händelse ger han sig ut på en oviss roadtrip vars huvudsyfte blir att döda alla inblandade. Under resans gång fastnar han som förman till dåtidens största projekt: att binda samman öst- med västkusten via järnvägsräls.

Han blir Mr Bohannon för människor som inte har så mycket val i livet. Blandningen mellan färgade, tyskar, kineser och irländare är total precis som hierarkin mellan dem. ”På fritiden”  tycks det bara finnas två intressen: alkohol i mängders mängder samt prostituerade. En av Bohannons antagonister är Tomas Durant, det vill säga mannen som lyckades med konststycket att jämka öst med väst och tillika en karaktär som funnits på riktigt. Den andra antagonisten är ”Swede”, en man helt utan samvete som tycks ha fler liv en än katt. Serien har allt när det kommer till intriger: våld, action, drama, korrumperade politiker, sex och humor allt perfekt avvägt i en mörk, smutsig och rå plats där varje meter räls var essensen för de inblandade. Förutom detta är allt snyggt gjort och karaktärerna både komplexa och trovärdiga i denna moderna westernserie.

Jag dyrkar vampyrer och har sett det mesta när det kommer till dessa fiktiva varelse. Dock har jag inte sett någon film som avhandlar om tiden innan Vlad Tepes blev vampyr. Den ingången gjorde i alla fall mig nyfiken. Dracula untold berättar den historien på ett helt okej sätt. I syfte att skydda sin familj samt hindra turkarna från att decimera befolkningsmängden i hans kungarike väljer han bli ett monster. Luke Evans (Bars the bowman) från The Hobbitt är klockren som mörkrets furste. Om man inte bryr sig om att inget stämmer med  historiska personer och att manusluckorna är oändliga så är Dracula untold en medel actionskräckis med bra visuella effekter det vill säga 90 minuters bra biounderhållning för stunden, inte ett uns mer.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu